Aristokrati
Aristokrati (av grekiska ἀριστοκρατία àristokrateia, ’de bästas välde’) är de starkas välde,
herrevälde, adel; de högre, ibland även rikare och ibland mäktigare klasserna av en befolkning.
Exempel på aristokratgrupper är adel, prelater, magnater, jordadel, vetenskapsmän, författare,
statsmän.
Anarkism
Anarkism (från grekiskans ἀν (utan) + ἄρχειν (att styra) + ισμός (från stammen -ιζειν), “an archos”,
“utan härskare”, är en politisk riktning med syfte att avskaffa statsmakten, kapitalismen och alla
andra hierarkiska och auktoritära strukturer i samhället. Det finns ett flertal olika varianter av
anarkism, men det gemensamma målet är ett stats- och klasslöst samhälle. Något förenklat kan man
säga att anarkisterna vill organisera samhället horisontellt, inte vertikalt, och med allas jämlika
medverkan. Staten, kapitalet och klassamhället ses som hinder som först måste undanröjas med en
social revolution för att detta ultrademokratiska samhälle ska kunna realiseras.
Acklamation
Acklamation, latin för bifallsrop, är en form för frågeställning där en grupp människor förväntas
svara bifallande genom att gemensamt ropa ja.
Beslut kan tas med acklamation i ett demokratiskt möte. Röstning sker då med bifallsrop, varpå
ordföranden tillkännager vad mötet (enligt dennes mening) har beslutat och “klubbar” beslutet om
ingen innan dess begär votering.
Till skillnad från exempelvis sluten votering innebär metoden att samtliga vet hur de andra väljer.
Autonomi, autonom
Autonomi (självstyre) innebär självbestämmanderätt, oberoende, inom flera områden som till
exempel territorium, politik och taktik. Ordet autonomi kommer av grekiskans autos (själv) och
nomos (bruk, ordning, lag).
Autonomism är en politisk riktning som uppstod under 1970-talet i Italien. Autonomismen var
ursprungligen en mycket militant riktning med väpnade inslag. Vissa anarkister förespråkar ett
samhälle som är uppbyggt på autonoma kommuner som är sammankopplade i ett nätverk eller en
federation.
Autonomi som taktik används ibland av specialförband som skall kunna agera bakom fiende linje,
ofta utan någon kontakt med sina kamrater bakom fronten. Organisationsformen används ofta av
vänsteraktivister, speciellt insurrektionella anarkister som förespråkar autonomi och autonoma
affinitetsgrupper. Taktiken har använts speciellt mycket av grekiska och italienska anarkister, till
exempel under Kravallerna i Grekland 2008. Svenska grupper som förespråkar denna taktik är till
exempel Batkogruppen. Denna taktik är effektiv mot fiender som inte är flexibla utan istället
använder linjär krigföring, som till exempel konventionella militärastyrkor.
Gerillakrig
Gerillakrig är ett exempel på det som kallas ”indirekt strategi”, det vill säga att man angriper
motståndaren där han är som svagast och undviker att möta hans huvudstyrkor. Gerillasoldaterna
krigar ofta i små grupper på 6-12 man och är ofta helt autonoma.
Antagonist
Antagonist, från grekiskans anti (mot) och agonistes (kämpe), det vill säga motståndare.
Arbetarråd
Ett arbetarråd är ett direktdemokratiskt styrande organ efter socialistiskt mönster inom bland annat
kommunismen och anarkismen. Arbetsplatsens Generalförsamling (stormöte) väljer när som helst
avsättbara delegater till sitt Råd. Delegaterna har ett bundet mandat för att företräda
Generalförsamlingen i federationer med andra Generalförsamlingars Råd, regionalt och nationellt.
Ett arbetarråd kan fungera inom ramen för en fackförening men det kan också utvecklas ur en
strejkkommitté. Arbetarråd användes bland annat i Ryssland under tiden runt revolutionen 1905 och
ryska revolutionen 1917, i Tyskland 1918, vid Kronstadtupproret 1921, i vissa delar av den spanska
republiken under spanska inbördeskriget 1936-39 och i rådsupproret i Ungernrevolten 1956.
Arbetarråden har också i vår tid en tendens att uppstå spontant i revolutionstider som varande de
proletära demokratiska maktorganen, något som uppmärksammats bland annat av franska
Socialisme ou Barbarie, engelska Solidarity (Storbritannien) och svenska Folkmakt.
Arbetarklass
Se proletariat
Bourgeoisie
Inom marxistiskt språkbruk avser bourgeoisie den borgerliga egendomsägande klassen,
kapitalisterna, mot vilken proletariatet kämpar med om makten över produktionsmedlen. Efter
revolutionen skall bourgeoisien, enligt marxismen, avskaffas som klass tillsammans med alla
klasser.
Byråkrati
Byråkrati är den struktur och uppsättning regler som skapats för att styra en vanligen större
organisation. En person som ingår i en byråkrati kan kallas byråkrat. I nedsättande bemärkelse
betyder termen ämbetsmannavälde. Även om alla större organisationer har någon form av struktur
som kan kallas byråkrati, används termen ofta i nedsättande bemärkelse om administrativa
apparater som uppfattas som alltför omfattande eller ineffektiva.
