Daniels bok, kapitel 7

1 (17)
Daniels bok, kapitel 7
Ola Österbacka 2001–2002
7: 1
I den babyloniske kungen Belsassars första
regeringsår hade Daniel en dröm och såg en
syn när han låg på sin bädd. Sedan skrev
han ner drömmen och meddelade
huvudinnehållet av den.
År 553 f. Kr. Daniel var ca 65 år.
Här börjar den andra huvuddelen i Daniels bok. De sex första
kapitlen är främst historiska, de sex övriga profetiska. Den
första synen (7) täcker en längre tid, de övriga (8, 9 samt
10-12) fokuserar på kortare tidsavsnitt.
Kap. 7 är det sista som är skrivet på arameiska.
Daniel var en statsman vid det babyloniska hovet och hade
därför en viktig uppgift att meddela folkets ledare den
undervisning som synen gav om världens stormakter –
mycket liknande Nebukanessars dröm i kap. 2.
7: 2
Daniel sade: Jag hade en syn om natten och
såg hur himlens fyra vindar stormade fram
mot det stora havet.
Upp 7:1
Uttrycket “jag såg” förekommer 10 gånger i kapitlet. Jfr det
profetiska “skådade”.
Talet 4 representerar världen. Havet avbildar folket och
vindarna världsmakterna. Hårda vindar representerar ofta något
ont.
7: 3
Och fyra stora djur steg upp ur havet, det
ena inte likt det andra.
Upp 13:1
Vi påminns om de fyra världsrikena från kap. 2. Även i kap. 8
återkommer liknande beskrivningar.
Djuren kom från havet – v. 17 säger ändå att motsvarande
kungar ska uppstå på jorden. De kommer från folkhavet.
7: 4
Det första liknade ett lejon, men det hade
vingar som en örn. Medan jag ännu
betraktade det, rycktes vingarna av djuret
och det restes upp från jorden så att det stod
på två fötter som en människa, och det fick
ett mänskligt hjärta.
1 Mos 10:8ff
Lejonet: vilddjurens kung, örnen: fåglarnas kung.
Djuret kännetecknas av styrka och makt, men även av snabba
erövringar.
Babylon hade statyer av bevingade lejon.
Jfr Nimrod, som skapade det första världsväldet.
Nebukadnessars sinnessjukdom antyds, likaså hans återkomst
med en mänskligare sinnelag.
7: 5
Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i
ordningen. Det liknade en björn, och det
reste sig på sin ena sida, och i gapet hade
det tre revben mellan tänderna. Det fick
befallningen: Stå upp och sluka mycket
kött.
Det medisk-persiska riket hade Persien som sin mäktigare
riksdel. Det hade erövrat tre riken: Lydien, Babylonien och
Egypten. – B2000 anser att det andra djuret betecknade det
mediska riket.
Gud gav perserkungen Koresh stor framgång.
7: 6
Därefter fick jag se ett annat djur, som
liknade en leopard, men på sidorna hade det
fyra fågelvingar. Djuret hade fyra huvuden,
och det fick stor makt.
Leoparden är mycket snabb. Det symboliserar det grekiska
väldet under Alexander den store. Det tog honom bara 12 år att
med 30 000 män erövra och skapa ett rike från Indien till
Egypten. – B2000:s tolkning: perserriket.
Fyra vingar betecknar snabbhet och överraskningsanfall.
Alexander dog 33 år gammal år 323 och riket delades mellan
hans fältherrar: Grekland (Antipater), Mindre Asien
(Antigonus), Syrien, Babylonien och Persien (Seleuchos) och
Egypten (Ptolemaios).
7: 7
Sedan fick jag i min syn om natten se ett
fjärde djur, mycket förskräckligt,
fruktansvärt och starkt. Det hade stora tänder
av järn, det uppslukade och krossade, och
det som blev kvar trampade det under
fötterna. Det var olikt alla de tidigare djuren
och hade tio horn.
Ingen direkt koppling till något känt djur – romarriket var
ännu inte känt. Järn ingår också i Nebukadnessars dröm.
Romarriket ersatte det grekiska och kännetecknades av rå
styrka. – B2000:s tolkning: Alexander den stores rike. Man
tolkar rikena så för att få dem att passa in i tanken att dessa
riken är historia när boken skrevs: på 100-talet f.Kr.
Horn betecknar styrka, jfr v. 24.
2 (17)
Daniels bok, kapitel 7
Ola Österbacka 2001–2002
7: 8
Men medan jag såg på hornen fick jag se
hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett
litet horn som stötte bort tre av de förra
hornen. Det hornet hade ögon som liknade
människoögon och en mun som talade
skrytsamt.
Upp 13:5–8
Upp 17:11–14
Tre skeden av det fjärde riket: 1) vilddjuret självt, 2) dess tio
horn, 3) det lilla hornet.
De tidigare djuren hade gått under efter en tid, så inte det
fjärde. En förändring skedde: det lilla hornet tog över.
Kännetecken: ögon, mun: mänsklig intelligens och
vaksamhet, samt hädelse mot Gud och förföljelse av Guds
folk.
B2000: Det lilla hornet representerar Antiochus IV Epifanes.
7: 9
Medan jag såg på djuret sattes troner fram,
och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans
kläder var snövita och håret på hans huvud
var som ren ull. Hans tron var av eldslågor
och hjulen på den var av flammande eld.
Upp 1:14
Hes 1:15–28
Domen kommer – klimax efter att alla riken har fallit.
Den ovanliga titeln står i kontrast till de föränderliga
världsrikena.
I GT beskriver eld, moln och rök “Herrens härlighet”.
Upp 5:11
Upp 20:12
Guds böcker:
1. “Familjeboken”, med namnen på alla Guds barn.
2. Andra böcker: allt har antecknats som har skett genom
tiderna. Domen sker inte godtyckligt, utan med klara bevis.
7: 10 En ström av eld flöt ut från honom. Tusen
gånger tusen tjänade honom och tio tusen
gånger tio tusen stod inför honom. Han
satte sig ner för att döma och böcker
öppnades.
7: 11 Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma
ords skull som hornet talade. Medan jag såg
blev djuret dödat, och kroppen förstördes
och kastades i den brinnande elden.
Hornet, maktutövaren, talade hädiskt och fick nu sitt straff:
helvetet.
7: 12 De övriga djuren miste också sin makt.
Deras livstid var bestämd till tid och stund.
De andra väldena har tidigare kommit till sitt slut.
7: 13 I min syn om natten såg jag, och se, en
som liknade en människoson kom med
himlens skyar, och han närmade sig den
Gamle och fördes fram inför honom.
Matt 26:64
Jesus tillämpar Daniels utsaga på sig själv.
1. Liknade en människoson: Jesus blev en människa, dock
utan synd. Han var inte ett djur som världsmakten.
2. Med himlens skyar: inte från havet, inte från jorden.
7: 14 Åt honom gavs makt och ära och rike, och
alla folk och stammar och språk måste tjäna
honom. Hans välde är ett evigt välde som
inte skall ta slut, och hans rike skall inte
förstöras.
Matt 28:18
Upp 1:7
3. Åt honom gavs all makt.
4. Alla ska se och ära honom, Fil 2:10f.
7: 15 Då kände jag, Daniel, att min ande blev
orolig i mig, och den syn jag hade haft
skrämde mig.
Profeterna var inte robotar, de hade känslor och upplevde
starkt det budskap som de förmedlade.
7: 16 Jag gick fram till en av dem som stod där
och bad honom om en tillförlitlig förklaring
på allt detta, och han gav mig denna
uttydning:
Utifrån Nebukandessars dröm kunde Daniel kanske ha gissat
innebörden av sin syn, men ville ha exakt tolkning.
7: 17 "De fyra stora djuren betyder att fyra kungar
skall uppstå på jorden.
Fyra kungar avser fyra riken, kungadömen.
Jfr Dan 2:36–43.
7: 18 Men den Högstes heliga skall ta emot riket
och behålla det för evig tid, ja, i evigheters
evighet."
Dan 2.44
Samma grundtanke som i Dan 2: Guds rike är det enda som
består.
3 (17)
Daniels bok, kapitel 7
Ola Österbacka 2001–2002
7: 19 Därefter vill jag ha en tillförlitlig förklaring
till det fjärde djuret som var olikt alla de
andra, det som var så förskräckligt och som
hade tänder av järn och klor av koppar och
som uppslukade och krossade och sedan
trampade det som återstod under fötterna.
Dan 2:44
7: 20 Likaså ville jag ha förklaring till de tio
hornen på dess huvud och till det nya hornet
som sköt upp senare och för vilket tre andra
horn föll av och som hade ögon och en mun
som talade skrytsamt och såg större ut än de
övriga.
7: 21 Det hornet hade jag också sett föra krig mot
de heliga och besegra dem,
Det fjärde riket ingav större skräck än de andra. Enligt
Nebukadnessars dröm är det i detta rikes dagar som Jesus är
verksam. Detta visar entydigt att tolkningen måste vara
romarriket.
