ministerrådet

Nugent kapitel 8
Kommissionen och
Europaparlamentet
•
•
•
•
•
•
Europeiska rådet utser en ordförande på fem år (före 1993 4 år)
koordinerat med EP: 6 månader efter EP-val. Ordförandekandidaten
och medlemsstaterna utser enskilda kommissionärer.
Ordförandekandidaten måste klara en förtroendeomröstning i EP
(1995), efter 2009, ”elected by” EP. Ordförandekandidaten måste också
ta hänsyn till EP-valet.
De enskilda kommissionärerna har ”hearings” med relevanta EPutskott.
Om ordförandekandidaten förlorar förtroendeomröstningen har
Europeiska rådet en månad på sig att utse en ny kandidat.
Lissabonfördraget (2009): En av kommissionärerna är EU:s ”höge
representant” i utrikes och säkerhetsfrågor.
Lissabonfördraget: Kommissionen som helhet (och Europeiska rådets
ordförande samt den höge representanten) måste godkännas av EP.
Kommissionärerna
•
•
•
•
•
•
•
•
27 ledamöter. Före 2005 hade de stora länderna (Frankrike, Tyskland,
Italien, Spanien, Storbritannien) två kommissionärer – nu har alla en.
Kommissionärerna, inklusive ordföranden, sitter 5 år. Kan förnyas.
Är ofta f.d. ministrar. Blandad politisk bakgrund, men aldrig extrema.
Oberoende och agerar utifrån EU:s intressen, ej enskilda
medlemsstaters (men kan fungera som förmedlande länk!).
Varje kommissionär har ett eget ansvarsområde. Vissa
ansvarsområden är mer eller mindre fastlagda – budget, konkurrens,
miljö – andra kan skapas eller upphöra.
Kommissionärerna har varsitt kabinett – en stab av medhjälpare.
Ordföranden koordinerar med EU:s övriga organ, drar upp ramarna för
kommissionen i dess helhet och dess framtida riktning – kan tvinga
andra kommissionärer att avgå.
Ordföranden är ofta en f.d. premiärminister i en medlemsstat.
Kommissionens byråkrati
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
26.000 (2008) – en liten administration.
Meritokrati men också nationell avvägning.
Generaldirektorat (t.ex. forskning, energi, ekonomi & finans).
Generaldirektoraten är indelade i direktorat och enheter i en hierarkisk
struktur.
”Specialised services” (t.ex. bistånd, handel, Eurostat).
Det finns inga entydiga kriterier för vilka som är generaldirektorat och
vilka som är specialised services.
Vertikalt och horisontellt: många beslut fattas i hierarkiska linjer vilket
innebär bristande horisontell koordination. Detta motverkas av:
Generalsekretariatet
Kommissionens ordförande
Kommissionen som helhet
Samarbete mellan olika generaldirektorat.
Trots detta kvarstår problem med horisontell koordination.
Kommissionens makt
•
•
•
•
•
•
•
Föreslår och utvecklar policy och lagstiftning (i det senare fallet oftast
med ensamrätt).
En mängd andra aktörer (både EU-institutioner och andra
organisationer, både offentliga och privata) försöker influera EU:s policy.
Kommissionen föreslår EU-lagstiftning.
Expertkommittéer med medlemmar från medlemsstaterna influerar
lagförslag.
Det gör även rådgivande kommittéer med medlemmar från särintressen
(t.ex. fackföreningar/näringslivsorganisationer).
”Non-political legislation” = kommissionen bestämmer regler för
implementering av primär lagstiftning, d.v.s. är själv ett lagstiftande
organ: regleringar, direktiv, beslut.
Kommissionen sköter EU:s finanser och försöker undvika
budgetunderskott (som är förbjudet för EU). Men kommissionen är
beroende av ministerrådet och EP som fattar grundläggande
budgetbeslut och av nationella och regionala organ som implementerar.
Kommittologi och implementering
• Kommissionen implementerar EU-lagstiftning i samråd med
kommittéer med representanter från medlemsstaterna.
