Bekämpningen av MKS i Nederländerna

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG VERSION
A5-0405/2002
Par1
28 november 2002
BETÄNKANDE
om bekämpning av mul- och klövsjuka i Europeiska unionen under 2001 och
om framtida förebyggande åtgärder för att förhindra och bekämpa
djursjukdomar i Europeiska unionen
(2002/2153(INI))
Del 1: Förslag till resolution
Tillfälliga utskottet för mul- och klövsjuka
Föredragande: Wolfgang Kreissl-Dörfler
RR\483401SV.doc
SV
PE 322.219
SV
PE 322.219
SV
2/107
RR\483401SV.doc
INNEHÅLL
Sida
PROTOKOLLSIDA ................................................................................................................... 4
FÖRSLAG TILL RESOLUTION .............................................................................................. 5
Offentliggörs separat:
Motivering ................................................................................................. Del 2 - A5-0405/2002
RR\483401SV.doc
3/107
PE 322.219
SV
PROTOKOLLSIDA
Vid plenarsammanträdet den 16 januari 2002 beslutade Europaparlamentet att, i enlighet med
den behörighet parlamentet ges i artikel 150.2 i arbetsordningen, tillsätta ett tillfälligt utskott
för mul- och klövsjuka.
Vid det konstituerande sammanträdet den 21 februari 2002 utsåg tillfälliga utskottet för muloch klövsjuka Wolfgang Kreissl-Dörfler till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 30 september, 10 oktober, 22 oktober, 7 november och
20 november 2002 behandlade utskottet förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt förslaget till resolution med
27 röster för.
Följande var närvarande vid omröstningen: Encarnación Redondo Jiménez (ordförande), Jan
Mulder, Albert Jan Maat och Caroline Lucas (vice ordförande), Wolfgang Kreissl-Dörfler
(föredragande), Reimer Böge, Martin Callanan (suppleant för María del Pilar Ayuso
González), Dorette Corbey, Rijk van Dam (suppleant för Jeffrey William Titford), Avril
Doyle, Jonathan Evans (suppleant för Arlindo Cunha), Anne Ferreira, Christel Fiebiger,
Francesco Fiori, Georges Garot, Liam Hyland (suppleant för Sergio Berlato), Elisabeth
Jeggle, Vincenzo Lavarra (suppleant för António Campos), Rosemarie Müller, Neil Parish,
Marit Paulsen (suppleant för Nicholas Clegg), María Rodríguez Ramos, Agnes Schierhuber,
Dominique F.C. Souchet, Robert William Sturdy, Phillip Whitehead, och Eurig Wyn.
Motiveringen offentliggörs separat (del 2 - A5-0405/2002).
Betänkandet ingavs den 28 november 2002.
PE 322.219
SV
4/107
RR\483401SV.doc
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om bekämpning av mul- och klövsjuka i Europeiska
unionen under 2001 och om framtida förebyggande åtgärder för att förhindra och
bekämpa djursjukdomar i Europeiska unionen(2002/2153(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artikel 150.2, artikel 154.1 och artikel 160 i arbetsordningen samt av
sitt beslut av den 16 januari 20021 om tillsättning av ett tillfälligt utskott för mul- och
klövsjuka,
–
med beaktande av sina resolutioner av den 5 april 20012 och av den 6 september 20013 om
mul- och klövsjuka i Europeiska unionen 2001,
–
med beaktande av de utfrågningar och delegationsresor som det tillfälliga utskottet för
mul- och klövsjuka genomfört i de hårdast drabbade områdena i Förenade kungariket och
Nederländerna,
–
med beaktande av rapporterna från Europeiska kommissionens kontor för livsmedels- och
veterinärfrågor om kontrollbesök i Förenade kungariket, Frankrike, Irland och
Nederländerna med anledning av utbrottet av mul- och klövsjuka 2001 (GD Hälsa och
konsumentskydd 3318, 3323, 3324, 3331, 3333, 3338, 3439 (2001)),
–
med beaktande av följande rapporter:
–
”Foot and mouth disease: Lessons to be learned inquiry”, rapport från
undersökningsgruppen under ledning av dr Iain Anderson CBE, London4.
–
”The 2001 Outbreak of Foot and Mouth Disease”, rapport från generaldirektören
(”comptroller and auditor general”), HC 939 session 2001-2002: 21 juni 2002, National
Audit Office (nationella revisionsmyndigheten), London5.
–
”Infectious diseases in livestock”, Scientfic questions relating to the transmission,
prevention and control of epidemic outbreaks of infectious disease in livestock in
Great Britain, Royal Society, London6.
1
P5_TA(2002)0002.
EGT C 21 E, 24.1.2002, s. 259 och 339.
3
EGT C 72 E, 21.3.2002, s. 245 och 342.
4
http://www.fmd-lessonslearned.org.uk/
5
http://www.nao.gov.uk/publications/nao_reports/01-02/0101939.pdf
6
http://www.royalsoc.ac.uk/inquiry
2
RR\483401SV.doc
5/107
PE 322.219
SV
–
”Foot and Mouth Disease in Scotland – The Scottish Executive Response”, Scottish
Executive (skotska regeringen), mars 20021.
–
”Inquiry into Foot and Mouth Disease in Scotland July 2002”, Royal Society of
Edinburgh, Edinburgh2.
–
”Foot and Mouth Disease Controls: An assessment by the national assembly for Wales”3.
–
”Review of the handling of foot and mouth disease in Wales February 2002”, Welsh Local
Government Association, Cardiff4.
–
”Northumberland Foot and Mouth Disease Public Inquiry, Report of the Inquiry Pannel”,
undersökningsgrupp under ledning av professor Michael Dower CBE, Northumberland
County Council5.
–
”Foot and mouth investigation: Learning the Lessons 2001/2002”, Gloucestershire County
Councillor6.
–
”Crisis and Opportunity”, Devon Foot and Mouth Inquiry 2001, slutrapport från professor
Ian Mercer CBE, utgiven av Devon Books, Tiverton, Devon7.
–
”Inquiry Report: An independent Public Inquiry into the Foot and Mouth Disease
epidemic that occurred in Cumbria in 2001”, Cumbria Foot and Mouth Disease Inquiry,
publicerad av Cumbria County Council 20028.
–
”Foot and mouth: Heart and Soul”, a collection of personal accounts of the foot and mouth
outbreak in Cumbria 2001, compiled and edited by Caz Graham, publicerad av Small
Sister för BBC Radio Cumbria, Cumbria.
–
”MKZ 2001: De evaluatie van een crisis”, maart 2002, B&A Groep Beleidsonderzoek &
Advies vb, Den Haag9.
–
”Veerkracht”, Alterrarapport 539 av E.H. van Haaften, P.H. Kersten på uppdrag av
Innovatie Netwerk Groene Ruimte en Agrocluster, Ministerie van LNV, Ministerie van
VWS, Wageningen UR, Alterra, Research Instituut voor de Groene Ruimte,
Wageningen10.
–
med beaktande av ”Petititie, aangeboden door ondernemers uit de hippische sector in de
toezichtsgebieden Oene en Kootwijkerbroek”,
–
med beaktande av framställningen från stiftelsen ”Ent Europa”,
1
http://www.ma.hw.ac.uk/RSE/enquiries/footandmouth/EVIDEN18.PDF
http://www.ma.hw.ac.uk/RSE/enquiries/footandmouth/fm_mw.pdf
3
http://www.footandmouth.wales.gov.uk/scripts/viewnews.asp?NewsID=606
4
http://www.wlga.gov.uk/footandmouth/0203-foot&mouthreport.pdf
5
http://www.northumberland.gov.uk/vg/fmd_maps/fmdreport2002.pdf
6
http://www.gloscc.gov.uk/pubserv/gcc/foot&mouth2001/contents.htm
7
http://www.devon.gov.uk/fminquiry/finalreport
8
http://www.cumbria.gov.uk/news/footandmouth/inquiry/f&m_inquiry_report_preface.pdf
9
http://www.minlnv.nl/infomart/parlemnt/2002/par02080b.pdf
10
http://www.agro.nl/innovatienetwerk/doc/Veerkracht.pdf
2
PE 322.219
SV
6/107
RR\483401SV.doc
–
med beaktande av de många skriftliga bidrag om utvecklingen av mul- och klövsjukan
under 2001 och om den framtida politiken för att förhindra och bekämpa mul- och
klövsjuka som privatpersoner och organisationer lämnat till det tillfälliga utskottet för
mul- och klövsjuka.
–
med beaktande av betänkandet från tillfälliga utskottet för mul- och klövsjuka
(A5-0405/2002), och av följande skäl:
A.
Europaparlamentet konstaterar följande och gör följande överväganden:
Inledning
1.
Den snabba och omfattande utbredningen av fallen av mul- och klövsjuka (MKS) av
typen Pan-Asia O under 2001 inom Europeiska unionen (EU), i synnerhet i Förenade
kungariket, är utan jämförelse i mul- och klövsjukans historia.
2.
MKS är en virussjukdom som drabbar klövbärande djur (idisslare, svin). Viruset med
samma namn är ytterst virulent och smittar oerhört lätt. Sjukdomen blir så betydelsefull
eftersom den leder till allvarliga ekonomiska förluster på grund av minskad avkastning
från djuren, produktbortfall och handelsrestriktioner samt bekämpningskostnader.
3.
Enbart i Förenade kungariket slaktades i samband med 2 030 bekräftade fall, enligt
uppgifter från det brittiska National Audit Office, 6,5 miljoner djur, (nötkreatur, får, grisar,
getter och vilda djur), för vilka ersättning betalades, antingen för att bekämpa spridning av
sjukdomen eller som en direkt följd av åtgärder för sjukdomsbekämpning (så kallad
skyddsslakt). Enligt andra uppskattningar kan antalet slaktade djur till och med ha varit så
många som 10 miljoner, eftersom många slaktade nyfödda lamm och kalvar inte räknades
in i kompensationen. I Nederländerna uppgick siffran till runt 285 000 djur, i Frankrike
omkring 63 000 och på Irland 53 000. I Förenade kungariket drabbades framför allt får av
krisen, eftersom det enbart med största svårighet går att ytligt spåra sjukdomen hos dessa.
4.
Utbrottet av MKS under 2001 och åtgärderna för att bekämpa sjukdomen ledde till djup
oro i samhället i de berörda länderna och andra delar av EU och fick mycket stora
ekonomiska konsekvenser för de berörda områdena. Framför allt de lantbrukare vars
djur inte dödades, liksom angränsande sektorer inom livsmedelsproduktionen samt
ekonomin i övrigt, i synnerhet turismen, tvingades bära kraftiga ekonomiska förluster.
5.
Ursprunget till farsoten har inte kunnat klarläggas entydigt. Undersökningar av den
brittiska regeringen pekar på en infektion genom utfodring av svin med avfall från
illegalt importerat kött i början av februari 2001 på en gård i Heddon-on-the-Wall i
Northumberland varifrån viruset troligtvis har spridits till fåren på en närliggande gård;
förmodligen via fårmarknaden i Longtown och via andra marknader spred sig viruset i
hela landet och vidare till Frankrike och Irland. Genom indirekta kontakter med
smittade anläggningar spreds viruset även till Nederländerna. Antaganden om andra
orsaker till krisen har framförts men här föreligger emellertid inga styrkta uppgifter.
6.
Eftersom endast ett mycket litet antal fall faktiskt undersöktes och relativt få fall
konstaterades ha sjukdomen i samband med laboratorietest, är det nödvändigt att
epidemiologisk information offentliggörs och blir föremål för oberoende kritisk analys,
RR\483401SV.doc
7/107
PE 322.219
SV
så att lärdomar om sjukdomsspridning och sjukdomsbekämpning kan dras för
framtiden.
De grundläggande förutsättningarna för bekämpningen av MKS under 2001
7.
Den kraftiga tillväxten av produktionsdjursbeståndet och besättningstätheten i vissa
regioner inom EU, i kombination med alltfler djurförflyttningar och den kraftigt ökande
handeln mellan EU och tredje länder under de senaste årtiondena har ökat risken för
infektion av stora djurpopulationer i EU och därmed sammanhängande stora förluster
för näringen och kostnader för offentliga myndigheter till följd av de erforderliga
kontroll- och bekämpningsåtgärderna och för kompensation. Stödmekanismerna inom
ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken i EU främjar en intensiv transport av
och handel med MKS-mottagliga djur på den inre marknaden, och därmed spridning av
djursjukdomar, utan att detta för med sig någon motsvarande utvidgning av kontrollerna
och veterinärsystemen, forskningen om vacciner eller modern testutrustning.
8.
Flera av EU:s medlemsstater har tillämpat en strategi med generella vaccinationer av
alla nötkreatur innan EU 1991 beslöt att byta till den nuvarande utslaktningsstrategin.
9.
Förebyggande vaccinering mot MKS är förbjuden i EU sedan 1992, vilket ändrade den
praxis som varit bruklig i de flesta medlemsländerna fram till dess. Med utgångspunkt
från förbudet mot förebyggande vaccinationer gäller också i händelse av utbrott av
MKS i princip en policy att ”inte vaccinera”. Politiken att "inte vaccinera" är anpassad
till de handelspolitiska rekommendationerna från Internationella byrån för bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (Office International des Epizooties – OIE). Denna
fastställde, åtminstone vid tidpunkten för krisen 2001, på ett otillräckligt sätt
förutsättningarna för och följderna av nödvaccinationer vid ett utbrott av MKS.
I rekommendationerna från OIE ingick alltför långa tidsfrister för att återupprätta den
för handeln viktiga statusen som ”MKS-fri” om det i fall av utbrott genomfördes
nödvaccineringar (skyddsvaccineringar), och det tog inte hänsyn till det aktuella
vetenskapliga läget med avseende på tester för att skilja mellan vaccinerade och
smittade djur.
10.
Utöver detta fanns det inom ramen för OIE ingen snabb metod för att upprätta erkända
MKS-fria zoner på det lands territorium där utbrott konstaterats och som fastställt en
zon med MKS-smitta. Fastställandet av en MKS-fri zon skulle enbart ha kunnat ske
med betydande tidsfördröjning, och därför föreföll varje form av regionalisering, i
synnerhet i samband med nödvaccinationer, som ointressant.
11.
EU:s hittillsvarande politik vid ett eventuellt utbrott av MKS har således inriktad på att
avliva såväl den smittade besättningen som de MKS-mottagliga djur som hade kommit i
kontakt med infektionskällan eller infekterade vektorer eller som visade sig ha blivit
infekterade på annat sätt (”stamping out”-policy). Nödvaccineringar skulle i princip
undvikas och enbart undantagsvis - på ansökan av den berörda medlemsstaten - vara
möjliga vid ett eventuellt större utbrott. Denna politik kan efter erfarenheterna med
MKS under 2001 inte drivas vidare i sin nuvarande form.
12.
MKS-krisen 2001 har resulterat i traumatiska erfarenheter i de drabbade områdena.
EU:s och medlemsstaternas politik måste därför i framtiden i samband med
PE 322.219
SV
8/107
RR\483401SV.doc
fastställandet av bekämpningsstrategier och bekämpningsmetoder ta hänsyn till såväl de
sociala och psykologiska effekterna på befolkningen som effekterna på
näringslivssektorer utanför lantbruket, t. ex. turismen, i områden som drabbas av ett
omfattande utbrott av MKS. Hittills har policyn att i princip ”inte vaccinera” på ett
orimligt sätt prioriterat de handelspolitiska aspekterna.
Förebyggande och bekämpning av MKS i Förenade kungariket under 2001
13.
För att bekämpa MKS använde sig Förenade kungariket av en katastrofplan i enlighet
med artikel 5.2 i direktiv 90/423/EEG, som 1993 antogs av kommissionen och som
senast ändrats under 2000; denna katastrofplan motsvarade kriterierna i beslut
91/42/EEG. Katastrofplanen byggde på de tidigare erfarenheterna av MKS och på en
lokal förekomst av MKS med maximalt tio fall. I direktiv 90/423/EEG anges att
särskilda åtgärder måste vidtas för nödvaccinering ”då en epizootisk sjukdom hotar att
bli omfattande” och att ”detta beslut skall särskilt beakta antalet djur i vissa regioner och
behovet av att skydda speciella raser”. Dock fann undersökningen ”Lessons Learned” i
Förenade kungariket att det dock fanns belägg för att Förenade kungariket i samband
med ändringen av sin strategiska politik skulle ha följt de europeiska
rapporteringsriktlinjerna från 1999. Enligt undersökningen var katastrofplaneringen för
vaccineringar minimal. I undersökningen konstaterades vidare att detta var en allvarlig
brist i Förenade kungarikets katastrofplanering och genomförande av politiken, vilket
borde ha undersökts av kommissionen och lett till lämpliga korrigeringsåtgärder.
14.
I Förenade kungariket rörde det sig vid tidpunkten för bekräftandet av MKS redan om
50 till 70 fall och fortsättningsvis om 12 (mini-)epidemier. Därför översteg
omfattningen av MKS-krisen 2001 med bred marginal den omfattning som låg till
grund för den nationella katastrofplanen och de regionala katastrofplanerna. Det hade
emellertid på grundval av de hittills gjorda erfarenheterna och den bedömningsbara
risken varit överdrivet att utforma MKS-katastrofplanen inklusive de erforderliga
personella och materiella resurserna efter en sådan omfattning. Man kan dock hävda att
katastrofplanen sett ur dagens synpunkt även borde ha innehållit ett scenario för ett
allvarligt och omfattande utbrott, inbegripet ett ”värsta tänkbara fall”.
15.
Katastrofplanen och den personalmässiga och logistiska förberedelsen på ett utbrott av
MKS eller andra anmälningsskyldiga exotiska djursjukdomar i Förenade kungariket
uppvisade dock betydande brister enligt en rapport från 1999, som beställdes av den
statliga veterinärmyndigheten (Drummond Report). De rekommendationer som gavs i
denna rapport för att rätta till bristerna genomfördes knappast innan krisen bröt ut, även
om chefen för den statliga veterinärmyndigheten i juli 2000 visade sig utomordentligt
oroad över situationen med avseende på förberedelserna, i synnerhet när det gällde
slakt, omhändertagande av kadaver, utbildning av personal och tillgång till aktuella
katastrofplaner.
16.
Ett exportförbud infördes omedelbart för Förenade kungariket, medan den brittiska
regeringen väntade från den 20 februari 2001 (när det första fallet bekräftades) till den
23 februari 2001 innan den förbjöd förflyttning av MKS-mottagliga djur nationellt och
stängde boskapsmarknader. Denna försening orsakade en betydande ökning av antalet
fall. Ur dagens perspektiv hade det visserligen varit lämpligt med ett omedelbart
RR\483401SV.doc
9/107
PE 322.219
SV
landsomfattande förbud mot transport av MKS-mottagliga djur när MKS konstaterades
för första gången i Förenade kungariket, men stora delar av befolkningen skulle
sannolikt ha ansett det som orimligt vid den tidpunkten.
17.
Avsaknaden av ett effektivt system för snabb identifiering och spårning av
transportvägarna för får – den djurart som drabbades kraftigast av epidemin – och
bristerna i samband med kontrollerna av handlarna och marknaderna avsevärt
försvårade bekämpningen av sjukdomen.
18.
Uppbyggnaden och organisationen av den offentliga förvaltningen (regerings- och
förvaltningsorgan) i Förenade kungariket är mycket komplex. Hanteringen av epidemin
karakteriserades av en brist på samordning mellan veterinärer och tjänstemän inom den
statliga veterinärtjänsten och mellan regionerna och centrum. Detta ledde till ett antal
svårigheter med att definiera och genomföra regeringens bekämpningsstrategi. En tydlig
beskrivning av behörighetsområden saknades.
19.
Antalet heltidsarbetande veterinärer i statlig tjänst i Förenade kungariket har minskat
med ungefär hälften under de senaste 20 åren, varvid dock, enligt den brittiska
regeringens uppgifter, antalet distriktsveterinärer som normalt arbetar på fältet endast
varierat i ringa omfattning. Denna betydande minskning av personalen inom den statliga
veterinärtjänsten skedde dessutom samtidigt med nedläggning av lokala
veterinärcentraler och en koncentration till regionala centraler, vilket måste leda till
förlust av kunskap om lokala särdrag. Sammantaget har därigenom förmågan att reagera
på krisen minskat, i synnerhet som boskapsbeståndet ökade klart under samma tidrymd.
När epidemin bröt ut räckte personalen inte till för att komma till rätta med det snabbt
växande antalet smittade gårdar och de nödvändiga kontroll- och
elimineringsåtgärderna. Som en följd av detta var man tvungen att snabbt anlita många
utländska veterinärer som skulle hjälpa till att bekämpa epidemin. Det fanns inte någon
redan fastställd internationell plan för ömsesidigt administrativt bistånd. Många
erbjudanden från veterinärer i Förenade kungariket, bland vilka vissa hade och andra
saknade erfarenhet av MKS, ignorerades trots att hundratals utländska veterinärer
anlitades. Deras hjälp var ovärderlig, även om den i vissa fall kan ha skapat osäkerhet
hos jordbrukarna, delvis på grund av språkliga problem.
20.
Den brittiska regeringens informationspolitik var bristfällig före och under krisen.
Innehållet i katastrofplanen var till en början och under viss tid under utbrottet inte känt
för allmänheten (det offentliggjordes på jordbruksdepartementets webbplats först i
augusti 2001). Farmers Union i Ulster kände i början av epidemin inte ens till att det
existerade en katastrofplan.
21.
Informationsflödet från de statliga organen till de lokala institutionerna och de drabbade
lantbrukarna var svagt, och råden från de olika regeringsorganen ändrades upprepade
gånger, uppvisade inbördes avvikelser eller var till och med inbördes motsägande.
Dessutom rapporterades det från National Farmers’ Union att tjänstemän från
ministeriet för jordbruk, skogsbruk och fiske ofta ringde till NFU:s eget
rådgivningsnummer för att få råd, eftersom de inte kunde få de upplysningar de behövde
från ministeriet självt.
22.
Många av de problem som förknippats med hanteringen av epidemin har haft sin grund i
PE 322.219
SV
10/107
RR\483401SV.doc
byråkratiska och formalistiska rutiner med avseende på kompensationsbetalningar,
upprepade förseningar i samband med myndigheternas beslut och ingripanden, i
synnerhet i samband med omhändertagandet av djurkadavren, avsaknad av effektiva
katastrofplaner, otillräckligt informerad veterinärpersonal, underbemanning i de lokalt
upprättade organen för bekämpning av sjukdomen, brott mot djurskyddsbestämmelserna
i samband med avlivningen och i samband med förbudet mot förflyttning. Det
uppmärksammas dock att ersättningsanspråk måste handläggas under opartiska och väl
övervägda former för att bedrägerier skall kunna undvikas. Det har också rapporterats
om enskilda fall då drabbade jordbrukare i samband med avlivningen skrämts och
utsatts för påtryckningar. De nämnda bristerna och den delvis bristfälliga
informationspolitiken har lett till betydande stress hos de berörda, och vissa led
fortfarande psykiskt av följderna av detta flera månader efter krisen.
23.
Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) konstaterade å andra
sidan i mars 2001 att den organisatoriska reaktionen på MKS-utbrottet i Förenade
kungariket på såväl det nationella som det lokala planet var verksam och effektiv och att
den snabbhet med vilken centrala och lokala kriscentrum upprättades var imponerande.
Man framhävde även uppoffringsviljan hos den personal som sattes in för att bekämpa
krisen. FVO noterade dock samtidigt att epidemins omfattning snabbt gjorde de
tillgängliga resurserna för bekämpning av sjukdomen otillräckliga.
24.
Trots att epidemin spred sig mycket snabbt de första veckorna, hölls stora delar av
landet fria från MKS, och i vissa delar, till exempel Kent, utrotades sjukdomen på ett
framgångsrikt sätt.
25.
Från och med slutet av mars stödde sig den brittiska regeringen på epidemiologiska
modeller vid sina beslut. Formen för spridning av viruset spelade ingen roll vid
uppställningen av modellerna, enligt vad chefen för den brittiska regeringens
vetenskapliga rådgivande grupp angav. Hur lämpliga de icke-validerade använda
modellerna för modellering av epidemins förlopp är, är fortfarande vetenskapligt
omstritt och de ifrågasätts framför allt av vetenskapsmän inom veterinärmedicinen med
sakkunskap inom området MKS. De använda modellerna utmynnade slutligen i slutet av
mars 2001 i förslaget om den nya ”24/48 hours contiguous cull” (avlivning av
mottagliga djur på smittade gårdar inom 24 timmar efter det att smittan konstaterats och
mottagliga djur på intilliggande gårdar inom 48 timmar) – ett tillvägagångssätt som
oundvikligen kom att innefatta talrika exempel på att man tagit lätt på biosäkerheten
och, vilket finns dokumenterat, brutit mot djurskyddslagstiftningen.
26.
Farsoten föreföll grassera obehindrat tills den nådde sin kulmen mot slutet av mars
2001. Vid den tidpunkten hade konceptet med ”24/48 hours contiguous cull” börjat
tillämpas. Personalresurserna utökades och armén sattes in för att ta itu med de
logistiska problemen i samband med omhändertagandet av djurkadavren. Det är dock
omstritt och tvivelaktigt om begreppet "24/48 hours contiguous cull" verkligen var
orsaken till att förloppet i spridningen av MKS vände (från en ökning av antalet fall till
en minskning), inte minst för att avlivningen av djur på intilliggande gårdar i många fall
inte kunde genomföras i praktiken inom 48 timmar.
27.
Arméns insatser, särskilt för att logistiskt hjälpa till med omhändertagandet av
RR\483401SV.doc
11/107
PE 322.219
SV
kadavren, skedde först vid en relativt sen tidpunkt, när epidemin redan var utom
kontroll och djuren delvis redan legat döda i dagar på de drabbade gårdarna. I efterhand
kan det konstateras att om armén hade satts in på ett tidigare stadium skulle
eftersläpningen av omhändertagandet av kadavren blivit mindre och jordbrukarna och
landsbygdssamhällen kunnat besparas mycken vånda.
28.
Bekämpningen av sjukdomen i Förenade kungariket lyckades uppenbarligen bättre i
Skottland (County of Dumfries and Galloway) än i andra områden tack vare att
kommunikationsvägarna var kortare och att man följde en metod för integrerad
katastrofplanering (de politiska besluten och den logistiska kontrollen låg i stor
utsträckning på regional nivå, även om den statliga veterinärtjänsten på grund av
speciella överenskommelser inom landet utnyttjade sina däri fastställda befogenheter
även i Skottland). Dessutom hade särskilda mekanismer för krisreaktioner utarbetats
sedan händelsen med det störtade flygplanet i Lockerbie. Antalet MKS-fall var dock
också lägre totalt sett i Skottland och djuren transporterades i regel söderut.
29.
Det stora antalet djur som avlivades medförde enorma problem i samband med
omhändertagandet av djurkadavren, vilka skulle ha kunnat reduceras genom
vaccinationer på kringliggande gårdar eller inom en viss radie från smittade gårdar.
30.
Den brittiska regeringens beslut att inom ramen för massavlivningarna gräva ned
djurkadaver i massgravar eller att bränna dem på bål i flertalet fall fattades utan lämpligt
samråd med de lokala institutionerna. Därför kom riktlinjerna för människors hälsa och
för miljön genom utsläpp och belastning på grundvattnet att överträdas. Det medförde
en mycket stor belastning för befolkningen i närheten, och TV-bilderna på de brinnande
bålen och massgravarna skakade medborgarnas uppfattning om djurs välbefinnande och
hade en förödande inverkan på turismen i de drabbade områdena. Konsekvenserna av
dessa metoder för undanröjande på miljön övervakades inte i detalj på de platser där de
tillämpades, och därför kunde det vid den ifrågavarande tidpunkten inte ges några
slutgiltiga resultat, även om det är ett erkänt faktum att karcinogener kommit ut i luften i
samband med att kadaver brändes på bål.
31.
Avlivningen av djurbestånd har i en rad fall sannolikt resulterat i brott mot
djurskyddslagstiftningen på grund av den tidspress som förelåg. Det har rapporterats att
djur tvingades att utstå onödigt lidande och smärta på grund av ett inte fackmässigt
korrekt tillvägagångssätt vid avlivningarna, som delvis utfördes av otillräckligt utbildad
personal. Medlemsstaterna bör dryfta frågan om nödvändig utbildning av personal innan
en epidemi bryter ut.
32.
Genom massavlivningar och transport av kadavren till massgravar och
förbränningsplatser riskerade man för övrigt att viruset oavsiktligt spreds vidare genom
den insatta personalen eller deras utrustning och genom transporter av avlivade djur
genom smittfria områden. Det finns obekräftade uppgifter om att detta verkligen skett
men någon officiell övervakning förekom inte vid den aktuella tidpunkten.
33.
För den "3 km cull", d.v.s. avlivning av får, svin och getter inom en radie av 3 km runt
en smittad gård, som utfärdades för Cumbria samt Dumfries och Galloway, saknades
eventuellt en inomstatlig rättslig grund, bortsett från hur genomförbar och rimlig denna
PE 322.219
SV
12/107
RR\483401SV.doc
åtgärd var. Frågan om huruvida "3 km cull" var rättsligt korrekt eller inte kan slutgiltigt
dock bara avgöras av domstolarna. I Förenade kungariket finns det två domstolsutslag
om att denna åtgärd faktiskt var tillåten i lag. En uttrycklig tillåtelse eller ett uttryckligt
förbud på EG-nivå är såtillvida inte uppenbart.
34.
Vaccinering av nötboskap i Cumbria från och med slutet av mars/början av april 2001
var ett alternativ som rekommenderades av regeringens Chief Scientific Adviser och av
Chief Veterinary Officer under förutsättning att vissa kriterier uppfylldes, däribland
jordbrukarnas stöd. På grund av bristen på stöd från National Farmers’ Union och
livsmedelshandeln ansåg regeringen detta alternativ som ogenomförbart (motståndet
mot vaccineringar grundades hos vissa lantbrukare uppenbart på den felaktiga
uppfattningen att det inte fanns några ersättningar att få från EU för den eventuella
värdeminskningen för vaccinerade djur). Inflytandet från relativt små, speciella
intressegrupper (delar av den köttproducerande jordbrukssektorn och
livsmedelshandeln) över beslut som rör det allmänna välbefinnandet i hela regioner
förefaller i så måtto ha varit orimligt stort vid hanteringen av MKS-utbrottet 2001 i
Förenade kungariket. Detta är desto mer oroväckande som livsmedelshandelns farhågor
att konsumenterna inte skulle acceptera produkter som härrör från vaccinerade djur var
ogrundade och det inte fanns några belägg för dem. Det är viktigt att man inom en nära
framtid uppnår en överenskommelse och samförstånd om att kött och mjölk från
vaccinerade djur är tjänliga som människoföda, för att en sådan diskussion inte skall
behöva upprepas i samband med ett nytt sjukdomsutbrott.
Bekämpningen av MKS i Nederländerna
35.
Mul- och klövsjukeviruset fördes av allt att döma in i Nederländerna genom en transport
av kalvar från Irland, som utsattes för viruset via får från Förenade kungariket under en
obligatorisk viloperiod på ett officiellt rastställe för djurtransporter i Mayenne i
Frankrike.
36.
Organisationen av bekämpningen av MKS i Nederländerna baserades på erfarenheterna
från svinpestkrisen. Katastrofplanen för MKS fastställde entydigt ansvarsfördelning och
tillvägagångssätt, varvid beslutsfattandet skedde på central nivå och genomförandet på
regional nivå, men lokal och regional sakkunskap i naturparken Veluwe kan till en
början ha fått alltför litet uppmärksamhet. I provinsen Friesland utvecklades situationen
mycket positivt i detta hänseende.
RR\483401SV.doc
13/107
PE 322.219
SV
37.
En krishanteringsgrupp inom jordbruksministeriet sammankom för första gången den
21 februari och den regionala krishanteringsorganisationen inrättades vid tidpunkten för
det första fallet (21 mars); uppbyggnaden av den regionala organisationen – tilldelning
av personal och resurser – tog flera dagar, varigenom värdefull tid gick till spillo innan
verkställighetsorganisationen var i full verksamhet och effektivt kunde omsätta de
veterinärrättsliga åtgärderna och bygga upp ett kontaktnät med övriga berörda i
regionen.
38.
Strategin i Nederländerna inriktades inledningsvis på att så snabbt som möjligt bli av
med MKS-viruset för att återfå status som ”MKS-fritt utan vaccinering”; de därav
följande, betydande sociala och psykologiska effekterna på landsbygdens samhällen tog
regeringen med i beräkningen som ett nödvändigt ont. Men när slakten tilltog alltmer i
omfång hotades anläggningarna av överbelastning och då gavs tillstånd till
nödvaccinering, som också verkställdes. Det var inte förrän vaccineringsprogrammet
slutförts och sjukdomen utrotats som regeringen övergick till att slakta de vaccinerade
djuren för att exporten skulle kunna komma i gång inom tre månader i stället för efter en
tolv månaders frist, enligt OIE:s regler.
39.
Massavlivningarna framkallade stor bestörtning bland allmänheten i Nederländerna.
Jordbrukarna, framför allt sådana som hade mjölkkor, födde upp boskap, hade eller
födde upp får och getter och småbrukare med djurhållning och djuravel som hobby,
samt även de flesta veterinärer och företag inom andra näringsgrenar på landsbygden än
jordbruket, liksom också samhället i stort, förespråkade nödvaccinering eller
skyddsvaccinering efter vilken djuren kunde fortsätta leva i stället för avlivningar,
varvid talan i allt högre grad fördes av nya organisationer för särintressen. Mul- och
klövsjukekrisen i Nederländerna och proteststormen från allmänheten fick mycket stor
uppmärksamhet i massmedierna.
40.
Emellanåt saknades tillräcklig kapacitet för att genomföra åtgärderna, vilket ledde till
ofrivilliga anpassningar av genomförandeplanerna.
41.
Även i Nederländerna innebar en otillräcklig samordning och informationspolitik från
de nationella myndigheternas sida samt avsaknaden av kontaktmöjligheter med
ansvariga offentliga myndigheter för de berörda lantbrukarna en betydande brist i
samband med bekämpningen av MKS.
42.
Under de första dagarna av krisen förde Nederländerna en politik för nedslaktning vid
bekämpningen av sjukdomen, och metoden med ”kretsvaccinering” infördes relativt
snabbt, efter det att kommissionens godkännande utverkats, för att man skulle få bukt
med epidemin. Alla djur inom vaccineringskretsen dödades till sist, för att det åter
skulle gå att exportera i ett tidigt skede. Beslutet om sådan nedslaktning fattades efter
samråd med och godkännande från jordbrukarorganisationer. Resultatet blev att
omkring 10 000 djur slaktades per smittad gård i Nederländerna, jämfört med 2 000 i
Förenade kungariket. Detta berodde dock också på den speciella tätheten i djurbeståndet
i Nederländerna, och på att vaccinering inom en stor radie på 25 kilometer i området
kring Oene planerades och godkändes som nödvaccinering i syfte att fortsätta kunna
använda de vaccinerade djuren som vanligt.
PE 322.219
SV
14/107
RR\483401SV.doc
43.
De nederländska bestämmelserna om reducerade ersättningar till lantbrukarna ledde till
delvis extrema reduceringar, vilka inte uppfattades som motiverade; systemet med
ersättningar och reduceringar i samband med djursjukdomar är föremål för så skiftande
regler inom EU att risk föreligger för snedvriden konkurrens.
Erfarenheterna i Frankrike
44.
Omedelbart efter det att det första fallet i Förenade kungariket blivit känt aktiverade de
franska myndigheterna katastrofplanen för MKS på nationell och regional nivå och
upprättade krisstaber under medverkan av de berörda branschorganisationerna.
45.
Även i Frankrike bekämpades MKS genom preventiv avlivning i kombination med
serologiska undersökningar och ett temporärt förbud mot förflyttning av mottagliga djur
samt med avstående från vaccineringar. I samband med de båda MKS-fallen i Frankrike
avlivades de mottagliga djuren inom en radie av 3 kilometer från de drabbade gårdarna.
46.
Bekämpningen av MKS i Frankrike 2001 var effektiv och framgångsrik, varvid dock
även här konstaterades att identifieringen och registreringen av får behövde förbättras.
De ekonomiska och sociala konsekvenserna spelade dock inte heller någon väsentlig
roll i samband med strategin för bekämpning av MKS i Frankrike. Vaccination har inte
kommit i fråga i Frankrike eftersom antalet utbrott av MKS varit begränsat.
47.
Frågan om olika kompensation för uppkomna skador har även väckts i Frankrike.
Erfarenheterna i Irland
48.
De irländska och nordirländska myndigheterna var förvarnade genom utbrotten i
Storbritannien och kunde förbereda sig väl för fall av MKS. Samarbetet och
samordningen mellan Irland och Nordirland flöt friktionsfritt och bidrog i avgörande
grad till att förekomsten av MKS förblev regionalt mycket begränsad. Åtgärderna var
verksamma och effektiva.
49.
Frågan om vaccinering aktualiserades inte på grund av det ringa antalet fall i Irland.
Erfarenheterna i Grekland
50.
De gånger MKS brutit ut i Grekland har det alltid rört sig om sporadiska fall, det vill
säga sjukdomen har inte varit endemisk. De flesta fallen har förekommit i
förvaltningsområdena intill den östra gränsen (Evros, Mytilini, Chios, Samos,
Tolvöarna) eftersom sjukdomen som bekant är endemisk i Turkiet men uppenbarligen
inte i några andra grannländer. Förr trodde man att sjukdomen nådde Grekland via den
illegala importen av levande djur. Efter epidemierna 1994 och 1996 då tusentals djur
avlivades är medvetenheten bland djuruppfödarna i Grekland större och de hävdar att
det inte längre förekommer någon illegal import av djur från grannlandet Turkiet.
51.
När sjukdomen senast bröt ut i förvaltningsområdet Evros sommaren 2000 ansågs detta
bero på att djur i de grekiska gränsområdena hade kommit i kontakt med turkiska djur i
Evrosfloden, vars vattenstånd var lågt på grund av stor torka. Detta möjliggjorde
kontakt mellan hjordarna under bete och vattning. Eftersom viruset är mycket virulent
RR\483401SV.doc
15/107
PE 322.219
SV
och ytterst smittsamt kan smitta ha skett. Den isolerade virusstammens härkomst
fastställdes genom laboratorietester med PCR. Det visade sig att stammen var av
serotyp Asia 1 och liknande den typ som förekom på stranden på andra sidan
Evrosfloden.
52.
MKS-epidemin sommaren 2000 bröt ut på 12 ställen i Evros. Cirka 8 000 djur
(5 400 nötkreatur, 2 300 får och getter, 300 svin) avlivades och grävdes ner till
kostnader som uppgick till 750 000 euro. I detta belopp ingår inte enbart ersättningar
utan även kostnader för kontroll och desinficering samt administrativa och övriga
kostnader. Reaktionerna bland befolkningen och medierna samt
djurskyddsorganisationerna var återhållsamma.
Kommissionens roll i samband med bekämpningen av MKS
53.