Det fjärde riket innehöll också nya inslag, som inte fanns med
i Nebukadnessars dröm.
Upp 11:7
Upp 13:5–7
Jesus talade om den yttersta tidens vedermöda som en så svår
tid, att ingen skulle bli frälst om inte Gud förkortade tiden,
Mark 13:22.
7: 22 till dess att den Gamle kom och domen föll
till förmån för den Högstes heliga och tiden
var inne då de heliga fick ta riket i
besittning.
7: 23 Då svarade han: "Det fjärde djuret betyder att
ett fjärde rike skall uppstå på jorden, ett
som är olikt alla de andra rikena. Det skall
uppsluka hela jorden och trampa ner och
krossa den.
Detta rike är olikt de andra. I det rikets dagar kommer den
andliga makten att alliera sig med den världsliga för att föra
krig mot Kristi kyrka.
7: 24 De tio hornen betyder att tio kungar skall
uppstå i det riket, och efter dem skall en
annan uppstå som skall vara olik de förra
och som skall slå ner tre kungar.
Tolkningen av de tio kungarna och det lilla hornet är inte lätt.
De tio hornen kan betyda, att det efter romarrikets fall
uppträder en rad nya stater.
Uppkomlingen är annorlunda: det kan antyda att han inte är en
världslig regent, men hans verksamhet sammanfaller i stor
utsträckning med det världsliga väldet, som representeras av
det fjärde djuret.
7: 25 Denne skall tala mot den Högste och ansätta
den Högstes heliga. Han skall sätta sig i
sinnet att förändra heliga tider och lagar, och
de skall ges i hans hand under en tid och
tider och en halv tid.
2 Tess 2:3f
Upp 12:6,14
Upp 13:5
Paulus talar om “laglöshetens människa, fördärvets man” som
föreger sig vara Gud.
3,5 år = 42 månader = 1 260 dagar.
3,5 = hälften av 7, förbundstalet.
GT:s förebild för Antikrist var Antichus IV Epifanes. Han
ställde upp “förödelsens styggelse” i Jerusalems tempel under
ungefär denna tid.
Jesus var verksam 3,5 år. Upp. kallar motsvarande tid
hedningarnas tid.
Upp 1:6
Upp 22:5
Kristi kyrka segrar trots allt.
7: 26 Men dom skall hållas, och hans välde skall
tas ifrån honom och han skall fördärvas och
förgöras i grund.
7: 27 Men riket, makten och väldet över alla riken
under himlen skall ges åt det folk som är
den Högstes heliga. Hans rike är ett evigt
rike, och alla välden skall tjäna och lyda
det."
4 (17)
Daniels bok, kapitel 7
Ola Österbacka 2001–2002
7: 28 Här slutar drömmen. Men jag, Daniel,
fylldes av många oroliga tankar och färgen
vek bort från mitt ansikte. Men drömmen
bevarade jag i mitt hjärta.
Jfr Maria, som begrundade allt som hände henne i sitt hjärta.
Här slutar den arameiska delen av boken.
8: 1
I kung Belsassars tredje regeringsår* såg
jag, Daniel, en syn efter den jag först hade
sett.
År 551 f. Kr., alltså två år efter synen i kap. 7.
8: 2
När jag betraktade denna syn såg jag mig
själv i Susans borg i hövdingdömet Elam. I
min syn såg jag att jag var vid floden Ulai.
8: 3
När jag såg upp fick jag se en bagge med
två horn stå framför floden. Båda hornen var
höga, men det ena var högre än det andra,
och det som var högre sköt upp sist.
Synen fokuserar på två djur, paralleller till två av dem som
presenteras i kap. 7. Baggen betecknar Medien-Persien (v. 20).
Medien hade tidigare kommit till makt, men Persien blev
namnkunnigare. Koresh tog makten ca 550 f. Kr. och skapade
dubbelmonarkin.
8: 4
Jag såg baggen stöta med hornen västerut,
norrut och söderut, och inget djur kunde stå
honom emot och ingen kunde rädda något ur
hans våld. Han for fram som han ville och
blev mäktig.
Det persiska väldet utbreddes med lätthet norrut genom
nuvarande Irak, västerut till Palestina och Mindre Asien
(nutida Turkiet), och söderut mot Egypten.
8: 5
När jag funderade på detta, se, då kom en
bock västerifrån. Han hade ett väldigt horn i
pannan och gick fram över hela jorden, dock
utan att röra vid marken.
8: 6
Han närmade sig baggen med de båda
hornen, den som jag hade sett stå framför
floden, och han sprang emot honom i raseri.
Alexander attackerade Persien och gick med 40 000 man över
Hellesponte år 334 f. Kr. Följande år utkämpades slaget vid
Issos och därefter drog han ned till Egypten.
8: 7
Jag såg honom komma ända inpå baggen
och rasande störta sig över honom, och han
stångade baggen och krossade hans båda
horn, så att baggen inte hade någon kraft att
stå emot honom. Sedan slog han honom till
marken och trampade på honom. Det fanns
ingen som kunde rädda baggen ur hans våld.
År 331 vann A. ett annat stort slag vid Gaugamela i norra
Babylonien. Sedan fortsatte han i nuvarande Afghanistan och
erövrade länderna ända till Indien. Alexanders erövringståg
saknar motstycke i historien.
8: 8
Bocken blev mycket mäktig. Men när han
var som starkast brast det stora hornet
sönder och fyra andra stora horn kom upp i
dess ställe, riktade åt himlens fyra
väderstreck.
Alexander den stores rike delades mellan hans generaler, som
kallades diadoker (efterföljare). Dels avser man dem som direkt
tog över, dels någon av deras mera namnkunniga efterträdare.
De viktigaste statsbildningarna blev seleukidernas Syrien och
ptolemeernas Egypten. Övriga riken var Grekland eller
Makedonien (Antipater, senare Kassander) och Trakien eller
Mindre Asien (Antigonos, senare Lysimachos).
8: 9
Från ett av dem sköt ett nytt litet horn ut,
som växte till kraftigt mot söder och öster
och mot 'det härliga landet.'
Här introduceras kärnan i hela kapitlet: beskrivningen av
“Gamla Testamentets Antikrist”: Antiochus IV Epifanes
(175–164 f.Kr.). Han var den åttonde kungen efter Seleucus.
Han förde framgångsrika krig mot Egypten och Persien, och
ägnade särskild uppmärksamhet åt Palestina.
1 Mos 14:1
8:21
Susan var ursprungligen huvudstad i Elam och kom under
600-talet f. Kr. under mederna, sedan under perserna. Den
omtalas som kung Xerxes’ huvudstad i Esters bok (Xerxes I
regerade 486–465 f. Kr. Befolkningen deporterades delvis till
Samarien på 600-talet och en del israeliter fördes till Elam
(jfr. Esra 4:9 och Ester).
Alexander den store var kung av Macedonien 336–323 f. Kr.
och utbredde sitt rike med väldig fart mot öster och söder.
5 (17)
Daniels bok, kapitel 8
Ola Österbacka 2001–2002
8: 10 Det växte ända upp till himlens härskara
och kastade några av denna härskara och av
stjärnorna ner till jorden och trampade på
dem.
1 Mack 1
Efter seger över Egypten 168 f. Kr. kom Antiochus härjande
till Palestina. Han igångsatte en blodig förföljelse av judarna,
och det uppges att över 100 000 människor mördades.
8: 11 Till och med mot härskarans furste företog
det sig stora ting och tog bort ifrån honom
det dagliga offret, och platsen där hans
helgedom stod förstördes.
Dan 11:31,
Matt 24:15
4 Mos 28:3ff
Antiochus plundrade Jerusalems tempel och insatte ett
Zeusaltare i det allra heligaste. Han framställde sig som
jämlik med “härskarans furste”, Gud själv. Genom att
upphäva det dagliga offret, där man prisade Gud som folkets
kung, intog han Guds plats.
8: 12 Tillsammans med det dagliga offret blev en
härskara prisgiven för överträdelsens skull.
Och hornet slog ner sanningen till jorden
och hade framgång i vad det företog sig.
1 Mack
1:44–49
Antiochus förbjöd omskärelsen, byggde altaren och tempel åt
avgudarna, offrade svinkött, brände Mose lag och belade
överträdelser med dödsstraff. Det måste ha varit fruktansvärt
att se att Gud tillät så mycket ont och lät Antiochus ha
framgång.
8: 13 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en
annan helig frågade den som talade: "Hur
lång tid avser synen rörande det dagliga
offret och det förödande avfallet som gör att
både helgedomen och härskara förtrampas?"
8: 14 Då svarade han mig: "Tvåtusentrehundra
kvällar och morgnar, sedan skall
helgedomen renas och återställas."
Gud hade bestämt hur länge denna fruktansvärda tid skulle
pågå. Svaret är hemlighetsfullt och har berett bibeltolkarna
stora problem. En del har läst svaret bokstavligt, medan andra
har konstaterat att det inte går att läsa så, utan måste förstås
symboliskt.
Matt 24:22
8: 15 När jag, Daniel, hade sett denna syn och
försökte förstå den, fick jag se en gestalt
som såg ut som en man stå framför mig.