Bolsjevism
Bolsjevik, majoritetsman. År 1903 splittrades Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i två
fraktioner. Mot bolsjevikerna stod en minoritet, kallad mensjeviker, vilket följaktligen betyder
minoritetsman. Mensjevikernas partiprogram liknade det tyska socialdemokratiska partiets
revisionism.
Storleksförhållandet mellan bolsjevikerna och mensjevikerna var tidvis det omvända.
Begreppsparet bolsjeviker och mensjeviker skapades i samband med socialdemokratiska partiets
femte kongress, som hölls i Bryssel och London 1903. Lenin som var en av de framträdande i
rörelsen, hade sina egna idéer om hur det borde fungera. Lenin hade som ung läst Nikolaj
Tjernysjevskijs verk Vad bör göras?. Boken handlar om en sammanslutning av sömmerskor som syr
kläder, men i bakgrunden skymtar (framgick det, för uppenbart hade inte tidens censur släppt
igenom boken alls) en samling politiska aktivister, vilka genom teoretiska studier och konspiratorisk
organisering förbereder revolution. Lenin ansåg, inspirerad av Tjernysjevskij, att för att genomföra
en omdaning av samhället som man önskade, måste detta ske genom professionella revolutionärer
yrkesrevolutionärer, han skrev en pamflett med samma titel som Tjernysjevskijs där han lade fram
sina teser. Han ansåg att vanliga arbetare och bönder aldrig skulle kunna genomföra den totala
omdaning av samhället som enligt honom behövdes, eftersom de hela tiden skulle försöka nå
kortsiktiga förändringar inom det rådande systemet.
Endast bildade representanter för de besuttna klasserna, de intellektuella, kunde verkligen förstå
arbetarnas långsiktiga intressen och leda dem på rätt sätt (Ryssland, Geoffrey Hosking)
Alltså skulle en intellektuell elit slåss för arbetarnas skull, och de skulle göra det genom
underjordisk aktivitet, genom flygblad och agitation. På den andra kongressen 1903, vidhöll Lenin
envist att alla som ville bli medlemmar var tvungna att personligt delta i någon av partiets
organisationer. Ett sådant krav skulle drastiskt inskränka antalet medlemmar, just vad Lenin
eftersträvade då han inte ville ha med folk som inte begrep politiken. En av hans motståndare, Julyj
Martov, ville tvärtom bredda antalet medlemmar så mycket som möjligt. Lenin förlorade den
omröstning som hölls då, men eftersom några av hans motståndare lämnade kongressen pga
missnöje i en annan fråga, hävdade han när kongressen var över att han hade en majoritet bakom
sig. Därför kallades hans fraktion för bolsjevikerna, alltså majoritetens män. Mensjevikerna
strävade snarare mot en parlamentarisk republik där de medborgerliga rättigheterna kunde tryggas,
och där arbetarklassen kunde arbeta i opposition till dess att de var starka nog att ta över makten.
Bolsjevismen förenade också marxismens idéer angående arbetarna, men ville också likt de
socialister i Ryssland på 1800-talet som senare kallades populister, få med sig bönderna i sin
revolution. Populismen menade också att det var i Ryssland som socialismen skulle bryta ut först,
medan marxismen tvärtom talade talade om en fas av borgerlig kapitalism som föregångare till
socialismen och därmed skulle den snarare komma i ett av de utvecklade länderna i väst än det
agrara och det alltjämt efterblivna Ryssland som inte hade sett mycket till industrikapitalism. Lenin
önskade så småningom slå ihop de båda faserna till en, och därmed hoppa över fasen som gällde
borgerlig kapitalism och gå direkt till socialismen och detta med en liten elit av intellektuella vid
rodret. Ryska revolutionen 1905 visade att också bönderna kunde vara revolutionära, Lenin menade
att bönderna skulle hjälpa arbetarna att göra den borgerliga revolutionen till en socialistisk sådan i
ett slag. Så även om bolsjevismen ursprungliga impuls var marxistisk, lånade den idéerna om
böndernas betydelse från den socialistiska populismen.
Centralism
Centralism är en modell inom organisationsteori. Vanligtvis används begreppet som en modell för
hur ett samhälle bör styras. Enligt modellen ska beslutsmakten ligga i en central statsmakt som till
sin hjälp har en central byråkrati. En variant av denna modell är demokratisk centralism som har
varit ett mål inom leninistiska partier och som menar att beslut ska fattas på högsta nivå och utföras
på lägre nivå.
Determinism
Determinism är en världsåskådning som menar att på samma sätt som naturen är orsaksbestämd, är
människans vilja orsaksbestämd. Hård determinism liksom fatalism menar att den fria viljan är en
illusion, eftersom vi i varje given situation inte kunde ha handlat på ett annat sätt än vi gjorde. Mjuk
determinsm menar istället att människans frihet är en fråga om grader. När vi handlar under
frånvaro av yttre och inre tvång är vi mer fria än annars.
Hård determinism postulerar en bestämd framtid. Det vill säga att framtiden har en viss bestämd
existens. Mjuk determinism postulerar att framtiden är ett begrepp som inte existerar. Ur detta följer
sedan att framtiden är obestämd och att valmöjligheterna, förmågan att handla, i ett deterministiskt
universium då följaktligen är likställda med ett indeterministiskt dito.
