KLIENT, PERSONLIGT OMBUD OCH EMPOWERMENT UR ETT KLIENTPERSPEKTIV Mona Kronkvist Kronkvist, M. Klient, personligt ombud och empowerment - ur ett klientperspektiv. Client, case manager and empowerment - out of client perspective. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007. Undersökningen bygger på en empiriskt kvalitativ studie med en utforskande ansats, utifrån ett klientperspektiv. Ett övergripande syfte är att undersöka om personligt ombud kan bidra till att klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha ett personligt ombud. Mitt syfte är även att belysa klienternas upplevelser och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett klientperspektiv. Undersökningen visar att klienterna är mycket nöjda, och att de har ett stort förtroende för sina personliga ombud. Klienterna upplever att det är ett stöd och en trygghet att ha ett personligt ombud, särskilt vid myndighetskontakter. Klienterna framhåller det positiva bemötandet, stödet vid myndighetskontakter, och att de personliga ombuden är flexibla som viktigt. Dessa faktorer indikerar om att det främjar klienternas autonomi och oberoende, men också att stödet besparar klienterna frustration som annars skulle ha försämrat deras hälsotillstånd. Undersökningen visar genom klientintervjuerna, att det positiva bemötandet gör att klienterna successivt utvecklar ett självförtroende som främjar deras självständighet. Undersökningen visar också att deras träffpunkt fyllde en mycket viktig funktion för den dagliga sociala kontakten, där har de ett arbete, vänner och handledare som de kan prata och omgås med. Nyckelord: Empowerment, klient, personligt ombud, psykiska funktionshinder. 1 FÖRORD Jag vill rikta ett specifikt tack till Mats, Johan, James Bond, Anna, och Axel. Tack för ert tillmötesgående under den empiriska fasen av arbetet, ni har bidragit med värdefull information till denna C-uppsats. Jag vill även tacka deltagare och verksamhetsansvariga, i den ideella organisation där intervjuerna gjordes. Tack för att ni möjliggjorde kontakten med mina informanter, och såg till att intervjuerna kunde göras enskilt i era lokaler. Jag har under mina studier på Malmö Högskola gjort olika fältstudier och intervjuer, i de olika kurserna. Därför har jag erfarenheter av att forskningsprocessen har en tendens att störas av en mängd praktiska besvärligheter, lån av litteratur är ett exempel. Detta har däremot undanröjts till en viss del av personal vid Tomelillas bibliotek, det är jag tacksam för. 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING KLIENT, PERSONLIGT OMBUD OCH EMPOWERMENT UR ETT KLIENTPERSPEKTIV 1 FÖRORD 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 3 1. INLEDNING 5 1.1 Syfte och frågeställningar 6 2. METOD 6 2.1 Val av metod 2.2 Intervjuförfarandet 2.3 Metodens för- och nackdelar 2.4 Bearbetning av det empiriska materialet 2.5 Urval och bortfall 2.6 Validitet och reliabilitet 2.7 Forskningsetiska överväganden 2.8 Val av litteratur 3. BEGREPP 6 6 7 8 9 10 11 11 12 3.1 Klient 3.2 Personligt ombud 3.3 psykiskt funktionshinder 3.4 Empati 3.5 Återhämtning 12 13 14 14 15 4 BAKGRUND 15 4.1Historik 16 5. TEORETISKA RAMAR OCH FORSKNING 17 17 18 19 5.1 Empowerment 5.2 Relationistiskt förhållningssätt 5.3 Tidigare forskning 6. RESULTAT OCH ANALYS 20 6.1 Presentation av informanterna 20 6.2 Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud? 21 6.3 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha ett personligt ombud? 24 6.4 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv? 25 7. DISKUSSION 28 7.1 Slutsatser 7.2 Egna reflektioner 28 30 3 REFERENSLISTA 33 Litteratur Webbadresser Artiklar Intervjuer 33 35 35 36 BILAGOR 37 Bilaga 1. Intervjuguide 38 4 1. INLEDNING Insatser som görs för personer med psykiska funktionshinder, har genomgått stora förändringar under de senaste årtiondena. De har från att ha varit totalt isolerade på institutioner, till att bli delaktiga i samhället. De politiska ambitionerna är att personer med psykiska funktionshinder, skall ha samma möjligheter att leva och bo som alla andra samhällsmedborgare. Men många personer med psykiskt funktionshinder har inte förmågan att framföra vad de är i behov av för hjälpinsatser, och känner inte till vad de lagligen har rätt till. Behoven är individuella, och det går inte att använda samma stödform till hela målgruppen. Dessutom är det ofta många olika personer inblandade runt en klient, t ex sjukvård, arbetsförmedling och socialtjänst. Detta kan upplevas som kränkande och besvärligt av personer med psykiska funktionshinder, i en sådan situation kan klienten behöva någon som företräder och bevakar klientens rättigheter (Printz, 2004). Genom psykiatriutredningen som tillsattes 1989 kartlades de psykiskt funktionshindrades levnadsförhållanden och resultatet visade att denna grupp har det betydligt sämre än andra samhällsgrupper (Printz, 2004). För att förbättra situationen för dessa personer inleddes 1995 den så kallade psykiatrireformen. Reformen syftar till att förbättra livsvillkoren för de psykiskt funktionshindrade i samhället genom ökad delaktighet, bättre vård och socialt stöd. I förarbetet till den bakomliggande psykiatripropositionen konstaterades att stödet till personer med psykiska funktionshinder skulle kunna förbättras genom stöd av personligt ombud, med ett klart definierat ansvar för att den enskildes behov uppmärksammas och att insatserna samordnas. Eftersom denna målgrupp ofta har många insatser, och svårt att själv häva vad de har rätt till (Socialstyrelsen & Länsstyrelsen, 2006). Sedan år 2000 kan personer med psykiskt funktionshinder erbjudas ett personligt ombud som enbart arbetar på uppdrag av klienten, och som är fristående från myndigheten. Den grundläggande tanken är att det personliga ombudet ska vara ett instrument för att den enskilde skall få hjälp, så att denne kan få inflytande över vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser. Det personliga ombudets uppdrag är att göra det möjligt för den psykiskt funktionshindrade att i mesta möjliga mån återta kontrollen och makten över sitt eget liv (Socialstyrelsen 2002). Intresset för uppsatsens ämne fick jag efter två föreläsningar med Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och organisationen Personligt Ombud i Skåne. Innan föreläsningarna kände jag inte till att yrkesgruppen personligt ombud fanns, och inte heller Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Föreläsaren från RSMH menade att fristående personliga ombud bör finnas över hela landet, för att stärka klienternas makt gentemot myndigheter också för att ha en person som står helhjärtat på klientens sida. Vid föreläsningarna framkom också att personligt ombud, arbetar för privatpersoner med psykiska funktionshinder. Ett personligt ombud hjälper dessa personer att se till att olika myndigheters insatser för den enskilde klienten samordnas, tillsammans med klienten identifierar de behov av vård, stöd och service. De personliga ombudens arbete ska så långt som möjligt föra klienten mot en tillvaro, där denna själv kan ta ansvar för sin vardag. Föreläsarna menade att de tittade på det friska, de använder sig av klienternas färdigheter. Syftet var att förbättra deras kompetens genom hjälp till självhjälp, de använde begreppen maktgör och empowerment synonymt. Empowerment är ett centralt begrepp i uppsatsen, och har inte någon entydig definition i litteraturen. I uppsatsen betonar begreppet allt som på något sätt kan förknippas med idéer eller insatser som stärker klienten. Empowerment betonar makt och kontroll över sitt eget liv och vardag, där klienterna får ökat själförtroende. Jag använder empowerment som både en inre och yttre aspekt. 5 1.1 Syfte och Frågeställningar Ett övergripande syfte med studien är att undersöka om personligt ombud kan bidra till att klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt ombud. Mitt syfte är att belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett klientperspektiv. Mina frågeställningar är: Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud? Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha tillgång till personligt ombud? Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv? 2. METOD Under detta avsnitt beskrivs det tillvägagångssätt som jag använt i uppsatsen, för att ge läsaren en förståelse för arbetet och dess slutresultat. Jag beskriver vilken metod som tillämpats, hur intervjuförfarandet har gått till, hur jag arbetat med det empiriska materialet och vilka etiska överväganden som gjorts. 2.1 Val av metod Den forskningsmetod som används är kvalitativ, och har en utforskande ansats. Jag har gjort en intervjustudie bestående av fem intervjuer, som genomförts med personer som har personligt ombud. Jag valde en utforskande ansats därför att jag inte visste någonting om det jag ville undersöka, och för att jag var intresserad av klienternas perspektiv. För att bilda mig en uppfattning om detta, var detta förfarandet lämpligt. Det ger möjlighet till att vara flexibel och ställa relevanta frågor, dessutom besvarade denna ansats bäst syftet och frågeställningarna. Widerberg (2002) menar att kvalitativ forskning är lust, kreativitet och kunskap. Kvalitativ forskning är att utforska ett nytt område eller göra det på ett nytt sätt, poängen är att man som forskare måste vara öppen för det oväntade och låta det komma till tals. Det är ju för att vi inte vet, utan vill utforska och reda ut, som vi bedriver kvalitativ forskning. Kvale (1997) menar att kvalitativa intervjuer ger informanterna möjlighet att med egna ord förmedla sin situation, ur deras perspektiv. Rosengren & Arvidson (2002) menar att det är lämpligt att använda utforskande ansats när kunskapen om fenomenet närmast är obefintligt. För att forskaren skall bilda sig en uppfattning, måste denne observera, samtala och reflektera. Därför måste forskaren uppsöka fenomenet, insamlandet av data sker därför i en äkta och naturlig miljö. Sociala fenomen måste undersökas menar författarna i den egna världen och på de egna villkoren, eftersom detta förfarande ger möjlighet att fråga om upplevelser, känslor. Detta så att forskaren kan ställa relevanta frågor för att informanternas erfarenheter och upplevelser skall kunna belysas. 2.2 Intervjuförfarandet I inledningsskedet uppsökte jag personligen tre träffpunkter för människor med psykiska funktionshinder, min ambition var att hitta mina informanter där. När jag insåg att min målgrupp inte fanns på två av träffpunkterna, tog jag åter kontakt med verksamhetsansvarig på den träffpunkt där jag trodde mina presumtiva informanter kunde vara. Jag informerade om studien både muntligt och skriftligt, därefter lämnade jag informationsbilaga, tillståndsbilaga och samtyckesbilaga. Detta för att verksamhetsansvarig skulle kunna läsa informationen i lugn och ro, för att sedan lämna denna information vidare till presumtiva informanter på träffpunktens kommande möte. När jag fick positivt besked att det var i sin ordning från deltagarna att studien gjordes där, tog jag personligen kontakt igen för att få tillståndsbilagan 6 undertecknad av verksamhetsansvarig, denne skulle också hjälpa mig att hitta fem personer som ville ställa upp på intervjuer. Vi bestämde också då preliminärt datum då intervjuerna skulle göras, och att de kunde göras i mötesplatsens lokaler. När ansökan och tillståndsbilagan var godkänd av Malmö högskolas etiska råd påbörjades intervjuerna. Intervjuerna utfördes under en dag mellan 9.00 – 15.00 på träffpunkten, där informanterna tillsammans med handledare bedriver verksamheten. Tiden på intervjuerna varierade mellan 30- 45 min, och vi hade ett avskilt rum för att kunna sitta ostörda. Jag valde informanternas mötesplats, jag utgick från att de skulle uppleva intervjusituationen tryggare då. Två av informanterna hade blivit sjuka, men en av handledaren ordnade så två nya informanter ställde upp. Inför varje intervju tackade jag för att de tog sig tid, sedan presenterade jag mig och berättade åter syftet med intervjun. Jag hade inte träffat informanterna innan, den kontakten hade verksamhetsansvariga skött. Informanterna hade redan vid informationen på deras möte talat om att de ställde upp på en intervju, om inte bandupptagning gjordes. Eftersom jag redan fått starka signaler om att de inte ville bli inspelade, så ifrågasatte jag inte detta. Jag var helt enkelt orolig över att ett ifrågasättande kunde ha gjort att de då avstått helt, därför valde jag att endast göra anteckningar under de fem intervjuerna. Det har sina nackdelar att inte kunna göra bandupptagningar, för att jag som intervjuare kan missa en del av informationen från informanterna. Men vi pratade igenom detta innan, och jag frågade om det gick bra för dem att vi gjorde små pauser så jag kunde titta ner för att skriva. Jag tyckte nämligen att det var viktigt med ögonkontakt med mina informanter, för att jag inte skulle uppfattas ointresserad av det de berättade. För att jag skulle hinna anteckna fick jag be om små uppehåll kontinuerligt vid intervjuerna, och det fungerade bra. Efter varje intervju gjorde jag en sammanfattning med kommentarer, på de intryck jag fick under intervjun. Trost (2005) menar att minnet är en viktig ingrediens vid tolkning och analys, aldrig så noggranna bandinspelningar, anteckningar eller utskrifter kan helt ersätta de intryck intervjuaren får vid själva intervjun. Det man ser och hör eller läser mellan raderna, allt sådant är också värdefullt vid analys av data. Vid intervjuerna använde jag en intervjuguide med öppna frågor, denna intervjumetod användes för att forskningsfrågan skulle besvaras till fullo. Informanterna berättade fritt, och jag sköt in frågor för att få dem att vara så konkreta som möjligt. Jag var noga med att kommunicera med informanterna under intervjun, så jag uppfattat deras svar korrekt genom att repetera svaret, och sedan fråga om jag uppfattat det hela korrekt. Rosengren & Arvidsson (2002) menar att det är viktigt att vara öppen för intryck och inte ha bestämda uppfattningar innan intervjutillfället, forskaren skall ha som utgångspunkt att det är svaret från intervjupersonen som bär på den kunskap och information som forskaren söker. Därför är öppna frågor de som gör att informanterna svar blir utifrån dennes egna tankar och inte forskarens uttänkta svarsalternativ. Detta betyder inte att fokus på frågorna inte är viktigt. Starrin & Renck (1996) menar att informanterna skall uppmuntras genom följdfrågor därför att dennes värderingar, attityder och uppfattningar skall komma till uttryck. Även om jag först ansåg att jag inte fick göra bandinspelning vid intervjuerna som någonting negativt, så tyckte jag det vändes till det positiva. Intervjuerna blev öppna och avslappnade, och informanterna var öppna i sina svar. Widerberg (2002) menar att de allra flesta tycker om att tala om sig själva, bara de får en chans. Den chansen gavs informanterna, genom att jag som intervjuare inte vara rädd för tystnaden som förekom ibland. Dessutom fick informanterna möjlighet att ställa frågor, men också att de gavs möjlighet att tillägga information innan intervjun avslutades. 