Kommissionen reagerade utan dröjsmål när krisen bröt ut och fattade de nödvändiga
besluten. Under krisens vidare förlopp anpassade den på grundval av yttranden från
Ständiga veterinärkommittén i rätt tid sina beslut till krisens utveckling och
dokumenterade dessa. Med avseende på kommissionens krishantering kan inga
försummelser noteras. Den höga kvaliteten på kommissionens arbete i samband med
bekämpningen av krisen har också uttryckligen framhållits av nationella
veterinärmyndigheter i de berörda medlemsstaterna.
54.
Kommissionens granskning av medlemsstaternas katastrofplaner efter införandet av
förbudet mot förebyggande vaccineringar 1992 har emellertid inte skett inom en rimlig
tidsperiod. Bortsett från kontrollerna inom ramen för godkännandet av katastrofplanerna
kontrollerades inte genomförandet av vare sig Förenade kungarikets, Nederländernas
eller Frankrikes katastrofplaner innan krisen bröt ut 2001.
Bekämpning av MKS i tredje land
55.
Förebyggande (rutin-)vaccinering är praxis i många länder med endemisk MKS.
Nödvaccinering i samband med målinriktade avlivningar har lett till snabb utrotning av
farsoten under de gångna åren i Albanien 1996, Korea och Sydafrika 2000 och Uruguay
2001.
56.
Exemplet med bekämpningen av MKS i Uruguay 2001 visar på de avsevärda positiva
aspekterna med nödvaccinering utan åtföljande avlivning av djuren när det rör sig om
ett mycket spritt utbrott. På grund av den massvaccinering som gjordes av 10 miljoner
nötkreatur, åtföljd av transportinskränkningar, utrotades smittan inom 15 veckor. Endast
knappt 7 000 djur slaktades. Följderna för det sociala livet var begränsade och
kostnaderna för att utrota smittan (vaccin, desinfektion och ersättning till jordbrukare)
uppgick till endast 13,6 miljoner USD.
PE 322.219
SV
16/107
RR\483401SV.doc
Frågan om vaccinering inom ramen för den framtida strategin för bekämpning av MKS
i EU
57.
Frågan huruvida och i vilken omfattning vaccinering skall ske i samband med ett utbrott
av MKS kan inte heller efter erfarenheterna från 2001 besvaras entydigt och en gång för
alla. Beslutet om vaccinering är för övrigt inte vetenskapligt utan politiskt, till följd av
de konsekvenser för internationell handel ett sådant beslut för närvarande för med sig,
och är således beroende av till vilka omständigheter och intressen hänsyn tas och vilka
prioriterade målsättningar som ställs upp i samband med bekämpandet av sjukdomen.
Många av de invändningar som riktas mot vaccineringen skulle kunna undanröjas
genom en förnuftig diskussion där de berörda parterna träffar klara överenskommelser
före ett eventuellt framtida sjukdomsutbrott. Trots att OIE:s regler nyligen ändrats borde
det tre månader långa ”handelsstopp” som fortfarande gäller i händelse av vaccinering
enligt många myndigheter avskaffas genom kommande beslut i OIE så att nedslaktning
och vaccinering behandlas lika. Ett sådant beslut måste dock alltid bygga på hållfasta
vetenskapliga rön och erfarenhet samt beakta de särskilda omständigheter som råder i
samband med en epidemi.
58.
De utfrågningar Europaparlamentets tillfälliga utskott för MKS hållit har visat att de
utfrågade experterna inte heller ur veterinärmedicinsk respektive epidemiologisk
synpunkt, till exempel i fråga om antalet serotyper, hur snabbt man måste agera,
problem att skilja mellan antikroppar från vaccinerade respektive infekterade djur,
intagit en enhällig ståndpunkt i frågan om det lämpliga i att vaccinera för att avgränsa
respektive utrota ett utbrott av MKS. Ett stort antal experter betonade dock att
nödvaccineringar under vissa förutsättningar var en bättre metod för att bekämpa MKS
än "stamping-out". Frågan om vaccinering måste lösas i samband med den konkreta
situationen. Den måste också sättas i samband med hur risken är för kommande utbrott
av MKS som en konsekvens av vid respektive tillfälle tillämpade bekämpningsmetoder.
59.
Storskalig avlivning av djur och därpå följande förstöring av köttet har lett till
omfattande protester i samhället och kan enbart motiveras av särskilda socioekonomiska
skäl. Vissa länder lade dessutom ut mera pengar på sjukdomsbekämpning än vad de
kunde spara i form av uteblivet exportinkomstbortfall. Insyn i besluten måste
säkerställas, eftersom det annars knappast går att få de delar av befolkningen som
drabbas särskilt hårt av policyn att ”inte vaccinera”, att ställa upp på det nödvändiga
samarbetet i samband med en framtida MKS-epidemi. Det har klart framgått i samband
med epidemin 2001 att en storskalig avlivning av det slag som förekommit i Förenade
kungariket och Nederländerna inte kommer att accepteras av allmänheten en gång till
och att det därför krävs alternativa bekämpningsstrategier.
60.
Smittskyddsinspektionens (också handelspolitiskt motiverade) målsättning med
snabbast möjliga utrotning av farsoten och samtidigt lägsta möjliga antal avlivade djur
får inte inbegripa ett principiellt avstående från vaccineringar och alltid måste vägas mot
övriga politiskt relevanta målsättningar, t.ex. att undvika alltför kraftiga ekonomiska
förluster inom angränsande sektorer i livsmedelsproduktionen och inom övriga
näringslivssektorer och att undvika traumatiska psykosociala upplevelser i de drabbade
regionerna.
RR\483401SV.doc
17/107
PE 322.219
SV
61.
Vacciner som finns tillgängliga idag medger – åtminstone på besättningsbasis – en
separering av smittade och vaccinerade djur. Problemet med spridning av MKS via
”smittbärande” djur (djur hos vilka viruset under vissa förutsättningar ännu efter mer än
28 dagar efter en infektion går att detektera, men som ibland inte bildar några
antikroppar mot icke-strukturella proteiner och inte uppvisar några kliniska symtom)
finns visserligen i princip kvar, och har hittills inte kunnat kvantifieras. Risken för
spridning av MKS via "smittbärande " djur är enligt många experter dock ytterst liten.
62.
Det internationella erkännandet av serologiska tester för att påvisa antikroppar mot 3ABC
eller andra icke-strukturella proteiner – åtminstone på besättningsbasis – med avseende på
ett snabbare återupprättande av status som ”MKS-fri” efter en nödvaccinering utgör en
väsentlig beståndsdel av underlagen för ett beslut om vaccinering vid ett eventuellt utbrott
av MKS.
63.
Vetenskapliga kommittén för djurs hälsa och välbefinnande nämnde redan i mars 1999
vaccinering och test, i kombination med handelsrestriktioner under endast tre månader,
som en strategi för framtiden.
64.
De negativa handelspolitiska konsekvenserna för exporten av levande djur och
animaliska produkter i samband med en vaccinering är betydligt mindre efter ändringen
av ”Animal Health Code” från OIE i maj 2002 (reducering av tidsfristen för
återupprättande av status som ”MKS-fri” till 6 månader i samband med eventuella
nödvaccineringar utan efterföljande avlivning). Detta innebär dock att de nuvarande
rekommendationerna fortfarande utgör ett kommersiellt hinder för att införa en
vaccineringspolicy i syfte att låta djuren leva, i jämförelse med ”stamping-out” då
MKS-fri status kan återupprättas efter tre månader.
65.
När ett utbrott sker i framtiden bör därför nödvaccineringar i syfte att låta djuren leva
för att de senare skall kunna användas som vanligt inte längre anses vara en sista utväg
vid bekämpning av MKS utan måste övervägas som en första prioritering redan från
början. Om det handlar om smittade gårdar eller kända farliga kontaktpunkter är slakt
ett omedelbart krav. Därvid måste man avväga, med utgångspunkt från en öppen
förteckning över kriterier, vilka sannolika följder de olika bekämpningsstrategierna kan
få. Personal och material för ett effektivt genomförande av en vaccinationsstrategi bör
snabbt stå till förfogande i hela EU.
66.
Den förteckning över kriterier för nödvaccinering i händelse av ett MKS-utbrott som
kommissionen eventuellt kommer att sammanställa inom ramen för ett förslag till nya
regler för bekämpning av MKS skulle bli ofullständig om de ekonomiska, psykiska och
sociala effekterna av beslutet för de berörda områdena inte togs med i sammanhanget.
Hänsyn måste dock tas till dessa verkningar vid framtagning av beslut om metod för
MKS-bekämpningen. MKS-bekämpningen får inte bara – såsom varit fallet vid tidigare
epidemiska förlopp – betraktas som en åtgärd för att övervaka epidemin för att skydda
produktionsdjurbeståndet eller tillgodose vissa handelsintressen, utan den måste också
ta hänsyn till befolkningens förändrade livsstil, till den förändrade inställningen till
miljö och djurskydd samt till den ökade rörligheten i kombination med en analys av
förhållandet mellan kostnader och nytta för respektive bekämpningsstrategi.
67.
När det gäller sällsynta djur i djurparker eller vilthägn och i samband med vetenskapligt
PE 322.219
SV
18/107
RR\483401SV.doc
värdefulla djur på forskningsanstalter skall man i princip avstå från avlivning och utföra
vaccinering, om det inte går att på annat sätt utesluta spridning av viruset.
68.
Nödvaccineringar skall alltid ske i de fall när det därigenom går att undvika en miljöoch hälsovådlig massnedgrävning eller massbränning på bål och risken för en eventuell
fortsatt spridning av viruset genom de vaccinerade djuren är relativt liten.
69.
En indelning av ett land i MKS-fria och icke-fria zoner bör i framtiden spela en
betydande roll i samband med ett större utbrott även med avseende på fastställandet av
bekämpningsstrategin. En sådan indelning bör alltid ske vid en eventuell vaccinering.
70.
En återgång till förebyggande (rutin-)vaccineringar mot MKS är för närvarande inte ett
eftersträvansvärt alternativ, i synnerhet inte som det finns sju olika serotyper som inte
går att täcka med en enda vaccination och det inom dessa serotyper förekommer
80 kända undertyper, vilka inte heller kan täckas fullständigt med en vaccination. Valet
av rätt vaccin skulle därför bero på slumpen. I övrigt skulle också de handelspolitiska
effekterna för närvarande fortfarande vara allvarliga, inte bara därför att vaccinerade
djur enligt OIE-bestämmelserna inte skulle kunna exporteras till länder som är
”MKS-fria utan vaccinering”, utan också därför att exporten av övriga animaliska
produkter, som härrör från vaccinerade djur, till länder som är MKS-fria utan
vaccinering i praktiken skulle försvåras avsevärt.
Importbestämmelser och -kontroller inom EU
71.
Alla animaliska produkter som är avsedda för livsmedelskonsumtion i EU bör vara fullt
spårbara. Detta innefattar märkning om ursprungsland av alla livsmedel och
restaurangprodukter.
72.
Importbestämmelserna om skydd mot införandet av sjukdomsalstrare, i synnerhet
sådana som finns upptagna i lista A från OIE, har harmoniserats över hela EU. Dessa
bestämmelser innehåller utöver de veterinärmedicinska kontrollerna vid de yttre
gränserna en rad importbegränsningar av sanitära skäl med avseende på djur och
animaliska produkter, liksom kontroll- och godkännanderutiner vad gäller de länder från
vilka EU importerar levande djur eller animaliska produkter.
73.
EU importerar inte några MKS-mottagliga djur från tredje land som inte är "MKS-fria
utan vaccinering". För att importera kött från länder som inte är "MKS-fria utan
vaccinering" gäller särskilda villkor (exempelvis måste nötkött bland annat vara urbenat
och mognat). Trots vad som hävdats i offentligheten är dessa villkor inte mindre stränga
än de som gäller för export av kött från en EU-medlemsstat, där MKS konstaterats, till
en annan medlemsstat.
74.
Det har inte bevisats att djurepidemier i EU under de senaste åren har utlösts av
produkter som importerats enligt reglerna och som därvid har kontrollerats.
Granskningen av gränskontrollpunkter som genomförts av FVO har emellertid
uppenbarat allvarliga brister i samband med importkontrollen.
75.
Den avgörande risken när det gäller införandet av MKS ligger emellertid i illegal
RR\483401SV.doc
19/107
PE 322.219
SV
införsel av animaliska produkter från länder där MKS är endemisk. Även om det
knappast är praktiskt möjligt att garantera att det inte föreligger någon risk när det gäller
illegal import kan och måste det göras mera för att kontrollera, identifiera och destruera
illegalt importerat kött som en del i en samordnad strategi för att förebygga införsel av
sjukdomar i EU och för att återupprätta förtroendet för livsmedelssektorn.
76.
Importkontrollerna av produkter av animaliskt ursprung som medförs av turister på
flygplatserna inom EU och andra införselpunkter är betydligt mindre stränga än
exempelvis i USA, Australien eller Nya Zeeland. Risken för att MKS kommer in via
turister eller färdproviant är visserligen relativt liten men den får inte nonchaleras, vilket
visas av att man exempelvis på flygplatsen Heathrow vid en kontroll under några få
dagar i maj 2000 av flygpassagerares bagage beslagtog illegalt införda livsmedel,
däribland kött från exotiska djur ("bushmeat") och olika typer att fiskkött, med en
totalvikt på 3 100 kg. Vid flygplatsen i Dublin upptäcks och konfiskeras varje månad
ungefär två ton illegalt införda animaliska produkter.
Budgetaspekter
77.
EU:s budget belastas, enligt vad kommissionen uppger, betydligt av åtgärderna för
bekämpning av MKS. Enligt kommissionen uppgick åtagandebemyndigandena under
2001 till 421 141 381 euro (2 700 000 till Irland, 3 300 000 till Frankrike, 39 000 000
till Nederländerna och 376 141 381 euro till Förenade kungariket). Under 2002
utbetalades 400 miljoner euro av sådana medel (2 700 000 till Irland, 3 300 000 till
Frankrike, 39 000 000 till Nederländerna och 355 000 000 euro till Förenade
kungariket), varvid dessa betalningar inbegriper de förskott som beslutades i augusti
2001.
78.
Enligt gemenskapens bestämmelser om kompensation ersätts upp till 60 procent av
kostnaderna för destruktion av djur, mjölk, foder samt desinfektion m.m. vid ett utbrott
av MKS. Övriga 40 procent belastar medlemsstaternas budgetar (Förenade kungariket,
Irland, Frankrike och de flesta övriga medlemsstater) eller fonder till vilka djurhållande
lantbrukare betalar avgifter (Nederländerna, Tyskland och Flandern). Den nederländska
djurhälsofonden som finansieras enbart genom avgifter från lantbrukare stod helt för de
40 procenten av de kompenserade kostnaderna i Nederländerna vid utbrottet 2001.
79.
Eftersom det inte går att förutse djurepidemier, finns det i princip bara två alternativ för
att reagera på sådana inom ramen för EU:s budget: endera vidtar man inga särskilda
åtgärder och försöker att, om ett utbrott sker, finna och använda medel som inte behövs
i den befintliga budgeten eller ställer man sådana medel till förfogande genom en
tilläggsbudget. Denna metod har hittills använts men det är önskvärt att en särskild
reserv i budgeten inrättas. Storleken på denna bör fastställas mot bakgrund av tidigare
erfarenheter, utvecklingen av de förebyggande åtgärderna och en riskbedömning.
80.
Metoden för att bedöma förlusterna för de jordbrukare som är berättigade till ersättning
avgör också storleken på det bidrag gemenskapen skall bevilja, och ersättningen måste
därför fastställas till sitt rätta värde på öppna och objektiva grunder, oberoende av
tillfälliga fluktuationer i marknadspriserna.
PE 322.219
SV
20/107
RR\483401SV.doc
Aspekter på kompensationen
81.
Det är inte acceptabelt att enbart lantbrukssektorn, i vars intresse policyn med att ”inte
vaccinera” drivs, skall erhålla skadestånd enligt beslut 90/424/EEG vid en eventuell
förlust av djur på grund av ett utbrott av MKS, medan övriga lantbrukare och
verksamma i övriga sektorer inom näringslivet – särskilt turismen och idrotten – själva
måste stå för de förluster, som uppkommer till följd av denna policy. I detta avseende
måste kompensationsbestämmelserna ses över.
82.
Förfarandet vid kompensering av jordbrukarna vid ett utbrott av MKS är orättvist. Det
är inte rimligt att endast de jordbrukare erhåller ersättning vars djur avlivats, men inte
de som på grund av transportförbudet inte kan saluföra djur eller animaliska produkter
på ändamålsenligt sätt. Man bör således ta hänsyn till ekonomiska förluster till följd av
förbudet. Bestämmelserna i beslut 90/424/EEG om kompensation från EU bör ändras i
enlighet med detta.
83.
Ersättning för förluster i samband med MKS bör principiellt knytas till en
egenfinansiering av mottagarna, för att öka incitamentet att efterleva de nödvändiga
biosäkerhetsåtgärderna i jordbruken. Bidraget för att ersätta skador ur offentliga fonder
bör inte ligga över 80 procent av de uppkomna, ersättningsberättigade skadorna.
Systemet för ersättning för förluster i samband med MKS måste fastställas på
gemenskapsnivå och gälla för alla medlemsstater, för att snedvridningar av
konkurrensen skall undvikas.
84.
Det måste finnas insyn i villkoren för ersättning i samband med djurepidemier, i
synnerhet MKS, så att framför allt de drabbade jordbrukarna inte motsätter sig åtgärder
som är nödvändiga för att kontrollera smittan på grund av felaktiga föreställningar om
eventuella ersättningar.
Andra djursjukdomar
85.
Bortsett från MKS hotas produktionsdjursbeståndet i EU av en rad andra djursjukdomar,
som delvis också är farliga för människor, exempelvis TSE och fågelinfluensa (avian
influenza). Största hotet i ekonomiskt avseende kommer för närvarande från MKS,
klassisk svinpest, vesikulär svinpest, Newcastlesjuka och fågelinfluensa.
86.
Möjligtvis på grund av den globala uppvärmningen dyker också andra sjukdomar sedan
kort tid upp i tempererade områden, till exempel bluetongue, som sprids via myggor.
87.
Vaccineringspolitiken när det gäller djursjukdomar, som kan medföra stora ekonomiska
skador och där det finns en stor risk för att de förs in i EU, är inte enhetligt reglerad
inom EU. De vacciner som finns tillgängliga erbjuder, om de överhuvudtaget finns
tillgängliga, delvis endast ett begränsat skydd eller (som i fallet med klassisk svinpest)
används av ekonomiska skäl endast inom ramen för nödvaccineringar.
88.
Med tanke på den allt intensivare världshandeln och den globala uppvärmningen är det
absolut nödvändigt med en omfattande analys på europeisk nivå av det hot som de
befintliga och förväntade införda djursjukdomarna i EU utgör, och som kan vara
RR\483401SV.doc
21/107
PE 322.219
SV
förenade med långtgående ekonomiska skador.
B.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen respektive medlemsstaterna att
vidta följande åtgärder:
89.
Bestående framgångar i samband med den världsomspännande bekämpningen av MKS
går enbart att uppnå om man genom ett nära internationellt samarbete på ett avgörande
sätt lyckas tränga tillbaka farsoten i de områden som alltjämt är enzootiskt
sjukdomsdrabbade. Kommissionen bör därför kraftigare stödja de berörda länderna i
deras ansträngningar att kontrollera respektive utrota MKS och engagera sig för ett
förbättrat samarbete med avseende på information (tidiga varningssystem).
90.
EU har med framgång arbetat i Turkiet och Transkaukasien för att skapa en buffertzon
och förhindra att sjukdomen sprids till Sydosteuropa. En tillräcklig budget måste
avsättas för sådana åtgärder både i dessa och andra regioner som gränsar till det
utvidgade EU samt för stöd till bekämpning av andra sjukdomar av typ A i
utvecklingsländerna.
91.
Kommissionen bör i samband med anslutningsförhandlingarna se till att
gränskontrollpunkterna i kandidatländerna vid EU:s framtida yttre gränser vid
tidpunkten för anslutningen svarar mot förhållandena i de hittillsvarande
medlemsländerna. Medlemsstaterna bör med kommissionen som samordnare utvidga
samarbetet med kandidatländerna inom området för förebyggande och bekämpning av
djursjukdomar.
92.
Medlemsstaterna och gemenskapen (genom samordning med befintliga vaccinbanker)
bör hålla förråd av vaccin respektive antigenmaterial i så stora kvantiteter att de vid
behov även utan problem snabbt kan ställas till förfogande för länder som gränsar till
EU. För att bekämpningsstrategier baserade på avlivning, vaccinering eller biosäkerhet
skall kunna genomföras är det viktigt att medlemsstaterna har personal tillgänglig som
snabbt kan verkställa strategin.
93.
Som medlemmar i OIE måste medlemsstaterna i samarbete med kommissionen verka för
att OIE:s rekommendationer fortlöpande tar hänsyn till de vetenskapliga framstegen vad
gäller utveckling av vacciner och testmetoder och att rutinerna inom OIE möjliggör
snabba beslut.
94.
Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att aktivt sträva efter att bringa väntetiden
för att återuppnå status som MKS-fri efter en strategi för vaccinering i syfte att inte avliva
djuren efter vaccineringen i överensstämmelse med den tidsperiod som gäller när en
avlivningsstrategi tillämpas, det vill säga tre månader i båda fallen. I detta sammanhang
skall dock hänsyn tas till att testen för att identifiera smittade djur i en vaccinerad
djurpopulation måste valideras och förbättras ytterligare.
Eftersom ett stort utbrott av MKS på EU:s inre marknad mycket snabbt kan anta
gränsöverskridande dimensioner, måste övergripande hänsyn tas både till de intressen
som grannländer till en medlemsstat som drabbats av MKS har och till gemenskapens
intressen. Gemenskapen bör ha möjlighet att spela en viktig roll i fastställandet av
strategin för MKS-bekämpning, om detta erfordras för att skydda väsentliga intressen i
95.
PE 322.219
SV
22/107
RR\483401SV.doc
medlemsstater som hotas av MKS eller i gemenskapen. Medlemsstaterna bör lämna sitt
samtycke till motsvarande förslag från kommissionen.
Förebyggande åtgärder, katastrofplaner och metoder för bekämpning av smitta
96.
Kommissionen bör med utgångspunkt från en analys av det hot som de befintliga och
förväntade införda djursjukdomarna i EU utgör, och som kan vara förenade med
långtgående ekonomiska skador och allvarliga störningar i samhället, se över sin
övergripande strategi för att förhindra och bekämpa smittsamma sjukdomar hos
produktionsdjuren i EU. Förberedelsen inför en sådan strategisk översyn bör också
omfatta frågan om i vilken utsträckning den ökade globaliseringen av
livsmedelshandeln påverkar det ökade antalet utbrott av djursjukdomar och deras
spridning samt vilka åtgärder som kan motverka denna utveckling, till exempel
begränsningar av kött- och djurtransporter inom och mellan medlemsstaterna och
tillgång till fler lokala slakterier.
97.
Medlemsstaterna bör inrikta sina övervakningssystem för djursjukdomar på att tidigt
upptäcka utbrott av smittsamma sjukdomar. Om det i framtiden uppstår en stark
misstanke om ett utbrott av en smittsam djursjukdom (OIE:s lista A) måste ett
omedelbart och fullständigt förbud för transport av mottagliga djur införas för att på så
sätt minimera risken för att sjukdomen sprids. Diagnoserna på djursjukdomen måste
följa ett fastställt protokoll och medge insyn för alla berörda parter.
98.
Medlemsstaterna bör införa regelbundna kontroller på gårdarna för att se till att
uppfödarna känner till och tillämpar allmänna hygien- och biosäkerhetsbestämmelser.
99.
Medlemsstaterna bör på grundval av riskanalyser se över i vilken omfattning
inskränkningar av transport av produktionsdjur skall införas också under smittfria
tidsperioder, särskilt när det råder stor risk för utbrott av en smittsam sjukdom,
exempelvis när en sådan brutit ut i en annan medlemsstat. Kommissionen bör
ovillkorligen ägna särskild uppmärksamhet åt de viloperioder som gäller för transport
från den ena till den andra djurägaren, samt undersöka åtgärder för att motverka
multipla transporter som inte är verkligen nödvändiga.
100. Medlemsstaterna bör revidera och regelbundet testa sina katastrofplaner på grundval av
erfarenheterna från MKS-krisen 2001 – i synnerhet med avseende på den personal och
de materiella resurser och laboratorieresurser som kan sättas in.
101. I katastrofplanerna bör man eftersträva att se till att områden som har visat sig vara fria
från MKS erkänns vara det, även om de tillhör länder med MKS.
102. Katastrofplanerna bör baseras på en riskanalys och ta hänsyn till olika scenarier, för att
även epidemier av stor omfattning skall hållas under kontroll. De måste ta hänsyn till
kapaciteten att omhänderta djurkadavren för att garantera att den är tillräcklig. Planerna
måste inbegripa färdigt utsedda platser som tar hänsyn till folkhälsa, livsmedelssäkerhet
samt social- och miljöfrågor. Medlemsstaterna bör överväga huruvida resurserna för
omhändertagande kan användas gemensamt.
103. Katastrofplanerna bör utformas så att nödvaccineringar som bekämpningsåtgärd kan
RR\483401SV.doc
23/107
PE 322.219
SV
genomföras som ett första alternativ i början av ett utbrott.
104. Kriterierna för att tillämpa nödvaccineringar bör definieras så konkret som möjligt utan
att på orimligt sätt begränsa myndigheternas erforderliga utrymme för bedömningar i
samband med bekämpningen av sjukdomen. I planläggningarna bör utöver lantbruket
även inbegripas småskalig djurhållning, livsmedelshandeln, andra berörda
näringslivssektorer samt lokala myndigheter, konsumentorganisationer och innehavare
av djurparker och viltreservat.
105. Medlemsstaterna bör i samarbete med kommissionen bygga upp kompatibla och
hopkopplingsbara elektroniska informationssystem om djursjukdomar, som innehåller
och sammanlänkar all relevant information för en effektiv hantering av djursjukdomar,
och i vilket, i händelse av ett utbrott, relevanta uppgifter kan matas in av insatsstyrkorna
på plats (särskilt veterinärer) i realtid och i samråd med behöriga myndigheter.
106. Medlemsstaterna bör garantera en integrerad krishantering och korta
kommunikationsvägar för berörda organ samt, i den mån detta inte äventyrar
genomförandet av den nationella strategin, i enlighet med subsidiaritetsprincipen lägga
beslutsbehörighet i tveksamma fall på det lokala respektive regionala planet. Vid
utarbetande av katastrofplanerna bör man i förväg avgöra vilka åtgärder som skall vidtas
med avseende på de risker som dyker upp, och vilka kanaler som skall användas för att
vidarebefordra information till allmänheten. Bestämmelser om transportrestriktioner
som tar hänsyn till djurs välbefinnande måste fastställas. Vidare bör det fastställas
tydliga avtalsliknande överenskommelser med de aktörer som deltar i bekämpningen av
djursjukdomen för att förhindra att de utnyttjar ett nödläge för ekonomisk vinning och
för att se till att de följer sedvanlig praxis för ekonomisk kontroll.
107. Medlemsstaternas katastrofplaner måste säkra att en öppen informationspolicy finns för
de drabbade lantbrukarna, befolkningen i krisområdena och befolkningen i allmänhet
och att psykologiska stödsystem upprättas för de drabbade lantbrukarna och
småbrukarna vid behov.
108. Medlemsstaterna bör inbördes stämma av sina katastrofplaner, i synnerhet när det gäller
gränsnära regioner. Europeiska kommissionen bör därvid spela en samordnande och
understödjande roll.
109. Upprättandet av permanenta kontakter, i angränsande sektorer, mellan samtliga berörda
aktörer (statliga och lokala myndigheter, jordbrukssektorn, djurskyddsorganisationer
och medborgarna) måste ingå i utarbetandet av katastrofplanerna, och vara föremål för
särskild uppmärksamhet vid kommissionens utvärderingar av dem.
PE 322.219
SV
24/107
RR\483401SV.doc
110. Man måste så snart som möjligt uppnå en överenskommelse om en på förhand
definierad förteckning för Europeiska unionen över relevanta djurproduktkategorier som
omfattas av MKS-relaterade handelsrestriktioner.
111. Kommissionen bör minst vart tredje år på plats undersöka respektive medlemsstats
katastrofplan samt veterinärtjänsternas beredskap.
112. Medlemsstaterna bör vid varje tidpunkt ha principerna för sina katastrofplaner
tillgängliga på Internet.
113. Medlemsstaterna uppmanas att omgående stoppa och vända tendensen till
personalminskning inom den offentliga veterinärtjänsten och att permanent hålla
tillräckligt med veterinärpersonal för förebyggande och bekämpning av djursjukdomar,
så att inte ens omfattande sjukdomsutbrott hamnar utom kontroll.
114. Medlemsstaterna bör regelbundet genomföra utbildningsåtgärder och krisövningar i att
kontrollera epidemier som inbegriper bönder och veterinärer – även gränsöverskridande
tillsammans med angränsande medlemsstater. Parlamentet anser att man även bör ta
under allvarligt övervägande att upprätta en veterinärreserv i EU med kvalificerade
veterinärer redo att snabbt rycka in. Tillgången till veterinärresurser är av avgörande
betydelse för en bekämpningsstrategis framgång eller misslyckande.
Katastrofplaneringen bör inbegripa förmågan att med kort varsel kalla in veterinärer
inom den privata sektorn.
115. Medlemsstaterna bör i ökad omfattning informera allmänheten om djursjukdomar och
deras effekter på människors hälsan.
116. Kommissionen bör snarast lägga fram ett förslag till översyn av direktiv 92/102/EEG
med avseende på en förbättring av identifieringen av svin, får och getter. Kommissionen
bör som ett prioriterat ärende ta elektronisk identifiering i betraktande som ett hållbart
och mångfasetterat sätt att få fram snabb, effektiv och tillförlitlig spårbarhet av djur.
117. Medlemsstaterna bör utfärda riktlinjer när det gäller grundläggande säkerhetsåtgärder
för att förhindra djursjukdomar, vilka skall följas på gårdar med djurhållning. Om man
fastställer upprepade överträdelser av dessa bör den ansvarige kunna förbjudas att driva
jordbruksföretag med djurhållning.
Importkontroll
118. Medlemsstaterna bör för att minska risken för att djursjukdomar sprids genom illegal
införsel av kött eller produkter av animaliskt ursprung i flygpassagerares bagage på ett
lämpligt sätt förstärka kontrollpersonalen på flygplatserna och i utökad omfattning sätta
in hundar som är specialiserade på att upptäcka dessa produkter. Samma åtgärder och
ökad vaksamhet bör gälla på samtliga platser där inresa till i Europeiska unionen sker.
119. Gemenskapen bör snarast avskaffa den i enlighet med direktiv 72/462/EEG hittills
tillåtna införseln av små mängder kött, som är en del av de resandes personliga bagage
och avsett att förtäras av dem personligen. Överträdelser av detta bör beläggas med
kraftiga böter.
RR\483401SV.doc
25/107
PE 322.219
SV
120. Medlemsstaternas kontrollåtgärder vid EU:s yttre gränser, som syftar till att förhindra
införandet av såväl mottagliga djur som från dessa härrörande produkter från MKSriskländer och i samband med MKS-utbrott i angränsande länder, måste vara enhetliga.
Det bör göras en fullständig översyn av EU:s lagstiftning och kontroller av importerade
djur och animaliska produkter så att brister i nuvarande praxis upptäcks. Dessutom bör
EU inte ignorera riskerna med växtsjukdomar. En sådan översyn bör därför utvidgas till
att omfatta kontroller av växter och växtprodukter. Kontrollåtgärderna bör vara lika
stränga när det gäller införsel av växter och växtprodukter, och dessa kontrollåtgärder
bör dessutom prioriteras när det gäller översyn och skärpning.
121. Europeiska kommissionen bör snarast ompröva sin politik och införa ett förbud för
import av kött och produkter av animaliskt ursprung från tredje länder där MKS och
andra smittsamma djursjukdomar är endemiska, dvs. följa Förenta staternas exempel.
122. Medlemsstaterna måste strikt tillämpa det över hela EU harmoniserade systemet för
import av klövdjur och säkerställa att import enbart sker från tredje land som fastställts
som säkert och endast om erforderliga djurhälsointyg föreligger. Produkter av
animaliskt ursprung bör endast härröra från godkända företag och import bör endast
vara möjlig via speciella, välutrustade veterinärgränskontrollpunkter. Medlemsstaterna
bör vid överträdelser av importbestämmelserna på området för livsmedelshandel
utdöma avskräckande straff som är så likartade som möjligt.
123. Kommissionen bör snabbt vidta åtgärder för att förbättra det befintliga systemet för
övervakning av djurtransporter inom EU (systemet Animo). Utöver detta bör systemet
för övervakning av import till EU (systemet Shift) införas snabbt.
124. Kommissionen bör snarast lägga fram ett förslag om ändring av direktiv 97/78/EG (om
principerna för organisering av veterinärkontroller av produkter från tredje land som
förs in i gemenskapen) på de områden som man för närvarande inte har helt under
kontroll, nämligen införsel av produkter som är avsedda för frilager eller
fartygsproviantering och särskilt införselvillkoren för dessa. Införsel av produkter
avsedda för frilager eller fartygsproviantering från länder som inte har tillstånd att
exportera till EU bör således förbjudas.
Forskning och utveckling
125. Kommissionen bör omedelbart utse ett referenslaboratorium för gemenskapen för
vesikulära virussjukdomar, som säkerställer förbindelsen till de nationellt ansvariga
laboratorierna och stöder dessa, och som kan tillhandahålla optimala metoder för
diagnos av vesikulära virussjukdomar hos djur, utföra experiment och fältförsök
avseende MKS samt erbjuda information och fortbildning.
126. Det är mycket angeläget att internationell validering görs av den typ av prov som tagits
fram för att användas av veterinärer ute på fältet och att de vidareutvecklas så att de blir
tillräckligt billiga och tillförlitliga så att de kan användas regelbundet. När de har
utvecklats bör de kopplas elektroniskt till en central databas som vid en epidemi
omfattar samtliga resultat.
PE 322.219
SV
26/107
RR\483401SV.doc
127. Kommissionen och medlemsstaterna bör i större omfattning främja och samordna
forskningsarbete med avseende på de djursjukdomar som anges i OIE:s A-lista och som
förekommer i EU eller kan förväntas förekomma i syfte att möjliggöra rutinmässiga
vaccineringar. I den mån det rör sig om MKS bör tyngdpunkten ligga inom följande
områden:

Förbättring av vaccinerna med målsättningen att utveckla ett vaccin som bara skall
användas en gång och som täcker så många serotyper och undertyper till dessa
som möjligt, som bygger upp skyddet mycket snabbt och som blockerar
överföringen av viruset för att utesluta "smittbärarstatus".

Förbättring av testerna med målsättningen att på ett tillförlitligt sätt kunna skilja
vaccinerade djur från vaccinerade och samtidigt smittade djur och att tidigare än
hittills kunna påvisa MKS efter smitta.

Matematiska modeller med vars hjälp det går att bättre uppskatta effekterna av
olika bekämpningsstrategier, inbegripet användning av vaccinationer.
Ersättning
128. Kommissionen bör lägga fram ett förslag till ändring av rådets beslut nr 90/424/EEG,
som i princip enbart medger att gemenskapen bidrar till ersättningar för förluster till
följd av åtgärder för MKS-bekämpning under förutsättning att den aktuella
medlemsstaten innan sjukdomen bröt ut har införlivat samtliga tillämpliga direktiv om
MKS i nationell lagstiftning och att medlemsstatens förberedelser för en eventuell
MKS-epidemi (katastrofplan, personella och materiella resurser, infrastruktur) varit
tillräckliga. Ersättningarna bör vidare vara kopplade till att mottagarna stått för ett
rimligt eget bidrag via premier för motsvarande försäkringar eller på annat sätt.
129. Kommissionen och medlemsstaterna bör undersöka i vilken utsträckning det gällande
systemet för ersättningar påverkar MKS-bekämpning på ett otillbörligt sätt; framför allt
gäller detta att det orättvisa system som föreskriver ersättningar till endast en grupp av
drabbade (lantbrukare vilkas besättningar har avlivats) måste omarbetas.
130. I Nederländerna bör det undersökas om systemet med ersättningar under vissa
förhållanden kan frigöras från sanktionerna för att ålägganden avseende biosäkerhet inte
uppfylls, i synnerhet som de nederländska lantbrukarna till skillnad mot i en del andra
medlemsländer ändå själva måste täcka en del av skadorna genom premiebetalningar till
katastroffonderna.
131. Revisionsrätten bör undersöka användningen av EU-medel som ersättning för MKSrelaterade kostnader.
RR\483401SV.doc
27/107
PE 322.219
SV
Övrigt
132. Hästdjur är inte mottagliga för MKS-virus men de kan ändå vara smittbärare. För att
minska den eventuella risken för indirekt spridning av viruset måste stränga hygieniska
försiktighetsåtgärder vidtas och alla onödiga transporter undvikas. Om hästar
transporteras skall det endast ske i noggrant rengjorda och desinfekterade
transportfordon som är avsedda för hästtransporter.
133. Kommissionen bör på grundval av en riskanalys utarbeta ett protokoll om förflyttning
av icke-mottagliga djur, exempelvis hästar, vid fall av MKS.
134. Kommissionen uppmanas att på grundval av både erfarenheterna under 2001 och nya
vetenskapliga uppgifter utarbeta en kostnads-nyttoanalys av förebyggande
vaccineringar, så som de användes med framgång före 1992 av en rad medlemsstater.
Denna underökning bör omfatta en analys av för- och nackdelar på områdena
internationell handel, den allmänna opinionen och marknadsföringsmöjligheter inom
EU.
135. Kommissionen bör också ge i uppdrag en undersökning (kostnads-nyttoanalys) av
MKS-bekämpningsstrategier (nödvaccineringar/"stamping-out") vid ett utbrott av MKS,
i vilken hänsyn till ekonomiska och icke-ekonomiska effekter i de drabbade områdena,
på nationell nivå och på unionsnivå, skall tas.
136. Medlemsstaterna bör genom lagstiftning och på organisatorisk väg se till att animaliska
produkter från MKS-vaccinerade djur vid en eventuell vaccinering kan marknadsföras i
hela EU, i den mån detta kan ske utan sjukdomshygieniska betänkligheter. De stora
företagen inom livsmedelsbranschen samt konsumentorganisationerna bör delta i
planeringen och allmänhetens oro skingras genom logiska förklaringar.
137. Medlemsstaterna uppmanas för övrigt att på lämpligt sätt genomföra direktiv
91/628/EEG (i den genom direktiv 95/29/EG ändrade versionen) om skydd av djur i
samband med transport.
138. Medlemsstaterna bör utan dröjsmål börja tillämpa föreskrifterna om förbud mot
användning av matavfall som foder i Europaparlamentets och rådets förordning av den 3
oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att
användas som livsmedel ((EG) nr 1774/2002).
139. Kommissionen bör för parlamentet och rådet lägga fram lagstiftningsförslag för att
förbättra biosäkerhetsnormerna för djurs välbefinnande i syfte att minska risken att
sprida smittsamma sjukdomar genom transport av levande djur (varvid hänsyn bör tas
till anhalter). Det bör undersökas hur transporter av djur kan begränsas och hur man kan
främja att slakterier etableras närmare djuruppfödarna.