Despotism
Despotism (grek. despo’teia) eller despoti kallas vanligen det slags monarkiska statsskick, vari
monarken härskar obunden av alla lagar, blott enligt sitt eget godtycke. Denna styrelseform var
rådande i antikens stora monarkier och har varit det ännu i modern tid i Tsarryssland och i
österlandet. Ordet har sitt ursprung i den bysantinska hovtiteln despot.
Den starka kunga- och furstemakt, som vid medeltidens slut och nya tidens början uppstod i
Europa, utvecklade sig även till nästan despotiskt envälde.
Med den upplysta despotismen menar man dessa enväldiga härskares (despoters) makt, då de under
1700-talet (från Fredrik den stores uppstigande på tronen, 1740, till franska revolutionens tid)
bemödade sig att genom sprängande av sociala skiljemurar, lättande av bördor och befordrande av
materiell förkovran förbättra sina undersåtars ställning, men inte ville släppa något av sin politiska
makt ifrån sig, enligt principen “allt för folket, intet genom folket”.
Despotism används inom statsvetenskapen även i en vidsträcktare betydelse, nämligen för att
beteckna en av lagen obunden och den personliga friheten och säkerheten kränkande styrelsemakt i
varje statsform. Man talar sålunda till exempel om välfärdsutskottets despotism under den franska
revolutionen, då styrelsesättet var republikanskt. I vår tid har tendenser framträtt, som går ut på att
genom statens lagstiftning helt och hållet undertrycka den individuella friheten, och härigenom
hotar en ny despotism att uppstå, som kan kallas statsdespotism. Här tangerar alltså betydelsen
totalitarism.
Av Aristoteles och traditionen efter honom användes ordet despotism om monarkier där hänsyn
endast togs till härskarens fördel. Sedan Montesqieu har despoti använts om oinskränkt envälde, till
skillnad från konstitutionell monarki.
Direkt Aktion
Direkt aktion är en utomparlamentarisk politisk arbetsmetod som innebär att man går till direkt
handling för att uppnå sina mål. De kan också ha syftet att med symboliska aktioner synliggöra ett
problem. Direkt aktion ställs av sina förespråkare i kontrast till den formella, representativa
demokratin som anses bygga på icke-deltagande och falskt samförstånd.
En direkt aktion kan till exempel vara en strejk, en demonstration, en blockad, eller en
husockupation. Vissa former av direkt aktion är laglig (exempelvis att demonstrera) men andra
former av direkt aktion är olaglig (som husockupation)
Dadaism
Dada var en konstnärligt individuell protest mot det samhälle som frambringat första världskriget.
Eftersom man ansåg att konsten rättfärdigade detta förljugna samhälle var det en självklarhet att
man måste attackera detta samhälle.
Den konst dadaisterna skapade var främst, vad de själva kallade anti-konst, som exempelvis Hugo
Balls dikter av nonsens eller Duchamps ready-mades, som ett cykelhjul han skruvade fast på en
pall. Picabia skruvade isär en klocka, doppade delarna i bläck, och gjorde avtryck på ett papper med
dem, vilket utgjorde konstverket. Kurt Schwitters (1887-1948) gjorde collage av pappersbitar och
andra föremål han hittade på gatan.
Dadaisterna använde medvetet ett irrationellt arbetsätt och de hyllade en anarkistiskt och cynisk
arbetsmetod där bland annat brottet mot de klassiska begreppet om skönhet stod i centrum.
Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet, men den antikonst man skapade kom med tiden att ingå i den etablerade konstvärlden. Numera får man betala
höga priser för verk av Picabia och Schwitters, men det torde dock vara svårt att slå mynt av de
direkta konstaktioner som exempelvis Baader, Rigaut och Cravan excellerade i. Det är dessa senare
som står för den handgripliga protest som omtalas i inledningen av denna artikel.
Dogm
Dogm (av grekiskans dogma) betecknar en bindande formulering av en religiös sanning.
Etatism
Etatism (eller Statism) kallas åsikten att en stark stat är nödvändigt.
Den jugoslaviske marxisten Svetozar Stojanovic använde begreppet etatism för att beteckna det
sociala system som i stalinismen följer historiskt efter feodalism och kapitalism. I denna
användning av begreppet innebär etatism ett samhälle som inte är identiskt med vares sig
statskapitalism eller byråkratiserad socialism, men som kännetecknas av vissa klass- och
produktionsförhållanden.
Falangstär
Falangstär, de av Charles Fourier förespråkade kollektiven. Fourier tänkte sig att de skulle fungera
som ett slags kooperativa byar där alla skulle bo i en prisklass som motsvarade behov och
penningtillgång med ett par arbetstimmar per dag. I USA bildades omkring 50 falangstärer och en
av dessa levde kvar ända fram till andra världskriget.