7 2.3 Metodens för- och nackdelar Enligt Patel & Davidsson (2003) är syftet med kvalitativa undersökningar att forskaren skall få en djupare kännedom om ett fenomen, där forskaren kan få en subjektiv bild av det som studeras. Interaktionen mellan informant och forskare kan dock utgöra ett problem, där informanterna kan bete sig på ett sätt som de tror forskaren förväntar sig. Författarna menar också att det inte alltid är möjligt att mötas på lika villkor i en intervjusituation, när det är med individer från en utsatt grupp är maktaspekten ofta närvarande. Enligt Widerberg (2002) kan man göra en intervju mindre känslig för både forskare och informant, om forskaren skapar en trygghet hos båda parter. Genom att man redan vid presentationen av projektet framhåller, att jag som forskare inte är intresserad av informanternas privatliv, utan snarare av vad de kan lära oss. Denna trygghet skapade jag genom val av intervjuplats, och att jag var tydlig med att jag inte var intresserad av informanternas privatliv. Därför upplevde jag inte maktaspekten som ett problem, eller att den var närvarande vid intervjuerna. Enligt Rosengren & Arvidson (2002) är det just interaktion mellan intervjuare och informant som kan leda till intervjueffekt. Genom ömsesidiga, varandra förstärkande förväntningar på motpartens beteende och reaktioner kan intervjuaren och intervjuad gemensamt åstadkomma att svaren på intervjun eller delar av den blir snedvridna. Författarna (a.a.) menar att använder forskaren sig av öppna frågor vid intervjun, bidrar det till tillförlitligheten. Informanten svarar då med egna ord, och inte med förtryckta bundna svarsalternativ som forskaren gjort. För att jag skulle undvika intervjueffekt i min undersökning, tänkte jag på hur intervjuerna skulle öppnas, inledas och utformas. Detta för att informanterna inte skulle få ledande frågor, utan kunde berätta utifrån sina egna upplevelser. Denna kombination upplevde jag som bidragande orsak till att intervjuerna blev avslappnade, och att det var informanternas subjektiva berättelse jag fick. Men å andra sidan så kan jag som forskare aldrig vara säker, jag vet inte hur jag som forskare faktiskt påverkar situationen vid intervjun. Eftersom stämningen var avslappnad, bidrog jag kanske till de positiva svaren. Men å andra sidan så kan den positiva och avslappnade atmosfären utan bandinspelning, också leda till att informanterna våga vara öppna i sina svar. 2.4 Bearbetning av det empiriska materialet Det empiriska materialet är bearbetat med inspiration från grundad teori, eftersom grundtanken i denna typ av undersökningar enligt Starrin (1996) är att de beskrivningar, begrepp, modeller eller teorier man kommer fram till ska vara grundade i empiri. Upptäckt betonas, där man inte vill styra det teoretiska perspektivalet på förhand. För att kunna upptäcka något kan man inte veta något om det på förhand, och detta passade min studie eftersom jag inte kände till klienternas upplevelse. Däremot har jag inte som Starrin (a.a.) menar att man annars gör vid grundad teori- traditionen, uppnåt något som kallas teoretisk mättnad. Teoretisk mättnad innebär att de data man samlar in inte tillför något nytt och inte förändrar de kategorier och teorier dataanalysen har gett. Det innebär att valet av informanter sker stegvis, och att utgångsläget förändras för varje informant som intervjuas. Detta har inte varit aktuellt i min studie, eftersom jag inte har haft den bredden på informanter. Men också på grund av både begränsad tid och utrymme som gäller för en C-uppsats. Detta kan givetvis ha påverkat min undersökning, men min ambition var inte att generalisera för hela målgruppen som har ett personligt ombud. Utan att få upplevelser från en del av dem som har personligt ombud, min ambition var också att få information från fler informanter, men eftersom jag inte fick göra bandupptagningar fick jag sänka den ambitionsnivån till fem informanter. Men också för att jag gjort undersökningen ensam, jag hade blivit överhopad av information som jag inte hade haft tid eller utrymme till att analysera. 8 Grounded Theory som jag lät mig inspireras av, grundades för 30 år sedan av Barney Glaser & Anselm Strauss. Jag fick inspiration från Grounded Theory eftersom den ger utrymme för kreativitet och nyfikenhet. Men jag var först tveksam eftersom jag bara använt mig av analysmodellen vid ett tidigare arbete i kursen forskningsmetodik, och kände till att analysmodellen både är tidskrävande och avancerad. Enligt Starrin (1996) innebär analysmodellen att den producerade teorin skall grundas i data och sker via kodning. Men att det är värt att veta menar författaren att Glaser (1992) som tidigare givit rådet att koda rad för rad, varnar i sin senaste bok för överkodning. Man kan även gripa sig an den öppna kodningen genom att koda hela dokument, för att undvika överkodning som kan leda till mängder av svårbegripliga företeelser. Datainsamling och kodning sker parallellt, där kodningsarbetet ger upphov till idéer om hur saker och ting förhåller sig. Forskningsarbetet utgår inte från en bestämd teori som sedan styr datainsamlingen, utan här får materialet tala. Forskaren skall med andra ord vara så lite teoristyrd som möjligt, och bör inte arbeta utifrån en bestämd teori. Författaren menar att Grounded Theory är en väletablerad analysmodell för kvalitativa studier, och målsättningen med analysmodellen är att just att insamlad data styr utvecklingen av teori. Detta har Grounded Theory kritiserats för, kritiker menar att det inte går att komma ifrån att man styrs av teorier. Denna tanke hade jag också, med tanke på att föreläsarna från personliga ombud tog upp empowerment som arbetsmetod. Men det gav mig bara idén till studie, inte att studien blev styrd av denna teori. Starrin (1996) menar att det inte kan vara frågan om ren induktion, utan snarare att man inte bör arbeta efter förutbestämd teori. Grounded Theory poängterar att den successiva datainsamlingen skall styras av de ledtrådar och idéer man får om en eventuell framväxande teori. Grounded Theory är livskraftig så länge ambitionen hos företrädarna inte föreskriver den som metodologi utan istället låter den inspirera till skapelseprocesser, då fyller den en viktig uppgift. När Grounded Theory blir till en mekanisk regelbok då har den också förlorat sin livskraft. Så har inte skett utan det har varit materialet som fått tala, intervjuerna har transkriberats med öppen kodning. Där de vardagliga konkreta begreppen som utgår från informanternas upplevelser och begreppsvärd har brutits ner, för att inte fastna på den empiriska nivån utan arbeta mig fram mot en empiriskt grundad teori. Trost (2005) som hänvisa till Strauss och Corbin (1998) menar att all kodning skall vara öppen, vilket innebär att den som analyserar texten eller materialet skall vara öppen för andra tolkningar av data än det som förefaller mest uppenbart. Vid genomläsningen förhåller man sig nyfiken, det kan röra sig om enstaka ord eller ordsammansättningar som upprepas flera gånger. Då blir forskaren nyfiken vad dessa ord kan betyda förutom det som är uppenbart och ytligt. Analysarbetet av mina fem intervjuer började redan efter varje intervju, Starrin (1996) menar att Glaser (1992) har några regler för att underlätta arbetet med att koda öppet, och det är att ställa frågor i anslutning till data. Frågor som jag ställde för att bringa ordning i alla intryck och information från intervjuerna var; Vad uttrycker de data jag har? Vad är det egentligen som händer i data? Vilken kategori eller egenskap uttrycker bäst vad som händer? Detta underlättade arbetet med att koda öppet, på så vis kunde jag se ett mönster i de fem intervjuerna när jag läste det. Jag tog ut enstaka ord av materialet som återkom i alla fem intervjuerna och var intressanta för min tolkning, och som skulle leda till teoretiska hjälpmedel för min empiriredovisning. Denna process var både svår och tidskrävande, som Rosengren & Arvidson (2002, s 18) skriver, ”det är förvånansvärt jobbigt att tänka”. Här har Kvale (1997) en viktig synpunkt, nämligen att analysen av intervjuerna som ofta genomförs av en ensam forskare, och hur mycket dennes perspektiv inverkar på resultatet av analysen. Denna godtycklighet eller ensidiga subjektivitet har jag funderat mycket på, och varit väl medveten om under hela processen. Jag tycker att det Kvale (a.a.) menar är viktigt, 9 men det belyser också lite av den forskningsjantelag som Starrin (1991, s 36) menar hindrar kreativt arbete och lägger intressanta tolkningar åt sidan. Där ett av författarens konkreta råd är ”Arbeta med det du har och be inte om ursäkt för det du inte har”, och det är så jag har gjort med materialet från mina fem intervjuer. 2.5 Urval och bortfall Ett övergripande syfte med studien är att undersöka om personligt ombud kan bidra till att klienterna får ökat själförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt ombud. Mitt syfte är även att belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett klientperspektiv. Eftersom denna kunskap var helt obefintlig från min sida, utgick min studie från den kvalitativa metoden med en utforskande ansats. För att försöka utreda hur det faktiskt förhåller sig, är det enligt Holme & Solvang (1997) viktigt att det är rätt personer som väljs ut till intervjun eftersom det annars finns en risk för att undersökningen blir oanvändbar. Rosengren & Arvidson (2002) menar att i den empiriska forskningen styrs urvalet av undersökningens syfte och forskningsintresse, när den utforskande ansatsen tillämpas måste forskaren hitta de mest informationsrika informanterna. Detta för att de kan bidra till att ge undersökningen det mest innehållsrika materialet, författarna använder uttrycket ”val av studieobjekt” istället för ”urval av studieobjekt”. Min ambition var att göra intervjuer på tre träffpunkter, för personer med psykiska funktionshinder. Efter att personligen besökt dessa mötesplatser, insåg jag att det inte var möjligt på två av dem. Intervjuerna kunde inte utföras på plats, lokalerna tillät inte detta. Dessutom var organisationen inte uppbyggd, så att verksamhetsansvariga hade kontinuerliga möten med besökarna. Detta gjorde att besökarna inte själva kunde svara på om de hade personligt ombud, eller om de ville att fältstudier skulle ske i deras lokaler. De flesta hade också ett tungt drogberoende, i kombination med psykisk ohälsa. Därför blev min bedömning att jag inte skulle få tillräckligt med relevant material, till studien på dessa två mötesplatser. Det blev snarare ett val istället för urval av organisation, eftersom jag efter de personliga besöken insåg att målgruppen som bäst skulle kunna bidra med relevant information till studien fanns på den tredje träffpunkten som jag redan då besökt. Enligt Rosengren & Arvidson (2002) är det svaret från informanterna som bär på den kunskap och information som forskaren söker, därför var det viktigt för mig att mina informanter kunde ge mig denna information. Jag har däremot inte personligen valt de fem informanterna som ingår i studien. Mina fem informanter har genom information på ett möte, anmält sig frivilligt till verksamhetsansvarig som sedan tog kontakt med mig. Därför har jag personligen inte kunnat göra ett urval av ålder och kön, utan intervjuat dem som ställde upp på mina intervjuer. Två av informanterna blev sjuka samma dag intervjuerna skulle ske, en kvinna och en man. De två som ställde upp istället, var två män. Därför blev det kvinnliga könet underrepresenterat i studien, men å andra sidan var min ambition att intervjua dem som ställde upp. Inte att utgå ifrån kön, även om jag önskade att det skulle bli en fördelning över båda könen. Men å andra sidan så var det under mina besök på de tre träffpunkterna, faktiskt fler män än kvinnor. Likaså när studien koncentrerades till en träffpunkt, fick jag uppfattningen att där gick dit flest män. För de gånger jag var där, så var det fler män än kvinnor. Detta kan visserligen vara en tillfällighet. 2.6 Validitet och reliabilitet Validitet betyder giltighet det vill säga, om jag som forskare har träffat rätt. Reliabilitet betyder trovärdighet, hur pass trovärdig är min forskning om jag skulle göra om den igen. Trovärdighet utgör ett av de största problemen med kvalitativa studier menar (Trost, 2005) 10 därför måste jag som forskare kunna visa läsaren att mina data är insamlade på sådant sätt att de är seriösa och relevanta för den aktuella problemställningen. Enligt Svensson (1996) är reliabilitet och validitet centrala begrepp i anslutning till kvaliteten i datainsamlingsförfarandet och om validiteten är god är också reliabiliteten det. Däremot är det inte en garanti att validiteten är god även om reliabiliteten är det. Validiteten är överordnat i förhållande till reliabiliteten. Därför bör reliabiliteten ses i sitt sammanhang, och bedömas utifrån den situation som råder vid intervjutillfället. Det kan därför vara svårt att göra generaliseringar mer än till den kontext som har studerats menar författaren (a.a.). Men syftet med min kvalitativa studie är inte att generalisera, utan att få dessa fem informanternas aspekter. För att få ett underifrån perspektiv, där jag får höra hur personer som har personligt ombud upplever det. Inte bara att jag får information från om detta via litteratur, och föreläsningar. Kvale (1997) menar att validering är att göra sann och delar in begreppet i två delar, pragmatisk validitet innebär att läsaren övertygas om att studien är trovärdig och användbar och kommunikativ validitet då får forskaren feedback från informanterna i studien. Vidare menar författaren att det mänskliga samspelet mellan informant och intervjuare är en mycket viktig aspekt av den kvalitativa intervjun. Relationen är viktig som länk för den information som informanten förmedlar och som möjlighet till tillträde till informantens livsvärld. Kvale (a.a.) menar vidare att relationen präglar forskningssituationen och det material som samlas in, t ex kan en tillitsfullare relation göra att informanten är öppenhjärtigare. Rosengren & Arvidsson (2002) menar att validitet och reliabilitet uppnås då det empiriska och teoretiska begreppen överensstämmer, när man mäter det som man har avsett att mäta. Studiens resultat visar med utgångspunkt från de fem intervjuerna, att informanterna upplever att deras situation har blivit bättre. Det tyder på att informanternas upplevelse överrensstämmer med vad liknande studier kommit fram till. Kommunikativ validitet (a.a.) har jag uppnått då informanterna under och efter intervjun haft möjlighet att ha synpunkter på det sammanfattade materialet. Jag har redovisat i metodavsnittet för presumtiva läsare vad jag valt att undersöka, undersökningsmetoder och vilka som har deltagit i undersökningen. Detta för att läsaren själv ska kunna se att studien uppnått både validitet och reliabilitet, utifrån den här studiens syfte Jag har också tagit del av relevant litteratur för ämnet, och jämfört det empiriska materialet med liknande forskning. Jag har tillämpat den forskningsmetod som bäst besvarade mitt syfte, kvalitativ metod med utforskande ansats. Mätinstrumentet i denna studie är fem intervjuer, med informanter från samma målgrupp. Vilket gjorde att informanterna kunde jämföras med varandra, men också att de representerar den målgrupp i Sverige som har personligt ombud. Min tanke var först att de fem informanterna var extra positiva, eftersom de ställde upp frivilligt och därför var mer välvilligt inställda. Vilket kan ha påverkat studien, men eftersom liknade studier visar på liknade resultat så anser jag att det styrker resultaten från min studie. Även om syftet med studien inte var att dra slutsatser och generalisera, det kan jag inte göra utifrån endast fem intervjuer. Förmodar jag att dessa fem informanters upplevelser, kanske representerar vars en individ till som också har ett personligt ombud. Men å andra sidan visar andra studier som har genomförts på liknande resultat. Bland annat den som är utförd av Mats Ekermo på Länsstyrelsen och Socialstyrelsen initiativ, och redovisar personliga ombudens arbete utifrån ett klient perspektiv (Socialstyrelsen & Länsstyrelsen, 2005). 