klient, personligt ombud och empowerment

KLIENT, PERSONLIGT OMBUD OCH
EMPOWERMENT
UR ETT KLIENTPERSPEKTIV
Mona Kronkvist
Kronkvist, M. Klient, personligt ombud och empowerment - ur ett klientperspektiv. Client,
case manager and empowerment - out of client perspective. Examensarbete i socialt arbete 10
poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007.
Undersökningen bygger på en empiriskt kvalitativ studie med en utforskande ansats, utifrån
ett klientperspektiv. Ett övergripande syfte är att undersöka om personligt ombud kan bidra
till att klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment.
Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha ett personligt ombud. Mitt
syfte är även att belysa klienternas upplevelser och erfarenheter av personligt ombud, utifrån
ett klientperspektiv.
Undersökningen visar att klienterna är mycket nöjda, och att de har ett stort förtroende för
sina personliga ombud. Klienterna upplever att det är ett stöd och en trygghet att ha ett
personligt ombud, särskilt vid myndighetskontakter. Klienterna framhåller det positiva
bemötandet, stödet vid myndighetskontakter, och att de personliga ombuden är flexibla som
viktigt. Dessa faktorer indikerar om att det främjar klienternas autonomi och oberoende, men
också att stödet besparar klienterna frustration som annars skulle ha försämrat deras
hälsotillstånd. Undersökningen visar genom klientintervjuerna, att det positiva bemötandet
gör att klienterna successivt utvecklar ett självförtroende som främjar deras självständighet.
Undersökningen visar också att deras träffpunkt fyllde en mycket viktig funktion för den
dagliga sociala kontakten, där har de ett arbete, vänner och handledare som de kan prata och
omgås med.
Nyckelord: Empowerment, klient, personligt ombud, psykiska funktionshinder.
1
FÖRORD
Jag vill rikta ett specifikt tack till Mats, Johan, James Bond, Anna, och Axel. Tack för ert
tillmötesgående under den empiriska fasen av arbetet, ni har bidragit med värdefull
information till denna C-uppsats. Jag vill även tacka deltagare och verksamhetsansvariga, i
den ideella organisation där intervjuerna gjordes. Tack för att ni möjliggjorde kontakten med
mina informanter, och såg till att intervjuerna kunde göras enskilt i era lokaler.
Jag har under mina studier på Malmö Högskola gjort olika fältstudier och intervjuer, i de olika
kurserna. Därför har jag erfarenheter av att forskningsprocessen har en tendens att störas av en
mängd praktiska besvärligheter, lån av litteratur är ett exempel. Detta har däremot undanröjts
till en viss del av personal vid Tomelillas bibliotek, det är jag tacksam för.
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
KLIENT, PERSONLIGT OMBUD OCH EMPOWERMENT
UR ETT KLIENTPERSPEKTIV
1
FÖRORD
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
3
1. INLEDNING
5
1.1 Syfte och frågeställningar
6
2. METOD
6
2.1 Val av metod
2.2 Intervjuförfarandet
2.3 Metodens för- och nackdelar
2.4 Bearbetning av det empiriska materialet
2.5 Urval och bortfall
2.6 Validitet och reliabilitet
2.7 Forskningsetiska överväganden
2.8 Val av litteratur
3. BEGREPP
6
6
7
8
9
10
11
11
12
3.1 Klient
3.2 Personligt ombud
3.3 psykiskt funktionshinder
3.4 Empati
3.5 Återhämtning
12
13
14
14
15
4 BAKGRUND
15
4.1Historik
16
5. TEORETISKA RAMAR OCH FORSKNING
17
17
18
19
5.1 Empowerment
5.2 Relationistiskt förhållningssätt
5.3 Tidigare forskning
6. RESULTAT OCH ANALYS
20
6.1 Presentation av informanterna
20
6.2 Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud?
21
6.3 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha ett personligt ombud?
24
6.4 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv? 25
7. DISKUSSION
28
7.1 Slutsatser
7.2 Egna reflektioner
28
30
3
REFERENSLISTA
33
Litteratur
Webbadresser
Artiklar
Intervjuer
33
35
35
36
BILAGOR
37
Bilaga 1. Intervjuguide
38
4
1. INLEDNING
Insatser som görs för personer med psykiska funktionshinder, har genomgått stora
förändringar under de senaste årtiondena. De har från att ha varit totalt isolerade på
institutioner, till att bli delaktiga i samhället. De politiska ambitionerna är att personer med
psykiska funktionshinder, skall ha samma möjligheter att leva och bo som alla andra
samhällsmedborgare. Men många personer med psykiskt funktionshinder har inte förmågan
att framföra vad de är i behov av för hjälpinsatser, och känner inte till vad de lagligen har rätt
till. Behoven är individuella, och det går inte att använda samma stödform till hela
målgruppen. Dessutom är det ofta många olika personer inblandade runt en klient, t ex
sjukvård, arbetsförmedling och socialtjänst. Detta kan upplevas som kränkande och besvärligt
av personer med psykiska funktionshinder, i en sådan situation kan klienten behöva någon
som företräder och bevakar klientens rättigheter (Printz, 2004).
Genom psykiatriutredningen som tillsattes 1989 kartlades de psykiskt funktionshindrades
levnadsförhållanden och resultatet visade att denna grupp har det betydligt sämre än andra
samhällsgrupper (Printz, 2004). För att förbättra situationen för dessa personer inleddes 1995
den så kallade psykiatrireformen. Reformen syftar till att förbättra livsvillkoren för de
psykiskt funktionshindrade i samhället genom ökad delaktighet, bättre vård och socialt stöd. I
förarbetet till den bakomliggande psykiatripropositionen konstaterades att stödet till personer
med psykiska funktionshinder skulle kunna förbättras genom stöd av personligt ombud, med
ett klart definierat ansvar för att den enskildes behov uppmärksammas och att insatserna
samordnas. Eftersom denna målgrupp ofta har många insatser, och svårt att själv häva vad de
har rätt till (Socialstyrelsen & Länsstyrelsen, 2006). Sedan år 2000 kan personer med psykiskt
funktionshinder erbjudas ett personligt ombud som enbart arbetar på uppdrag av klienten, och
som är fristående från myndigheten. Den grundläggande tanken är att det personliga ombudet
ska vara ett instrument för att den enskilde skall få hjälp, så att denne kan få inflytande över
vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser. Det personliga ombudets uppdrag är att göra det
möjligt för den psykiskt funktionshindrade att i mesta möjliga mån återta kontrollen och
makten över sitt eget liv (Socialstyrelsen 2002).
Intresset för uppsatsens ämne fick jag efter två föreläsningar med Riksförbundet för Social
och Mental Hälsa, RSMH och organisationen Personligt Ombud i Skåne. Innan
föreläsningarna kände jag inte till att yrkesgruppen personligt ombud fanns, och inte heller
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Föreläsaren från RSMH menade att fristående
personliga ombud bör finnas över hela landet, för att stärka klienternas makt gentemot
myndigheter också för att ha en person som står helhjärtat på klientens sida. Vid
föreläsningarna framkom också att personligt ombud, arbetar för privatpersoner med psykiska
funktionshinder. Ett personligt ombud hjälper dessa personer att se till att olika myndigheters
insatser för den enskilde klienten samordnas, tillsammans med klienten identifierar de behov
av vård, stöd och service. De personliga ombudens arbete ska så långt som möjligt föra
klienten mot en tillvaro, där denna själv kan ta ansvar för sin vardag. Föreläsarna menade att
de tittade på det friska, de använder sig av klienternas färdigheter. Syftet var att förbättra
deras kompetens genom hjälp till självhjälp, de använde begreppen maktgör och
empowerment synonymt. Empowerment är ett centralt begrepp i uppsatsen, och har inte
någon entydig definition i litteraturen. I uppsatsen betonar begreppet allt som på något sätt
kan förknippas med idéer eller insatser som stärker klienten. Empowerment betonar makt och
kontroll över sitt eget liv och vardag, där klienterna får ökat själförtroende. Jag använder
empowerment som både en inre och yttre aspekt.
5
1.1 Syfte och Frågeställningar
Ett övergripande syfte med studien är att undersöka om personligt ombud kan bidra till att
klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt
vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt ombud. Mitt syfte är att
belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett
klientperspektiv.
Mina frågeställningar är:
 Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud?
 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha tillgång till personligt ombud?
 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv?
2. METOD
Under detta avsnitt beskrivs det tillvägagångssätt som jag använt i uppsatsen, för att ge
läsaren en förståelse för arbetet och dess slutresultat. Jag beskriver vilken metod som
tillämpats, hur intervjuförfarandet har gått till, hur jag arbetat med det empiriska materialet
och vilka etiska överväganden som gjorts.
2.1 Val av metod
Den forskningsmetod som används är kvalitativ, och har en utforskande ansats. Jag har gjort
en intervjustudie bestående av fem intervjuer, som genomförts med personer som har
personligt ombud. Jag valde en utforskande ansats därför att jag inte visste någonting om det
jag ville undersöka, och för att jag var intresserad av klienternas perspektiv. För att bilda mig
en uppfattning om detta, var detta förfarandet lämpligt. Det ger möjlighet till att vara flexibel
och ställa relevanta frågor, dessutom besvarade denna ansats bäst syftet och
frågeställningarna. Widerberg (2002) menar att kvalitativ forskning är lust, kreativitet och
kunskap. Kvalitativ forskning är att utforska ett nytt område eller göra det på ett nytt sätt,
poängen är att man som forskare måste vara öppen för det oväntade och låta det komma till
tals. Det är ju för att vi inte vet, utan vill utforska och reda ut, som vi bedriver kvalitativ
forskning. Kvale (1997) menar att kvalitativa intervjuer ger informanterna möjlighet att med
egna ord förmedla sin situation, ur deras perspektiv. Rosengren & Arvidson (2002) menar att
det är lämpligt att använda utforskande ansats när kunskapen om fenomenet närmast är
obefintligt. För att forskaren skall bilda sig en uppfattning, måste denne observera, samtala
och reflektera. Därför måste forskaren uppsöka fenomenet, insamlandet av data sker därför i
en äkta och naturlig miljö. Sociala fenomen måste undersökas menar författarna i den egna
världen och på de egna villkoren, eftersom detta förfarande ger möjlighet att fråga om
upplevelser, känslor. Detta så att forskaren kan ställa relevanta frågor för att informanternas
erfarenheter och upplevelser skall kunna belysas.
2.2 Intervjuförfarandet
I inledningsskedet uppsökte jag personligen tre träffpunkter för människor med psykiska
funktionshinder, min ambition var att hitta mina informanter där. När jag insåg att min
målgrupp inte fanns på två av träffpunkterna, tog jag åter kontakt med verksamhetsansvarig
på den träffpunkt där jag trodde mina presumtiva informanter kunde vara. Jag informerade om
studien både muntligt och skriftligt, därefter lämnade jag informationsbilaga, tillståndsbilaga
och samtyckesbilaga. Detta för att verksamhetsansvarig skulle kunna läsa informationen i
lugn och ro, för att sedan lämna denna information vidare till presumtiva informanter på
träffpunktens kommande möte. När jag fick positivt besked att det var i sin ordning från
deltagarna att studien gjordes där, tog jag personligen kontakt igen för att få tillståndsbilagan
6
undertecknad av verksamhetsansvarig, denne skulle också hjälpa mig att hitta fem personer
som ville ställa upp på intervjuer. Vi bestämde också då preliminärt datum då intervjuerna
skulle göras, och att de kunde göras i mötesplatsens lokaler. När ansökan och tillståndsbilagan
var godkänd av Malmö högskolas etiska råd påbörjades intervjuerna.
Intervjuerna utfördes under en dag mellan 9.00 – 15.00 på träffpunkten, där informanterna
tillsammans med handledare bedriver verksamheten. Tiden på intervjuerna varierade mellan
30- 45 min, och vi hade ett avskilt rum för att kunna sitta ostörda. Jag valde informanternas
mötesplats, jag utgick från att de skulle uppleva intervjusituationen tryggare då. Två av
informanterna hade blivit sjuka, men en av handledaren ordnade så två nya informanter
ställde upp. Inför varje intervju tackade jag för att de tog sig tid, sedan presenterade jag mig
och berättade åter syftet med intervjun. Jag hade inte träffat informanterna innan, den
kontakten hade verksamhetsansvariga skött. Informanterna hade redan vid informationen på
deras möte talat om att de ställde upp på en intervju, om inte bandupptagning gjordes.
Eftersom jag redan fått starka signaler om att de inte ville bli inspelade, så ifrågasatte jag inte
detta. Jag var helt enkelt orolig över att ett ifrågasättande kunde ha gjort att de då avstått helt,
därför valde jag att endast göra anteckningar under de fem intervjuerna. Det har sina
nackdelar att inte kunna göra bandupptagningar, för att jag som intervjuare kan missa en del
av informationen från informanterna. Men vi pratade igenom detta innan, och jag frågade om
det gick bra för dem att vi gjorde små pauser så jag kunde titta ner för att skriva. Jag tyckte
nämligen att det var viktigt med ögonkontakt med mina informanter, för att jag inte skulle
uppfattas ointresserad av det de berättade. För att jag skulle hinna anteckna fick jag be om
små uppehåll kontinuerligt vid intervjuerna, och det fungerade bra. Efter varje intervju gjorde
jag en sammanfattning med kommentarer, på de intryck jag fick under intervjun. Trost (2005)
menar att minnet är en viktig ingrediens vid tolkning och analys, aldrig så noggranna
bandinspelningar, anteckningar eller utskrifter kan helt ersätta de intryck intervjuaren får vid
själva intervjun. Det man ser och hör eller läser mellan raderna, allt sådant är också värdefullt
vid analys av data. Vid intervjuerna använde jag en intervjuguide med öppna frågor, denna
intervjumetod användes för att forskningsfrågan skulle besvaras till fullo. Informanterna
berättade fritt, och jag sköt in frågor för att få dem att vara så konkreta som möjligt. Jag var
noga med att kommunicera med informanterna under intervjun, så jag uppfattat deras svar
korrekt genom att repetera svaret, och sedan fråga om jag uppfattat det hela korrekt.
Rosengren & Arvidsson (2002) menar att det är viktigt att vara öppen för intryck och inte ha
bestämda uppfattningar innan intervjutillfället, forskaren skall ha som utgångspunkt att det är
svaret från intervjupersonen som bär på den kunskap och information som forskaren söker.
Därför är öppna frågor de som gör att informanterna svar blir utifrån dennes egna tankar och
inte forskarens uttänkta svarsalternativ. Detta betyder inte att fokus på frågorna inte är viktigt.
Starrin & Renck (1996) menar att informanterna skall uppmuntras genom följdfrågor därför
att dennes värderingar, attityder och uppfattningar skall komma till uttryck.
Även om jag först ansåg att jag inte fick göra bandinspelning vid intervjuerna som någonting
negativt, så tyckte jag det vändes till det positiva. Intervjuerna blev öppna och avslappnade,
och informanterna var öppna i sina svar. Widerberg (2002) menar att de allra flesta tycker om
att tala om sig själva, bara de får en chans. Den chansen gavs informanterna, genom att jag
som intervjuare inte vara rädd för tystnaden som förekom ibland. Dessutom fick
informanterna möjlighet att ställa frågor, men också att de gavs möjlighet att tillägga
information innan intervjun avslutades.