PE 322.219
SV
28/107
RR\483401SV.doc
140. Kommissionen bör för parlamentet och rådet lägga fram en utvärderingsrapport om
huruvida FVO med avseende på personal och infrastruktur har sådana resurser att
organisationen långsiktigt på ett effektivt sätt kan utföra de uppgifter den fått sig ålagda.
Kommissionen bör även mot bakgrund av utvidgningen se till att FVO får den
extrapersonal och de resurser organisationen behöver för att kunna fortsätta med
inspektionerna och övervakningen på samma nivå.
141. Medlemsstaterna bör, med hänsyn till de risker djursjukdomar medför, undersöka
möjligheterna beträffande ett obligatoriskt försäkringssystem med offentligt stöd till
djuruppfödningssektorn, vilket inte bara täcker direkta förluster utan även inbegriper
följdskador, till exempel förluster i samband med förbud mot förflyttning, och
innehåller en lämplig självrisk för försäkringstagarna, i syfte att skapa ett incitament till
god jordbrukssed.
142. Kommissionen bör utreda om EU kan medverka i en fond som dels skulle finansieras
med anslag från EU, dels vara privatfinansierad.
143. Kommissionen bör publicera ett meddelande som beskriver de olika möjligheterna till
ett försäkringssystem eller en garantifond som skall täcka den del av kostnaderna för
MKS och andra djursjukdomar som belastar EU:s budget. Meddelandet bör innehålla en
kostnads–nyttoanalys av sådana system och rekommendationer om till exempel ett
privat försäkringssystem med återförsäkring eller garantier från Europeiska
gemenskaperna eller om en EU-fond för djurhälsa som upp till ett visst tak skall
finansieras genom avgifter från alla djurhållande lantbrukare vilket skulle ge EU:s
budget mer stabilitet. Meddelandet bör även innehålla rekommendationer om att sådana
system införs för indirekta kostnader för epidemier av djursjukdomar både inom och
utanför jordbruket.
144. Kommissionen bör utvärdera tillgången på veterinärresurser särskilt i unionens avlägsna
områden och komma med råd om vilka åtgärder medlemsstaterna måste vidta. Med
ökningarna av extensifieringen och boskapvärden satta till världsmarknadspriser
kommer många veterinärmottagningar i avlägsna områden inte att kunna klara sig utan
europeiskt eller statligt stöd. Konsekvenserna av en brist på veterinärresurser var
uppenbar i Förenade kungariket då MKS-epidemin bröt ut. Detta leder till dålig kontroll
av exotiska sjukdomar och nya sjukdomar. Djurs välbefinnande äventyras också
allvarligt.
145. Kommissionen bör snarast lägga fram ett förslag till gemenskapsåtgärder för kontroll av
MKS, som tar hänsyn till slutsatserna i denna resolution.
C.
Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till
kommissionen, rådet, medlemsstaternas regeringar och parlament, Europeiska
ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, revisionsrätten, de länder som
ansökt om medlemskap i Europeiska unionen, Internationella byrån för bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
RR\483401SV.doc
29/107
PE 322.219
SV
EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG VERSION
A5-0405/2002
Par2
29 November 2002
BETÄNKANDE
om bekämpningen av mul- och klövsjuka i Europeiska unionen under 2001 och
om framtida förebyggande åtgärder för att undvika och bekämpa
djursjukdomar i Europeiska unionen
(2002/2153(INI))
Del 2: Motivering
Tillfälliga utskottet för mul- och klövsjuka
Föredragande: Wolfgang Kreissl-Dörfler
PE 322.219
SV
30/107
RR\483401SV.doc
INNEHÅLL
Sida
MOTIVERING........................................................................................................................... 3
Publiceras separat:
Förslag till resolution ................................................................................ Del 1 - A5-0405/2002
RR\483401SV.doc
31/107
PE 322.219
SV
MOTIVERING
Inledning
Mul- och klövsjukans (MKS) förlopp under 2001 inom EU var i fråga om antalet
avlivade djur det värsta någonsin. Enbart i Förenade kungariket avlivades i samband
med de 2 030 konstaterade utbrotten enligt uppgifter från det brittiska National Audit
Office mer än sex och en halv miljoner djur (nötkreatur, får, grisar, getter och vilt),
enligt andra uppgifter ända upp till tio miljoner djur, vid bekämpningen av farsoten.
Det ännu så länge okända antalet avlivningar av i stor utsträckning förmodligen friska
djur, den spektakulära formen av kadaverdestruktion genom förbränning på soptippar
och de stora påfrestningarna för befolkningen i de drabbade områdena framkallade
häftig offentlig kritik. Vid talrika möten och i medierna diskuterades EU:s och de
drabbade medlemsstaternas strategi och hur denna strategi genomfördes för
bekämpandet av mul- och klövsjuka. Europaparlamentet har behandlat krisen i två
resolutioner (av den 5 april och den 6 september 2001).
Europaparlamentets tillfälliga utskott för mul- och klövsjuka tillsattes genom
parlamentets resolution av den 16 januari 2002. I resolutionen fastställdes utskottets
uppgifter och befogenheter enligt följande:
a) Utvärdering av EU:s politik och av kontrollen av köttimport från tredje land i
samband med sjukdomen.
b) Analys av den hittillsvarande hanteringen av mul- och klövsjukan och
genomförandet av de gemenskapsföreskrifter som skall tillämpas samt inbjudan
till utskottets utfrågningar av företrädare för kommissionen och regeringarna
samt ansvariga tjänstemän.
c) Analys av mul- och klövsjukans hittillsvarande effekter på
gemenskapsekonomin.
d) Utarbetande, mot bakgrund av dessa analyser, av förslag framför allt om
granskning av åtgärderna för vaccinering samt om politiska initiativ och
lagstiftningsinitiativ i syfte att förebygga och bekämpa sjukdomen inom
jordbruket som helhet.
Utskottet höll mellan mars och september 2002 många offentliga utfrågningar med
företrädare och tjänstemän från kommissionen, medlemsstaterna och regionerna samt
berörda organisationer och vetenskapliga experter. Det skaffade sig genom att sända
delegationer till de hårdast drabbade områdena i Förenade kungariket och
Nederländerna ett förstahandsintryck av den berörda befolkningens erfarenheter.
Nedanstående redogörelse för de praktiska aspekterna av mul- och klövsjukekrisen
år 2001, för mul- och klövsjukans egenskaper och historia samt beskrivningen av de
rättsliga ramarna på internationell nivå resp. EU-nivå, andra djursjukdomar etc.
bygger i stor utsträckning på den forskning och de sammanställningar som genomförts
av Europaparlamentets generaldirektorat för forskning och som tillställts utskottet i
PE 322.219
SV
32/107
RR\483401SV.doc
form av meddelanden. Det är dock givetvis föredraganden som ansvarar för dessa delar,
liksom för kommentarer och bedömningar.
Mul- och klövsjukans kännetecken
MKS är en mycket smittsam virussjukdom hos djur som drabbar idisslare och svin,
både tama och vilda. Viruset som framkallar sjukdomen är känt sedan länge. Men det
är ändå svårbemästrat främst på grund av sin stora mutationsförmåga som ger det
försåtliga möjligheter till anpassning, resistens och smittsamhet.
Den extrema smittsamheten och den mer eller mindre uttalade resistensen beroende på
det aktuella virusets källa kräver ytterst kraftfulla åtgärder i nedsmittade regioner. Det
krävs också ett internationellt informationsutbyte i realtid och en global samordning av
de förebyggande åtgärderna. Därför har Internationella byrån för bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar (OIE) placerat denna sjukdom främst på A-listan över
smittsamma epizootiska sjukdomar med anmälningsplikt.
När sjukdomen uppstår och sprider sig ger den upphov till betydande
produktionsförluster. Dessa slår särskilt mot den unga kreatursbesättningen som har en
hög dödlighet och dräktiga hondjur hos vilka den leder till kastning. Den ändrar också
på ett varaktigt sätt avkastningskurvan, eftersom botade djur får allvarliga men och
inte uppnår sin forna potential.
Sjukdomen är dock ofarlig för människan. De överförda fallen är fåtaliga och godartade
och konsumtion av kött från smittade djur utgör ingen känd hälsorisk.
Uppgifter om MKS-viruset:
Viruset kan uppdelas i 7 immunologiska typer: 3 klassiska euro-asiatiska typer (typerna O, A
och C) och 4 exotiska typer som uteslutande förekommer i varmare länder och har sitt
ursprung i Sydafrika (typerna SAT1, SAT2, SAT3) eller i Asien (typ ASIA 1).
Världsreferenslaboratoriet har fastställt följande 53 subtyper: 23 A, 10 O, 4 C, 7 SAT1,
3 SAT2, 4 SAT3 och 2 ASIA 1.
Det finns flera kliniska symtom som är kännetecknande för sjukdomen, främst feber åtföljd av
blåsor på munnens slemhinnor, mulen eller trynet, huden, runt och mellan klövarna, symtom
som ger upphov till hälta och onormal salivavsöndring. Inkubationstiden för sjukdomen
varierar alltefter den drabbade arten (mellan 36 timmar för svin och 21 dagar för får). Det är
inte alltid så lätt att upptäcka den.
Viruset sprider sig lätt genom direktkontakt (levande smittbärande djur) och indirekt (via
luften, vinden, fordon, människor, jordbruksredskap, animaliska produkter eller djurföda,
andra icke-receptiva arter som t.ex. hästar och fåglar). Kött och animaliska biprodukter i fryst
eller konserverad form, eller som råa eller saltade charkvaror samt otillräckligt behandlat
djurfoder bidrar till dess spridning.
Viruset är resistent i utomhusmiljö men förlorar sin smittsamhet vid ett pH-värde som
RR\483401SV.doc
33/107
PE 322.219
SV
är lägre än 6 eller högre än 8. Det inaktiveras i kött genom naturlig hängning. I kyla
bevaras det perfekt. Viruset tål däremot inte torka och höga temperaturer.
Historik och utbredning
Sjukdomen, som för första gången nämns på 1500-talet i Italien, var vanlig i Västeuropa
under den traditionella jordbruksepoken före och direkt efter kriget. Utvecklandet av
vaccin mot MKS på 50-talet har helt klart bidragit till dess senare utrotning, liksom den
allmänna förbättringen av de sanitära förhållandena för kreatursbesättningar,
utvecklingen av en spårningsapparat, kontroll och bekämpning av sjukdomar genom ett
mer kollektivt tillvägagångssätt när det gäller sjukdomsutbrott och veterinärtjänster
med gott om mänskliga och finansiella resurser. Sjukdomen som hålls under kontroll i
de flesta av OECD-länderna samt länderna i Central- och Östeuropa, där dess
episodiska uppdykande ofta har berott på införsel från smittat land, är endemisk i vissa
delar av Asien (Östasien) och den indiska subkontinenten, Afrika, Mellanöstern samt i
Sydamerika. Dess geografiska spridning är dock mycket skiftande beroende på många
fall av sporadisk tillbakagång.
På tio år, bortsett från episoden 2001, har tre fall av relativt begränsad omfattning väckt
oro i Europa: det ena i Italien 1993, och de båda andra i Grekland 1996 och 2000, vilka
orsakades av virus från Turkiet och Balkanländerna1.
Tabell: Översikt över anmälda sjukdomsutbrott i Europa de senaste åren.
Island
Norge
Finland
Sverige
Polen
Ungern
Rumänien
Belgien
Österrike
Danmark
Portugal
Spanien
Schweiz
Tyskland
Inget fall anmält
1952
1959
1966
1971
1973
1973
1976
1981
1983
1984
1986
1986
1988
Italien
1993
Bulgarien
1995
Slovakien
1995
Slovenien
1996
Kroatien
1996
Bosnien
1996
Jugoslavien
1996
Albanien
1996
Grekland
2000
Ryssland
2000
Förenade kungariket 2001(1)
Irland
2001(2)
Frankrike
2001(3)
Nederländerna
2001
(1) Tidigare fall: 1967-1969 – 500 000 djur
slaktades
(2) Senaste epidemi i Irland 1941.
MKS av typ O dök för första gången upp i Grekland i Evros-regionen i september 1996. Sjukdomen
utrotades genom att man tillämpade en slaktningspolitik utan vaccinering. Grekland fick tillbaka sin
OIE-status som ”land fritt från MKS där vaccinering inte tillämpas” i maj 1998. Denna status
återkallades i juli 2000 till följd av införseln av virus av typen Asia 1. Viruset hade rapporterats i
Grekland redan 1961, i Evros-provinsen, där partiell slakt och vaccinering hade lett till att det kunde
kontrolleras (källa FAO).
1
PE 322.219
SV
34/107
RR\483401SV.doc
(3) Senaste epidemi i Frankrike 1981.
Tjeckien
1995
Källa: Ecoles Nationales Vétérinaires Françaises.
Det senaste europeiska sjukdomsutbrottet har på ett brutalt sätt påmint om att det finns ökade
risker för djurhälsan. Världssamfundet har sporrats att återuppta sitt tidigare engagemang för
att bekämpa och bemästra förhärjande epizootier, vilket hittills inte resulterat i några konkreta
åtgärder. Det blev uppenbart att den snabba globaliseringen och den ökade liberaliseringen av
handeln och människors rörlighet väsentligt hade skärpt hotbilden.
De laboratorieundersökningar som utförts vid världsreferenslaboratoriet i Pirbright i
Storbritannien av prover från djur som infekterats i Förenade kungariket under det
senaste utbrottet, har visat att mul- och klövsjukeviruset var av serotyp 0 och att
stammen var av samma typ som den som återfinns i hela Asien och som kan kopplas till
härdar i Japan, Korea, Ryssland och Mongoliet.
Denna stam som är mycket virulent upptäcktes för första gången i nordöstra Indien 1990,
varifrån den nådde Malaysia, Kina och andra grannländer (Nepal från 1993 till 1994;
Bangladesh 1996; Butan, Taiwan, Burma, Vietnam, Kambodja och Laos 1998; Mongoliet och
bortre Ryssland, Sydkorea och Japan 2000). Den härjade också i Mellanöstern genom att
tränga sig in i Saudiarabien och dess närliggande länder, innan den nådde Turkiet, Grekland
och Bulgarien där dess framfart stoppades 1996. Efter ett nytt utbrott i Iran, Irak, Syrien,
Israel, Libanon och Jordanien under perioden 1998-2000, dök det på nytt upp i
Förenade kungariket i februari 2001.
Andra stammar härjar för närvarande i Afrika och i Sydamerika. I den sistnämnda
regionen har virustyperna O och A nyligen omintetgjort de framsteg som hade gjorts
för att kontrollera och utrota sjukdomen i Mercosurs stora uppfödarländer (Argentina,
Brasilien och Uruguay).
De MKS-fria länderna (Nordamerika, Australien, Nya Zeeland, Japan, Madagaskar och
olika länder i Europa) utgör i detta sammanhang ett undantag. Men närheten till
smittade områden eller mötespunkter för djur gör att situationen för vissa av dem
ständigt är riskabel.
Rambestämmelser om skydd och behandling av mul- och klövsjuka i EU
Internationell ram
De internationella reglerna för förebyggande och behandling av MKS har kodifierats
och framlagts i kapitel 2.1.1 i den internationella djurhälsokoden som utarbetats av
Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (OIE) 1 och i
OIE är en mellanstatlig organisation som bildades genom en internationell överenskommelse
den 25 januari 1924, och som har till uppgift att garantera hälsoskyddet i världshandeln med djur. Byrån har
främst till uppgift att informera om förekomsten eller utvecklingen av djursjukdomar i världen och medel för att
bekämpa dem. De normer som fastställts av den har erkänts av Världshandelsorganisationen (WTO) som
1
RR\483401SV.doc
35/107
PE 322.219
SV
ett särskilt kapitel i Manual of Standards for Diagnostic Tests and Vaccines.
OIE har inom ramen för sin normerande verksamhet inom MKS-området utvecklat en
rad förfaranden och kriterier som en rekommendation för internationellt erkännande
av ett lands eller ett områdes sjukdomsfria status. På grundval av dessa har tre grader
av djurhälsostatus fastställts med särskilda villkor för beviljande eller återfående. De tre
graderna avser ett område eller ett land1: ”som är MKS-fritt och där vaccinering inte
tillämpas”, ”som är MKS-fritt och där vaccinering tillämpas”, ”som är smittat med
MKS ”.
För att få status som MKS-fritt land utan vaccinering krävs främst att det fastställs att
smitthärdar saknas och att ingen vaccinering mot sjukdomen skett under minst tolv månader
och att inget vaccinerat djur importerats sedan vaccineringen upphörde (artikel 2.1.1.2 i
djurhälsoreglerna). Om MKS bryter ut kan landet åter anses vara ett MKS-fritt land där
vaccinering inte tillämpas antingen tre månader efter det sista fallet, om sanitetsslakt och
serologisk övervakning tillämpas, eller tre månader efter det att det sista vaccinerade djuret
slaktades, om sanitetsslakt, serologisk övervakning och nödvaccinering tillämpas
(artikel 2.1.1.6)2.
Det finns också mer eller mindre tvingande bestämmelser för det djurhälsoläge som
råder i ursprungslandet eller i ursprungsområdet när det gäller import och transport av
levande djur, färskt kött, köttprodukter och animaliska produkter (kapitel 2.1.1 i
djurhälsoreglerna).3
Denna statusåtskillnad är ytterst viktig: den graderar möjligheterna till utbyte mellan länder.
De stater som är MKS-fria utan vaccinering har rätt att begränsa sin import av djur och
produkter till de länder som uppvisar samma förhållanden och begränsa tillträdet till sina
marknader för övriga länder.
Vidare fastställs i de internationella djurhälsoreglerna exakta bestämmelser för att beskriva
kött (kadaver, färskt kött...) och mjölkprodukter som passerar gränserna samt för förfaranden
som kan inaktivera viruset (borttagande av skelettdelar och nervsystem, hängning,
uppvärmning...).
Med hänsyn till de handelspolitiska verkningarna av nuvarande OIE-status var
förutsättningarna för och verkningarna av nödvaccinering utan efterföljande avlivning
internationella sanitära referensbestämmelser (särskilt inom ramen för avtalet om tillämpning av sanitära och
fytosanitära åtgärder - SPS-avtalet). De har till uppgift att underlätta den internationella handeln med djur och
produkter av animaliskt ursprung genom att föreslå rekommendationer för särskilda sjukdomar.
1
Ett område med ett visst djurhälsoläge med avseende på MKS kan upprättas i ett land som uppfyller
villkoren för ett annat djurhälsoläge. Detta kräver att detta område avskiljs från resten av landet genom
en övervakningszon eller en buffertzon, eller också genom fysiska eller geografiska hinder som
kombineras med djurhälsoåtgärder för att undvika att viruset sprids.
2
Om MKS bryter ut i ett land eller ett område som är fritt från MKS och där vaccinering tillämpas kan
landet eller området i fråga få tillbaka sin status på djurhälsoområdet efter följande vänteperioder
a) 12 månader efter det sista fallet om sanitetsslakt utförts, eller
b) två år efter det sista fallet om sanitetsslakt inte utförs, under förutsättning att en effektiv övervakning utförs.
PE 322.219
SV
36/107
RR\483401SV.doc
av de vaccinerade djuren vid utbrott i ett land med status som MKS-fritt utan
vaccinering inte tillfredsställande reglerade i djurhälsokoden. Särskilt tog den nämnda
tidsfristen på tolv månader inte tillräcklig hänsyn till de framsteg som under tiden
gjorts i fråga om vaccin och testmetoder för att skilja vaccinerade djur från smittade
djur. Nödvaccinering utan efterföljande avlivning av de vaccinerade djuren vid
sjukdomsutbrott ansågs därför inte som ett verkligt alternativ till enbart avlivning utan
betraktades som en sista utväg.
I maj 2002 gjorde OIE en viktig ändring i villkoren för att återfå status som MKS-fri
utan vaccinering: Vid nödvaccinering då djuren inte därefter avlivats kan denna status
återfås redan efter sex månader i stället för som dittills (minst) tolv månader. Ett villkor
för detta är att en adekvat serologisk övervakning, som går ut på att upptäcka mul- och
klövsjukevirusets icke strukturella proteiner, visar att det inte finns någon virussmitta
hos de kvarvarande vaccinerade djuren.
Rättslig ram i EU
EU:s rättsregler om förebyggande och bekämpning av mul- och klövsjuka föreskriver dels en
handlingsplan vid sjukdomsutbrott, dels skyddsbestämmelser när det gäller import.
Bestämmelser vid sjukdomsutbrott
Gemenskapsbestämmelserna om bekämpning av mul- och klövsjuka fastställs i rådets
direktiv 85/511/EEG1, ändrat genom rådets direktiv 90/423/EEG2. Syftet med dessa är
att så snabbt som möjligt utrota sjukdomen och i möjligaste mån begränsa dess
ekonomiska följder. Sedan 1992 är det genom direktiv 90/423/EEG även förbjudet att
tillämpa förebyggande (rutin)vaccinering mot MKS, vilket dittills varit en vanlig metod
i många medlemsstater. I stället har man sedan dess tillämpat en ordning med
fullständig utslaktning och destruktion (utstampning) av smittade djur, vilket
betraktades som ett effektivare sätt att utrota sjukdomen. Avskaffandet av den
förebyggande (rutin)vaccineringen åtföljs av ett förbud mot att föra in vaccinerade djur
på gemenskapens territorium.
1
EGT L 315, 26.11.1985, s.11.
EGT L 224, 18.8.1990, s. 13-18.
I direktiv 90/423 av den 26 juni 1990 ändras bestämmelserna i direktiv
- 85/511/EEG om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka,
- 64/432/EEG om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen,
- 72/462/EEG om hälsoproblem och problem som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av
nötkreatur, svin och färskt kött.
2
RR\483401SV.doc
37/107
PE 322.219
SV
I gemenskapsbestämmelserna föreskrivs följande:
-
Så snart smittmisstänkta djur upptäcks skall den berörda anläggningen sättas under
offentlig tillsyn och därtill skall restriktioner beträffande förflyttning av djur, produkter,
människor och fordon införas – eventuellt utsträckta till att även omfatta angränsande
anläggningar (artikel 4).
-
Utstampningsmetoden, dvs. slakt på platsen och förintelse av anläggningens alla berörda
djur som är mottagliga för smittan så snart den bekräftats samt MKS-mottagliga djur som
konstaterats ha varit i kontakt med smitthärden (artikel 5.2-5.4).
Nationella bestämmelser, särskilt beredskapsplaner (artikel 5 i direktiv 90/423/EG), som
införts på grundval av kriterier som fastställts av Europeiska kommissionen och som är
kontrollerade och godkända av denna, samt en lång rad mer eller mindre utvecklade verktyg
(epidemiologiska undersökningar, virusets spridningsvarianter, upplysningskampanjer och
utbildningstillfällen, realistiska beredskapsövningar) är ytterligare strategiska och operativa
verktyg för att bekämpa MKS i medlemsstaterna.
Trots principförbudet mot vaccinering är vaccinering tillåten, fast bara under vissa
förhållanden (som risk för spridning av sjukdomen ) och enligt strikta tekniska förfaranden.
Gemenskapsbestämmelserna skiljer när det gäller nödvaccinering mellan suppressiv
vaccinering (som innebär att djuren, för att begränsa spridningen av viruset och /eller på
grund av dålig destruktionskapacitet, först vaccineras men att de sedan avlivas efter att
sjukdomen utrotats och flaskhalsarna försvunnit) och vaccinering i skyddszonen (som innebär
att djuren - framför allt nötkreatur – därefter fortsätter att användas på samma sätt som
tidigare) samt fastställer vilka åtgärder som skall vidtas när det gäller vaccinerade djur och
produkter från dessa. Beslut skall utom i undantagsfall fattas av kommissionen tillsammans
med den berörda medlemsstaten efter ett yttrande med kvalificerad majoritet från
veterinärkommittén. Det skall ta särskild hänsyn till djurens koncentrationsgrad i vissa
områden och till behovet av att skydda särskilda raser. I kommissionens riktlinjer för
beredskapsplanerna från 19991 rekommenderades vaccinering i princip bara vid ett mycket
stort sjukdomsutbrott i områden med hög djurtäthet.
Beslutet att avstå från systematisk förebyggande vaccinering mot MKS (som alla
medlemsstater årligen tillämpade för hela nötkreatursbesättningen, utom Förenade kungariket,
Irland och Danmark som föredrog utslaktning) fattades i samband med införandet av den inre
marknaden 1992. Det stöddes av sanitära, vetenskapliga, kommersiella och ekonomiska
argument.
De viktigaste punkterna var följande:
 Konstaterande av sällsynta fall inom gemenskapen, ofta sammanhängande med
dåligt inaktiverat vaccin.
 Begränsning av förebyggande vaccinering vad gäller säkerhet och effektivitet
(främst på grund av riskerna för nedsmittning av friska djur; brister hos de test
som använts då det inte varit möjligt att skilja mellan smittade djur och
1
Arbetsdokument XXIV/2655/1999.
PE 322.219
SV
38/107
RR\483401SV.doc
vaccinerade djur, och som av den anledningen gjort det svårt att spåra och
kontrollera sjukdomen; förekomsten av många typer och subtyper av kända
virus; praktiska hinder, logistiska och finansiella problem som följer av en
vaccinering).
 Planer på att åter öppna gränserna för de tredje länder som är MKS-fria och
motsätter sig import av vaccinerade djur.
 Nödvändigheten av att inom ramen för den inre marknaden bedriva en enhetlig
hälsopolitik med tanke på risken för att handeln inom gemenskapen hindras av
att medlemsstaterna tillämpar olika politik.
Katastrofplaner
För att minska den ökande risken för epizootiska virus beroende på avvecklingen av
vaccineringen mot MKS och den ökande handeln ålägger EU varje medlemsstat att ta
fram en katastrofplan för att bekämpa sjukdomen. Denna plan som syftar till att snabbt
och effektivt kunna utrota sjukdomen skall vara färdig att använda vid fall av smitta
och skall motsvara de minimikriterier som föreskrivs i kommissionens beslut 91/42/EEG
av den 8 januari 19911 samt de rekommendationer som utfärdats av kommissionen 2.
Kriterierna för katastrofplaner enligt kommissionens beslut 91/42/EEG är följande:
-
-
En kriscentral skall upprättas på nationell nivå för samordning av samtliga
bekämpningsåtgärder i den berörda medlemsstaten.
En lista skall upprättas över lokala centraler för bekämpning av sjukdomen med
nödvändiga resurser för samordning av bekämpningen på lokal nivå.
Utförliga uppgifter skall lämnas om kvalifikationer och ansvarsområden för de
personer som deltar i bekämpningen.
Varje lokal central för bekämpning av sjukdomen måste snabbt kunna kontakta
personer/organisationer som direkt eller indirekt berörs om en sjukdom bryter ut.
Sådan utrustning och materiel skall hållas tillgänglig så att bekämpningsåtgärderna
kan utföras på ett riktigt sätt.
Utförliga instruktioner skall lämnas om vad som skall göras vid misstanke om och
bekräftelse på infektion eller smitta, och de skall även innehålla förslag till hur
djurkropparna skall bortskaffas.
Utbildningsprogram skall fastställas för att hålla vid liv och utveckla kunnandet i
fältarbete och administration.
Diagnoslaboratorier skall kunna utföra post-mortemundersökningar och ha
kapacitet för serologi, histologi etc. och de skall hålla förmågan att ställa snabba
diagnoser vid liv. Rutiner skall finnas för snabb transport av prover.
Kommissionens beslut 91/42/EEG av den 8 januari 1991 om fastställande av de kriterier som skall
tillämpas vid upprättandet av katastrofplaner för bekämpning av mul- och klövsjuka enligt artikel 5 i
rådets direktiv 90/423/EEG - EGT L 23, 29.1.1991, s. 29-30.
2
Rekommendationer för beredskapsplanerna för djursjukdomar VI/5211/95, för beredskapsplanerna för muloch klövsjuka i länder utan vaccinering VI/6319/98/rev 1 och för diagnoslaboratorier VI/6319/98 rev.1 (Det sista
dokumentet hänvisar när det gäller biosäkerhet till de kriterier som anges i dokumentet om minimistandard för
de laboratorier som arbetar med MKS in vitro och in vivo, Europakommissionen för kontroll av mul- och
klövsjuka - FAO – 26:e sessionen, Rom, april 1985, dok. VI/6684/96).
1
RR\483401SV.doc
39/107
PE 322.219
SV
-
Uppgifter skall finnas om den mängd mul- och klövsjukevaccin som bedöms
nödvändig för nödvaccinering.
Bestämmelser skall fastställas för att säkerställa de rättsliga medel som är
nödvändiga för att katastrofplanerna skall kunna genomföras.
Kommissionen prövade och godkände medlemsstaternas beredskapsplaner, som
förelagts den, genom följande beslut:
-
-
Kommissionens beslut 93/455/EEG av den 23 juli 1993 om godkännande av vissa
beredskapsplaner för bekämpning av mul- och klövsjuka vad avser Tyskland,
Belgien, Danmark, Spanien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg,
Portugal och Förenade kungariket.
Kommissionens beslut 95/194/EG av den 30 maj 1995 om ändring av beslut
93/455/EEG om godkännande av vissa beredskapsplaner för bekämpning av muloch klövsjuka vad avser Nederländerna.
Kontroll av beredskapsplanerna
Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor, FVO, granskar
medlemsstaternas beredskapsplaner med hänsyn till deras aktualitet och effektivitet.
Tabellen nedan sammanfattar kontorets inspektioner i detta sammanhang. Däribland
finns sju kontroller på plats mellan mars och augusti 2001, föranledda av att mul- och
klövsjukefall konstaterats i gemenskapen, i syfte att bedöma läget och de
bekämpningsåtgärder som vidtagits i de fyra drabbade länderna.
Medlemsstat
Belgien
Danmark
Tyskland
Finland
Frankrike
Grekland
Irland
Italien
Luxemburg
Nederländerna
Österrike
Portugal
Sverige
Spanien
Förenade kungariket
FVO-resa
Rapport GD(SANCO) eller XXIV/
1019/1999
16-18.03.1999
1215/1999
13-17.12.1999
1097.2000
28.2-3.3.2000
1096.2000
3-7.4.2000
3323.2001
2-6.4.2001
1280.2000
24-27.7.2000
3333.2001
14-17.5.2001
1143.1999
14-18.6.1999
3324.2001
1094.2000
1245.2000
1108.2000
3163.2001
3439.2001
3331.2001
3338.2001
3318.2001
4-7.4.2001
3-17.4.2000
27-30.11.2000
6-10.3.2000
2-16.2.2001
20-24.8.2001
30.4-4.5.2001
23-27.4.2001
12-16.3.2001
Utöver uppfyllandet av kriterierna i beslut 91/42/EEG kan kontoret vid dessa besök på
plats kontrollera
-
om gemenskapsbestämmelserna, särskilt de som följer av rådets direktiv
85/511/EEG, har införlivats på ett korrekt sätt i nationell rätt,
om man antagit nationella bestämmelser som ger veterinärmyndigheterna laglig rätt
PE 322.219
SV
40/107
RR\483401SV.doc
-
att genomföra beredskapsplaner och som innefattar de viktigaste akuta och
preventiva åtgärderna,
om den centrala nationella myndigheten har nödvändiga befogenheter för att
tillämpa alla behövliga bekämpningsåtgärder vid fall av konstaterad smitta samt om
den organisation som skall genomföra åtgärderna är klart och tydligt definierad i
alla led,
och bedöma
-
-
-
den allmänna beredskapsnivån vid en epizooti, kvaliteten på de mänskliga och
materiella resurserna vid de nationella och lokala kriscentralerna samt
beredskapsplanernas effektivitet och aktualitet,
den ekonomiska åtgärder som planeras i fråga om finansieringen, kostnader som
ersätts, försening av utbetalningar, taket för ersättningsmedlen, prövningen av
ersättningskrav och nivån på kompensationen,
det nationella referenslaboratoriets kapacitet och kvalitet.
Dessa kontroller har hittills inte påvisat några stora brister, men det finns svagheter som
huvudsakligen rör de berörda ländernas tillämpning av beredskapsplanerna och deras
handlingsberedskap.
 Av rapporterna framgår särskilt att alla medlemsländerna har införlivat EUdirektiven om MKS i sin nationella rätt. I fråga om Förenade kungariket anmärker
kontoret dock att rådets direktiv 85/511/EEG när det gäller vissa specifika tekniska
aspekter inte helt har införlivats i den nationella lagstiftningen. Man tillägger dock
att den behöriga myndigheten hade förklarat att den gällande nationella
lagstiftningen ger den full befogenhet att genomföra kraven i direktivet1.
Förenade kungariket avser dock att införliva direktivet vid nästa ändring av den
brittiska förordningen om MKS från 1983.
 Vid kontrollerna har det vidare kunnat konstateras att alla medlemsländerna har
givit de nationella veterinärmyndigheterna tillräckliga juridiska befogenheter för att
de skall kunna genomföra beredskapsplanerna och vidta de nödvändiga åtgärderna
för utrotning eller kontroll. Alla centrala nationella myndigheter har de nödvändiga
befogenheterna (med förbehåll för brister i några avseenden, t.ex. i Spanien, när det
gäller förbindelserna mellan den centrala behöriga myndigheten och de lokala
behöriga myndigheterna).
Vissa brister är återkommande. De har bl.a. att göra med att vissa länder inte är
tillräckligt noga med att utbilda och informera veterinärerna och
landsbygdsbefolkningen i allmänhet. Utbildningen är inte tillräckligt specifik eller
praktisk och ger inte utrymme för realistiska övningar. Bristerna gäller också
kapaciteten och kvaliteten hos databaser med register över anläggningar eller djur på
olika ansvarsnivåer (central eller lokal).
1
Rapport GD (SANCO) 3318/2001.
RR\483401SV.doc
41/107
PE 322.219
SV
Bestämmelser om import från tredje land
Antagandet av en enhetlig gemenskapspolitik för bekämpning av MKS innebar att ett
gemensamt regelverk i fråga om handel skulle utarbetas. Importen av levande djur och av
vissa animala produkter med ursprung i tredje land skulle underkastades vissa harmoniserade
villkor.
I rådets direktiv 72/462/EEG1 av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem
som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur, svin och färskt
kött fastställs ramen för detta. Direktivet har senare kompletterats med både direktiv
89/227/EEG2 för att gälla även import av köttprodukter och rådets direktiv 91/69/EEG3
av den 28 januari 1991 för att även omfatta får och getter.
Generellt sett skall de hälsoskydds- och djurhälsobestämmelser som tillämpas på import från
tredje land minst motsvara bestämmelserna för samma varor som framställts inom
Europeiska unionen. Importen måste emellertid ske från godkända tredje länder eller delar av
tredje länder, från godkända inrättningar om varorna har bearbetats eller förädlats och måste
åtföljas av sanitära handlingar som intygar att de uppfyller de krav som ställs inom
Europeiska unionen.
Kommissionen lade i januari 2000 fram ett förslag till rådets förordning om
djurhälsoregler för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av
animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (KOM (2000) 438). Denna
förordning kommer sannolikt att träda i kraft under 2002. Kapitel II i förslaget reglerar
importen av animaliska produkter från tredje land och betonar särskilt principen att
animaliska produkter från tredje land måste uppfylla gemenskapens gällande – eller
likvärdiga – bestämmelser. För att garantera detta sammanställs olika datalistor över
tredje länder varifrån det är tillåtet att importera animaliska produkter och
importbestämmelser fastställs beroende på djurhälsoläget i varje land.
Kommission genomför på gemenskapens vägnar översyn och kontroller i tredje länder
för att pröva om gemenskapsbestämmelserna följs eller om landets egna bestämmelser
är likvärdiga.
Genom direktiv 90/423/EEG av den 26 juni 1990 utfärdades för övrigt det allmänna förbudet
mot import av vaccinerade djur. Utöver en minimivistelse inom ett godkänt tredje lands
territorium eller del av territorium (artikel 10) krävs för import av djur ytterligare försäkringar
vars omfattning varierar alltefter ursprungslandets hälsoläge beträffande MKS (MKS-fritt
eller inte) och efter den politik som förs i landet i fråga om bekämpning och förebyggande av
sjukdomen (vaccinering eller inte). Detta följer av bestämmelserna i artikel 6.2, ändrad genom
artikel 3 i direktiv 90/423.
Importen av färskt kött omfattas på liknande sätt av ytterligare villkor som gäller dels
vistelselängden inom ett godkänt tredje lands territorium eller del av territorium för de
1
EGT L 302, 31.12.1972, s. 28-54.
Rådets direktiv 89/227/EEG av den 21 mars 1989 - EGT L 93, 6.4.1989, s. 25–35.
3
Rådets direktiv 91/69/EEG av den 28 januari 1991 – EGT L 46, 19.2.1991, s. 37–39.
2
PE 322.219
SV
42/107
RR\483401SV.doc
djur som köttet kommer ifrån, dels hälsoläget och den förda politiken för bekämpning
och förebyggande av MKS. Kött får inte importeras om det inte har desinficerats utom i
det fall då landet är MKS-fritt utan vaccinering (artikel 14.3).
Särskilda bestämmelser fastställer slutligen exportvillkoren med hänsyn till djurhälsan i
de berörda tredje länderna och läget i ursprungsområdet.
Kontroll av importen
Först skall det på nytt understrykas att EU inte importerar några MKS-mottagliga djur
från tredje land som inte är ”MKS-fria utan vaccinering”. För att importera kött från
länder som inte är ”MKS-fria utan vaccinering” gäller särskilda villkor (exempelvis
måste nötkött vara urbenat och mognat). Trots vad som hävdats i offentligheten är
dessa villkor inte mindre stränga än de som gäller för export av kött från en EUmedlemsstat, där MKS konstaterats, till en annan medlemsstat. Kommissionen har
tydligt visat detta genom en jämförelse mellan importbestämmelserna för kött från
Argentina och bestämmelserna för handel mellan medlemsstaterna inom gemenskapen.
I rådets direktiv 97/78/EG av den 18 december 1997 om principerna för organisering av
veterinärkontroller av produkter från tredje land som förs in i gemenskapen fastställs de
centrala bestämmelserna för de kontroller som skall genomföras av medlemsstaterna.
Enligt bestämmelserna får djur och animaliska produkter endast införas vid godkända
gränskontrollstationer som har nödvändig personal och infrastruktur för att kunna kontrollera
att importen inte utgör någon hälsorisk. Importen inspekteras av veterinärer och skall
dokumenteras genom detaljerade uppgifter.
Till följd av kommissionens beslut 91/398/EEG inledde gemenskapen vidare
uppbyggnaden av ett datoriserat nät som förbinder veterinärmyndigheterna i de
enskilda medlemsstaterna (Animo-systemet) och som också skall användas vid
importkontroller. Därigenom underlättas informationsutbytet mellan de behöriga
myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och de behöriga myndigheterna i
regionerna där ett veterinärintyg skall utfärdas som skall åtfölja djuren och de
animaliska produkterna. Kommissionen som medfinansierar uppbyggnaden av systemet
har därefter fattat många beslut som gäller uppbyggnaden. Systemet kan enligt
experternas uppfattning fortfarande förbättras.
Genom rådets beslut 92/438/EEG av den 13 juli 1992 inrättades det så kallade Shiftsystemet
för datorisering av det veterinära förfarandet vid import. Detta system är dock ännu inte fullt
fungerande.