Kommittéerna kan arbeta på olika sätt:
• de kan vara rådgivande (advisory procedure)
• de kan blockera (management procedure) kommissionens beslut
• deras godkännande (regulatory procedure) kan krävas
• de kan genomdriva ändringar/tillägg (safeguard measures)
• de kan vara ett verktyg för EP att granska/veto (regulatory
procedure with scrutiny, RPS) kommissionens beslut.
• Ofta används flera procedurer samtidigt.
• För att implementera policies/lagstiftning är kommissionen
därefter beroende av nationella organ (som ibland har
svårigheter att genomföra detta och att tillämpa tolka och de ofta
snåriga reglerna). Dessutom händer det att medlemsstater inte
vill implementera viss EU-lagstiftning.
Kommissionen försöker se till att
EU:s lagstiftning följs
•
•
•
•
•
•
•
•
Svårt att granska utifrån kommissionens resurser, samt med hänsyn till
medlemsstaterna (kommissionen genomför egna undersökningar men
bara i begränsad utsträckning), men: många avslöjar sig själva:
EU:s direktiv anger en tidtabell för genomförande; om genomförandet
inte redovisats vid angiven tidpunkt.
Staterna vill ha kommissionens åsikter eller medgivande för undantag
från konkurrenslagstiftning.
Individer, organisationer, företag eller medlemsstater klagar på andra
aktörer.
Kommissionen kan se till att medlemsstater bötfälls av EU-domstolen
(t.ex. 20.000-250.000 Euro/dag).
Företag kan också bötfällas för att missbruka sin ställning på
marknaden men i regel söks en uppgörelse.
Företag kan tvingas betala tillbaka statsstöd.
Kommissionen kan förbjuda företag att gå samman om de hotar att
skapa en monopolsituation.
Ytterligare ansvarsområden
• Kommissionen representerar EU i internationella
handelsförhandlingar (t.ex. WTO) och andra
internationella avtal, granskar ansökningar om
medlemskap i EU och genomför
ansökningsförhandlingar.
• Kommissionen och den höge representanten (som sitter
i kommissionen) företräder EU exempelvis i FN.
• Kommissionen försöker medla mellan de olika
institutionerna/aktörerna i EU.
• Kommissionen har till uppgift att se till EU:s
allmänintresse snarare än till vissa särintressen eller
vissa medlemsstaters intressen.
• Men vad är ”allmänintresset”? Hur effektiv är
kommissionen egentligen i detta?
Kommissionens minskande makt?
• Andra institutioner – EP och Europeiska rådet –
har fått mer makt.
• Kommissionens status har minskat efter
skandalen med Santer/Cresson 1999 och
problematiska hearings med kommissionärer
2004 (Rocco Buttiglione!)
• Nya former av governance.
• De djärva, snabba beslutens tid är förbi?
• Vissa teoretiker ser EU som främst mellanstatligt
(t.ex. Moravcsik) och tonar ned kommissionens
roll även historiskt.
Nugent kapitel 9
Europeiska unionens råd a.k.a.
”ministerrådet” eller ”rådet”
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Bör ej förväxlas med Europeiska rådet eller Europarådet!
En av EU:s lagstiftande makter (tillsammans med EP)
Tar initiativ till nya policies genom att uppmana kommissionen att göra
så!
Kan anta resolutioner, rekommendationer, överenskommelser som är
politiskt viktiga.
Icke-bindande avtal och överenskommelser mellan medlemsstaterna
kringgår mycket av kommissionens makt.
Ministerrådets roterande ordförandeskap blir allt viktigare!
Genom ”kommittologin” har ministerrådet ett starkt inflytande över
implementeringen av EU-lagstiftning.
EU:s utrikespolitik är en central del av ministerrådets ansvarsområde
genom dettas deklarationer och militära och civila aktiviteter i
främmande länder genomförs också av ministerrådet.
Ministerrådet försöker också medla mellan EU:s olika institutioner samt
mellan medlemsstaterna.
Ministerrådets ordförandeskap
• Ordförandeskapet i ministerrådet roterar enligt
trio/trojka-systemet = tre stater i 18 månader/6
månader var som ledare.