7
2.3 Metodens för- och nackdelar
Enligt Patel & Davidsson (2003) är syftet med kvalitativa undersökningar att forskaren skall
få en djupare kännedom om ett fenomen, där forskaren kan få en subjektiv bild av det som
studeras. Interaktionen mellan informant och forskare kan dock utgöra ett problem, där
informanterna kan bete sig på ett sätt som de tror forskaren förväntar sig. Författarna menar
också att det inte alltid är möjligt att mötas på lika villkor i en intervjusituation, när det är med
individer från en utsatt grupp är maktaspekten ofta närvarande. Enligt Widerberg (2002) kan
man göra en intervju mindre känslig för både forskare och informant, om forskaren skapar en
trygghet hos båda parter. Genom att man redan vid presentationen av projektet framhåller, att
jag som forskare inte är intresserad av informanternas privatliv, utan snarare av vad de kan
lära oss. Denna trygghet skapade jag genom val av intervjuplats, och att jag var tydlig med att
jag inte var intresserad av informanternas privatliv. Därför upplevde jag inte maktaspekten
som ett problem, eller att den var närvarande vid intervjuerna.
Enligt Rosengren & Arvidson (2002) är det just interaktion mellan intervjuare och informant
som kan leda till intervjueffekt. Genom ömsesidiga, varandra förstärkande förväntningar på
motpartens beteende och reaktioner kan intervjuaren och intervjuad gemensamt åstadkomma
att svaren på intervjun eller delar av den blir snedvridna. Författarna (a.a.) menar att använder
forskaren sig av öppna frågor vid intervjun, bidrar det till tillförlitligheten. Informanten svarar
då med egna ord, och inte med förtryckta bundna svarsalternativ som forskaren gjort. För att
jag skulle undvika intervjueffekt i min undersökning, tänkte jag på hur intervjuerna skulle
öppnas, inledas och utformas. Detta för att informanterna inte skulle få ledande frågor, utan
kunde berätta utifrån sina egna upplevelser. Denna kombination upplevde jag som bidragande
orsak till att intervjuerna blev avslappnade, och att det var informanternas subjektiva
berättelse jag fick. Men å andra sidan så kan jag som forskare aldrig vara säker, jag vet inte
hur jag som forskare faktiskt påverkar situationen vid intervjun. Eftersom stämningen var
avslappnad, bidrog jag kanske till de positiva svaren. Men å andra sidan så kan den positiva
och avslappnade atmosfären utan bandinspelning, också leda till att informanterna våga vara
öppna i sina svar.
2.4 Bearbetning av det empiriska materialet
Det empiriska materialet är bearbetat med inspiration från grundad teori, eftersom
grundtanken i denna typ av undersökningar enligt Starrin (1996) är att de beskrivningar,
begrepp, modeller eller teorier man kommer fram till ska vara grundade i empiri. Upptäckt
betonas, där man inte vill styra det teoretiska perspektivalet på förhand. För att kunna
upptäcka något kan man inte veta något om det på förhand, och detta passade min studie
eftersom jag inte kände till klienternas upplevelse. Däremot har jag inte som Starrin (a.a.)
menar att man annars gör vid grundad teori- traditionen, uppnåt något som kallas teoretisk
mättnad. Teoretisk mättnad innebär att de data man samlar in inte tillför något nytt och inte
förändrar de kategorier och teorier dataanalysen har gett. Det innebär att valet av informanter
sker stegvis, och att utgångsläget förändras för varje informant som intervjuas. Detta har inte
varit aktuellt i min studie, eftersom jag inte har haft den bredden på informanter. Men också
på grund av både begränsad tid och utrymme som gäller för en C-uppsats. Detta kan givetvis
ha påverkat min undersökning, men min ambition var inte att generalisera för hela
målgruppen som har ett personligt ombud. Utan att få upplevelser från en del av dem som har
personligt ombud, min ambition var också att få information från fler informanter, men
eftersom jag inte fick göra bandupptagningar fick jag sänka den ambitionsnivån till fem
informanter. Men också för att jag gjort undersökningen ensam, jag hade blivit överhopad av
information som jag inte hade haft tid eller utrymme till att analysera.
8
Grounded Theory som jag lät mig inspireras av, grundades för 30 år sedan av Barney Glaser
& Anselm Strauss. Jag fick inspiration från Grounded Theory eftersom den ger utrymme för
kreativitet och nyfikenhet. Men jag var först tveksam eftersom jag bara använt mig av
analysmodellen vid ett tidigare arbete i kursen forskningsmetodik, och kände till att
analysmodellen både är tidskrävande och avancerad. Enligt Starrin (1996) innebär
analysmodellen att den producerade teorin skall grundas i data och sker via kodning. Men att
det är värt att veta menar författaren att Glaser (1992) som tidigare givit rådet att koda rad för
rad, varnar i sin senaste bok för överkodning. Man kan även gripa sig an den öppna
kodningen genom att koda hela dokument, för att undvika överkodning som kan leda till
mängder av svårbegripliga företeelser. Datainsamling och kodning sker parallellt, där
kodningsarbetet ger upphov till idéer om hur saker och ting förhåller sig. Forskningsarbetet
utgår inte från en bestämd teori som sedan styr datainsamlingen, utan här får materialet tala.
Forskaren skall med andra ord vara så lite teoristyrd som möjligt, och bör inte arbeta utifrån
en bestämd teori. Författaren menar att Grounded Theory är en väletablerad analysmodell för
kvalitativa studier, och målsättningen med analysmodellen är att just att insamlad data styr
utvecklingen av teori. Detta har Grounded Theory kritiserats för, kritiker menar att det inte
går att komma ifrån att man styrs av teorier. Denna tanke hade jag också, med tanke på att
föreläsarna från personliga ombud tog upp empowerment som arbetsmetod. Men det gav mig
bara idén till studie, inte att studien blev styrd av denna teori.
Starrin (1996) menar att det inte kan vara frågan om ren induktion, utan snarare att man inte
bör arbeta efter förutbestämd teori. Grounded Theory poängterar att den successiva
datainsamlingen skall styras av de ledtrådar och idéer man får om en eventuell framväxande
teori. Grounded Theory är livskraftig så länge ambitionen hos företrädarna inte föreskriver
den som metodologi utan istället låter den inspirera till skapelseprocesser, då fyller den en
viktig uppgift. När Grounded Theory blir till en mekanisk regelbok då har den också förlorat
sin livskraft. Så har inte skett utan det har varit materialet som fått tala, intervjuerna har
transkriberats med öppen kodning. Där de vardagliga konkreta begreppen som utgår från
informanternas upplevelser och begreppsvärd har brutits ner, för att inte fastna på den
empiriska nivån utan arbeta mig fram mot en empiriskt grundad teori. Trost (2005) som
hänvisa till Strauss och Corbin (1998) menar att all kodning skall vara öppen, vilket innebär
att den som analyserar texten eller materialet skall vara öppen för andra tolkningar av data än
det som förefaller mest uppenbart. Vid genomläsningen förhåller man sig nyfiken, det kan
röra sig om enstaka ord eller ordsammansättningar som upprepas flera gånger. Då blir
forskaren nyfiken vad dessa ord kan betyda förutom det som är uppenbart och ytligt.
Analysarbetet av mina fem intervjuer började redan efter varje intervju, Starrin (1996) menar
att Glaser (1992) har några regler för att underlätta arbetet med att koda öppet, och det är att
ställa frågor i anslutning till data. Frågor som jag ställde för att bringa ordning i alla intryck
och information från intervjuerna var; Vad uttrycker de data jag har? Vad är det egentligen
som händer i data? Vilken kategori eller egenskap uttrycker bäst vad som händer? Detta
underlättade arbetet med att koda öppet, på så vis kunde jag se ett mönster i de fem
intervjuerna när jag läste det. Jag tog ut enstaka ord av materialet som återkom i alla fem
intervjuerna och var intressanta för min tolkning, och som skulle leda till teoretiska
hjälpmedel för min empiriredovisning. Denna process var både svår och tidskrävande, som
Rosengren & Arvidson (2002, s 18) skriver, ”det är förvånansvärt jobbigt att tänka”.
Här har Kvale (1997) en viktig synpunkt, nämligen att analysen av intervjuerna som ofta
genomförs av en ensam forskare, och hur mycket dennes perspektiv inverkar på resultatet av
analysen. Denna godtycklighet eller ensidiga subjektivitet har jag funderat mycket på, och
varit väl medveten om under hela processen. Jag tycker att det Kvale (a.a.) menar är viktigt,
9
men det belyser också lite av den forskningsjantelag som Starrin (1991, s 36) menar hindrar
kreativt arbete och lägger intressanta tolkningar åt sidan. Där ett av författarens konkreta råd
är ”Arbeta med det du har och be inte om ursäkt för det du inte har”, och det är så jag har
gjort med materialet från mina fem intervjuer.
2.5 Urval och bortfall
Ett övergripande syfte med studien är att undersöka om personligt ombud kan bidra till att
klienterna får ökat själförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt vill
jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt ombud. Mitt syfte är även att
belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett
klientperspektiv. Eftersom denna kunskap var helt obefintlig från min sida, utgick min studie
från den kvalitativa metoden med en utforskande ansats. För att försöka utreda hur det faktiskt
förhåller sig, är det enligt Holme & Solvang (1997) viktigt att det är rätt personer som väljs ut
till intervjun eftersom det annars finns en risk för att undersökningen blir oanvändbar.
Rosengren & Arvidson (2002) menar att i den empiriska forskningen styrs urvalet av
undersökningens syfte och forskningsintresse, när den utforskande ansatsen tillämpas måste
forskaren hitta de mest informationsrika informanterna. Detta för att de kan bidra till att ge
undersökningen det mest innehållsrika materialet, författarna använder uttrycket ”val av
studieobjekt” istället för ”urval av studieobjekt”.
Min ambition var att göra intervjuer på tre träffpunkter, för personer med psykiska
funktionshinder. Efter att personligen besökt dessa mötesplatser, insåg jag att det inte var
möjligt på två av dem. Intervjuerna kunde inte utföras på plats, lokalerna tillät inte detta.
Dessutom var organisationen inte uppbyggd, så att verksamhetsansvariga hade kontinuerliga
möten med besökarna. Detta gjorde att besökarna inte själva kunde svara på om de hade
personligt ombud, eller om de ville att fältstudier skulle ske i deras lokaler. De flesta hade
också ett tungt drogberoende, i kombination med psykisk ohälsa. Därför blev min bedömning
att jag inte skulle få tillräckligt med relevant material, till studien på dessa två mötesplatser.
Det blev snarare ett val istället för urval av organisation, eftersom jag efter de personliga
besöken insåg att målgruppen som bäst skulle kunna bidra med relevant information till
studien fanns på den tredje träffpunkten som jag redan då besökt. Enligt Rosengren &
Arvidson (2002) är det svaret från informanterna som bär på den kunskap och information
som forskaren söker, därför var det viktigt för mig att mina informanter kunde ge mig denna
information. Jag har däremot inte personligen valt de fem informanterna som ingår i studien.
Mina fem informanter har genom information på ett möte, anmält sig frivilligt till
verksamhetsansvarig som sedan tog kontakt med mig. Därför har jag personligen inte kunnat
göra ett urval av ålder och kön, utan intervjuat dem som ställde upp på mina intervjuer. Två
av informanterna blev sjuka samma dag intervjuerna skulle ske, en kvinna och en man. De två
som ställde upp istället, var två män. Därför blev det kvinnliga könet underrepresenterat i
studien, men å andra sidan var min ambition att intervjua dem som ställde upp. Inte att utgå
ifrån kön, även om jag önskade att det skulle bli en fördelning över båda könen. Men å andra
sidan så var det under mina besök på de tre träffpunkterna, faktiskt fler män än kvinnor.
Likaså när studien koncentrerades till en träffpunkt, fick jag uppfattningen att där gick dit flest
män. För de gånger jag var där, så var det fler män än kvinnor. Detta kan visserligen vara en
tillfällighet.
2.6 Validitet och reliabilitet
Validitet betyder giltighet det vill säga, om jag som forskare har träffat rätt. Reliabilitet
betyder trovärdighet, hur pass trovärdig är min forskning om jag skulle göra om den igen.
Trovärdighet utgör ett av de största problemen med kvalitativa studier menar (Trost, 2005)
10
därför måste jag som forskare kunna visa läsaren att mina data är insamlade på sådant sätt att
de är seriösa och relevanta för den aktuella problemställningen. Enligt Svensson (1996) är
reliabilitet och validitet centrala begrepp i anslutning till kvaliteten i
datainsamlingsförfarandet och om validiteten är god är också reliabiliteten det. Däremot är det
inte en garanti att validiteten är god även om reliabiliteten är det. Validiteten är överordnat i
förhållande till reliabiliteten. Därför bör reliabiliteten ses i sitt sammanhang, och bedömas
utifrån den situation som råder vid intervjutillfället. Det kan därför vara svårt att göra
generaliseringar mer än till den kontext som har studerats menar författaren (a.a.). Men syftet
med min kvalitativa studie är inte att generalisera, utan att få dessa fem informanternas
aspekter. För att få ett underifrån perspektiv, där jag får höra hur personer som har personligt
ombud upplever det. Inte bara att jag får information från om detta via litteratur, och
föreläsningar.
Kvale (1997) menar att validering är att göra sann och delar in begreppet i två delar,
pragmatisk validitet innebär att läsaren övertygas om att studien är trovärdig och användbar
och kommunikativ validitet då får forskaren feedback från informanterna i studien. Vidare
menar författaren att det mänskliga samspelet mellan informant och intervjuare är en mycket
viktig aspekt av den kvalitativa intervjun. Relationen är viktig som länk för den information
som informanten förmedlar och som möjlighet till tillträde till informantens livsvärld. Kvale
(a.a.) menar vidare att relationen präglar forskningssituationen och det material som samlas
in, t ex kan en tillitsfullare relation göra att informanten är öppenhjärtigare. Rosengren &
Arvidsson (2002) menar att validitet och reliabilitet uppnås då det empiriska och teoretiska
begreppen överensstämmer, när man mäter det som man har avsett att mäta.
Studiens resultat visar med utgångspunkt från de fem intervjuerna, att informanterna upplever
att deras situation har blivit bättre. Det tyder på att informanternas upplevelse
överrensstämmer med vad liknande studier kommit fram till. Kommunikativ validitet (a.a.)
har jag uppnått då informanterna under och efter intervjun haft möjlighet att ha synpunkter på
det sammanfattade materialet. Jag har redovisat i metodavsnittet för presumtiva läsare vad jag
valt att undersöka, undersökningsmetoder och vilka som har deltagit i undersökningen. Detta
för att läsaren själv ska kunna se att studien uppnått både validitet och reliabilitet, utifrån den
här studiens syfte Jag har också tagit del av relevant litteratur för ämnet, och jämfört det
empiriska materialet med liknande forskning. Jag har tillämpat den forskningsmetod som bäst
besvarade mitt syfte, kvalitativ metod med utforskande ansats. Mätinstrumentet i denna studie
är fem intervjuer, med informanter från samma målgrupp. Vilket gjorde att informanterna
kunde jämföras med varandra, men också att de representerar den målgrupp i Sverige som har
personligt ombud. Min tanke var först att de fem informanterna var extra positiva, eftersom de
ställde upp frivilligt och därför var mer välvilligt inställda. Vilket kan ha påverkat studien,
men eftersom liknade studier visar på liknade resultat så anser jag att det styrker resultaten
från min studie. Även om syftet med studien inte var att dra slutsatser och generalisera, det
kan jag inte göra utifrån endast fem intervjuer. Förmodar jag att dessa fem informanters
upplevelser, kanske representerar vars en individ till som också har ett personligt ombud. Men
å andra sidan visar andra studier som har genomförts på liknande resultat. Bland annat den
som är utförd av Mats Ekermo på Länsstyrelsen och Socialstyrelsen initiativ, och redovisar
personliga ombudens arbete utifrån ett klient perspektiv (Socialstyrelsen & Länsstyrelsen,
2005).