Kommissionen har i sina svar på utskottets frågor pekat på att djurepidemier i EU under de
senaste åren inte har utlösts av produkter som importerats reguljärt och som därvid har
kontrollerats.
Granskningen av gränskontrollpunkter som genomförts av FVO har emellertid
uppenbarat delvis allvarliga brister i samband med importkontrollen. Detta framgår
RR\483401SV.doc
43/107
PE 322.219
SV
t.ex. av rapporterna om inspektioner av gränskontrollpunkter i Tyskland i oktober 2000
((SANCO)1290/2000), i Grekland i maj 2001 ((SANCO)3241/2001), i
Förenade kungariket i oktober 2001 ((SANCO)3387/2001), i Nederländerna i
november 2001 ((SANCO)3386/2001) och i Spanien i januari 2002 ((SANCO)8557/2002).
Nedan följer exempel på brister som nämns:






Ingen systematisk övervakning av kontrollutrustningen.
Otillfredsställande personalresurser (både veterinärer och administrativ personal.
Otillräcklig teknisk utrustning.
Ofullständigt eller felaktigt införlivande av gemenskapsrätten i nationell rätt.
Otillräckligt samarbete mellan de berörda myndigheterna.
Otillfredsställande användning av Animo-systemet.
Importkontrollerna av produkter av animaliskt ursprung hos turister på flygplatserna inom EU
är mindre stränga än exempelvis i USA, Australien eller Nya Zeeland. Risken för att MKS
kommer in via turister eller färdproviant är visserligen relativt liten men den får inte
nonchaleras, vilket visas av att man exempelvis vid flygplatsen Heathrow vid en kontroll
under några få dagar i maj 2000 av bagaget av flygpassagerare beslagtog illegalt införda
livsmedel, däribland kött från exotiska djur (”bushmeat”) och olika typer att fiskkött, med en
totalvikt på 3 100 kg. På flygplatsen i Dublin upptäcks och konfiskeras varje månad ungefär
2 ton illegalt införda animaliska produkter. Medlemsstaterna bör därför för stävjande av
risken att djursjukdomar kommer in genom illegal införsel av kött i flygpassagerares bagage
på ett lämpligt sätt förstärka kontrollpersonalen på flygplatserna och i utökad omfattning sätta
in hundar som är specialiserade på att upptäcka kött.
Arten och omfattningen av medlemsstaternas kontrollåtgärder vid EU:s yttre gränser,
som syftar till att förhindra införandet av såväl mottagliga djur som från dessa
härrörande produkter från MKS-riskländer och i samband med MKS-utbrott i
angränsande länder, måste vara enhetliga både när det gäller tillgången på utbildad
personal och när det gäller infrastrukturen. Det får inte vara så att kvaliteten på
kontrollerna vid EU:s yttre gränser ligger på olika nivå. Detta betyder inte att en
anpassning nedåt skall göras utan tvärtom måste man se till att de standarder som
föreskrivs i de tillämpliga EU-direktiven verkligen också uppfylls.
Mul- och klövsjukeutbrottet i EU år 2001
Krisens ursprung
Den kraftiga tillväxten av produktionsdjursbeståndet och besättningstätheten inom några
regioner i EU under de senaste årtiondena ökade risken för infektion av stora djurpopulationer
i EU och därmed sammanhängande stora förluster för näringen och statliga kostnader till följd
av de erforderliga kontroll- och bekämpningsåtgärderna och för ersättningar. Så till exempel
har fårbeståndet i Förenade kungariket – framför allt till följd av anslutningen till EU – växt
sedan 1967 från knappt 29 miljoner till över 42 miljoner (däremot har nötkreaturs- och
svinbestånden minskat något), medan antalet jordbruksföretag har sjunkit betydligt.
Produktions- och marknadsmekanismerna i EU främjar en intensiv transport av och handel
med MKS-mottagliga djur på den inre marknaden, utan att detta förde med sig någon
PE 322.219
SV
44/107
RR\483401SV.doc
motsvarande utvidgning av kontrollerna och veterinärsystemen.
Sjukdomsutbrottet i gemenskapen i början av år 2001 drabbade fyra medlemsstater,
Förenade kungariket, Frankrike, Nederländerna och Irland.
Det första fallet konstaterades i Storbritannien den 19 februari 2001 i ett slakteri i Essex
vid en rutinmässig veterinärbesiktning före slakt. Den epidemiologiska undersökningen
av de smittade svinen gjorde det möjligt att spåra dem till Northumberland, där det
första fallet kort därefter fastställdes1. Senare upptäcktes ett stort antal smitthärdar och
de nationella myndigheterna togs på sängen av sjukdomens snabba utveckling och dess
omfattning.
Ursprunget till farsoten har inte entydigt kunnat klarläggas. Undersökningar av den brittiska
regeringen pekar på en infektion genom utfodring av svin med illegalt importerade
köttprodukter som inte upphettats tillräckligt i början av februari 2001 på en gård i Heddonon-the-Wall i Northumberland. De kliniska symtomen på MKS hos svinen anmäldes inte till
myndigheterna. Från svinanläggningen spreds viruset uppenbarligen till fåren på en
närliggande gård. Förmodligen via fårmarknaden i Longtown och via andra marknader spred
sig viruset under tre veckor i hela landet utan att upptäckas. Antaganden om andra orsaker till
krisen har framförts men här föreligger emellertid inga styrkta uppgifter.
De djurförflyttningar inom Förenade kungariket och mellan länderna som skedde innan
Europeiska gemenskapen hade beslutat om skyddsåtgärder underlättade sjukdomens
spridning under en särskilt aktiv period av året. I Storbritannien pågick
kreatursmarknaderna för fullt och i Frankrike kulminerade förberedelserna för Aïd el
kébir-firandet. Detta ledde till att sjukdomen, tjugo dagar efter det första utbrottet, fick
fäste på kontinenten. I mars och april 2001 fanns det två kända smitthärdar i Frankrike,
26 i Nederländerna och en i Irland.
Förebyggande och bekämpning av krisen i Förenade kungariket
En utförlig beskrivning av MKS-bekämpningen i Förenade kungariket återfinns i
FVO:s rapporter från inspektionsresorna i mars, april, augusti och oktober 2001 samt i
forskningsrapporterna från det brittiska National Audit Office, från
undersökningsgruppen under ledning av dr Anderson (”Lessons to be Learned
Inquiry”) och från Royal Society (”Infectious diseases in livestock” ) liksom i andra
rapporter från regionala myndigheter. Europaparlamentets utskott för mul- och
klövsjuka har därutöver samlat in en mängd information under sina utfrågningar och
delegationsresor genom bidrag från experter och redogörelser av berörda personer om
deras erfarenheter. (Sammanfattningar av utfrågningarna under delegationsresorna
finns i bilagorna 1, 2 och 3.)
Dessa bidrag ger följande helhetsbild av de viktigaste aspekterna av förebyggandet och
bekämpningen av MKS i Förenade kungariket:
1
23.2.2001.
RR\483401SV.doc
45/107
PE 322.219
SV
Efter det första konstaterandet av MKS på förmiddagen den 19 februari 2001 i
Cheales-Abattoir i Essex skickades blod- och vävnadsprover till Pirbrightlaboratoriet för
analys. Misstanken bekräftades av ett test den 20 februari 2001. Vid denna tidpunkt visade
redan många av svinen i slakteriet tydliga kliniska symtom. Redan samma dag slaktades
samtliga svin. Sedan Europeiska kommissionen den 21 februari 2001 hade utfärdat förbud
mot export av alla MKS-mottagliga djur samt produkter från sådana djur från
Förenade kungariket införde den brittiska regeringen på kvällen den 23 februari 2001
transportrestriktioner. Under tiden hade det på grund av exportförbudet till övriga
medlemsstater automatiskt uppstått en ökad transportverksamhet på det brittiska fastlandet.
De brittiska myndigheterna försökte kartlägga de smittade djurens transportvägar och
genomförde den 27 februari 2001 en strategi för kontrollen på riksnivå. I enlighet med
katastrofplanen slaktades MKS-mottagliga djur på smittade gårdar liksom djur som kunde ha
varit i kontakt med smitthärden. Vandringsleder i de berörda områdena stängdes.
Katastrofplanens övriga åtgärder för att bekämpa MKS genomfördes. Sjukdomen spred sig
ändå mycket snabbt under påföljande veckor, framför allt i Northumberland, Cumbria, Devon,
Wales och Skottland och nådde sin kulmen med ca 50 nya fall per dag i slutet av mars 2001.
Därefter mattades sjukdomen av. Det sista fallet fastställdes den 30 september 2001 och
den 22 januari 2002 återfick Förenade kungariket sin OIE-status som ”MKS-fritt utan
vaccinering”.
Förenade kungariket använde sig vid bekämpningen av MKS av en katastrofplan i
enlighet med artikel 5, andra stycket, i direktiv 90/423 (EEG), som 1993 antogs av
kommissionen och som senast anpassats under år 2000; i denna katastrofplan beskrevs
hur de brittiska myndigheterna skulle bekämpa ett MKS-utbrott, särskilt de rättsliga
befogenheterna och de finansiella förutsättningarna för sjukdomsbekämpningen. Vidare
fastställdes befälsstrukturen och fördelningen av befogenheter mellan den nationella
kriskontrollcentralen och de lokala centralerna liksom vilka åtgärder som skulle vidtas
när det gällde personal, diagnoslaboratorier och allmänhetens deltagande. Planen
motsvarade kriterierna i beslut 91/42/EEG. FVO hade dock inte prövat den på platsen
före krisens utbrott 2001 för att se om den var effektiv i praktiken.
Katastrofplanen byggde på de tidigare erfarenheterna av MKS och på en lokal
förekomst av MKS med inte mer än 10 fall. I verkligheten översteg omfattningen av
MKS-krisen 2001 med bred marginal den omfattning som låg till grund för den
nationella katastrofplanen och de regionala katastrofplanerna. Det rörde sig nämligen i
Förenade kungariket redan vid tidpunkten för bekräftandet av MKS om minst 57 fall
och fortsättningsvis om 12 (mini-) epidemier. Inga experter hade räknat med ett så
intensivt MKS-utbrott i Förenade kungariket. Det hade därför på grundval av de hittills
gjorda erfarenheterna och den bedömningsbara risken varit överdrivet att utforma
MKS-katastrofplanen inklusive de erforderliga personella och materiella resurserna
efter en sådan omfattning. Man kan dock hävda att katastrofplanen sett ur dagens
synpunkt även borde ha innehållit ett scenario för ett svårt och omfattande utbrott.
Katastrofplanen och den personalmässiga och logistiska förberedelsen på ett utbrott av
mul- och klövsjuka eller andra anmälningsskyldiga exotiska djursjukdomar i
Förenade kungariket uppvisade enligt en rapport från 1999, som gavs i uppdrag av den
statliga veterinärmyndigheten (Drummond Report), avsevärda brister. De
rekommendationer som gjordes i denna rapport för att rätta till bristerna genomfördes
PE 322.219
SV
46/107
RR\483401SV.doc
knappast innan krisen bröt ut, trots att även chefen för den statliga
veterinärmyndigheten i juli visade sig utomordentligt oroad över situationen med
avseende på förberedelserna, i synnerhet när det gällde slakt, omhändertagande av
kadaver, utbildning av personal och tillgång till aktuella katastrofplaner. Även i den
rapport som lades fram av dr Andersons undersökningsgrupp (”Lessons to be Learned
Inquiry”) understryks det att förutom att inga samråd genomfördes och att det
saknades probleminsikt, ägnades fortbildning i form av realistiska övningar bara liten
uppmärksamhet.
Tjänstemän från FVO hade – som nämnts – i samband med MKS-krisen i mitten av
mars 2001 gjort en inspektionsresa i Förenade kungariket. Rapporten om denna resa
innehåller följande slutsatser (GD(SANCO/3318/2001):
1. Den behöriga myndigheten hade ett mycket öppet och konstruktivt förhållningssätt
till besöket, trots den oerhörda press som låg i att hantera epidemin.
2. Den behöriga myndigheten antog att MKS hade förts in i Förenade kungariket
den 2 februari 2001. Inspektionsgruppen hade ingen möjlighet att närmare
undersöka om antagandet var riktigt.
3. Rådets direktiv 85/511/EEG har på grund av vissa särskilda tekniska skäl inte helt
kunnat införlivas i den nationella rätten. Den behöriga myndigheten har dock
förklarat att den gällande nationella lagstiftningen ger den full befogenhet att
genomföra de krav som ställs i direktivet.
4. De statliga veterinärmyndigheterna har under de senaste tjugo åren genomfört
betydande nedskärningar av den heltidsarbetande veterinärpersonalen. Det stod
klart att antalet officiella veterinärer vid de statliga veterinärmyndigheterna vid
början av epidemin var otillräckligt för att möta den snabba ökningen av smittade
besättningar och för att genomföra de erforderliga kontroll- och
utrotningsåtgärderna. Vid tidpunkten för besöket fanns det fortfarande ett stort
underskott på veterinärer, trots stora ansträngningar att rekrytera extrapersonal.
Detta resulterade i att de statliga veterinärmyndigheterna misslyckades med att få
kontroll över sjukdomen och att förhindra att den spreds till en stor del av
Storbritannien.
5. Några omständigheter som rådde före epidemin måste tas i beaktande i den slutliga
undersökningen om hur snabbt sjukdomen bredde ut sig och vilken omfattning den
fick, däribland följande:
-
Misslyckandet med att införliva och genomföra rådets direktiv 92/102/EEG
gjorde det mycket svårt att identifiera och spåra får (Föredragandens
anmärkning: den brittiska regeringen meddelade föredraganden i september 2001
att direktiv 92/102/EEG redan i januari 2001, alltså före krisen, hade införlivats i
brittisk lagstiftning).
-
De många förflyttningarna av ett stort antal får mellan marknader och handlare,
och blandningen av djur av många olika ursprung.
RR\483401SV.doc
47/107
PE 322.219
SV
-
Oregistrerad försäljning i anslutning till marknaderna.
-
Bristfälliga kontroller av djurhandlare, bl.a. vissa ofullständiga register över
förflyttningar.
-
Bruket att förflytta får och annan boskap från slakterier till andra anläggningar.
-
Underlåtenhet att desinficera boskapstransportfordon på marknader.
6. De brittiska myndigheterna agerade vid MKS-utbrottet effektivt och kraftfullt i
organisatoriskt hänseende både på central och lokal nivå. Den snabbhet med vilken
både centrala och lokala kriscentra upprättades var imponerande. Personal på alla
nivåer som var inblandade i arbetet med att kontrollera och utrota sjukdomen hade
långa arbetsdagar, ofta under mycket svåra förhållanden. Deras målmedvetenhet
och sakkunnighet var särskilt anmärkningsvärd och bidrog i hög grad till att
undvika att sjukdomsbilden förvärrades.
7. Nödvändiga restriktioner infördes på misstänkta och smittade gårdar på rätt sätt
och i rätt tid.
8. I några fall förekom det oacceptabla dröjsmål när det gällde att vidta åtgärder på
smittade gårdar, från identifieringen av misstänkta sjukdomsfall tills de bekräftats
och djuren slaktats och bortskaffats. Detta ledde inte bara till en ökad risk för
sjukdomsspridning utan undergrävde också allmänhetens förtroende för
slaktningsprogrammets effektivitet.
9. Den initiala motviljan mot slakt i förebyggande syfte vid ”riskgårdar” (inom l km
från en smittad gård) antas ha försenat utrotningen av sjukdomen och medfört en
risk för dess spridning till intilliggande gårdar inom vissa områden.
10. Man måste ta större hänsyn till betydelsen av vilda MKS-mottagliga djur när det
gäller förekomsten eller spridningen av MKS i de delar av landet där
sjukdomshärdar upptäckts.
11. Det har funnits en överdriven tilltro till lantbrukarnas vilja att kontrollera och
rapportera misstankar om MKS på gårdar som betecknats som ”riskgårdar” efter
spårning från kända smittade gårdar.
12. Det finns ett litet antal smittade gårdar där man ännu inte fastställt något klart
ursprung.
13. Kontrollen av förfarandena för förflyttning av djur från sjukdomsfria områden
direkt till slakt är otillräcklig. Sjukdomens utbredning och mycket aktiva natur
innebär att antaganden som grundar sig på sjukdomsstatus i ett område inte kan
anses vara en tillförlitlig grund för att godkänna sådana förflyttningar. Dessutom
innebär detta att kött från djur som skickats till slakt under licenssystemet och där
ursprungsgården senare befunnits vara smittad eller ingå i en skydds- eller
övervakningszon kan behöva spåras och eventuellt destrueras.
PE 322.219
SV
48/107
RR\483401SV.doc
14. Datasystemet Centaurs kollaps i slutet av år 2000 väcker frågor om hur tillförlitligt
systemet är och om huruvida andra medlemsstater hade full kännedom om alla djur
som förflyttats från Förenade kungariket under och kort efter denna period.
15. Djurhälsoinstitutet i Pirbright har den kapacitet, organisation och sakkunskap som
krävs för att kunna hantera de inlämnade provmängderna under utbrottet. Men den
förväntade avgången när det gäller några av institutets fast anställda chefsforskare
kan göra det svårt att upprätthålla de kunskaper som krävs av ett
världsreferenslaboratorium.
16. Praxis att tillåta nedgrävning av köksavfall från internationella transporter i
avfallsdeponier utgör en risk för införsel av sjukdomen.
Utöver de problem som anges av FVO försvårades den statliga reaktionen på utbrottet av att
uppbyggnaden och organisationen av den offentliga förvaltningen (regerings- och
förvaltningsorgan) i Förenade kungariket är mycket komplex. Dessutom bröt epidemin ut vid
en tidpunkt då jordbruksdepartementet omorganiserades. Detta försvårade ytterligare en
samordnad bekämpning av farsoten.
De brittiska myndigheterna förbättrade dock märkbart MKS-bekämpningsåtgärdernas
effektivitet under sjukdomens förlopp. FVO fastslog i en sammanfattning av sitt andra
besök den 23-27 april 2001 (SANCO 3328/2001) följande:
”Utrotningskampanjen för mul- och klövsjuka har blivit mycket effektivare och mer
omfattande sedan de senaste FVO-resorna i mars 2001 och de flesta av rekommendationerna
som gavs då har följts. Tidsåtgången för att identifiera, slakta och destruera djur har minskat
till de tidsfrister som satts i de nationella operativa riktlinjerna
i de flesta av landets områden. Lättandet på transportrestriktionerna och förändringar i
strategin med avlivning på intilliggande gårdar måste dock ses mot bakgrund av det
faktum att det fortfarande finns brister i kontrollerna och att man kanske ännu inte har
full kontroll över sjukdomssituationen. Gemenskapslagstiftningen har införlivats på ett
korrekt sätt. Genomförandet av den (särskilt veterinärkontroller vid mejerier) kan dock
förbättras.”
Bekämpningen av sjukdomen lyckades uppenbarligen bättre i Skottland (County of Dumfries
and Galloway) än i andra områden tack vare att kommunikationsvägarna var kortare och att
man följde en metod för integrerad katastrofplanering och genomförande (de politiska
besluten och den logistiska kontrollen låg i stor utsträckning på regional nivå, även om den
statliga veterinärtjänsten mot bakgrund av speciella överenskommelser inom landet bevakade
sina däri fastställda befogenheter även i Skottland). Den framgångsrika bekämpningen av
MKS i Skottland berodde dock inte bara på det nära och goda samarbetet mellan de olika
berörda myndigheterna, utan också på att lantbrukarna tidigt och i stor omfattning deltog i
aktionerna. Dessutom hade särskilda mekanismer för krisreaktioner utarbetats sedan
händelsen med det störtade flygplanet i Lockerbie. Antalet MKS-fall var dock också lägre
totalt sett i Skottland än i t.ex. Cumbria.
Bortsett från de nämnda bristerna fanns det en rad omständigheter som betydligt
försvårade MKS-bekämpningen i Förenade kungariket. När det gäller övervakningen
RR\483401SV.doc
49/107
PE 322.219
SV
av användningen av matavfall från otillåtna källor i djurfoder fastställde FVO i
oktober 2001 GD(SANCO/3367/2001): ”I England trädde det ändrade beslut 2001 om
produkter med animaliskt ursprung (England) - SI 2001/1704 - i kraft den 24 maj 2001;
därmed infördes på ett effektivt och radikalt sätt ett förbud mot användningen av
matavfall i djurfoder. Samma bestämmelser genomfördes i Wales, Skottland och
Nordirland. Det bör dock noteras att bestämmelserna i artikel 15 i direktiv 80/217/EG1
inte till fullo hade införlivats med brittisk rätt innan förbudet mot användning av
matavfall i djurfoder inträdde.”
Nedskärningen av de statliga veterinärmyndigheternas personalresurser var (som nämnts av
FVO) i början av krisen en allvarlig svaghet, även om enligt den brittiska regeringens
uppgifter antalet normalt på fältet arbetande distriktsveterinärer under de senaste åren enbart
varierat i ringa omfattning. Denna betydande minskning av personalen inom den statliga
veterinärtjänsten skedde dock samtidigt med nedläggning av lokala veterinärcentraler och en
koncentration till regionala centraler, vilket måste leda till förlust av kunskap om lokala
särdrag. Sammantaget har därigenom förmågan att reagera på krisen försvagats, i synnerhet
som boskapsbeståndet ökade klart under samma tidrymd. Personalen räckte när epidemin
började därför inte till för att komma till rätta med det snabbt växande antalet sjukdomshärdar
och de nödvändiga kontroll- och elimineringsåtgärderna. Som en följd av detta var man
tvungen att anlita hundratals utländska veterinärer. Detta lyckades på kort tid och förbättrade
betydligt sjukdomsbekämpningen, men ledde också till förvirring och osäkerhet hos
jordbrukarna på grund av de hade svårt att förstå varandra språkligt.
Den brittiska regeringens informationspolitik var enligt många uppgifter före och under krisen
otillfredsställande. Innehållet i katastrofplanen var till en början och under viss tid under
utbrottet inte känt för allmänheten (det offentliggjordes på jordbruksdepartementets webbplats
först i augusti 2001). Farmers Union i Ulster kände i början av epidemin inte ens till att det
existerade en katastrofplan. Informationsflödet från de statliga organen till de lokala
institutionerna och de drabbade lantbrukarna var, enligt uppgifter från de drabbade, svagt och
råden från de olika regeringsorganen ändrades upprepade gånger, uppvisade inbördes
avvikelser eller var till och med inbördes motsägande. Detta gällde t.ex. avspärrningen av
vägar i de berörda områdena. Vid utskottsdelegationens besök i Förenade kungariket i
april 2002 talade åtskilliga uppfödare om konkreta brister i kommunikationen: de påpekade
att det inte fanns något särskilt telefonnummer för att anmäla smitthärdar varför det enda
telefonnummer de hade tillgång till ständigt var upptaget; vidare betonade de besvärliga
förhållandet mellan de lokala och de statliga veterinärmyndigheterna och särskilt att det inte
genomfördes någon offentlig undersökning vilket tolkades som ytterligare ett tecken på den
dåliga öppenheten och kommunikationen.
Vid utskottsdelegationens besök framfördes gång på gång följande klagomål: byråkratiska
och formalistiska rutiner med avseende på kompensationsbetalningar, upprepade förseningar i
samband med myndigheternas beslut och ingripanden, i synnerhet i samband med
omhändertagandet av djurkadavren, avsaknad ev effektiva katastrofplaner, otillräckligt
informerad veterinärpersonal, underbemanning av de lokalt upprättade organen för
bekämpning av sjukdomen, brott mot djurskyddsbestämmelserna i samband med avlivningen
och i samband med ”standstill”. Det har också rapporterats om enskilda fall då drabbade
EGT L 47, 21.2.1980, s. 11-23, ersatt av rådets direktiv 2001/89/EG av den 23 oktober 2001 om
gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest, EGT L 316, 1.12.2001, s. 5–35.
1
PE 322.219
SV
50/107
RR\483401SV.doc
jordbrukare i samband med avlivningen skrämts och utsatts för påtryckningar. De nämnda
bristerna och den delvis otillräckliga informationspolitiken ledde till avsevärd stress hos de
berörda, och vissa led fortfarande psykiskt av följderna av denna i månader efter krisen.
Den omständigheten att den brittiska regeringen först tre dagar efter konstaterandet av
det första misstänkta fallet utfärdade ett riksomfattande förbud mot transporter
utsattes också för hård offentlig kritik. I efterhand kan man se att ett snabbare förbud
säkerligen hade kunnat förhindra många utbrott. Professor Woolhouse vid universitetet
i Edinburgh sade om detta: ”Om vi hade infört ett riksomfattande transportförbud
den 20 februari 2001, tre dagar tidigare, är vår bedömning att epidemins omfattning
skulle ha begränsats till en tredjedel eller hälften av vad den var1”.
I den aktuella situationen skulle emellertid ett riksomfattande förbud mot transporter redan
vid konstaterandet av det första misstänkta fallet med rätta ha ansetts som oproportionerligt.
Man bör här betänka att det första spåret för att fastställa sjukdomens ursprung ledde till
Isle of Wight, där det hade varit ett utbrott 1982/82, varför ett allmänt transportförbud på hela
det brittiska fastlandet inte tycktes rimligt. Ingen kunde den 20 februari 2001 ana att MKS
redan sedan 2-3 veckor spreds i landet utan att upptäckas. I framtida fall måste man dock
räkna med denna möjlighet.
De brittiska myndigheternas åtgärder (slakt av MKS-mottagliga djur på gårdar där
MKS-smitta fastställts och av djur som hade varit i kontakt med smitthärdarna) hade för det
första inte kunnat förhindra att sjukdomens spreds vidare och fyra veckor efter upptäckten var
utom kontroll, vilket de använda epidemiologiska modellerna enhälligt styrker. Antalet
smittade gårdar fördubblades från vecka till vecka.
De använda modellernas lämplighet för att kartlägga sjukdomens förlopp är visserligen som
tidigare vetenskapligt omstridd. Det förekom särskilt kritik över att modellerna felaktigt
utgick från att viruset övervägande spreds genom luften. Formen för spridning av viruset
spelade dock ingen roll vid uppställningen av modellerna, enligt vad chefen för den brittiska
regeringens vetenskapliga rådgivande grupp angav. De använda fyra modellerna utmynnade
slutligen i slutet av mars 2001 i förslaget om ”24/48 hours contiguous cull”(avlivning av
mottagliga djur på smittade gårdar inom 24 timmar efter det att smittan konstaterats och
mottagliga djur på intilliggande gårdar inom 48 timmar). Dessa åtgärder skulle åstadkomma
(och de använda modellerna var inriktade på) att det genomsnittliga antalet nya gårdar som
smittades av en redan smittad gård skulle pressas ner till under 1. Med andra ord: först när
varje smittad gård smittade mindre än annan gård kunde man överge utslaktningsstrategin.
Först från och med slutet av mars 2001, då konceptet med ”24/48 hours contiguous cull”
tillämpades, tillsammans med att armén sattes in för att ta itu med de logistiska problemen,
gick antalet nya fall tillbaka och de mest angelägna problemen i samband med
omhändertagandet av djurkadavren löstes.
Det är dock omstritt och tvivelaktigt om metoden med ”24/48 hours contiguous cull” (och
därmed de använda modellerna) verkligen var orsaken till att förloppet i spridningen av MKS
vände (från en ökning av antalet fall till en minskning), inte minst för att avlivningen av djur
på intilliggande gårdar i många fall inte kunde genomföras i praktiken inom 48 timmar
1
Foot and Mouth Disease 2001, Lessons to be learned inquiry, s. 60
RR\483401SV.doc
51/107
PE 322.219
SV
(i ”Lessons learned Inquiry” från gruppen som leddes av dr Anderson görs bedömningen att
”48 hours cull” inte genomfördes till mer än 50 procent). Enligt experternas uppfattning talar
sjukdomens förlopp snarare för att smittspridningens kulmen hade nåtts redan innan
”24/48 hours contiguous cull” infördes. Epidemins förlopp från och med april 2001
återspeglar emellertid modellens förutsägelser.
Massavlivningarna, inbegripet ”24/48 hours contiguous cull”, medförde enorma problem i
samband med omhändertagandet av djurkadavren.
Arméns insatser, särskilt för att logistiskt hjälpa till med omhändertagandet av kadavren,
skedde först vid en relativt sen tidpunkt, när epidemin redan var utom kontroll och djuren
delvis redan legat döda i dagar på de drabbade gårdarna. Dessutom var den tekniska
infrastrukturen för destruering av djurkropparna otillräcklig, varför myndigheterna såg sig
tvungna att gräva ner en mängd djur på utvalda platser eller att bränna dem på stora bål. Valet
av nedgrävningsplatser skedde delvis utan tillräckligt samråd med de lokala myndigheterna
vilket ledde till stora farhågor för miljön och dricksvattnet. Till exempel började man inrätta
en nedgrävningsplats i Ash Moor i Petrockstowe, där grundvattnet finns knappt en meter
under markytan. Planen måste överges på grund av att dricksvattensförsörjningen hotades.
Dessutom skulle de boende i närheten av ett bål besväras mycket av utsläppen från
förbränningen av djuren (rökpartiklar och stank). TV-bilderna på de brinnande bålen och
massgravarna skakade vidare om medborgarnas uppfattning om lämplig behandling av djur
och hade en förödande inverkan på turismen i de drabbade områdena. Dessa problem hade
möjligen kunnat reduceras genom (suppressiva) vaccinationer på kringliggande gårdar eller
inom en viss radie från smittade gårdar, som exemplet Nederländerna visar.
Genom massavlivningar och transporter av kadavren till massnedgrävningsplatser och
förbränningsplatser riskerade man för övrigt att viruset oavsiktligt spreds vidare genom den
insatta personalen eller deras utrustning och genom transporter av avlivade djur genom
smittfria områden. Det finns emellertid inga konkreta bevis på att detta verkligen skett.
Genomförandet av ”24/48 hours contiguous cull” kom att i en rad fall till följd av den
därigenom uppkomna tidspressen i samband med avlivningarna förknippas med
eventuella brott mot djurskyddsbestämmelserna. Det har rapporterats att djur
tvingades utstå onödigt lidande och onödig smärta på grund av ett inte fackmässigt
korrekt tillvägagångssätt vid avlivningarna, som delvis utfördes av otillräckligt utbildad
personal. Även det tillfälliga transportförbudet utsatte djuren för betydande stress.
Vid de utfrågningar som genomfördes av utskottsdelegationen framgick de oerhörda
påfrestningar som den drabbade landsbygdsbefolkningen utsattes för genom politiken
med ”utstampning” och ”24/48 contiguous cull”.
–
Jordbrukarna har lidit av att deras besättningar slaktats ut och destruerats.
–
Uppfödare har drabbats hårt av förbuden mot att flytta djuren, i vissa fall hindrats från att
utfordra dem och förlorat intäkter från boskapsförsäljning och turistverksamhet på gården.
–
Föreståndarna för boskapsmarknaderna och deras anställda har tvingats att stänga under
många månader.
–
Yrkesverksamma inom turist- och fritidssektorn har med full kraft drabbats av kundernas
PE 322.219
SV
52/107
RR\483401SV.doc
minskade förtroende.
–
Handels- och industriidkare har indirekt påverkats.
För vissa av dessa grupper blev situationen särskilt kritisk, eftersom det inte utgick någon
ersättning för förluster till följd av epizootin. Uppfödare och yrkesverksamma, särskilt inom
turistnäringen, har burit starka vittnesbörd om detta. Gårdarna ödelades och situationen för
turistnäringen var katastrofal i de områden där sysselsättningen är starkt beroende av dessa
båda verksamheter. Utöver jordbruket och turismen har hela den lokala ekonomin drabbats av
krisen, till följd av en allmän nedgång för handel, sysselsättning och investeringar.
Många som uttalade sig förmedlade en aning om de svåra psykologiska och sociala
verkningarna när de tog upp den känsla av vrede, frustration och uppgivenhet som hela
landsbygdsbefolkningen hade upplevt under krisen. Vissa framhöll också den hårda
konfrontation som ägt rum mellan jordbrukare och övriga yrkesgrupper, liksom mellan
jordbrukarna själva, och som förstärkts av att kompensationsreglerna inte varit utformade på
ett sådant sätt att den faktiska skada som de olika näringarna lidit kunnat ersättas på ett
korrekt sätt.
Det ifrågasattes av många om ”24/48 hours contiguous cull” var lagenlig. För den ”3 km
cull” dvs. avlivning av får, svin och getter inom en radie av 3 km runt en smittad gård,
som utfärdades för Cumbria samt Dumfries och Galloway, saknades eventuellt en
inomstatlig rättslig grund, bortsett från hur genomförbar och rimlig denna åtgärd var.
Frågan om huruvida ”3 km cull” var rättsligt korrekt eller inte kan slutgiltigt dock bara
avgöras av domstolarna. Enligt uppgifter från den brittiska regeringen var åtgärden
förankrad i brittisk rätt. En uttrycklig fullmakt eller ett uttryckligt förbud på EG-nivå
är såtillvida inte uppenbart. Det bör dock påpekas att det i förslaget till direktiv
85/511/EEG uttryckligen förutses att avlivning av MKS-mottagliga djur på intilliggande
gårdar skulle kunna tillämpas. Genom vad som uppenbarligen är ett redaktionellt
förbiseende togs denna möjlighet inte med i den slutliga texten. Vid en tolkning av
direktivet utifrån dess anda och bokstav måste man dock dra slutsatsen att även
avlivning av djur på intilliggande gårdar skulle vara möjligt. För övrigt var ”3 km cull”
även tidigare föremål för diskussion i Ständiga veterinärkommittén. Ingen invändning
mot denna åtgärd framfördes då med hänvisning till att den bröt mot
gemenskapsrätten.
Under och efter krisen fördes en förbittrad offentlig diskussion om huruvida regeringen i
stället för strategin med enbart avlivning och särskilt i stället för ”24/48 hours contiguous
cull” skulle ha genomfört nödvaccinering. Frågan om vaccinering måste ställas på sin spets
med tanke på det oerhörda antalet slaktade djur och de enorma problemen med destruering av
slaktkroppar och åtföljande påfrestningar på den berörda befolkningen.
Vaccinering av nötboskap i Cumbria från och med slutet mars/början april 2001 var ett
alternativ, som rekommenderades av regeringens Chief Scientific Adviser och av Chief
Veterinary Officer under förutsättning att vissa kriterier uppfylldes, däribland
jordbrukarnas stöd. I själva verket beviljade Europeiska kommissionen
den 30 mars 2001 tillstånd för vaccinering. Förvånande nog skedde därefter ingenting,
trots att regeringen den 18 april 2001 förklarade att man fortfarande övervägde
vaccinering. Hur regeringen diskuterade efter att tillståndet beviljats är oklart. På
RR\483401SV.doc
53/107
PE 322.219
SV
grund av bristen på stöd från National Farmers Union och livsmedelshandeln ansåg
regeringen slutligen alternativet med nödvaccinering som ogenomförbart (bortsett från
oron över att inte kunna marknadsföra produkter från vaccinerade djur grundades
motståndet mot vaccineringar hos vissa lantbrukare uppenbart på den felaktiga
uppfattningen att ersättningar för den eventuella värdeminskningen för vaccinerade
djur i princip var uteslutna enligt EG-rätt). Inflytandet från relativt små, speciella
intressegrupper (delar av den köttproducerande jordbrukssektorn och
livsmedelshandeln) över beslut som berör det allmänna välbefinnandet i hela regioner,
förefaller i så måtto ha varit orimligt stort vid hanteringen av MKS-utbrottet 2001 i
Förenade kungariket. Detta är desto mer oroväckande som livsmedelshandelns farhågor
att konsumenterna inte skulle acceptera produkter som härrör från vaccinerade djur
var ogrundade. Härtill kommer att de offentliga kostnaderna och de delvis förödande
skadorna på andra näringsgrenar, särskilt turismen i de berörda områdena, var mycket
större än de ekonomiska fördelarna med avlivningspolitik och det snabbare återfåendet
av status som ”MKS-fri utan vaccinering”. Enbart förlusterna inom turismsektorn
uppgick enligt ”Lessons to be learned”-rapporten från dr Andersons
undersökningsgrupp till ett belopp på mellan 2,7 och 3,2 miljarder pund sterling,
regeringens utgifter för MKS-bekämpningen till 2,8 miljarder pund sterling (varav
1,3 miljarder pund som ersättning till jordbrukarna för avlivning av djur). Mot detta
kan ställas en årlig totalförlust när det gäller export av levande djur och animaliska
produkter från Förenade kungariket som uppgick till 1,3 miljarder pund sterling.
Den brittiska regeringens agerande när den beslutade om nödvaccinering kan med tanke på
framtida MKS-utbrott ifrågasättas. Det kan inte accepteras att alla strategiska och operativa
förberedelser för en nödvaccinering, som orsakar staten betydande kostnader, till sist på grund
av motståndet från kretsar med ekonomiska särintressen mynnar ut i intet. Strategin för
bekämpning av MKS måste därför bygga på en kostnads-nyttoanalys och inbegripa alla
berörda grupper när man fastställer kriterierna samt inriktas på att erbjuda alla ett incitament
att ansluta sig till den politik som bäst tjänar det allmänna bästa.
Bekämpningen av MKS i Nederländerna
MKS konstaterades i Nederländerna den 21 mars 2001. Sjukdomen kom in genom en
leverans av kalvar från Irland som nådde Nederländerna den 24 februari 2001. Dessa
kalvar hade natten mellan den 23 och 24 februari 2001 befunnit sig tillsammans med
brittiska får på en anhalt i Baroche Gondoin i det franska departementet Mayenne,
vilka sedermera genom serologiska test visade sig vara MKS-positiva.
De första två fallen konstaterades på mjölkgårdar i provinsen Overijssel, varefter följde
18 fall i provinsen Gelderland. Den 11 och 12 april konstaterades oväntat två nya
MKS-fall på relativt långt avstånd från varandra i provinsen Friesland. Krisen
begränsade sig till provinserna Friesland, Gelderland och Overijssel. Det sista fallet
konstaterades den 22 april 2001 och exportrestriktionerna inom EU upphävdes den
26 juni 2001. OIE-status som ”MKS-fritt utan vaccinering” återficks
den 25 augusti 2001.
Vid konstaterandet av MKS i Förenade kungariket infördes ett förbud mot förflyttning
PE 322.219
SV
54/107
RR\483401SV.doc
av får och getter i Nederländerna. Djurmarknader, utställningar och andra
arrangemang där djur kunde koncentreras stängdes respektive ställdes in. När MKS
konstaterades i Frankrike införde Nederländerna ett totalt förbud för förflyttning av
alla klövdjur. Efter fastställandet av MKS-smitta i själva Nederländerna infördes ett 72timmars allmänt förbud mot djurtransporter, vilket efter identifieringen av smittan
upphävdes för icke smittade områden (Nederländerna indelades genom kommissionens
beslut 2001/223/EG av den 21 mars 2001 i icke smittade och smittade områden. I de
senare var djurtransporter förbjudna och animaliska produkter måste genomgå
särskild behandling innan de fick lämna området).
Nederländerna använde först (i samarbete med kommissionen) alla de sedvanliga
åtgärderna i MKS-bekämpningen (transportrestriktioner, desinficering,
tillträdesförbud etc.). Redan när MKS-smittan i Förenade kungariket bekräftades hade
Nederländerna för säkerhets skull slaktat alla får och nötkreatur som importerats
därifrån.