Fascism snott från NE
fascism, politisk rörelse med ursprung i mellankrigstidens Italien, där den grundades och leddes av
Benito Mussolini. Dess symbol är spöknippet, fasces, som användes i antikens Rom och som gav
rörelsen dess namn. Viktiga beståndsdelar i fascismen är nationalism, populism och våldsdyrkan
samt avståndstagande från demokrati och kommunism. Den italienska fascismen var dock inte lika
totalitär som diktaturerna i Sovjetunionen och Nazityskland; monarkin kvarstod som styrelseskick,
och byråkratin, kyrkan och militären förblev egna maktcentrum. Efter Mussolinis maktövertagande
i Italien 1922 infördes korporationerna, branschvisa sammanslutningar mellan arbetsgivare och
löntagare. Fascism har förekommit i andra varianter i olika länder, främst under mellankrigstiden
och andra världskriget. I Spanien levde det fascistiska styrelseskicket kvar under Francisco Francos
styre (1939–75).
I det kommunistiska Östeuropa utvidgades fascismbegreppet efter andra världskriget till att
innefatta även nazismen. Denna vida definition har inte fått något generellt genomslag till följd av
påpekanden om de många faktiska skillnader som existerade mellan fascism och nazism.
Gaullism
Gaullism (franska gaullisme) syftar på anhängare till president Charles de Gaulle och är en fransk
politisk ideologi baserad på dennes tankar och handlingar. Ideologin betonar franskt oberoende från
andra stater och ses ofta som en högerideologi, även om det också finns gaullister på vänsterkanten.
Generellt sett har dock gaullismen många beröringspunkter med socialkonservatismen. Gaullismen
har av vissa kallats populistisk.
Hierarki
Hierarki (av grek. ‘Ιερός hieros, helig, och αρχή arche “förste”, “härska”) betecknar en
organisationsform med utpräglat centralstyre, som ofta förekommer inom såväl militär, stat,
samhälle, kyrka som företag, men även i överförd bemärkelse inom vetenskapen, till exempel
systematik.
Etymologin förklaras av att den spreds via religionen, varefter ordet senare vanligen kommit att
beteckna organisationsformen i allmänhet, men den ursprungliga betydelsen associeras ännu med
begreppet. En hierarki brukar visualiseras genom en pyramid eller en triangel, som åskådliggör dels
ordningen, dels mängden av personer i olika skikt av organisationen: det blir färre och färre mot
toppen och fler mot basen. En annan slags organisationsform är en så kallad platt organisation, där
det inte finns någon överordnad.
Den som ligger över någon i en hierarki kan utfärda order till den/dem som ligger närmast under. I
ett företag säges den som ligger under någon annan i en hierarki “rapportera” till den som ligger
närmast över denne i hierarkin.
I större företag finns ofta en strikt formell hierarki där man avgränsar det område någon bestämmer
över i koncern, bolag, dotterbolag, sektioner, avdelningar och grupper. På senare år har andra
organisationsformer prövats, och det har strävats efter en mer direkt demokratisk ordning. Bland
annat anarkister och vissa socialister menar i regel att organisationsformen är odemokratisk och
ojämlik.
Idealism
Idealism är en riktning inom filosofin, som vid lösandet av en av filosofins huvudfrågor – frågan
om förhållandet mellan tänkande och verklighet – i motsats till realismen och materialismen anser
det primära vara medvetandet, anden. Idealismen anser världen vara ett verk av “medvetande”, “en
absolut idé”, “en världs-ande”. Reellt existerar enligt idealismen endast vårt medvetande, medan
den materiella världen, verkligheten, naturen endast är en produkt av medvetande, förnimmelser,
föreställningar, uppfattningar.
Illusorisk
=illusorisk, förvillande lik; bedräglig, overklig, skenbar, gäckande, förvillande
Imperialism
Imperialism är en strävan hos vissa stater eller nationer att bilda imperier som omfattar områden av
främmande folkslag och nationer. Termen började användas i slutet av 1800-talet om främst
europeiska nationers strävan att bygga upp koloniala imperier. Därefter har termen använts om
liknande processer under både tidigare och senare historiska epoker. Ordet imperium kommer från
latinet och betyder “befallning”, “myndighet”, “herravälde”. Begreppet spelar en stor roll inom den
marxistiska teorin. Imperialism beskrevs av Lenin som kapitalismen när den utvecklats till sitt
högsta stadium. När vi fått en situation där kapitalet lagt under sig nästan all produktion och det
krävs en väldigt stor kapitalinsats för att ta sig in på marknaden, blir det viktigt för kapitalet att
lägga under sig nya marknader. Detta leder enligt teorin till ökad konkurrens mellan olika
kapitalistiska stater som ofta mynnar ut i krig. Det tydligaste exemplet på detta, menar man, är
första världskriget som primärt handlade om kontrollen över kolonier och nya marknader.
Kollektivisterna
Inom den ickeindividualistiska anarkismen finns (fanns?) det främst två grenar: Den kommunistiska
och den kollektivistiska. Den kommunistiska utvecklades främst av Pjotr Kropotkin medan Michael
Bakunin företrädde den kollektivistiska. Den främsta skillnaden mellan de två grenarna är att
kommunisterna utgår från “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” medan
kollektivisterna skulle kunna beskrivas utgår från att det man ska ha lön efter det som man arbetat
ihop. Idag är den kommunistiska anarkismen den starkaste falangen i Sverige och världen.