2.7 Forskningsetiska överväganden
Även om forskning är viktig och nödvändig både för individers och samhälles utveckling,
betyder etiska principer för mig att mina informanter inte skall känna sig utlämnade, varken
11
under eller efter intervjun. Starrin & Renck (1996) menar att informanterna som grupp kan
vara sårbar eftersom de har en liten eller ingen möjlighet att kontrollera hur deras intervju och
svar tolkas, dokumenteras och sprids. Informanterna har rätt till sin egen integritet och
värdighet. Därför garanterades de fem informanter fingerade namn, namnen valde de själva.
Av den anledningen att de själva skall kunna känna igen sig när de läser uppsatsen, men också
att de skulle känna sig bekväma med det fiktiva namnet. En del av informanterna menade att
de inte behövde fingerade namn, men jag valde att inte tillmötesgå dem och ge dem total
anonymitet. Detta kan kanske tolkas oetiskt, att inte tillmötesgå dem i denna önskan. Men
trots allt ville flertalet av informanterna vara anonyma, och för att vara konsekvent i arbetet
valde jag därför att göra alla de fem informanterna anonyma i uppsatsen. Detta hade de som
ville figurera med sina egna namn, inte heller något emot. Uppsatsen avslöjar inte var i
Sverige, och på vilken mötesplats intervjuerna gjordes. Intervjuerna har dessutom inte återgets
i sin helhet, och materialet användes endast till denna C-uppsats. Informanterna fick både
skriftlig och muntlig information i ett tidigt skede, för att de skulle veta vad syftet med studien
var. Men också för att de skulle känna sig trygga inför kommande intervju, och för att de
skulle få ett förtroende för mig som intervjuare. Det var viktigt att de skulle känna sig positiva
och delaktiga i denna studie, eftersom det var de som var experterna på området och bäst
ämnade till att bidra med data. Jag tänkte först inte intervjua denna målgrupp, eftersom
diskursen i samhället är att det är en sårbar grupp. Men just av den anledningen tyckte jag det
var viktigt att de fick komma till tals, för att få ett underifrånperspektiv där deras kunskaper
bör tillvaratas och att de skall ha inflytande på det som berör dem.
2.8 Val av litteratur
För att kunna bilda mig en uppfattning om ämnet har jag fördjupat mig i litteratur som berör
psykiatri, rehabilitering, välfärdspolitik, liksom rapporter från undersökningar som gjorts av
Länsstyrelsen och Socialstyrelsen. Kunskap om psykiskt funktionshinder har varit
nödvändigt, och bakgrunden till varför insatsen personligt ombud behövs för personer med
psykiska funktionshinder. Detta är bara en del av den litteratur som varit nödvändig att sätta
sig in i, ett ämne av det här slaget är komplex.
3. BEGREPP
I detta avsnitt redogör jag för begrepp som är centrala i uppsatsen, och som jag vill förklara
för att innehållet i uppsatsen lättare skall förstås. Begreppen som jag redogör för är; klient,
personligt ombud, psykiskt funktionshindrad, empati och återhämtning.
3.1 Klient
Enligt Mats Ekermo Socialstyrelsen & Länsstyrelsen (2005) som gjort studien om personliga
ombudens arbete utifrån ett klientperspektiv, finns många begrepp och beteckningar på
personliga ombud reformens målgrupp. Han menar att ord inte neutrala utan styr våra tankar,
och brukare används till stor del inom intresseorganisationer bland annat av RSMH. Men i
hans samtal med direkt berörda upplevdes detta begrepp främmande, och många föredrog
begreppet klient. Enligt Salonen (1997) kan begreppet klient användas i två skilda betydelser
när det gäller den enskildes möjligheter att påverka. Den första står för en företrädaretradition
och används bland annat när någon i rättsliga sammanhang låter sig biträdas av en advokat,
klienten är i ett sådant sammanhang uppdragsgivare och har tämligen stark ställning. I den
andra betydelsen är däremot klienten en person som befinner sig i beroendeställning till en
samhällig institution, genom historien har klientrollen i socialt arbete ofta kunnat hänföras till
den senare kategorin.
12
Vägen till klientskap börjar först då en person blir medveten om att något behöver åtgärdas i
hans eller hennes liv, vilket ofta blir följden då detta upplevs som ett problem. Klientskap
utgör inte något oföränderligt eller absolut tillstånd, generellt sett definieras människor socialt
som klienter då de interagerar med socialarbetare. Detta är emellertid inte någon riktig
beskrivning av deras position, i och med att de själva, socialarbetaren eller andra inblandade
personer kan uppfatta situationen annorlunda. Klientskap är delvis en fråga om perception, på
så sätt att om andra uppfattar en person som klient kommer de också att bemöta personen i
fråga som klient. Människors egen definition av sin status påverkar men bestämmer inte om
de kommer att uppfattas som klient eller inte. Formella beteckningar är också av betydelse då
en officiell kategorisering kan utlösa eller förstärka uppfattningar av klientskap. Sådana
uppfattningar kan omfattas av klienter, socialarbetare, tjänstemän på socialförvaltningen,
personer inom andra förvaltningar, klientens familj och andra människor i klientens
omgivning. När vi väl tillskrivit någon ett klientskap, stannar den beteckningen ofta kvar även
efter det att de sociala insatserna upphört. Ett stigma kommer ofta med på köpet då någon blir
klient, eftersom andra individer kan misstycka och se ner på dem som behöver ha hjälp att
styra sitt liv och vardag (Payne, 2002).
I uppsatsen är mina informanter de personliga ombudens klienter, informanterna använde
själv begreppet klient. De personliga ombuden använde också begreppet klient på
föreläsningen, därför använder jag begreppet klient i uppsatsen. Jag måste använda begreppet
klient/informant eftersom tystnadsplikten säkerställs på detta vis, när man inte avslöjar den
enskilde individens namn. Däremot försöker jag undvika att använda begreppet, jag upplever
att det avpersonifierar en individ. Men också att begreppet upprätthåller en maktstruktur, som
inte är förenligt med empowerment begreppet. För mig är en klient, en person med tankar,
känslor, historia och ett namn. Där jag visar respekt inför denne person, genom att använda
deras tilltalsnamn och inte begreppet klienten.
3.2 Personligt ombud
Enligt Socialstyrelsen (2006) är reformen personligt ombud ganska ny och därför ibland
okänd för många, och en del har aldrig hört talas om personligt ombud. En del har
föreställningar som inte stämmer, och det finns ett flertal roller som sammanblandas med
personligt ombud. Enligt Socialstyrelsen (a.a.) är exempel på sådana roller god man, personlig
assistent, boendestödjare, kurator, psykiatriföreträdare och förvaltare. Sammanblandningen
kan komma från klienter, anhöriga och myndigheter/organisationer. En viss konkurrens
gentemot andra roller kan upplevas eftersom rollen som personligt ombud inte alltid är helt
klarlagd och personligt ombud fortfarande är ett nytt begrepp menar socialstyrelsen (a.a.).
Enligt Nilsson & Malm (2002) är förebilden till personligt ombud case management, som
växte fram i USA i och med nedläggningen av de stora institutionerna. Arbetssättet case
management beskrivs och förordnades i psykiatriutredningens delbetänkande, funktionen är
inte kopplad till någon specifik yrkesgrupp och kan på vissa ställen också innehas av icke
professionella. Inom psykiatrin används funktionen framför allt som bas inom en
samhällsbaserad psykiatri menar författarna (a.a.). Malm (2002) menar att med utgångspunkt i
den internationella diskussionen och resultat från försöksverksamheter om case management
håller vi i Sverige för närvarande på att tillskapa personligt ombud som skall planera och
samordna åtgärder runt sin klient, vid behov företräda den enskilde i kontakten med olika
myndigheter och bevaka den enskildes lagstadgade rättigheter. Malm (a.a.) menar att det finns
ett relativt starkt stöd för att arbetssätt som utgår från case managment-modellen, är de mest
effektiva evidensbaserade metoderna och arbetssätten som bäst hjälper personer som drabbas
av svåra och komplexa psykiska störningar.
13
Personliga ombudens väsentligaste arbetsuppgifter är enligt Brunt & Hansson (2005)
följande:
 Samordning av insatser för den enskilde
 Hjälpa till i kontakter med olika myndigheter
 Bistå med upprättande av en individuell vård- och serviceplan
 Kartläggning av vård- och servicebehov
 Uppsökande arbete
 Se till att den enskilde får del av den vård som han/hon har rätt till
De personliga ombuden skall ha kommunen som huvudman, men ändå vara fristående.
Arbetet utgår hela tiden från klientens personliga mål, och sker i enlighet med klientens
individuella utformande skriftliga utvecklingsplan (Malm, 2002). Kommunen kan överlåta
verksamheten till en entreprenör att driva verksamheten med personligt ombud. Rekrytering
av personligt ombud, är den avgörande förutsättningen för en framgångsrik verksamhet. Det
går inte att ange någon specifik utbildningsgrund eller professionell erfarenhet som den mest
lämpliga för detta komplexa arbete. Avgörande för att ett personligt ombud ska klara sitt
arbete är dock kunskaper om psykiska funktionshinder, ingående kunskaper om stöd-, vårdoch serviceutbudet, god orientering om relevant lagstiftning. Erfarenheten har visat att
personlig lämplighet och intresse för att arbeta med målgruppen bör väga tungt vid
rekryteringen. Vissa organisatoriska förutsättningar har visat sig gynnsamma för personliga
ombudens möjligheter att på ett framgångsrikt sätt kunna arbeta, dessa förutsättningar syftar
till att förstärka ombudens möjligheter att ha en fristående roll inom den kommunala
organisationens ramar. Detta för att på ett trovärdigt sätt visa att de personliga ombuden,
agerar helt utifrån klientens intresse. Personliga ombud förutsätts arbeta för helhetssyn och
samlade lösningar i gråzonen mellan olika myndigheters ansvar (Personligt ombud, 2006).
Det personliga ombudet ska se till att stöd-och servicegivare samverkar utifrån klientens
intresse (Prinz, 2004).
3.3 Psykiskt funktionshinder
Enligt Sandlund (2005) är det inte enkelt att hitta ett bra begrepp för att beskriva gruppen av
personer som har allvarliga konsekvenser av sin psykiska sjukdom. Det är heller inte enkelt
att ringa in vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ingå i denna grupp. Man kan även
vara kritisk mot utpekande samlingsbegrepp, som i värsta fall felaktigt ger en bild av att
människor med stora inbördes olikheter har en likadan historia, eller likadana behov och
önskemål. I dagens svenska sammanhang är begreppet psykiskt funktionshinder en modern
och officiell beteckning, och gäller människor som lever med allvarliga och långvariga
konsekvenser av psykisk sjukdom. Printz (2004) menar att begreppet psykiskt funktionshinder
är en definition som används när individen har en långvarig nedsättning av social
funktionsförmåga som en följd av psykisk störning, och dessa individer har en varierande
svårigheter i sin livsföring. Författaren menar också att det är viktigt att inte se psykisk ohälsa
som något som bara ska behandlas med medicin, utan erbjuda personen stöd och hjälp i
hemmet. Agrell (2002) menar att hur stort det psykiska handikappet blir beror på vad den
psykiskt funktionshindrade personen erbjuds för stödinsatser av samhället, och vilket
bemötande den funktionshindrade personen får av omgivningen. Det författaren menar är att
en psykiskt funktionshindrad person inte behöver bli handikappad, om denne erbjuds rätt stöd
och hjälp.
Enligt rapport (2006:5) från Nationell psykiatrisamordning har en person ett psykiskt
funktionshinder om han eller hon har väsentliga svårigheter med att utföra aktiviteter på
viktiga livsområden och dessa begränsningar har funnits eller kan antas komma att bestå
14
under en längre tid. Svårigheterna kan vara en konsekvens av psykisk störning. Där
definitionen av att vara en person som har ett psykiskt funktionshinder utgår från nuvarande
situation-eller en situation som varat någon tid eller förväntas bestå någon tid. Detta innebär
inte att den person som vid ett tillfälle blir bedömd som psykiskt funktionshindrad
nödvändigtvis ska anses vara det för gott. Tvärtom bör insatser som ges alltid inriktas mot att
minska konsekvensen av sjukdomen. Det är en viktig aspekt som även socialstyrelsen (1999)
nämner, att tillståndet för en person med psykiskt funktionshinder inte är statiskt.
3.4 Empati
Enligt Holm (2001) är alla möten med en hjälpsökande betydelsefulla, det innebär att det
ställs höga krav på den professionelle hjälparens förmåga att hantera dessa möten på ett sätt
som gör att motparten känner sig sedd, bekräftad och förstådd. Det har visat sig att även korta
möten, om de verkligen blir möten kan ge kraft att gå vidare. Skadeverkningarna blir mindre
om personen blir sedd och bemött med empati. Empati är beroende av förmågan att inta en
objektiv syn på sig själv, och en säker identitetskänsla är förutsättningar för den nödvändiga
växling mellan känslomässigt upplevande och intellektuell bedömning som empati innebär.
Syftet med empati inom ramen för ett professionellt förhållningssätt är att ge vägledning i
bemötandet och hjälpen åt de hjälpsökande. Att arbeta som professionell hjälpare medför
stora psykiska påfrestningar, och som uppmärksammas i diskussionen kring utbrändhet.
Enligt Holm (a.a.) pekar forskning och erfarenheter i samma riktning, och det är att hjälpare
med hög grad av professionalitet i form av medvetenhet om egna reaktioner och känslor har
lättare att hantera kraven utan att deformera psykiskt. Empati är förmåga till inlevelse i andra
personers behov och reaktioner, och innebär att förstå andra människors situation, speciellt
deras känslor och behov. Det är inte empati att automatiskt dras med i en annan persons
känslovall. Inte heller är det empatiskt att helt och hållet förlita sig till logiska slutsatser. Det
krävs i stället balans mellan affektiva och kognitiva bidrag till den empatiska förståelsen och
växling mellan observation och upplevande, en process som till största delen är förmedveten.
Holm (a.a.) menar och refererar till hur Mead (1934) uttryckte det, empati är social
intelligens, en förmåga att ta den andres roll, att sätta sig i den andres ställe. Utvecklingen av
medvetandet om den egna personen blir beroende av förmågan att se på sig själ ur andras
perspektiv.