8: 16 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en
människa som ropade: "Gabriel, uttyd synen
för honom!"
2 300 dygn motsvarar ca 6,3 år. Enligt dem som ser talet
bokstavligt skulle tiden avse tiden från det att templet
skändades tills det befriades. Symboliskt kan talet framställas
som en av Gud bestämd exakt tid, som är mindre än en full
period av gudomlig dom. 7 står nämligen ofta för Guds
handlande med världen. Att den är mindre än den fulla tiden
kan jämföras med Jesu ord att den yttersta tiden ska förkortas.
Som i kap. 7 får vi nu en förklaring till synen. Daniel förstår
troligen huvuddragen i synen, men vill veta mera.
Luk 1:19, 26
I Daniel är det första gången som änglar namnges. Gabriel
betyder “Guds man”. Han kommer också med budskapet till
Sakarias och Maria.
8: 17 Då kom han nära platsen där jag stod, men
jag blev förskräckt när han kom, och jag
föll ner på mitt ansikte. Han sade till mig:
"Ge akt på detta, du människobarn, ty synen
syftar på ändens tid."
Daniel, den store statsmannen, blir förskräckt inför ängeln och
hans budskap. Daniel kunde knappast ha tänkt ut annat än att
budskapet handlade om riken i en nära framtid, men nu får han
veta att händelserna symboliserar den yttersta tidens svåra
händelser innan Gud gör ett slut på tiden.
8: 18 Medan han talade med mig, föll jag bedövad
ner med mitt ansikte mot jorden. Men han
rörde vid mig och reste mig upp igen.
Daniel svimmar troligen av den starka upplevelsen men får
nya krafter för att kunna höra resten av uttolkningen.
8: 19 Därefter sade han: "Jag skall låta dig veta
vad som skall ske när det lider mot slutet av
vreden, för detta syftar på ändens tid.
När Daniel ser sin syn är judarna i exil i Babylonien till följd
av sin olydnad mot Gud. Nu får Daniel veta, att det kommer
en ny tid när Gud måste låta sin vrede drabba folket för deras
ogudaktighet.
8: 20 Baggen som du såg, han med de två hornen,
betyder Mediens och Persiens kungar.
Gud använder de jordiska härskarna för sina syften.
8: 21 Men den raggiga bocken är Javans kung,
och det stora hornet mellan hans ögon är
den förste kungen.
Javan är det österländska namnet på Grekland. Det stora hornet
symboliserar Alexander den store.
6 (17)
Daniels bok, kapitel 8
Ola Österbacka 2001–2002
8: 22 Men att det brast sönder och att fyra andra
uppstod i stället, det betyder att fyra riken
skall uppstå av hans folk, men hans kraft
skall de inte ha.
Åter får vi en framställning av hur Alexanders rike delades
mellan hans generaler.
8: 23 Vid slutet av deras välde, när överträdarna
har fyllt sina mått, skall en fräck och
illasinnad kung uppstå.
Antiochus IV Epifanes kommer att bli en symbol för den
yttersta tidens Antikrist, som fullbordar profetian i andlig
betydelse. Tidvis går det profetiska budskapet utöver den
närmaste historiska tolkningen.
8: 24 Han skall bli stor i kraft, men inte genom
egen styrka. Han skall åstadkomma så stort
fördärv att man måste förundra sig, och han
skall lyckas i allt han gör. Han skall
fördärva mäktiga män, och även det heliga
folket.
Matt 24:24,
2 Tess 2:9f
Gud tillåter Antiochus/Antikrist att ta makten och på det
sättet utföra Guds dom över det ogudaktiga folket. Men den
drivande kraften kommer genom Satan. Den siste Antikrist
kommer att göra ännu större skada än den förste, som bara
härjade till det yttre. Antikrist skall fördärva tron och vara en
andlig mördare.
8: 25 Genom sin klokhet skall han lyckas väl
med sitt svek. Han skall anse sig själv
överlägsen, och han skall fördärva många
mitt i deras trygghet. Ja, han skall sätta sig
upp mot furstarnas Furste, men han skall
krossas utan hjälp av människohand.
1 Mack 6:12f,
2 Tess 2:8
De lutherska reformatorerna såg påvedömet som fullbordan av
utsagorna i 2 Tess 2, när påven fördömde rättfärdiggörelsen
genom tron. Numera har påven också förklarats ofelbar när
han talar “ex chatedra”.
Antiochus dog plötsligt år 164 f.Kr, av sorg och skam över
det onda han hade gjort. Också Antikrist skall störtas av Gud
själv.
8: 26 Synen om kvällar och morgnar, som det
talats om här, är sann. Men göm du synen,
för den syftar på en avlägsen framtid."
Daniel skulle försegla den skrift han gjorde sina anteckningar
i. Denna profetia blev en tröst för judarna under förföljelserna
och så har den också blivit en tröst för kristna.
8: 27 Men jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk
en tid. Sedan steg jag upp och utförde min
tjänst hos kungen. Synen förundrade mig,
men ingen förstod den.
Dete är inte att undra på att denna väldiga upplevelse gjorde
Daniel sjuk. Sedan fortsatte han sin tjänst hos Belsassar.
Betydelsen av synen blev klarare först långt senare, och
fortfarande är det skäl att studera den för kommande tider.
Grundbudskapet är, att ingen fiende, hur stark han än syns
vara, kan utgöra ett verkligt hot för Guds folk, eftersom det är
Gud som har den yttersta makten.
9: 1
I Ahasveros son Darejaves första
regeringsår* - han som var av medisk släkt
men som hade blivit upphöjd till kung över
kaldeernas rike -
Året var 539 f.Kr. Notboken till B2000 säger: “Uppgiften
hänför sig till den ohistoriske ‘medern Dareios’; se 5:31 med
not. Perserkungen Dareios I var far till Xerxes I; se not till
Est 1:1 och jfr Esr 4:5f.” Enligt detta är hela framställningen i
Daniel felaktig: Xerxes I regerade 486–465 f.Kr, och anses
vara den samme som i Esters bok kallas Ahasveros.
Problemet är att man inte har kunnat identifiera någon
Darejaves (Darius) vid denna tidpunkt. Enligt 6:28, där man
kan översätta “Darejaves regering, det vill säga under persern
Koresh regering”, antar många att det handlar om ett annat
namn på Koresh.
9: 2
i hans första regeringsår kom jag, Daniel,
att i skrifterna lägga märke till det antal år
som enligt Herrens ord till profeten Jeremia
skulle fullbordas angående Jerusalems
ödeläggelse, nämligen sjuttio år.
Jer 25:11–12,
29:10
“Skrifterna” är profeten Jeremias bok, vilket är
anmärkningsvärt, eftersom Jeremias verksamhet sammanföll
med förra delen av Daniels liv och de syner som beskrivs i
kap. 1–3. Daniel och hans kamrater fördes till Babel 605 f.Kr.
och nu hade snart 70 år gått. Babyloniens välde var slut, som
Jeremia hade sagt. Daniel är nu ca 80 år gammal. Talet 70 har
en stark symbolisk betydelse för “jordens folk”.
7 (17)
Daniels bok, kapitel 9
Ola Österbacka 2001–2002
9: 3
Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud
med ivrig bön och åkallan och fastade i säck
och aska.
9: 4
Jag bad till HERREN, min Gud, och
bekände: "O Herre, du store Gud som inger
fruktan, du som bevarar förbund och nåd
mot dem som älskar dig och håller dina bud.
9: 5
Vi har syndat och gjort orätt, varit
ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss
bort från dina bud och föreskrifter.
Daniel kunde själv inte bli anklagad för något orätt, men har
innesluter sig själv i syndabekännelsen. Syndat = missat Guds
uppställda mål. Gjort orätt = ådragit oss skuld, satt oss under
Guds dom. Ogudaktiga och upproriska = ett ondskefullt och
medvetet uppror mot profeterna, när de frambar Guds ord.
9: 6
Vi har inte lyssnat till dina tjänare
profeterna, som talade i ditt namn till våra
kungar, furstar och fäder och till allt folket i
landet.
Bekännelsen överblickar de många århundraden när profeterna
utan resultat påminde om Moses varningar. Tänk om vårt
lands ledare skulle bära folkets synder på ett lika ödmjukt sätt!
9: 7
Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit
skam över oss. Så är det i dag med Juda
män och Jerusalems invånare och hela
Israel, både de som bor nära och de som bor
långt borta i alla andra länder, dit du har
fördrivit dem därför att de var trolösa mot
dig.
Bönen innehåller ingen anklagelse: Gud hade rätt att straffa
sitt folk och det skedde genom Babylon. Det kunde ha funnits
orsak att klaga över det fruktansvärda som hade övergått
Daniel och hans folk. Men inget gnäll eller någon bitterhet
kan skönjas. Gud är rättfärdig, och det som hänt var en
fullständig konsekvens av hans ord.
9: 8
Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och
fäder måste gömma våra ansikten i skam
därför att vi har syndat mot dig.