• Ordförandeskapet leder möten, försöker bygga
konsensus och leda utvecklingen, representerar
ministerrådet utåt, och skapar kontinuitet genom
trio-systemet.
• Ett lyckat ordförandeskap skänker prestige och
ger möjlighet att påverka EU:s framtid; ett
misslyckat ordförandeskap innebär omvänt en
prestigeförlust.
Ministerrådet består av…
• Ministrar, som möts i tio olika konstellationer (rådet för
allmänna frågor samt t.ex. ecofin, utrikespolitik, miljö).
Formella samt informella möten.
• COREPER II & I koordinerar och understödjer
ministerrådets arbete.
• Kommittéer med medlemmar från medlemsstaterna
samt ibland kommissionen understödjer också
ministerrådet med råd (t.ex. artikel 207-kommittén, för
utrikeshandelsavtal).
• Arbetsgrupper analyserar lagförslag.
• Generalsekretariatet är ministerrådets administrativa
understöd, som också samordnar övergången mellan de
olika roterande ordförandeskapen.
Ministerrådets arbetssätt: behandling
av lagförslag från kommissionen
•
•
•
•
•
•
Arbetsgrupperna diskuterar förslaget samt försöker få medlemsstaterna att komma
överrens. Om förslaget kräver enhällighet i ministerrådet kan detta ta längre tid; om
det endast kräver majoritet går det i regel fortare. Därefter…
…sänds förslaget vidare till COREPER som försöker klargöra ytterligare och
slutligen…
…tar ministrarna ställning i ministerrådet. Målet är att det mesta arbetet då redan är
gjort så ministrarna kan koncentrerar sig på de mest väsentliga övervägandena och
överenskommelserna.
Förslag där överenskommelser redan nåtts på arbetsgruppsnivå eller i COREPER
kallas ”A points” och brukar antas utan vidare diskussion, medan förslag där enighet
inte kunnat nås längre ned i beslutsprocessen kallas ”B points”. Men även dessa är
förberedda, d.v.s. det finns redan förslag på lösningar/överenskommelser.
Ett problem är att de olika formationerna har olika ansvarsområden och det är svårt
att koordinera: det finns en konstellation med ett övergripande ansvar, rådet för
allmänna frågor, men detta består delvis i praktiken av ministrar som i själva verket
står under viktigare ministrar i de olika medlemsstaterna, varför det blir svårt att ta ett
övergripande ansvar.
Ministerrådets möten är stora och kan bli kaotiska. Efter utvidgningen 2004 krävs en
mer ordnad beslutsordning, men informella möten utanför de formella är å andra
sidan viktiga – t.ex. i pauser, eller informella kontakter.
Ministerrådets beslutsfattande
• Enhällighet krävs gällande viktiga beslut i områden som
EU:s utvidgningar, utrikespolitik och beskattning.
• Kvalificerad majoritet (QMV) krävs i de flesta andra
frågor.
• Enkel majoritet (där varje stat har en röst var!) räcker i
vissa mindre frågor och procedurfrågor.
• I regel eftersträvas konsensus i de flesta frågor. QMV är
ovanligt = 85 % av de beslut där QMV gäller tas ändå
enhälligt. Men: blotta hotet att bli nedröstad kan räcka för
stater att hellre kompromissa. Medan majoriteten å sin
sida kan vilja kompromissa för att bevara harmonin inom
EU och se till att lagstiftning implementeras utan
problem.
• QMV har alltså en stark informell verkan även där den
inte åberopas formellt.
Kvalificerad majoritet (QMV)
• Minst 255 röster av 345 (73,9 %).
• En majoritet av medlemsstaterna om det gäller ett
förslag från kommissionen, annars 2/3. En medlemsstat
kan kräva att den kvalificerade majoritetens
medlemsstater representerar minst 62 % av EU:s
befolkning.
• De största staterna: Tyskland, Frankrike, Italien,
Storbritannien har 29 röster var.
• T.ex. Österrike, Sverige, Bulgarien har 10 röster var.