2.7 Forskningsetiska överväganden Även om forskning är viktig och nödvändig både för individers och samhälles utveckling, betyder etiska principer för mig att mina informanter inte skall känna sig utlämnade, varken 11 under eller efter intervjun. Starrin & Renck (1996) menar att informanterna som grupp kan vara sårbar eftersom de har en liten eller ingen möjlighet att kontrollera hur deras intervju och svar tolkas, dokumenteras och sprids. Informanterna har rätt till sin egen integritet och värdighet. Därför garanterades de fem informanter fingerade namn, namnen valde de själva. Av den anledningen att de själva skall kunna känna igen sig när de läser uppsatsen, men också att de skulle känna sig bekväma med det fiktiva namnet. En del av informanterna menade att de inte behövde fingerade namn, men jag valde att inte tillmötesgå dem och ge dem total anonymitet. Detta kan kanske tolkas oetiskt, att inte tillmötesgå dem i denna önskan. Men trots allt ville flertalet av informanterna vara anonyma, och för att vara konsekvent i arbetet valde jag därför att göra alla de fem informanterna anonyma i uppsatsen. Detta hade de som ville figurera med sina egna namn, inte heller något emot. Uppsatsen avslöjar inte var i Sverige, och på vilken mötesplats intervjuerna gjordes. Intervjuerna har dessutom inte återgets i sin helhet, och materialet användes endast till denna C-uppsats. Informanterna fick både skriftlig och muntlig information i ett tidigt skede, för att de skulle veta vad syftet med studien var. Men också för att de skulle känna sig trygga inför kommande intervju, och för att de skulle få ett förtroende för mig som intervjuare. Det var viktigt att de skulle känna sig positiva och delaktiga i denna studie, eftersom det var de som var experterna på området och bäst ämnade till att bidra med data. Jag tänkte först inte intervjua denna målgrupp, eftersom diskursen i samhället är att det är en sårbar grupp. Men just av den anledningen tyckte jag det var viktigt att de fick komma till tals, för att få ett underifrånperspektiv där deras kunskaper bör tillvaratas och att de skall ha inflytande på det som berör dem. 2.8 Val av litteratur För att kunna bilda mig en uppfattning om ämnet har jag fördjupat mig i litteratur som berör psykiatri, rehabilitering, välfärdspolitik, liksom rapporter från undersökningar som gjorts av Länsstyrelsen och Socialstyrelsen. Kunskap om psykiskt funktionshinder har varit nödvändigt, och bakgrunden till varför insatsen personligt ombud behövs för personer med psykiska funktionshinder. Detta är bara en del av den litteratur som varit nödvändig att sätta sig in i, ett ämne av det här slaget är komplex. 3. BEGREPP I detta avsnitt redogör jag för begrepp som är centrala i uppsatsen, och som jag vill förklara för att innehållet i uppsatsen lättare skall förstås. Begreppen som jag redogör för är; klient, personligt ombud, psykiskt funktionshindrad, empati och återhämtning. 3.1 Klient Enligt Mats Ekermo Socialstyrelsen & Länsstyrelsen (2005) som gjort studien om personliga ombudens arbete utifrån ett klientperspektiv, finns många begrepp och beteckningar på personliga ombud reformens målgrupp. Han menar att ord inte neutrala utan styr våra tankar, och brukare används till stor del inom intresseorganisationer bland annat av RSMH. Men i hans samtal med direkt berörda upplevdes detta begrepp främmande, och många föredrog begreppet klient. Enligt Salonen (1997) kan begreppet klient användas i två skilda betydelser när det gäller den enskildes möjligheter att påverka. Den första står för en företrädaretradition och används bland annat när någon i rättsliga sammanhang låter sig biträdas av en advokat, klienten är i ett sådant sammanhang uppdragsgivare och har tämligen stark ställning. I den andra betydelsen är däremot klienten en person som befinner sig i beroendeställning till en samhällig institution, genom historien har klientrollen i socialt arbete ofta kunnat hänföras till den senare kategorin. 12 Vägen till klientskap börjar först då en person blir medveten om att något behöver åtgärdas i hans eller hennes liv, vilket ofta blir följden då detta upplevs som ett problem. Klientskap utgör inte något oföränderligt eller absolut tillstånd, generellt sett definieras människor socialt som klienter då de interagerar med socialarbetare. Detta är emellertid inte någon riktig beskrivning av deras position, i och med att de själva, socialarbetaren eller andra inblandade personer kan uppfatta situationen annorlunda. Klientskap är delvis en fråga om perception, på så sätt att om andra uppfattar en person som klient kommer de också att bemöta personen i fråga som klient. Människors egen definition av sin status påverkar men bestämmer inte om de kommer att uppfattas som klient eller inte. Formella beteckningar är också av betydelse då en officiell kategorisering kan utlösa eller förstärka uppfattningar av klientskap. Sådana uppfattningar kan omfattas av klienter, socialarbetare, tjänstemän på socialförvaltningen, personer inom andra förvaltningar, klientens familj och andra människor i klientens omgivning. När vi väl tillskrivit någon ett klientskap, stannar den beteckningen ofta kvar även efter det att de sociala insatserna upphört. Ett stigma kommer ofta med på köpet då någon blir klient, eftersom andra individer kan misstycka och se ner på dem som behöver ha hjälp att styra sitt liv och vardag (Payne, 2002). I uppsatsen är mina informanter de personliga ombudens klienter, informanterna använde själv begreppet klient. De personliga ombuden använde också begreppet klient på föreläsningen, därför använder jag begreppet klient i uppsatsen. Jag måste använda begreppet klient/informant eftersom tystnadsplikten säkerställs på detta vis, när man inte avslöjar den enskilde individens namn. Däremot försöker jag undvika att använda begreppet, jag upplever att det avpersonifierar en individ. Men också att begreppet upprätthåller en maktstruktur, som inte är förenligt med empowerment begreppet. För mig är en klient, en person med tankar, känslor, historia och ett namn. Där jag visar respekt inför denne person, genom att använda deras tilltalsnamn och inte begreppet klienten. 3.2 Personligt ombud Enligt Socialstyrelsen (2006) är reformen personligt ombud ganska ny och därför ibland okänd för många, och en del har aldrig hört talas om personligt ombud. En del har föreställningar som inte stämmer, och det finns ett flertal roller som sammanblandas med personligt ombud. Enligt Socialstyrelsen (a.a.) är exempel på sådana roller god man, personlig assistent, boendestödjare, kurator, psykiatriföreträdare och förvaltare. Sammanblandningen kan komma från klienter, anhöriga och myndigheter/organisationer. En viss konkurrens gentemot andra roller kan upplevas eftersom rollen som personligt ombud inte alltid är helt klarlagd och personligt ombud fortfarande är ett nytt begrepp menar socialstyrelsen (a.a.). Enligt Nilsson & Malm (2002) är förebilden till personligt ombud case management, som växte fram i USA i och med nedläggningen av de stora institutionerna. Arbetssättet case management beskrivs och förordnades i psykiatriutredningens delbetänkande, funktionen är inte kopplad till någon specifik yrkesgrupp och kan på vissa ställen också innehas av icke professionella. Inom psykiatrin används funktionen framför allt som bas inom en samhällsbaserad psykiatri menar författarna (a.a.). Malm (2002) menar att med utgångspunkt i den internationella diskussionen och resultat från försöksverksamheter om case management håller vi i Sverige för närvarande på att tillskapa personligt ombud som skall planera och samordna åtgärder runt sin klient, vid behov företräda den enskilde i kontakten med olika myndigheter och bevaka den enskildes lagstadgade rättigheter. Malm (a.a.) menar att det finns ett relativt starkt stöd för att arbetssätt som utgår från case managment-modellen, är de mest effektiva evidensbaserade metoderna och arbetssätten som bäst hjälper personer som drabbas av svåra och komplexa psykiska störningar. 13 Personliga ombudens väsentligaste arbetsuppgifter är enligt Brunt & Hansson (2005) följande: Samordning av insatser för den enskilde Hjälpa till i kontakter med olika myndigheter Bistå med upprättande av en individuell vård- och serviceplan Kartläggning av vård- och servicebehov Uppsökande arbete Se till att den enskilde får del av den vård som han/hon har rätt till De personliga ombuden skall ha kommunen som huvudman, men ändå vara fristående. Arbetet utgår hela tiden från klientens personliga mål, och sker i enlighet med klientens individuella utformande skriftliga utvecklingsplan (Malm, 2002). Kommunen kan överlåta verksamheten till en entreprenör att driva verksamheten med personligt ombud. Rekrytering av personligt ombud, är den avgörande förutsättningen för en framgångsrik verksamhet. Det går inte att ange någon specifik utbildningsgrund eller professionell erfarenhet som den mest lämpliga för detta komplexa arbete. Avgörande för att ett personligt ombud ska klara sitt arbete är dock kunskaper om psykiska funktionshinder, ingående kunskaper om stöd-, vårdoch serviceutbudet, god orientering om relevant lagstiftning. Erfarenheten har visat att personlig lämplighet och intresse för att arbeta med målgruppen bör väga tungt vid rekryteringen. Vissa organisatoriska förutsättningar har visat sig gynnsamma för personliga ombudens möjligheter att på ett framgångsrikt sätt kunna arbeta, dessa förutsättningar syftar till att förstärka ombudens möjligheter att ha en fristående roll inom den kommunala organisationens ramar. Detta för att på ett trovärdigt sätt visa att de personliga ombuden, agerar helt utifrån klientens intresse. Personliga ombud förutsätts arbeta för helhetssyn och samlade lösningar i gråzonen mellan olika myndigheters ansvar (Personligt ombud, 2006). Det personliga ombudet ska se till att stöd-och servicegivare samverkar utifrån klientens intresse (Prinz, 2004). 3.3 Psykiskt funktionshinder Enligt Sandlund (2005) är det inte enkelt att hitta ett bra begrepp för att beskriva gruppen av personer som har allvarliga konsekvenser av sin psykiska sjukdom. Det är heller inte enkelt att ringa in vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ingå i denna grupp. Man kan även vara kritisk mot utpekande samlingsbegrepp, som i värsta fall felaktigt ger en bild av att människor med stora inbördes olikheter har en likadan historia, eller likadana behov och önskemål. I dagens svenska sammanhang är begreppet psykiskt funktionshinder en modern och officiell beteckning, och gäller människor som lever med allvarliga och långvariga konsekvenser av psykisk sjukdom. Printz (2004) menar att begreppet psykiskt funktionshinder är en definition som används när individen har en långvarig nedsättning av social funktionsförmåga som en följd av psykisk störning, och dessa individer har en varierande svårigheter i sin livsföring. Författaren menar också att det är viktigt att inte se psykisk ohälsa som något som bara ska behandlas med medicin, utan erbjuda personen stöd och hjälp i hemmet. Agrell (2002) menar att hur stort det psykiska handikappet blir beror på vad den psykiskt funktionshindrade personen erbjuds för stödinsatser av samhället, och vilket bemötande den funktionshindrade personen får av omgivningen. Det författaren menar är att en psykiskt funktionshindrad person inte behöver bli handikappad, om denne erbjuds rätt stöd och hjälp. Enligt rapport (2006:5) från Nationell psykiatrisamordning har en person ett psykiskt funktionshinder om han eller hon har väsentliga svårigheter med att utföra aktiviteter på viktiga livsområden och dessa begränsningar har funnits eller kan antas komma att bestå 14 under en längre tid. Svårigheterna kan vara en konsekvens av psykisk störning. Där definitionen av att vara en person som har ett psykiskt funktionshinder utgår från nuvarande situation-eller en situation som varat någon tid eller förväntas bestå någon tid. Detta innebär inte att den person som vid ett tillfälle blir bedömd som psykiskt funktionshindrad nödvändigtvis ska anses vara det för gott. Tvärtom bör insatser som ges alltid inriktas mot att minska konsekvensen av sjukdomen. Det är en viktig aspekt som även socialstyrelsen (1999) nämner, att tillståndet för en person med psykiskt funktionshinder inte är statiskt. 3.4 Empati Enligt Holm (2001) är alla möten med en hjälpsökande betydelsefulla, det innebär att det ställs höga krav på den professionelle hjälparens förmåga att hantera dessa möten på ett sätt som gör att motparten känner sig sedd, bekräftad och förstådd. Det har visat sig att även korta möten, om de verkligen blir möten kan ge kraft att gå vidare. Skadeverkningarna blir mindre om personen blir sedd och bemött med empati. Empati är beroende av förmågan att inta en objektiv syn på sig själv, och en säker identitetskänsla är förutsättningar för den nödvändiga växling mellan känslomässigt upplevande och intellektuell bedömning som empati innebär. Syftet med empati inom ramen för ett professionellt förhållningssätt är att ge vägledning i bemötandet och hjälpen åt de hjälpsökande. Att arbeta som professionell hjälpare medför stora psykiska påfrestningar, och som uppmärksammas i diskussionen kring utbrändhet. Enligt Holm (a.a.) pekar forskning och erfarenheter i samma riktning, och det är att hjälpare med hög grad av professionalitet i form av medvetenhet om egna reaktioner och känslor har lättare att hantera kraven utan att deformera psykiskt. Empati är förmåga till inlevelse i andra personers behov och reaktioner, och innebär att förstå andra människors situation, speciellt deras känslor och behov. Det är inte empati att automatiskt dras med i en annan persons känslovall. Inte heller är det empatiskt att helt och hållet förlita sig till logiska slutsatser. Det krävs i stället balans mellan affektiva och kognitiva bidrag till den empatiska förståelsen och växling mellan observation och upplevande, en process som till största delen är förmedveten. Holm (a.a.) menar och refererar till hur Mead (1934) uttryckte det, empati är social intelligens, en förmåga att ta den andres roll, att sätta sig i den andres ställe. Utvecklingen av medvetandet om den egna personen blir beroende av förmågan att se på sig själ ur andras perspektiv. 