Vid bekräftelsen av ett MKS-fall på en gård avlivades samtliga djur på gården, på
intilliggande gårdar och vid misstanke om kontakt med smitthärden. Runt smittade
gårdar upprättades skyddszoner på tre kilometer, inom vilka alla gårdar med
MKS-mottagliga djur undersöktes och transportförbud infördes, och
övervakningszoner på tio kilometer inom vilka transportrestriktioner gällde.
Till skillnad från Förenade kungariket använde Nederländerna nödvaccinering för att
hejda spridningen av MKS-viruset. På landets begäran hade kommissionen godkänt
nödvaccinering, nämligen i form av suppressiv vaccinering av MKS-mottagliga djur
(dvs. avlivning av de vaccinerade djuren så snart flaskhalsarna i avlivningskapaciteten
och för destrueringen av djurkropparna avlägsnats) och i form av skyddsvaccinering av
nötkreatur (utan efterföljande avlivning av djuren). Det område där skyddsvaccinering
tilläts låg inom en zon på 25 km från Oene.
I Nederländerna var det mest svin som slaktades, följt av nötkreatur och får.
Organisationen av bekämpningen av MKS i Nederländerna baserades på erfarenheterna från
svinpestkrisen. Katastrofplanen för MKS fastställde entydigt ansvarsfördelning och
tillvägagångssätt, varvid beslutsfattandet skedde på central nivå och genomförandet på
regional nivå, men lokal och regional sakkunskap beaktades inte tillräckligt.
Beslutet om upprättande av krishanteringsorganisationen togs emellertid först vid tidpunkten
för det första fallet; uppbyggnaden av den regionala organisationen – tilldelning av personal
och resurser – tog flera dagar, varigenom värdefull tid gick till spillo innan
verkställighetsorganisationen var i full verksamhet och effektivt kunde omsätta de
veterinärrättsliga åtgärderna och bygga upp ett kontaktnät med övriga berörda i regionen.
Strategin i Nederländerna inriktades på att så snabbt som möjligt bli av med
MKS-viruset för att återfå status som ”MKS-fritt utan vaccinering”; de därav följande,
betydande sociala och psykologiska effekterna på landsbygdens samhällen tog
regeringen med i beräkningen.
Massavlivningarna framkallade stor bestörtning bland allmänheten i Nederländerna,
RR\483401SV.doc
55/107
PE 322.219
SV
framförallt var det många mjölkbönder och jordbrukare med djurhållning och -avel som
hobby, som förespråkade skyddsvaccinering i stället för avlivningar.
Emellanåt saknades tillräcklig kapacitet för att genomföra åtgärderna, vilket ledde till
ofrivilliga anpassningar av genomförandeplanerna.
Även i Nederländerna utgjorde den otillräckliga samordningen och myndigheternas
informationspolitik samt avsaknaden av kontaktmöjligheter med ansvariga statliga
organ för de berörda lantbrukarna en väsentlig brist i samband med bekämpningen av
MKS.
Nederländerna använde sig vid bekämpningen av sjukdomen av konceptet med
”kretsvaccinering”. Alla djur inom vaccineringskretsen dödades i slutänden, för att det åter
skulle gå att exportera i ett tidigt skede. Resultatet blev att omkring 10 000 djur slaktades per
smittad gård i Nederländerna, jämfört med 2 000 i Förenade kungariket. Detta berodde dock
också på den speciella tätheten i djurbeståndet i Nederländerna, och på att vaccinering inom
25 km radie i området kring Oene planerades och godkändes som nödvaccinering i syfte att
kunna fortsätta använda de vaccinerade djuren som vanligt.
Delegationen från Europaparlamentets utskott för mul- och klövsjuka kunde under sin resa i
de drabbade områdena i Nederländerna själv konstatera de allvarliga verkningarna för den
berörda befolkningen.
När det gäller vaccineringar verkar vilseledande uppgifter och oklarheter i den
tillgängliga informationen ha spelat en stor roll. Enligt talarna vid utfrågningen trodde
landsbygdsbefolkningen således att vaccineringspolicyn skulle tillämpas så snart
smittohärdar uppträdde, och att den så snart man valt detta alternativ skulle
genomföras med sikte på att behålla djuren vid liv, medan de vidtagna åtgärderna ledde
till att samtliga djur i riskzonen slaktades, inklusive husdjur. Av detta följde därför en
stor besvikelse, så mycket större som de avlivade djurens ägare bedömde att en
majoritet av dessa inte var smittade.
I Friesland hade byborna samlats för att till delegationen lämna en namninsamling till stöd för
vaccineringspolicyn och mot den systematiska slakten av djur. De ville på ett fredligt sätt med
sång, blommor och ballonger föra fram sitt budskap om sitt tydliga engagemang mot
masslaktpolicyn och framtida olydnad om budskapet inte hörsammas. På offentliga möten
framhöll talare, företrädare för regeringen och för lokala myndigheter, branschorganisationer
och vanliga yrkesutövare behovet av en saklig diskussion för att klargöra var man stod. Men
genom sin kraftfulla lokala mobilisering visade befolkningen att diskussionen inte kan
begränsas till att omfatta institutionella och branschspecifika forum och att social acceptans
för en ny strategi har blivit en nödvändighet.
FVO drog följande slutsatser av sitt inspektionsbesök den 4-7 april 2001 för att granska
nödvaccineringsinsatsen (GD(SANCO)3324/2001):
”De nederländska myndigheterna har en mycket detaljerad katastrofplan. Den togs i
bruk på ett mycket effektivt sätt, vilket har inneburit en enorm logistisk apparat med
stora resurser i fråga om människor, utrustning och materiel. Vaccinationsprogrammet
PE 322.219
SV
56/107
RR\483401SV.doc
har planerats och genomförts väl. Man behöver fatta beslut om omedelbar destruktion
av delvis använda vaccinflaskor (…). Förekomsten av ett stort antal oregistrerade små
gårdar väcker frågor om huruvida åtgärder för sjukdomsbekämpning snabbt kan
vidtas när det gäller alla MKS-mottagliga djur. Underlåtenheten att registrera exakta
uppgifter om alla vaccinerade djur och att samköra dem med uppgifter om gårdarna i
den centrala databasen utgör en risk för att kontrollerna av dessa djur försämras. Det
är uppenbart att det i det drabbade området finns ett stort motstånd mot att avliva
djuren. Avlivningen av djur inom skyddszonerna på 3 kilometer utanför den utvidgade
vaccineringszonen har påbörjats. Alla djur inom skyddszonerna på 3 kilometer kring
smittade gårdar i den utvidgade vaccineringszonen, och alla andra MKS-mottagliga
djurarter än nötboskap i den utvidgade vaccineringszonen kommer att avlivas. Något
beslut om avlivning av nötkreatur inom andra delar av det utvidgade
vaccineringsområdet hade dock inte fattats vid tiden för besöket.
De nederländska myndigheterna har antagit en politik som går ut på att registrera alla åtgärder
när de vidtas i avsikt att senare samköra och validera uppgifterna. Man har inte tagit tillfället i
akt att dubbelkontrollera informationen i samband med att åtgärden vidtas. (....)
De nederländska myndigheternas agerande vid sjukdomsutbrotten, när det första fallet väl
identifierats, har varit snabbt och effektivt. Likaså är vaccineringsprogrammet mycket
välorganiserat. Den fientliga inställningen till förslag om avlivning av vaccinerad boskap ger
anledning till oro både när det gäller att bekämpa sjukdomen och, i ett framtidsperspektiv,
dess möjliga inverkan på Nederländernas MKS-status och därmed också deras ställning när
det gäller handeln (...).”
Vid besöket av delegationen från urskottet för mul- och klövsjuka stod det klart att det
förhållandet att det i de drabbade områdena saknades ett särskilt stöd för att ersätta
inkomstbortfall till följd av att boskapsmarknaderna stängdes och att möjligheterna att
flytta djuren begränsades, gav näring åt en känsla av övergivenhet och isolering hos
befolkningen i de drabbade områdena, och också skapade förtvivlan hos
jordbruksbefolkningen, som kände vanmakt inför polisstyrkorna, armén och
regeringarnas ”hot” om att minska den ekonomiska ersättningen.
Dessa nedsättningar av den ekonomiska kompensationen försvårade situationen genom
att i vissa fall äventyra gårdarnas överlevnad när dessa inte kunde återskapa
djurbesättningarna. De sanktioner som motiverades av att åtgärder för biosäkerhet
tillämpades felaktigt, kunde man varken förstå eller acceptera. De framstod tvärtom
som omotiverade för många uppfödare (som visste att inga liknande sanktioner
tillämpades i Förenade kungariket) och oproportionerliga, efter alla ansträngningar
som de ansåg sig ha gjort för att på ett riktigt sätt tillämpa de åtgärder regeringen
krävt.
Bortsett från jordbruket slog MKS-krisen i Nederländerna hårt mot turistnäringen. Men även
andra angränsande sektorer drabbades (transporter, handel, affärsverksamhet, föreningar osv.)
till följd av att människors rörlighet inskränktes och de berörda områdena stängdes av. De
ekonomiska förlusterna blev svåra att täcka, i brist på en fullständig ersättning för krisens
sammantagna effekter.
RR\483401SV.doc
57/107
PE 322.219
SV
Krisen fick även stora känslomässiga och psykologiska efterverkningar på samtliga
uppfödare (yrkesutövande eller inte) och deras familjemedlemmar inom de berörda
befolkningarna. Förutom förtvivlade och mentalt isolerade uppfödare, raserades hela
den sociala tillvaron när krisen nådde sin kulmen. Det uppstod även spänningar mellan
de gårdar som drabbades och dem som klarade sig. Flera talare bekräftade för
delegationen från utskottet för mul- och klövsjuka uppfödarnas känsla av osäkerhet
som ibland övergick i frustration och vrede, en känsla som förstärktes av de ekonomiska
sanktionerna och rädslan för att samma strategi skulle tillämpas vid en eventuell ny
infektionskris.
De nederländska bestämmelserna om reduceringar av ersättningarna till lantbrukarna ledde i
praktiken till delvis extrema reduceringar. Systemet med ersättningar och reduceringar i
samband med djursjukdomar är föremål för så skiftande regler inom EU, att risk föreligger för
snedvriden konkurrens(se även avsnittet om ersättningar).
Den nederländska regeringen har sedan krisen 2001 modifierat sin attityd till strategin
för bekämpning av MKS. Den erkänner att det vid sidan av MKS-bekämpningens
veterinärpolitiska aspekt också finns en samhällsdimension som vid framtida
MKS-utbrott måste tas med i bilden i större utsträckning.
Bekämpningen av MKS i Frankrike
Det första fallet med kliniska symtom på MKS i Frankrike uppträdde den 12 mars 2001 på en
gård som ligger ca 500 meter från en anhalt för djurtransporter vid orten Baroche-Gondouin.
De franska myndigheterna aktiverade katastrofplanen för MKS på nationell och regional nivå
omedelbart efter det att det första fallet i Förenade kungariket blivit känt och upprättade
krisstaber under medverkan av de berörda branschorganisationerna.
MKS bekämpades i Frankrike även genom preventiv avlivning i kombination med serologiska
undersökningar och ett temporärt införselförbud för mottagliga djur samt med avstående från
vaccineringar. I samband med de båda MKS-fallen i Frankrike avlivades de mottagliga djuren
inom en radie av 3 km från de drabbade gårdarna.
MKS-bekämpningen i Frankrike 2001 var effektiv och framgångsrik, varvid dock även här
konstaterades att identifieringen och registreringen av får behövde förbättras. De ekonomiska
och sociala konsekvenserna spelade dock inte heller någon väsentlig roll i samband med
strategin för MKS-bekämpning i Frankrike. Vid planläggningen MKS- bekämpning måste
hänsyn tas det eventuella motståndet hos befolkningen mot avlivningar i stor skala i samband
med ett omfattande utbrott.
FVO drog för övrigt följande slutsatser vid sin inspektion den 2-6 april 2001
(GD(SANCO3323/2001), av vilka här återges ett utdrag:
”Generaldirektoratet för livsmedel vid ministeriet för jordbruk och fiske har en god
infrastruktur, är välorganiserat och har en tydlig ledningsstruktur. Organisationen var klar och
entydig och tillät snabba och korrekta beslut. Samordningen av ansvaret i departement nr 53
(Mayenne) leddes under överinseende av prefekten själv. Hans tillgängliga resurser (bl.a.
brandkåren och polisen) användes effektivt i bekämpningen av sjukdomsutbrottet. Man fick
PE 322.219
SV
58/107
RR\483401SV.doc
mycket stor hjälp av lantbrukarorganisationen ”Groupement de Défense Sanitaire” - GDS.
Veterinärmyndigheten i departementet Val D'Oise, som var uppbyggd på liknande sätt, tog på
sig mycket av arbetet i början utan hjälp från andra statliga inrättningar (t.ex. brandkåren)
eller från GDS, eftersom de gårdar som var föremål för undersökning inte var medlemmar i
den organisationen. Förmågan att hantera ett MKS-utbrott kan ha varierat mycket mellan
områden/departement men de nationella myndigheternas agerande tillät kontroll över de båda
erkända sjukdomsutbrotten. Smittade djur avlivades och bortfördes på ett korrekt sätt.(...)
De franska myndigheterna reagerade direkt och katastrofplanerna kunde till största
delen med framgång sättas i verket. Det fanns dock några brister som kunde leda till en
ökad risk för spridning av sjukdomen. (...)
Det nationella centret för sjukdomsbekämpning ”cellule fièvre aphteuse” har
tillsammans med lokala centra för sjukdomsbekämpning gjort stora ansträngningar för
att spåra djur inom och utanför Frankrike. Till följd av detta har djur (dock inte alla)
som importerats från Förenade kungariket och Irland kunnat lokaliseras. Det har
konstaterats att kalvar som skulle till en gård som senare förknippades med ett utbrott i
Nederländerna gjorde en anhalt vid mellanstationen i departementet Mayenne i 12
timmar den 23 februari 2001. Man antog från början att de blev smittade vid denna
anhalt.1 Det är emellertid inte möjligt att uttala sig definitivt i denna fråga med tanke på
oklarheterna kring epidemin i det här fallet.
Ansträngningarna har äventyrats genom a) bristerna i de kontroller som finns på olika
nivåer (t.ex. otillräcklig övervakning av mellanstationer och av handlare som gör affärer
sporadiskt), b) att rådets direktiv 92/102/EG inte införlivats helt (förekomst av små
oregistrerade besättningar av oidentifierade djur) och c) att informationen från Animosystemet varit otillgänglig, saknats eller varit felaktig.
Handlare är inte i alla lägen tvungna att på begäran lämna fullständiga upplysningar till den
behöriga myndigheten om djurens ursprung, identifieringskännetecken samt i tillämpliga fall
destination för djur som de har ägt, förvarat, transporterat, salufört eller slaktat såsom krävs i
artikel 4.3 i rådets direktiv 92/102/EEG och artikel 12.3 i rådets direktiv 85/511/EEG.”
Även i Frankrike ställs frågan om skillnaderna i ersättning för uppkomna skador (ersättning
till lantbrukare vilka besättningar har avlivats, men ingen ersättning för skador som följde av
transportförbud).
Bekämpningen av MKS i Irland
Ett mul- och klövsjukeutbrott bland får bekräftades vid gårdar i Meigh, grevskapet Armagh,
Nordirland, den 1 mars 2001, på ungefär 2 kilometers avstånd från gränsen mot Irland. En
kontrollzon på 3 km och en skyddszon på 10 km upprättades i Nordirland och den sträckte sig
till grevskapet Louth vid gränsen till Nordirland.
I sitt svar på förslaget till betänkande gav den behöriga myndigheten ytterligare upplysningar som kastade tvivel över detta
antagande. De påpekade att alternativa förklaringar kunde finnas som hade ett samband med MKS-utbrotten på Nordirland.
De behöriga myndigheterna har dragit slutsatserna att ” bristen på utförligare information och komplexiteten i de
kommersiella kanalerna gör det omöjligt att veta exakt var kalvarna i utbrottets inledningsskede i Nederländerna blev
smittade”.
1
RR\483401SV.doc
59/107
PE 322.219
SV
Den 22 mars 2001 bekräftades MKS på en gård i Broughattin i grevskapet Louth, Irland.
Gården låg 8 km söder om den smittade gården i Nordirland. Gården hade omfattats av det
riksomfattande förbudet mot förflyttning av MKS-mottagliga djurarter sedan
den 28 februari 2001, och låg inom skyddszonen för utbrottet i Nordirland. Kontroller
tvingades senare fram för att hålla tillbaka sjukdomen – vilka inkluderade slakt av alla
MKS-mottagliga djurarter på den smittade gården inom 24 timmar, avlivning av alla
MKS-mottagliga djur inom 1 km från den smittade gården inom 36 timmar och införande av
kontroll- och övervakningszoner i grevskapet Louth samt avstängning av Louth för
handelsändamål.
Avlivningen utvidgades till att omfatta får och vilda djur (vilda getter/hjortar) i området
Cooley Peninsula och angränsande områden och riskboskap i området runt utbrottet.
Till följd av bekräftelsen av ett MKS-utbrott i Storbritannien den 20 februari 2001 hade de
irländska myndigheterna redan vidtagit katastrofåtgärder för att förhindra en spridning av
sjukdomen till Irland. De åtgärder som vidtagits inkluderar bl.a. följande:
- Ett omedelbart förbud mot import av levande MKS-mottagliga djur och produkter från
dessa från Förenade kungariket (inklusive Nordirland).
- Stängning av gränserna mot Förenade kungariket / Nordirland och vid hamnar och
flygplatser med hjälp av polis, militär och tjänstemän från jordbruksministeriet.
- Desinficering av fordon vid gränsen och av fordon och personal vid hamnar och
flygplatser.
- Uppspårning och destruering av alla levande MKS-mottagliga djurarter som importerats
från Förenade kungariket sedan den 1 februari (det datum man ansåg vara det tidigast
möjliga för smitta i Förenade kungariket).
De irländska myndigheterna var förvarnade genom utbrotten i Storbritannien och kunde
förbereda sig väl för MKS-fall. Samarbetet och samordningen mellan Republiken Irland och
Nordirland flöt friktionsfritt och bidrog i avgörande grad till att förekomsten av MKS förblev
regionalt mycket begränsad. Åtgärderna var verksamma och effektiva.
I slutsatserna från FVO:s inspektionsresa till Irland i maj 2001 (GD(SANCO) 3333/2001)
sägs bland annat följande:
”Avdelningen för veterinärfrågor vid ministeriet för jordbruk, livsmedel och
landsbygdsutveckling, dvs. den behöriga myndigheten för utrotningen av MKS, har en
god uppbyggnad, en direkt ledningsstruktur och hanterade sjukdomsutbrottet mycket
effektivt.
Det fanns tillräckligt med sakkunniga och personal som kunde hantera utbrottet.
Som svar på MKS-utbrotten i Förenade kungariket (Storbritannien och Nordirland)
frigjordes stora belopp av statliga medel för att förhindra att MKS fördes in i Irland.
Detta tillsammans med en mycket positiv respons från allmänheten gjorde att man
lyckades undvika att sjukdomen fördes in i landet, med undantag för ett enda utbrott
nära gränsen till Nordirland. (…)
PE 322.219
SV
60/107
RR\483401SV.doc
En godkänd katastrofplan fanns till hands. Planen hade uppdaterats regelbundet och
låg till grund för hanteringen av sjukdomsutbrottet. (…)
Före MKS-utbrottet hade rådets direktiv 92/102/EEG inte genomförts i Irland i fråga
om att identifiera får och getter. Ett nytt system som kan tillgodose kraven i
lagstiftningen håller för närvarande på att införas.
Inspektionsgruppen upptäckte vissa brister när det gällde kontroll och registrering av
förflyttningar av nötkreatur. (…)”
I sin sammanfattning slår FVO fast följande:
”De irländska myndigheterna har reagerat snabbt och kraftfullt på förekomsten av
MKS i Förenade kungariket. Man har uppnått en hög medvetenhetsnivå genom dessa
åtgärder.
Den okontrollerade förflyttningen av får genom Förenade kungariket (Nordirland) till
den irländska gränsen före MKS-utbrotten utgör en potentiell hälsorisk. De ömsesidiga
försök som görs för att spåra och förhindra denna handel måste ges hög prioritet.
Man har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att utrota MKS i Irland och de var
fortfarande aktuella vid tiden för besöket.
De irländska myndigheternas underlåtenhet att se till att rådets direktiv 92/102/EEG efterlevs
i fråga om identifieringen av får och getter utgör ett allvarligt brott mot
gemenskapslagstiftningen.”
De irländska myndigheterna har sedan dess införlivat direktiv 92/102/EEG i sin nationella
rätt.
Irland återfick sin status som ”MKS-fritt land utan vaccinering” den 22 juni 2001. Detta
bekräftades senare av OIE den 19 september 2001.
Åtgärder som vidtagits av kommissionen och de medlemsstater som inte drabbades
Förutom att sätta beredskapsplanerna i verket och genomföra direktiv 85/511/EEG, har
medlemsstaterna tillgripit en mängd mer eller mindre radikala och omfattande åtgärder för att
förebygga eller bekämpa sjukdomen, utöver vilka Europeiska kommissionens beslut
tillkommit.
Bekräftelsen av det första fallet i Förenade kungariket framkallade mer eller mindre kraftiga
reaktioner från landets gemenskapspartner. Övervakningsbestämmelser för MKS infördes
tillsammans med försiktighets- och skyddsåtgärder som utformades med hänsyn till vikten av
handelsutbytet med djur och krisens utveckling. De länder som importerat djur från
Förenade kungariket slaktade t.ex. sådan boskap som kunde ha varit i direkt eller indirekt
kontakt med viruset. Samma beslut fattades när det gällde import från andra länder som
drabbats av MKS. Man införde mer eller mindre tvingande restriktiva åtgärder i fråga om
förflyttning av djur samt förbud mot import av djur och icke bearbetade produkter från djur
som kom från smittade länder.
RR\483401SV.doc
61/107
PE 322.219
SV
På gemenskapsnivå har den ordning som införts av Europeiska kommissionen för kontroll av
MKS bestått i en omedelbar tillämpning av direktiv 85/511/EEG. Kommissionen utfärdade ett
fyrtiotal beslut som var anpassade till sjukdomsförloppet och utbrottens intensitet.
Kommissionen intog ett flexibelt förhållningssätt och tog ett decentraliserat grepp i varje
enskilt fall och varje enskild region för att utrota sjukdomen och anpassa de vidtagna
åtgärderna i syfte att mjuka upp dem eller tvärtom förlänga och till och med skärpa dem
beroende på den rådande situationen och sjukdomsutvecklingen.
Denna gemenskapsordning har i stora drag bestått i följande åtgärder:
- Förbud mot förflyttningar av levande djur som är mottagliga för smitta, som
kommer från de områden eller länder som drabbats av MKS och som är
destinerade till övriga områden, medlemsstater och tredje länder.
- Förbud mot export och transport av varor som är mottagliga för smitta (färskt
kött och icke pastöriserad mjölk och mjölkprodukter, hudar samt andra
djurprodukter av mottagliga djurarter från länder eller regioner som är
påverkade eller anses som riskområden, destinerade till andra områden,
medlemsstater eller tredje länder, med några undantag (bland annat när det
gäller bearbetade produkter).
- Förbud i hela gemenskapen mot marknader där det finns anhopningar av djur
som är mottagliga för smitta.
- Temporärt förbud i hela EU mot transport av boskap av de djurslag som är
mottagliga för smitta med undantag för de transporter till slakterier eller från
gård till gård som varje medlemsstat gett sitt tillstånd till.
- Åtgärder för desinficering av hjulen på de fordon från de drabbade länderna
som är på väg till andra medlemsstater.
- Tillstånd för Nederländerna att med hänsyn till det täta boskapsbeståndet i
landet under vissa villkor genomföra nödvaccinering (suppressiv vaccinering och
skyddsvaccinering).
- Tillstånd för Förenade kungariket att med vissa förbehåll genomföra
nödvaccinering (med målet att därefter kunna använda djuren normalt) i de
mest drabbade områdena (en möjlighet som slutligen inte utnyttjades av de
brittiska myndigheterna).
- Kontroller som utförs av kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor.
- Partiellt, gradvis och decentraliserat upphävande av restriktionerna i varje
enskilt fall.
Kommissionen reagerade utan dröjsmål när krisen bröt ut och fattade de nödvändiga besluten.
Under krisens vidare förlopp har den på grundval av yttranden från Ständiga
veterinärkommittén i rätt tid anpassat sina beslut till krisens utveckling och dokumenterat
dessa. Med avseende på kommissionens krishantering kan inga försummelser noteras. Den
höga kvaliteten på kommissionens arbete i samband med bekämpningen av krisen har också
uttryckligen framhållits av nationella veterinärmyndigheter i de berörda medlemsstaterna.
Kommissionens prövning av medlemsstaternas katastrofplaner efter införandet av förbudet
mot profylaktiska vaccineringar 1992 har inte skett inom en rimlig tidsrymd, utom när det
gäller prövningen i samband med de ursprungligen beviljade tillstånden. Varken
PE 322.219
SV
62/107
RR\483401SV.doc
Förenade kungarikets eller Nederländernas eller Frankrikes katastrofplaner hade kontrollerats
innan krisen bröt ut 2001.
Gemenskapens embargo mot brittisk export av levande djur av de djurarter som är mottagliga
för smitta och av produkter som kommer från dessa djur, och export från övriga
medlemsstater som drabbats av MKS, ledde dessutom till att motsvarande åtgärder
genomfördes i de flesta tredje länder. Vissa stater skyndade sig emellertid att införa ännu mer
radikala åtgärder genom att utvidga restriktionernas tillämpningsområde till att omfatta andra
djur eller produkter från de länder som drabbats av MKS, eller till att omfatta hela
gemenskapen. Andra behöll embargona långt efter det att gemenskapens förbud hävts i
avvaktan på att de berörda länderna skulle återfå sin status som MKS-fritt land.
USA, som inte registrerat något fall av MKS sedan 1929, förstärkte redan vid
tillkännagivandet av de första brittiska fallen kontrollerna av importerade
djur/importerat kött enbart från länder som var fria från MKS. Importen av fläskkött
från Europa (särskilt från Danmark som var den största leverantören efter Kanada)
upphörde omedelbart. MKS-krisen efter galna kosjukan innebar en oväntad fördel för
dessa länder genom att de fick tillfälle att stärka sin ställning på marknaderna i Asien
och i Mellanöstern.
Bekämpningen av MKS i tredje land
Förebyggande (rutin)vaccinering är praxis i länder med endemisk MKS. Eftersom export av
djur och animaliska produkter till länder med status som ”MKS-fritt utan vaccinering” är
förbjuden respektive försvårad har särskilt exportorienterade länder som Argentina och
Uruguay försökt få denna högsta OIE-status.
Nödvaccinering kopplat till extensiva avlivningar har lett till snabb utrotning av farsoten
under de gångna åren i Albanien 1996, Korea och Sydafrika 2000 och Uruguay 2001.
Exemplet med MKS-bekämpningen i Uruguay 2001 visar på de avsevärda positiva aspekterna
med nödvaccinering utan åtföljande avlivning av djuren när det rör sig om ett mycket spritt
utbrott, varvid de lokala förhållandena dock inte går att jämföra med dem i EU. På grund av
den massvaccinering som gjordes av 10 miljoner nötkreatur, åtföljt av
transportinskränkningar, utrotades smittan inom 15 veckor. Följderna för det sociala livet var
begränsade och kostnader för att utrota smittan (vaccin, desinfektion, ersättning till
jordbrukare) uppgick till endast 13,6 miljoner USD. Även om situationen i Uruguay som sagt
inte går att jämföra med den i EU (olika djurtäthet, djuruppfödningssektorn utgör en annan
andel av BNP, olika risk för införsel av sjukdomen, ingen ersättning till lantbrukare vid
avlivning etc.), kan EU dra användbara slutsatser av den där genomförda vaccineringen.
Dessa gäller särskilt de offentliga utgifterna, de psykologiska och sociala verkningarna och
verkningarna för andra ekonomiska sektorer än lantbruket, t.ex. turismen.
Ersättningsåtgärder och budgetaspekter
MKS-krisen orsakade stor bestörtning hos landsbygdsbefolkningen, särskilt den brittiska.
Frågan om ersättning till de skadelidande uppkom därför mycket snart, också för att avhjälpa
RR\483401SV.doc
63/107
PE 322.219
SV
de många konkurser som drabbade en redan hårt hemsökt yrkesgrupp.
Det finns ett ersättningssystem i gemenskapen. Det stöder sig på det redan nämnda
direktivet 90/423/EEG. Rådets beslut nr 90/424/EEG1 av den 26 juni 1990 fastställer
villkoren och formerna för detta i artikel 3.2 och 3.3 samt i kapitel 2 – artiklarna 11–15
– mul- och klövsjuka. För att få ekonomiskt bidrag från Europeiska gemenskapen
krävs, förutom den omedelbara tillämpningen av de nödvändiga åtgärderna (som
föreskrivs i artikel 3.2 och i direktiv 85/511/EEG), att de planerade insatserna faktiskt
genomförts och att de nationella myndigheterna tillhandahåller all nödvändig
information inom fastställd tid. Europeiska unionen garanterar inom denna ram en
återbetalning till medlemsstaterna på 60 procent av de utgifter dessa haft för att
gottgöra ägarna för de djur som slaktats, destrueringen av djuren samt saneringen av
de smittade anläggningarna och utrustningarna i enlighet med artikel 11.4 i ovan
nämnda beslut.
Denna bestämmelse har emellertid sina begränsningar, särskilt genom att det bara är
uppfödarnas direkta förluster som ersätts. Gemenskapsersättningen täcker inte vare sig
uppfödarnas indirekta skador i samband med de åtgärder som vidtagits inom ramen för
bekämpningen av epizootin och som uppkommit genom till exempel embargona eller
begränsningarna för djurtransporter, eller förlusterna för andra aktörer inom
köttsektorn eller angränsande sektorer såsom slakterier, köttberedningsindustrin,
mjölksektorn, transporterna, handeln eller turismen, som också drabbats av följderna
av epizootin.
Ekonomiskt bidrag från gemenskapen i enlighet med artikel 11.4 i beslut 90/424/EEG beviljas
för följande:
a) Kompensation till ägarna för





slakt och destruering av djur,
destruering av mjölk,
rengöring och desinficering av anläggningen,
destruering av smittat foder och smittade redskap när dessa inte kan desinficeras,
förluster som bönderna åsamkas till följd av de restriktioner som införs på handeln med
avelsdjur och djur för uppfödning till följd av återinförande av nödvaccinering i enlighet
med näst sista stycket i artikel 13.3 i direktiv 85/511/EEG.
b) I förekommande fall transport av slaktkroppar till destrueringsanläggningar.
c) Varje annan åtgärd som är nödvändig för att bekämpa sjukdomsutbrottet.
För att klara kostnaderna för epidemin frigjorde EU i oktober 2001 ett förskott på
400 miljoner euro2 till förmån för de fyra mest drabbade medlemsstaterna. Denna
betalning som belastade 2001 års budget möjliggjordes genom en omfördelning av vissa
jordbruksutgifter (bland annat genom besparingar i fråga om odlingsbar jord) till
förmån för Fonden för nödfallsåtgärder på veterinärområdet, som ursprungligen
tillfördes 41 miljoner euro. Fondens budget ökades till 420 miljoner för 2002, varav
1
2
EGT L 224, 18.8.1990, s. 19–28.
335 miljoner euro för Förenade kungariket, 39 för Nederländerna, 3,3 för Frankrike och 2,7 för Irland.
PE 322.219
SV
64/107
RR\483401SV.doc
200 miljoner avsattes för att gottgöra medlemsstaterna för de utgifter de haft till följd av
mul- och klövsjukeutbrottet.
På nationell nivå har samtidigt de första beräkningarna av förlusterna genomförts. Den
brittiska gruppen för ekonomiska prognoser, Centre for Economic and Business
Research, har t.ex. uppskattat förlusterna till 13 miljarder euro enbart för sitt land, med
hänsyn tagen till påverkan på turism och sportevenemang. För finansministern Gordon
Brown skulle den finansiella kostnaden närma sig 4,3 miljarder euro, medan
turistindustrins förluster (till följd av att man sattes i karantän under den tid
sjukdomsbekämpningen pågick) skulle uppgå till närmare 5,3 miljarder euro.
Enligt kommissionens senaste uppgifter (juli 2002) uppgick åtagandebemyndigandena
för ersättningar från EU-budgeten år 2001 till 421 141 381 euro ( 2 700 000 euro för
Irland, 3 300 000 euro för Frankrike, 39 000 000 euro för Nederländerna och
376 141 381 euro för Förenade kungariket). År 2002 beviljades i detta avseende
betalningar på 400 miljoner euro (2 700 000 euro för Irland, 3 300 000 euro för
Frankrike, 39 000 000 euro för Nederländerna och 355 000 000 euro för
Förenade kungariket). I de senare betalningarna ingick de förskott som beslutades i
augusti 2001.
Slutbeloppet för den gemenskapsersättning som skall betalas ut till medlemsstaterna
torde blir mer omfattande. Det är för övrigt inte möjligt att beräkna förrän alla
veterinärinspektioner och finansiella kontroller genomförts i de berörda länderna. Detta
kommer säkert att ta tid med tanke på den kritik som vissa nationella ersättningssystem
utsatts för1, de olagliga djurförflyttningar som har kunnat konstateras – och till och med
rykten om avsiktlig nedsmittning av vissa besättningar – liksom de olika formerna för
ersättning som införts i länderna under tiden som epizootin pågått.
Den 15 februari 2002 uppgick slaktersättningarna i Förenade kungariket, som antingen gav
full kompensation enligt marknadsvärdet för vissa avlivade djur eller en schablonmässigt
beräknad kompensation som varierade beroende på djurslag, till mer än en miljard euro. Från
och med juli 2001, då regeringen drog in sistnämnda beräkningsmöjlighet, föreskrevs att en
oberoende bedömning skulle göras av en oberoende expert utsedd av de nationella
myndigheterna. I Frankrike infördes ett system med direkta bidrag för att gottgöra den skada
som orsakats av MKS och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa sjukdomen.
Nationella planer som innehåller olika åtgärder för att hjälpa uppfödarna att klara av
problemen till följd av mul- och klövsjukeutbrottet har också utarbetats och när det befunnits
nödvändigt har de också granskats av Europeiska kommissionen.
Ett särskilt problem med ersättningarna uppträdde i Nederländerna. Där finansierar
lantbrukarna själva ersättningarna, om dessa inte täcks av de belopp som betalas ut av
gemenskapen, genom ett nationellt system till vilket de betalar in avgifter. I systemet
föreskrivs emellertid betydande minskningar av ersättningen i sådana fall där t.ex.
biosäkerheten på gårdarna inte iakttas. Detta har uppenbarligen i enskilda fall lett till
I rapporten om en kontroll som genomfördes av kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor i Förenade kungariket den
20–24 augusti 2001 utesluts inte möjligheten att alltför stora belopp betalats ut i vissa fall och man kritiserar att uppfödarna
fritt kunde välja en expert samt beräkningen av skadeståndet utifrån en viss procent av djurets uppskattade värde.
1
RR\483401SV.doc
65/107
PE 322.219
SV
stora avdrag på ersättningsbeloppen. Man kan fråga sig om det inte skulle vara en
lämpligare lösning att införa enhetliga böter beräknade efter hur allvarlig överträdelsen
är i stället för ett procentuellt avdrag på ersättningsbeloppet. Vidare snedvrider det
konkurrensen om lantbrukarna i en medlemsstat vid beviljandet av ersättning måste
tillskjuta en egenavgift medan detta inte är fallet i andra medlemsstater.
Ersättning för förluster i samband med MKS bör principiellt knytas till en
egenfinansiering hos mottagarna, för att öka incitamentet att efterleva de nödvändiga
biosäkerhetsåtgärderna i jordbruken. Bidraget för att ersätta skador ur offentliga
fonder bör inte ligga över 80 procent av de uppkomna skador som är berättigade till
ersättning.
Medlemsstaterna bör, med hänsyn till de risker djursjukdomar medför, utveckla ett
obligatoriskt försäkringssystem med offentligt stöd till djuruppfödningssektorn, vilket inte
bara täcker direkta förluster utan även inbegriper följdskador, till exempel förluster i samband
med förbud mot förflyttning, och innehåller en lämplig självrisk för försäkringstagarna, i syfte
att skapa ett incitament till god jordbrukssed.
Ersättningssystemet får inte utformas så att det kan omintetgöra
sjukdomsbekämpningsstrategin. Man kan inte acceptera att det konstruktiva samarbetet från
medborgarnas sida, särskilt lantbrukarnas, äventyras genom att de berörda kan välja en annan
strategi som ger dem ekonomiska fördelar.
Problemen vid vaccinering mot MKS
Frågan om vaccinering hänger först och främst samman med definitionen av målet med
sjukdomsbekämpningen. I Förenade kungarikets fall sade Chief Scientific Adviser till
utskottet att målet med MKS-bekämpningen var att på kortast möjliga tid och med
minsta möjliga antal avlivade djur utrota MKS. Detta är enligt föredragandens åsikt ett
synsätt som alltför mycket betonar problemets sjukdomsbekämpningsaspekter.
Visserligen kan ”krisens varaktighet” och ”antalet avlivade djur” ha ett korrelativt
samband. Än så länge har man dock inte beslutat i vilket förhållande dessa två
komponenter skall stå till varandra och ett sådant beslut måste till sist bygga på enbart
politiska, alltså värderande, beslut och inte på ”objektiva” överväganden.
Målet för sjukdomsbekämpningen måste breddas och vara allmänt godtagbart. Det
måste alltså gå ut på att de uppkomna skadorna, både ekonomiska och icke ekonomiska,
för de drabbade inklusive den offentliga sektorn skall hållas så små som möjligt och att
förlusterna inte fördelas orättvist mellan de drabbade. Även med denna definition kan
man naturligtvis inte automatiskt avgöra vilka medel som skall användas för att nå
målet. Konflikter mellan olika intressen och olika bedömningar av dessa intressen
kommer liksom tidigare att uppträda. Men problemen kring MKS-bekämpningen lyfts
med denna måldefinition från en teknisk-djurhälsopolitisk nivå till en
politisk-samhällelig nivå, där den också hör hemma på grund av dess betydelse för hela
befolkningen i drabbade länder och regioner. I detta sammanhang måste man också
svara på frågan på vilket sätt man skall tillgripa vaccinering för att förebygga eller
bekämpa ett MKS-utbrott.
PE 322.219
SV
66/107
RR\483401SV.doc
Förebyggande vaccinering infördes inom ramen för sjukdomsförebyggande åtgärder för
alla eller en del av de djurarter som var mottagliga för smitta. För att göra någon
verkan måste den ges minst två gånger om året om man vill uppnå full immunitet i en
viss besättning och omfatta minst 75 till 80 procent av besättningen samt göras med ett
vaccin som är verksamt mot den virusstam som antas kunna smitta djuren. En återgång
till förebyggande (rutin)vaccinering mot MKS är för närvarande inget bra alternativ,
särskilt eftersom det finns sju olika virustyper, som inte kan täckas av en enda
vaccinering. Inom virustyperna finns det 80 kända subtyper, som inte heller kan täckas
fullständigt av en vaccinering. Valet av rätt vaccin beror därför på tillfälligheter.