Konfiskera
Beslagta, indra (till staten), lägga beslag på
Konkvistador
Conquistador, från spanska, “erövrare”, kallades de spanska äventyrare, krigare och upptäckare som
under 1400-1600-talen lade stora delar av Syd- och Mellanamerika under spanskt styre.
Termen kan anknytas till reconquistan, alltså kampen för att återerövra hela den iberiska halvön från
morerna, vilken varade 711-1492.
Konstituera
1 utgöra, bilda 2 grunda, stifta, organisera 3 förordna, utnämna
Kapitalism
Kapitalismen är ett produktionssätt. Alla samhällen behöver tre saker för att producera sig själva
(som samhällen):
• Producenter. I kapitalismen är det arbetaren, under feodalismen var det bönder, under slaveriet
var det slavar.
• Naturresurser. Det beror på vad man ska göra men skog, metall och vatten kan tillhöra
naturresurser.
• Produktionsmedel. Maskiner av olika slag: kan vara allt ifrån en kniv till en tryckpress. Det som
arbetaren/slaven/bonden skapar med hjälp av.
Under kapitalismen köper en kapitalist en arbetares tjänster. Arbetaren får då arbeta på det
produktionsmedel som kapitalisten äger och producera någonting av de naturresurser som
kapitalisten också köpt in. Efter att arbetaren gjort sitt arbete och produkten är färdig säljer
kapitalisten den (eller någon annan arbetare gör det förmodligen) för mer pengar än vad det kostar
att köpa in naturresursen, arbetaren och att köpa in och underhålla produktionsmedlet. Den vinst
som kapitalisten gör (alltså de “extrapengar” han får in utöver att betala producenten, köpa in
naturresurser och produktionsmedel) kallas mervärde.
Socialisering
Församhälleligande, delaktighet i egendom och kontroll av produktion i vid mening av hela
samhället, medan skötseln/förvaltningen kan organiseras på olika sätt.Marxism är ett
samlingsbegrepp för idéer och rörelser som har sitt ursprung i Karl Marx böcker och teorier.
Marxismen blev redan under Marx livstid en heterogen företeelse, med radikalismen som främsta
förenande drag. Gemensamt för alla marxister är uppfattningen att samhället präglas av
motsättningar baserade på klasstillhörighet vilka driver samhället framåt genom revolutionära
språng. Samhället utgörs av en bas och en överbyggnad, där basen utgörs av den producerande
arbetarklassen och överbyggnaden av de härskande klassernas maktmedel (politik, juridik med
mera). För att uppnå målet, ett klasslöst samhälle, måste proletariatet organiseras i en arbetarrörelse
och ta kontroll över produktionsmedlen. Den viktigaste uppdelningen inom marxismen, den mellan
revisionister och revolutionärer, uppstod i slutet av 1800-talet och kom att lägga grunden för
distinktionen mellan socialdemokrati och kommunism. Särskilda varianter av marxism utvecklades
under 1900-talet i de kommunistiska staterna, framför allt marxism-leninismen i Sovjetunionen och
maoismen i Kina. Marxismen påverkade också vetenskapen i hög utsträckning, och trots att den
efter sovjetmarxismens fall från 1989 fick minskad betydelse som politisk ideologi har många av de
allmänfilosofiska elementen inom marxismen bevarat sin aktualitet.
Materialism
Materialism (även fysikalism), en inriktning inom filosofin som grundar sig på åsikten att världen
innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.
Detta till skillnad från idealism där tanken istället är den motsatta att världen är helt beroende av en
bakomliggande struktur, form eller idé. Den idealistiska tanken återfinns i flera kulturer men
utarbetades i synnerhet av Platon. Kombinerad med en empiristisk tradition finns den också hos den
irländske filosofen Berkeley som menade att vi verkligheten existerar genom att “percipieras”,
alltså uppfattas med vårt eller Guds medvetande.
Mensjeviker
Mensjeviker (av mensjevik – “minoritetsman”) kallades en minoritets-grupp av icke-leninister inom
Rysslands socialdemokratiska arbetareparti efter splittringen av partiet 1903. Mensjevikerna
förespråkade, till skillnad från de revolutionära bolsjevikerna, att arbetarklassen genom sitt
numerära överläge skulle ta makten i ett parlamentariskt system.
Militärjunta
Militärjunta, i kortform junta, är en grupp vanligen högt uppsatta militärer som gripit makten i strid
med sitt lands konstitution. Militärjuntor har förekommit på flera håll i världen, redan 43 f.Kr. i
formell mening (andra triumviratet) men förknippas främst med Sydamerika under 1900-talet.
Militärjuntor har periodvis varit vanliga i Sydamerika och Afrika.
Nationalisering
Förstatligande är överföring av enskild egendom, främst produktionsmedel, till det offentliga.
Nationalisering är en anglicism för förstatligande, som semantiskt innefattar överförande till statlig,
regional, lokal eller federal nivå.
Proletariat
Proletariat – Ursprungligen de fattigaste i antikens Rom, vilkas egentliga betydelse ansågs vara, att
de avlade barn (proles). Deras motsvarighet i modern tid är egentligen trasproletariatet.