• Den minsta medlemsstaten, Malta, har bara 3 röster
(men ändå kraftigt överrepresenterad! Tyskland har 82
miljoner invånare, Malta 400.000)
• 2014 införs ett nytt system: kvalificerad majoritet = 55 %
av medlemsstaterna som representerar minst 65 % av
EU:s befolkning.
Nugent kapitel 10
Europeiska rådet: ursprung
•
•
•
•
•
Sporadiska möten mellan stats/regeringschefer, institutionaliserades
1974.
Regelbundna informella möten mellan stats/regeringschefer samt
utrikesministrar från medlemsstaterna behövdes för att lösa konflikter
och föra samarbetet framåt på högsta politiska nivå; övergripande, ej
detaljarbete.
Erkändes gradvis i fördragen: SEA (1986/87) nämnde rådet, Maastricht
(1992/93), Amsterdam (1997/99) och Nicefördraget (2001/03) stärkte
gradvis dess position inom EU-systemet.
Lissabonfördraget (2007/2009) erkände rådet som en av EU:s officiella
institutioner och införde posten som ”permanent” ordförande i rådet
(”EU:s president”, som posten missvisande kallas).
Trots dess länge helt informella status och trots att det saknar
lagstiftande makt har rådet varit och är fortfarande mäktigt. Varför? För
att det samlar EU:s stats/regeringschefer!
Europeiska rådet: sammansättning
• Ursprungligen stats/regeringschefer samt
utrikesministrar plus kommissionens ordförande.
• Fr.o.m. slutet av 90-talet: andra ministrar, när frågor
som rör deras områden diskuteras.
• Fr.o.m. Lissabon (2009): Stats/regeringschefer +
Europeiska rådets ordförande + kommissionens
ordförande + den höge representanten + en annan
minister/land om så krävs.
• Beslut fattas i regel genom konsensus.
Europeiska rådets ordförande
•
•
•
•
•
•
•
•
Före Lissabon var Europeiska rådets ordförande samma som
ordföranden i ministerrådet (d.v.s. roterande).
Väljs av Europeiska rådets medlemmar (med kvalificerad majoritet om
så behövs).
Sitter i två och ett halvt år åt gången, kan väljas om en gång (som
USA:s president).
Oklar ställning: skall leda möten och driva arbetet framåt (hur?).
Förbereder Europeiska rådets möten i samråd med kommissionen och
ministerrådet.
Skall representera EU utåt.
Potentiella konflikter mellan Europeiska rådets ordförande och
kommissionens ordförande samt EU:s höge representant, samt också
kanske med de största medlemsstaternas ledare.
Nu: Herman van Rompuy. En del av en större deal där Catherine
Ashton också utsågs.
Europeiska rådet: möten
• Möts fyra gånger/år om inga större kriser kräver extra möten (t.ex.
den globala finanskrisen, Greklandskrisen)
• Numera hålls mötena nästan alltid i Bryssel, tidigare varierade det
med ordförandeskapet (som ju var samma som ministerrådets,
d.v.s. roterande)
• Mötena skall i regel vara två dagar långa men kan bli upp till fem
dagar
• Mötena är tänkta att vara informella och antalet deltagare
begränsat. Förutom de som nämns ovan även en liten grupp
administratörer från ministerrådet, kommissionen, samt från
medlemsstaterna + tolkar.
• Förhandlingarna följs också av större nationella delegationer i
angränsande rum och experter kan kallas in för enskilda
frågor.
• Med andra ord: det blir inte alltid så informellt som det var
tänkt…
Europeiska rådets ansvarsområden
• EU:s generella utveckling…
• ”Konstitutionella” och institutionella frågor, gällande fördragen,
gällande var specifika EU-myndigheter skall placeras, samt
utnämning av centrala befattningar (t.ex. van Rompuy,
Ashton, Barroso, Trichet).
• EU:s övergripande ekonomiska utveckling.
• EU:s utvidgningar.
• …andra utrikesfrågor. Europeiska rådet är ansvarigt för att
övervaka den allmänna inriktningen i EU:s utrikespolitik
(tillsammans med den höge representanten).