Bortsett från de höga kostnaderna för den förebyggande vaccineringen gör den inte så
stor nytta idag med hänsyn till globaliseringen av handeln och riskerna för att alla
möjliga virusstammar förs in. Ingen av de experter som hörts i utskottet har därför
förordat en återgång till förebyggande vaccinering i nuläget.
För övrigt skulle de handelspolitiska verkningarna av förebyggande vaccinering för
närvarande vara allvarliga, inte bara därför att vaccinerade djur i enlighet med OIE:s
rekommendationer inte får exporteras till länder som är ”MKS-fria utan vaccinering”
utan därför att också exporten av animaliska produkter som härrör från vaccinerade
djur i praktiken försvåras. Man bör dock inte överge denna politik, om inte vissa
omständigheter, som t.ex. återkommande epizootier eller betydande framsteg inom
vaccinområdet innebär att man måste ompröva dess berättigande.
Nödvaccinering är uteslutande till för att bekämpa sjukdomen. Den skall begränsa
sjukdomens utbredning genom att hejda dess spridningstakt. Den ger dessutom en längre
tidsfrist för avlivning av de drabbade djuren på gårdarna.
Anmärkning: Den djurhälsostatus som fastställts av OIE och alla de krav som ställs för
att återfå den påverkas av om landet beslutar att tillgripa eller avstå från vaccinering
när aktiva smitthärdar uppstår och om de vaccinerade djuren skall avlivas eller
behållas. Enligt OIE:s internationella djurhälsoregler medför vaccinering en
nedgradering ett MKS-fritt lands djurhälsostatus. Nedgraderingen påverkar landets
handel med andra mul- och klövsjukefria länder genom att de sistnämnda kan införa
importrestriktioner för levande MKS-mottagliga djur eller för produkter från dessa
under de minimifrister som fastställts i de internationella djurhälsoreglerna.
En viktig aspekt vid tillämpning av nödvaccinering, som spelade en viktig roll i
diskussionerna och också avspeglas i OIE:s rekommendationer och ländernas olika
OIE-status, är möjligheten att skilja mellan vaccinerade och smittade djur och
problemet med smittbärardjur. De moderna vaccinerna är så rena att de inte längre
innehåller några icke-strukturella proteiner.
När det gäller problemet med överföring av MKS genom vaccinerade djur och vaccin
för nödvaccinering förklarade dr De Clercq i sitt bidrag till utskottet följande:
”Konventionella vacciner mot MKS baseras på kemiskt inaktiverade virus (Barteling och
Vreeswijk, 1991). Formalin var det första inaktiveringsmedel som användes för att
framställa dem, men dess anknytning till uppkomsten av virusfrigörelse (Beck och
RR\483401SV.doc
67/107
PE 322.219
SV
Strohmaier, 1987) ledde till användning av binärt aziridin som inaktiveringsmedel. Det är
viktigt att viruskulturerna är ordentligt renade innan inaktiveringen genomförs. Detta är
även viktigt för att man skall kunna skilja på vaccinerade och smittade djur. En effektiv
sammansättning av inaktiverade vacciner mot MKS kräver adjuvanser som
Al(OH)3/saponin (för idisslare) eller ofullständiga oljebaserade sammansättningar (för svin
och nötkreatur) (Doel, 1999). Vaccinsammansättningar inkluderar i många fall virus av
olika serotyper, och vaccinframställning kräver odling av stora mängder virus i
vävnadskulturer, därför krävs anläggningar med effektiva skyddsanordningar…
... Vaccination hindrar inte infektion av skyddade idisslare med mul- och klövsjukevirus
(Salt, 1993). Upprättandet av bärarstatus är oberoende av djurets immunstatus vid
tidpunkten för exponering för infektion, dvs. en sedan tidigare existerande immunitet mot
MKS i form av en cirkulerande antikropp, hindrar inte att djur blir bärare. Överföring av
klinisk sjukdom från bärare till mottagliga nötkreatur har aldrig påvisats under
experimentella förhållanden. Det finns emellertid indicier från Afrika som tyder på att
överföring kan förekomma från nötkreatur och bufflar som är bärare till mottagliga
nötkreatur som de kommer i nära kontakt med (Thomson, 1997)…
... Många länder har en strategisk reserv av vacciner mot MKS om det skulle inträffa ett
utbrott. Reserverna eller bankerna består av antingen färdigställda vacciner eller ett lager
av koncentrerade antigener i flytande kväve, av vilka man snabbt kan framställa vaccin.
Till skillnad från konventionella vacciner är nödvacciner i många fall kraftfullare (mer än
6 skyddsdos 50 (PD50)) för att säkerställa både snabb skyddande immunitet (4 dagar) (Salt
et al., 1998 ; Cox et al., 1999) och större kors-specificitet ...
Om antikroppar mot mul- och klövsjukevirus påträffas i importerade djur är det av
avgörande betydelse att man snabbt kan skilja på antikroppar från en vaccination och en
infektion. Laboratorietester som kan skilja på de två typerna av antikroppar skulle även
kunna användas för att identifiera infekterade djur i regioner där nödvaccination har
tillämpats, eftersom vaccinerade djur kan infekteras utan att uppvisa kliniska tecken.
Mätning av antikroppar mot icke-strukturella proteiner (NSP) av mul- och klövsjukevirus
med en NSP-ELISA (Lubroth och Brown, 1995; De Diego et al., 1997) indikerar en
tidigare infektion. NSP produceras endast under virusets förökningscykel. NSP produceras
även i in vitro-kulturer av mul- och klövsjukevirus som används för vaccinframställning.
Dessa viruskulturer renas ytterst noggrant innan de används i moderna
vaccinsammansättningar så att de flesta NSP elimineras. Tack vare denna höga
reningsgrad bildas inga antikroppar mot NSP efter vaccination, och det blir möjligt att
skilja dem från infekterade djur. Ett markörsystem införs på detta sätt även om verkliga
markörvacciner ännu inte är tillgängliga. I framtiden skulle användningen av
peptidvacciner kunna bli till nytta i detta avseende (Wang et al., 2001).
Diskriminationstestet kommer att bli mycket värdefullt under sero-övervakning efter en
nödvaccination för att avge förklaringen ’fri från mul- och klövsjukeinfektion’. Eftersom
dessa tester är oberoende av typ av MKS, är det även praktiskt för sero-övervakning i
regioner med hög risk för introduktion av MKS. Ett redan väl validerat test i nötkreatur är
3-ABC ELISA (Brocchi et al., 1998; Bergmann et al., 2000). I Taiwan användes en
peptidbaserad NSP-ELISA för att skilja på tillfrisknande och vaccinerade grisar (Shen et
al., 1999).
PE 322.219
SV
68/107
RR\483401SV.doc
Men en NSP-ELISA kan inte upptäcka antikroppar i alla bärardjur (falska negativa
resultat) och bör därför inte användas på individuell basis utan på besättningsbasis.
En positiv reaktion i NSP-ELISA kan bekräftas genom att man testar ett nytt serumprov
från samma djur i samma test (Berlinzani et al., 2001) eller genom att testa samma serum
mot en panel av NSP som 2C, 3A, 3B, 3ABC och 3D i EITB-test (Bergmann et al., 2000)
eller i en profilerande ELISA med Lb, 2C, 3A och 3D (MacKay et al., 1998).
En stor brist i NSP-testerna är bristen på internationellt erkända referensserum. Denna brist
gäller även för de flesta serotyper för MKS och viktiga subtyper i tester för detektering av
antikroppar mot SP. EU GD Sanco är i samarbete med FAO-EUFMD, OIE och EDQM färd
med att utveckla ett nätverk av laboratorier för att ta fram och validera de nödvändiga
standardreagenserna ...”
Frågan huruvida och i vilken omfattning vaccinering skall ske i samband med ett MKS-utbrott
kan även efter erfarenheterna från 2001 inte entydigt och en gång för alla besvaras. De av
Europaparlamentets tillfälliga utskott för mul- och klövsjuka utfrågade experterna har inte
heller ur veterinärmedicinsk respektive epidemiologisk synpunkt intagit en enhällig
ståndpunkt i frågan om det lämpliga i att vaccinera för att avgränsa respektive utrota ett
utbrott av MKS. Ett stort antal experter betonade dock att nödvaccineringar under vissa
förutsättningar var en bättre metod för att bekämpa MKS än ”stamping-out”. Frågan om
vaccinering måste lösas i samband med den konkreta situationen. Den måste också sättas i
samband med graden av risker för kommande utbrott av MKS som en konsekvens av vid
respektive tillfälle tillämpade bekämpningsmetoder.
Kriterier för nödvaccineringar vid en eventuell MKS-epidemi måste fastställas utifrån en
helhetssyn och en avvägning av de berörda intressena. De ekonomiska, psykiska och sociala
effekterna av beslutet för de berörda områdena får alltså inte som hittills varit fallet komma i
skymundan.
MKS-bekämpningen får inte bara - såsom varit fallet vid tidigare epidemiska förlopp - förstås
som en åtgärd från smittskyddsinspektionens sida för att skydda produktionsdjursbeståndet
eller tillgodose vissa handelsintressen, utan den måste ta hänsyn till befolkningens förändrade
livsstil, till den förändrade inställningen till miljö och djurskydd samt till den ökade
rörligheten i kombination med en analys av förhållandet mellan kostnader och nytta för
respektive bekämpningsstrategi. Smittskyddsinspektionens (också handelspolitiskt
motiverade) målsättning med snabbast möjliga utrotning av farsoten och samtidigt lägsta
möjliga antal avlivade djur får alltså inte inbegripa ett principiellt avstående från
vaccineringar och måste alltid avvägas mot övriga politiskt relevanta målsättningar, t ex att
undvika alltför kraftiga ekonomiska förluster inom angränsande sektorer i
livsmedelsproduktionen och inom övriga näringslivssektorer och att undvika traumatiska
psykosociala upplevelser i de drabbade regionerna.
Insyn i besluten måste säkerställas, eftersom det annars knappast går att få sådana delar av
befolkningen, som drabbas särskilt hårt av policyn att ”inte vaccinera”, att gå med på det
nödvändiga samarbetet i samband med en MKS-epidemi vid ett senare tillfälle. Avlivning av
djur i massor och därpå följande förstöring av köttet kan för övrigt även etiskt enbart
motiveras av särskilda socioekonomiska skäl.
De idag tillgängliga vaccinerna medger enligt experternas uppfattning – åtminstone på
besättningsbasis – en separering av smittade och vaccinerade djur. Därigenom har ett
RR\483401SV.doc
69/107
PE 322.219
SV
avgörande hinder för nödvaccinering i princip avlägsnats, eftersom man nu även har tillgång
till de nödvändiga testmetoderna för att skilja mellan vaccinerade och smittade djur. Det
internationella erkännandet av serologiska tester för att påvisa antikroppar mot 3ABC eller
andra icke-strukturella proteiner med avseende på ett snabbare återupprättande av status som
”MKS-fri” efter en nödvaccinering utgör en väsentlig beståndsdel av underlagen för ett beslut
om vaccinering vid ett eventuellt utbrott av MKS, eftersom annars ytterligare
handelsrestriktioner hotar från viktiga tredje länder, och måste skyndas på.
Problemet med spridning av MKS via ”smittbärande” djur (djur hos vilka under vissa
förutsättningar viruset ännu efter mer än 28 dagar efter en infektion går att detektera, men
som ibland inte bildar några antikroppar mot icke strukturella proteiner och inte uppvisar
några kliniska symtom) finns visserligen i princip kvar, och går hittills inte att kvantifiera.
Risken för spridning av MKS via ”smittbärande ” djur är enligt många experter dock ytterst
liten.
Även om frågan huruvida nödvaccinering skall tillgripas inte på förhand generellt kan
besvaras finns det dock avgjort omständigheter när nödvaccinering förefaller oundgänglig. Hit
hör hot mot medborgarnas hälsa eller allvarlig miljöpåverkan. Nödvaccineringar bör därför
ske i de fall när det därigenom går att undvika en miljö- och hälsovådlig massnedgrävning
eller -bränning på bål.
Regionindelning av ett land är en viktig faktor vid nödvaccinering. Genom en indelning
undgår områden där ingen vaccinering utförs de negativa handelspolitiska konsekvenserna.
Regionindelning av ett land i MKS-fria och icke MKS-fria zoner borde i framtiden spela en
betydande roll i samband med ett större utbrott även med avseende på fastställandet av
bekämpningsstrategin.
Som redan nämnts, är de negativa handelspolitiska konsekvenserna för exporten av levande
djur och animaliska produkter i samband med en vaccinering betydligt mindre efter ändringen
av ”Animal Health Code” från OIE i maj 2002 (reducering av tidsfristen för återupprättande
av status som ”MKS-fri” till 6 månader i samband med eventuella nödvaccineringar utan
efterföljande avlivning).
Nödvaccineringar i syfte att låta djuren leva för att de senare skall kunna användas som
vanligt bör därför i framtiden inte längre bara anses vara ett sista medel vid bekämpning av
MKS utan måste övervägas som en första prioritering redan från början vid ett utbrott, såvida
det inte handlar om gårdar som entydigt skall betraktas som smittade. Därvid måste man
avväga, med utgångspunkt från en öppen uppställning över kriterier, vilka sannolika följder
de olika bekämpningsstrategierna kan få. Personal och material för ett effektivt genomförande
av en vaccinationsstrategi måste snabbt stå till förfogande i hela EU.
Föredraganden blundar i detta sammanhang inte för att det fortfarande finns problem med
nödvaccineringen på grund av att det saknas en internationell utvärdering av de nya
testmetoderna och avsaknaden av referensserum. Dessa problem måste beaktas när man
överväger strategin för sjukdomsbekämpningen från handelspolitisk synpunkt. Vid ett stort
utbrott i ett område med hög djurtäthet där skadorna, både de ekonomiska och andra, vid en
”utstampningspolitik” skulle bli omfattande bör vaccinering trots allt i princip ges företräde.
PE 322.219
SV
70/107
RR\483401SV.doc
Andra djursjukdomar
Bortsett från MKS hotas produktionsdjursbeståndet i EU av en rad andra
djursjukdomar, som delvis också är farliga för människor, exempelvis TSE och
fågelinfluensa (avian influenza). Största hotet i ekonomiskt avseende kommer
för närvarande från MKS, klassisk svinpest, swine vesicular disease,
Newcastlesjuka och fågelinfluensa, som alla uppträder endemiskt eller
sporadiskt i EU-medlemsstater.
Klassisk svinpest
Klassisk svinpest kan orsaka stora utbrott, jämförbara med MKS. Vid det senaste stora
svinpestutbrottet i Nederländerna 1997 måste man t.ex. avliva ca 11 miljoner svin.
Sjukdomen orsakas av ett virus som delvis är resistent mot måttlig värme (56°C) och som
inaktiveras genom pH under 3,0 eller över 11,0. Viruset överlever lätt i kalla miljöer och det
överlever vissa former av köttbehandling (torkning och rökning). Döden inträffar i regel inom
en vecka från det att symtomen visar sig och mortaliteten kan uppgå till 90 procent. Svin och
vildsvin är de enda naturliga värddjuren för klassiskt svinpestvirus. Överföringen sker genom
direktkontakt med smittade svin, förtäring av produkter från smittade svin eller svinprodukter
och kontakt med smittat material, som kan ha transporterats fysiskt av fåglar, flugor och
människor. Långväga transport i sprejburkar anses inte vara en faktor. Inkubationstiden är
2-14 dagar. Sjukdomen förekommer i större delen av Asien, Central- och Sydamerika samt
delar av Europa och Afrika. Det finns ett säkert och verksamt vaccin som snabbt bygger upp
ett långvarigt skydd. Även här finns emellertid samma problem som vid MKS: att skilja
mellan vaccinerade och smittade djur. I EU är därför endast nödvaccinering tillåten. Under de
senaste utbrotten tillgreps dock inte denna möjlighet.
Swine vesicular disease (SVD)
Sjukdomen orsakas av ett virus som överlever nedkylning och frysning och som inaktiveras
genom upphettning till 56°C under 1 timma. Det är stabilt inom ett brett pH-intervall. Viruset
klarar jäsning och rökning. Sjukdomen har låg morbiditet bland boskap men hög i
svinbesättningar. Värddjuren är svin och laboratoriepersonal kan börja uppvisa antikroppar.
Överföringen sker genom sår i hud och slemhinnor och genom kontakt med avföring från
smittade svin. Överföring kan också ske genom kontakt med köttrester och köksavfall som
härrör från smittade svin. Inkubationstiden är 2-7 dagar. Sjukdomen har rapporterats från
Hongkong, Japan och flera olika europeiska länder. De kliniska symtomen på SVD kan lätt
förväxlas med symtomen på MKS. Mot SVD finns inget vaccin och sjukdomen kontrolleras
genom slakt.
Newcastlesjuka
Sjukdomen orsakas av ett virus som inaktiveras genom upphettning till 56°C under 3 timmar
eller till 60°C under 30 minuter och i surt pH. Viruset kan överleva i döda värddjur och
RR\483401SV.doc
71/107
PE 322.219
SV
avföring under flera veckor och avföringen kan vara smittsam i över en månad vid 37°C.
Värddjur är många olika fågelarter, såväl tama som vilda. Viruset är smittsamt för människor,
men orsakar inga allvarliga eller långvariga symtom. Mortalitet och morbiditet för denna
sjukdom varierar för olika arter, och beroende på virusstammen. Kycklingar är de mest
mottagliga bland fjäderfän, ankor och gäss hör till de minst mottagliga. Överföring sker
genom direktkontakt med sekret, framför allt avföring, från smittade fåglar, vatten, verktyg,
lokaler, kläder etc. Vilda flyttfåglar kan vara den primära orsaken till att smittan införs.
Inkubationstiden är 4-6 dagar. Newcastlesjukan är endemisk i många länder i världen. En del
europeiska länder har varit fria från sjukdomen under flera år.
Det finns inga enhetliga regler för bekämpningen inom EU. De flesta länder med kommersiell
fjäderfäuppfödning vaccinerar för att kontrollera sjukdomen. I Norge, Sverige och Finland är
vaccinering förbjuden och kontrollen sker genom utslaktning. Profylaktisk vaccinering är
frivillig i Förenade kungariket. I Nederländerna och vissa andra EU-länder är vaccinering
däremot obligatorisk. Utbrott av sjukdomen eller smitta med virulent virus bekämpas
emellertid genom utslaktning och destruering av alla fåglar på smittade anläggningar och
genom restriktioner mot förflyttningar inom området.
Aviär influensa
Sjukdomen orsakas av ett virus som inaktiveras genom upphettning till 56°C under 3 timmar
eller till 60°C under 30 minuter och av surt pH. Viruset överlever under långa perioder i
vävnader, avföring och även i vatten. Det är mycket smittsamt och kan ge en mycket hög
mortalitet (upp till 100 procent). Viruset som orsakar den höggradigt patogena aviära
influensan har i första hand hittats i prover från kycklingar och kalkoner. Det är rimligt att
anta att alla arter av fjäderfä kan smittas. Överföringen sker genom direkt kontakt med sekret
från smittade fåglar, framför allt avföring, via smittat foder och vatten samt via utrustning och
kläder. Kliniskt normala vatten- och havsfåglar kan föra in viruset i besättningar. Spruckna,
smittade ägg kan också smitta kycklingar i äggkläckningsmaskiner. Inkubationstiden är 3-5
dagar.
Den nuvarande bekämpningen består av utslaktning av alla fåglar på gården, destruering av
kroppar och alla djurprodukter, rengöring och desinficering samt en 21dagars väntan innan en
ny djurbesättning kan införas.
Bluetongue
Möjligen på grund av den globala uppvärmningen har på senare tid andra sjukdomar dykt upp
i begränsad omfattning, t.ex. bluetongue som sprids genom myggor.
Sjukdomen orsakas av ett virus som inaktiveras genom upphettning till 50°C under
3 timmar eller till 60°C under 15 minuter. Viruset är mycket känsligt för pH-värden
under 6,0 och över 8,0. Det är mycket stabilt i närvaro av protein (det har till exempel
överlevt i flera år i blod som lagrats vid 20°C). Det orsakar i normalfallet en låg
mortalitet i får. Värddjuren är får och boskap. Getter, dromedarer och vilda idisslare
drabbas av en i regel symptomfri infektion. Överföringen sker med biologiska bärare:
Culicoides spp. Inkubationstiden är 5-20 dagar. Viruset förekommer i ett brett bälte av
PE 322.219
SV
72/107
RR\483401SV.doc
länder med en ungefärlig utsträckning mellan 40°N och 35°S. Bluetongue-viruset har
genom serologi kunnat påvisas i regioner där Culicoides-bäraren förekommer (till
exempel Afrika, Amerika, Australien och vissa länder i södra Asien och Oceanien).
Klinisk sjukdom som bekräftats genom virusisolering har emellertid endast observerats
i ett fåtal länder.
I september 2001 fattade Europeiska kommissionen beslut om att förbjuda importen av
levande djur och deras sperma, embryon och ägg från bluetongue-drabbade arter som kom
från eller som transiterats genom Albanien, Bulgarien, före detta jugoslaviska republiken
Makedonien och Förbundsrepubliken Jugoslavien. Liknande restriktioner förekommer också i
områden inom Europeiska unionen där sjukdomen förekommer (Grekland, Balearerna,
Korsika och vissa områden i Italien).
Det finns för närvarande inget vaccin i EU.
Vaccineringspolitiken när det gäller djursjukdomar som kan medföra stora ekonomiska
skador och där det finns en stor risk för att de förs in i EU har endast delvis gjorts enhetlig
inom EU. De vaccin som finns tillgängliga erbjuder, om de överhuvudtaget finns tillgängliga,
delvis endast ett begränsat skydd eller används (som i fallet med klassisk svinpest) av
ekonomiska skäl möjligen inom ramen för nödvaccineringar.
Med tanke på den allt intensivare världshandeln och den globala uppvärmningen är det
absolut nödvändigt med en omfattande analys på europeisk nivå av det hot som de befintliga
och förväntade införda djursjukdomarna i EU utgör, och som kan hänga samman med
långtgående ekonomiska skador.
Rekommendationer till medlemsstaterna och kommissionen
Förutom de rekommendationer som redan lämnats i tidigare avsnitt vill föredraganden
sammanfattningsvis även ge följande rekommendationer:
Internationella aspekter
På grund av sin extrema smittsamhet kommer MKS gång på gång att dyka upp även i
sjukdomsfria områden, så länge den inte i praktiken är fullständigt utrotad. Bestående
framgångar i samband med den världsomspännande bekämpningen av MKS går enbart att
uppnå, om det lyckas att genom ett nära internationellt samarbete på ett avgörande sätt tränga
tillbaka farsoten i de områden som alltjämt är enzootiskt sjukdomsdrabbade. Kommissionen
bör därför kraftigare stödja de berörda länderna i deras ansträngningar att kontrollera
respektive utrota MKS och engagera sig för att för ett förbättrat samarbete med avseende på
information (tidiga varningssystem).
I och med anslutningen av tio nya medlemsstater kommer även scenariot för att nya
djursjukdomar förs in i EU inom kort att förändras. Kommissionen bör i samband med
anslutningsförhandlingarna säkerställa att gränskontrollpunkterna i kandidatländerna vid EU:s
framtida yttre gränser vid tidpunkten för anslutningen svarar mot förhållandena i de
hittillsvarande medlemsländerna. Medlemsstaterna bör med kommissionen som samordnare
RR\483401SV.doc
73/107
PE 322.219
SV
utvidga samarbetet med kandidatländerna inom området för förebyggande och bekämpning av
djursjukdomar.
En viktig faktor vid genomförandet av en vaccineringsstrategi är naturligtvis att det finns
tillräckligt med vaccin den närmaste framtiden. Detta är svårt att uppnå utan hjälp utifrån i de
fattigare länder som gränsar till EU. Medlemsstaterna och gemenskapen bör därför hålla
förråd av vaccin respektive antigenmaterial i så stora kvantiteter, att de vid behov även utan
problem snabbt kan ställas till förfogande för länder som gränsar till EU.
Som redan sagts är tidsfristerna för återfående av status som ”MKS-fritt utan vaccinering”
olika vid nödvaccinering och ”utstampningspolitik”. Hittills har det inte heller på kort sikt
varit möjligt för ett land som drabbats av ett MKS-utbrott att genom regionalisering få vissa
områden erkända som MKS-fria av OIE för att skydda dem från handelsrestriktioner.
Medlemsstaterna måste som medlemmar i OIE i samarbete med kommissionen verka för att
OIE-reglerna fortlöpande tar hänsyn till de vetenskapliga framstegen vad gäller utveckling av
vacciner och testmetoder och att rutinerna inom OIE möjliggör snabba beslut
Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att aktivt sträva efter att bringa väntetiden för
att återuppnå status som MKS-fri efter en strategi för vaccinering i syfte att inte avliva djuren
efter vaccineringen i överensstämmelse med den tidsperiod som gäller när en strategi för att
vaccinera i syfte att avliva djuren tillämpas, det vill säga, 3 månader i båda fallen. Det skall
därvid inte bortses från att det kommer att behövas ytterligare förbättringar av vaccinerna och
testmetoderna för att upptäcka smittade djur i en besättning.
Eftersom EU är en inre marknad och av tredje land betraktas som ett enhetligt område
berörs alla medlemsstaterna av de handelshinder som uppstår när MKS utbryter i en av
dem. Eftersom ett kraftigt MKS-utbrott inom EU:s inre marknad mycket snabbt kan
anta gränsöverskridande dimensioner, måste övergripande hänsyn tas både till
grannländernas till en av MKS drabbad medlemsstat och gemenskapens intressen.
Gemenskapen bör ha möjlighet att i förekommande fall på egen hand bestämma
strategin för MKS-bekämpning, om detta erfordras för att skydda väsentliga intressen i
medlemsstater som hotas av MKS eller i gemenskapen. Medlemsstaterna bör lämna sitt
samtycke till motsvarande förslag från kommissionen.
Den allt intensivare handeln med animaliska produkter inom ramen för globaliseringen,
den ökande turismen och klimatuppvärmningen har skapat ett nytt scenario för hotet
från djursjukdomar. Kommissionen bör därför med utgångspunkt från en analys av det
hot som de befintliga och förväntade införda djursjukdomarna i EU utgör, och som kan
hänga samman med långtgående ekonomiska skador, utarbeta ett helhetskoncept för att
förhindra och bekämpa smittsamma sjukdomar hos produktionsdjuren i EU.
Förebyggande och bekämpning av MKS
Den förebyggande övervakningen är ett avgörande inslag i den förebyggande
sjukdomsbekämpningen. Det kan erinras om att MKS-utbrottet vid svinanläggningen i
Heddon-on-the-Wall inte anmäldes och att djurhållningen där uppenbarligen var av dålig
kvalitet. Medlemsstaterna bör därför inrikta sina övervakningssystem för djursjukdomar på att
tidigt upptäcka utbrott av smittsamma sjukdomar. Medlemsstaterna bör på grundval av
PE 322.219
SV
74/107
RR\483401SV.doc
riskanalyser se över i vilken omfattning inskränkningar av transporter av produktionsdjur
skall införas också under smittfria tidsperioder, särskilt när det råder stor risk för utbrott av en
smittsam sjukdom, exempelvis när en sådan brutit ut i en annan medlemsstat.
Ett centralt inslag i bekämpningen av MKS och andra djursjukdomar utgörs av
katastrofplanerna. Som 2001 års kris visade är dessa avgörande för
MKS-bekämpningens effektivitet. Medlemsstaterna bör revidera och regelbundet testa
sina katastrofplaner på grundval av erfarenheterna från MKS-krisen 2001 – i synnerhet
med avseende på den personal och de materiella resurser och laboratorieresurser som
kan sättas in.
De hotbilder som tecknades före 2001 visade sig vara för optimistiska. Katastrofplanerna bör
baseras på en riskanalys och ta hänsyn till olika scenarier, för att även epidemier av stor
omfattning skall hållas under kontroll.
Kriterierna för nödvaccinering är av central betydelse. Det är visserligen inte lätt att
utöver djurhälsokriterierna fastställa mätbara kriterier när det gäller de sociala och
psykologiska verkningarna av bekämpningsstrategin. Man kan emellertid utarbeta en
katalog över omständigheter där ”utstampningsmetoden” inte bör användas, t.ex. vid
ett stort utbrott i ett område med hög djurtäthet, där man på grund av otillräcklig
infrastruktur för destruering av djurkroppar skulle vara tvungen att använda
miljöfarliga förbränningsbål eller massnedgrävning. Oavsett detta måste man göra
kostnads-nyttoanalyser över de sannolika ekonomiska verkningarna för det drabbade
området. Kriterierna för att ta till nödvaccineringar bör definieras så konkret som
möjligt utan att på orimligt sätt begränsa myndigheternas erforderliga
bedömningsspelrum i samband med bekämpningen av sjukdomen. I planläggningarna
bör utöver lantbruket även inbegripas livsmedelshandeln, andra relevanta
näringslivssektorer samt lokala myndigheter och konsumentorganisationer.
Katastrofplanerna bör utformas så att nödvaccineringar kan genomföras som ett första
alternativ som bekämpningsåtgärd i början av ett utbrott. Medlemsstaterna bör vid
varje tidpunkt ha grunddragen i sina katastrofplaner tillgängliga på Internet.
Medlemsstaterna bör inbördes avstämma sina katastrofplaner, i synnerhet vad gäller
gränsnära regioner.
Hittillsvarande praxis med FVO:s prövning av de nationella katastrofplanerna måste ändras.
Kommissionen bör minst vart tredje år pröva respektive medlemsstats katastrofplan på plats,
för att i tid kunna upptäcka och avhjälpa brister.
Medlemsstaterna bör i samarbete med kommissionen bygga upp kompatibla och med
varandra förbundna elektroniska informationssystem om djursjukdomar, som innehåller och
sammanlänkar all relevant information för en effektiv hantering av djursjukdomar, och i
vilket, i händelse av ett utbrott, relevanta uppgifter kan matas in av insatsstyrkorna på plats
(särskilt veterinärer) i realtid.
Erfarenheterna från MKS-bekämpningen i Skottland har visat på betydelsen av samordning
och samarbete mellan insatsstyrkorna och myndigheterna på platsen. Medlemsstaterna bör
därför säkerställa en integrerad krishantering och korta kommunikationsvägar för berörda
organ samt, i den mån detta inte äventyrar genomförandet av den nationella strategin, lägga
RR\483401SV.doc
75/107
PE 322.219
SV
beslutsbehörighet i tveksamma fall på det lokala respektive regionala planet. Vid utarbetande
av katastrofplanerna bör man i förväg avgöra vilka åtgärder som skall vidtas med avseende på
de risker som dyker upp, och vilka kanaler som skall användas för att vidarebefordra
information till allmänheten. Inrättande av permanenta förbindelser, både i förväg och i
efterhand, mellan samtliga berörda organisationer (offentliga myndigheter, jordbrukssektorn,
medborgarna) bör inta en central plats vid utarbetandet av katastrofplanerna, och vara föremål
för särskild uppmärksamhet vid kommissionens utvärderingar av dem.
Minskningen av antalet veterinärer både i statlig tjänst och på lantbruksområdet är oroande
med tanke på en godtagbar övervakningspraxis. Medlemsstaterna anmodas därför att
omgående stoppa och vända tendensen till personalminskning inom den offentliga
veterinärtjänsten och att permanent hålla tillräckligt med veterinärpersonal för förebyggande
och bekämpning av djursjukdomar, så att inte ens omfattande sjukdomsutbrott hamnar utom
kontroll.
Även om sjukdomsförloppet 2001 var förödande är MKS-bekämpning inte något som
myndigheter eller veterinärer har erfarenhet av eftersom sjukdomen sedan årtionden knappast
har uppträtt i EU. Bara ett fåtal veterinärer har över huvud taget upplevt MKS i verkligheten.
Därför är det viktigt med utbildning. Medlemsstaterna bör av den anledningen regelbundet
genomföra utbildningsåtgärder och krisövningar kring sjukdomsbekämpning som inbegriper
bönder och veterinärer – även gränsöverskridande tillsammans med angränsande
medlemsstater.
I Förenade kungariket hindrades genomförandet av vaccineringar 2001 (också) därigenom att
livsmedelskedjorna var oroade över att konsumenterna inte skulle acceptera produkter från
vaccinerade djur. Medlemsstaterna bör därför i ökad omfattning informera allmänheten om
djursjukdomar och dessas effekter på den mänskliga hälsan.
Ett stort problem vid sjukdomsbekämpningen 2001 låg i svårigheterna att spåra får.
Kommissionen bör därför så snabbt som möjligt lägga fram ett förslag om omformulering av
direktiv 92/102/EG med avseende på en förbättring av märkningen av svin, får och getter.
Biosäkerheten på gården är också en viktig faktor i den förebyggande
sjukdomsbekämpningen. Hit hör också sanitära förhållanden och övervakning, som
lantbrukaren själv skall ansvara för. Medlemsstaterna bör utfärda riktlinjer när det gäller
grundläggande säkerhetsåtgärder för att förhindra djursjukdomar, som skall följas på gårdar
med djurhållning. Om man fastställer upprepade överträdelser av dessa bör den ansvarige
kunna förbjudas att driva jordbruksföretag med djurhållning.
Importkontroll
Medlemsstaterna måste strikt tillämpa det över hela EU harmoniserade systemet för
import av klövdjur och säkerställa att import enbart äger rum från som säkert
uppräknat tredje land och enbart förutsatt att erforderliga djurhälsointyg föreligger.
Produkter av animaliskt ursprung bör endast härröra från godkända företag och
import bör endast vara möjlig via speciella, välutrustade
veterinärgränskontrollpunkter. I förekommande fall måste kontrollpunkter med
otillräcklig utrustning stängas. Medlemsstaterna bör vid överträdelser av
importbestämmelserna på området för livsmedelshandel utdöma avskräckande straff
PE 322.219
SV
76/107
RR\483401SV.doc
som är så identiska som möjligt.
Medlemsstaternas kontrollåtgärder vid EU:s yttre gränser, som syftar till att förhindra
införandet av såväl mottagliga djur som från dessa härrörande produkter från
MKS-riskländer och i samband med MKS-utbrott i angränsande länder, måste vara
enhetliga.
Kommissionen bör utöver den fortlöpande granskningen av gränskontrollpunkterna snabbt
tillgripa åtgärder för att förbättra det befintliga systemet för övervakning av djurtransporter
inom EU (”Animosystemet”). Utöver detta bör systemet för övervakning av import till EU
(”Shiftsystemet”) snabbt göras funktionsdugligt.
Gemenskapen bör snarast möjligt avskaffa den i enlighet med direktiv 72/462/EEG hittills
tillåtna införseln av små mängder kött, som är en del av de resandes personliga bagage och
avsett att förtäras av dem personligen. På denna punkt började kommissionen vidta åtgärder i
september 2002. Överträdelser av detta bör beläggas med kraftiga penningböter.
Forskning och utveckling
Först bör det påpekas att man inte kan vänta sig något nämnvärt engagemang från näringens
sida när det gäller utvecklingen av vacciner förrän politiken principiellt är inriktad på att i
stället för ”utstampning” prioritera förebyggande rutinvaccinering som första åtgärd (vilket
naturligtvis förutsätter att vacciner och tester uppnår en viss kvalitet).
Kommissionen bör omgående utse ett referenslaboratorium för gemenskapen för vesikulära
virussjukdomar, som säkerställer förbindelsen till de nationellt ansvariga laboratorierna och
stödjer dessa och som är i stånd att tillhandahålla optimala metoder för diagnos av vesikulära
virussjukdomar hos djur, utföra experiment och fältförsök avseende MKS samt erbjuda
information och fortbildningar.
Kommissionen och medlemsstaterna bör i större omfattning främja forskningsarbete med
avseende på de djursjukdomar som anges i OIE:s A-lista och som förekommer i EU eller kan
förväntas förekomma, och koordinera dessa i syfte att möjliggöra rutinmässiga vaccineringar.
I den mån det rör sig om MKS bör tyngdpunkten ligga inom följande områden:
Förbättring av vaccinerna med målsättningen att utveckla ett vaccin, som bara skall
användas en gång och som täcker så många serotyper och undertyper till dessa som
möjligt, som bygger upp skyddet mycket snabbt och som blockerar överföringen av
viruset för att utesluta ”smittbärarstatus”.
- Förbättring av testerna med målsättningen att på ett tillförlitligt sätt kunna skilja
vaccinerade djur från vaccinerade och samtidigt smittade djur och att tidigare än hittills
kunna påvisa MKS efter smitta.
- Matematiska modeller med vars hjälp det går att bättre uppskatta effekterna av olika
bekämpningsstrategier inklusive användning av vaccinationer.
-
Ersättningar från EU respektive medlemsstaterna
Som framgår av rapporterna från FVO sackar en del medlemsstater efter i införlivandet av
RR\483401SV.doc
77/107
PE 322.219
SV
EU-direktiven. Om försummelser från medlemsstaternas sida leder till högre kostnader än
nödvändigt skulle det vara fel om andra medlemsstater måste betala för detta. Kommissionen
bör lägga fram ett förslag till ändring av beslut 424/90/EEG, som i princip enbart medger att
gemenskapen bidrar till ersättningar för förluster till följd av åtgärder för MKS-bekämpning
under förutsättning att den aktuella medlemsstaten innan sjukdomen bröt ut har omsatt
samtliga tillämpliga direktiv angående MKS till nationella lagar och att medlemsstatens
förberedelser för en eventuell MKS-epidemi (katastrofplan, personella och materiella resurser,
infrastruktur) varit tillräckliga. Ersättningarna bör vidare vara kopplade till att mottagarna
stått för ett rimligt eget bidrag via premier för motsvarande försäkringar eller på annat sätt.
Övriga frågor
Mot bakgrund av erfarenheterna från 2001 är den tidigare använda kostnads-nyttoanalysen
med hänsyn till kostnaderna i förhållande till nyttan när det gäller profylaktiska
rutinvaccineringar uppenbart obsolet. Kommissionen uppmanas därför att på grundval av
erfarenheterna under 2001 utarbeta en kostnads-nyttoanalys för profylaktiska vaccineringar,
så som de användes med framgång före 1992 av en rad medlemsstater. Denna underökning
bör omfatta en analys av för- och nackdelar på områdena internationell handel, offentlighet
och marknadsföring inom EU. Kommissionen bör också ge i uppdrag en undersökning
(kostnads-nyttoanalys) av MKS-bekämpningsstrategier (nödvaccineringar/”stamping-out”)
vid ett MKS-utbrott, i vilken hänsyn till ekonomiska och icke ekonomiska effekter i de
drabbade områdena, på nationell nivå och på EU-nivå, skall tas.
Medlemsstaterna bör genom lagstiftning och organisatoriskt säkerställa, att vid en eventuell
vaccinering animaliska produkter från MKS-vaccinerade djur åtminstone kan marknadsföras
regionalt, men helst i hela EU, i den mån detta kan ske utan sjukdomshygieniska
betänkligheter. De stora företagen inom livsmedelsbranschen bör delta i planeringen.
Medlemsstaterna uppmanas i övrigt att på lämpligt sätt genomföra direktiv 91/628/EEG (i den
genom direktiv 95/29/EG ändrade versionen) om skydd av djur i samband med transport.