3.5 Återhämtning
Enligt Topor (2004) är återhämtningsbegreppet nytt inom den psykiatriska vardagen, men
många som tidigare haft omfattade psykiska problem känner igen sig och kan relatera
uttrycket till sina egna erfarenheter. Återhämtning är en process inom en individen som kan
ses både i relation till individen själv och till hans eller hennes omgivning. Återhämtning är
alltid följden av ett arbete som individen själv gör, oftast med hjälp av andra. Att tala om
återhämtning innebär därför att man erkänner hans eller hennes aktiva och avgörande
medverkan i sitt eget liv. Återhämtningsprocessen handlar om att se hela individen i sitt
sammanhang, återhämtning innebär inte att personen behöver vara symtonfri för att befinna
sig i en återhämtningsprocess. Personer som har återhämtat sig kan exempelvis fortsätta att
höra röster, men dessa röster inskränker inte längre deras liv. Återhämtning innebär att
individen erövrar olika funktioner, och skaffar sig makt över sitt liv. Makten måste erövras
över symtomen och i förhållande till vårdinsatserna, till personalen inom psykiatrin och
socialtjänsten och de anhöriga. Dessa personer kan finnas kvar i hans eller hennes liv, men
deras roll blir mer avgränsad. Att ha makt över sitt eget liv innebär inte att göra det man vill,
när man vill och hur man vill. Att ha makt innebär att kunna påverka sitt livs förlopp och
andras liv. Det innebär att kunna förhandla om målen och medlen för att uppnå de mål som
man själv har ställt upp, exempelvis när det gäller vilka läkemedel som man ska bruka och i
15
vilka doser, eller hembesökens innehåll. Motsatsen till makt menar Topor (a.a.) är vanmaktett förhållande som många upplever i svåra stunder. Topor (a.a.) refererar till William
Anthony (1993) som var en av de första som började skriva om återhämtningens betydelse för
psykiatrins kunskaps- och metodutveckling. Många refererar till hans definition där
återhämtning beskrivs som en djup personlig, unik förändringsprocess av ens attityder,
världen, känslor, mål och/eller roller. Det är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och
konstruktivt liv även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapar.
Återhämtningen kräver att man utvecklar en ny mening med livet och nya livsmål, samtidigt
som man lämnar mentalsjukdomens katastrofala effekter bakom sig.
Det står att läsa i en artikel i Psykiatrisamordningen (nr 5, 2006), att hoppet är det viktigaste
för återhämtningen. Hoppet att den kan gå bra för mig som enskild individ, och hoppet måste
få näring. I artikeln står att läsa att det finns en enorm risk för att professionella tar över
återhämtningen och gör en teknik eller metod, men mycket av forskningen tyder på att det är
klienten själv som är huvudaktören, men som behöver insatser från andra.
4. BAKGRUND
I det här avsnittet presenterar jag lite historik för att ge läsaren inblick i hur personer med
psykiska funktionshinder har behandlats och vårdats genom tiderna. Där utvecklingen har gått
från att vara patient till att bli medborgare. Där den passiva rollen som patient ska bytas ut
mot rollen som medborgare i samhället, även om behovet av stöd och service fortfarande
finns kvar.
4.1 Historik
Psykiskt sjuka människor har under lång tid varit avgränsade från samhället, från början var
tanken att skydda samhället från dessa individer genom att låsa in dem (Holgersson 2003).
Men också skydda individen från ett stressigt liv i samhället, under de stora institutionernas
glansperiod försökte man behandla sjukdomen i ett rumsligt och socialt segregerat
livssammanhang (Lindqvist & Hetzler 2004). Handikappolitiken har vuxit fram de senaste
årtionden, och den moderna svenska handikappolitiken har mycket av sina rötter i 60-talet.
Den socialpolitiska radikaliseringen ifrågasatte gamla sanningar. Traditionellt så hade
situationen för funktionshindrade setts främst ur ett medicinskt perspektiv, nu började
institutionerna ifrågasättas. Forskare som Ernst Goffman pekade på att mentalsjukhus inte
förbättrade människors psykiska hälsa utan snarare tvärtom, de blev i stället
institutionsskadade (Brusén & Printz, 2006). Enligt Brusén & Hydén (2000) så började mot
slutet av 1950-talet ett institutionskritiskt och utvecklingsoptimistiskt synsätt göra sig
gällande, bland annat genom den så kallade normaliseringsprincipen. Som en följd av denna
ideologiska förskjutning blev en integrering av personer med funktionshinder ett centralt mål
för att undvika isolering och segregering, detta manifesterades kanske främst genom att
institutionsavvecklingen började skjuta fart. Brusen & Hydén (a.a.) menar att mentalsjukhus
som svarade för mycket av den psykiatriska vård och behandling som riktade sig till individer
med långvariga psykiska svårigheter har lagts ned, istället har nya former för psykiatrisk vård
och omsorg vuxit fram.
När den psykiatriska vården under 1970-80 talet övergick till en mer samhällsbaserad
öppenvård, var samhället oförberett på dessa förändringar. De psykiskt funktionshindrade
hade svårt att få den hjälp och stöd de behövde för att klara sig (SOU 1992/93:73). I
psykiatriutredningen som tillkom 1989 kartlades de psykiskt funktionshindrades
levnadsförhållanden och resultatet visade att denna grupp har det betydligt sämre än andra
16
samhällsgrupper (Printz, 2004). Enligt Lindqvist & Hetzler (2004) var det den här övergången
från patient till medborgare som psykiatrireformen försökte stimulera med hjälp av en ny
ideologisk betoning på sociala insatser som nya boendeformer, rehabilitering och
sysselsättning, aktiv fritid etc. Lindqvist & Hetzler (a.a.) menar att reformen kan ses som ett
försök att i praktiken anlägga ett mer socialt synsätt på målgruppen psykiskt
funktionshindrade. Det innebar inte bara ett synsätt där de psykiskt funktionshindrade skulle
vistas ute i samhället, utan de skulle också ha tillgång till samma möjligheter som andra
medborgare. De skulle t ex omfattas av arbetslinjen och ges möjligheter till reella
samhällsbaserade rehabiliteringsinsatser.
För att förbättra psykiskt funktionshindrade personers situation inleddes 1995 den så kallade
psykiatrireformen. I förarbetet till den bakomliggande psykiatripropositionen konstaterades att
stödet till personer med psykiska funktionshinder skulle kunna förbättras genom stöd av
personliga ombud, med ett klart definierat ansvar för att den enskildes behov uppmärksammas
(Socialstyrelsen, 2005). Personligt ombud introducerades i samband med Psykiatrireformen
1995, då statliga stimulansmedel avsattes för att finansiera tio försöksverksamheter med
personligt ombud under en treårsperiod (Brunt & Hansson 2005). Utvärderingen av
försöksverksamheten visade många positiva effekter som t ex minskad slutenvård, och år
2000 beslutade regeringen att kommunerna skulle få stadsbidrag så att de kunde bygga upp
och driva permanenta verksamheter med personligt ombud (Socialstyrelsen 14/2000).
Psykiatrireformens målgrupp är personer som har allvarlig psykisk funktionsnedsättning och
som har så stora psykiska besvär att de har svårt att klara det dagliga livet och därför behöver
vård- och/eller omsorgsinsatser. Målgruppen består till största delen av dem som har
långvariga psykoser, men även andra diagnoser ingår i målgruppen (Socialstyrelsen, 1999).
Enligt Nationell psykiatrisamordning (2003:09) var psykiatrireformens mål att personer med
psykiska funktionshinder skulle få möjlighet att leva i samhället på samma villkor som andra
människor, och i samband med psykiatrireformen konstaterades också att det fanns behov av
såväl kunskapsutveckling som användning av ny kunskap i de verksamheter i kommun och
landsting som möter personer med psykiska funktionshinder. Trots psykiatrireformen är dessa
behov fortfarande aktuella, därför anser Nationell psykiatrisamordning (a.a.) att det är
angeläget att en kraftfull satsning görs. Betoningen ligger på samhällsbaserade insatser, och
kan vara insatser på områdena; boende, sysselsättning, arbete/arbetsrehabilitering, sociala
färdigheter, pedagogiska insatser, familjeinterventioner, krisstöd, stöd till återhämtning och
insatser vid tidig psykos. Detta uppnås genom ett arbetssätt där en person är personligt
ansvarig för att patient/klient får de vårdinsatser han eller hon behöver. Personliga ombud
som arbetar helt på klienternas uppdrag har en sådan typ av funktion.
5. TEORETISKA RAMAR OCH FORSKNING
I det här avsnittet presenterar jag de teoretiska tolkningsramar som jag har använt i uppsatsen,
och lite om de forskningsstudier som tar upp och belyser begreppen empowerment och
återhämtning. Empowerment använder jag eftersom de personliga ombudens roll och
arbetsuppgifter är att stödja de psykiskt funktionshindrade med resurser, för att klienterna
skall nå egna mål. I det empiriska materialet kunde jag urskilja ett relationistiskt
förhållningssätt, mellan mina informanter och deras personliga ombud. Återhämtning har jag
valt eftersom jag upplever att informanterna inte kan uppnå empowerment utan att återhämtat
sig. Giddens (2003) menar att teoretiskt tänkande utgör en rik källa av idéer, där teoretisk
mångfald räddar oss från att bli dogmatisk. Mänskligt beteende är komplicerat och en bra
17
teori är fruktbar i termer av vilken utsträckning den kan generera nya idéer och stimulera
fortsatt forskning.
5.1 Empowerment
Empowerment är ett begrepp som inte är helt lätt att definiera, och enligt min uppfattning
verkar det innehålla allt som på något sätt kan förknippas med idéer eller insatser som stärker
klienten. I min studie använder jag begreppet både som en inre och yttre aspekt. Den inre
aspekten, för att klienterna får ett ökat självförtroende. Den yttre aspekten för att klienterna
behöver stöd i att få bättre själförtroende, men också för att de aktörer som är involverade i en
klients liv t ex sjukvård, socialtjänst etc. ger dem möjlighet att själv kunna vara med och
påverka sin situation. Empowerment som begrepp började mer allmänt användas i USA och
Storbritannien i slutet på 1980-talet. Det var framförallt socialarbetare och andra yrkesgrupper
inom det sociala fältet som kom att använda ordet empowerment för att beskriva arbetssätt
och processer som ledde till ökad makt för deras klienter (Carlberg, 2005). Enligt Starrin
(1997) är det svårt att klargöra vad empowerment innebär, eftersom det är en term som i
första hand används i USA och saknar en översättning till svenska. Men en viktig aspekt av
empowerment är att individen aktivt tar kommandot enskilt eller kollektivt, individer måste
betraktas som subjekt och därmed också i princip kapabla att styra sina egna liv. För att vara
förenligt med idén om empowerment brukar man ibland påtala att det språk som används inte
får reflektera ett över- och underordningsförhållande. Författaren menar att det förefaller
lättare att säga vad som inte är empowerment, exempelvis står hjälplöshet, maktlöshet,
hopplöshet som motsatser till empowerment.
Enligt Payne (2002) har empowerment som syfte att hjälpa klienterna att få makt över beslut
och handlingar som rör deras eget liv. Detta kan uppnås genom att minska följderna av sociala
eller personliga hinder mot att utöva denna makt, genom att stärka självförtroendet och den
egna förmågan att använda makten och genom att flytta över makt från omgivningen till
klienten, företrädarskap strävar efter att representera de maktlösa klienternas intressen i
förhållande till mäktiga grupper och social struktur. I ett personligt inriktat arbete använder
man sig av klienternas psykologiska färdigheter och styrka i syfte att förbättra deras
kompetens genom hjälp till självhjälp, ökad makt och större ansvar. Payne menar att
empowerment har blivit ett allt viktigare synsätt när det gäller social utveckling, men
författaren menar också att det finns en stor fara i detta arbetssätt. När man flyttar över
makten från omgivningen, så menar författaren att klienten kan bli utan stödåtgärder om
klienten inte har uppnått tillräcklig förmåga själv att hantera ansvaret som det innebär.
Enligt Adams (1996) skulle något fundamentalt saknas i ett socialt arbete som inte bygger på
empowerment, författaren menar att empowerment handlar om att få makt. På så vis att
individer eller grupper får kontroll över sina förhållanden och når egna mål. Självhjälpen är
central i begreppet och hjälpen till andra, att öka sin egen livskvalitet och andras. Begreppet
används för att beskriva både teori, metod och en process. Men författaren menar att när det
gäller organisationer som har en kontrollerande funktion, där klienten inte har kontakt på en
frivillig bas är ett sådant arbetssätt kanske svårare att genomföra Hermodsson (1998) tar upp
detta och hänvisar till Simon (1994), där Simon inte gör någon uppdelning av det sociala
arbetet i olika verksamheter. Utan framhåller istället att socialarbetare som stödjer
empowerment måste rannsaka sig själva, de måste ge akt på paternalistiska mönster som hotar
klienternas ”self-empowerment” och demokrati. Socialarbetaren måste fråga sig hur hon själv
bemöter den enskilde, om hon eller han lyssnar på klienten, hur klienternas åsikter och
önskemål bemöts, och vilka förklaringar som ges om önskemål inte kan tillgodoses.
18
Enligt Ershammar (2006) måste de som arbetar inom samhällets institutioner arbeta för
empowerment, genom att se till att människor kan organisera sig och arbeta för förändring av
sin situation. Empowerment är en process och innefattar en inre del, där stolthet och
självförtroende ökar i takt med att kunskapen stärks. Samtidigt arbetar man gemensamt för att
samhället-det yttre-ska förändras. Principen kan sägas ha sin bas i empowerment- traditionen
där idealet är självhjälp och där medborgarskap och politisk aktivitet är ledord. Men att ny
kunskap empowerment måste få genomslag i både utbildningar och utvecklingsarbetet inom
myndigheterna. Att vara omhändertagande och fatta beslut över människors huvuden tillhör
gårdagens vårdfilosofi.
5.2 Relationistiskt förhållningssätt
I Skandinavien har socialpedagogiken en stark position när det gäller sociala insatser i
informella och lokala sammanhang (Payne, 2002). Blomdahl Frej (1998) menar att det
förhållningssättet som hon beskriver utgår från omsorg mellan människor, och relationen
mellan omsorgstagare och socialpedagog är det främsta arbetsredskapet. Social omsorg och
socialpedagogik är mellanmänskliga företeelser och välfärdsverksamheter, som
huvudsakligen sker i och med hjälp av relationer mellan omsorgstagare och
omsorgsarbetare/socialpedagog. Detta gäller oavsett vilken typ av hjälp och stöd som är
dominerande i omsorgsinsatsen och i den socialpedagogiska processen. Syftet är att försöka
hjälpa människor att bevara, utveckla, förändra, skapa livsstrategier för och i olika
livssituationer. Den konkreta utformningen är beroende av vilken målgrupp man arbetar med,
med det grundläggande relationistiska förhållningssättet kan vara detsamma oberoende av
målgrupp. Omsorgs- och socialpedagogiska relationer äger rum i hemmiljö eller i andra
vardagsslivsmiljöer. Social omsorg kan kortfattat sägas bestå i att hjälpa människor med
funktionshinder att hantera sin vardag, Socialpedagogik fokuserar på den sociala kontexten
och har ett socialt syfte. Där det centrala i själva arbetet blir relationen, utformningen av
denna relation kännetecknas på ett visst professionellt förhållningssätt.
