1 Saliga de som gör fred Sofia Camnerin den 27 maj ‐14 Jag är övertygad om att fredsbudskapet är evangeliets huvudärende. Detta för att berättelsen om Jesus inleds med änglarnas fredshälsning ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt” (Luk 2:14). Jag ser Jesus som Guds fredsgåva till mänskligheten och skapelsen. Fredsbudskapet går som en röd tråd genom evangeliet och löftet är lika uppfodrande som barmhärtigt: ”Saliga de som gör fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt 5:9). Efter EU‐valet nu där x antal högerextrema partier har tagit plats i parlamentet så höjs olika röster. Somliga har sagt: Kanske vaknar vi nu? Kanske vaknar vi kristna nu? Kanske vaknar kyrkan? Kanske förstår vi att vi måste tala och leva tydligare nu – förvandlas på riktigt? Leva och gestalta Jesu Kristi inkluderande, välkomnande, upprättande, befriande, levandegörande fredsbudskap? I Equmeniakyrkan säger vi att vi vill vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Jag tror på förvandlande möten och jag tror det är där det behöver börja. I mötet. Fortfarande har kyrkan fullt ut inte vaknat. Men jag tror på förvandlande möten och att mötet förvandlar världen. För vad betyder det annars att Kyrkans Herre, den vi möter ‐ är vår fred (Ef 2:14)? Inte att Jesus Kristus endast kommer med fred, utan är fred. Den versen vill jag förstå i ljuset av Paulus tankevärd och den lilla prepositionen ”i”. Som i Kol 2: 6f: ”Ni har lärt känna herren Jesus Kristus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda.” I:et är centralt. Det finns också en förbindelse mellan mottagit och leva i grundtexten genom ordet ”såsom”. Texten kunde ha översatts med ”såsom ni har lärt känna så lev i… ”. Det finns en samtidighet och ett samband mellan mottagandet av tron, inlemmandet i Kristus genom dopet och livet i Kristus och det fortsatta livet i, som är viktig i Nya Testamentets tankevärld. Om nu Jesus Kristus är vår fred, den vi har inlemmats i genom tro och dop – så lever vi också i denna fred. Jesus bjöd in människor till gemenskap med sig själv och andra. Jesus visade i ord och handling på liv i överflöd, generositet, delande och glädje. Jesus beskrev sig själv som livets vatten: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” (Joh 7:37f). Jesus beskrev sig som världens ljus (Joh 8:12) och hans programförklaring var: ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd.” (Joh 10:10). Jesus själv levde sitt liv som en gåva. Hans liv och gärning kan beskrivas som Guds gåva till oss. Jesu liv var ett utgivande i kärlek, hela vägen, ända in i 2 döden. Uppståndelsen beseglar denna livets och kärlekens gåva. Uppståndelsen visar att kärleken och livet övervinner död, våld, destruktion och förnedring. Detta liv och denna kärlek får vi ta emot av Gud och vårt svar är kärlekens tjänst. Det finns nämligen ett samband mellan mottagit och leva i NTs föreställningsvärld. Det är därför kristna kallas för ”tacksägelsens folk”, eukaristins folk. ”Låt er tacksamhet överflöda” (Kol 2:6). Vårt svar på livets och kärlekens överflödande gåvor är liv i kärlek och fred. Vi ”gör” fred när vi gör det goda, värnar livet, protesterar mot det som förnedrar och hotar liv, när vi skyddar livet, när vi gör kärlek. Och vi gör det alltid som svar på gåva… gåvor, överflöd, den treenige Gudens skapande, frälsande och livgivande verk – som alltid kommer först – som föregår, gör möjligt, vår själva existens. Det är därför vi kristna är kallade att vara eukaristins folk. Tro och handling Jag skulle skriva en text om hur fredsfrågan har behandlats i Equmeniakyrkans bildarsamfund – hur har det sett ut när det kommer till syn på fred, militärt våld, rättfärdiggörande av krig och liknande. Som en förberedelse till denna uppgift ställde jag en fråga på min facebook‐sida. Det rasslade till med närmare 100 kommentarer. Jag började läsa på med hjälp av alla kommentarer och svar. Och jag fick ännu en gång påminnas om kraften i bibelordet och hur det kan användas i olika syften. Man kan argumentera för att Gud använder krig för sina egna syften och man kan argumentera för att Jesu kärleksbudskap tydligt och klart står i kontrast till allt som har med krig och våld att göra. Det som framförallt berörde var hur pionjärer tidigt argumenterade för ett självklart kristet fredsengagemang, att tro behöver bli handling. Jag hittade ett stort engagemang för ”fredssaken” under första världskriget och evangelister inom dåvarande Missionsförbundet som med stor emfas argumenterade mot att Gud skulle vara en slaktare och förgörare som vill krig. Det fanns ett antal uttalade pacifister inom frikyrkan. Baptisten Jakob Byström är ett sådant exempel. 