Kommissionen bör, inte bara av djurskyddshänsyn utan också för att begränsa spridningen av
djursjukdomar, lägga fram ett förslag till lag för att begränsa varaktigheten för transport av
nötkreatur, hästar, getter, får och svin, som inte är avsedda för specifika avels- och/ eller
sportändamål, till maximalt 8 timmar respektive 500 kilometer.
Kommissionen bör slutligen för parlamentet och rådet framlägga en utvärderingsrapport
avseende huruvida FVO, som 1993 av Europeiska rådet placerades i Irland, personalmässigt
och sett ur infrastruktursynpunkt har sådana resurser att organisationen på lång sikt på ett
effektivt sätt kan utföra de uppgifter den fått sig ålagda, och om mot bakgrund av
utvidgningen en placering av organet i Bryssel, i synnerhet med tanke på den höga
personalomsättningen, skulle innebära fördelar.
PE 322.219
SV
78/107
RR\483401SV.doc
Bilaga 1
Sammanfattning av det besök som genomfördes av en delegation från utskottet i
Förenade kungariket den 17-20 april 2002
Delegationen för det tillfälliga utskottet för MKS i Europaparlamentet genomförde den
17-20 april 2002 sitt första besök i Förenade kungariket – i Skottlands regioner samt
Northumberland och Cumbria. Några av huvudpunkterna på programmet var besöket hos de
båda boskapsuppfödare i Carlisle och Hallington vars gårdar drabbats av krisen, fyra möten
varav ett offentligt (den 17 i Hexham, den 18 i Gretna, den 19 i Carlisle, och den 20 i Kendal),
besök på marknaderna i Longtown och Hexham, besök vid begravningsgropen i
Great Orton Airfield, middagar med debatter som anordnades av de lokala myndigheterna i
Cumbria och Northumberland. Vid alla dessa tillfällen kunde delegationen ta del av
vittnesmål och synpunkter från jordbrukare och yrkesverksamma som direkt eller indirekt
berörts av mul- och klövsjukekrisen 2001 samt från inbjudna nationella och lokala experter
och aktörer.
Vid dessa olika möten framträdde följande huvudteman:
- Särskilda omständigheter som kännetecknade krisen.
- Krisens omfattning och effekter på den berörda befolkningen.
- Problem på beslutsmässig och organisatorisk nivå, som lokala och nationella aktörer och jordbruks- och landsbygdsbefolkningen i dess helhet konfronterades med i samband med
genomförandet av strategin för att utrota sjukdomen.
- Lärdomar som redan nu kan dras av detta.
Vid mötena framkom även att diskussionen om strategin för bekämpning av MKS är
komplicerad, något som visade sig i form av motstridiga åsikter och reaktioner om frågor av
central betydelse för krishanteringen.
1. SÄRSKILDA OMSTÄNDIGHETER FÖR MUL- OCH
KLÖVSJUKEKRISEN
Den epizooti som bröt ut i Förenade kungariket i februari 2001 överraskade genom sin
omfattning och extrema smittsamhet. Den stora geografiska utbredningen och svårigheten att
spåra smittspridningsvägarna gjorde det svårare att utrota sjukdomen och ledde till en kris
som kom att vara i över tio månader. Under denna tid drabbades de lokala ekonomierna
varaktigt med kännbara effekter för befolkningen. Enligt Russell Brown, parlamentsledamot
för Dumfries, skulle krisen förvisso ha kunnat hanteras på ett bättre sätt. Den kunde dock inte
jämföras med 1967 och erfarenheterna från den gången var inte tillräckliga för en riktig
kartläggning av den. Joyce Quin, parlamentsledamot och statssekreterare med ansvar för
jordbruksfrågor vid den tidpunkt då sjukdomen bröt ut, menade att det därför var fel att påstå
att man inte dragit lärdom av erfarenheterna från 1967.
RR\483401SV.doc
79/107
PE 322.219
SV
2. KRISENS PÅVERKAN OCH EFFEKTER PÅ DEN BERÖRDA
BEFOLKNINGEN
Krisen har haft långtgående effekter för hela lokalbefolkningen, som känslomässigt och
ekonomiskt har drabbats på följande sätt:
- Jordbrukarna har lidit av att deras besättningar slaktats ut och destruerats.
- Uppfödare har drabbats hårt av förbuden mot att flytta djuren, i vissa fall hindrats från att
utfordra dem och förlorat intäkter från boskapsförsäljning och turistverksamhet på gården.
- Föreståndarna för boskapsmarknaderna och deras anställda har tvingats att stänga under
många månader.
- Yrkesverksamma inom turist- och fritidssektorn har med full kraft drabbats av kundernas
minskade förtroende.
- Handels- och industriidkare har indirekt påverkats.
För vissa av dessa grupper blev situationen särskilt kritisk, eftersom det inte utgick någon
ersättning för förluster till följd av epizootin. Uppfödare och yrkesverksamma, särskilt inom
turistnäringen, har burit starka vittnesbörd om detta. Gårdarna ödelades och situationen för
turistnäringen var katastrofal i de områden där sysselsättningen är starkt beroende av dessa
båda verksamheter. Utöver jordbruket och turismen har hela den lokala ekonomin drabbats av
krisen, till följd av en allmän nedgång för handel, sysselsättning och investeringar.
Några siffror nämndes för att uppskatta det senaste epizootiutbrottets påverkan på ekonomin,
bland annat siffran 230 miljoner engelska pund för turistverksamheten enbart i regionen
Cumbria. De verkliga siffrorna är dock svåra att fastställa, på grund av epizootins ej mätbara
effekter och de många olika sätt dessa yttrar sig på (inkomstförluster, nedlagda verksamheter,
förlust av arbetstillfällen, avlivade rasdjur och miljöförstöring). Att utplåna spåren av dessa
effekter kan ta åtskilliga år.
Även om den ekonomiska bördan i sig är tung, är den psykologiska effekten väl så svår att
bära. Detta var det budskap flera talare ville framföra, när de tog upp den känsla av vrede,
frustration och uppgivenhet som hela landsbygdsbefolkningen hade upplevt, men även den
splittring som krisen vållat inom befolkningen. Vissa talare framhöll också den hårda
konfrontation som ägt rum mellan jordbrukare och övriga yrkesgrupper, liksom mellan
jordbrukarna själva, och som förstärkts av att kompensationsreglerna inte varit utformade på
ett sådant sätt att den faktiska skada som de olika näringarna lidit kunnat ersättas på ett
korrekt sätt. Enligt dessa talare har detta spätt på ungdomarnas ointresse för jordbruket och
livet på landsbygden i allmänhet, och förtroendet för de politiska myndigheterna på nationell
och lokal nivå har minskat.
3. PROBLEM I SAMBAND MED STRATEGIN FÖR ATT UTROTA
SJUKDOMEN
3.1
BESLUTSPROCESSEN
Åtskillig kritik formulerades när det gällde beslutsprocessen. Att besluten i alltför hög grad
fattades på central nivå var något som framhölls, liksom att man inte i tillräcklig utsträckning
PE 322.219
SV
80/107
RR\483401SV.doc
beaktade lokal kompetens när besluten förbereddes.
I samband med besöket på Peter Hollidays gård Dobcross Hall (Gaitsgill, Dalston) gav han
exempel på detta och kritiserade bristen på lokal beslutskompetens, även för snabba beslut
som gällde avlivning av boskap, där det krävdes tillstånd från jordbruksministeriet.
J.M. Elliott, chef för säkerhetstjänsten i grevskapet Cumbria, ansåg att denna överdrivna
centralisering även hade gjort hanteringen av licenser för förflyttning av djur mindre effektiv.
Oviljan att erkänna den kunskap och kompetens som fanns på orten kritiserades likaså. Enligt
den lokale veterinären David Black var man tvungen att insistera hos de nationella
myndigheterna och lägga fram onödiga bevis för att bekräfta att sjukdomen förekom på en
gård. Ibland krävdes ett andra besök för att man skulle få tillstånd att slakta från de centrala
myndigheterna, som saknade förståelse för de lokala behoven och var alltför upptagna med
värderingsfrågor. Samma förhållande redovisades när det gällde Cath Aynsleys gård,
Whiteside Law. Jordbrukarna kritiserade bristen på ledning och åtgärder från
jordbruksministeriets veterinärtjänster för att bekräfta fallen av MKS, trots de typiska symtom
som beskrevs av den lokale veterinären. Enligt Sue Wrennal, arrenderande jordbrukare i
Cumbria, borde besluten ha fattats av lokala aktörer, som var bättre skickade att identifiera
riskerna. Ann Holmes, ledamot av Cumbrias grevskapsråd, menade att förslagen från
lokalsamhällets företrädare ibland diskuterades men att de alltför sällan beaktades.
Andra talare, företrädare för de lokala myndigheterna i Cumbria och Northumberland och
vanliga jordbrukare, framhöll vidare att vissa beslut varit inkonsekventa, att de nationella
myndigheterna agerat tveksamt och att intellektuella haft alltför stort inflytande på
myndigheterna. Detta har bidragit till att ställa nationella lösningar mot lokala lösningar, i
stället för att utarbeta gemensamma lösningar, vilket haft till följd att beslutskedjan
försvagats.
Andra kritiserade dessutom de centrala myndigheterna för att ha underskattat de mänskliga
aspekternas betydelse och för att de inte agerat mer synligt i krisens inledningsskede.
T. Amstrong, föreståndare för marknaden i Longtown, menade att det förhållande att inga
regeringsföreträdare kommit på besök under de sju veckorna efter smittans utbrott var typiskt
för regeringens sätt att hantera MKS. Armstrong ansåg vidare att den marknad som han
förestod inte skulle ha hållits den 22 februari 2001 och därför inte skulle ha smittats, om
beslutet att förbjuda förflyttningar av djur hade fattats tidigare.
3.2
KOMMUNIKATION OCH INFORMATION
Sue Bolam, förvaltare av Belsay Estate och ledamot av grevskapsrådet i Northumberland
(manager of Belsay Estate and Northumberland county councillor) beklagade bristen på
ledning på plats och därtill de långsamma förfarandena, oklarheten kring vilka åtgärder som
skulle vidtas och bristen på tillräckliga anvisningar om de åtgärder som skulle vidtas. Trots
upprepade krav på information var regeringen inte i stånd att lämna snabba besked, i
synnerhet om vad som skulle hända med djuren. Att inte veta om besättningen skulle avlivas
eller inte, och när detta skulle ske, var särskilt förvirrande för de berörda uppfödarna.
Företrädarna för jordbrukarnas fackliga organisation “National Farmers Union”, NFU,
(Richard Ellison, Gordon Meek, Stoker Frater, Robin Spence, Veronica Waller) kritiserade i
RR\483401SV.doc
81/107
PE 322.219
SV
sin tur att de nationella myndigheterna var så dåligt insatta i lokala förhållanden och pekade
också på att den tillgängliga informationen om gårdarnas och djurens lokalisering var
otillräcklig, vilket ledde till förseningar och onödiga risker för smittspridning.
Andra vittnesmål innehöll hårdare kritik. Det gäller exempelvis Roger från
småbrukarorganisationen i North Yorkshire (North Yorkshire Smallholders Associations).
Han tyckte att regeringen hade agerat nonchalant och varit oförmögen att kontrollera
situationen, med sunt förnuft lyssna till vetenskapliga yttranden och förklara det berättigade i
de beslut som fattades, framför allt när det gällde vaccinering och slakt.
Jordbrukaren Susan Greenhill ansåg att varken den fackliga organisationen NFU eller
regeringen varit i stånd att lämna korrekt information till de jordbrukare som behövde det och
att man inte tillräckligt hade uppmärksammat hur viktiga djuren var för regionen och för
miljön och turismen, trots att djuren utgör själva grunden för landsbygdsbefolkningens
levnadssätt i de grevskap där marken inte kan användas på något annat sätt.
Flera uppfödare påtalade andra brister i kommunikationen och nämnde att det saknades en
särskild telefonlinje för att deklarera besättningarna, med följd att den enda tillgängliga linjen
ständigt var upptagen, att kontakterna mellan regeringens veterinärtjänster fungerade dåligt
och framför allt att någon offentlig utredning inte gjorts, vilket uppfattades som ännu ett
tecken på bristande öppenhet och kommunikation från regeringens sida.
Denna synpunkt angående de nationella myndigheternas bristfälliga kommunikation och
avsaknaden av en öppen och uttömmande diskussion tillbakavisades emellertid bestämt av
Joyce Quin. Hon ansåg nämligen att påståendet att regeringen inte var tillräckligt öppen
saknade grund, eftersom det varje vecka anordnades möten tillsammans med företrädare för
berörda parter för att utvärdera situationen och regeringens åtgärder. Hon förklarade också att
de lokala aktörerna under krisens första månader försökte förankra sina åtgärder i centrala
beslutscentra, för att kunna stärka sitt ledarskap i krishanteringen när de lokala
bekämpningscentren började fungera.
Regeringens budskap om sin vaccineringspolicy och frågan om en eventuell nödvaccinering,
tedde sig icke desto mindre förvirrande för många av talarna:
- Man verkar inte riktigt ha förstått de främsta orsakerna till att den brittiska regeringen inte
tillgrep denna åtgärd. Vissa menade att det faktum att man avstod från nödvaccinering
motiverades av strikt affärsmässiga avväganden och nämnde oron för förlorade
exportmöjligheter, som torde funnits både hos regeringen och uppfödarna själva.
- Andra menade att den tillgängliga informationen inte var tillräckligt tydlig, vilket gjorde
det svårt att bedöma om de berörda djuren skulle slaktas efter vaccineringen eller inte och
svårt att förutsäga hur livsmedelsaffärer och konsumenter skulle ställa sig till saluföring av
produkter från vaccinerade djur.
- De olika ståndpunkter som intogs bland jordbrukarna och jordbrukarnas fackliga
organisationer bidrog till denna förvirring, som ytterligare späddes på av att man inte
förstod vilka importregler som skulle tillämpas för länder som genomförde vaccineringar.
Åtgärderna lade följaktligen stora motsättningar i dagen. Pastor David Emmison från
Kirkoswald Methodist Church ansåg inte att motsättningarna var förvånande, med tanke på
PE 322.219
SV
82/107
RR\483401SV.doc
att någon rationell diskussion inte kunde äga rum under krisen, på grund av att frågan om
vaccineringar var alltför emotionellt laddad.
Enligt företrädarna för NFU hade den fackliga organisationen alltid sett nödvaccinering som
ett tänkbart alternativ för att hejda sjukdomens spridning. Osäkerheten om vad som skulle
hända med de vaccinerade djuren talade emot denna bekämpningsmetod. Följande argument
spelade också in:
- De praktiska svårigheter som skulle ha behövt övervinnas för att genomföra vaccineringen
med hänsyn till sjukdomens stora spridning.
- Osäkra provtagningsmetoder och vacciner som gjorde att man inte kunde skilja mellan
vaccinerade och sjuka djur.
- Risken för att produkter från vaccinerade djur som ratades av livsmedelsindustrin inte
skulle gå att sälja, i kombination med risken för förlorade exportmarknader.
- Det förhållande att nödvaccinering kunde leda till att ett större antal djur måste avlivas än
vad som krävdes vid en omedelbar slakt.
- De motstridiga uppfattningarna inom jordbruksbefolkningen, som komplicerade beslutet
(de gårdar som ännu inte var infekterade ville tillgripa vaccineringar för att skydda sig,
medan de som redan förlorat sin besättning visade sig mer avogt inställda).
Kommissionens företrädare påminde om att Europeiska kommissionen hade givit tillstånd för
nödvaccinering i Förenade kungariket och i Nederländerna och antagit beslut om nödvändiga
åtgärder för att spåra kött från vaccinerade djur. De påpekade samtidigt att man hade planerat
en nödvaccinering i Cumbria för att rädda mjölkkobesättningen, men livsmedelsindustrins
påtagligt negativa inställning till produkter från vaccinerade djur hade gjort att man avstått
från att genomföra åtgärden. Vissa uppfödare ansåg i alla händelser att denna risk för att
produkter från de drabbade områdena skulle råka i vanrykte inte kunde underskattas.
Detsamma gällde risken för att inte längre kunna sälja rasdjur som vaccinerats och deras
avkomma.
Enligt veterinär David Black skulle nödvaccinering inte ha löst problemet med epizootins
spridning, med tanke på hur långt framskriden sjukdomen var. Att gå tillbaka till
förebyggande vaccinering kunde dessutom endast ske utan tillförlitliga och godkända tester
för att skilja vaccinerade djur från sjuka djur och utan ändrade standarder från OIE
(Internationella byrån för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar). Elaine Murray,
skotsk parlamentsledamot för Dumfries, intog en liknande ståndpunkt och ansåg att en
nödvaccinering inte verkade vara ett lämpligt alternativ vid den tidpunkt då krisen inträffade
och att man borde forska vidare innan det blev aktuellt med en förebyggande vaccinering.
Andra talare sade sig tvärtom vara övertygade om att införandet av en vaccineringspolicy
skulle ha varit att föredra framför den masslakt som genomfördes för att få sjukdomen under
kontroll.
3.3.
GENOMFÖRANDE
Ett antal uppfödare som delegationen träffade kallade epizootiutbrottets första dagar för en
“verklig katastrof”. Rex Toft, ordförande för Cumbrias grevskapsråd, bekräftade också att
RR\483401SV.doc
83/107
PE 322.219
SV
jordbruksministern, som var den som hade ansvaret för att reagera på krisen, hade varit
överhopad med arbete. Flertalet talare ansåg dock att situationen hade ordnat upp sig i
samband med arméns insats, som gjorde det möjligt att lösa ett stort antal logistikproblem och
som många därför skulle ha velat påskynda.
Den främsta kritiken gällde följande områden:
- Byråkrati och överdrivet formella förfaranden som inte lämpade sig för situationens
brådskande karaktär. Regeringen var också alltför mån om att följa de kriterier som
fastställts av Europeiska kommissionen för att försäkra sig om gemenskapsersättning
(David Black).
- Upprepade förseningar under hela den tid krisen varade (för att få sjukdomsfallen
bekräftade, för att avliva och forsla bort djur som skulle destrueras, för att sätta in armén,
för att få resultaten av de serologiska undersökningar som krävdes för att godkänna
förflyttning av djur, för att erhålla motsvarande licenser på grund av brister i de datasystem
som användes för detta ändamål, för att inrätta ett regionalt bekämpningscenter i
Northumberland osv.).
- Bristen på en effektiv och i förväg utarbetad insatsplan (brist på uppdaterade kartor över
trakten, tillräckligt utbildad veterinärpersonal, tillgängliga instruktionsböcker).
- Den undertaliga personalstyrka som hanterade krisen på plats, främst inom
veterinärtjänsterna, trots de betydande förstärkningar som tillkallades och hjälp av
veterinärer från tredje land.
- Det brutala sätt som vissa beslut tillämpades på (Martin Rushton, hotellägare, ledamot i
och en av initiativtagarna till krisalliansen i Cumbria), där vissa jordbrukare till och med
nämnde hot och påtryckningar när de motsatt sig beslut om att deras besättningar skulle
beslagtas, liksom hotet om att inte få motsvarande ekonomisk ersättning eller hotet om laga
åtgärder för att de bidragit till risken för ökad smittspridning.
- Avsaknaden av en strategi för att ta hand om de människor som arbetade med krisen ute på
fältet och som också led av situationen.
- Att man inte i tillräcklig utsträckning beaktat djurhälsoaspekterna, särskilt vid slakten av
djur, på gårdarna och vid begravningsgroparna.
- Att man underskattat risken för föroreningar av luft, vatten och mark.
Företrädarna för det brittiska ministeriet för miljö-, livsmedels- och landsbygdsfrågor bemötte
emellertid denna kritik i sina anföranden, särskilt när det gällde miljö och djurhälsa. Vid
besöket vid begravningsgropen i Great Orton Airfield berättade John Houlihan således att
veterinärtjänsten mycket noga övervakat slakten, för att se till att djuren behandlades väl.
Trots att begravningen gick så fort påpekade vidare den tekniskt ansvarige för anläggningen,
Laurie Lefeuvre, att alla försiktighetsmått hade vidtagits för att undvika miljöpåverkan och i
synnerhet att grundvattnet och ytvattnet förorenades till följd av att kroppsvätskor från de
ruttnande djurkadavren spred sig utanför området.
Kritiken var också mer eller mindre skarp beroende på vilket område det gällde. Vissa talare
framhöll stora skillnader i hur åtgärderna administrerats och tillämpats i England respektive
Skottland. Skottland var det område där slakten och destrueringen av djur utfördes mer
effektivt och där större hänsyn togs till krisens effekter på den lokala ekonomin (inlägg av
Andrew Campbell, rådssekreterare för Dumfries och Galloway).
PE 322.219
SV
84/107
RR\483401SV.doc
Organisatoriska problem togs dock upp under besöket. De allvarligaste problemen handlade
om slaktförfarandena, destrueringen av djur, restriktionerna som begränsade tillträdet till
landsbygden och systemet med licenser, som försvårade möjligheterna att korrekt tillämpa
bestämmelserna om bekämpning av sjukdomen, framför allt när det gällde åtgärder för
biosäkerhet, förflyttningar av djur och tidsfristen för slakt (åtgärder som i praktiken var
oförenliga med de nationella myndigheternas 24/48-timmarsregler). Vissa åtgärder visade sig
också alltför stelbenta i längden, exempelvis förbudet mot att flytta djuren under så lång tid,
vilket gjorde att de uppfödare som inte kunde utfordra djuren skaffade sig foder på olaglig
väg.
Slakt av djur
Många uppfödare berättade att policyn med slakt i närområdet varit illa samordnad,
redogjorde för hur slakten i allmänhet hade organiserats och vilka metoder som använts.
Bruce Jobson, jordbrukare och journalist inom jordbruksområdet, tyckte att slakten i
närområdet var onödig och att datamodellerna var olämpliga, med följd att genomförandet
skett orättvist och ibland utan synbar logik. Samtidigt som det rådde förvirring om huruvida
denna policy var laglig, kritiserade vissa uppfödare det systematiska tillvägagångssättet, som
gjorde att friska djur avlivades utan att det var möjligt att dessförinnan ogiltigförklara deras
infektion.
Det rådde dock ingen enighet kring dessa ståndpunkter. Veterinär David Black ansåg att slakt
i närområdet var lämpligt för att rädda andra djur och få krisen under kontroll, och nödvändigt
på grund av att olika vaccineringsbestämmelser saknades. Företrädarna för Europeiska
kommissionen hävdade också att slakt i närområdet var förenligt med gemenskapens
bestämmelser. De erinrade bland annat om att gemenskapens bestämmelser om bekämpning
av MKS i direktiv 85/511/EEG hade beaktats i de nationella insatsplanerna och tillade att den
brittiska insatsplanen hade utvärderats ingående och godkänts av kommissionen 1993. De var
även angelägna om att påpeka att de datamodeller som användes för slakt i närområdet endast
var ett verktyg som skulle underlätta besluten och visserligen inte var perfekta, men ändå hade
hjälpt veterinärerna att fatta beslut inom den knappa tid de hade till sitt förfogande.
Destruering av djur
Kritik riktades mot att bortforslingen av kadaver från avlivade djur hade försenats.
Kvittblivnings- och förbränningskapaciteten var nämligen inte tillräcklig, vilket ledde till att
regeringens veterinärtjänster fick tillgripa kadaverbål och begravningsgropar.
Även om det inte tycks finnas några bevis för att kadaverbålen riskerade att sprida sjukdomen
fick tillämpningen av denna destrueringsmetod enorma konsekvenser för uppfödarna och
deras familjer liksom för befolkningen i grannskapet, på grund av den olidliga stank som
spred sig. Richard Ellison, ordförande för NFU North England, beklagade också
kadaverbålens inflytande på den allmänna opinionen och på bilden av de berörda regionerna
ur turistsynpunkt. Vid besöket på Cath Aynsleys gård Whiteside Law tog jordbrukarna upp
praktiska problem som de stött på, särskilt deras missnöje med valet av plats för kadaverbålet.
I beslutet hade man inte tagit hänsyn till deras förslag och uppgifter, svårigheten att på
RR\483401SV.doc
85/107
PE 322.219
SV
lämpligt sätt hålla bålet brinnande under flera veckor, med tanke på fukten som gjorde att det
brann långsammare, och den svåruthärdliga stanken och röken. Vid besöket på den första
gården, hos Peter Holliday, kom liknande synpunkter till uttryck.
Restriktioner som begränsade tillträdet till landsbygden
Restriktionerna som begränsade tillträdet till landsbygden uppfattades mycket negativt av
lokalbefolkningen och de verksamma inom turistbranschen som påverkades av deras effekter,
medan jordbrukarna hade delade uppfattningar om nödvändigheten och nyttan av dessa
restriktioner.
Flera talare kritiserade följande förhållanden:
- Att besluten tillämpades generellt.
- Att samrådet med lokala aktörer var otillräckligt (Stoker Frater, från
Northumberlandsektionen i NFU).
- Att dessa beslut enbart fattades av veterinärtjänsterna, trots att de inte på ett korrekt sätt
kunde bedöma konsekvenserna för den lokala ekonomin (John Walker, företrädare för
krisalliansen i Keswick).
Andra tog upp följande punkter:
- Att det tog lång tid att upphäva restriktionerna (Cathy Trimmer, hotellägare och
vandringsguide).
- Att budskap som var mycket negativa för den lokala turismen spreds via tidningarna, där
befolkningen uppmanades att hålla sig borta från de drabbade områdena (Ckris Collier,
ordförande för Cumbrias turistråd).
- Att dessa beslut medförde minskad efterfrågan och nedgång för handeln (Jeremy Philpson,
forskningscentret vid universitetet i Newcastle, Rex Toft, ordförande för Cumbrias
grevskapsråd).
Restriktioner för förflyttning av djur
Enligt Veronica Waller från NFU fungerade inte systemet med de licenser som krävdes för att
tillåta förflyttning av djur, framför allt på grund av upprepade dataproblem och alltför
krångliga regler som likväl krävde en omfattande administration.
3.4
EKONOMISK ERSÄTTNING
De nationella myndigheterna planerade att betala ut ekonomisk ersättning till uppfödare som
måste slakta djur. Många talare ansåg dock att ersättningen var otillräcklig, med tanke på att
följande kostnader inte täcktes:
- Skada och inkomstbortfall för uppfödare som inte fick sina djur slaktade, men som
drabbades av de införda restriktionerna.
PE 322.219
SV
86/107
RR\483401SV.doc
- Skada och inkomstbortfall inom angränsande och av jordbruket beroende verksamheter.
- Kostnaderna för rengöring och desinfektion av marknaderna, trots att dessa kostnader var
omfattande, enligt föreståndaren för marknaden i Longtown.
Andra menade att värderingssystemet måste ses över. Kritiken riktades mot följande villkor
och regler:
- Villkoren för att utse värderingsmän (Trevor Hebdon från värderingsföretaget Harrison and
Hetherington i Carsisle).
- Reglerna för värdering av rasdjur (Russell Brown, parlamentsledamot för Dumfries).
- Den tidsfrist på 14 dagar som uppfödarna gavs för att överklaga och som var alltför kort
för att de skulle kunna ifrågasätta värderingen av djuren (Sue Wrennal, jordbrukare).
Denna ekonomiska obalans har ofta givit upphov till splittring och konkurrens mellan
uppfödarna och mellan uppfödarna och andra yrkesgrupper. I vissa fall har dock spänningarna
mildrats av att lokalt bistånd beviljats eller utlovats (grevskapet Cumbria har förklarats som
ett område för landsbygdsinsatser, lokala planer för återhämtning och åtgärder för ekonomisk
återhämtning har utarbetats i Skottland, skattemyndigheterna har förlängt tidsfrister, stöd har
utgått från turistrådet i Cumbria osv.).
4. LÄRDOMAR AV KRISEN
I samband med de beskrivningar och vittnesmål som lämnades under besöket kom talarna i
många fall att definiera vilka behov som borde tillgodoses och vilka lärdomar de ansåg att
man måste dra av krisen. Uppfattningarna går ibland isär, men förhoppningen att aldrig mer
behöva uppleva en sådan situation uttrycktes enhälligt.
Behovet av förstärkta åtgärder kom till uttryck inom bland annat följande områden:
- Registrering av gårdar och id-märkning av djur (särskilt får), även om åtgärder har
vidtagits inom detta område efter krisen.
- Transporter och förflyttningar av djur, trots den praktiska och allmänt kända svårigheten
att minska transportavstånd och transporttider, med tanke på den regionala organisationen
och på att slakterierna har koncentrerats till vissa områden.
- Uppföljning av djurtransaktioner som sker utanför marknader, från ursprungsorten till den
slutliga destinationen.
- Lagstiftningen om matavfall som djurfoder.
- Gränskontroller och politiken vad avser importen av kött till EU.
Andra rekommendationer utfärdades, framför allt till förmån för en ny strategi för att
bekämpa och förebygga MKS. Förhoppningen är att denna skall bli mer övergripande,
grundas på samförstånd, anpassas på lokal nivå och godkännas vetenskapligt, i en gemensam
strävan att undvika stötestenarna från den senaste krisen och lära av denna, framför allt inom
följande områden:
– Förberedelser som omfattar
RR\483401SV.doc
87/107
PE 322.219
SV
-
katastrofplaner som ändras och omarbetas för långvariga kriser,
lämpliga investeringar i elektroniska system,
tillhandahållande av tillräckligt med välutbildad personal, främst på lokal nivå,
inrättande av en europeisk expertkår,
forskning för att fördjupa och kontrollera kunskaperna om miljörisker i samband med
olika metoder för att undanröja kadaver (nedgrävning och kadaverbål), hur röken från
bålen påverkar människors hälsa, vindens roll för epidemins spridning osv.
– Beslutskedjan som omfattar
- ett mindre centraliserat och mer integrerat tillvägagångssätt, som borgar för ett gott
samarbete och en enhetlig förvaltning inom jordbruket och övriga näringar,
- ett bättre samarbete med lokala aktörer och samråd med dessa inför beslut som skall
fattas, och förstärkta lokala befogenheter inom områden där lokalkännedom spelar en
avgörande roll (exempelvis licenser och djurhälsa),
- snabba beslut (exempelvis omedelbart stopp för förflyttningar av djur och snabb insats
av armén) som skall vara långsiktiga,
- faktiskt hänsynstagande till lokal sakkunskap,
- ett erkännande av olika näringars betydelse, deras ömsesidiga beroende av varandra och
synergieffekter,
- ökat fokus på jordbruksnäringens hållbarhet och de unga jordbrukarnas behov.
– Instrument för att
- öka det rättsliga stödet för slakt i närområdet och nyttan av denna, så att det blir mer
relevant att slakta infekterade och ej infekterade djur,
- se över vaccineringspolicyn och klarlägga dels värdet av och villkoren för förebyggande
vaccinering och nödvaccinering, dels hur situationen ser ut när det gäller eventuell
tillgång till vacciner och forskningens framsteg inom detta område,
- säkerställa att restriktionerna för tillträde till landsbygden hanteras bättre, genom att
undersöka hur effektiva dessa åtgärder är, och vid behov medge nödvändiga lättnader
och villkor för att snabbare kunna öppna områdena i syfte att mildra åtgärdernas
effekter på uppfödarna och de lokala ekonomierna i händelse av utdragna kriser,
- kommunikation i syfte att skydda bilden av de drabbade regionerna och säkerställa
kontakten med den berörda landsbygdsbefolkningen (exempelvis med hjälp av särskilda
webbsidor, tillräckligt många telefonlinjer, genom att tillhandahålla rådgivare, inrätta en
informationscentral för medierna osv.).
– Instrument för kompensation och ekonomiskt stöd, för att
- komma till rätta med bristerna i det nuvarande systemet,
- se till att större hänsyn tas till de direkta eller indirekta faktiska skador som orsakas av
epizootier och deras olika varianter,
- undersöka värdet av stödfonder och försäkringssystem för jordbrukare och se om de är
genomförbara samt undersöka om de kan utvidgas till att omfatta de näringar som
drabbas hårdast i samband med sådana kriser,
- klargöra vilka olika typer av stöd som finns att tillgå,
- utarbeta stödplaner för att få verksamheter som drabbats av krisen att återhämta sig.
– Förebyggande instrument främst inom området för biosäkerhet och djurhälsa.
PE 322.219
SV
88/107
RR\483401SV.doc
Dessa åtgärder är dock inte tillräckliga utan en mer övergripande diskussion om de olika typer
av gemenskapsstöd som beviljas via den gemensamma jordbrukspolitiken och om vilken plats
landsbygdens utveckling i stort skall ges, och utan ett beslutsamt engagemang från politikerna
för en dynamisk, hållbar och sysselsättningsskapande landsbygdsekonomi.
RR\483401SV.doc
89/107
PE 322.219
SV
Bilaga 2
Sammanfattning av det besök som genomfördes av en delegation från utskottet i
Nederländerna den 23-25 maj 2002
Delegationen för Europaparlamentets tillfälliga utskott för MKS genomförde den 23–25
maj 2002 sitt andra besök i Nederländerna, i de provinser som drabbats hårdast av krisen –
Overijssel, Flevoland och Friesland. Några punkter under besöket var fyra offentliga möten (i
Zwolle, Epe, Leeuwarden och Dokkum), besök på två gårdar som drabbats av epizootin, möte
med direktören för det centrala institutet för kontroll av djursjukdomar i Lelystad samt
middagar som anordnades av de regionala myndigheterna. Jordbrukare, yrkesutövare som
direkt eller indirekt drabbats av mul- och klövsjukekrisen 2001 samt inbjudna experter och
inhemska och lokala aktörer gavs många tillfällen att föra ut sitt budskap och sina förslag,
redogöra för problem som uppstått, berätta om krisens konsekvenser och ge sina synpunkter
på den policy som tillämpats för att utrota sjukdomen.
Budskap och rekommendationer från berörda parter
Budskap

Mul- och klövsjukekrisen 2001 får inte upprepas och policyn för att utrota
sjukdomen måste därför ändras. Det gäller också att agera på ett nytt sätt.
Åtgärdskriterierna kan inte längre begränsas till frågans rent tekniska aspekter
eller definieras utifrån affärsmässiga överväganden. De måste utökas till att även
omfatta sociala och etiska aspekter och ta hänsyn till att befolkningen vill att
verksamheten på landsbygden upprätthålls, att friska djur skall få leva och
slutligen att en modern, humanistisk och socialt inriktad strategi skall tillämpas.
Flera av de personer delegationen talade med betonade även att vaccinering bör
användas för att undvika framtida slakt av friska djur.
Detta är det budskap som majoriteten av talarna ville föra fram vid de offentliga mötena,
övertygade om att det framför allt var en fråga om politisk vilja.
Rekommendationer
Detta budskap resulterade i ett stort antal rekommendationer. I huvudsak betonades följande
behov:
PE 322.219
SV
90/107
RR\483401SV.doc
 BÄTTRE BEREDSKAP
när det gäller beslut och rollfördelning samt berörda parters
deltagande i utarbetandet av katastrofplaner.
 FÖRSTÄRKTA RESURSER
för att tillgodose behovet av information, uppföljning och
kontroll.
 EFFEKTIVARE SAMORDNING MELLAN
inom ramen för en samordnad och enhetlig decentralisering
där lokala aktörer och yrkesutövare ges en viktig roll i
krishanteringen, de förra i kraft av sin mer ingående kunskap
om lokala förhållanden och de senare i kraft av sina goda
förbindelser med uppfödarna.
AKTÖRERNA
 BRA SAMARBETE ÖVER GRÄNSERNA
mellan medlemsstaterna, forskningsinstitut och
veterinärtjänster, för att utveckla ett utbyte av
erfarenheter och genomföra simuleringsförsök.
 STÖD TILL TREDJELÄNDER
för att hjälpa dem att hantera och utrota sjukdomen.
 BÄTTRE KOMMUNIKATION OCH
till den berörda befolkningen och media för att förklara
behovet av en konsekvent och enhetlig gemenskapspolitik
och förtydliga de regler som antagits framför allt inom
följande områden:
Import i vetskap om att många uppfödare, när
alternativet med vaccinering tas upp, är övertygade om
att gemenskapsprodukter med animaliskt ursprung
behandlas olika jämfört med importerade produkter
från tredjeländer som genomför vaccineringskampanjer
mot MKS.
Risker i samband med konsumtion av produkter från
vaccinerade djur, för att övertyga konsumenter,
livsmedelsindustrier och andra länder om att det inte
finns några risker för människors hälsa.
INFORMATION
 ÖKAD TILLÄMPNING AV
VETENSKAPLIGA RÖN OCH MODERNA
VERKTYG I KOMBINATION MED EN
INTENSIFIERAD FORSKNING
 EN FÖRBÄTTRAD STRATEGI
RR\483401SV.doc
framför allt inom följande områden:
Vacciner och tester utifrån målsättningen att man skall
använda markörvacciner och att befintliga tester skall
valideras.
Epidemiologi.
Transporter för att klargöra denna sektors egentliga roll.
vid operativa avdelningar och nationella förvaltningar,
med målet att
i lagbestämmelser ta hänsyn till frågor som befolkningen
tycker är angelägna, liksom krisens veterinära och ickeveterinära återverkningar på näringslivet i de drabbade
områdena,
91/107
PE 322.219
SV
bättre beakta praktiska problem i beslutsprocessen,
exempelvis mjölktransporter och djurhälsa,
främja särskilda lösningar i enlighet med kravet från
gruppen av tillfälliga uppfödare som betonar att det är
onödigt att slakta sällskaps- och fritidsdjur,
inrätta åtgärder inom ramen för veterinära gränser, snarare
än geografiska gränser,
erkänna att jordbruk och turism hänger nära samman för att
bedöma behovet av en samordning mellan dessa
områden i strategin för att utrota sjukdomen.
 LÄMPLIGARE STÖDÅTGÄRDER
för att
garantera snabbare ersättning, som utökas till att omfatta
fler stödmottagare, och som fördelar sig jämnare mellan
medlemsstaterna – mot bakgrund av att villkoren för
ersättning av kostnaderna inte har harmoniserats inom
EU och att uppfödarna i vissa länder, exempelvis
Nederländerna, får bekosta den del av den ekonomiska
kompensationen som inte ersätts via
gemenskapsbudgeten,
bemöta direkta och indirekta ekonomiska förluster till följd
av åtgärderna för att bekämpa epizootin,
lindra de emotionella effekterna av infektionskriserna.
 FÖRBÄTTRAT REGELVERK
inom följande områden:
Uppföljning av djuren på gårdarna, för att nå
överensstämmelse med respekten för djurens
rättigheter och med ett värnande om produktkvaliteten
med tanke på folkhälsan och välbefinnandet hos de djur
som produkterna framställts av.
Märkning och registrering av djur.
Gränskontroller, i kombination med att resenärer
uppmärksammas mer på riskerna för att föra in virus,
om så krävs genom att lära av metoder i tredje land,
exempelvis Australien och Förenta staterna där
kontrollerna bedöms vara strängare.
Djurtransporter.
Problem i krishanteringen
Viljan till en ändrad politik i kampen mot MKS grundas till stor del på de problem som visat
sig i hanteringen av mul- och klövsjukekrisen 2001.