Det förhållningssätt som Blomdhal Frej (a.a.) utgår ifrån är Bubers (1962) socialfilosofi, jagdu relation och jag- det relation. Dessa två typer av relation fodras för mänskligt liv, där den
grundläggande mänskliga relationen är jag-du relationen. Där man ser och bemöter varandra
som personer, hela människor. Man handlar utifrån det som sker i nuet, i den konkreta
livssituationen där människor befinner sig. Relationen och handlingen är av ömsesidigt slag,
vi är båda subjekt och kommunikationssättet är dialogiskt. Endast i jag-du relationer utvecklas
och förändras vi som personer, medan våra roller och funktioner kan utvecklas och förändras i
jag-det relation. Jag-det relation utmärks av ett subjekt-objekt förhållande, som analyseras,
behandlar, åtgärdar, rent av manipulerar. Kommunikationen är ensidig och relationen statisk,
någon dialog uppstår inte. Relationen kännetecknas av asymmetri, varvid olikhet i makt och
inflytande ofta också är ett mål. I välfärdssystemet finns behov av olika relationsformer, och
man måste kunna balansera mellan jag-du och jag-det på ett realistiskt sätt i olika funktioner
och situationer. Men i professionella hjälprelationer får ingen av dessa ta överhanden. I jag-du
kan kunskaps och handlingsaspekten få för lite utrymme, och jag-det kan det medmänskliga
inslaget, omsorgen om en annan människa komma till korta.
5.3 Tidigare forskning
Enligt Ershammar (2006) är kunskapsbasen fortfarande begränsad i Sverige, när det gäller
empowerment och brukarinflytande. Men erfarenhet från andra länder gör att vi inte behöver
famla i blindo utan ganska säkert veta vad som fungerar. Det handlar om att skapa
förutsättningar för människor att kunna delta. Men också att ge ett aktivare och samtidigt
maktutjämnande stöd än vad vi i Sverige är vana vid. Det är ett nytt kunskapsområde som
19
börjat växa fram, om hur brukarinflytande kan uppnås som är en del i empowermentprosessen. Vilket ofta är avgörande för att grupper i sociala underlägen ska bli delaktiga i
samhället. Enligt en artikel i Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) visar både internationella och
svenska studier på vikten av att personal ser individens resurser. Personalen tar ett steg
tillbaka och släpper lite makt, styrning och kontroll. I artikeln (a.a.) står också att forskning
som utgår från brukarens berättelser har ibland ansetts oseriös, men börjar betraktas som
seriös forskning nu. Detta för att forskare kan visa samstämmiga svar från tusentals
människor i studier från hela världen, oavsett land och samhällssystem.
Resultaten av försöksverksamheterna med personligt ombud visade enligt Socialstyrelsens
rapport (2006) på en positiv utveckling. När personliga ombuden kommer in i bilden förskjuts
insatserna tydligt i riktning mot mer rehabiliterande åtgärder, från passiviserande i riktning
mot aktiverande insatser. Personligt ombud förefaller förstärka psykiatrireformens intentioner
mot ett mer normaliserat liv, mindre institutionsplaceringar och fler rehabiliterande insatser.
Särskilt stora positiva effekter var det för de grupper som före personligt ombud inte haft
samordnade insatser, de som före personligt ombud haft omfattande insatser, de som har en
tydlig diagnos samt de som inte har multipel problematik. Effekterna påverkas inte av faktorer
som kön, ålder, kommun, varaktighet i personliga ombud-kontakten eller tillgång till sociala
nätverk. Däremot för klienter med komplex problematik till exempel dubbeldiagnoser, en
diffus problematik eller en föränderlig problematik ger personligt ombud insatsen betydligt
mindre effekter än för andra delgrupper. Denna typ av insatser med ett starkt samordnande
inslag förefaller vara bra för klienterna (Socialstyrelsen 2006).
Enligt Brunt & Hansson (2005) har i Socialstyrelsens första utvärdering av
försöksverksamheterna med personligt ombud visat på positiva resultat, närmast en halvering
av psykiatrisk slutenvård och denna utveckling har fortsatt. Vid sexårsuppföljningen kunde
det påvisas en väsentlig minskning av psykiatrisk slutenvårds- och öppenvårdskonsumtion.
Sammanfattningsvis visar resultaten vid sexårsuppföljningen att de positiva resultaten som
man fick vid första utvärderingen kvarstått och i vissa fall förbättrats. Men vid
sexårsuppföljningen, liksom vid den första uppföljningen fanns inte någon kontrollgrupp.
Vilket gör att resultaten i insatsgruppen inte kan kontrasteras mot den utveckling som hade
kunnat ske även om personligt ombud inte erbjudits. Brunt & Hansson (a.a.) menar att de
positiva resultat som framkommit, har till vissa delar kunnat replikeras i en randomiserad
kontrollerad studie. Där en av försöksverksamheterna med personligt ombud jämfördes, med
en kontrollgrupp som fick traditionell vård. Man fann förbättringar i båda grupperna vad
gäller kliniska och sociala resultatmått. Det fanns dock skillnader till försöksverksamhetens
fördel vad gällde konsumtionen av psykiatrisk slutenvård och tillfredsställelse med de vårdoch stödinsatser man fick.
Enligt Ohlsson (2002) beror de lyckade resultat i försöksverksamheten på flera faktorer,
personliga ombudets empatiska förhållningssätt och tålamod. I kombination med långsiktigt
tänkande, förmågan att motivera och inge hopp är grundbultar i framgången. Andra viktiga
förklaringsfaktorer är de gedigna kunskaper om psykiska funktionshinder och förståelse för
hur de yttrar sig, förmåga att anpassa sig efter klientens behov. Goda kunskaper om hur den
offentliga sektorn fungerar, kunskaper om adekvat lagstiftning, och hur man öppnar dörrar till
rätt instans. Enligt Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) har en forskargrupp inom Psykiatrin
Södra i Stockholms läns sjukvårdsområde intervjuat ett hundratal brukare, och de senaste tre
åren har de samarbetat med forskare i Norge, USA, och Italien. Deras forskning visar att det
inte är genom en speciell metod eller organisationsform som professionella hjälper, utan
genom att se och vara tillsammans med brukaren. Enligt Lindqvist (2004) har longitudinella
20
studier visat att möjligheten till återhämtning finns för personer med psykiska
funktionshinder, där individens förhållande till den sociala omgivningen är central. Sådana
resultat visar på att fler kan återhämta sig och tillfriskna, genom att tilldelas en roll i den egna
sociala miljön. Därför menar författarna blir det en central uppgift att förändra omgivningens
attityder, bemötande och utformning av stöd och tjänster som kan påverka individens
funktionshinder.
6. RESULTAT OCH ANALYS
Mina informanter Mats, Johan, James Bond, Anna och Axel, är i åldrarna 46 till 64 år. De har
haft psykiska funktionshinder mellan 3 och 43 år. Personligt ombud hade de haft mellan 2
månader upp till 5-6 år. Tre hade kvinnor som personliga ombud, och två hade män. Tre av
informanterna hade haft kontakt med två olika ombud, endast en informant hade själv tagit
kontakt med sitt personliga ombud.
6.1 Presentation av informanterna
Johan är 64 år och utvecklade i psykos när hans fru dog. Detta uppmärksammades på den
mötesplats han brukade gå till om dagarna, och handledarna tog kontakt med personligt
ombud. Johan har haft personligt ombud i fem månader.
Anna 46 år, har haft personligt ombud i två år. Anna kände inte till innan att det fanns
personliga ombud, för personer med psykiska funktionshinder. Anna har haft samma ombud
förutom under kortare tid, då det var vikarie.
Mats 50 år, fick kontakt med personligt ombud via sjukvården. Mats har haft personligt
ombud i ca fyra år och har haft samma ombud hela tiden. Förutom under en kortare period, då
det var vikarie.
Axel 53 år, har haft personligt ombud i två månader. Han tog själv kontakt med sitt personliga
ombud.
James Bond 62 år, han tror att det var hans stödperson som såg till att han fick personligt
ombud för 5-6 år sedan. För två månader sedan fick han ett nytt personligt ombud, eftersom
det andra personliga ombudet slutade.
6.2 Hur upplever informanterna sin situation med personligt ombud
Ett genomgående och tydligt tema i intervjuerna, är att den praktiska hjälp som informanterna
får och har fått vid myndighetskontakter av det personliga ombudet har varit och är viktig.
Även om de inte behöver den praktiska hjälp i lika stor utsträckning nu som i början av deras
kontakt. Det var endast en av informanterna som inte behövde hjälp med ekonomin och
myndighetskontakter det skötte god man, kontaktperson och/eller förvaltare. /…/ behöver inte
hjälp med ekonomin, det sköter X som är god man, X som är kontakt person på mitt boende
och X som är förvaltare. Jag har det gott ställt ekonomiskt /…/ (James Bond).
Informanterna ansåg att det är en trygghet och ett stöd, att få hjälp av personligt ombud vid
myndighetskontakter. Dels för att de ansåg sig ignorerade och dåligt bemötta, men också för
att de tyckte reglerna var krångliga, svårt språk och att det var svårt att få tag i
myndighetsrepresentanterna. /…/ det förstår jag mig inte på, för att rensa upp skall man
kunna juridik /…/ (Johan). /…/ Jag har dåliga erfarenheter av allt vad myndigheter är,
socialen är värst/…/ (Mats)
21
Informanterna berättade att deras personliga ombud besparat dem mycket frustration och oro,
som annars hade gjort situationen ännu mer ohanterlig. När de då fått ett personligt ombud,
har denne/denna tagit tag i situationen innan det gått helt över styr. /…/ på grund av
besvärliga och krångliga myndighets kontakter, jag kände att jag inte orkade /…/ (Axel)
Som en röd tråd genom flertalet intervjuer, går det att förstå att det psykiska funktionshindret
lett till ekonomiska konsekvenser för flertalet av informanterna. Vid myndighetskontakter har
informanternas ärenden ofta varit av ekonomisk art, skuldsanering, bostadsbidrag och/eller
ekonomiskt bistånd.
”Jag hade inte fått ihop det utan mitt personliga ombud, innan åkte jag in och ut på
sjukhuset. Jag hade stora skulder, men nu har mitt personliga ombud hjälpt mig med
skuldsanering. Här har personligt ombud varit ett stort stöd. Nu behövs det inte så mycket,
nu ringer jag bara ibland. Fler borde ha ett personligt ombud, var dag träffar jag människor
som har det lika tilltrasslat som jag hade det.(Mats)
En av mina informanter menade att även om han såg hur breven växte på hög efter hans frus
död, kunde han trots allt inte ta tag i det och göra något åt det /…/ du vet att efter frugans död
mådde jag dåligt, jag kom i en psykos. Jag klarade inte av papperna, nu har mitt personliga
ombud hjälpt mig med bostadsbidrag, bouppteckning, deklaration och skuldsanering. Mitt
personliga ombud har rensat upp, det är en trygget och ett stöd att få hjälp med praktiska
grejor. Mitt personliga ombud har stor kunskap om detta, hon är nu med vid alla
myndighetskontakter. Ja det är svårt med myndighetskontakter, mitt personliga ombud ser
vad som behövs göras, och tar tag i det. Det är alltid svårt att själv ta kontakt med
myndigheter. Det känns skönt nu när mitt personliga ombud fixat så jag slipper böter /…/
(Johan)
Två av informanterna pratade också om att de fått hjälp med mun hälsan som varit dålig, men
att deras personliga ombud nu har hjälpt dem med tandvårdskort /…/ ) han har hjälpt mig
tandvårdskort också så nu har jag har fått ordentliga tänder. Ja du vet medicinerna
fördärvar dem /…/ (Mats). /…/ mitt PO har ordnat grönt kort [ fri kort till tandvård ], det
visste inte jag hur det gick till. Ja sånt förstår jag mig inte på /…/ (Anna)
Det är tydligt att de personliga ombuden har varit en viktig resurs för informanterna när det
gäller att ta tag i det praktiska vid myndighetskontakter. Enligt Topor (2001) finns det
vetenskapliga studier som visar att många människor återhämtar sig från svåra psykiska
problem, och att professionella spelar en viktig roll. Men menar Topor (a.a.) det är inte många
bland alla de professionella som de intervjuade mött under sina kontakter med socialtjänsten
och psykiatrin som nämnts som bidragande i återhämtningsprocessen. Det framkom vid mina
intervjuer att det var just vid myndighetskontakter, som informanterna tyckte det var
värdefullt att få stöd från de personliga ombuden. Fyra av de fem informanterna upplevde att
de blev dåligt bemötta vid myndighetskontakter, men också att det var svårt och krångligt.
Boman (2006) menar att det behövs ett nytt perspektiv för att förändra attityder och fördomar,
attityder och värderingar påverkar våra handlingar. Människor med funktionshinder känner
sig kontrollerade och ifrågasatta i sina möten med offentlig sektor. Författaren har sett
personer i utsatta livssituationer bli kränkta i vårt svenska välfärdssamhälle, och har själv en
syster som är psykiskt sjuk. Sedan femton år tillbaka arbetar hon på Sisus, där uppgiften är att
arbeta fram ett nationellt program för att öka kompetensen inom offentlig sektor om
bemötande av människor med funktionshinder. Boman (a.a.) menar att bemötande är en
politisk fråga, det handlar om mänskliga rättigheter, om delaktighet och om diskriminering.
22
Enligt Payne (2002) har empowerment som syfte att hjälpa klienten att få makt över beslut
och handlingar som rör deras eget liv, detta kan jag koppla till Adams (1996) som menar att
något fundamentalt skulle saknas i socialt arbete om det inte bygger på empowerment. Där det
enligt författaren handlar om att få makt. Hermodson (1998) som hänvisar till Simon (1994)
framhåller att socialarbetare som stödjer empowerment måste rannsaka sig själva, de måste ge
akt på paternalistiska mönster som hotar klienternas ”self- empowement” och demokrati.
Socialarbetaren måste fråga sig själv hur hon eller han bemöter den enskilde klienten, hur
klienternas åsikter och önskemål bemöts, vilka förklaringar som ges om önskemål inte kan
tillgodoses, och om hon eller han verkligen lyssnar på klienten. /…/ när mitt PO är med
lyssnar de alltid, han behöver inte alltid föra min talan. Ibland sitter han bara tyst, för då
pratar jag själv. Men det är ett stöd och känns tryggt /…/ (Anna). Informanternas behov av
stöd var särskilt stort vid myndighetskontakter, där de upplevde sig dåligt bemötta, krångligt
språk och att det var svårt att få tag i myndighetspersonerna. /…/ förstår inte vad de säger,
svåra ord och krångliga blanketter /…/ (Johan) /…/ en djungel att ta sig igenom, ringer jag
får jag nästan aldrig tag i dem /…/ (Axel). Detta kan jag tolka med Adams (a.a.) att få makt.
Att få makt begränsas enligt min uppfattning av svårtillgänglighet och svårt språk. Vilket inte
bara beror på organisationen, utan också socialarbetaren som Hermodson (a.a.) menar måste
rannsaka sig själv och ge akt på paternalistiskt mönster. Socialarbetaren måste ha ett
ifrågasättande perspektiv på sig själv, och låta klienten komma till tals.
Klienten skall kunna vara med i den process som rör henne eller honom, annars kan de inte
vara med och påverka sin situation. Detta kan jag koppla till Empowerment där syftet är att
hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv (Payne, 2002).