Åter kan vi påminna oss Daniels upphöjda situation och hans
oförvitlighet i sin tjänst – men han gömmer sitt ansikte i
skam för sin egen synd.
9: 9
Men hos Herren, vår Gud, finns
barmhärtighet och förlåtelse. Vi var
upproriska mot honom
Det enda som kan skydda folket mot Guds hårda dom är hans
nåd och barmhärtighet, det finns ingen möjlighet att hänvisa
till några egna förtjänster.
9: 10 och lydde inte HERRENS, vår Guds, röst.
Vi vandrade inte efter de lagar som han
förelade oss genom sina tjänare profeterna.
Att klä sig i säcktyg och strö aska över sitt huvud var en
symbolhandling som uttryckte den djupaste sorg och
medvetande om hans egen ovärdighet. Bönen är en ödmjuk
mans bön till världens härskare. Bönen gäller nåd, inte en
rättvis behandling.
2 Mos 20:5f,
5 Mos 7:8f
5 Mos 28:15ff
9: 11 Hela Israel överträdde din lag och vek av
utan att höra din röst. Därför utgöts också
över oss den förbannelse och den ed som
står skriven i Guds tjänare Mose lag. Vi
hade ju syndat mot honom.
Mycket av innehållet i Daniels bön anknyter till Moses löften
och varningar i 5 Mos. Daniel riktar nu sin bön till
“HERREN”, GT:s frälsarnamn.
En upprepning av syndabekännelsen följer.
Jfr 3 Mos 26:26–39 och 5 Mos 28:15–68.
9: 12 Han höll sina ord som han hade talat mot
oss och mot våra domare som dömde oss.
Han lät en så stor olycka komma över oss
att något liknande det som nu skett i
Jerusalem inte har hänt någon annanstans
under himlen.
5 Mos 28:53;
jfr Jer 19:9;
Klag 2:20;
4:10
Gud uppsköt sin straffdom i många århundraden för att ge
folket tid till bättring, och sände den ena profeten efter den
andra för att påminna om Guds ord. Men det blev inget
resultat. Daniel är förtrogen med den ödeläggelse som drabbat
Jerusalem.
9: 13 I enlighet med det som står skrivet i Mose
lag kom all denna olycka över oss. Men
ändå sökte vi inte blidka HERREN, vår
Gud, genom att vända om från våra
missgärningar och ge akt på din sanning.
5 Mos 28:36,
49, 64
Bönen tycks stiga allt kraftigare och Daniel blir allt ivrigare.
Det är ingen i förväg preparerad bön; bönen stiger ur
hjärtedjupet.
8 (17)
Daniels bok, kapitel 9
Ola Österbacka 2001–2002
9: 14 Därför vakade HERREN över olyckan och
lät den drabba oss, ty HERREN, vår Gud, är
rättfärdig i alla de gärningar han gör. Men vi
hörde inte hans röst.
Vilken kontrast mot allt klagande och alla ursäkter för våra
synder i dag! Jämför med de vanliga reaktionerna på de stora
katastroferna, där man inte ser någon orsak till att Gud skulle
straffa synden.
Det som har hänt är helt unikt: aldrig har Gud utvalt ett
egendomsfolk, aldrig har han straffat sitt folk så hårt som när
Jerusalem förstördes. Trots detta erkänner Daniel att Gud är
rättfärdig.
9: 15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt
folk ut ur Egyptens land med stark hand och
så gjorde dig ett namn som är detsamma än
i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.
Efter detta erkännande stegras syndabekännelsen. Guds folk
kan inte ursäkta sin synd, den måste bekännas.
9: 16 Men Herre, för all din rättfärdighets skull,
vänd din vrede och förbittring från din stad
Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra
synder och våra fäders missgärningar har
Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för
alla som bor omkring oss.
Gud har visat sig vara rättfärdig, när hans folk var orättfärdigt.
Han var långmodig och lät länge bli att straffa. Men när
straffdomen kom, var den hård. Många gånger hade profeterna
bett att Guds fiender inte skulle få triumfera genom att Gud
straffar sitt folk, men nu hade de gjort det, med all rätt.
Jerusalem hade varit platsen där folket offrade för sin synd,
tillbad och prisade Gud, och där Gud mötte folket med sin
förlåtelse. Nu hade det blivit en plats för smädelser och hån av
Gud.
9: 17 Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och
åkallan och låt ditt ansikte lysa över din
ödelagda helgedom för Herrens skull.
Upprättelsen av templet var det främsta föremålet för Daniels
bön, eftersom det var symbolen för Guds folks utkorelse.
9: 18 Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör.
Öppna dina ögon och se vilken förödelse
som har drabbat oss, och se till staden som
är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte
på grund av vår rättfärdighet utan på grund
av din stora barmhärtighet som vi kommer
inför dig med våra böner.
9:24
Här ser vi höjdpunkten i en rätt bön, en bön i Jesu namn: den
framförs inte i eget namn, utan i förlitande på Guds
barmhärtighet. Vi ser av kapitlets slut att den enda
rättfärdigheten som håller måttet är Kristi rättfärdighet.
9: 19 O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna
och utför ditt verk utan att dröja - för din
egen skull, min Gud, ty din stad och ditt
folk är uppkallade efter ditt namn."
5 Mos 7:7;
5 Mos 30:1-3
Åter en gång hänvisar Daniel till Guds egen sak, inte till sin
egen rättfärdighet. Israels folk hade inte något att berömma sig
av själva, utan utkorelsen hade skett av nåd. Genom profeterna
har ju Gud lovat att höra folkets böner och upprätta det.
9: 20 Medan jag ännu talade och bad och bekände
min egen och mitt folk Israels synd och
inför HERREN, min Gud, bar fram min
förbön för min Guds heliga berg -
Jes 65:24
Gud svarar på bönen redan innan Daniel har bett färdigt.
9: 21 medan jag alltså ännu talade i min bön kom Gabriel till mig i flygande hast, den
man som jag förut hade sett i min syn. Han
rörde vid mig, och det var vid tiden för
kvällsoffret.
Gabriel kan ha visat sig i en syn eller i verkligheten. Att han
rörde vid Daniel talar för det senare. Tiden för kvällsoffret var
ungefär vid solnedgången.
9: 22 Han undervisade mig och sade till mig:
"Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt
och förstånd.
Daniels bön blev i första hand besvarad med en ny och
svårfattlig uppenbarelse. Denna förutsägelse innehåller något
ytterst viktigt, även om den inte direkt anknyter till de sjuttio
årens exil i Babylon.
9: 23 Redan när du började be gick ordet ut och
jag har kommit för att ge dig besked, för du
är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå
synen:
Att Daniel får veta att han är högt älskad är ägnat att
ytterligare understryka vikten av de ord som han nu ska få
höra.
9 (17)
Daniels bok, kapitel 9
Ola Österbacka 2001–2002
9: 24 Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk
och över din heliga stad för att göra slut på
överträdelse, försegla synder, försona skuld,
föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn
och profetia och smörja den Allraheligaste.
Rom 3:21;
Apg 3:18, Ef
1:10;
Ps 45:8,
Luk 4:18,
Apg 4:38
Ordagrant: “sjuttio sjuor”. Se skild utredning om tolkning av
avsnittet.
Tre negativa händelser:
1. göra slut på överträdelse
2. försegla synder
3. försona skuld
och tre positiva:
4. föra fram en evig rättfärdighet
5. fullborda syn och profetia
6. smörja den Allraheligaste.
9: 25 Vet därför och förstå: Från den tid då ordet
gick ut att Jerusalem skulle återställas och
byggas upp till dess den Smorde Fursten
kommer, skall det gå sju veckor och
sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall
på nytt byggas upp, trots tider av
svårigheter.
Det är svårt att förstå detta “ord” som något annat än Koresh
edikt från 538 f.Kr. Den Smorde kan inte avse Antiochus,
utan gäller Messias.
9: 26 Men efter de sextiotvå veckorna skall den
Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden
och helgedomen skall förstöras av folket till
en furste som kommer. Men slutet kommer
som en störtflod. Intill änden skall det råda
krig. Förödelse är fast besluten.
Jes 53,
Matt 24:15f,
29ff
Helt utblottad, ordagrant: “och ingenting är åt honom”.
Förstörelsen står som tecken för den yttersta tiden – i första
hand Jerusalems tredje hemsökelse under Titus år 70 e.Kr,
som förebildas av Antiochus Epifanes. Detta är igen ett tecken
inför den slutliga förödelsen innan Jesus kommer tillbaka.
9: 27 Han skall stadfästa förbundet med de många
under en vecka, och mitt i veckan skall han
avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på
styggelsers vinge skall förödaren komma,
till dess att förstöring och oryggligt
beslutad straffdom utgjuts över förödaren."
Hebr 9:12
Versen har tolkats (och misstolkats) på många sätt. Utifrån
principen att låta Skrift tolka Skrift har vi följande fakta:
- förbundet som stadfästs är det “Nya Testamentet”
- offren avskaffades när Jesus dog på korset som ett evigt offer
- förödelsen skall tillta ända tills Jesus kommer tillbaka.