Marx och Engels lanserade termen i den vetenskapliga socialismen som en benämning på
arbetarklassen i det kapitalistiska samhället, egendomslösa människor, vars enda tillgång är deras
egen arbetskraft, som de måste sälja till kapitalisterna för att kunna leva.
Provisorisk
tillfällig, övergående, övergångs-, interimistisk, interims-, kortvarig, tills vidare, preliminär,
temporär (motsatsord: permanent)
Parlamentarism
Parlamentarism är ett statsskick där en regering är beroende av stöd av ett (numera vanligen
folkvalt) parlament (eller riksdag). Parlamentarism kan förekomma i konstitutionella monarkier och
i republiker, och räknas ofta som en nödvändighet för ett representativt demokratiskt statsskick. Ett
annat representativt demokratiskt statsskick är presidentialism.
Revolution
En revolution (omvälvning, latin för återgång, ett helt varv runt, “re voltere”, jmf “revolver”) är en
snabb förändring, man kan också säga att det är en fullständig omdaning av ett samhälles politiska,
ekonomiska eller sociala system.
Regim
Regim, term för ledningen av ett land. Termen kan syfta dels på de styrande, såsom regering, men
även på den tid som en viss ledning innehaft makten, och dennas styrelsesätt (till exempel
“tsarregimen”).
Reaktionär
Reaktionär, “bakåtsträvande”, en person som önskar återställa samhället till hur det var en tidigare
period i historien. Inom politiken används termen ofta som en pejorativ benämning på anhängare av
konservatism eller nationalistiska ideal. Begreppet har sitt ursprung från franska revolutionen och
var en benämning på dem som motsatte sig revolutionen, och istället ville bevara aristokratins
privilegier och feodalism. Motsatsen till reaktionär är progressiv. I marxistisk bemärkelse används
begreppet mot de motståndare som inte anses gynna arbetarrörelsens intressen. Enligt marxistisk
terminologi är det i huvudsak anhängare av kapitalism, nationalism, imperialism och fascism som
kan betecknas som reaktionärer.
Resolution
En resolution är en motion som antas av medlemmarna i en organisation eller internationell
organisation. En resolution är inte att likställa med en juridisk nationell lag, utan skall snarare ses
som en kraftfull rekommendation som parterna genom sitt medlemskap i vanligen mellanstatliga
organisationer på förhand förbundit sig att följa
Reformist, socialistisk
Reformism ett begrepp för en ideologi kring hur förändringar och förvandling av ett samhälle bör
gå till, där man i motsats till revolutionärer vill förändra samhället gradvis med demokratiskt
beslutade reformer i parlament i stället för en omställning genom revolution. Ordet kan dels
användas för att beskriva denna inställning till förändringar över huvud taget, eller specifikt för att
beskriva de inriktningar inom socialismen som strävar efter att förändra samhället på detta sätt.
Reformism är ursprungligen ett arbetssätt inom socialismen där man ville avskaffa kapitalismen och
införa socialismen genom stegvisa reformer, man ville nå målet genom allmän rösträtt och
parlamentariska beslut. I den meningen är exempelvis Socialdemokraterna (som har en stark
ställning i Europa och speciellt i Norden) är anhängare av reformismen, även om de vill hitta
lösningar inom det kapitalistiska systemet, då de ser sig själva som demokratiska socialister vilket
samtidigt ändå kan betraktas som en variant av reformistisk socialism.
Ordet kan i vår tid även ha en vidare betydelse och då syfta på allmän socialreformatorisk
verksamhet som också borgerliga partier kan vara anhängare av.
Sociologi
Sociologi är en vetenskaplig disciplin som studerar samhällen och social handling i vid bemärkelse.
Speciell vikt lägger sociologin vid att försöka förklara och förstå människors handlingar och sociala
identiteter; grupprelationer och -processer; social skiktning och sociala systemprocesser, samt vilka
kulturella strukturer och processer som präglar moderna samhällen.
Sociologin studerar mänskliga relationer som sociala processer på individ-, grupp- och
samhällsnivå. Där discipliner som statsvetenskap, nationalekonomi, rättsvetenskap samt media och
kommunikationsvetenskap studerar hur olika sociala delsystem fungerar, har sociologin som
ambition att placera analysen av politiska, ekonomiska, rättsliga och mediala processer i relation till
å ena sidan samhället som helhet, och å andra sidan till de enskilda individernas livssammanhang.
Syndikat
Ett syndikat är en sammanslutning av arbetare inom en och samma bransch. En sektion är
densamma men fungerar i stället för arbetare på samma arbetsplats.
Sovjet
Sovjet är ryska för “råd” och är ett begrepp använt inom den ryska socialismen under tidigt 1900-tal
samt ett statsrättsligt begrepp i Sovjetunionen. De första sovjeterna uppstod under ryska
revolutionen 1905.
Statssocialism
Statssocialism är en beteckningar på socialism som administreras genom staten, främst använt av
anarkister för att skilja de olika socialisternas rörelsernas metoder och samhällssyn för att nå målen.