Detta stämmer bra överrens med hur klienterna upplever sin situation med personligt ombud,
och de personliga ombuds roll och funktion. Klienterna upplevde att
myndighetsrepresentanterna lyssnade och bemötte dem bättre, när deras personliga ombud var
med. Detta uppfattade jag som att klienterna kände att de blev mer respekterade och delaktiga
av myndighetsrepresentanterna, och att de hade bättre förutsättningar att nå fram med sitt
budskap när deras personliga ombud var med. Enligt Socialstyrelsen (2005) arbetar de
personliga ombuden på klientens uppdrag, står på klientens sida, de är förhandlare och de är
gränsöverskridare. Där klienten genom ombudet får tillgång till makten i ett forum där
företrädare för myndighetsorganisationer sitter, detta kan på sikt bidra till en förändring av de
strukturella hinder som klienten ständigt möter, med stöd från personligt ombud kan de få
upprättelse. Lite av denna upprättelse fick klienterna när deras personliga ombud var med, och
gav dem en hjälpande hand.
Jag upplevde under intervjuerna att hjälpen som informanterna fick från de personliga
ombuden, bidrog till att informanterna upplevde att de var delaktiga i processen. På så vis
också upplevde sig bättre bemötta kanske, det är inget jag har undersökt. Därför kan jag inte
ta ställning till detta. Enligt Blomdahl Frej (1998) är relationen det främsta arbetsredskapet.
Där syftet är att försöka hjälpa människor att bevara, utveckla, förändra, skapa livsstrategier
för och i olika livssituationer. Där den grundläggande mänskliga relationen är jag-du
relationen, där man ser och bemöter varandra som personer, hela människor. Pedagog och
omsorgstagare handlar utifrån det som sker i nuet, i den konkreta livssituationen där
människor befinner sig. Relationen och handlingen är av ömsesidigt slag, vi är båda subjekt
och kommunikationssättet är dialogiskt. Endast i denna relation utvecklas och förändras vi
som personer. Genom intervjuerna framkom att det var just i nuet och den konkreta
livssituiationen som informanterna och de personliga ombuden handlade. /…/ det är bara att
ringa eller maila hon lyssnar och agerar. Tar itu med det snabbt och ger snabba direkta
besked /…/ (Axel)
23
Enligt Blomdhal Frej (1998) utmärks jag-det relation av ett subjekt-objekt förhållande, som
analyseras, behandlar, åtgärdar, rent av manipulerar. Kommunikationen är ensidig och
relationen statisk, någon dialog uppstår inte. Relationen kännetecknas av asymmetri, varvid
olikhet i makt och inflytande ofta också är ett mål. I välfärdssystemet finns behov av olika
relationsformer, och man måste kunna balansera mellan jag-du och jag-det på ett realistiskt
sätt i olika funktioner och situationer. Men i en professionell hjälprelation får ingen av dessa
ta överhand. I jag-du kan kunskaps och handlingsaspekten få för lite utrymme, och jag-det
kan det medmänskliga inslaget, omsorgen om en annan människa komma till korta. Med detta
förhållningssätt, tycker jag mig kunna se en form av empowerment där de personliga
ombuden genom sitt bemötande stärker informanterna, deras möjlighet och förmåga att själva
förändra sin livssituation. Klienterna känner sig bekräftade, denna bekräftelse ger dem styrka
att börja tro på sina egna förmågor. Medan däremot kommunikationen mellan
myndighetsrepresentant och klient är en jag-det relation, där inte någon dialog uppstår. I
denna kontakt upplever informanterna att ingen lyssnar, och detta främjar inte
empowermentsprocessen för dem. Det är kanske därför de upplever sig dåligt bemötta, och
när deras personliga ombud är med bygger deras personliga ombud. Där blir en dialog mellan
mina informanter och myndighetsrepresentanterna, detta gör att informanterna upplever sig
bättre bemötta. /…/ underlättar när mitt ombud är med, då ger han sig inte det går att prata
då /…/ (Mats)
Det gick att förstå genom intervjuerna att informanternas upplever sin situation med
personligt ombud som mycket positiv, och jag ville förstås få deras beskrivning på de
egenskaper de upplevde att deras personliga ombud hade. När jag ställde frågan hur de ville
beskriva sina personliga ombud så fick jag en bild av empatiska personer. På frågan hur de
ville beskriva sina personliga ombud blev svaren /…/snäll, trevlig, flexibel, allvetare, gör sitt
jobb, ett stöd/…/ (Mats). /…/hjälpsam, trygg, stöd, flexibel/…/ (Johan). /…/lugn, lyssnande,
vänlig, bra på att fatta beslut/…/ (James Bond). /…/snäll, trevlig, hjälpsam, bryr sig om, bra
på bemötande, stöd/…/ (Anna). /…/varm och mjuk person som lyssnar/…/ (Axel).
6.3 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha ett personligt
ombud?
De fem informanterna pratar varmt om sina personliga ombud, de beskriver dem som vänliga,
snälla, förstående, trygga, lyssnande, flexibla, hjälpsamma och varma. /…/ trygghet, jag
upplever det som en stor trygghet/…/ (Axel) Bemötandet och relationen går som en röd tråd
och är centrala i intervjuerna. Informanterna upplevde att deras personliga ombud
respekterade dem, lyssnar på dem, och tar sig tid. /…/känns som en vän som hjälper till med
det jag inte klarar upp själv. Mitt ombud lyssnar och bemöter mig rätt/…/ (Anna)
Informanterna menade att även om de hade olika åsikter ibland, kan de prata och resonera om
saken. /…/ ja även vi kan diskutera, men vi kommer alltid fram till något bra. Mitt personliga
ombud lyssnar alltid, tar sig tid/…/ (Mats) Utifrån intervjuerna var det uppenbart att
informanterna upplevde att de personliga ombuden lyssnade på dem, och att detta betydde
mycket för klienterna. Även om de också kunde ha olika åsikter kunde informanterna och
personligt ombud resonera om det. ”Mitt personliga ombud, hon har betytt och betyder
mycket för mig, Annars vet jag inte hur det hade gått? Hade troligtvis hamnat på gatan som
hemlös. Hon försöker alltid lösa saker och ting, ger sig inte. Hon har hjälpt mig med mycket
praktiska grejor, men nu ringer jag bara när det är något akut” (Johan).
Jag förstod genom intervjuerna att flexibilitet också var viktigt för informanterna, de upplevde
en trygghet att de kunde ringa sitt personliga ombud om det var något de behövde hjälp
med./…/nu ringer jag bara när det är akut/…/ (Johan) /…/det är bara att ringa eller maila
24
det besbar mig mycket onödig oro som påverkat mitt hälsotillstånd till det sämre/…/ (Axel)
/…/flexibilitet är viktigt, du behöver hjälp direkt när du inte mår bra. Mitt personliga ombud
vet det och hör av sig direkt. Det var bara rent för lång tid att vänta på att få ett personligt
ombud, för mig tog det fem månader. Behövs så fort som möjligt eftersom man mår dåligt /…/
(Johan)
Det var tydligt att informanterna upplevde att det var en stor trygghet och ett stöd för dem
med personligt ombud ”Det är ett stöd att få ha ett personligt ombud, dessutom är mitt
personliga ombud vänlig och bra på att fatta beslut. Utan en gång, då tyckte jag det var
negativt. Det var ett paket som jag tyckte jag själv kunde ordna. Men det tyckte inte mitt
personliga ombud. Men det har bara hänt en gång, nu går det bra. Jag tyckte också att mitt
PO ringde för mycket i början, men vi har pratat. Vi har pratat om det med paketet också, han
lyssnade på vad jag sa. Nu ordnar jag det själv när jag kan” (Anna).
Topor (2001) menar att människor som återhämtar sig beskriver att viktiga egenskaper hos
andra som har hjälpt dem, är att den andre visar sig som en realistisk person med brister och
tillkortakommanden. Det gör det möjligt för individen att identifiera sig med honom eller
henne, det blir då möjligt att överta olika sätt att hantera problem från den andre. En
tillåtande/accepterande attityd är en annan återkommande egenskap, detta förhållningssätt
öppnar en möjlighet för personen att pröva tankar, idéer och roller under skyddade
omständigheter och på så sätt öva sig bort från en ensidig ställning som psykiskt sjuk, patient
etc. Det är så jag uppfattar att informanterna upplever möten med deras personliga ombud, de
personliga ombuden stärker sina klienter genom att vara professionella på ett personligt sätt.
De bemöter klienterna med ödmjukhet, respekt och utan fördomar. De lyssnar på vad
klienterna har att säga, och får deras perspektiv. /…//lyssnar på vad jag säger, det är viktigt
för mig/…/ (James Bond) Detta gör att klienterna inte känner sin nedvärderade och på så vis
växer ett realistiskt hopp, som gör att de kan ta tag i uppgifter som upplevts som ouppnåeliga
för klienterna innan. Genomgående i intervjuerna är att klienterna upplever att deras
personliga ombud lyssnar, att klient och personligt ombud kan resonera. Det tyder på att de
har en dialog, även om de har olika uppfattningar ibland. Denna dialog öppnar möjligheten att
pröva andra tankar och idéer under skyddade omständigheter, eftersom de har förtroende för
sina personliga ombud. Detta gör att klienten som Topor (a.a.) menar har möjlighet att övar
sig bort från en roll, och en ensidig ställning som psykiskt funktionshindrad.
”Honom kan jag lita på, det är ett stort stöd för mig. Mitt personliga ombud tar sig alltid tid
att lyssna, ja vi kan också tycka olika precis som alla andra. Men då pratar vi om det, och då
löser det sig. Jag skall eventuellt flytta till annan ort, det hade jag inte klarat av om det inte
varit för mitt personliga ombuds stöd. Jag har fått självförtroende tack vare honom. Han har
alltid ett trevligt bemötande, och det är viktigt/…/ (Mats)
Enligt Malm (2002) har personer med långvariga psykiska störningar såsom schizofreni och
psykossjukdomar bäst förutsättningar för tillfrisknande med en samhällsbaserad
kombinationsbehandling, som omfattar både psykosociala behandlingsmetoder och
läkemedel. Detta kan knytas till återhämtningsbegreppet som enligt Topor (2004) är en
process inom en individ- en process som kan ses både i relation till individen själv och till
hans eller hennes omgivning. Återhämtningsprocessen handlar om att se hela individen i sitt
sammanhang, men klienten behöver inte vara symtonfri för att befinna sig i en
återhämtningsprocess. Återhämtningen innebär att individen skaffar sig makt över sitt liv, hur
han eller hon vill leva det, och hur han eller hon ska kunna utforma livet. Makten måste
erövras över symtomen och i förhållande till vårdinsatserna, till personalen inom psykiatrin,
socialtjänsten och anhöriga. Dessa personer kan finnas kvar i hans eller hennes liv, men deras
25
roll blir mer avgränsad. /…/innan träffades vi oftare och ringde oftare. Nu behövs det inte så
ofta, nu ringer jag bara med det jag inte klarar själv/…/ (Anna) Detta stämmer bra med mina
informanters berättelser, där de genom tillgång till ett personligt ombud kan leva och bo i sin
egen miljö. Med stöd och hjälp från deras personliga ombud kan de upprätthålla den sociala
kontakten, med anhöriga och vänner på ett naturligt vis. Detta gör att klienterna återhämtar
sig, och kan skaffa sig makt över sitt liv igen. Hur de vill leva det, och hur de vill utforma det.
/…/ Jag har tagit mig ur ett förhållande också, som inte var så bra. Stödet från mitt
personliga ombud har stärkt mig, jag vågar se mina egna behov nu. Det har jag aldrig gjort
innan, varit rädd och orolig för allt innan. Bara brytt mig om andra, och trott på dem. Jag vet
inte varför det varit så, jag vet faktiskt inte varför?/…/ (Mats).
6.4 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll
över sitt liv?
Informanterna anser att deras personliga ombud är en viktig resurs för dem, särskilt vid
myndighets kontakter. Men även i andra situationer som att gå ut på café och fika, gå ut och
äta middag etc. /…/ute och ätit, ser till att jag kommer ifrån mitt boende/…/ (James Bond)En
genomgående känsla jag fick vid intervjuerna, är att de personliga ombuden visar närhet och
engagemang. Informanterna möts av medmänsklighet, empati och förståelse. Genomgående
är att deras färdigheter har stärkts, med hjälp av de personliga ombudens stöd. ”Jag och PO
går ut och fikar ibland, det känns som en riktig vän. Jag skall börja simma också, det hade
jag nog aldrig gjort om det inte varit för att PO hjälpt mig. Förr satt jag bara hemma”
(Anna)
Informanterna talar om att deras personliga ombud har hjälpt dem att bryta isoleringen så att
de blivit socialt aktivare. Men de pratar också varmt om mötesplatsen, och jag förstår att den
också har stor betydelse för deras sociala liv. På mötesplatsen träffas informanterna, har
gemensamma aktiviteter och varje informant har sin uppgift. Tillsammans med handledare
planerar och bedriver de verksamheten. Mitt personliga ombud har sett till så jag har kommit
ut från mitt boende, och hjälpt mig bryta isoleringen. Vi har varit ute och ätit och gått på
konserter, annars hade jag inte kommit ifrån mitt boende. Det är ett stöd att få ha ett
personligt ombud, hon gör allt för att jag skall ha det bra. Men mötesplatsen betyder också
mycket för mig, här går jag hit två dagar i veckan och arbetar på redaktionen” (James Bond).
Sandlund (2005) menar att det finns en seglivad myt om att den som råkar ut för psykisk
sjukdom får vara sjuk hela livet. Denna seglivade myt slipper klienterna uppleva i mötet med
de personliga ombuden och på mötesplatsen. Jag fick en känsla vid intervjuerna att de
personliga ombuden och handledare på mötesplatsen, bemöter informanterna som personer
och ser bakom deras funktionshinder /…/det är ett stöd i vardagen, men jag går hit också. Här
trivs jag, och mötesplatsen har öppet om helgerna också. Här träffar jag vänner och kan sitta
och prata. Här serverar de middag också/…/ (Anna)
Enligt (Lindqvist 2004) som hänvisar till Gill (2001), så påverkar den närmaste omgivningens
normer och värderingar individens självuppfattning. Denna erfarenhet är ofta för den enskilda
resultatet av en outtröttlig kamp för att etablera ett autentiskt själv, ett integrerat personligt
och socialt jag. I en rad situationer och mellanmänskliga relationer erfar funktionshindrade
personer att den identiteten de själva vill ge uttryck för och presentera, vanligtvis avfärdas till
förmån för stereotypa uppfattningar som antas gälla för hela gruppen enligt (a.a.). Dessa
stereotypa uppfattningar tycks inte vara närvarande i mötet mellan informanterna och de
personliga ombuden, inte heller i mötet med handledarna på träffpunkten. De personliga
ombuden och handledare bidrar i stället till att stärka informanternas självkänsla, som jag
upplever det. Denna självkänsla stärks ytterligare av att de har meningsfulla uppgifter på
26
mötesplatsen, där de har ett arbete att gå till. Det får den positiva effekten att klienternas
sociala färdigheter stärks, och på så vis kan upprätthålla en meningsfull relation/relationer.