1902 beslutade sig Metodistkyrkan och baptisterna i Sverige för att inrätta en särskild fredssöndag. Svenska missionsförbundets styrelse ställde sig bakom förslaget men generalkonferensen avslog detsamma. Motiveringen var att ”frid på jorden” alltid var föremål för den kristna församingens bön. Därför behövdes ingen särskild gudstjänst för fred. När första världskriget utbröt blev tolkningsbehovet akut. Vad vill Gud? Var det så att Gud ”tuktade folket” genom krig? Var kriget djävulens verk eller kunde man se det som en del i Guds plan? Gud hade ju redan i Israels historia befallt sitt folk att kriga. Tro och handling nu Mycket har hänt sedan denna första tid och mycket är sig likt. Det finns fortfarande spänningar mellan de som tycker att varje gudstjänst bör vara en fredsgudstjänst och de som tycker det räcker att vi ber om Guds frid i vår allmänna förbön – mellan de som tycker att fredsbudskapet är en aspekt av kristen tro och de som anser att det är dess kärna och 3 huvudärende. Det finns också fortfarande spänningar i våra tolkningar. Är bibelns Gud en fredens Gud eller är Gud också krigisk och vedergällande? Dessa spänningar är inte så förvånande då de också ryms inom bibeln. Bibeln är fylld av berättelser som rymmer våld. Det finns ett antal bibelberättelser där Gud framställs som våldsam, vred och vedergällande. I ett av dokumenten från Kyrkornas Världsråd så poängterar man att sådana bibeltexter som kopplar ihop våld med Guds vilja måste läsas i ljuset av vårt eget misslyckande i att svara på Guds kallelse till fred. Citat: ”Idag måste vi ställa kritiska frågor till de texter som talar om våld, hat och fördomar eller ropar på Guds vrede för att tillintetgöra ett annat folk. Vi måste låta sådana texter visa oss när vi, liksom folket i Bibeln, låter våra avsikter och planer, vårt hat, våra känslor och våra vanor styras av våra egna begär snarare än av Guds vilja.”1 Jag är övertygad om att vi just måste ställa kritiska frågor till de texter som talar om våld, hat och Guds vrede. Detta för att tro och handling hör ihop. Det vi tror blir praktik och vår praktik blir tro. Jag är övertygad om att vi människor lär och tolkar våra liv genom det språk och de bilder som står till vårt förfogande. Språket i bred mening har makt att påverka vår livsstil, våra värderingar, hur vi tolkar och förstår våra liv. Det gör något med oss och med vårt handlande om vi får lära oss att Gud är som en kärleksfull pappa som springer oss till mötes när vi har misslyckats, skäms och ångrar oss (Luk 15). Det gör något annat med oss om vi får lära oss att Gud är straffande och vred och behöver blidkas för att kunna förlåta och älska oss.2 Jag kan inte skilja på tro och handling. ”(Jak 2:17) Tro behöver bli handling och handling behöver bli tro. Jag önskar att vi som kristna mer och tydligare skulle kunna sätta tro på vårt handlande och handlande på vår tro. Gudstjänst – Guds tjänst I den kristna kyrkan är gudstjänsten möte. Jag tror verkligen att ett uppvaknande skulle kunna ske om vi såg alla gudstjänster som fredsgudstjänster. Det har att göra med det här ‐ att tro och handling hör ihop, samt att språket, i bred mening, skapar verklighet. Något av detta uttryckte redan munken Prosperus av Aquitanien på 400‐talet. Han sa att bönens lag är trons lag, lex orandi – lex credendi. Såsom vi ber så tror vi, och jag vill då tillägga: såsom vi tror så gör vi. Praktik/handling formar vår förståelse och tvärtom. Gudstjänsten formar det som blir viktigt för oss människor och gudstjänsten formar oss. Därför är gudstjänsten ett kraftigt verktyg. Kristna har genom tiderna samlats runt Jesus Kristus för att i handling och berättelser möta Gud. Detta möte är förvandlande. Därför talar den kristna kyrkan om liturgin efter liturgin. Gudstjänsten fortsätter utanför kyrkan, i det dagliga livet. Om fredsbudskapet – shalomtanken får vara gudstjänstens mål, så blir alla gudstjänster fredsgudstjänster. Det kommer att förvandla mig, dig och världen. 1
2
Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred (SKR 2012), § 6. Detta finns utvecklat i Camnerin, Sofia och Fritzson, Arne: Försoning behövs (Verbum, Stockholm 2012) 4 Litteraturlista: Camnerin, Sofia och Fritzson, Arne: Försoning behövs (Verbum, Stockholm 2012) Edgardh, Ninna: Gudstjänst i tiden. Gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968‐2008 (Arcus, Lund 2010) Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred (SKR 2012) Gustafsson, Ingmar: Fred och försvar i frikyrkligt perspektiv 1900‐1921. Debatten inom Svenska Missionsförbundet (Uppsala Universitet 1987) K. A. Smith, James: Desiring the Kingdom. Worship, Worldview and Cultural Formation (Baker Academic, Grand Rapids 2009) Thaarup, Jørgen: Metodismen. En kyrka och en helhetssyn på livet. (Metodistkyrkan i Sverige) Tutu, Desmond & Tutu, Mpho: Om godhet och varför den gör all skillnad i världen (Libris förlag, Örebro 2010) Författarpresentation: Sofia Camnerin är pastor och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Hon är teologie doktor i Systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala. Hon är engagerad i den ekumeniska rörelsen och är sedan 2006 ledamot i Kyrkornas Världsråds centralkommitté. Sofia är gift med Clas och har tre barn.