Socialism
Socialism är en ekonomisk doktrin som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där
produktionsmedlen styrs eller ägs av den offentliga makten och utgår ifrån folket och dess behov. I
bredare mening avses med socialism en politisk ideologi med bred tilltro till kollektivets
möjligheter som problemlösare med fokus på största möjliga jämlikhet mellan individer och
grupper av människor.
I marxistisk betydelse avses med socialism en samhällstillstånd där arbetarklassen styr efter
revolutionen, men där det klasslösa kommunistiska samhället ej uppnåtts. Gemensamt för
marxistisk och reformistisk socialism är tron på att kapitalism koncentrerar tillgångar och politisk
makt till en minoritet, medan naturresurser, arbetskraft och realkapital används på ett ineffektivt och
destruktivt sätt i hänsyn till välfärd och vetenskaplig utveckling.
Socialisering
Församhälleligande, delaktighet i egendom och kontroll av produktion i vid mening av hela
samhället, medan skötseln/förvaltningen kan organiseras på olika sätt.
Socialistrevolutionärerna
Socialistrevolutionära partiet (ryska: Партия социалистов-революционеров (ПСР), эсеры) var ett
ryskt politiskt parti, aktivt under den tidiga delen av 1900-talet.
Före revolutionen 1917
Socialistrevolutionära partiet etablerades 1901 som en sammanslagning av ett stort antal
socialistrevolutionära grupperingar, som hade formats under slutet på 1800-talet. Många av
medlemmarna hade varit en del av organisationen Narodnaja volja (folkets vilja). Andra kom från
Arbetarnas Parti för Politisk Frihets inom Ryssland, skapat av Catherine Breshkovskij och Grigorij
Gershuni 1899. Victor Chernov, redaktören för det första partiorganet, Revolutsionaja Rossija
(Revolutionära Ryssland), framträdde som den främste partiteoretikern. Andra partigrupper var
Znamia Truda (Arbetarnas fana), Delo Naroda (Folkets syfte), och Volia Naroda (Folkets önskan).
Gershuni, Breshkovsky, AA Argunov, ND Avksentiev, MR Gots, Mark Natanson, NI Rakitnikov
(Maksimov), NS Rusanov, IA Rubanovich och Boris Savinkov var några av partiledarna.
Socialistrevolutionära partiet förespråkade demokratisk socialism och marksocialisering vilket
gjorde att de hade ett stort stöd bland ryska småbönder i motsats till Rysslands socialdemokratiska
arbetareparti som förespråkade landnationalisering. Deras program skilde sig från
socialdemokraternas, såväl bolsjevikernas som mensjevikernas, genom att de inte stödde sig på
marxistisk teori. Socialistrevolutionära partiet byggde på synen att ryska småbönder, inte det
industriella proletariatet, skulle bli den revolutionära samhällsklassen.
Socialistrevolutionära partiet växte fram ur narodniken eller den ryska populistisk rörelsen. Med
den ekonomiska tillväxten i Ryssland under 1890-talet, minskade deras lockelse då de växande
skarorna av industriarbetare i städerna hade andra politiska intressen. Intentionen var att bredda
konceptet av ”folket”, så att det innefattade alla element i samhället som motsatte sig Tsarens regim.
Socialistrevolutionära partiet spelade en aktiv roll i den ryska revolutionen 1905, och i sovjeterna i
Moskva och St. Petersburg. Även om partiet officiellt bojkottade den första duman 1906 så invaldes
34 partimedlemmar. Året därpå invaldes 37 partimedlemmar i den andra duman. Delar av partiet
bojkottade den tredje och den fjärde duman mellan 1907 och 1917, medan en annan fraktion under
Aleksandr Kerenskij deltog.
Terrorism, både politisk och agrar, var central för Socialistrevolutionära partiets strategi för
revolution. SR Motståndsorganisation (SRMO), ansvarig för morden på regeringsanställda, leddes
av Gershuni, och sköttes separerat från partiet, för att inte riskera dess politiska aktioner. SRMO
agenter mördade två inrikesministrar, Dmitrij Sipjagin och Vjatjeslav von Plehve, storhertig Sergej
Alexandrovitj, guvernören för Ufa N. M. Bogdanovich, och många andra högt uppsatta
myndighetspersoner. År 1903 förråddes Gershuni av sin assistent Jevno Azef, agent för den hemliga
polisen Ochrana, som varit arresterad och anklagad för terrorism. Azef blev ny ledare för SRMO,
och fortsatte arbeta för både SRMO och Ochrana, och var samtidigt ansvarig för terroristaktioner
som han förrådde sina kamrater. Boris Savinkov utförde flera av terrordåden.
Sent på året 1908 avslöjade den ryska mensjeviken Vladimir Burtsev att Azef var spion för polisen.
Partiets centralkommitté blev ursinnig och tillsatte en tribunal där Burtsev anklagades för förtal. När
Azef konfronterades med bevis vid rättegången och upptäcktes ljuga tvingades hans dock fly.
Partiets centralkommitté, där största delen av medlemmarna var starkt knutna till Azef, tvingades
också avgå. Många regionala organisationer, redan försvagade av revolutionens efterdyningar 1907,
kollapsade eller blev inaktiva. Savinkovs försök att återuppbygga SRMO var inte heller
framgångsrika.