• Kan ta sig an specifika policy-frågor som ministerrådet inte
lyckats enas kring, men kan också initiera egna policies
genom att uppmana andra EU-organ (även om Europeiska
rådet självt inte formellt har initiativrätt eller lagstiftande makt).
Europeiska rådet och EU
• Europeiska rådet identifierar alltså EU:s långsiktiga
målsättningar, tar initiativ till ny policy, koordinerar EU:s arbete
på den högsta nivån, samt fattar grundläggande beslut kring
EU:s utveckling.
• Europeiska rådet är en mellanstatlig organisation utan
lagstiftande makt. Dess främsta makt är politisk i att den
samlar stats/regeringschefer.
• Överstatliga institutioner som kommissionen och EP har fått
minskat makt samtidigt som Europeiska rådet har stärkts.
• Även ministerrådets makt har minskat.
• EU-domstolen har dock en fortsatt stark ställning: den
lagstiftar inte utan tolkar lag. Men dess ”tolkningar” blir i sig
själva grundläggande beslut som ofta kan gå emot
intentionerna hos de som fattat dem!
Nugent kapitel 11
EU-parlamentet (EP)
• Hade inledningsvis liten makt: bestod av representanter
från nationella parlament som dessa utsett.
• Blev direktvalt 1979.
• Val vart femte år. 736 ledamöter.
• Dessa är organiserade i permanenta och tillfälliga utskott
(t.ex. utrikes, budget, fiske).
• Två parlamentshus: Strasbourg och Bryssels. En del av
administrationen i Luxemburg.
• Har numera tre källor till inflytande: i) lagstiftning
(tillsammans med ministerrådet), ii) budgetprocessen, iii)
kontroll och granskning av övriga EU-institutioner.
• Men EP är kraftigt begränsat i alla dessa.
Sätt för EP att påverka EU:s
lagstiftning
• Diskutera enskilda förslag med kommissionen
• Ta initiativ till egna förslag eller kräva (genom
majoritet i EP) att kommissionen utarbetar ett
förslag.
• Utöva påverkan genom EU:s budgetprocess.
• Försöka påverka kommissionens årliga program
för ny lagstiftning i samtal med företrädare för
kommissionen.
• Påverka genom den direkta lagstiftningen.
EU:s lagstiftning: tre procedurer
• ”Consultation”/samråd = Ministerrådet konsulterar EP
men kan ignorera EP:s åsikt om de vill. Men: EP kan
fördröja lagstiftningsprocessen eftersom ministerrådet
måste invänta deras åsikt (även om denna sedan kan
ignoreras).
• The ordinary procedure(”co-decision”)/medbeslutande =
EP kan stoppa lagstiftning genom absolut majoritet.
• ”Consent”/samtycke = EP kan stoppa förslag men kan
inte förändra dem.
• I de båda förstnämna försöker EP däremot vanligtvis
lägga till/förändra i förslagen. Det handlar om en öppen
process snarare än ja/nej.
EP:s svagheter i EU-lagstiftningen
• Till skillnad från nationella parlament har
EP varken full initiativrätt eller full rätt att
förhindra lagstiftning.
• Ibland struntar ministerrådet i praktiken i
att invänta EP:s åsikt under ”consultation”,
särskilt i brådskande ärenden.
• EP har lite inflytande över kommissionens
lagstiftning.
EP och EU:s budget
• Två nivåer i EU:s budgetprocess: MMF (fleråriga
budgetramar) och de årliga budgetarna.
• EP har betydande inflytande över de årliga budgetarna,
både att förändra och att godkänna eller förkasta
budgeten i dess helhet.
• P.g.a. konflikter under 80-talet infördes MFF 1988 för att
kringgå EP:s ökade inflytande.
• MFF bestäms främst i konflikt och samråd mellan
kommissionen, å ena sidan, och ministerrådet samt
Europeiska rådet, å den andra. EP:s inflytande är
begränsat.