10: 1
I den persiske kungen Koresh tredje
regeringsår* fick Daniel, som också kallades
Beltesassar, en uppenbarelse. Den
uppenbarelsen är sann och gäller en stor
vedermöda. Han gav akt på ordet och fick
insikt om synen.
Esra 1:1
Kapitel 10 är ett “preludium” till den fjärde och mest
omfattande synen som Daniel ser, och som beskrivs i kapitlen
10–12. Det sägs klart att Gud gav Daniel hans uppenbarelse.
Kapitlet är svårt att förstå, men det ger en antydan om de
väldiga andemakter som strider om våra själar.
Tidpunkten anges till 537 f.Kr. Detta händer alltså två år efter
att Koresh utfärdat sitt edikt om att judarna ska få återvända
till sitt land. Daniel var nu ca 85 år, och hade kanske inte
krafter att resa till Jerusalem, eller så valde han att tjäna dem
som var kvar av judarna som regeringstjänsteman.
10: 2
Jag, Daniel, hade då gått och sörjt i tre
veckors tid.
Esra 3:4–6;
4:4–5
Efter återkomsten till Jerusalem byggde man upp Guds altare
under ett halvt år och återinförde offertjänsten. Man lade
grunden till templet, men hindrades sedan att fortsätta.
Sannolikt var det detta som gav Daniel sorg. Den var tiden för
påskfirandet, som inte kunde hållas som Gud hade föreskrivit.
10: 3
Jag åt ingen god mat. Kött och vin kom
inte i min mun, och jag smorde inte heller
min kropp med olja förrän de tre veckorna
hade gått.
Fastan och avhållsamheten var ett tecken på sorg, men också
på ödmjukhet. Hans eget välbefinnande var mindre viktigt, nu
lade han fram sitt folk i bön inför Gud.
10: 4
På den tjugofjärde dagen i första månaden
var jag vid stranden av den stora floden
Hiddekel.
Floden var Tigris och tidpunkten var april.
10 (17)
Daniels bok, kapitel 10
Ola Österbacka 2001–2002
10: 5
När jag såg upp fick jag se en man stå där,
klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av
guld från Ufas kring sina höfter.
10: 6
Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans
ansikte var som en blixt, hans ögon som
eldsfacklor och hans armar och fötter som
glänsande koppar. Ljudet av hans tal var
som ett väldigt dån.
10: 7
Jag, Daniel, var den ende som såg synen.
De män som var med mig såg den inte, men
stor förskräckelse föll över dem, så att de
flydde och gömde sig.
10: 8
Jag blev ensam kvar, och när jag såg den
stora synen försvann all min kraft. Färgen
vek från mitt ansikte så att det blev
dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.
10: 9
Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag
hörde det föll jag bedövad ner med mitt
ansikte mot jorden.
Linnet är symbol för rättfärdighet, guldet för helighet.
Hes 1:26–28,
Upp 1:13–15
Synen var fruktansvärd – inte att undra på att Daniel blev
förskräckt. Vem var mannen?
a) En ängel, kanske Gabriel? Varför kallades han då inte vid
namn? Och varför sägs han i 11:1 ha skyddat Mikael?
b) Likheten med Hesekiels och Johannes syner är påfallande.
Det var Guds Son själv.
Vi vet inte vilka som var med Daniel, men de såg inte synen.
De upplevde något liknande som Paulus följeslagare på
Damaskusvägen (Apg 9:7). Möjligen var de hedningar,
medlemmar av hovet. De fick ett vittnesbörd som de förstod
att inte var av denna världen.
Jes 6:5
Daniel själv var luttrad man, erkänt stor och rättfärdig, men
inför den himmelska synen var han en svag syndare. Han
upplevde en ännu större förskräckelse än profeten Jesaja när
han såg Gud på sin tron. Den hebreiska texten antyder att
Daniels ansikte förvreds.
Rösten var det som slutligen gav den största chocken.
10: 10 Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig
upp på mina darrande knän och händer.
Gud finner inte något särskilt behag i att skrämma människor.
Nu kommer han i stället med sin barmhärtiga kärlek och ger
den svage kraft.
10: 11 Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt
älskade man, ge akt på de ord som jag vill
tala till dig och res dig upp på dina fötter, ty
jag har nu blivit sänd till dig." När han sade
detta till mig reste jag mig bävande upp.
Daniel får ännu en påminnelse om Guds kärlek och sin
speciella ställning som Guds redskap. Genom det gudomliga
tilltalet får han stegvis kraft att resa sig, först på sina knän,
sedan till stående.
10: 12 Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty
redan från första dagen när du vände ditt
hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför
din Gud, har dina ord varit hörda, och jag
har nu kommit för dina ords skull.
Daniel har nu mognat att höra det starka budskapet som
kommer i de följande kapitlen. Hans bön för sitt folk har
besvarats. Men först måste han höra om vilken väldig strid det
handlar om.
10: 13 Fursten över Persiens rike stod emot mig
under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av
de förnämsta furstarna, till min hjälp, och
jag blev kvar där hos Persiens kungar.
Ef 6:12; Joh
12:31
Den värld som beskrivs här är vanligen osynlig för mänskliga
ögon. Satan har haft en agent i det persiska hovet, en ond
ängel som kallas “fursten över Persiens rike”. Trots det goda
som Koresh hade gjort Guds folk, lyckades djävulen få
igenom mycket ont. Men ärkeängeln Mikael hjälpte den
Ängel som talade med Daniel så att stridslyckan vände.
10: 14 Men nu har jag kommit för att undervisa
dig om vad som skall hända ditt folk i
kommande dagar, för synen syftar på
framtiden."
Ändå är striden inte slut. Daniel ska få veta, hur det snart
kommer att komma en ännu värre motståndare mot Guds folk
än på Daniels tid. “Framtiden” avser en mycket avlägsen
framtid, som innefattar Messias tid och ännu längre framåt.
10: 15 Medan han talade så till mig, böjde jag mitt
ansikte mot jorden och var stum.
Åter en gång överväldigar det himmelska majestätet Daniel så
att han blir kraftlös och böjer sig mot jorden. Han får inte
fram ett ljud, och kan inte ens säga vad som fattas honom.
11 (17)
Daniels bok, kapitel 10
Ola Österbacka 2001–2002
10: 16 Och se, han som var lik en människoson
rörde vid mina läppar. Då öppnade jag min
mun och sade till honom som stod framför
mig: "Min herre, genom synen har stor
ångest gripit tag i mig, och jag har inte
någon kraft kvar.
Dan 7:13
Människosonen har tidigare visat sig som den Allsmäktige,
som kom på himlens skyar. Nu kommer han med kraft åt den
svage, som ånyo kunde börja tala.
10: 17 Och hur skulle en sådan som jag, min
herres tjänare, kunna tala med en sådan som
min herre? Jag har inte någon kraft kvar i
mig och förmår inte längre att andas."
Nu kan Daniel igen berätta hur det känns att möta Herrens
härlighet.
10: 18 Han som såg ut som en människa rörde då
på nytt vid mig och styrkte mig.
För tredje gången kom den himmelske budbäraren och rörde
vid Daniel, och gav honom kraft.
10: 19 Han sade: "Frukta inte, du högt älskade
man! Frid vare med dig, var stark, ja, var
stark!" När han talade med mig kände jag
mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för
du har styrkt mig."
Först nu känner Daniel att han är redo att möta budskapet om
den kommande tiden. Nu får han så mycket kraft och klarhet
att han kan teckna ner budskapet ord för ord och så föra det
vidare till eftervärlden.
10: 20 Då sade han: "Kan du förstå varför jag har
kommit till dig? Men jag måste strax vända
tillbaka för att strida mot fursten över
Persien, och när jag drar bort från honom
kommer fursten över Javan.
Den detaljerade framställningen om Daniels svaghet, och hur
Människosonen tre gånger ger honom kraft, ger en
fingervisning om hur viktigt budskapet är som ges åt Daniel.
Här ges en förvissning om att djävulen inte tar hem spelet,
trots att det många gånger kan se så ut. I kampen mot
templets återuppbyggnad lyckades han tidvis, men inte fullt.
Men sedan skulle en ännu värre fiende komma, i Alexander
den stores efterföljare.
10: 21 Dock vill jag meddela dig vad som är
skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper
mig mot dessa, ingen utom Mikael, er
furste.
Denna uppenbarelse är helt unik i Bibeln. Den har också
blivit allra skarpast motsagd av de lärda bibelkritikerna. Trots
allt är den “sanningens bok”, det enda som verkligen håller.
Och den makt som Gud upprätthåller med sina änglars här kan
inga onda andemakter besegra.
Esra 1:1–4
11: 1
I medern Darejaves första regeringsår stod
jag där för att stärka och skydda honom."
Sannolikt avser detta den andliga kamp som ledde till att
Koresh utfärdade sitt edikt om judarnas befrielse och
återuppbyggnad av templet.
11: 2
Nu skall jag tillkännage sanningen för dig.