3.5 Återhämtning Enligt Topor (2004) är återhämtningsbegreppet nytt inom den psykiatriska vardagen, men många som tidigare haft omfattade psykiska problem känner igen sig och kan relatera uttrycket till sina egna erfarenheter. Återhämtning är en process inom en individen som kan ses både i relation till individen själv och till hans eller hennes omgivning. Återhämtning är alltid följden av ett arbete som individen själv gör, oftast med hjälp av andra. Att tala om återhämtning innebär därför att man erkänner hans eller hennes aktiva och avgörande medverkan i sitt eget liv. Återhämtningsprocessen handlar om att se hela individen i sitt sammanhang, återhämtning innebär inte att personen behöver vara symtonfri för att befinna sig i en återhämtningsprocess. Personer som har återhämtat sig kan exempelvis fortsätta att höra röster, men dessa röster inskränker inte längre deras liv. Återhämtning innebär att individen erövrar olika funktioner, och skaffar sig makt över sitt liv. Makten måste erövras över symtomen och i förhållande till vårdinsatserna, till personalen inom psykiatrin och socialtjänsten och de anhöriga. Dessa personer kan finnas kvar i hans eller hennes liv, men deras roll blir mer avgränsad. Att ha makt över sitt eget liv innebär inte att göra det man vill, när man vill och hur man vill. Att ha makt innebär att kunna påverka sitt livs förlopp och andras liv. Det innebär att kunna förhandla om målen och medlen för att uppnå de mål som man själv har ställt upp, exempelvis när det gäller vilka läkemedel som man ska bruka och i 15 vilka doser, eller hembesökens innehåll. Motsatsen till makt menar Topor (a.a.) är vanmaktett förhållande som många upplever i svåra stunder. Topor (a.a.) refererar till William Anthony (1993) som var en av de första som började skriva om återhämtningens betydelse för psykiatrins kunskaps- och metodutveckling. Många refererar till hans definition där återhämtning beskrivs som en djup personlig, unik förändringsprocess av ens attityder, världen, känslor, mål och/eller roller. Det är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapar. Återhämtningen kräver att man utvecklar en ny mening med livet och nya livsmål, samtidigt som man lämnar mentalsjukdomens katastrofala effekter bakom sig. Det står att läsa i en artikel i Psykiatrisamordningen (nr 5, 2006), att hoppet är det viktigaste för återhämtningen. Hoppet att den kan gå bra för mig som enskild individ, och hoppet måste få näring. I artikeln står att läsa att det finns en enorm risk för att professionella tar över återhämtningen och gör en teknik eller metod, men mycket av forskningen tyder på att det är klienten själv som är huvudaktören, men som behöver insatser från andra. 4. BAKGRUND I det här avsnittet presenterar jag lite historik för att ge läsaren inblick i hur personer med psykiska funktionshinder har behandlats och vårdats genom tiderna. Där utvecklingen har gått från att vara patient till att bli medborgare. Där den passiva rollen som patient ska bytas ut mot rollen som medborgare i samhället, även om behovet av stöd och service fortfarande finns kvar. 4.1 Historik Psykiskt sjuka människor har under lång tid varit avgränsade från samhället, från början var tanken att skydda samhället från dessa individer genom att låsa in dem (Holgersson 2003). Men också skydda individen från ett stressigt liv i samhället, under de stora institutionernas glansperiod försökte man behandla sjukdomen i ett rumsligt och socialt segregerat livssammanhang (Lindqvist & Hetzler 2004). Handikappolitiken har vuxit fram de senaste årtionden, och den moderna svenska handikappolitiken har mycket av sina rötter i 60-talet. Den socialpolitiska radikaliseringen ifrågasatte gamla sanningar. Traditionellt så hade situationen för funktionshindrade setts främst ur ett medicinskt perspektiv, nu började institutionerna ifrågasättas. Forskare som Ernst Goffman pekade på att mentalsjukhus inte förbättrade människors psykiska hälsa utan snarare tvärtom, de blev i stället institutionsskadade (Brusén & Printz, 2006). Enligt Brusén & Hydén (2000) så började mot slutet av 1950-talet ett institutionskritiskt och utvecklingsoptimistiskt synsätt göra sig gällande, bland annat genom den så kallade normaliseringsprincipen. Som en följd av denna ideologiska förskjutning blev en integrering av personer med funktionshinder ett centralt mål för att undvika isolering och segregering, detta manifesterades kanske främst genom att institutionsavvecklingen började skjuta fart. Brusen & Hydén (a.a.) menar att mentalsjukhus som svarade för mycket av den psykiatriska vård och behandling som riktade sig till individer med långvariga psykiska svårigheter har lagts ned, istället har nya former för psykiatrisk vård och omsorg vuxit fram. När den psykiatriska vården under 1970-80 talet övergick till en mer samhällsbaserad öppenvård, var samhället oförberett på dessa förändringar. De psykiskt funktionshindrade hade svårt att få den hjälp och stöd de behövde för att klara sig (SOU 1992/93:73). I psykiatriutredningen som tillkom 1989 kartlades de psykiskt funktionshindrades levnadsförhållanden och resultatet visade att denna grupp har det betydligt sämre än andra 16 samhällsgrupper (Printz, 2004). Enligt Lindqvist & Hetzler (2004) var det den här övergången från patient till medborgare som psykiatrireformen försökte stimulera med hjälp av en ny ideologisk betoning på sociala insatser som nya boendeformer, rehabilitering och sysselsättning, aktiv fritid etc. Lindqvist & Hetzler (a.a.) menar att reformen kan ses som ett försök att i praktiken anlägga ett mer socialt synsätt på målgruppen psykiskt funktionshindrade. Det innebar inte bara ett synsätt där de psykiskt funktionshindrade skulle vistas ute i samhället, utan de skulle också ha tillgång till samma möjligheter som andra medborgare. De skulle t ex omfattas av arbetslinjen och ges möjligheter till reella samhällsbaserade rehabiliteringsinsatser. För att förbättra psykiskt funktionshindrade personers situation inleddes 1995 den så kallade psykiatrireformen. I förarbetet till den bakomliggande psykiatripropositionen konstaterades att stödet till personer med psykiska funktionshinder skulle kunna förbättras genom stöd av personliga ombud, med ett klart definierat ansvar för att den enskildes behov uppmärksammas (Socialstyrelsen, 2005). Personligt ombud introducerades i samband med Psykiatrireformen 1995, då statliga stimulansmedel avsattes för att finansiera tio försöksverksamheter med personligt ombud under en treårsperiod (Brunt & Hansson 2005). Utvärderingen av försöksverksamheten visade många positiva effekter som t ex minskad slutenvård, och år 2000 beslutade regeringen att kommunerna skulle få stadsbidrag så att de kunde bygga upp och driva permanenta verksamheter med personligt ombud (Socialstyrelsen 14/2000). Psykiatrireformens målgrupp är personer som har allvarlig psykisk funktionsnedsättning och som har så stora psykiska besvär att de har svårt att klara det dagliga livet och därför behöver vård- och/eller omsorgsinsatser. Målgruppen består till största delen av dem som har långvariga psykoser, men även andra diagnoser ingår i målgruppen (Socialstyrelsen, 1999). Enligt Nationell psykiatrisamordning (2003:09) var psykiatrireformens mål att personer med psykiska funktionshinder skulle få möjlighet att leva i samhället på samma villkor som andra människor, och i samband med psykiatrireformen konstaterades också att det fanns behov av såväl kunskapsutveckling som användning av ny kunskap i de verksamheter i kommun och landsting som möter personer med psykiska funktionshinder. Trots psykiatrireformen är dessa behov fortfarande aktuella, därför anser Nationell psykiatrisamordning (a.a.) att det är angeläget att en kraftfull satsning görs. Betoningen ligger på samhällsbaserade insatser, och kan vara insatser på områdena; boende, sysselsättning, arbete/arbetsrehabilitering, sociala färdigheter, pedagogiska insatser, familjeinterventioner, krisstöd, stöd till återhämtning och insatser vid tidig psykos. Detta uppnås genom ett arbetssätt där en person är personligt ansvarig för att patient/klient får de vårdinsatser han eller hon behöver. Personliga ombud som arbetar helt på klienternas uppdrag har en sådan typ av funktion. 5. TEORETISKA RAMAR OCH FORSKNING I det här avsnittet presenterar jag de teoretiska tolkningsramar som jag har använt i uppsatsen, och lite om de forskningsstudier som tar upp och belyser begreppen empowerment och återhämtning. Empowerment använder jag eftersom de personliga ombudens roll och arbetsuppgifter är att stödja de psykiskt funktionshindrade med resurser, för att klienterna skall nå egna mål. I det empiriska materialet kunde jag urskilja ett relationistiskt förhållningssätt, mellan mina informanter och deras personliga ombud. Återhämtning har jag valt eftersom jag upplever att informanterna inte kan uppnå empowerment utan att återhämtat sig. Giddens (2003) menar att teoretiskt tänkande utgör en rik källa av idéer, där teoretisk mångfald räddar oss från att bli dogmatisk. Mänskligt beteende är komplicerat och en bra 17 teori är fruktbar i termer av vilken utsträckning den kan generera nya idéer och stimulera fortsatt forskning. 5.1 Empowerment Empowerment är ett begrepp som inte är helt lätt att definiera, och enligt min uppfattning verkar det innehålla allt som på något sätt kan förknippas med idéer eller insatser som stärker klienten. I min studie använder jag begreppet både som en inre och yttre aspekt. Den inre aspekten, för att klienterna får ett ökat självförtroende. Den yttre aspekten för att klienterna behöver stöd i att få bättre själförtroende, men också för att de aktörer som är involverade i en klients liv t ex sjukvård, socialtjänst etc. ger dem möjlighet att själv kunna vara med och påverka sin situation. Empowerment som begrepp började mer allmänt användas i USA och Storbritannien i slutet på 1980-talet. Det var framförallt socialarbetare och andra yrkesgrupper inom det sociala fältet som kom att använda ordet empowerment för att beskriva arbetssätt och processer som ledde till ökad makt för deras klienter (Carlberg, 2005). Enligt Starrin (1997) är det svårt att klargöra vad empowerment innebär, eftersom det är en term som i första hand används i USA och saknar en översättning till svenska. Men en viktig aspekt av empowerment är att individen aktivt tar kommandot enskilt eller kollektivt, individer måste betraktas som subjekt och därmed också i princip kapabla att styra sina egna liv. För att vara förenligt med idén om empowerment brukar man ibland påtala att det språk som används inte får reflektera ett över- och underordningsförhållande. Författaren menar att det förefaller lättare att säga vad som inte är empowerment, exempelvis står hjälplöshet, maktlöshet, hopplöshet som motsatser till empowerment. Enligt Payne (2002) har empowerment som syfte att hjälpa klienterna att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv. Detta kan uppnås genom att minska följderna av sociala eller personliga hinder mot att utöva denna makt, genom att stärka självförtroendet och den egna förmågan att använda makten och genom att flytta över makt från omgivningen till klienten, företrädarskap strävar efter att representera de maktlösa klienternas intressen i förhållande till mäktiga grupper och social struktur. I ett personligt inriktat arbete använder man sig av klienternas psykologiska färdigheter och styrka i syfte att förbättra deras kompetens genom hjälp till självhjälp, ökad makt och större ansvar. Payne menar att empowerment har blivit ett allt viktigare synsätt när det gäller social utveckling, men författaren menar också att det finns en stor fara i detta arbetssätt. När man flyttar över makten från omgivningen, så menar författaren att klienten kan bli utan stödåtgärder om klienten inte har uppnått tillräcklig förmåga själv att hantera ansvaret som det innebär. Enligt Adams (1996) skulle något fundamentalt saknas i ett socialt arbete som inte bygger på empowerment, författaren menar att empowerment handlar om att få makt. På så vis att individer eller grupper får kontroll över sina förhållanden och når egna mål. Självhjälpen är central i begreppet och hjälpen till andra, att öka sin egen livskvalitet och andras. Begreppet används för att beskriva både teori, metod och en process. Men författaren menar att när det gäller organisationer som har en kontrollerande funktion, där klienten inte har kontakt på en frivillig bas är ett sådant arbetssätt kanske svårare att genomföra Hermodsson (1998) tar upp detta och hänvisar till Simon (1994), där Simon inte gör någon uppdelning av det sociala arbetet i olika verksamheter. Utan framhåller istället att socialarbetare som stödjer empowerment måste rannsaka sig själva, de måste ge akt på paternalistiska mönster som hotar klienternas ”self-empowerment” och demokrati. Socialarbetaren måste fråga sig hur hon själv bemöter den enskilde, om hon eller han lyssnar på klienten, hur klienternas åsikter och önskemål bemöts, och vilka förklaringar som ges om önskemål inte kan tillgodoses. 18 Enligt Ershammar (2006) måste de som arbetar inom samhällets institutioner arbeta för empowerment, genom att se till att människor kan organisera sig och arbeta för förändring av sin situation. Empowerment är en process och innefattar en inre del, där stolthet och självförtroende ökar i takt med att kunskapen stärks. Samtidigt arbetar man gemensamt för att samhället-det yttre-ska förändras. Principen kan sägas ha sin bas i empowerment- traditionen där idealet är självhjälp och där medborgarskap och politisk aktivitet är ledord. Men att ny kunskap empowerment måste få genomslag i både utbildningar och utvecklingsarbetet inom myndigheterna. Att vara omhändertagande och fatta beslut över människors huvuden tillhör gårdagens vårdfilosofi. 