EP:s makt att granska…
• …kommissionen: EP tar ställning till ordföranden och kommissionen
i dess helhet i förtroendeomröstningar. EP kan upplösa
kommissionen om 2/3 majoritet kräver det i en omröstning. EP har
också vissa möjligheter att granska kommissionens årliga rapport
och att granska budgeten. Men: dessa möjligheter begränsas av att
mycket av implementeringen sker av nationella myndigheter som
inte vill granskas av EP.
• …ministerrådet: EP har mycket begränsade möjligheter eftersom
ministrarna är ansvariga inför medlemsstaterna. Men:
ordförandelandet skall presentera målsättningar och resultat inför
EP två gånger: vid början och slutet av ordförandeskapet. Ministrar
deltar också i debatter, kommittédiskussioner, o.s.v., i viss
uträckning.
• …Europeiska rådet: nästan inga möjligheter alls.
• …ECB: EP konsulteras vid tillsättandet av ordföranden.
• EP väljer också europeiska ombudsmannen!
Val till EP: demokratiska problem?
• Valen sker inte samtidigt: t.ex. 4-7 juni 2009.
• Valen sker inte enligt samma system: de olika staterna
har egna system (men alla någon form av
proportionerligt system inom landet).
• Mindre stater har oproportionerligt många ledamöter:
Tyskland = 830.000 medborgare/parlamentsledamot.
Luxemburg = 80.000 medborgare/parlamentsledamot
• Valdeltagandet är relativt lågt i förhållande till nationella
val och sjunker över tid (43,2 % 2009).
Politiska grupper i EP (svenska
partier)
•
•
•
•
•
•
•
EPP, “European People’s Party”: Kristdemokrater och andra
konservativa partier (M & KD).
S&D, “Progressive Alliance of Socialists and Democrats”:
Socialdemokratiska partier (SAP).
ALDE, “Alliance of Liberals and Democrats for Europe”:Pro-europeiska
och mestadels men inte uteslutande mittenhöger-partier (FP & C).
Greens/EFA, “Greens/European Free Alliance”: Gröna och regionala
partier (MP & Piratpartiet).
ECR, “European Conservatives and Reformists”: Europa-skeptiska
högerpartier.
GUE/NGL, “United Left/Nordic Green Left”: Vänsterpartier och f.d.
kommunistiska partier samt miljöpartier (V).
EFD, “Europe of Freedom and Democracy”: De mest Europa-skeptiska
partierna. Undviker att samarbeta för mycket med varandra eftersom de
är emot europeiskt samarbete…
Grupperna i EP efter valet 2009
(Källa: TNS opinion i samarbete med Europaparlamentet)
Nugent kapitel 18
Lagförslag utarbetas:
•
Kommissionen har initiativrätt, men…
•
…ministerrådet kan uppmana kommissionen att utarbeta ett förslag. Det kan även EP
samt minst en miljon av EU:s medborgare.
•
I praktiken är det inte alltid lätt att veta varifrån ett förslag ursprungligen kommer:
ministerrådet består ju av medlemsstaternas ministrar. Dessa kan ha influerats av
ytterligare andra aktörer.
•
Kommissionens lagförslag måste ha en juridisk bas i EU:s fördrag och motiveras
avseende subsidiaritetsprincipen och i vissa fall måste miljöhänsyn rapporteras.
Konsekvenserna för EU:s budget måste också uppskattas.
•
Förslaget utarbetas av kommissionens tjänstemän som uppvaktas av utomstående
intressen, som kan vara både särintressen, lobbyister, och medlemsstaternas
regeringar.
•
När ett förslag utarbetats inleds lagstiftningen i regel enligt någon av följande
procedurer…
EU:s lagstiftning: tre huvudsakliga
procedurer
• Ordinary legislative procedure (”co-decision”)/det ordinarie
förfarandet (”medbeslutande”) = de flesta frågor. Skapades i
Maastrichtfördraget. EP pressade på för att få vetorätt.
• Consultation/samråd = t.ex. mänskliga rättigheter, sociala frågor,
miljöfrågor, medborgerliga rättigheter, identitetshandlingar, polisiärt
samarbete, beskattning, frågor rörande ECB och EIB,
forskningsprogram.