Ytterligare tre kungar skall uppstå i Persien,
och den fjärde* skall bli rikare än någon av
de andra, och när han har blivit som
mäktigast genom sina rikedomar skall han
sätta in all sin makt mot Javans rike.
Här inleds den mest detaljerade profetian i Bibeln. Första
meningen omspänner en lång tid: den fjärde kungen avser
Xerxes (Ahasveros), regent 486–465 f.Kr. Han använde fyra år
för att samla ihop en stark här i avsikt att invadera Grekland,
men förlorade. Trots att det persiska riket bestod ännu ett och
ett halvt århundrade var dess makt nu bruten.
11: 3
Sedan skall en väldig kung uppstå och han
skall härska med stor makt och göra vad han
vill.
Alexander den store ville utbreda den grekiska kulturen och
civilisationen över världen. Denna företeelse kallas
helleniseringen, efter Hellas = Grekland.
11: 4
Men när han har kommit skall hans rike
falla sönder och delas efter himlens fyra
väderstreck.* Det skall inte tillfalla hans
efterkommande eller förbli lika mäktigt som
när han hade makten. Hans rike skall
omstörtas och tillfalla andra än dem.
Alexander dog plötsligt i malaria och överansträngning, 32 år
gammal. Hans två unga söner avrättades. Riket delades av
hans generaler (diadocherna): Cassander övertog moderlandet,
Lysimachus Mindre Asien, Seleuchus Syrien och Babylonien
samt Ptolemeus (Soter) Egypten och Arabien.
12 (17)
Daniels bok, kapitel 11
Ola Österbacka 2001–2002
11: 5
Kungen i Söderlandet skall bli mäktig. Och
av hans furstar skall en vara mäktigare än
han, och hans herravälde skall bli stort.
De två förstnämnda rikena förbigås i fortsättningen, och
uppmärksamheten riktas mot Egypten (Söderlandet) och
Syrien (Nordlandet). Vi får nu en ca 150 år lång översikt av
den hellenistiska eran, då dessa båda riken kämpade om
herraväldet över Palestina. Syriens kungar kallades
seleukiderna och Egyptens ptolemeerna.
11: 6
Efter några år skall de ingå förbund med
varandra och dottern till Söderlandets kung
skall komma till kungen i Nordlandet för att
träffa en överenskommelse. Men hon skall
inte kunna behålla den makt hon vinner och
hans makt skall inte heller bestå. Hon skall
offras tillsammans med dem som förde
henne dit, både hennes far och den man som
en tid gav henne makt.
Den egyptiska kungen Ptolemeus Philadelphus, son till
Ptolemeus Soter, beslöt att ena de båda rikena genom ett
politiskt äktenskap mellan hans dotter Berenike och den
syriske kungen Antiochus II Theos (ca 252 f.Kr.). Ett villkor
för äktenskapet var att den senare skulle skilja sig från sin
första hustru och tillåta endast barn i äktenskapet med
Berenice att bli tronarvingar. Men Antiochus skilde sig från
Berenice och återvände till sin första hustru, Laodice. Berenice
och hennes barn mördades. År 246 f.Kr. dog Ptolemeus och
samma år förgiftades Antiokus av Laodice och hennes son
Seleukus Callinius blev kung.
11: 7
Men en telning från hennes rötter skall stiga
upp i hans ställe och dra upp mot
nordlandskungens här och tränga in i hans
fäste och göra med folket vad han vill och få
överhanden.
Vi ser här hur bitter striden blev mellan de båda stormakterna.
Berenices bror Ptolemeus III Euergetes invaderade Syrien efter
sin tronbestigning. Han dödade Laodice, som var delaktig i
mordet på hans syster.
11: 8
Deras gudar och avgudabilder och deras
dyrbara kärl, både av silver och guld, skall
han också föra till Egypten. Sedan skall han
under några år lämna nordlandskungen i fred.
Ptolemeus förde med sig landets rikedomar och tempelskatter
till Egypten, vilket på den tiden var ett verkligt bevis på den
fullständiga triumfen. Seleukus Callinius var för tillfället
allierad med Ptolemeus.
11: 9
Däremot skall denne tränga in i
söderlandskungens rike, men han skall
vända tillbaka till sitt land igen.
Två år senare återuppbyggde emellertid Seleukus sin armé och
invaderade Egypten, men tvangs till reträtt.
11: 10 Hans söner skall rusta sig till strid och
samla en väldig krigshär, som skall välla
fram som en störtflod och tåga in. Den skall
komma igen och striden skall föras ända
fram till söderlandskungens befästningar.
Sönerna Seleukus III (226–223 f.Kr.) och Antiochus III den
store (223–187 f.Kr.) förde i tur och ordning krig mot
Egypten. De återtog den palestinska kustremsan ända fram till
de egyptiska fästningarna.
11: 11 Då skall kungen i Söderlandet bli förbittrad
och dra ut och strida mot kungen i
Nordlandet, som skall ställa upp en stor här,
men den hären skall ges i den andres hand.
Ptolemeus IV Philopator slog tillbaka mot Antiochus III
11: 12 När hären är borta växer söderlandskungens
övermod och han skall slå ner tiotusenden,
men ändå inte få herraväldet.
och återerövrade i sin tur Palestina och Fenicien.
11: 13 Ty kungen i Nordlandet skall ställa upp en
ny här, större än den förra, och efter en tid,
om några år, skall han komma med en stor
krigshär och stora förråd.
Ptoleleus återvände till sitt behagliga liv i Egypten, vilket
gjorde att han miste respekt och lojalitet hos många bland sitt
folk. Detta gjorde det möjligt för Antiochus III att rusta upp
en här för att åter marschera mot Egypten.
11: 14 Vid samma tid skall många andra resa sig
mot kungen i Söderlandet. Våldsmän av ditt
eget folk skall göra uppror för att uppfylla
profetian, men de kommer att falla.
Josefus berättar att många judar gick över till Antiochus för
att därmed få en chans att befria sitt land från det egyptiska
väldet.
Daniels bok, kapitel 11
13 (17)
Ola Österbacka 2001–2002
11: 15 Och kungen i Nordlandet skall komma och
kasta upp vallar och inta en välbefäst stad,
och Söderlandets stridskrafter skall inte
kunna hålla stånd. Dess utvalda krigsfolk
skall inte ha någon kraft att stå emot.
Antiochus kallas “den store”, eftersom han befäste Syriens
armé och år 203 f.Kr. inledde ett härtåg mot Egypten. Man
vet inte exakt vilken stad som avses, men det kan varit Sidon.
11: 16 Nordlandets kung, som rycker mot honom,
skall göra vad han vill, och ingen skall
kunna stå emot honom. Han skall komma
in i 'det härliga landet', och förstörelse skall
ske genom hans hand.
Antiochus fortsatte sin frammarsch genom Palestina. Hans
mål var att bli härskare över hela Medelhavsområdet.
11: 17 Han skall komma med hela sitt rikes makt.
Men han är villig till förlikning, och en
sådan skall han åstadkomma. Han skall ge
kungen av Söderlandet en av sina döttrar till
hustru för att fördärva honom. Men detta
skall inte lyckas och inte vara till hans
fördel.
Eftersom hans här behövdes på annat håll försökte han
komma över Egypten med hjälp av ett politiskt äktenskap
mellan hans dotter och en ung egyptisk prins. Men dottern var
inte samarbetsvillig och ville hellre bli en lojal hustru än ett
verktyg åt sin far.
11: 18 Därefter skall han vända sig mot öländerna
och inta många, men en härförare skall göra
slut på hans hånfullhet och låta det vända
tillbaka över honom själv.
Antiochus intog några öar nära Grekland och Mindre Asien,
men då vaknade Rom, som sände Lucius Scipio i krig. Han
besegrade Antiochus år 190 f.Kr. Nu kom Syrien under
Roms herravälde.
11: 19 Då skall han vända tillbaka till sitt eget
lands befästningar. Men han skall vackla
och falla och sedan inte mer finnas till.
Antiochus sista dagar vet vi just ingenting om, annat än att
han kapslade in sig i sina befästningar för att söka sitt eget
skydd.
11: 20 På hans plats skall en annan uppstå, en som
låter en uppbördsman dra igenom det land
som är hans rikes prydnad. Men efter några
dagar skall han störtas, dock inte genom
vrede eller i strid.
Efterträdaren var Seleuchus IV (187–175 f.Kr.), som nu insåg
vad Antiochus äventyr hade kostat. Han sända sin skattmästare
Heliodorus för att bära upp skatt åt romarna. Ett sätt var att
röva bort de dyrbara kärlen från Jerusalems tempel. Han blev
troligen avrättad.
11: 21 I hans ställe skall en föraktlig man komma,
en som man inte har givit kungavärdighet.
Oväntat intar han riket genom list.
Här börjar det femton verser långa avsnitt som behandlar den
hatade tyrannen, som har kallats Gamla testamentets
Antikrist, Antiochs IV Epifanes (175–163 f.Kr.), som också
gavs tillnamnet Theos (=Gud). Han lyckades genom smicker
erövra tronen i stället för sin bror Demetrius, som var den
rätte tronarvingen efter den avrättade brodern Seleukus.
