Sprattus sprattus
Skarpsill
NE
NA
LC
Fiskar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Clupeiformes (sillartade fiskar), Familj: Clupeidae (sillfiskar),
Släkte: Sprattus, Art: Sprattus sprattus - skarpsill (Linnaeus, 1758) Synonymer: vassbuk, Clupea sprattus
Linnaeus, 1758 , Clupea sprattus balticus G.Schneider, 1908, Sprattus sprattus balticus (G.Schneider, 1908), brisling
Kännetecken
Vid första anblicken är skarpsill förvillande lik sill och strömming, men bukens skarpa kölfjäll gör den lätt att känna
igen.
Totallängd 20 cm, vanligen bara 17 cm. Kroppen är långsträckt, strömlinjeformad och något sammantryckt från
sidorna. Huvudet är relativt kort och munnen påfallande stor. Underkäken är lång och tydligt framskjuten, gällocket
saknar räfflor. Överkäken är jämnt rundad framtill. Fjällen är tunna och lossnar lätt vid hantering. Buken från
gälnäset till analfenan är utvecklad som en smal köl med utstickande, skarpa kölfjäll. Gälräfständerna är långa och
smala; 42-61 på första gälbågen, varav 30-41 på den nedre delen. Fenorna är relativt korta och smala. Ryggfenans
början sitter rakt ovanför eller något bakom en tänkt linje rakt upp från infästningen av bukfenorna. Antalet
ryggkotor är 46-50. Stjärtfenan har ett brett fält med mycket små fjäll vid basen av vardera loben.
Ryggen är mörkt blågrön, sidorna silverglänsande och buken silvrigt vit.
Östersjöns skarpsill har tidvis betraktats som en egen underart, S. sprattus balticus, skild från Västerhavets skarpsill
genom något färre spetsiga kölfjäll bakom bukfenorna (i medeltal färre än 11,5 jämfört med fler än 11,5 hos de
atlantiska skarpsillarna).
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.12-16, A ii-iii.14-18, P i.15-16, V i.6-7. Fjäll längs sidan 47-50. Spetsiga kölfjäll framför
bukfenorna 20-24, bakom bukfenorna 10-13.
Utbredning och status
Skarpsill finns över hela Östersjön utom längst upp i Bottenviken samt i hela Västerhavet. Artens totala utbredning
innefattar östra Atlantkusten från Lofoten söderut till Marocko samt Medelhavet och Svarta havet.
Ekologi
Skarpsill lever i stora stim nära kusten men huvudsakligen pelagiskt. Den förekommer ned till 150 meters djup men
uppehåller sig vanligen på ett djup av 10-50 meter. Den rör sig på större djup under dagen och närmare ytan under
natten. Unga fiskar uppehåller sig ofta i anslutning till flodmynningar. Arten undviker kallt ytvatten och bildar
övervintringsstim på djupt vatten. Födan utgörs huvudsakligen av kräftdjur, vanligen hoppkräftor och hinnkräftor.
Skarpsill blir könsmogen vid en ålder av 2-3 år och en längd av 12 cm. Leken sker under perioden februari-augusti
och försiggår på öppet vatten, från ytan ned till 40 meters djup. Lekområden finns såväl ute till havs i egentliga
Östersjön och Västerhavet som närmare kusten. Leken upprepas flera gånger med 8-10 dagars mellanrum. En hona
kan inför varje leksäsong producera 2 000-15 000 ägg, som driver fritt i vattnet. Äggen kläcks efter 3-7 dygn. Både
ägg och larver är känsliga för vågrörelser. Om väderbetingelserna vid leken är gynnsamma, konkurrensen från sill
Clupea harengus måttlig och predationstrycket från framför allt torsk Gadus morhua lågt kan en årskull av skarpsill
bli mycket stor. För att äggen ska kunna flyta krävs en salthalt av minst 5-6 ‰. Östersjöns skarpsill har något större
ägg med bättre flytförmåga än Västerhavets skarpsill. Larven är 3-4 mm lång direkt efter kläckning och erhåller den
vuxna fiskens utseende vid en längd av ca 30 mm. Livslängden uppgår till 10 år, undantagsvis 20 år i Östersjön.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Övrigt
Namngivning: Sprattus sprattus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Clupea Sprattus. Systema Naturae, 10:e
upplagan, 1: 318. Svensk synonym: vassbuk, brisling. (Uppträder som konserv även under namnen ”ansjovis” och
”sardin”.)
Etymologi: sprattus = latinisering av det engelska namnet sprat eller det medeltidstyska namnet Sprot.
Uttal: [Spráttus spráttus]
Naturvård
Konventioner: Typisk art i 1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