• Consent/samtycke = t.ex. anti-diskrimineringsåtgärder, utvidgning
av medborgerliga rättigheter, fleråriga finansiella ramverk för EU,
EU:s utvidgningar och ingåendet av internationella avtal.
• (Övriga procedurer: EU:s årliga budget, Europaparlamentets akter)
Ordinary legislative procedure (”codecision”)
•
Kräver intensiva förhandlingar mellan EP, ministerrådet och kommissionen. Sker i 1,
2, eller 3 steg:
•
Om kommissionens förslag antas av både EP och ministerrådet blir förslaget lag i
första steget (60 % av alla förslag)…
•
…om de inte kommer överens når ministerrådet enighet kring en position (genom
QMV om så behövs). Om EP godkänner eller inte motsätter sig förslaget kan det
antas i andra steget. Om EP röstar emot faller förslaget. Om EP röstar för att göra
tillägg och dessa inte accepteras av ministerrådet skickas förslaget…
•
…till ett tredje steg (men 90 % av förslagen antas i de två första stegen). Steg tre
består av tillsättandet av en kommitté med lika många ledamöter från EP och
ministerrådet…
•
…kommittén har 6 veckor på sig att presentera ett förslag som sänds tillbaka till EP
och ministerrådet. Om dessa antar förslaget blir det lag. Om någon av dem röstar
emot faller förslag.
•
Vilket vanligtvis leder till att kommissionen arbetar fram ett nytt förslag på basis av
det gamla men med ändringar som skall göra att det antas.
Consultation procedure/samråd
•
Ett steg, ministerrådet fattar det avgörande beslutet
•
Men: ministerrådet måste samråda med EP och i vissa fall också
regionkommittén och EESC (European Economic and Social Committee)
•
EP har inte vetorätt inom denna procedur, men kan förslå ändringar till
lagförslag och kan vänta med att meddela sin åsikt om förslaget.
Förslaget kan inte antas innan EP gett sin syn på det. EP är dock skyldiga
att meddela sin åsikt. Det innebär att EP kan fördröja, men inte stoppa,
lagförslag.
•
•
Ofta har ministerrådet redan bestämt sig och inväntar endast EP:s åsikt av
formella skäl.
•
Inom ministerrådet försöker medlemsstaterna komma överens. De flesta
förslag kräver enhällighet inom denna procedur men vissa kan gå igenom
med QMV.
Consent procedure/samtycke
• Ett steg: kräver samtycke av både EP och
ministerrådet. EP kan inte föreslå ändringar.
• Ibland, men inte alltid krävs enhällighet i
ministerrådet. Ibland räcker det med majoritet av
de som röstar i EP, ibland krävs en absolut
majoritet av alla ledamöter.
• Används gällande EU:s utvidgningar,
internationella avtal, fleråriga budgetramar för
EU, och utvidgning av medborgerliga rättigheter.
Vad händer sedan?
•
•
•
•
•
•
•
När förslaget blivit lag krävs ofta ytterligare implementerande ”teknisk”
lagstiftning av kommissionen för att anpassa det till de konkreta
omständigheter. Det mesta av EU:s lagstiftning är i själva verket sådan
”teknisk” lagstiftning.
Breda ramverk kräver ytterligare policylagstiftning.
De flesta regleringar och beslut gäller omedelbart, men direktiv måste
omvandlas till nationell lag innan de börjar gälla. Direktiven anger en
tidtabell för detta och medlemsstaterna återkommer när förslaget
genomförts.
Detta kan ske på lite olika sätt i olika medlemsstater och för olika förslag:
genom ny nationell lag eller genom tillägg till redan gällande nationell lag.
Kommissionen övervakar implementeringen, medan nationella och
regionala myndigheter genomför, förutom t.ex. konkurrenslagstiftning
som implementeras direkt av kommissionen (varför?).
Problem: nationella myndigheter kan vara ovilliga att implementera mot
nationella intressen/preferenser. Nationella myndigheter kan också
implementera på ett felaktigt sätt p.g.a. de helt enkelt missförstår EUlagstiftningen som är komplex.
Bedrägerier förekommer också i viss utsträckning (5 % av budgeten?).