Revolutionen 1917
Efter februarirevolutionen 1917 tilläts Socialistrevolutionära partiet att spela en större politisk roll
och en av dess medlemmar Aleksandr Kerenskij ingick i den liberala provisoriska regeringen. Han
var justitieminister från mars 1917, krigsminister från maj och efter julioroligheterna samma år
efterträdde han Georgij Lvov som premiärminister.
Under hösten 1917 splittrades Socialistrevolutionära partiet i en regeringstrogen fraktion och i en
vänsterfraktion som stödde bolsjevikerna. De främsta orsakerna till partisplittringen var den
provisoriska regeringens beslut att inte avbryta det ryska deltagandet i Första världskriget och
beslutet att skjuta upp genomförandet av en jordreform där mark skulle omfördelas till småbönder
och dagsverkare.
Vid sovjeternas andra kongress, den 25 oktober 1917, där bolsjevikerna proklamerade depositionen
av den provisoriska regeringen, blev delningen inom Socialistrevolutionära partiet slutgiltig.
Vänsterfraktionen stannade vid kongressen och framröstades till verkställande inom den
permanenta VTsIK (Den fullständigt ryska centrala exekutiva kommittén), medan det moderata
Socialistrevolutionära partiet och dess allierade mensjeviker lämnade kongressen. I slutet av
november anslöt sig vänsterfraktionen av Socialistrevolutionära partiet till den bolsjevistiska
regeringen.
Efter revolutionen 1917
Socialistrevolutionära partiet inflytande avtog efter bolsjevikernas oktoberrevolution trots att de var
det största partiet i valet till den konstituerande sammanträdesgruppen där de fick 57 procent av
rösterna och bolsjevikerna bara 25 procent. Bolsjevikerna lämnade dock den konstituerande
församlingen vilket ytterligare undergrävde Socialistrevolutionära partiets maktställning.
Vänsterfalangen, som ingått i bolsjevikernas regering lämnade efter freden i Brest-Litovsk sina
poster. Ett mindre antal i Socialistrevolutionära partiets vänsterfraktion lämnade partiet och anslöt
sig till bolsjevikerna.
Missnöjda med fredsfördraget i Brest-Litovsk avrättade medlemmar ur Socialistrevolutionära
partiets vänsterfalang den tyska ambassadören i Sovjetunionen, hertig Wilhelm Mirbach. År 1918
genomförde anhängare till Socialistrevolutionära partiet ett misslyckat kuppförsök, vilket
resulterade i arresteringar och avrättningar. Efter detta radikaliserades Socialistrevolutionära partiet
och en tidigare medlem, Fanny Kaplan, genomförde ett misslyckat mordförsök på Lenin den 30
augusti 1918. Under det ryska inbördeskriget stred tidigare medlemmar av Socialistrevolutionära
partiet i såväl den Röda som i den Gröna och Vita armén. Den största revolten mot bolsjevikerna,
Tambovupproret, leddes av Aleksandr Antonov som tidigare var medlem i Socialistrevolutionära
partiet.
Syndikalism
Syndikalism (från fr. syndicalisme, fackförbindning) är en samling socialistiska tankar, rörelser och
tendenser som delar det gemensamma målet att förändra det kapitalistiska samhället genom fackliga
aktioner från arbetarklassen. Syndikalismen är utomparlamentarisk och motsätter sig centralstyrning
i samhället; man strävar således efter att avskaffa staten. Syndikalismen uppstod i Frankrike i slutet
av 1800-talet och har haft störst betydelse i länder som Spanien, Frankrike, Italien och Sverige.
Efterhand kom den mildare syndikalismen att till stora delar trängas ut av den mer radikala
anarkosyndikalismen.
Syndikalism kan ses som en metod till att nå ett socialistiskt samhälle, men även som en bredare
teori som även inkluderar tankar om hur ett sådant samhälle ska organiseras. Som metod har
syndikalismen även lockat anarkister, kommunister och andra socialister. Förhållandet mellan dessa
grupper har dock varierat kraftigt beroende på land och tidsepok.
I Sverige finns den syndikalistiska fackföreningen SAC, som även ger ut veckotidningen Arbetaren.
Dessutom finns ungdomsorganisationen Syndikalistiska Ungdomsförbundet, som formellt är
fristående från SAC men samarbetar i många frågor.
Suverän
Suverän som inte lyder under någon främmande makt
Trasproletariat
Trasproletariat är en framförallt marxistisk term, som syftar på proletärer som ställts utanför
produktionsprocessen, och som alltså inte är en del av det stora, arbetande proletariatet, utan
huvudsakligen försörjer sig genom stöld, tiggeri, prostitution, strejkbryteri etcetera.
I Marx och Engels Det kommunistiska partiets manifest kallas trasproletariatet en “farlig klass”,
eftersom den mot betalning lätt kan övertalas att kämpa för reaktionära syften. Anarkisten Michail
Bakunin såg istället i dem en avsevärd och icke föraktlig revolutionär potential.
Vild strejk
Vild strejk, olovlig strejk, strejk som strider mot strejkrätten. Sedan 1976 förbjudet i Sverige genom
MBL under pågående fredsplikt för anställda som omfattas av kollektivavtal.