5.2 Relationistiskt förhållningssätt I Skandinavien har socialpedagogiken en stark position när det gäller sociala insatser i informella och lokala sammanhang (Payne, 2002). Blomdahl Frej (1998) menar att det förhållningssättet som hon beskriver utgår från omsorg mellan människor, och relationen mellan omsorgstagare och socialpedagog är det främsta arbetsredskapet. Social omsorg och socialpedagogik är mellanmänskliga företeelser och välfärdsverksamheter, som huvudsakligen sker i och med hjälp av relationer mellan omsorgstagare och omsorgsarbetare/socialpedagog. Detta gäller oavsett vilken typ av hjälp och stöd som är dominerande i omsorgsinsatsen och i den socialpedagogiska processen. Syftet är att försöka hjälpa människor att bevara, utveckla, förändra, skapa livsstrategier för och i olika livssituationer. Den konkreta utformningen är beroende av vilken målgrupp man arbetar med, med det grundläggande relationistiska förhållningssättet kan vara detsamma oberoende av målgrupp. Omsorgs- och socialpedagogiska relationer äger rum i hemmiljö eller i andra vardagsslivsmiljöer. Social omsorg kan kortfattat sägas bestå i att hjälpa människor med funktionshinder att hantera sin vardag, Socialpedagogik fokuserar på den sociala kontexten och har ett socialt syfte. Där det centrala i själva arbetet blir relationen, utformningen av denna relation kännetecknas på ett visst professionellt förhållningssätt. Det förhållningssätt som Blomdhal Frej (a.a.) utgår ifrån är Bubers (1962) socialfilosofi, jagdu relation och jag- det relation. Dessa två typer av relation fodras för mänskligt liv, där den grundläggande mänskliga relationen är jag-du relationen. Där man ser och bemöter varandra som personer, hela människor. Man handlar utifrån det som sker i nuet, i den konkreta livssituationen där människor befinner sig. Relationen och handlingen är av ömsesidigt slag, vi är båda subjekt och kommunikationssättet är dialogiskt. Endast i jag-du relationer utvecklas och förändras vi som personer, medan våra roller och funktioner kan utvecklas och förändras i jag-det relation. Jag-det relation utmärks av ett subjekt-objekt förhållande, som analyseras, behandlar, åtgärdar, rent av manipulerar. Kommunikationen är ensidig och relationen statisk, någon dialog uppstår inte. Relationen kännetecknas av asymmetri, varvid olikhet i makt och inflytande ofta också är ett mål. I välfärdssystemet finns behov av olika relationsformer, och man måste kunna balansera mellan jag-du och jag-det på ett realistiskt sätt i olika funktioner och situationer. Men i professionella hjälprelationer får ingen av dessa ta överhanden. I jag-du kan kunskaps och handlingsaspekten få för lite utrymme, och jag-det kan det medmänskliga inslaget, omsorgen om en annan människa komma till korta. 5.3 Tidigare forskning Enligt Ershammar (2006) är kunskapsbasen fortfarande begränsad i Sverige, när det gäller empowerment och brukarinflytande. Men erfarenhet från andra länder gör att vi inte behöver famla i blindo utan ganska säkert veta vad som fungerar. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att kunna delta. Men också att ge ett aktivare och samtidigt maktutjämnande stöd än vad vi i Sverige är vana vid. Det är ett nytt kunskapsområde som 19 börjat växa fram, om hur brukarinflytande kan uppnås som är en del i empowermentprosessen. Vilket ofta är avgörande för att grupper i sociala underlägen ska bli delaktiga i samhället. Enligt en artikel i Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) visar både internationella och svenska studier på vikten av att personal ser individens resurser. Personalen tar ett steg tillbaka och släpper lite makt, styrning och kontroll. I artikeln (a.a.) står också att forskning som utgår från brukarens berättelser har ibland ansetts oseriös, men börjar betraktas som seriös forskning nu. Detta för att forskare kan visa samstämmiga svar från tusentals människor i studier från hela världen, oavsett land och samhällssystem. Resultaten av försöksverksamheterna med personligt ombud visade enligt Socialstyrelsens rapport (2006) på en positiv utveckling. När personliga ombuden kommer in i bilden förskjuts insatserna tydligt i riktning mot mer rehabiliterande åtgärder, från passiviserande i riktning mot aktiverande insatser. Personligt ombud förefaller förstärka psykiatrireformens intentioner mot ett mer normaliserat liv, mindre institutionsplaceringar och fler rehabiliterande insatser. Särskilt stora positiva effekter var det för de grupper som före personligt ombud inte haft samordnade insatser, de som före personligt ombud haft omfattande insatser, de som har en tydlig diagnos samt de som inte har multipel problematik. Effekterna påverkas inte av faktorer som kön, ålder, kommun, varaktighet i personliga ombud-kontakten eller tillgång till sociala nätverk. Däremot för klienter med komplex problematik till exempel dubbeldiagnoser, en diffus problematik eller en föränderlig problematik ger personligt ombud insatsen betydligt mindre effekter än för andra delgrupper. Denna typ av insatser med ett starkt samordnande inslag förefaller vara bra för klienterna (Socialstyrelsen 2006). Enligt Brunt & Hansson (2005) har i Socialstyrelsens första utvärdering av försöksverksamheterna med personligt ombud visat på positiva resultat, närmast en halvering av psykiatrisk slutenvård och denna utveckling har fortsatt. Vid sexårsuppföljningen kunde det påvisas en väsentlig minskning av psykiatrisk slutenvårds- och öppenvårdskonsumtion. Sammanfattningsvis visar resultaten vid sexårsuppföljningen att de positiva resultaten som man fick vid första utvärderingen kvarstått och i vissa fall förbättrats. Men vid sexårsuppföljningen, liksom vid den första uppföljningen fanns inte någon kontrollgrupp. Vilket gör att resultaten i insatsgruppen inte kan kontrasteras mot den utveckling som hade kunnat ske även om personligt ombud inte erbjudits. Brunt & Hansson (a.a.) menar att de positiva resultat som framkommit, har till vissa delar kunnat replikeras i en randomiserad kontrollerad studie. Där en av försöksverksamheterna med personligt ombud jämfördes, med en kontrollgrupp som fick traditionell vård. Man fann förbättringar i båda grupperna vad gäller kliniska och sociala resultatmått. Det fanns dock skillnader till försöksverksamhetens fördel vad gällde konsumtionen av psykiatrisk slutenvård och tillfredsställelse med de vårdoch stödinsatser man fick. Enligt Ohlsson (2002) beror de lyckade resultat i försöksverksamheten på flera faktorer, personliga ombudets empatiska förhållningssätt och tålamod. I kombination med långsiktigt tänkande, förmågan att motivera och inge hopp är grundbultar i framgången. Andra viktiga förklaringsfaktorer är de gedigna kunskaper om psykiska funktionshinder och förståelse för hur de yttrar sig, förmåga att anpassa sig efter klientens behov. Goda kunskaper om hur den offentliga sektorn fungerar, kunskaper om adekvat lagstiftning, och hur man öppnar dörrar till rätt instans. Enligt Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) har en forskargrupp inom Psykiatrin Södra i Stockholms läns sjukvårdsområde intervjuat ett hundratal brukare, och de senaste tre åren har de samarbetat med forskare i Norge, USA, och Italien. Deras forskning visar att det inte är genom en speciell metod eller organisationsform som professionella hjälper, utan genom att se och vara tillsammans med brukaren. Enligt Lindqvist (2004) har longitudinella 20 studier visat att möjligheten till återhämtning finns för personer med psykiska funktionshinder, där individens förhållande till den sociala omgivningen är central. Sådana resultat visar på att fler kan återhämta sig och tillfriskna, genom att tilldelas en roll i den egna sociala miljön. Därför menar författarna blir det en central uppgift att förändra omgivningens attityder, bemötande och utformning av stöd och tjänster som kan påverka individens funktionshinder. 6. RESULTAT OCH ANALYS Mina informanter Mats, Johan, James Bond, Anna och Axel, är i åldrarna 46 till 64 år. De har haft psykiska funktionshinder mellan 3 och 43 år. Personligt ombud hade de haft mellan 2 månader upp till 5-6 år. Tre hade kvinnor som personliga ombud, och två hade män. Tre av informanterna hade haft kontakt med två olika ombud, endast en informant hade själv tagit kontakt med sitt personliga ombud. 6.1 Presentation av informanterna Johan är 64 år och utvecklade i psykos när hans fru dog. Detta uppmärksammades på den mötesplats han brukade gå till om dagarna, och handledarna tog kontakt med personligt ombud. Johan har haft personligt ombud i fem månader. Anna 46 år, har haft personligt ombud i två år. Anna kände inte till innan att det fanns personliga ombud, för personer med psykiska funktionshinder. Anna har haft samma ombud förutom under kortare tid, då det var vikarie. Mats 50 år, fick kontakt med personligt ombud via sjukvården. Mats har haft personligt ombud i ca fyra år och har haft samma ombud hela tiden. Förutom under en kortare period, då det var vikarie. Axel 53 år, har haft personligt ombud i två månader. Han tog själv kontakt med sitt personliga ombud. James Bond 62 år, han tror att det var hans stödperson som såg till att han fick personligt ombud för 5-6 år sedan. För två månader sedan fick han ett nytt personligt ombud, eftersom det andra personliga ombudet slutade. 6.2 Hur upplever informanterna sin situation med personligt ombud Ett genomgående och tydligt tema i intervjuerna, är att den praktiska hjälp som informanterna får och har fått vid myndighetskontakter av det personliga ombudet har varit och är viktig. Även om de inte behöver den praktiska hjälp i lika stor utsträckning nu som i början av deras kontakt. Det var endast en av informanterna som inte behövde hjälp med ekonomin och myndighetskontakter det skötte god man, kontaktperson och/eller förvaltare. /…/ behöver inte hjälp med ekonomin, det sköter X som är god man, X som är kontakt person på mitt boende och X som är förvaltare. Jag har det gott ställt ekonomiskt /…/ (James Bond). Informanterna ansåg att det är en trygghet och ett stöd, att få hjälp av personligt ombud vid myndighetskontakter. Dels för att de ansåg sig ignorerade och dåligt bemötta, men också för att de tyckte reglerna var krångliga, svårt språk och att det var svårt att få tag i myndighetsrepresentanterna. /…/ det förstår jag mig inte på, för att rensa upp skall man kunna juridik /…/ (Johan). /…/ Jag har dåliga erfarenheter av allt vad myndigheter är, socialen är värst/…/ (Mats) 21 Informanterna berättade att deras personliga ombud besparat dem mycket frustration och oro, som annars hade gjort situationen ännu mer ohanterlig. När de då fått ett personligt ombud, har denne/denna tagit tag i situationen innan det gått helt över styr. /…/ på grund av besvärliga och krångliga myndighets kontakter, jag kände att jag inte orkade /…/ (Axel) Som en röd tråd genom flertalet intervjuer, går det att förstå att det psykiska funktionshindret lett till ekonomiska konsekvenser för flertalet av informanterna. Vid myndighetskontakter har informanternas ärenden ofta varit av ekonomisk art, skuldsanering, bostadsbidrag och/eller ekonomiskt bistånd. ”Jag hade inte fått ihop det utan mitt personliga ombud, innan åkte jag in och ut på sjukhuset. Jag hade stora skulder, men nu har mitt personliga ombud hjälpt mig med skuldsanering. Här har personligt ombud varit ett stort stöd. Nu behövs det inte så mycket, nu ringer jag bara ibland. Fler borde ha ett personligt ombud, var dag träffar jag människor som har det lika tilltrasslat som jag hade det.(Mats) En av mina informanter menade att även om han såg hur breven växte på hög efter hans frus död, kunde han trots allt inte ta tag i det och göra något åt det /…/ du vet att efter frugans död mådde jag dåligt, jag kom i en psykos. Jag klarade inte av papperna, nu har mitt personliga ombud hjälpt mig med bostadsbidrag, bouppteckning, deklaration och skuldsanering. Mitt personliga ombud har rensat upp, det är en trygget och ett stöd att få hjälp med praktiska grejor. Mitt personliga ombud har stor kunskap om detta, hon är nu med vid alla myndighetskontakter. Ja det är svårt med myndighetskontakter, mitt personliga ombud ser vad som behövs göras, och tar tag i det. Det är alltid svårt att själv ta kontakt med myndigheter. Det känns skönt nu när mitt personliga ombud fixat så jag slipper böter /…/ (Johan) Två av informanterna pratade också om att de fått hjälp med mun hälsan som varit dålig, men att deras personliga ombud nu har hjälpt dem med tandvårdskort /…/ ) han har hjälpt mig tandvårdskort också så nu har jag har fått ordentliga tänder. Ja du vet medicinerna fördärvar dem /…/ (Mats). /…/ mitt PO har ordnat grönt kort [ fri kort till tandvård ], det visste inte jag hur det gick till. Ja sånt förstår jag mig inte på /…/ (Anna) Det är tydligt att de personliga ombuden har varit en viktig resurs för informanterna när det gäller att ta tag i det praktiska vid myndighetskontakter. Enligt Topor (2001) finns det vetenskapliga studier som visar att många människor återhämtar sig från svåra psykiska problem, och att professionella spelar en viktig roll. Men menar Topor (a.a.) det är inte många bland alla de professionella som de intervjuade mött under sina kontakter med socialtjänsten och psykiatrin som nämnts som bidragande i återhämtningsprocessen. Det framkom vid mina intervjuer att det var just vid myndighetskontakter, som informanterna tyckte det var värdefullt att få stöd från de personliga ombuden. Fyra av de fem informanterna upplevde att de blev dåligt bemötta vid myndighetskontakter, men också att det var svårt och krångligt. Boman (2006) menar att det behövs ett nytt perspektiv för att förändra attityder och fördomar, attityder och värderingar påverkar våra handlingar. Människor med funktionshinder känner sig kontrollerade och ifrågasatta i sina möten med offentlig sektor. Författaren har sett personer i utsatta livssituationer bli kränkta i vårt svenska välfärdssamhälle, och har själv en syster som är psykiskt sjuk. Sedan femton år tillbaka arbetar hon på Sisus, där uppgiften är att arbeta fram ett nationellt program för att öka kompetensen inom offentlig sektor om bemötande av människor med funktionshinder. Boman (a.a.) menar att bemötande är en politisk fråga, det handlar om mänskliga rättigheter, om delaktighet och om diskriminering. 