Som vidare bidrar till att klienten inte isolerar sig, vilket också var tydligt i intervjuerna.
/…/här har jag kommit igång igen, här kan jag arbeta i min egen takt. Jag har börjat en kurs
också en dag i veckan, det är den jag skall iväg till idag. Det är därför jag måste gå klockan
tre senast. Det är mitt personliga ombud som håller i den/…/ (Axel)
/…/ är på redaktionen och arbetar två dagar i veckan, jag harblivit invald i styrelsen också
nu. Jag har studerar innan, far ville jag skulle bli ekonom men jag blev sjuk när jag studerade
ekonomi vid universitet i London jag har suttit och översatt texter till engelska idag /…/
(James Bond)
Sociala relationers betydelse är återkommande tema för personer som återhämtar sig, och så
även från mina informanter. De pratar varmt om sina personliga ombud, men också att deras
mötesplats hade och har stor betydelse för dem. Informanterna gick dit dagligen eller flera
dagar i veckan, under mina besök fick jag känslan av att det inte fanns några ”vi och dem”.
Där möttes både handledare och besökare som gembördiga individer, och där togs inga beslut
förrän alla fått säga sitt. När jag ställde frågan vad personligt ombud betytt för dem, så
nämndes mötesplatsen samtidigt som viktig för dem. /…/ oj oj mycket betytt mycket oerhört
mycket, men mötesplatsen är också viktig/…/ (Johan). Topor (2004) menar att om man bara
bemöts på ett formellt sätt i sitt liv riskerar delar av personligheten att förtvina, och det är inte
befrämjande för återhämtningen. Det betyder mycket att inte bara se en diagnos, utan en
människa som har problem ibland, men också stora resurser. Detta framkom i intervjuerna att
de blev sedda som Mats, Axel, Anna, Johan och James Bond, både av de personliga ombuden
och av handledare på deras mötesplats. När jag pratade med handledare och
verksamhetsansvarig, berättade de att det var viktigt att aldrig tappa hoppet. /…/man måste
påminna sig själv att det aldrig är hopplöst, för det är det inte/…/ (verksamhetsansvarig).
/…/här är inga vi och dom, här hjälps vi åt allihopa/…/ (handledare)
Jag uppfattade det som informanterna fått mer kontroll över sin situation, även om det var i
varierande utsträckning hos de fem informanterna /…/men tack vare mitt personliga ombud
har jag fått det bättre, även självförtroendet har växt. Just nu är jag lycklig och stabil, ja
allt går bra nu. Det har varit och är en trygghet, men det känns lite oroligt nu. Jag skall
eventuellt flytta till min barndomsstad och hjälpa till med att starta upp en sån här
träffpunkt. Då kan jag inte ta mitt personliga ombud med mig. Jag hade aldrig flyttat om
jag varit som förr /…/ (Mats).
Genom intervjuerna upplevde jag att deras personliga ombud bidrog till att klienterna får ökad
kontroll över sitt liv, genom att de kände att de hade ett stöd. Någon att ringa till om det skulle
behövas, eller som bara fanns vid deras sida. Men också att de känner att de aktivt kan vara
delaktiga i det som rör dem. Det går också att förstå att de känner sig bättre till mods, tack
vare att de fått ordning på sin ekonomi. /…/skönt nu när mitt personliga ombud har sett till så
jag slipper böter/…/ (Johan). Två av informanterna återkom flera gånger till ”grönt kort”, så
jag förstår att det betytt mycket för dem. Det var inget som de utrycktes klart men en av
informanterna nämde det i samband med själförtroendet. /…/högra hand, tack vare honom
har jag fått själförtroende. Han har hjälpt mig med grönt kort, hade inga tänder du vet/…/
(Mats). /…/positivt och bra mitt PO hjälper mig att föra min talan, annars lyssnar ingen.
Men det är bara när det behövs, ibland sitter han bara tyst. Innan var mitt PO med vid
öppenvård, hos förvaltare ja över allt på såna ställe. Men nu ringer jag bara ibland, annars
ringer PO och hör Dessutom har jag fått hjälp med grönt kort, ja sånt förstår jag mig inte
på. Mitt personliga ombud bryr sig om mig, och är hjälpsam. Det känns som en vän”
(Anna)
27
En av informanterna utrycker klart, att han hade påverkats negativt av den oron som han
kände när han tyckte det var svårt t ex vid myndighetskontakter. Men tackvare han har kunnat
ringa sitt personliga ombud, har en negativ utveckling kunnat förhindras. Det jag också tycker
är viktigt att påpeka här, är att denna man ändå har varit yrkesverksam tills för tre år sedan.
Med ett arbete i ett nordiskt land inom resebranchen, och har troligtvis erfarenhet av att ta
olika kontakter. Trots denna erfarenhet och kunskap har informantens psykiska ohälsa
begränsat hans förmåga att orka. Då är det inte svårt att förstå att de som insjuknade i unga år,
vilket två av informanterna gjorde, inte har sammlat på sig varken erfarenheter eller kunskap
om vart och hur de skall göra i olika ärenden. ”Det är en stor fördel att ha personligt ombud,
hon har besparat mig mycket onödig upprördhet och oro, som annars hade påverkat mitt
hälsotillstånd. Det är en djungel att ta sig igenom, CSN, försäkringskassan, socialtjänst,
läkare och arbetsförmedlingen. Jag kände att jag inte orkade mer på egen hand, så det var på
så vis jag tog kontakt med personligt ombud. Jag hade blivit sjukare om jag inte fått hjälp
med alla dessa pappper och kontakter. Jag har så lätt för att bli upprörd. När mitt personliga
ombud är ledigt försöker jag själv, men det är svårt. Man får ju aldrig tag i dem, men mitt
personliga ombud är flexibel henne kan jag maila så ringer hon upp mig så fort hon kan. Mitt
personliga ombud är en trygghet, hon är en person som jag han ett stort förtroende för. Hon
agerar snabbt, har stor erfarenhet och rätt attityd. Hon har de rätta egenskaperna, för att
arbeta som personligt ombud” (Axel).
Starrin (1997) menar att empowerment innehåller en viktig ingrediens, och det är
mobilisering. Mobilisering är ingenting annat än, och här refererar författaren till Cahn &
Passet (1971) det aktiva uttrycket för vår tro på människans värdighet. Att förneka den
enskilda människan rätten att få delta, att få välja, att få bli hörd, att få diskutera, att få
kritisera, att få protestera och utmana beslut som har att göra med de mest fundamentala
existensförhållandena är att förneka individens mänskliga värde och bekräfta hennes
maktlöshet och underordning. Det är det som förhindras och mobilisering uppmuntras genom
det praktiska stödet från deras personliga ombud, den dagliga sociala kontakten med
handledare och vänner på träffpunkten. Informanterna uppmuntras, de får vara med och
diskutera, vara med och påverka etc. Denna kombination upplevde jag bidrar till att
informanterna få mer kontroll över sitt liv och vardag ”empowerment”. Men det är inget
informanterna utrycker själv. Ingen av informanterna har uttryckligen sagt att de fått mer
kontroll över sitt liv, men genom intervjuerna går det att förstå att de fått det till viss del. På
frågan, hur de upplever det i vardagen att ha tillgång till personligt ombud? Blir svaren de
samma som innan, det är bemötandet och praktisk hjälp av administrativt slag som
återkommer. /…/ trygghet och ett stöd i vardagen, gör sitt jobb och ger sig inte /…/ (Mats).
En av informanterna utrycker det så här/…/betytt mycket, det känns skönt ser vad som behövs
ta tag i /…/ (Johan) /…/ känns bra, hjälper mig ut i samhället/…/ (James Bond)
/…/ påverkat min vardag utan PO skulle jag inte få grönt kor t/…/ (Anna) /…/stor trygghet,
står på min sida/…/ (Axel).
7. DISKUSSION
Målsättningen och ett övergripande syfte med studien var att undersöka om personligt ombud
kan bidra till att klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs.
empowerment. Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt
ombud. Mitt syfte är att belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud,
utifrån ett klientperspektiv. Mina frågeställningar var:
 Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud?
 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha tillgång till personligt ombud?
28

Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv?
7.1 Slutsatser
Genom studien har jag kommit fram till att det nära samarbete som klient och personligt
ombud har, gör att informanterna upplever sin situation med personligt ombud bra. Det
innebär att informanterna upplever sin vardag bättre, sedan de fick tillgång till personligt
ombud. Informanterna har genom personligt ombud fått ökad kontroll över sitt liv, eftersom
de upplever att de har bättre förutsättningar vid myndighetskontakter när deras personliga
ombud hjälper dem med detta. Det positiva bemötandet från de personliga ombuden är A och
O, klienterna känner sig både sedda och förstådda. Även då mina informanter och de
personliga ombuden har olika åsikter, kan de resonera. Informanterna i min studie upplever att
där blir en dialog, att de personliga ombuden lyssnar på dem. Stödet från de personliga
ombuden gör att medverkan för informanterna underlättas vid myndighetskontakter, dels för
att de får konkret hjälp. Men också för informanterna upplever att närvaron av de personliga
ombuden gör att myndighetskontakter blir positivare. Det positiva bemötandet informanterna
får från sina personliga ombud är viktigt, de upplever att de blir respekterade. Informanterna
upplever att deras livssituation blivit bättre, eftersom de har fått hjälp med att reda ut sin svåra
ekonomiska situation. De upplevde att deras personliga ombud varit och är, ett stöd för dem.
Men särskilt i början av kontakten, när informanterna själva ansåg att de inte hade förmågan
att klara vardagen. De upplever att stödet från de personliga ombuden, har gett dem bättre
självförtroende som gjort att de blivit socialt aktivare.
Payne (2002) menar att empowerment har blivit ett allt viktigare synsätt när det gäller social
utveckling, men också att det finns en stor fara i detta arbetssätt. När man flyttar över makten
från omgivningen kan klienten bli utan stödåtgärder, om klienten inte har uppnått tillräcklig
förmåga själv att hantera ansvaret som det innebär. Men utifrån intervjuerna så har klienten
inte blivit utan stödåtgärder, utan snarare att deras personliga ombud finns kvar. Men i mindre
utsträckning än i början av deras kontakt, eftersom behovet av hjälp inte är lika stort nu. Jag
upplevde att klienterna kände en trygghet, de vet att deras personliga ombud finns kvar som
”back upp”. Denna vetskap gör att klienterna vågar agera på egen hand. Dels för att klienterna
har blivit självständigare, för att deras självförtroende har växt. Men också för att deras
sociala kompetens har ökat. Dessutom tog de personliga ombuden i inledningsskedet av
kontakten tag i det som var akut, som skuldsanering, bostadsbidrag etc. Detta har gjort att de
praktiska problemen blivit mindre eller att de inte finns längre, men också att klienterna
faktiskt i den nära kontakten med sina personliga ombud till viss del har lärt sig hur de själva
ska agerar.
De främsta framgångsfaktorerna för klienterna som jag upplever det, är bemötande från de
personliga ombuden. Bemötandet var centralt i alla intervjuerna, och viktigt för klienterna.
Klienterna upplevde att deras personliga ombud var hjälpsamma, snälla, lyssnade, var trevliga
och förstående. Detta tolkade jag som en avgörande betydelse för klienterna skulle orka gå in
i en empowerments-process. Enligt Boman & Jönsson (2006) måste vi utgå från att alla är
olika snarare än att alla än lika. Där ett bra bemötande ofta handlar om vilka föreställningar
om funktionshinder som finns hos personer utan funktionshinder, där våra attityder påverkar
våra handlingar. Det är inte ovanligt att funktionshindret överskuggar allt och ger full identitet
och föreställningar om svaghet och oförmåga vilket får förödande konsekvenser för den
enskilde individen som inte följer normen eller kan ta för sig i samhället. Dessa konsekvenser
begränsar de personliga ombuden genom att de möter klienterna med förståelse och tid, de
möts som två individer.
29
Genom intervjuerna har också träffpunkten nämnt som betydelsefull för mina fem
informanter, detta tolkar jag också som den har en enorm betydelse för informanterna.
Träffpunkten står för den dagliga sociala kontakten, för de flesta av informanterna. Detta gör
att de får en möjlighet till återhämtning, där deras arbete och samarbete med handledare gör
att de får kraft att själv kunna vara mer aktiva i det som rör deras vardag och liv. Däremot är
informanterna snarare i en återhämtningsprocess, en process som kan leda till empowerment.
Syftet med empowerment är att hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör
deras eget liv. Detta kan uppnås genom att stärka klientens förmåga att utöva denna makt och
att flytta över makt från omgivningen till klienterna, där personligt ombud skall argumentera
för klienternas åsikter och behov, men också att åstadkomma social förändring. Till viss del
har klienterna fått makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv, men fortfarande är
där långt kvar för klienterna innan de uppnått empowerment som det definieras i litteraturen.
Men utifrån klienternas perspektiv upplever de empowerment, eftersom stödet från de
personliga ombuden har gjort att de fått bättre livsvillkor.
Enligt Nilsson & Malm (2002) är arbetssättet case management och funktion inte kopplad till
någon specifik yrkesgrupp och kan på vissa ställen också innehas av icke professionella.
Enligt Personligt ombud (2006) är rekrytering av personligt ombud den avgörande
förutsättningen för en framgångsrik verksamhet. Under intervjuerna framkom inte vad för
utbildning informanternas personliga ombud hade, däremot att informanterna var nöjda med
sina personliga ombud. De pratade varmt om sina personlige ombud, och bemötandet var
centralt i intervjuerna. Informanterna menade att även om de inte alltid hade samma
inställning, så hade de en dialog. Jag fick uppfattningen utifrån intervjuerna att de personliga
ombuden var professionella i sitt bemötande, vilket kan beror på rekryteringen. De som söker
tjänsten har ett stort intresse för att arbeta med personer med psykiska funktionshinder, och
vet att service, vård och stöd ska vara anpassade efter individens förutsättningar. Detta kan jag
koppla till Blomdahl Frej (1998) socialpedagogiska förhållningssätt, där det främsta
arbetsredskapet är relationen. Där man ser och bemöter varandra som personer och utgår från
klientens förmågor. Holm (2001) menar att alla möten med en hjälpsökande är betydelsefulla,
det innebär att det ställs höga krav på den professionelle hjälparens förmåga att hantera dessa
möten. Motparten skall känna sig sedd, bekräftad och förstådd. Syftet med empati inom
ramen för ett professionellt förhållningssätt är att ge vägledning i bemötandet och hjälpen åt
de hjälpsökande. Utifrån intervjuerna får jag uppfattningen att de personliga ombuden har
detta professionella förhållningssätt i mötet med klienterna, en empatisk förmåga som bidrar
till återhämtning.
Utifrån intervjuerna kan jag använda begreppet återhämtning, för att informanterna har börjat
skaffa sig makt över sitt liv. De har börjat vara aktivare både i det sociala livet, och vid
myndighetskontakter. Empowerment för att de fortfarande är i behov av hjälp och stöd från
sina personliga ombud, men bara till viss del. Men trots allt ringde de fortfarande till sina
personliga ombud, särskilt då när det gällde myndighetskontakter Enligt Hansson (2005)
används empowerment för att understryka behovet av att stärka situationen för psykiskt
funktionshindrade. Klienterna upplevde att de fått självförtroende, och blivit socialt aktivare.