Olika talare betonade följande punkter:

Den kaotiska hanteringen av policyn för att bekämpa sjukdomen och det
ostrukturerade och ineffektiva genomförandet av den nationella lagstiftningen.
PE 322.219
SV
92/107
RR\483401SV.doc














Myndigheternas dåliga beredskap när det gällde att upprätta planer och förutsäga
praktiska problem (utfodring av djur, uppsamling av mjölk, förflyttning av människor,
förnyelse av djurbesättningar osv.)
Att den valda strategin var alltför splittrad, gynnade affärsintressena och var
antisocial och stelbent, under EU-lagstiftningens täckmantel
Att policyn med slakt i förebyggande syfte saknade vetenskaplig grund (med
tanke på osäkerheten om hur viruset överförs).
Den stränga nationella lagstiftningen när det gällde restriktioner för
djurtransporter.
Bristfällig, långsam och ofullständig kommunikation från
jordbruksministerierna till jordbrukarna och allmänheten samt bristen på tydlig och
tillförlitlig information, trots lokala initiativ.
Bristande stöd till drabbade befolkningar och – i de fall då man ansåg att stödet
var bra – byråkratiska och centralstyrda stödförfaranden
De ekonomiska sanktioner som utdelades genom avdrag från beviljade
kompensationsbelopp var godtyckliga och oproportionerliga.
 När det gäller vaccineringar verkar vilseledande uppgifter och oklarheter i den
tillgängliga informationen ha spelat en stor roll. Enligt talarna trodde
landsbygdsbefolkningen således att vaccineringspolicyn skulle tillämpas så snart
smittohärdar uppträdde, och att den så snart man valt detta alternativ skulle
genomföras med sikte på att behålla djuren vid liv, medan de vidtagna åtgärderna
ledde till att samtliga djur i riskzonen slaktades, inklusive husdjur. Av detta följde
därför en stor besvikelse, så mycket större som de avlivade djurens ägare bedömde
att en majoritet av dessa inte var smittade.
 Att det i de drabbade områdena saknades ett särskilt stöd för att ersätta inkomstbortfall
till följd av att boskapsmarknaderna stängdes och att möjligheterna att flytta djuren
begränsades gav näring åt en känsla av övergivenhet och isolering hos befolkningen
i de drabbade områdena, och skapade också förtvivlan hos jordbruksbefolkningen
som kände vanmakt inför polisstyrkorna, armén och regeringarnas ”hot” om att
minska den ekonomiska ersättningen.
 Dessa nedsättningar av den ekonomiska kompensationen försvårade situationen
genom att i vissa fall äventyra gårdarnas överlevnad när dessa inte kunde
återskapa djurbesättningarna. De sanktioner som motiverades av att åtgärder för
biosäkerhet1 tillämpades felaktigt, kunde man varken förstå eller acceptera. De
1
Enligt Oosterveld, direktör vid ministeriet för jordbruk, bevarande av naturen och fiske, fastställdes sanktionerna genom
RR\483401SV.doc
93/107
PE 322.219
SV
framstod tvärtom som omotiverade för många uppfödare (som visste att inga
liknande sanktioner tillämpades i Förenade kungariket) och oproportionerliga,
efter alla ansträngningar som de ansåg sig ha gjort för att på ett riktigt sätt
tillämpa de åtgärder regeringen krävt.

Flera talare beskrev dock situationen ur andra perspektiv:
- Eland, borgmästare i byn Epe, framhöll hur snabbt man hade tagit sig igenom krisen,
men beklagade samtidigt att policyn för att utrota sjukdomen krävt ett alltför högt pris
för djuren och för samhället i stort, samt att policyn varit alltför inriktad på sanitära
aspekter. Vid besöken på gårdarna bekräftade uppfödarna Jonas och Van de Ploeg att
man reagerat snabbt ute på fältet och att området varit mycket lugnt, och underströk i
det sammanhanget de lokala veterinärernas viktiga insats och roll när det gällde att
informera, förklara och ge stöd i samband med olika förfaranden och det ofta alltför
tekniska tillvägagångssättet att angripa problemen.
- Van der Hoeve, tjänsteman i provinsrådet i Gelderland, beskrev den organisation som
inrättats på regional nivå som effektiv och tillade att provinsen hade spelat sin roll fullt
ut och tagit sitt ansvar1 medan Bijman, ledamot i provinsrådet i Friesland, framhöll det
mycket omfattande gemensamma arbete som uträttats av nationella och lokala
myndigheter, av befolkningen och jordbrukarna för att hejda sjukdomen.
- Enligt Oosterveld, direktör från Noord-Holland vid ministeriet för jordbruk, bevarande
av naturen och fiske, berodde detta goda samarbete på dagliga sammanträden med de
aktörer som mobiliserats (lokala myndigheter, polis, rådgivare, företrädare för armén
osv.), dagliga presskonferenser och på de informationsåtgärder som vidtagits (kontakter
med kommuner och regioner, information utlagd på Internet). Utan att förneka de
misstag som begåtts sade han sig vara övertygad om att de beslutade åtgärderna varit
adekvata med hänsyn till situationen.

Åter andra lyfte slutligen fram de bristfälliga vetenskapliga kunskaperna, främst när det
gällde överföringen av viruset (Roemaat, företrädare för lantbrukarorganisationen i
provinsen Gelderland, GLTO) och diagnos och försök på exotiska djur (Hiddingh,
chef för Emmens djurpark).
Krisens effekter
Mul- och klövsjukekrisen drabbade landsbygdsbefolkningen i dess helhet. Krisen kommer att
få varaktiga effekter såväl ekonomiskt som socialt, på grund av de etiska frågor som
ministerbeslut på grundval av kriterier som var kopplade till att det fanns register som fördes, till den hygieniska standarden
och till verkställandet av åtgärderna för att utrota sjukdomen.
1
För att undvika behörighetskonflikter, säkerställa att informationen spreds till jordbrukarna, säkerställa ett praktiskt stöd till
jordbrukarna och till de verksamheter som drabbades, skydda bilden av de drabbade regionerna som turistmål, lösa de lokala
problemen, hjälpa till att bygga upp regionerna på nytt, se till att policyn att inte vaccinera omprövades.
PE 322.219
SV
94/107
RR\483401SV.doc
aktualiserades och de psykologiska och känslomässiga reaktionerna i samband med att
policyn att utrota sjukdomen genomfördes.
Ekonomiska skador
Bortsett från jordbruket slog mul- och klövsjukekrisen i Nederländerna hårt mot
turistnäringen. Men även andra angränsande sektorer drabbades (transporter, handel,
affärsverksamhet, föreningar osv.) till följd av att människors rörlighet inskränktes och de
berörda områdena stängdes av. De ekonomiska förlusterna blev svåra att täcka, i brist på en
fullständig ersättning för krisens sammantagna effekter.
Sociala skador
Krisen fick även stora känslomässiga och psykologiska efterverkningar på samtliga uppfödare
(yrkesutövande eller inte) och deras familjemedlemmar inom de berörda befolkningarna.
Enligt Altena, ledare för ”Bibelskolan”, chockades barnen över att tvingas avliva djur som de
ansåg vara friska och som de älskade. Förutom förtvivlade och mentalt isolerade uppfödare,
raserades hela den sociala tillvaron när krisen nådde sin kulmen. Det uppstod även spänningar
mellan de gårdar som drabbades och de som klarade sig. Flera talare (bland annat pastor
Niesing från Kootwijkerbroek, Dunnik, polis i byn Oene, Dijkgraaf, ordförande i
stödkommittén ”IJsselvallij”, Cazemier, borgmästare i Dongeradeel) bekräftade uppfödarnas
känsla av osäkerhet som ibland övergick i frustration och vrede, en känsla som förstärktes av
de ekonomiska sanktionerna och rädslan för att samma strategi skulle tillämpas vid en
eventuell ny infektionskris.
Synpunkter på den genomförda policyn för att utrota sjukdomen
Många talare förkastade den policy för att utrota sjukdomen som genomförts under
krisen, med motiveringen att åtgärderna genomfördes på ett grymt och omänskligt sätt,
enligt det uttryck som användes av Aalpoel, ledamot i uppfödarnas stödkommitté i den
så kallade triangeln1 och Beltman, en drabbad uppfödare. Lanting, företrädare för
lantbrukarorganisationen i Noord-Holland (NLTO), framhöll dock att det fanns olika
uppfattningar bland jordbrukarna, och att svinuppfödarna var mer positiva till
stamping out2 än mjölkproducenterna (som stod enade mot denna politik), på grund av
rädslan för hur handeln skulle påverkas.
Kritiken har i första hand riktats mot masslakten av friska djur, som vissa ansåg vara
onödig, upprörande och strida mot gängse civiliserade normer. Den
landsbygdsbefolkning som man talade med uttalade sig unisont för en vaccinering av
djur i händelse av en kris och för att de vaccinerade djuren skulle få leva (Egberink,
veterinär), i övertygelse om att det måste vara möjligt att införa lämpliga kontroller och
”Triangeln” var det område som avgränsades av Zwolle, Deventer och floden IJssel.
”Stamping out” är den policy som går ut på att samtliga djur i ett visst område slaktas ut för att undvika att
viruset sprids vidare.
1
2
RR\483401SV.doc
95/107
PE 322.219
SV
använda produkter från vaccinerade djur. Vissa argumenterade även för en
förebyggande vaccinering för att föregripa virusets uppkomst och inte längre behöva
genomföra någon masslakt, och påminde om att denna politik tidigare hade visat sig
vara effektiv, och att det inte var slutgiltigt bevisat att vaccineringen kunde dölja
sjukdomen.
NLTO argumenterade för en framtida nödvaccinering i skyddssyfte, på grundval av
tester och internationellt godkända vacciner och saluföring av produkter från
vaccinerade djur till deras normala priser. Organisationen anser nämligen att stamping
out-policyn varken skulle vara etiskt acceptabel eller möjlig att genomföra i händelse av
en allvarlig kris, med tanke på den begränsade förstörelsekapaciteten och de allvarliga
sociala och ekonomiska konsekvenser som detta skulle medföra.
Flera talare varnade politikerna för den ökade infektionsrisk som följer av en ökad
handel och för att mul- och klövsjukeviruset åter visat sig i många delar av världen. De
påminde om den kommande utvidgningen av EU och nämnde risken för att
landsbygdsbefolkningen i framtiden inte kommer att samarbeta, och rentav göra
motstånd, om de nationella myndigheterna skulle återupprepa scenariot från epizootin
2001.
Enstaka röster erinrade om vaccineringspolicyns tvång, vaccinets begränsade
effektivitet och konsumenternas tveksamhet. Veterinär Plaisier satte dock policyn för att
utrota sjukdomen i sitt sammanhang, nämligen en ökad risk för spridning av mul- och
klövsjukeviruset och en fullskalig kris. Enligt honom hade de åtgärder som vidtagits
gjort det möjligt att begränsa infektionen till de områden som var föremål för
restriktioner. Vaccineringskampanjen hade till stor del bidragit till denna framgång,
men i brist på en metod för att skilja vaccinerade djur från sjuka djur hade den
vaccinerade boskapen slaktats. Van der Hoeve, tjänsteman i provinsrådet i Gelderland,
påpekade att regeringen hade övervägt risken för isolering av drabbade familjer och
gårdar, men att man med hänsyn till dessa hade föredragit att slakta de vaccinerade
djuren.
Chefen för djurparken i Emmen, Hiddingh, ansåg för sin del att vaccinering av exotiska
djur var fortsatt osäker och inte borde åläggas djurparkerna. Han menade att en riktig
vaccinering inom uppfödningssektorn minskade infektionsrisken i djurparkerna, vilka
redan skyddades av försiktighetsåtgärder och karantänregler.
Vid diskussionerna framkom vidare att det rådde stor förvirring om de faktiska
riskerna i samband med konsumtion av produkter från vaccinerade djur. Vissa menade
att det var ett pseudoproblem (produkterna ifråga har under lång tid konsumerats utan
påvisbara effekter). Andra menade att det rörde sig om eftergivenhet gentemot
livsmedelsindustrin, även om man erkände svårigheten i att få exportmarknaderna att
ta emot produkter från vaccinerade djur. Bianchi, direktör för
veterinärforskningsinstitutet i Lelystad, ansåg dock att konsumenternas tveksamhet och
icke drabbade tredjeländers vägran att acceptera köttprodukter från vaccinerade djur
även med markörvacciner, inte skulle underskattas.
PE 322.219
SV
96/107
RR\483401SV.doc
I Friesland hade byborna samlats för att till delegationen lämna en namninsamling till stöd för
vaccineringspolicyn och mot den systematiska slakten av djur. De ville på ett fredligt sätt med
sång, blommor och ballonger föra fram sitt budskap om sitt tydliga engagemang mot
masslaktpolicyn och framtida olydnad om budskapet inte hörsammas. På offentliga möten
framhöll talare, företrädare för regeringen och för lokala myndigheter, branschorganisationer
och vanliga yrkesutövare behovet av en saklig diskussion för att klargöra var man stod. Men
genom sin kraftfulla lokala mobilisering visade befolkningen att diskussionen inte kan
begränsas till att omfatta institutionella och branschspecifika forum och att social acceptans
för en ny strategi har blivit en nödvändighet.
RR\483401SV.doc
97/107
PE 322.219
SV
Bilaga 3
Sammanfattning av det besök som genomfördes av en delegation från utskottet
den 19-22 juni 2002 i Förenade kungariket
En delegation från Europaparlamentets tillfälliga utskott för MKS besökte den
19-22 juni 2002 Wales och grevskapen Devon och Gloucestershire för att träffa jordbrukare
och övriga yrkesverksamma, lokala aktörer och andra från de tre regioner som drabbades
särskilt hårt av MKS under 2001. Sju möten och ett antal andra sammankomster1 hölls under
resan som gav delegationsledamöterna mer kunskap om olika aspekter av sjukdomsutbrottet,
bland annat
- problemen vid hanteringen av epizootin,
- de ekonomiska och psykologiska konsekvensernas omfattning,
- att de drabbade personerna är angelägna om att skydda sig bättre i framtiden.
Problem i krishanteringen
Många av dem som uttalade sig kritiserade det sätt på vilket krisen hanterades. Kritiken
riktades framför allt mot
- försenade beslut och åtgärder när det gällde att stoppa djurtransporter, bekräfta antalet
misstänkta drabbade djur, avliva djur  vilket ofta skedde efter de planerade 24 eller 48
timmarna  samla in djurkroppar och följa bestämmelser om djurens välfärd samt försenat
beslut om arméns insatser som, när de väl inletts, visade sig mycket effektiva i logistiska
sammanhang (John Jones, Alan Beat, småjordbrukare och grundare av Smallholders
Online, ett forum för mindre lantbruk, Carol Trewin),
- organisatoriska problem som försenade insatserna, förorsakade av att
. det saknades en lämplig nödsituationsplan för hanteringen av en epizooti av denna
storlek (dr P.C. Jinman, lokal veterinär, Janet Watkins från aktionsgruppen i
Sennybridge kommun (Sennybridge Community Action Group), Anthony Gibson,
områdeschef för lantbruksorganisationen Nation Farmer’s Union, Tom Griffith-Jones,
John Burnett, parlamentsledamot),
. de beslut som fattades var alltför centraliserade och stelbenta (George Willem),
. det saknades förståelse för och kännedom om lokala förhållanden, särskilt de drabbade
områdenas ekonomi som är särskilt beroende av jordbruksnäringen och turismen
(Ann Morgan, uppfödare som drabbades hårt av utbrottet, Tom Griffith-Jones),
. det saknades både kompetens för att styra insatserna på plats och veterinärer; många
klagade för övrigt över att veterinärresurserna minskat kraftigt under senare år
(Ann Morgan, dr P.C. Jinman, Reynolds, Tim Brookes, chef för sydvästra regionen av
CLA (Country Landowners Association), en sammanslutning för markägare och
Offentliga sammankomster i Builth Wells, Sennybridge, Okehampton, Forest of Dean och ett kort möte vid
Welshpool Livestock Sales, middag i Llandrindod Wells med jordbruksutskottet vid den walesiska lagstiftande
församlingen (Welsh National Assembly), rundtur vid destrueringsanläggningen i Sennybridge, middag med
Devons kommunfullmäktige i Exeter, besök hos lantbrukaren David Heard i Okehampton, diskussioner med
uppfödare och andra drabbade i samlingssalen i Knowstone, möte i Alveston om kostnader i samband med
sjukdomen, middag med Gloucester kommunfullmäktige på Court Four Pillars Hotel i Tortworth.
1
PE 322.219
SV
98/107
RR\483401SV.doc
företagare på landsbygden, Edwyn Roderick från aktionsgruppen Epynt (Epynt Action
Group),
. det saknades framför allt IT-resurser och databaser över anläggningar med djur
(dr P.C. Jinman),
- godtyckliga och stundtals grymma metoder, vilket hörde samman med att det saknades
vetenskaplig grund för vissa beslut (Ian Mitchell, lokal revisor, Lynne McBride, drabbad
uppfödare i Knowston, Thelma Willmetts, drabbad uppfödare, Alan Beat, Janet Bayley,
David Heards, uppfödare som besöktes på plats),
- bristfällig vetenskaplig grund när det gäller sjukdomsspridning (fotgängares inverkan,
effekten av avlivning i förebyggande syfte) och masslakter, vars lagenlighet och
förenlighet med gemenskapens bestämmelser ibland kan ifrågasättas (Janet Bayley),
- avsaknad av relevant stöd (John Jones, Ann Morgan, Edwyn Roderick, Janet Watkins,
John Burnett, parlamentsledamot, Carol Trewin),
- bristfälliga gränskontroller (Ian Mitchell, John Jones, Edwyn Roderick),
- otillräckliga befogenheter delegerade till walesiska myndigheter, jämfört med dem
som till exempel delegerats till skotska myndigheter (Richard, NFU),
- bristen på kommunikation och information (Alan Beat, Carol Trewin, Richard,
Phil Owens, Edwyn Roderick, Tom Griffith-Jones, David Heards).
Många talare betonade den sista punkten och framhävde (Tim Brookes, Edwyn Roderick,
Ian Mitchell, Phil Owens)
- oklarheter kring upphovet till förhållandena kring sjukdomens spridning inom vissa
anläggningar,
- oklarheter kring förhållanden (bland annat prognoser, vaccinlager, kompensationsvillkor
och möjligheten att kunna urskilja vaccinerade djur från sjuka) och konsekvenserna för
handeln och konsumentskyddet av att använda vaccin,
- kritik mot valet av platser för nedgrävning och destruering av djurkroppar, till exempel
Sennybridge,
- svårigheterna att få tillförlitlig information, trots veterinärernas insatser och tillgång till
hemsidor på Internet,
- bristen på tillräcklig hänsyn till uppfödarnas och deras familjers oro, som led av att trots
sin oskuld bli beskyllda och ställda till svars för situationen, arga över att det förekommit
rykten om att infektionen avsiktligt spridits bland djuren för att man skulle få ekonomisk
kompensation, bitterhet mot den brist på hänsyn och förståelse för det trauma som slakten
innebar för uppfödarna och deras familjer,
- avsaknad av undersökningar bland allmänheten för att klargöra förhållanden och dra
erfarenheter av epizootin.
Bristen på kommunikation och information förekom alltså på flera nivåer (nationella och
lokala myndigheter, central administration och personal på plats, uppfödare och
intresseorganisationer). Uppfödarna har klandrat sina organisationer för att de anammat
statens hållning och inte gett sina medlemmar relevant och tydlig information, framför allt i
RR\483401SV.doc
99/107
PE 322.219
SV
frågan om vaccination. Lantbruksorganisationens, NFU:s, företrädare har å sin sida klagat
över att jordbruksministeriet inte svarat på deras begäran om information och inte lämnat
nödvändiga uppgifter beträffande eventuella vaccinationer (Phil Owens, Ann Morgan,
Anthony Gibson, Graham Davey, gruppchef över enheten för ekonomisk förnyelse
(Economic and Community Regeneration) vid kommunfullmäktige i Powys, John Burnett,
parlamentsledamot, Tim Brookes, Alan Beat).
Enligt de uppgifter som lämnats fick problemen vid hanteringen åtskilliga konsekvenser:
 Vissa beslut missförstods, till exempel besluten om att stänga av stora områden, vilket
allvarligt drabbade turistnäringen och handeln, och besluten om att begränsa personers och
djurs rörlighet, vilket skapade svårigheter för invånarna i deras dagliga liv, för leveranser
till drabbade gårdar och utfodringen av djurbesättningar (Tim Brookes, Anthony Hearst, präst)1.
 Avlivningen av djur i angränsande anläggningar och destrueringen av djurkroppar
uppfattades som ologiska, omotiverade och onödiga (Phil Owens, Ann Morgan,
John Burnett, parlamentsledamot, David Heards). De utfördes i vissa fall utan
tillräcklig hänsyn till biosäkerheten och lokala förhållanden. De gav upphov till
åtskilliga protester framför allt då slakten enbart utfördes på grundval av en klinisk
diagnos, vilken uppfödarna misstrodde eftersom inga blodprov hade tagits eller
resultat av sådana erhållits. Styrkta av den lilla procentandel bekräftade fall av
smitta som uppnåtts vid blodprov hade motståndet från vissa uppfödargrupper
intensifierats, till exempel i Forest of Dean i Gloucestershire, vilket ledde till att
myndigheterna godkände att blodprov skulle tas före slakt2. Andra ansåg att
insatserna var brutala, att uppfödarnas rättigheter och intressen förbisågs och
kostnaderna blev alltför höga (onödiga utgifter för avlivning av friska djur och för
sanering och rengöring av anläggningar som inte var smittade, miljöskador i form av
förorenade vattendrag och förorenad jord vid massgravar och luftföroreningar
orsakade av likbränningar, problem med djurens hälsoskydd, sociopsykologiska
skador för jordbrukare och landsbygd).
 Många mötesdeltagare beklagade för övrigt att de ersättningar som beviljats inte
hade fullföljts och inte var tillräckliga; de kritiserade också villkoren för dem
(Edwyn Roderick, John Burnett, parlamentsledamot, Carol Trewin, Tim Brookes,
David Heards). De ansåg även att
- endast de uppfödare vars besättning avlivats hade beviljats ersättning, medan gårdar och
verksamhet som inte hade jordbruksanknytning undantogs, trots att de också drabbades
hårt av restriktionerna,
- förfarandena för värdering hade lett till olika ersättningsnivåer beroende på under vilken
period djuren avlivats,
- de berörda uppfödarnas rätt till hänvändelse och överklagan hade inte fungerat korrekt
för de uppfödare som drabbats.
Införandet av en regel om att alla nyligen inköpta djurbesättningar obligatoriskt skulle kvarhållas i 20
dagar har i detta sammanhang ofta kritiserats (dr P.C. Jinman, Ann Morgan, Jeremy Pope).
2
Enligt de uppfödare som drabbades visade det sig senare att samtliga prov var negativa.
1
PE 322.219
SV
100/107
RR\483401SV.doc
Ekonomiska och sociopsykologiska konsekvenser av epizootin
Många talare framhävde sjukdomsutbrottets konsekvenser och poängterade att de var både
omfattande och långvariga för den ekonomiska verksamheten i de regioner som delegationen
besökte och för de jordbrukare och den landsbygdsbefolkning som berördes.
De ekonomiska konsekvenserna har ofta nämnts i form av antal avlivade djur (sex till
nio miljoner enligt talarna), handelssiffror, förlorade intäkter och arbetstillfällen, nedlagd
verksamhet, flykt från vissa regioner, främst bergsområden, ökad skuldbörda för ekonomiska
aktörer, försenade investeringar och likviditetsproblem ... (Jeremy Pope, vice ordförande i
utvecklingsorganet RDA (Regional Development Agency), John Jones, Diane Organ,
parlamentsledamot, Graham Davey, Ian Mitchell, Edwyn Roderick, Tim Brookes, Jane Lewis
från den walesiska turistföreningen).
De sociopsykologiska konsekvenserna, i den mån de kan mätas, har beskrivits i termer av
stress och lidande hos drabbade uppfödare, isolering, ensamhet, maktlöshet och till och med
orättvisa, tröstlöshet, ilska och bitterhet. Flera inbjudna experter, uppfödare och andra
betonade i detta sammanhang de stora sociala, psykiska och mänskliga kostnaderna och
hänvisade till de mycket starka känslomässiga effekter som slakt, likbränningar och
djurkroppsdestrueringskonvojer hade på jordbrukarna, deras familjer och den yngre
befolkningen (Tim Brookes, Jane Lewis, Janet Watkins, Phil Owens, dr P.C. Jinman,
Micheals Johns, Anthony Hearst, präst, Ann Morgan, Ian Mitchell, Alan Beat).
Behov och rekommendationer
Utöver dessa observationer var talarna mycket medvetna om och oroade över riskerna för
framtida epizootier. Många var måna om att situationen från 2001 inte skulle upprepas. De
önskade därför bättre beredskap och ville anta en mer acceptabel strategi för utplåning av
sjukdomen.
En sådan ökad beredskap omfattar bland annat
- översyn av planer för nödsituationer, som skall vara mer relevanta, flexibla, fullständiga,
lättförståeliga och accepterade (Tim Brookes, Janet Bayley, Janet Watkins,
Tom Griffith-Jones),
- fastställande av beslutsbefogenheter och snabba insatser, baserade på tillräckliga resurser,
tidiga varningssystem, omedelbara insatser av armén och omedelbart stopp för
djurtransporter (P.C. Jinman, Garreth Bon, Diane Organ, parlamentsledamot),
- förbättrad kommunikation mellan berörda myndigheter, uppfödare och
landsbygdsbefolkning (P.C. Jinman, Janet Watkins, Tim Brookes, George Willem),
- skapandet av ett lämpligt informationsflöde och insamling av mer detaljerade uppgifter
(Graham Davey, Steve Webb, parlamentsledamot, Diane Organ, parlamentsledamot),
- översyn av beslutskedjor och beslutsprocesser (för att vid behov utöka de lokala
befogenheterna, öka kunskapen och bedömningen av lokal kompetens och kunskap, bland
annat hos veterinärer vars insatser är erkänt viktiga för att garantera en tillräckligt hög
biosäkerhetsnivå vid uppfödningsanläggningarna) (dr P.C. Jinman, Diane Organ,
parlamentsledamot),
RR\483401SV.doc
101/107
PE 322.219
SV
- nya analyser av restriktionernas effekter och omfattning inom berörda områden, betydelsen
av och ekonomiska motiv bakom djurtransporter och, mer generellt, vidareutveckling av de
vetenskapliga uppgifter och modeller som kan förbättra den strategi för utplåning som
antagits (Tom Till, Tom Griffith-Jones),
- tillhandahållande av mer korrekt diagnostisering (Tom Till, Janet Bayley,
Tom Griffith-Jones),
- fortbildningsinsatser för framför allt veterinärer (Garreth Bon),
- nya regler och ledningsstrukturer för destruering av djurkroppar så att man slipper bränna
dem på bål eller gräva massgravar (John Burnett, parlamentsledamot, Diane Organ,
parlamentsledamot),
- förstärkta gränskontroller för att förhindra att sjukdomen förs in och minskad handel med
illegalt kött (P.C. Jinman, John Jones, Richard NFU, George Willem, Edwyn Roderick,
Diane Organ, parlamentsledamot),
- tydligare importbestämmelser (Phil Owens, Diane Organ, parlamentsledamot),
- översyn av stöd- och kompensationssystemen så att ersättningar kan betalas ut snabbare,
vara bättre anpassade och heltäckande (Tom Griffith-Jones, Graham Davey, Ian Mitchell,
John Burnett, parlamentsledamot, Steve Webb, parlamentsledamot, Peter Clark),
- anpassning av villkoren och begränsningarna för statliga stöd (Graham Davey,
George Willem, Jeremy Pope, Steve Webb, parlamentsledamot),
- införandet av stöd- och krishanteringssystem för att hjälpa de drabbade familjerna att
övervinna krisen och dess återverkningar (Micheals Johns),
- fördjupad kunskap och tydligare argument för respektive mot vaccination, en fråga om
vilken det fortfarande råder motstridiga åsikter.
 De personer som uttalade sig för vaccination stödde sig huvudsakligen på behovet av att
tillämpa mer humana metoder än masslakt och betonade att vaccination har lindrigare
konsekvenser för relaterad verksamhet och miljön (Janet Watkins,
Christopher Thomas Everard). De beklagade i det sammanhanget de svaga insatser som
gjorts för vaccinforskningen, de alltför små möjligheterna att i dagsläget producera mindre
kostsamma och mer effektiva vacciner liksom livsmedelsindustrins ogrundade fientlighet
mot produkter från vaccinerade djur (Janet Bayley, Phil Owens, John Jones). Andra
deltagare var mer reserverade. För NFU:s företrädare var användningen av vaccination
endast tänkbar om det finns tillgång till mer effektiva vacciner och tester (Richard, NFU).
Användningsområdet för produkter från vaccinerade djur bör även kunna garanteras till
icke nedsatta priser (Garreth Bon). Vissa ansåg däremot att det vore bättre att öka de
förebyggande åtgärderna (framför allt vid gränserna), öka medvetenheten om epizootiska
risker och prioritera snabba insatser vid sjukdomsutbrott, snarare än att lita på
vaccinationskampanjer som man anser otillräckliga för att utplåna sjukdomen (Ian Mitchell
m fl.). Många av dem önskade dock att en verklig debatt inleddes i vaccinationsfrågan, i
vilken man kunde klargöra intresset och konsekvenserna av samt villkoren för att
genomföra vaccinationsalternativet (olika typer, bestämmelser och etapper för
genomförandet, det faktiska läget inom vaccinationsforskningen, reaktion från
livsmedelsbutiker och konsumenter) (Ann Morgan, Tim Brookes m fl.).
Många av deltagarna framförde slutligen önskemål om en ny strategi för epizootier. Den
skulle baseras på fyra centrala aspekter, nämligen
- bättre planläggning av konsekvenserna för ekonomisk verksamhet, både inom och utom
PE 322.219
SV
102/107
RR\483401SV.doc
jordbrukssektorn, av beslut om att utplåna sjukdomen (Graham Davey),
- bättre tillvaratagande av lokala aktörers kunnande och kompetens (Anthony Lynch),
- mer ändamålsenliga hänsyn till djurens hälsa och biosäkerheten samt ökad vaksamhet
beträffande genomförandet (Tim Brookes),
- och, framför allt, sökandet efter en helhetsstrategi för epizootier som är sammanhängande
och genomarbetad ur alla aspekter och som är mänsklig och värdig vårt moderna samhälle.
--------------------
RR\483401SV.doc
103/107
PE 322.219
SV
Förteckning över akronymer och ordlista
___________________________________________________________________________
Förteckning över akronymer
GD SANCO
Europeiska kommissionens generaldirektorat för hälsa och
konsumentskydd
FVO
Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (Food and
Veterinary Office) vid generaldirektoratet för hälsa och
konsumentskydd
MKS
Mul- och klövsjuka
OIE
Internationella byrån för bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (se också epizooti)
TSE
Transmissibel spongiform encephalopati är en långsam
dödlig, överförbar hjärnsjukdom som påverkar människor,
får, nötkreatur, rådjur och andra däggdjur
Ordlista
Animo-systemet, Europeiska kommissionens beslut från 1991 om ett datoriserat system
som länkar samman medlemsstaternas veterinärmyndigheter för att underlätta
informationsutbytet mellan å ena sidan de behöriga myndigheterna i de regioner
som utfärdar ett hälsointyg eller dokument vilket skall åtfölja djuren eller
djurprodukterna och å andra sidan de behöriga myndigheterna i den mottagande
medlemsstaten.
Antigen, antikroppsalstrande ämne i kroppen.
Antikropp, protein som alstras i blodet och som bekämpar sjukdomar genom att angripa
och döda bakterier eller virus.
Aviär influensa, fågelsjukdom med mycket hög dödlighet (upp till 100 procent) hos
hönsfåglar; fram till 1981 var den starkt patogena formen känd som hönspest.
Avlivning (eng. cull), avlivning av djur, särskilt de svaga och sjuka djuren i en särskild
djurbesättning.
Avlivning av angränsande besättningar inom 24/48 timmar (eng. 24/48 hours contiguous
PE 322.219
SV
104/107
RR\483401SV.doc
cull), strategi för att hejda en mul- och klövsjukeepidemi, som innebär att
MKS-mottagliga djur på infekterade gårdar avlivas inom 24 timmar efter det att
smittan diagnosticerats och att MKS-mottagliga djur på angränsande gårdar
avlivas inom 48 timmar.
Avlivning inom en 3 km skyddszon (eng. 3 km cull), strategi för att kontrollera ett
MKS-utbrott genom att slakta djurbesättningen (får, svin och getter) inom en
radie av 3 km från en smittad gård.
3 ABC-proteiner, typ av antigen (se också antigen).
Beredskapsplan, en rad noggrant planerade strategier och alternativa åtgärder som
genomförs som reaktion på oförutsebara situationer som t.ex. ett MKS-utbrott.
Bluetongue, detta virus framkallar vanligen allvarlig sjukdom bara hos vissa
fårstammar men kan också förekomma i subklinisk form hos andra idisslare.
Endemisk, en endemisk sjukdom är en sjukdom som alltid förekommer hos en
djurpopulation.
Epidemi, sjukdom som angriper eller tenderar att angripa ett oproportionerligt stort
antal djur inom en besättning, en koloni eller ett område samtidigt.
Epizooti, sjukdom som angriper ett stort antal djur inom ett stort område samtidigt och
som sprids snabbt. Motsvarar en epidemi bland människor (se epidemi).
Icke-vaccineringspolitik, strategi att inte vaccinera djur, vilken införts inom EU och som
grundar sig på tidigare framgångsrik utrotning av mul- och klövsjuka på
gemenskapsnivå.
Klassisk svinpest, hemmoragisk virussjukdom som angriper svin och vildsvin och som
orsakar stort produktionsbortfall och kan förekomma i hyperakut, akut eller
kronisk form.
Massavlivning, storskaliga ökningar i programmet för slakt av djur.
Mul- och klövsjuka, MKS, mycket smittsam virusinfektion som främst angriper klövdjur,
såväl husdjur som vilda djur. Denna sjukdom orsakas av ett aphtovirus och
kännetecknas av blåsor i och på mulen vilka under det fortsatta
sjukdomsförloppet spricker.
Mul- och klövsjuka av typ 0 av Pan Asia-stammen, en av de sju olika serotypformerna av
mul- och klövsjukeviruset. Mul- och klövsjukeviruset utvecklas så att det av varje
serotyp bildas olika stammar. Inom dessa stammar finns det olika understammar
som benämns ”isolater”, vilka uppkommer vid enskilda sjukdomsutbrott.
Mul- och klövsjukefri status, status som beviljas av OIE efter en rad förfaranden som
leder till ett officiellt erkännande av att ett område eller en medlemsstat är fritt
RR\483401SV.doc
105/107
PE 322.219
SV
från mul- och klövsjuka.
Mul- och klövsjukefritt land där vaccinering inte tillämpas, status som beviljas av OIE efter
en rad förfaranden som leder till att landet officiellt förklaras fritt från mul- och
klövsjuka utan att vaccinering tillämpas och som grundas på den omständigheten
att inget utbrott av sjukdomen förekommit under de senaste 12 månaderna, att
ingen vaccinering mot sjukdomen har skett under de senaste 12 månaderna och att
inga vaccinerade djur har införts sedan vaccineringen upphörde.
Newcastlesjuka, virussjukdom som drabbar fåglar och orsakas av smitta med aviärt
paramyxovirus typ 1 (APMV-1), av vilket det finns nio serotyper.
Nödvaccinering, skyddsympningsstrategi som genomförs inför en epidemi inom ett
begränsat område.
OIE, mellanstatlig organisation som samlar in tekniska rapporter om djursjukdomar i
samtliga medlemsländer (för närvarande är158 länder medlemmar i OIE) och
sprider denna information till andra länder.
OIE:s A-lista, kategoriserad lista som organisationen sammanställer över överförbara
mycket smittsamma sjukdomar som sprids över nationsgränser, som har allvarliga
folkhälso- och socioekonomiska konsekvenser och som har mycket stor betydelse i
den internationella handeln med djur och djurprodukter.
Patogener, små livsformer, såsom bakterier eller virus, som orsakar sjukdomar.
Profylaktisk vaccinering, massvaccinering i förebyggande syfte på lång sikt när mul- och
klövsjukan är endemisk eller periodiskt återkommande.
Riskanalys, process för att göra en vetenskaplig utvärdering av potentiella faror och
konsekvenser av en given strategi, grundad på analys och riskhantering.
Serologiska tester, vetenskapliga studier av blodserum och antikroppar för att fastställa
om det föreligger någon smitta och eventuell virusaktivitet.
Shiftsystemet, rådets beslut från 1992 om datorisering av veterinära förfaranden vid
import, som omfattar ett informationsförfarande i de fall en officiell veterinär vid
en gränskontrollstation avvisar en varusändning samt inrättandet av databaser
som innehåller fullständig information om gemenskapens krav för import av djur
och djurprodukter.
Skyddsympning, avsiktligt införande i kroppen av en mikroorganism för att framkalla
immunitet mot en sjukdom och utveckla en skyddsstrategi.
Slakt, avlägsnande av alla MKS-smittkällor genom destruering av både smittade djur
och djur som kan bära på viruset eller sprida det.
Smittade zoner, områden som omfattas av särskilda restriktioner. När fall av mul- och
PE 322.219
SV
106/107
RR\483401SV.doc
klövsjuka konstateras förklaras området för smittad zon, vilken sträcker sig minst
10 km runt smitthärden.
Smittbärare, djur hos vilka viruset under vissa omständigheter fortfarande kan påvisas
mer än 28 dagar efter smittotillfället men som eventuellt inte producerar några
antikroppar mot icke-strukturella proteiner eller uppvisar kliniska symptom.
Ständiga veterinärkommittén, tillsynskommitté som numera ersatts av Ständiga
kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, vilken har till uppgift att bistå
Europeiska kommissionen med ta fram åtgärder för livsmedelssäkerhet.
Suppressiv vaccinering, se vaccination-to-kill policy.
Swine vesicular disease, mycket smittsam sjukdom som drabbar svin och som orsakas av
ett enterovirus från virusfamiljen Picorna. Viruset utmärks av att det är
synnerligen motståndskraftigt mot omgivande faktorer.
Utrotning, en rad strategier och åtgärder för att fullständigt utrota mul- och
klövsjukeviruset efter ett utbrott eller sjukdom.
Utstampning, kontrollstrategi som innebär att smittade djur (djur som tros ha utsatts för
smitta) avlivas så snart som möjligt och att farliga kontakter spåras upp samt att
efterföljande slakt genomförs.
Ringvaccinering, strategi för kontroll av MKS-utbrott, där misstänkta fall isoleras
genom kontaktspårning, noggrann övervakning och vaccinering.
Vaccination-to-kill policy, nödvaccinering och efterföljande slakt av ett begränsat antal
djur inom ett skyddsområde.
Vaccination-to live policy, nödvaccinering av ett begränsat antal djur inom ett
skyddsområde.
Vesikulära virussjukdomar är mycket smittsamma sjukdomar som utvecklas av infektiösa
submikroskopiska organismer med formen av en blåsliknande vesikel och som kan
förökas inom vissa levande värdceller.
RR\483401SV.doc
107/107
PE 322.219
SV