22 Enligt Payne (2002) har empowerment som syfte att hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv, detta kan jag koppla till Adams (1996) som menar att något fundamentalt skulle saknas i socialt arbete om det inte bygger på empowerment. Där det enligt författaren handlar om att få makt. Hermodson (1998) som hänvisar till Simon (1994) framhåller att socialarbetare som stödjer empowerment måste rannsaka sig själva, de måste ge akt på paternalistiska mönster som hotar klienternas ”self- empowement” och demokrati. Socialarbetaren måste fråga sig själv hur hon eller han bemöter den enskilde klienten, hur klienternas åsikter och önskemål bemöts, vilka förklaringar som ges om önskemål inte kan tillgodoses, och om hon eller han verkligen lyssnar på klienten. /…/ när mitt PO är med lyssnar de alltid, han behöver inte alltid föra min talan. Ibland sitter han bara tyst, för då pratar jag själv. Men det är ett stöd och känns tryggt /…/ (Anna). Informanternas behov av stöd var särskilt stort vid myndighetskontakter, där de upplevde sig dåligt bemötta, krångligt språk och att det var svårt att få tag i myndighetspersonerna. /…/ förstår inte vad de säger, svåra ord och krångliga blanketter /…/ (Johan) /…/ en djungel att ta sig igenom, ringer jag får jag nästan aldrig tag i dem /…/ (Axel). Detta kan jag tolka med Adams (a.a.) att få makt. Att få makt begränsas enligt min uppfattning av svårtillgänglighet och svårt språk. Vilket inte bara beror på organisationen, utan också socialarbetaren som Hermodson (a.a.) menar måste rannsaka sig själv och ge akt på paternalistiskt mönster. Socialarbetaren måste ha ett ifrågasättande perspektiv på sig själv, och låta klienten komma till tals. Klienten skall kunna vara med i den process som rör henne eller honom, annars kan de inte vara med och påverka sin situation. Detta kan jag koppla till Empowerment där syftet är att hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv (Payne, 2002). Detta stämmer bra överrens med hur klienterna upplever sin situation med personligt ombud, och de personliga ombuds roll och funktion. Klienterna upplevde att myndighetsrepresentanterna lyssnade och bemötte dem bättre, när deras personliga ombud var med. Detta uppfattade jag som att klienterna kände att de blev mer respekterade och delaktiga av myndighetsrepresentanterna, och att de hade bättre förutsättningar att nå fram med sitt budskap när deras personliga ombud var med. Enligt Socialstyrelsen (2005) arbetar de personliga ombuden på klientens uppdrag, står på klientens sida, de är förhandlare och de är gränsöverskridare. Där klienten genom ombudet får tillgång till makten i ett forum där företrädare för myndighetsorganisationer sitter, detta kan på sikt bidra till en förändring av de strukturella hinder som klienten ständigt möter, med stöd från personligt ombud kan de få upprättelse. Lite av denna upprättelse fick klienterna när deras personliga ombud var med, och gav dem en hjälpande hand. Jag upplevde under intervjuerna att hjälpen som informanterna fick från de personliga ombuden, bidrog till att informanterna upplevde att de var delaktiga i processen. På så vis också upplevde sig bättre bemötta kanske, det är inget jag har undersökt. Därför kan jag inte ta ställning till detta. Enligt Blomdahl Frej (1998) är relationen det främsta arbetsredskapet. Där syftet är att försöka hjälpa människor att bevara, utveckla, förändra, skapa livsstrategier för och i olika livssituationer. Där den grundläggande mänskliga relationen är jag-du relationen, där man ser och bemöter varandra som personer, hela människor. Pedagog och omsorgstagare handlar utifrån det som sker i nuet, i den konkreta livssituationen där människor befinner sig. Relationen och handlingen är av ömsesidigt slag, vi är båda subjekt och kommunikationssättet är dialogiskt. Endast i denna relation utvecklas och förändras vi som personer. Genom intervjuerna framkom att det var just i nuet och den konkreta livssituiationen som informanterna och de personliga ombuden handlade. /…/ det är bara att ringa eller maila hon lyssnar och agerar. Tar itu med det snabbt och ger snabba direkta besked /…/ (Axel) 23 Enligt Blomdhal Frej (1998) utmärks jag-det relation av ett subjekt-objekt förhållande, som analyseras, behandlar, åtgärdar, rent av manipulerar. Kommunikationen är ensidig och relationen statisk, någon dialog uppstår inte. Relationen kännetecknas av asymmetri, varvid olikhet i makt och inflytande ofta också är ett mål. I välfärdssystemet finns behov av olika relationsformer, och man måste kunna balansera mellan jag-du och jag-det på ett realistiskt sätt i olika funktioner och situationer. Men i en professionell hjälprelation får ingen av dessa ta överhand. I jag-du kan kunskaps och handlingsaspekten få för lite utrymme, och jag-det kan det medmänskliga inslaget, omsorgen om en annan människa komma till korta. Med detta förhållningssätt, tycker jag mig kunna se en form av empowerment där de personliga ombuden genom sitt bemötande stärker informanterna, deras möjlighet och förmåga att själva förändra sin livssituation. Klienterna känner sig bekräftade, denna bekräftelse ger dem styrka att börja tro på sina egna förmågor. Medan däremot kommunikationen mellan myndighetsrepresentant och klient är en jag-det relation, där inte någon dialog uppstår. I denna kontakt upplever informanterna att ingen lyssnar, och detta främjar inte empowermentsprocessen för dem. Det är kanske därför de upplever sig dåligt bemötta, och när deras personliga ombud är med bygger deras personliga ombud. Där blir en dialog mellan mina informanter och myndighetsrepresentanterna, detta gör att informanterna upplever sig bättre bemötta. /…/ underlättar när mitt ombud är med, då ger han sig inte det går att prata då /…/ (Mats) Det gick att förstå genom intervjuerna att informanternas upplever sin situation med personligt ombud som mycket positiv, och jag ville förstås få deras beskrivning på de egenskaper de upplevde att deras personliga ombud hade. När jag ställde frågan hur de ville beskriva sina personliga ombud så fick jag en bild av empatiska personer. På frågan hur de ville beskriva sina personliga ombud blev svaren /…/snäll, trevlig, flexibel, allvetare, gör sitt jobb, ett stöd/…/ (Mats). /…/hjälpsam, trygg, stöd, flexibel/…/ (Johan). /…/lugn, lyssnande, vänlig, bra på att fatta beslut/…/ (James Bond). /…/snäll, trevlig, hjälpsam, bryr sig om, bra på bemötande, stöd/…/ (Anna). /…/varm och mjuk person som lyssnar/…/ (Axel). 6.3 Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha ett personligt ombud? De fem informanterna pratar varmt om sina personliga ombud, de beskriver dem som vänliga, snälla, förstående, trygga, lyssnande, flexibla, hjälpsamma och varma. /…/ trygghet, jag upplever det som en stor trygghet/…/ (Axel) Bemötandet och relationen går som en röd tråd och är centrala i intervjuerna. Informanterna upplevde att deras personliga ombud respekterade dem, lyssnar på dem, och tar sig tid. /…/känns som en vän som hjälper till med det jag inte klarar upp själv. Mitt ombud lyssnar och bemöter mig rätt/…/ (Anna) Informanterna menade att även om de hade olika åsikter ibland, kan de prata och resonera om saken. /…/ ja även vi kan diskutera, men vi kommer alltid fram till något bra. Mitt personliga ombud lyssnar alltid, tar sig tid/…/ (Mats) Utifrån intervjuerna var det uppenbart att informanterna upplevde att de personliga ombuden lyssnade på dem, och att detta betydde mycket för klienterna. Även om de också kunde ha olika åsikter kunde informanterna och personligt ombud resonera om det. ”Mitt personliga ombud, hon har betytt och betyder mycket för mig, Annars vet jag inte hur det hade gått? Hade troligtvis hamnat på gatan som hemlös. Hon försöker alltid lösa saker och ting, ger sig inte. Hon har hjälpt mig med mycket praktiska grejor, men nu ringer jag bara när det är något akut” (Johan). Jag förstod genom intervjuerna att flexibilitet också var viktigt för informanterna, de upplevde en trygghet att de kunde ringa sitt personliga ombud om det var något de behövde hjälp med./…/nu ringer jag bara när det är akut/…/ (Johan) /…/det är bara att ringa eller maila 24 det besbar mig mycket onödig oro som påverkat mitt hälsotillstånd till det sämre/…/ (Axel) /…/flexibilitet är viktigt, du behöver hjälp direkt när du inte mår bra. Mitt personliga ombud vet det och hör av sig direkt. Det var bara rent för lång tid att vänta på att få ett personligt ombud, för mig tog det fem månader. Behövs så fort som möjligt eftersom man mår dåligt /…/ (Johan) Det var tydligt att informanterna upplevde att det var en stor trygghet och ett stöd för dem med personligt ombud ”Det är ett stöd att få ha ett personligt ombud, dessutom är mitt personliga ombud vänlig och bra på att fatta beslut. Utan en gång, då tyckte jag det var negativt. Det var ett paket som jag tyckte jag själv kunde ordna. Men det tyckte inte mitt personliga ombud. Men det har bara hänt en gång, nu går det bra. Jag tyckte också att mitt PO ringde för mycket i början, men vi har pratat. Vi har pratat om det med paketet också, han lyssnade på vad jag sa. Nu ordnar jag det själv när jag kan” (Anna). Topor (2001) menar att människor som återhämtar sig beskriver att viktiga egenskaper hos andra som har hjälpt dem, är att den andre visar sig som en realistisk person med brister och tillkortakommanden. Det gör det möjligt för individen att identifiera sig med honom eller henne, det blir då möjligt att överta olika sätt att hantera problem från den andre. En tillåtande/accepterande attityd är en annan återkommande egenskap, detta förhållningssätt öppnar en möjlighet för personen att pröva tankar, idéer och roller under skyddade omständigheter och på så sätt öva sig bort från en ensidig ställning som psykiskt sjuk, patient etc. Det är så jag uppfattar att informanterna upplever möten med deras personliga ombud, de personliga ombuden stärker sina klienter genom att vara professionella på ett personligt sätt. De bemöter klienterna med ödmjukhet, respekt och utan fördomar. De lyssnar på vad klienterna har att säga, och får deras perspektiv. /…//lyssnar på vad jag säger, det är viktigt för mig/…/ (James Bond) Detta gör att klienterna inte känner sin nedvärderade och på så vis växer ett realistiskt hopp, som gör att de kan ta tag i uppgifter som upplevts som ouppnåeliga för klienterna innan. Genomgående i intervjuerna är att klienterna upplever att deras personliga ombud lyssnar, att klient och personligt ombud kan resonera. Det tyder på att de har en dialog, även om de har olika uppfattningar ibland. Denna dialog öppnar möjligheten att pröva andra tankar och idéer under skyddade omständigheter, eftersom de har förtroende för sina personliga ombud. Detta gör att klienten som Topor (a.a.) menar har möjlighet att övar sig bort från en roll, och en ensidig ställning som psykiskt funktionshindrad. ”Honom kan jag lita på, det är ett stort stöd för mig. Mitt personliga ombud tar sig alltid tid att lyssna, ja vi kan också tycka olika precis som alla andra. Men då pratar vi om det, och då löser det sig. Jag skall eventuellt flytta till annan ort, det hade jag inte klarat av om det inte varit för mitt personliga ombuds stöd. Jag har fått självförtroende tack vare honom. Han har alltid ett trevligt bemötande, och det är viktigt/…/ (Mats) Enligt Malm (2002) har personer med långvariga psykiska störningar såsom schizofreni och psykossjukdomar bäst förutsättningar för tillfrisknande med en samhällsbaserad kombinationsbehandling, som omfattar både psykosociala behandlingsmetoder och läkemedel. Detta kan knytas till återhämtningsbegreppet som enligt Topor (2004) är en process inom en individ- en process som kan ses både i relation till individen själv och till hans eller hennes omgivning. Återhämtningsprocessen handlar om att se hela individen i sitt sammanhang, men klienten behöver inte vara symtonfri för att befinna sig i en återhämtningsprocess. Återhämtningen innebär att individen skaffar sig makt över sitt liv, hur han eller hon vill leva det, och hur han eller hon ska kunna utforma livet. Makten måste erövras över symtomen och i förhållande till vårdinsatserna, till personalen inom psykiatrin, socialtjänsten och anhöriga. Dessa personer kan finnas kvar i hans eller hennes liv, men deras 25 roll blir mer avgränsad. /…/innan träffades vi oftare och ringde oftare. Nu behövs det inte så ofta, nu ringer jag bara med det jag inte klarar själv/…/ (Anna) Detta stämmer bra med mina informanters berättelser, där de genom tillgång till ett personligt ombud kan leva och bo i sin egen miljö. Med stöd och hjälp från deras personliga ombud kan de upprätthålla den sociala kontakten, med anhöriga och vänner på ett naturligt vis. Detta gör att klienterna återhämtar sig, och kan skaffa sig makt över sitt liv igen. Hur de vill leva det, och hur de vill utforma det. /…/ Jag har tagit mig ur ett förhållande också, som inte var så bra. Stödet från mitt personliga ombud har stärkt mig, jag vågar se mina egna behov nu. Det har jag aldrig gjort innan, varit rädd och orolig för allt innan. Bara brytt mig om andra, och trott på dem. Jag vet inte varför det varit så, jag vet faktiskt inte varför?/…/ (Mats). 6.4 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv? Informanterna anser att deras personliga ombud är en viktig resurs för dem, särskilt vid myndighets kontakter. Men även i andra situationer som att gå ut på café och fika, gå ut och äta middag etc. /…/ute och ätit, ser till att jag kommer ifrån mitt boende/…/ (James Bond)En genomgående känsla jag fick vid intervjuerna, är att de personliga ombuden visar närhet och engagemang. Informanterna möts av medmänsklighet, empati och förståelse. Genomgående är att deras färdigheter har stärkts, med hjälp av de personliga ombudens stöd. ”Jag och PO går ut och fikar ibland, det känns som en riktig vän. Jag skall börja simma också, det hade jag nog aldrig gjort om det inte varit för att PO hjälpt mig. Förr satt jag bara hemma” (Anna) Informanterna talar om att deras personliga ombud har hjälpt dem att bryta isoleringen så att de blivit socialt aktivare. Men de pratar också varmt om mötesplatsen, och jag förstår att den också har stor betydelse för deras sociala liv. På mötesplatsen träffas informanterna, har gemensamma aktiviteter och varje informant har sin uppgift. Tillsammans med handledare planerar och bedriver de verksamheten. Mitt personliga ombud har sett till så jag har kommit ut från mitt boende, och hjälpt mig bryta isoleringen. Vi har varit ute och ätit och gått på konserter, annars hade jag inte kommit ifrån mitt boende. Det är ett stöd att få ha ett personligt ombud, hon gör allt för att jag skall ha det bra. Men mötesplatsen betyder också mycket för mig, här går jag hit två dagar i veckan och arbetar på redaktionen” (James Bond). Sandlund (2005) menar att det finns en seglivad myt om att den som råkar ut för psykisk sjukdom får vara sjuk hela livet. Denna seglivade myt slipper klienterna uppleva i mötet med de personliga ombuden och på mötesplatsen. Jag fick en känsla vid intervjuerna att de personliga ombuden och handledare på mötesplatsen, bemöter informanterna som personer och ser bakom deras funktionshinder /…/det är ett stöd i vardagen, men jag går hit också. Här trivs jag, och mötesplatsen har öppet om helgerna också. Här träffar jag vänner och kan sitta och prata. Här serverar de middag också/…/ (Anna) Enligt (Lindqvist 2004) som hänvisar till Gill (2001), så påverkar den närmaste omgivningens normer och värderingar individens självuppfattning. Denna erfarenhet är ofta för den enskilda resultatet av en outtröttlig kamp för att etablera ett autentiskt själv, ett integrerat personligt och socialt jag. I en rad situationer och mellanmänskliga relationer erfar funktionshindrade personer att den identiteten de själva vill ge uttryck för och presentera, vanligtvis avfärdas till förmån för stereotypa uppfattningar som antas gälla för hela gruppen enligt (a.a.). Dessa stereotypa uppfattningar tycks inte vara närvarande i mötet mellan informanterna och de personliga ombuden, inte heller i mötet med handledarna på träffpunkten. De personliga ombuden och handledare bidrar i stället till att stärka informanternas självkänsla, som jag upplever det. Denna självkänsla stärks ytterligare av att de har meningsfulla uppgifter på 26 mötesplatsen, där de har ett arbete att gå till. Det får den positiva effekten att klienternas sociala färdigheter stärks, och på så vis kan upprätthålla en meningsfull relation/relationer. Som vidare bidrar till att klienten inte isolerar sig, vilket också var tydligt i intervjuerna. /…/här har jag kommit igång igen, här kan jag arbeta i min egen takt. Jag har börjat en kurs också en dag i veckan, det är den jag skall iväg