11: 22 Och översvämmande härar skall svepas bort
inför honom och krossas, likaså en
förbundsfurste.
Det är inte lätt att förstå detta. Man har tänkt att
“förbundsfursten” avser den judiska översteprästen, medan
andra menar att det var Egyptens kung, som Antiochus slöt
förbund med vid sitt tillträde.
11: 23 Ty från den stund han ingått förbund med
honom kommer han att handla svekfullt.
Han skall dra ut och få övermakten med
endast lite folk.
Antiochus slöt många förbund men bröt dem lika snabbt.
Hans taktik var att slå till när man trodde att det var fred,
uppnådd genom fredsförbund.
11: 24 Oväntat skall han komma in i landets
bördigaste trakter och göra vad hans fäder
och deras fäder inte kunnat göra. Byte och
rov och gods skall han strö ut åt sitt folk
och intill en viss tid gör han upp onda
planer mot befästa platser.
Hans intresse var främst de rikaste provinserna. Krigsbytet
delade han ut till dem som hade stött honom, och köpte på
detta sätt deras lojalitet. Detta skulle ske “intill en viss tid”,
dvs. för den tid Gud hade bestämt.
14 (17)
Daniels bok, kapitel 11
Ola Österbacka 2001–2002
11: 25 Han skall uppbåda sin kraft och sitt mod
mot kungen i Söderlandet och komma med
en stor här, men kungen i Söderlandet skall
också rusta sig till strid med en mycket stor
och mäktig här. Han skall dock inte kunna
hålla stånd på grund av de stämplingar som
görs mot honom.
Under sin tolvåriga regeringstid invaderade Antiochus Egypten
fyra gånger. Även om Ptolemeus Philometor, kungen i
Egypten, hade många vänner blev han övergiven genom
Antiochus intriger och blev slagen.
11: 26 De som äter hans bröd skall störta honom.
Hans här kommer att svepas bort och
många skall bli slagna och falla.
Intrigerna vållade söndring kring Ptolemeus, som blev avsatt
och ersattes med sin bror Ptolemeus Euergetes.
11: 27 Båda kungarna kommer att ha ont i sinnet.
Där de sitter tillsammans vid samma bord
talar de lögn, men det skall inte ha någon
framgång, ty ännu dröjer slutet till den
bestämda tiden.
Antiochus såg möjligheten att söka stöd hos exkungen för att
komma åt den nye kungen, och Philometor var benägen att
tro Antiochus, även om han talade lögnaktigt. Åter påpekas,
att Gud har bestämt den tid de får handla så.
11: 28 Han skall vända tillbaka till sitt land med
mycket gods, men hans hjärta kommer att
vara emot det heliga förbundet. När han har
genomfört sitt uppsåt skall han vända
tillbaka till sitt land.
Antiochus försökte erövra Alexandria, men blev slagen och
återvände till sitt land. Nu var han mycket frustrerad och gick
i vrede hårt fram över Palestina och folket i Jerusalem. Några
historiker antecknar att Antiochus dödade 80 000 män,
kvinnor och barn och tog 40 000 fångar och slavar. Han stal
guldet och silvret från templet och offrade svin på altaret.
Detta var den första attacken på Jerusalem.
11: 29 På bestämd tid skall han sedan på nytt dra ut
mot Söderlandet, men denna senare gång
skall det inte gå som den förra.
År 168 f.Kr. genomförde Antiochus ett nytt fälttåg mot
Egypten. Denna gång kallade Egypten på romarna, som
anlände med sin flotta när han stod utanför Alexandria.
11: 30 Ty skepp från Kittim skall komma emot
honom, och han skall förlora modet. Då
skall han vända tillbaka och rikta sin vrede
mot det heliga förbundet och ge vreden fritt
utlopp. Och när han har kommit hem, skall
han lyssna till dem som har övergivit det
heliga förbundet.
Romarna mötte honom med ett ultimatum att dra hem från
Egypten, eller annars skulle Rom förklara krig. Antiochus var
tvungen att acceptera, men under reträtten drabbades åter
Jerusalem av hans vrede. Han fick ett antal avfälliga judar på
sin sida och utnyttjade dem för att utrota den judiska
religionen och införa sin egen religion.
11: 31 Härar från honom skall komma, och de
skall orena helgedomen, tillflyktsorten,
avskaffa det dagliga offret och ställa upp
förödelsens styggelse.
Matt 24:15, 2
Tess 2:4
Offertjänsten avskaffades i templet och ett Zeusaltare (Zeus
var den grekiska överguden, motsvarar romarnas övergud
Jupiter) uppställdes, “förödelsens styggelse”. Detta är den
yttersta symbolen för Antikrist.
11: 32 Dem som har kränkt förbundet skall han
med smickrande ord locka till avfall, men de
av folket som känner sin Gud skall stå fasta
och hålla ut.
Många judar avföll, men det fanns också en rest som motstod
fiendens attacker.
11: 33 De förståndiga bland folket skall ge många
insikt, men ändå skall de under en tid falla
genom svärd och eld, genom fångenskap
och plundring.
De judar som genomskådade Antiochus hjälpte många att
förbli fasta, trots att de betalade ett högt pris: många torterades
och avrättades eller togs till fånga och blev slavar. Men detta
skulle ske under den tid Gud hade bestämt.
11: 34 Men när de faller skall de inte lämnas utan
hjälp, och många skall då av falska motiv
sluta sig till dem.
Mitt i sitt nederlag segrade de trofasta. Under Judas Mackabeus
skedde ett uppror, som också drog till sig sådana som nu såg
en chans att själva bli upprättade.
15 (17)
Daniels bok, kapitel 11
Ola Österbacka 2001–2002
11: 35 En del av de förståndiga skall falla, och de
skall luttras så att de blir rena och fläckfria
intill ändens tid. För ännu dröjer slutet till
den bestämda tiden.
11: 36 Kungen skall göra vad han vill och skall
upphöja sig och förhäva sig över varje gud.
Ja, mot gudars Gud skall han tala sådant att
man måste förundra sig. Allt skall lyckas
honom väl till dess att vredens tid är ute, ty
det som har beslutats måste ske.
Antiochus hade avsett att skada, och om möjligt att helt
fördärva Guds folk. Detta lyckades inte. Genom
mackabeerupproret lyckades judafolket åter vinna
självständighet för en tid och templet renades och återinvigdes.
Denna vers antyder att skildringen härifrån går längre än till
att enbart beskriva Antiochus.
Dan 7:25, 2
Tess 2:4
Det finns inget direkt i texten som tyder på att fortsättningen
inte handlar om Antiochus, men indirekt finns indicier.
Antiochus upphävde sig inte över grekernas gudar, utan ville
göra dem till gudar också över judafolket. Då vi jämför detta
avsnitt med Dan 7 och 2 Tess 2 ser vi att det handlar om den
yttersta tidens Antikrist, som Antiochus är en förebild för.
11: 37 Han kommer inte att visa någon aktning för
sina fäders gudar och inte heller för den som
är kvinnors lust eller för någon annan gud,
utan han skall upphöja sig över alla.
De följande verserna är svåra att förstå, vilket märks i att det
finns många olika översättningar. Bibel 2000 lägger in “den
gud som kvinnorna älskar” och syftar på Tammuz/Adonis
eller Dionysos/Bachus, men “gud” finns inte i grundtexten
och några anser att det gäller förakt för äktenskapet (syftning
på påvedömet).
11: 38 Men fästenas gud skall han i stället ära, en
gud som hans fäder inte har känt skall han
ära med guld och silver och ädla stenar och
andra dyrbara ting.
Bibel 2000 talar om “fästningarnas gud” med syfte på Zeus.
Troligen är det en anspelning på dragningen till krig och
maktutövning genom krig.
11: 39 Han skall göra vad han vill med starka
befästningar med en främmande guds hjälp.
De som erkänner honom skall han bevisa
stor ära. Han skall låta dem härska över
många, och han skall dela ut land åt dem till
belöning.
Jämför Luthers kamp för att skilja den världsliga och den
andliga makten. Här blandas dessa samman.
11: 40 Men vid ändens tid skall kungen i
Söderlandet drabba samman med honom.
Kungen i Nordlandet skall då storma fram
mot denne med vagnar och ryttare och en
stor flotta. Han skall rycka in i länderna och
svämma över och dra igenom dem.
Tiden avser “ändens tid”, inte tiden när Antiochus var
verksam, även om förebilder hämtas från denna tid. Kungarna
i Nordlandet och Söderlandet är fiender till Antikrist. Det är
inte självklart att det gäller Egypten och Syrien, varför vi
måste stanna för en allmän tolkning.
11: 41 Han skall också dra in i 'det härliga landet',
och många länder skall falla, men dessa
skall undkomma hans hand: Edom och
Moab och huvuddelen av Ammons
avkomlingar.
Det härliga landet var i GT:s tid Palestina, där Antiochus
härjade. I NT motsvaras detta av Kristi kyrka, som Antikrist
attackerar. Edom, Moab och Ammon var Israels gamla
fiender, och de representerar makter som Antikrist inte
behöver öda kraft på att motarbeta.