Kontakten med deras personliga ombud var mindre kontinuerligt nu, men de tyckte det var en
trygghet att deras personliga ombud fanns till hands. Klienterna ringde när de behövde hjälp
eller stöd, och när inte klienterna hört av sig på ett tag ringde deras personliga ombud till dem.
Klienterna träffade sina personliga ombud 1-2 gånger/vecka nu, de ansåg att det största
behovet av stöd och hjälp var i början av kontakten. Eftersom de personliga ombuden då
behövda reda ut klienternas ekonomiska situation, som var mycket besvärlig.
30
Enligt Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) är ekonomin en aspekt som det sällan talas om, men
ekonomisk misär är ett stort hinder för återhämtningen Detta framkom också genom
intervjuerna hur lättade och glada klienterna var, över att de fått hjälp med att reda ut sin
ekonomiska situation. Printz (2004) menar att en stor del av de psykiskt funktionshindrade på
grund av sin sjukdom inte har förmågan att framföra vad de är i behov av. Författaren menar
vidare att psykiskt funktionshindrade kan ha olika svårigheter i den vardagliga livsföringen
som exempelvis handlingsförlamning. Detta framkom tydligt genom intervjuerna, där
informanterna hade svårigheter att ta hand om sin ekonomi. De hade också svårt att veta vad
de kunde få hjälp med, t ex. tandvårdskort eftersom medicinerna påverkat åtminstone två av
informanternas tänder negativt.
Agrell (2002) menar att hur stort det psykiska handikappet blir, är beror på vilket bemötande
och stödinsatser den psykiskt funktionshindrade personen får. Stödet från de personliga
ombuden och mötesplatsen minskade det psykiska funktionshindret för klienterna, eftersom
både arbetsförhållande och bemötande gjorde att de kunde hantera sin situation. Payne (2002)
menar att i ett personligt inriktat arbete använder man sig av klienternas färdigheter och styrka
i syfte att förbättra deras kompetens genom hjälp till självhjälp. Det framgår tydligt genom
mina intervjuer att både träffpunkten och de personliga ombuden fokuserar på det klienterna
är bra på, vilket stärker dem. De har levt många år i skuggan av sin sjukdom, detta har gjort
att de tappat tron på sig själv. Nu får de uppmuntran och stöd, att plocka fram de färdigheter
som de har. Detta ger hjälp till självhjälp, klienterna är kanske inte symptomfria, men de har
blivit starkare. Genom stödet från de personliga ombuden och arbetet på träffpunkten, har de
utvecklat en annan roll än bara patient/klient. Detta kan jag tolka som att de personliga
ombuden och träffpunkten har en avgörande betydelse, om klienten skall få kontroll över sitt
liv och uppnå empowerment.
7.2 Egna reflektioner
Min undersökning indikerar om att mina fem informanter är mycket nöjda med sina
personliga ombud, det positiva bemötande de får från sina personliga ombud betyder mycket
för dem. Det nära samarbetet mellan informanterna och personligt ombud, upplever jag som
den viktigaste faktorn för att främja empowerment. Informanterna blir sedda och får en
positiv bekräftelse, detta gör att de utvecklar nya roller och färdigheter. Vilket gör att de
personliga ombuden förefaller förstärka psykiatrireformens syfte som är att förbättra
livsvillkoren för de psykiskt funktionshindrade personerna. Däremot upplever jag att de inte
uppnått empowerment som den framställs i litteraturen, utan snare återhämtning.
Återhämtning syftar till att individen kan leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt
liv även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapat. Undersökningen tyder
också på att informanternas träffpunkt är viktig. Särskilt när det gäller den kontinuerliga
sociala kontakten, upplever jag träffpunkten som viktig för de fem informanterna. Där kan de
arbeta, träffas och umgås och äta tillsamman alla dagar i veckan. Jag upplevde att
träffpunkten var viktigare i det avseendet, än de personliga ombuden. Men det ena utesluter
inte det andra, informanterna behöver både de personliga ombuden och träffpunkten för att
kunna gå in i en empowermentsprocess, och få kontroll i sitt liv.
Genom intervjuerna upplever jag att personliga ombud och handledare på träffpunkten, har en
empatisk förmåga som gör att informanterna känner sig respekterade. Jag upplevde att
informanterna fick bekräftelse, även då de bara träffades under kortare stunder. Enligt Holm,
(2001) kan även korta möten, om de verkligen blir möten kan ge kraft att gå vidare.
Skadeverkningarna blir mindre om personen blir sedd och bemött med empati. Författaren
menar och refererar till hur Mead (1934) uttryckte det, empati är social intelligens, en
31
förmåga att ta den andres roll, att sätta sig i den andres ställe. Denna känsla var glädjande
eftersom informanterna inte hade särskilt positiva erfarenheter, när det gällde bemötandet från
myndighetsrepresentanter.
En tanke som väcktes under intervjuerna var det genomgående temat att informanterna
upplevde sig dåligt bemötta vid myndighetskontakter. Det kan bero på att bristande
samordning kan upplevas som dåligt bemötande, eller att det faktiskt beror på att de blir dåligt
bemötta. Detta kan jag inte ta ställning till, men resonemanget om bemötande går också som
en röd tråd i mycket av litteraturen. Därför hade det varit önskvärt att frågor om bemötande
var föremål för en ordentlig kritisk och konstruktiv genomlysning. Det vore också intressant
med mer forskning om vad personalens erfarenheter, arbetsstil och skicklighet betyder för
utfallet, och inte bara tar för givet att metod betyder mer än person. Mycket av litteraturen jag
tagit del av visar att känslan av mening, kontakt med andra, relationer, faktiskt spelar roll för
hur människor mår. Medmänsklighet är ingen metod och åtgärd, utan ett sätt att förhålla sig.
Därför kan det inte utvärderas, men det måste finnas utrymme för det omätbara i kontakten
med människor. Det jag också saknar både i litteraturen och i min undersökning är om
informanterna har inflytande eller bara medverkar i processer som berör dem. Medverkan
innebär bara att man deltar i en process. Inflytande förutsätter också att man påverkar den
(Ds:1991:18). Utan inflytande kan man enligt min mening inte uppnå empowerment.
En fråga jag ställer mig är om inte fler målgrupper kunnat omfattas av personligt ombud? Det
kan t ex vara människor med lättare intellektuella funktionsbesättningar, läs-och
skrivsvårigheter/dyslexi, språkstörningar, stamning och talsvårigheter som kan göra det
besvärligt att ha kontakt med myndigheter och olika offentliga verksamheter. Men även
människor som genom olika trauma kommer i tillfällig kris, och som behöver hjälp, och äldre
människor. Det finns många personer som inte alltid har förmågan att framföra vad de är i
behov av för hjälpinsatser, och inte känner till vad de lagligen har rätt till. Det är ofta många
olika personer inblandade runt en klient/patient, även om det bara är tillfälligt. Det kan t ex.
vara sjukvård, arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa och försäkringsbolag. Detta
kan upplevas som kränkande och besvärligt även för dessa individer, och i en sådan situation
kan klienten/patienten behöva någon som företräder och bevakar deras rättigheter.
Sammanfattningsvis visar resultatet på att informanterna upplever att deras personliga
ombuds stöd och hjälp, bidrar till ett självständigare liv. Att de får mer kontroll över sitt liv,
även om de inte uttryckligen säger det. Men för att denna målgrupp skall kunna uppnå
empowerment krävs det att de får ännu mer kontroll i livet, och att attityder och fördomar
gentemot dem måste förändras. För uppenbarligen finns de, efter vad jag har kommit fram till
utifrån intervjuerna och litteraturen. Jag fick också en idé om att informanternas träffpunkt
kunde ha fått ekonomiskt stöd för att tillhandahålla personligt ombud, de träffar dagligen
personer med psykiska funktionshinder. De känner deltagarna, och får tidigt indikationer när
något är besvärligt för den enskilde individen. Träffpunkten hade kanske i ett tidigare skede
kunnat hjälpa deltagarna, med blanketter, ekonomi etc. Om de hade haft tillgång till personligt
ombud på plats.
32
REFERENSLISTA
Litteratur
Adams, R (1996) Social work and empowerment. London: Basingstoke Macmillan
Agrell, A (2002) Lagstiftningen med den psykiskt funktionshindrade i focus. Skellefteå:
Skellefteå Tryckeri AB
Blomdahl F, G & Eriksson, B (red) (1998) Social omsorg och socialpedagogik-filosofi-teoripraktik. Lund: Studentlitteratur
Boman, A (2006) Attityder och värderingar påverkar våra handlingar- erfarenheter från Sisus
utvecklingsarbete. I Brusén, P & Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den
nationella handlingsplanen. Växjö: Gothia AB
Boman, A & Jönsson, A (2006) Ett bra bemötande- att hindra ett utanförskap. I Brusén, P &
Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö:
Gothia AB
Brunt, D & Hansson, L (red) (2005) Att leva med psykiska funktionshinder. Lund:
Studentlitteratur
Brusén, P & Prinz, A (red) (2006) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella
handlingsplanen. Växjö: Gothia AB
Brusén, P & Hydén L-C (red) (2000) Ett liv som andra. Lund: Studentlitteratur
Carlberg, A (2005) Ett bättre liv är möjligt-Om empoerment och social mobilisering. Svenska
ESF-Rådet-Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige
Departementskrift. Vidga Brukarinflytande. Ds 1991:18
Ershammar, D (2006) Ökad brukarinflytande- vägen från patient till medborgare I Brusén, P
& Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö:
Gothia AB
Giddens, A (2003) Sociologi. Lund: Studentlitteratur
Hermodsson, A (1998) Klientdemokrati-vision och verklighet. Edsbruk: Akademitryck AB
Holgersson, L (2003) Socialpolitik och socialt arbete. Stockholm: Nordstedts Juridik AB
Holme, I & Solvang, B (1997) Forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur
Holm, U (2001) Empati-att förstå andra människors känslor. Stockholm: Natur & Kultur
Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
33
Lindqvist, R (2004) Teoretiska perspektiv på funktionshinder och rehabilitering. I Lindqvist,
R. Hetzler, A (red) Rehabilitering och välfärd. Lund: Studentlitteratur
Lindqvist, R & Hetzler, A (2004) Funktionshinder och rehabilitering-teman i svensk
handikappolitik. I Lindqvist, R & Hetzler, A Rehabilitering och välfärdspolitik. Lund:
Studentlitteratur
Malm, U (red) (2002) Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund:
Studentlitteratur
Malm, U (red) (2002) Modell och arbetssätt för en samhällsbaserad psykisk hälsovård. I Case
Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund: Studentlitteratur
Nilsson, S & Malm, .U (2002) Bakgrund. I Case Managment-evidensbaserad integrerad
psykiatri. Lund: Studentlitteratur
Ohlsson, O.S (2002) Personligt ombud och/eller case managers har gjort klienter, anhöriga
och samhället till vinnare. I Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund:
Studentlitteratur
Patel, R & Davidsson, B (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur
Payne, M (2002) Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur
Prinz, A (2004) Psykiskt funktionshindrades rättigheter. Stockholm: Nordstedts Juridik AB
Prop. 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor
Rosenberg, D & Lindqvist, R (2004) Rehabilitering för personer med psykiska
funktionshinder. I Lindqvist, R & Hetzler, A Rehabilitering och välfärdspolitik. Lund:
Studentlitteratur
Rosengren K-E. Arvidsson, P (2002) Sociologisk metodik. Malmö: Liber AB
Salonen,T (1997). Klient, i Denvall W. mfl.Vardagsbegrepp i socialt arbete. Stockholm:
Norstedts Juridik
Sandlund, M (2005). Vad är psykiskt funktionshinder I Brunt, D. Hansson, L (red) Att leva
med psykiska funktionshinder. Lund: Studentlitteratur
Starrin, B (1997) Empowerment som tankemodell. I Forsberg, E. Starrin, B Frigörande kraftempowerment som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Göteborg: Förlagshuset Gothia AB
Socialstyrelsen (2006) Det lönar sig-ekonomiska effekter av verksamheten personligt ombud.
Stockholm: KopieCenter.
Socialstyrelsen & Länsstyrelsen (2005) Personligt ombud-en trumf i bakfickan? En studie av
personligt ombud ur ett klientperspektiv. Stockholm: KopieCenter
34
Socialstyrelsen (1999) Välfärd och valfrihet? Slutrapport från utvärderingen av 1995 års
psykiatrireform. Modin-Tryck
Socialstyrelsen (2002) Personligt ombud -Teser och Tips. Stockholm: KopieCenter.
Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000
Socialstyrelsen (2005) Personligt ombud-på klientens uppdrag. Stockholm: KopieCenter.
Starrin, B & Renck, B (1996) Den kvalitativa intervjun. I Svensson, P-G & Starrin, B (red)
Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur
Starrin, B (1996) Grounded Theory- En modell för kvalitativ analys. I Svensson, P-G &
Starrin, B (red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur
Socialstyrelsen (2006) Personligt ombud i Mellansverige-obuden och deras arbete.
Samhällsbyggnadsenheten: Länsstyrelsen i Västmanlands län
SOU 2006:5 Vad är psykiskt funktionshinder- Nationell psykiatrisamordning ger sin
definition av begreppet psykiskt funktionshinder. Stockholm: Edita Sverige AB
SOU 1992/93:73 välfärd och valfrihet-service, stöd och vård för psykiskt störda. Stockholm:
Allmänna förlaget
Svensson, P-G (1996) Förståelse, trovärdighet eller validitet?. I Svensson, P-G & Starrin, B
(red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur
Starrin, B m fl (1991) Från upptäckt till pressentation-om kvalitativ metod och
teorigenerering på empirisk grund. Lund: Studentlitteratur
Topor, A (2004) Vad hjälper?-Vägar till återhämtning från svåra psykiska problem.
Stockholm: Natur & Kultur
Topor, A (2001) Återhämtning från svåra psykiska störningar. Stockholm: Natur och Kultur
Trost, J (2005) Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur
Wieselgren, I M (2006) Nationell psykiatrisamordning s 2003:09. Förslag från Nationell
psykiatrisamordning om en satsning på kunskapsproduktion och kunskapsspridning
Widerberg, K (2002) Kvalitativ Forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur
Webbadresser
http://www.personligtombud.com/vc4_sos_medbl14.shtml2006-09-26
Artiklar
Sandlund, M Goda chanser att komma igen. Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet
för Nationell psykiatrisamordning.
35
Det viktigaste är att ge hoppet näring. Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet för
Nationell psykiatrisamordning.
Forskning har fått ökad tyngd Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet för Nationell
psykiatrisamordning.
Intervjuer
Intervjuer med fem personer som har personligt ombud.
36
BILAGOR
Bilaga 1: Intervjuguide
37
Bilaga 1
Intervjufrågor
Berätta om dig själv.
Berätta din upplevelse och erfarenheter av PO.
Hur upplever du det i vardagen att ha tillgång till ett PO?
Vad betyder det för dig att ha ett PO?
Hur tror du det varit utan PO?
Vad var det som gjorde att du kom i kontakt med PO?
Hur länge har du haft psykisk ohälsa?
Hur kom du i kontakt med PO?
Valde du själv PO?
Hur länge sedan var det?
Hur ofta träffas ni?
Hur skulle du vilja beskriva ditt PO?
38