till idag. Det är därför jag måste gå klockan tre senast. Det är mitt personliga ombud som håller i den/…/ (Axel) /…/ är på redaktionen och arbetar två dagar i veckan, jag harblivit invald i styrelsen också nu. Jag har studerar innan, far ville jag skulle bli ekonom men jag blev sjuk när jag studerade ekonomi vid universitet i London jag har suttit och översatt texter till engelska idag /…/ (James Bond) Sociala relationers betydelse är återkommande tema för personer som återhämtar sig, och så även från mina informanter. De pratar varmt om sina personliga ombud, men också att deras mötesplats hade och har stor betydelse för dem. Informanterna gick dit dagligen eller flera dagar i veckan, under mina besök fick jag känslan av att det inte fanns några ”vi och dem”. Där möttes både handledare och besökare som gembördiga individer, och där togs inga beslut förrän alla fått säga sitt. När jag ställde frågan vad personligt ombud betytt för dem, så nämndes mötesplatsen samtidigt som viktig för dem. /…/ oj oj mycket betytt mycket oerhört mycket, men mötesplatsen är också viktig/…/ (Johan). Topor (2004) menar att om man bara bemöts på ett formellt sätt i sitt liv riskerar delar av personligheten att förtvina, och det är inte befrämjande för återhämtningen. Det betyder mycket att inte bara se en diagnos, utan en människa som har problem ibland, men också stora resurser. Detta framkom i intervjuerna att de blev sedda som Mats, Axel, Anna, Johan och James Bond, både av de personliga ombuden och av handledare på deras mötesplats. När jag pratade med handledare och verksamhetsansvarig, berättade de att det var viktigt att aldrig tappa hoppet. /…/man måste påminna sig själv att det aldrig är hopplöst, för det är det inte/…/ (verksamhetsansvarig). /…/här är inga vi och dom, här hjälps vi åt allihopa/…/ (handledare) Jag uppfattade det som informanterna fått mer kontroll över sin situation, även om det var i varierande utsträckning hos de fem informanterna /…/men tack vare mitt personliga ombud har jag fått det bättre, även självförtroendet har växt. Just nu är jag lycklig och stabil, ja allt går bra nu. Det har varit och är en trygghet, men det känns lite oroligt nu. Jag skall eventuellt flytta till min barndomsstad och hjälpa till med att starta upp en sån här träffpunkt. Då kan jag inte ta mitt personliga ombud med mig. Jag hade aldrig flyttat om jag varit som förr /…/ (Mats). Genom intervjuerna upplevde jag att deras personliga ombud bidrog till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv, genom att de kände att de hade ett stöd. Någon att ringa till om det skulle behövas, eller som bara fanns vid deras sida. Men också att de känner att de aktivt kan vara delaktiga i det som rör dem. Det går också att förstå att de känner sig bättre till mods, tack vare att de fått ordning på sin ekonomi. /…/skönt nu när mitt personliga ombud har sett till så jag slipper böter/…/ (Johan). Två av informanterna återkom flera gånger till ”grönt kort”, så jag förstår att det betytt mycket för dem. Det var inget som de utrycktes klart men en av informanterna nämde det i samband med själförtroendet. /…/högra hand, tack vare honom har jag fått själförtroende. Han har hjälpt mig med grönt kort, hade inga tänder du vet/…/ (Mats). /…/positivt och bra mitt PO hjälper mig att föra min talan, annars lyssnar ingen. Men det är bara när det behövs, ibland sitter han bara tyst. Innan var mitt PO med vid öppenvård, hos förvaltare ja över allt på såna ställe. Men nu ringer jag bara ibland, annars ringer PO och hör Dessutom har jag fått hjälp med grönt kort, ja sånt förstår jag mig inte på. Mitt personliga ombud bryr sig om mig, och är hjälpsam. Det känns som en vän” (Anna) 27 En av informanterna utrycker klart, att han hade påverkats negativt av den oron som han kände när han tyckte det var svårt t ex vid myndighetskontakter. Men tackvare han har kunnat ringa sitt personliga ombud, har en negativ utveckling kunnat förhindras. Det jag också tycker är viktigt att påpeka här, är att denna man ändå har varit yrkesverksam tills för tre år sedan. Med ett arbete i ett nordiskt land inom resebranchen, och har troligtvis erfarenhet av att ta olika kontakter. Trots denna erfarenhet och kunskap har informantens psykiska ohälsa begränsat hans förmåga att orka. Då är det inte svårt att förstå att de som insjuknade i unga år, vilket två av informanterna gjorde, inte har sammlat på sig varken erfarenheter eller kunskap om vart och hur de skall göra i olika ärenden. ”Det är en stor fördel att ha personligt ombud, hon har besparat mig mycket onödig upprördhet och oro, som annars hade påverkat mitt hälsotillstånd. Det är en djungel att ta sig igenom, CSN, försäkringskassan, socialtjänst, läkare och arbetsförmedlingen. Jag kände att jag inte orkade mer på egen hand, så det var på så vis jag tog kontakt med personligt ombud. Jag hade blivit sjukare om jag inte fått hjälp med alla dessa pappper och kontakter. Jag har så lätt för att bli upprörd. När mitt personliga ombud är ledigt försöker jag själv, men det är svårt. Man får ju aldrig tag i dem, men mitt personliga ombud är flexibel henne kan jag maila så ringer hon upp mig så fort hon kan. Mitt personliga ombud är en trygghet, hon är en person som jag han ett stort förtroende för. Hon agerar snabbt, har stor erfarenhet och rätt attityd. Hon har de rätta egenskaperna, för att arbeta som personligt ombud” (Axel). Starrin (1997) menar att empowerment innehåller en viktig ingrediens, och det är mobilisering. Mobilisering är ingenting annat än, och här refererar författaren till Cahn & Passet (1971) det aktiva uttrycket för vår tro på människans värdighet. Att förneka den enskilda människan rätten att få delta, att få välja, att få bli hörd, att få diskutera, att få kritisera, att få protestera och utmana beslut som har att göra med de mest fundamentala existensförhållandena är att förneka individens mänskliga värde och bekräfta hennes maktlöshet och underordning. Det är det som förhindras och mobilisering uppmuntras genom det praktiska stödet från deras personliga ombud, den dagliga sociala kontakten med handledare och vänner på träffpunkten. Informanterna uppmuntras, de får vara med och diskutera, vara med och påverka etc. Denna kombination upplevde jag bidrar till att informanterna få mer kontroll över sitt liv och vardag ”empowerment”. Men det är inget informanterna utrycker själv. Ingen av informanterna har uttryckligen sagt att de fått mer kontroll över sitt liv, men genom intervjuerna går det att förstå att de fått det till viss del. På frågan, hur de upplever det i vardagen att ha tillgång till personligt ombud? Blir svaren de samma som innan, det är bemötandet och praktisk hjälp av administrativt slag som återkommer. /…/ trygghet och ett stöd i vardagen, gör sitt jobb och ger sig inte /…/ (Mats). En av informanterna utrycker det så här/…/betytt mycket, det känns skönt ser vad som behövs ta tag i /…/ (Johan) /…/ känns bra, hjälper mig ut i samhället/…/ (James Bond) /…/ påverkat min vardag utan PO skulle jag inte få grönt kor t/…/ (Anna) /…/stor trygghet, står på min sida/…/ (Axel). 7. DISKUSSION Målsättningen och ett övergripande syfte med studien var att undersöka om personligt ombud kan bidra till att klienterna får ökat självförtroende och kontroll över sitt liv dvs. empowerment. Framförallt vill jag studera hur klienterna själva upplever det att ha personligt ombud. Mitt syfte är att belysa klienternas upplevelse och erfarenheter av personligt ombud, utifrån ett klientperspektiv. Mina frågeställningar var: Hur upplever klienterna sin situation med personligt ombud? Vad innebär det för klienterna i vardagen, att ha tillgång till personligt ombud? 28 Hur kan personligt ombud bidra till att klienterna får ökad kontroll över sitt liv? 7.1 Slutsatser Genom studien har jag kommit fram till att det nära samarbete som klient och personligt ombud har, gör att informanterna upplever sin situation med personligt ombud bra. Det innebär att informanterna upplever sin vardag bättre, sedan de fick tillgång till personligt ombud. Informanterna har genom personligt ombud fått ökad kontroll över sitt liv, eftersom de upplever att de har bättre förutsättningar vid myndighetskontakter när deras personliga ombud hjälper dem med detta. Det positiva bemötandet från de personliga ombuden är A och O, klienterna känner sig både sedda och förstådda. Även då mina informanter och de personliga ombuden har olika åsikter, kan de resonera. Informanterna i min studie upplever att där blir en dialog, att de personliga ombuden lyssnar på dem. Stödet från de personliga ombuden gör att medverkan för informanterna underlättas vid myndighetskontakter, dels för att de får konkret hjälp. Men också för informanterna upplever att närvaron av de personliga ombuden gör att myndighetskontakter blir positivare. Det positiva bemötandet informanterna får från sina personliga ombud är viktigt, de upplever att de blir respekterade. Informanterna upplever att deras livssituation blivit bättre, eftersom de har fått hjälp med att reda ut sin svåra ekonomiska situation. De upplevde att deras personliga ombud varit och är, ett stöd för dem. Men särskilt i början av kontakten, när informanterna själva ansåg att de inte hade förmågan att klara vardagen. De upplever att stödet från de personliga ombuden, har gett dem bättre självförtroende som gjort att de blivit socialt aktivare. Payne (2002) menar att empowerment har blivit ett allt viktigare synsätt när det gäller social utveckling, men också att det finns en stor fara i detta arbetssätt. När man flyttar över makten från omgivningen kan klienten bli utan stödåtgärder, om klienten inte har uppnått tillräcklig förmåga själv att hantera ansvaret som det innebär. Men utifrån intervjuerna så har klienten inte blivit utan stödåtgärder, utan snarare att deras personliga ombud finns kvar. Men i mindre utsträckning än i början av deras kontakt, eftersom behovet av hjälp inte är lika stort nu. Jag upplevde att klienterna kände en trygghet, de vet att deras personliga ombud finns kvar som ”back upp”. Denna vetskap gör att klienterna vågar agera på egen hand. Dels för att klienterna har blivit självständigare, för att deras självförtroende har växt. Men också för att deras sociala kompetens har ökat. Dessutom tog de personliga ombuden i inledningsskedet av kontakten tag i det som var akut, som skuldsanering, bostadsbidrag etc. Detta har gjort att de praktiska problemen blivit mindre eller att de inte finns längre, men också att klienterna faktiskt i den nära kontakten med sina personliga ombud till viss del har lärt sig hur de själva ska agerar. De främsta framgångsfaktorerna för klienterna som jag upplever det, är bemötande från de personliga ombuden. Bemötandet var centralt i alla intervjuerna, och viktigt för klienterna. Klienterna upplevde att deras personliga ombud var hjälpsamma, snälla, lyssnade, var trevliga och förstående. Detta tolkade jag som en avgörande betydelse för klienterna skulle orka gå in i en empowerments-process. Enligt Boman & Jönsson (2006) måste vi utgå från att alla är olika snarare än att alla än lika. Där ett bra bemötande ofta handlar om vilka föreställningar om funktionshinder som finns hos personer utan funktionshinder, där våra attityder påverkar våra handlingar. Det är inte ovanligt att funktionshindret överskuggar allt och ger full identitet och föreställningar om svaghet och oförmåga vilket får förödande konsekvenser för den enskilde individen som inte följer normen eller kan ta för sig i samhället. Dessa konsekvenser begränsar de personliga ombuden genom att de möter klienterna med förståelse och tid, de möts som två individer. 29 Genom intervjuerna har också träffpunkten nämnt som betydelsefull för mina fem informanter, detta tolkar jag också som den har en enorm betydelse för informanterna. Träffpunkten står för den dagliga sociala kontakten, för de flesta av informanterna. Detta gör att de får en möjlighet till återhämtning, där deras arbete och samarbete med handledare gör att de får kraft att själv kunna vara mer aktiva i det som rör deras vardag och liv. Däremot är informanterna snarare i en återhämtningsprocess, en process som kan leda till empowerment. Syftet med empowerment är att hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv. Detta kan uppnås genom att stärka klientens förmåga att utöva denna makt och att flytta över makt från omgivningen till klienterna, där personligt ombud skall argumentera för klienternas åsikter och behov, men också att åstadkomma social förändring. Till viss del har klienterna fått makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv, men fortfarande är där långt kvar för klienterna innan de uppnått empowerment som det definieras i litteraturen. Men utifrån klienternas perspektiv upplever de empowerment, eftersom stödet från de personliga ombuden har gjort att de fått bättre livsvillkor. Enligt Nilsson & Malm (2002) är arbetssättet case management och funktion inte kopplad till någon specifik yrkesgrupp och kan på vissa ställen också innehas av icke professionella. Enligt Personligt ombud (2006) är rekrytering av personligt ombud den avgörande förutsättningen för en framgångsrik verksamhet. Under intervjuerna framkom inte vad för utbildning informanternas personliga ombud hade, däremot att informanterna var nöjda med sina personliga ombud. De pratade varmt om sina personlige ombud, och bemötandet var centralt i intervjuerna. Informanterna menade att även om de inte alltid hade samma inställning, så hade de en dialog. Jag fick uppfattningen utifrån intervjuerna att de personliga ombuden var professionella i sitt bemötande, vilket kan beror på rekryteringen. De som söker tjänsten har ett stort intresse för att arbeta med personer med psykiska funktionshinder, och vet att service, vård och stöd ska vara anpassade efter individens förutsättningar. Detta kan jag koppla till Blomdahl Frej (1998) socialpedagogiska förhållningssätt, där det främsta arbetsredskapet är relationen. Där man ser och bemöter varandra som personer och utgår från klientens förmågor. Holm (2001) menar att alla möten med en hjälpsökande är betydelsefulla, det innebär att det ställs höga krav på den professionelle hjälparens förmåga att hantera dessa möten. Motparten skall känna sig sedd, bekräftad och förstådd. Syftet med empati inom ramen för ett professionellt förhållningssätt är att ge vägledning i bemötandet och hjälpen åt de hjälpsökande. Utifrån intervjuerna får jag uppfattningen att de personliga ombuden har detta professionella förhållningssätt i mötet med klienterna, en empatisk förmåga som bidrar till återhämtning. Utifrån intervjuerna kan jag använda begreppet återhämtning, för att informanterna har börjat skaffa sig makt över sitt liv. De har börjat vara aktivare både i det sociala livet, och vid myndighetskontakter. Empowerment för att de fortfarande är i behov av hjälp och stöd från sina personliga ombud, men bara till viss del. Men trots allt ringde de fortfarande till sina personliga ombud, särskilt då när det gällde myndighetskontakter Enligt Hansson (2005) används empowerment för att understryka behovet av att stärka situationen för psykiskt funktionshindrade. Klienterna upplevde att de fått självförtroende, och blivit socialt aktivare. Kontakten med deras personliga ombud var mindre kontinuerligt nu, men de tyckte det var en trygghet att deras personliga ombud fanns till hands. Klienterna ringde när de behövde hjälp eller stöd, och när inte klienterna hört av sig på ett tag ringde deras personliga ombud till dem. Klienterna träffade sina personliga ombud 1-2 gånger/vecka nu, de ansåg att det största behovet av stöd och hjälp var i början av kontakten. Eftersom de personliga ombuden då behövda reda ut klienternas ekonomiska situation, som var mycket besvärlig. 