11: 42 Ja, han skall sträcka ut sin hand mot
länderna. Egypten skall inte slippa undan.
Egypten representerade på Daniels tid en stabil regim, och att
inte ens Egypten skall undkomma är ett tecken på Antikrists
stora makt.
11: 43 Han skall erövra skatter av guld och silver
och alla slags dyrbara ting i Egypten.
Libyer och etiopier skall följa honom.
Åter exempel på Antikrists världsvida framgångar.
11: 44 Då skall han få höra rykten från öster och
norr som förskräcker honom. och han skall
dra ut i stort raseri för att förstöra och
förgöra många.
Man har spekulerat i om detta kan hänga samman med Islams
expansion (i öster) och reformationen (i norr).
16 (17)
Daniels bok, kapitel 11
Ola Österbacka 2001–2002
11: 45 Sina palatstält skall han slå upp mellan
havet och helgedomens härliga berg. Men
han går mot sin undergång och ingen
hjälper honom."
Just när Antikrist verkar vara som starkast är hans tid ute och
Gud avslutar denna tidsålder. Slutbudskapet är att Gud behåller
makten trots att det ofta ser helt annorlunda ut, och han för
sin sak till seger när tiden är inne.
12: 1
"På den tiden skall Mikael träda upp, den
store fursten, som står som försvarare för
dina landsmän. Det kommer en tid av nöd,
som inte har haft sin like ända från den dag
då människor blev till, ända till den tiden.
Men på den tiden skall alla bland ditt folk
bli frälsta som finns uppskrivna i boken.
Matt 24:21-22
“Den tiden” avser den yttersta tiden med Antikrists undergång.
Jesus citerar Daniel nästan ordagrant i Matt 24. Som kristna
ska vi inte se ändens tid i rosenröda drömmar, men inte heller
i förtvivlan. Tiden blir allt ondare, men Gud behåller
kontrollen. Mikael skall försvara Abrahams andliga barn, som
insamlas från väst och öst.
12: 2
De många* som sover i mullen skall vakna,
några till evigt liv, andra till förakt och evig
skam.
Joh 5:28-29
Guds fiende döden är övervunnen och alla skall uppstå på den
yttersta dagen. Vilket härligt uppståndelsebudskap! “De
många” är ett hebreiskt uttryck som innefattar alla människor.
Men alla människor blir inte frälsta, även om alla skall
uppstå. Här lärs den dubbla utgången.
12: 3
De förståndiga skall då lysa som
himlavalvets ljus, och de som har fört
många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid
och för evigt.
I förföljelsetider är det inte lätt att förbli förståndig och se sunt
på tidens utveckling. Den som bevarar Guds ord är förståndig,
och lyser då upp i mörkret genom sitt vittnesbörd. Genom
tron på Jesu ställföreträdande gottgörelse har vi inte endast
orsak att vänta att Gud skall förbarma sig över oss syndare på
domens dag, utan han kommer rentav att glädjas över vår
rättfärdighet – den som Jesus har vunnit åt oss.
12: 4
Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla
denna skrift till ändens tid. Många skall
forska i den och kunskapen skall bli stor."
Nu var Daniels bok färdig, sedan den sista synen hade
meddelats. Nu skulle bokrullen förseglas så att den kunde bli
sparad åt kommande generationer. Jfr de förseglade två tusen år
gamla rullarna som hittades i Qumran 1948. Det tragiska är
att människor i dag, som har dessa sanningar, rusar hit och dit
för att söka sanningen (Amos 8:12).
12: 5
När jag, Daniel, såg upp, se, då stod det två
andra där, en på flodens ena strand och en på
den andra stranden.
Nu ser Daniel “två andra”, tydligen änglar, på vardera
flodstranden. Tydligen är Daniel ännu i Babel.
12: 6
En av dem sade till mannen som var klädd i
linnekläder och som stod ovanför flodens
vatten: "Hur länge dröjer det innan änden
kommer med dessa märkliga ting?"
Frågan gäller de ting som omtalats i början av kapitlet, det
handlar alltså om hur länge det är till världens ände. Det är
ingen liten fråga. Manne som var klädd i linnekläder har vi
tidigare känt igen som Människosonen.
12: 7
Jag lyssnade till mannen som var klädd i
linnekläder och som stod ovanför flodens
vatten, och han lyfte sin högra och sin
vänstra hand upp mot himlen och svor vid
honom som lever för evigt att efter en tid
och tider och en halv tid och när det heliga
folkets makt är krossad, då skall allt detta
vara fullbordat.
12: 8
Jag hörde detta med förstod det inte, så jag
frågade: "Min herre, vad blir slutet på allt
detta?"
Dan 7:25
Upp 12:6,14
Upp 13:5
Att lyfta sin hand var tecknet på edgång. Att lyfta båda
händerna vid en ed kan ses som en särskilt viktig ed.
Innehållet i eden är märkligt. Vi mötte detta tidsuttryck en
gång tidigare: Dan 7:25, där det sades att denna tid beskriver
den tid när Guds folk är överlämnat åt Antikrist – en tid som
Gud har bestämt exakt i förväg.
– En tid: motståndet mot Gud och hans folk inleds och varar
en bestämd period.
– Tider: Motståndet ökar i intensitet och verkar bli
framgångsrikt.
– En halv tid: Vedermödan förkortas och tar plötsligt slut när
motståndet mot Gud kollapsar. Kristi kyrka är nära att gå
under när änden kommer. Ingen exakt tidpunkt ges.
Daniel förstår inte svaret, och upprepar ängelns fråga.
17 (17)
Daniels bok, kapitel 12
Ola Österbacka 2001–2002
12: 9
Då sade han: "Gå, Daniel, för dessa ord skall
förbli gömda och förseglade till ändens tid.
Apg 1:7
Svaret antyder att Daniel inte skall bry sin hjärna med att söka
efter tidpunkten. Den har inte getts åt människor. Detta skall
bli förstått först när profetiorna går i fullbordan. Många
försöker räkna ut tiden, men sådant skall kristna inte befatta
sig med, eftersom vi vet att det inte stämmer.
12: 10 Många skall bli renade och tvagna och
luttrade, men de ogudaktiga skall bedriva sin
ogudaktighet och ingen ogudaktig skall
förstå detta, men de förståndiga skall förstå
det.
De ogudaktiga, Guds fiender, fortsätter med sitt blinda
motstånd mot Gud, men genom tro på evangelium blir också
människor rättfärdiggjorda och helgade. Även om ingen förstår
allt, kan kristna ändå förstå tillräckligt mycket av Guds
ledning och undervisning för att vara beredda inför denna sista
svåra tid.
12: 11 Från den tid då det dagliga offret blir
avskaffat och förödelsens styggelse
uppställd skall det gå 1290 dagar.
Dessa avslutande verser är mycket överraskande och svåra.
Även om ängeln vägrade ge Daniel en exakt tidsbestämning
till änden, ger han nu två tidsperioder (i nästa vers 1335
dagar), som är endast något längre än 3,5 år. Många
kommentatorer räknar båda dessa som tiden från Antiochus
förödelse i templet till hans död, eller tills hans död fick sin
fulla effekt. Andra har beräknat tiden tills den romerska armén
intog Jerusalem år 70 e.Kr. De flesta föredrar däremot att tolka
tidsangivelserna symboliskt.
12: 12 Salig är den som håller ut och hinner fram
till 1335 dagar.
12: 13 Men gå du bort till dess änden kommer.
Sedan du har vilat skall du uppstå till din
del vid dagarnas ände."
Upp 11:2–3,
Matt 24:22
Matt
24:12–13
Startpunkten kan förläggas till Antiochus – GT:s symbol för
Antikrist. Tidsperioden har en parallell i Upp 11, där tiden för
vedermödan anges till 42 månader. Strax därefter anges tiden
1260 dagar, då de två vittnena profeterar under stort lidande.
De 1335 dagarna kan ses som den av Gud exakt bestämda
tiden, när kyrkan förföljs, medan de 1290 dagarna är den
svåraste delen av denna tid. Om vi ser att 7 är det symboliska
talet för fullhet i Guds handlande, så handlar det om lite mer
än hälften av 7: en liten tid, som vi förmanas att stå fasta.
Lidandet skall inte bli för svårt för Guds folk, för tiden skall
förkortas. Luther kommenterar, att det kan bli så svårt att det
knappast längre är möjligt att predika evangelium från någon
enda predikstol, och att den kristna tron bara kan föras vidare i
hemmen, från föräldrar till barn. Men den som håller ut skall
bli frälst.
Boken slutar i triumf: vila tills du uppstår till din del: för att
få ut ditt arv – evigt liv i himlen! Det är mot detta mål som
Daniels syner och drömmar pekar: Jesus Kristus behåller
makten. Då behöver vi inte detaljerade förklaringar till allt,
utan finner tröst i att Jesus Kristus är Herre och skall komma
för att göra slut på all bedrövelse. Amen, kom, Herre Jesus!