30 Enligt Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) är ekonomin en aspekt som det sällan talas om, men ekonomisk misär är ett stort hinder för återhämtningen Detta framkom också genom intervjuerna hur lättade och glada klienterna var, över att de fått hjälp med att reda ut sin ekonomiska situation. Printz (2004) menar att en stor del av de psykiskt funktionshindrade på grund av sin sjukdom inte har förmågan att framföra vad de är i behov av. Författaren menar vidare att psykiskt funktionshindrade kan ha olika svårigheter i den vardagliga livsföringen som exempelvis handlingsförlamning. Detta framkom tydligt genom intervjuerna, där informanterna hade svårigheter att ta hand om sin ekonomi. De hade också svårt att veta vad de kunde få hjälp med, t ex. tandvårdskort eftersom medicinerna påverkat åtminstone två av informanternas tänder negativt. Agrell (2002) menar att hur stort det psykiska handikappet blir, är beror på vilket bemötande och stödinsatser den psykiskt funktionshindrade personen får. Stödet från de personliga ombuden och mötesplatsen minskade det psykiska funktionshindret för klienterna, eftersom både arbetsförhållande och bemötande gjorde att de kunde hantera sin situation. Payne (2002) menar att i ett personligt inriktat arbete använder man sig av klienternas färdigheter och styrka i syfte att förbättra deras kompetens genom hjälp till självhjälp. Det framgår tydligt genom mina intervjuer att både träffpunkten och de personliga ombuden fokuserar på det klienterna är bra på, vilket stärker dem. De har levt många år i skuggan av sin sjukdom, detta har gjort att de tappat tron på sig själv. Nu får de uppmuntran och stöd, att plocka fram de färdigheter som de har. Detta ger hjälp till självhjälp, klienterna är kanske inte symptomfria, men de har blivit starkare. Genom stödet från de personliga ombuden och arbetet på träffpunkten, har de utvecklat en annan roll än bara patient/klient. Detta kan jag tolka som att de personliga ombuden och träffpunkten har en avgörande betydelse, om klienten skall få kontroll över sitt liv och uppnå empowerment. 7.2 Egna reflektioner Min undersökning indikerar om att mina fem informanter är mycket nöjda med sina personliga ombud, det positiva bemötande de får från sina personliga ombud betyder mycket för dem. Det nära samarbetet mellan informanterna och personligt ombud, upplever jag som den viktigaste faktorn för att främja empowerment. Informanterna blir sedda och får en positiv bekräftelse, detta gör att de utvecklar nya roller och färdigheter. Vilket gör att de personliga ombuden förefaller förstärka psykiatrireformens syfte som är att förbättra livsvillkoren för de psykiskt funktionshindrade personerna. Däremot upplever jag att de inte uppnått empowerment som den framställs i litteraturen, utan snare återhämtning. Återhämtning syftar till att individen kan leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapat. Undersökningen tyder också på att informanternas träffpunkt är viktig. Särskilt när det gäller den kontinuerliga sociala kontakten, upplever jag träffpunkten som viktig för de fem informanterna. Där kan de arbeta, träffas och umgås och äta tillsamman alla dagar i veckan. Jag upplevde att träffpunkten var viktigare i det avseendet, än de personliga ombuden. Men det ena utesluter inte det andra, informanterna behöver både de personliga ombuden och träffpunkten för att kunna gå in i en empowermentsprocess, och få kontroll i sitt liv. Genom intervjuerna upplever jag att personliga ombud och handledare på träffpunkten, har en empatisk förmåga som gör att informanterna känner sig respekterade. Jag upplevde att informanterna fick bekräftelse, även då de bara träffades under kortare stunder. Enligt Holm, (2001) kan även korta möten, om de verkligen blir möten kan ge kraft att gå vidare. Skadeverkningarna blir mindre om personen blir sedd och bemött med empati. Författaren menar och refererar till hur Mead (1934) uttryckte det, empati är social intelligens, en 31 förmåga att ta den andres roll, att sätta sig i den andres ställe. Denna känsla var glädjande eftersom informanterna inte hade särskilt positiva erfarenheter, när det gällde bemötandet från myndighetsrepresentanter. En tanke som väcktes under intervjuerna var det genomgående temat att informanterna upplevde sig dåligt bemötta vid myndighetskontakter. Det kan bero på att bristande samordning kan upplevas som dåligt bemötande, eller att det faktiskt beror på att de blir dåligt bemötta. Detta kan jag inte ta ställning till, men resonemanget om bemötande går också som en röd tråd i mycket av litteraturen. Därför hade det varit önskvärt att frågor om bemötande var föremål för en ordentlig kritisk och konstruktiv genomlysning. Det vore också intressant med mer forskning om vad personalens erfarenheter, arbetsstil och skicklighet betyder för utfallet, och inte bara tar för givet att metod betyder mer än person. Mycket av litteraturen jag tagit del av visar att känslan av mening, kontakt med andra, relationer, faktiskt spelar roll för hur människor mår. Medmänsklighet är ingen metod och åtgärd, utan ett sätt att förhålla sig. Därför kan det inte utvärderas, men det måste finnas utrymme för det omätbara i kontakten med människor. Det jag också saknar både i litteraturen och i min undersökning är om informanterna har inflytande eller bara medverkar i processer som berör dem. Medverkan innebär bara att man deltar i en process. Inflytande förutsätter också att man påverkar den (Ds:1991:18). Utan inflytande kan man enligt min mening inte uppnå empowerment. En fråga jag ställer mig är om inte fler målgrupper kunnat omfattas av personligt ombud? Det kan t ex vara människor med lättare intellektuella funktionsbesättningar, läs-och skrivsvårigheter/dyslexi, språkstörningar, stamning och talsvårigheter som kan göra det besvärligt att ha kontakt med myndigheter och olika offentliga verksamheter. Men även människor som genom olika trauma kommer i tillfällig kris, och som behöver hjälp, och äldre människor. Det finns många personer som inte alltid har förmågan att framföra vad de är i behov av för hjälpinsatser, och inte känner till vad de lagligen har rätt till. Det är ofta många olika personer inblandade runt en klient/patient, även om det bara är tillfälligt. Det kan t ex. vara sjukvård, arbetsförmedling, socialtjänst, försäkringskassa och försäkringsbolag. Detta kan upplevas som kränkande och besvärligt även för dessa individer, och i en sådan situation kan klienten/patienten behöva någon som företräder och bevakar deras rättigheter. Sammanfattningsvis visar resultatet på att informanterna upplever att deras personliga ombuds stöd och hjälp, bidrar till ett självständigare liv. Att de får mer kontroll över sitt liv, även om de inte uttryckligen säger det. Men för att denna målgrupp skall kunna uppnå empowerment krävs det att de får ännu mer kontroll i livet, och att attityder och fördomar gentemot dem måste förändras. För uppenbarligen finns de, efter vad jag har kommit fram till utifrån intervjuerna och litteraturen. Jag fick också en idé om att informanternas träffpunkt kunde ha fått ekonomiskt stöd för att tillhandahålla personligt ombud, de träffar dagligen personer med psykiska funktionshinder. De känner deltagarna, och får tidigt indikationer när något är besvärligt för den enskilde individen. Träffpunkten hade kanske i ett tidigare skede kunnat hjälpa deltagarna, med blanketter, ekonomi etc. Om de hade haft tillgång till personligt ombud på plats. 32 REFERENSLISTA Litteratur Adams, R (1996) Social work and empowerment. London: Basingstoke Macmillan Agrell, A (2002) Lagstiftningen med den psykiskt funktionshindrade i focus. Skellefteå: Skellefteå Tryckeri AB Blomdahl F, G & Eriksson, B (red) (1998) Social omsorg och socialpedagogik-filosofi-teoripraktik. Lund: Studentlitteratur Boman, A (2006) Attityder och värderingar påverkar våra handlingar- erfarenheter från Sisus utvecklingsarbete. I Brusén, P & Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö: Gothia AB Boman, A & Jönsson, A (2006) Ett bra bemötande- att hindra ett utanförskap. I Brusén, P & Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö: Gothia AB Brunt, D & Hansson, L (red) (2005) Att leva med psykiska funktionshinder. Lund: Studentlitteratur Brusén, P & Prinz, A (red) (2006) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö: Gothia AB Brusén, P & Hydén L-C (red) (2000) Ett liv som andra. Lund: Studentlitteratur Carlberg, A (2005) Ett bättre liv är möjligt-Om empoerment och social mobilisering. Svenska ESF-Rådet-Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige Departementskrift. Vidga Brukarinflytande. Ds 1991:18 Ershammar, D (2006) Ökad brukarinflytande- vägen från patient till medborgare I Brusén, P & Prinz, A (red) Handikappolitiken I praktiken-om den nationella handlingsplanen. Växjö: Gothia AB Giddens, A (2003) Sociologi. Lund: Studentlitteratur Hermodsson, A (1998) Klientdemokrati-vision och verklighet. Edsbruk: Akademitryck AB Holgersson, L (2003) Socialpolitik och socialt arbete. Stockholm: Nordstedts Juridik AB Holme, I & Solvang, B (1997) Forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur Holm, U (2001) Empati-att förstå andra människors känslor. Stockholm: Natur & Kultur Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur 33 Lindqvist, R (2004) Teoretiska perspektiv på funktionshinder och rehabilitering. I Lindqvist, R. Hetzler, A (red) Rehabilitering och välfärd. Lund: Studentlitteratur Lindqvist, R & Hetzler, A (2004) Funktionshinder och rehabilitering-teman i svensk handikappolitik. I Lindqvist, R & Hetzler, A Rehabilitering och välfärdspolitik. Lund: Studentlitteratur Malm, U (red) (2002) Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund: Studentlitteratur Malm, U (red) (2002) Modell och arbetssätt för en samhällsbaserad psykisk hälsovård. I Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund: Studentlitteratur Nilsson, S & Malm, .U (2002) Bakgrund. I Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund: Studentlitteratur Ohlsson, O.S (2002) Personligt ombud och/eller case managers har gjort klienter, anhöriga och samhället till vinnare. I Case Managment-evidensbaserad integrerad psykiatri. Lund: Studentlitteratur Patel, R & Davidsson, B (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur Payne, M (2002) Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur Prinz, A (2004) Psykiskt funktionshindrades rättigheter. Stockholm: Nordstedts Juridik AB Prop. 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor Rosenberg, D & Lindqvist, R (2004) Rehabilitering för personer med psykiska funktionshinder. I Lindqvist, R & Hetzler, A Rehabilitering och välfärdspolitik. Lund: Studentlitteratur Rosengren K-E. Arvidsson, P (2002) Sociologisk metodik. Malmö: Liber AB Salonen,T (1997). Klient, i Denvall W. mfl.Vardagsbegrepp i socialt arbete. Stockholm: Norstedts Juridik Sandlund, M (2005). Vad är psykiskt funktionshinder I Brunt, D. Hansson, L (red) Att leva med psykiska funktionshinder. Lund: Studentlitteratur Starrin, B (1997) Empowerment som tankemodell. I Forsberg, E. Starrin, B Frigörande kraftempowerment som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Göteborg: Förlagshuset Gothia AB Socialstyrelsen (2006) Det lönar sig-ekonomiska effekter av verksamheten personligt ombud. Stockholm: KopieCenter. Socialstyrelsen & Länsstyrelsen (2005) Personligt ombud-en trumf i bakfickan? En studie av personligt ombud ur ett klientperspektiv. Stockholm: KopieCenter 34 Socialstyrelsen (1999) Välfärd och valfrihet? Slutrapport från utvärderingen av 1995 års psykiatrireform. Modin-Tryck Socialstyrelsen (2002) Personligt ombud -Teser och Tips. Stockholm: KopieCenter. Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000 Socialstyrelsen (2005) Personligt ombud-på klientens uppdrag. Stockholm: KopieCenter. Starrin, B & Renck, B (1996) Den kvalitativa intervjun. I Svensson, P-G & Starrin, B (red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Starrin, B (1996) Grounded Theory- En modell för kvalitativ analys. I Svensson, P-G & Starrin, B (red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Socialstyrelsen (2006) Personligt ombud i Mellansverige-obuden och deras arbete. Samhällsbyggnadsenheten: Länsstyrelsen i Västmanlands län SOU 2006:5 Vad är psykiskt funktionshinder- Nationell psykiatrisamordning ger sin definition av begreppet psykiskt funktionshinder. Stockholm: Edita Sverige AB SOU 1992/93:73 välfärd och valfrihet-service, stöd och vård för psykiskt störda. Stockholm: Allmänna förlaget Svensson, P-G (1996) Förståelse, trovärdighet eller validitet?. I Svensson, P-G & Starrin, B (red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Starrin, B m fl (1991) Från upptäckt till pressentation-om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Lund: Studentlitteratur Topor, A (2004) Vad hjälper?-Vägar till återhämtning från svåra psykiska problem. Stockholm: Natur & Kultur Topor, A (2001) Återhämtning från svåra psykiska störningar. Stockholm: Natur och Kultur Trost, J (2005) Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur Wieselgren, I M (2006) Nationell psykiatrisamordning s 2003:09. Förslag från Nationell psykiatrisamordning om en satsning på kunskapsproduktion och kunskapsspridning Widerberg, K (2002) Kvalitativ Forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur Webbadresser http://www.personligtombud.com/vc4_sos_medbl14.shtml2006-09-26 Artiklar Sandlund, M Goda chanser att komma igen. Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet för Nationell psykiatrisamordning. 35 Det viktigaste är att ge hoppet näring. Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet för Nationell psykiatrisamordning. Forskning har fått ökad tyngd Nyhetsbrev Nr 5 september 2006 från kansliet för Nationell psykiatrisamordning. Intervjuer Intervjuer med fem personer som har personligt ombud. 36 BILAGOR Bilaga 1: Intervjuguide 37 Bilaga 1 Intervjufrågor Berätta om dig själv. Berätta din upplevelse och erfarenheter av PO. Hur upplever du det i vardagen att ha tillgång till ett PO? Vad betyder det för dig att ha ett PO? Hur tror du det varit utan PO? Vad var det som gjorde att du kom i kontakt med PO? Hur länge har du haft psykisk ohälsa? Hur kom du i kontakt med PO? Valde du själv PO? Hur länge sedan var det? Hur ofta träffas ni? Hur skulle du vilja beskriva ditt PO? 38