LIU A 181-232.qxd
07-08-22
13.01
Hornsimpa
Mg/kg
600
Medelvärden av
DDT-halt i sillgrissleägg
500
400
300
Sida 230
Förutom torsk fiskas det mycket
strömming och skarpsill i Östersjön. De
tre arterna står för 85 % av fisket.
Torsken är en rovfisk, medan de båda
övriga är stimbildande planktonätare.
Strömmingen heter sill på västkusten,
men när den blir mindre till storleken
i Östersjöns bräckta vatten byter den
namn till strömming. Namnbytet sker
i jämnhöjd med södra Kalmarsund.
Strömmingen förekommer längs
hela ostkusten upp till Bottenviken,
liksom den till storleken ännu mindre
skarpsillen. Denna sill har fått sitt
namn av att bukfjällen är skarpa och
tandade. Den säljs ofta i burkar som
det står ansjovis eller sardiner på.
Torsken väljer gärna skarpsill som
föda, medan skarpsillen i sin tur konsumerar torskens ägg och yngel. De
håller därför sina bestånd i balans, en
jämvikt som kan äventyras, om den
ena eller andra arten överfiskas.
I Bottenviken konkurrerar torsken
med hornsimpan. Den är en ishavsrelikt från ett kallare och sötare skede i
Östersjöns utvecklingshistoria (s 221),
som lever kvar både i Östersjön och i
vissa insjöar. Man spår att hornsimpan
kommer att överta torskens nisch, om
salthalten i framtiden skulle sjunka i
Östersjön. Ökar däremot salthalten,
gynnas torsken.
Andra betydelsefulla ishavsrelikter i
Östersjön, och även i vissa djupa, kalla
insjöar som t ex Vättern, är kräftdjuren
vitmärla och pungräka samt skorv, som
är en ishavsgråsugga. Hornsimpa och
torsk konkurrerar om skorv och vitmärla, medan pungräkan räknas som
ett stort plankton (makroplankton) och
blir till föda för bl a strömmingen.
200
Sälar
100
0
1960 1970 1980 1985 1990 1995
År
230
• LIV I UTVECKLING A
I toppen på kustvattnens näringskedjor befinner sig sälarna. Vi har tre arter
i Sverige och de livnär sig i huvudsak
av fiskföda. En av dem, vikaren, tillhör
också ishavsrelikterna (köldrelikt,
s 201). Den hör huvudsakligen hemma i Bottenviken men har efter istiden
också blivit ”instängd” i den finska insjön Saimen och i ryska Ladoga. En
nära släkting till den finns i Bajkalsjön
i Sibirien.
Gråsälen är spridd runt hela den
svenska kusten, men förekommer bara
sporadiskt i södra Östersjön och på
Västkusten. Knubbsälen (s 196) har däremot sin huvudutbredning på Västkusten och i lokala förekomster om
några hundra individer på vardera
Måkläppen i Öresund och i södra
Kalmarsund.
Hanarna är hos knubb- och gråsäl
mycket större än honorna. Annars är
våra sälar lika till det yttre men skiljer
sig ekologiskt. Vikaren, som är den till
storleken minsta, förökar sig på fast is,
medan gråsälen föredrar drivis. Det är
ett sätt att skydda ungarna från landpredatorer. Gråsälen uppvisar dessutom stor rörlighet och söker sig snabbt
till områden med god fisktillgång.
Knubbsälen avviker från de båda övriga genom att den nyfödda ungen (kuten) direkt går i vattnet och börjar simma. Den kan dock inte dia i vatten.
Knubbsälen uppvisar den bästa anpassningsförmågan av de tre och är opportunist (s 88). Den lever på grunt vatten,
där den har ett 30-tal bottenlevande fiskarter, bl a olika plattfiskar, och andra
djur att välja bland som föda.
Jämförelser av sälarnas mtDNA
(s 22) visar att knubb- och gråsäl står
varandra nära, men de bildar inte hybrider i naturen.
Sälarnas tillbakagång under den senare delen av 1900-talet har varit föremål för mycken oro, diskussion och
spekulation. Eftersom de är toppkonsumenter i en näringskedja, som kan
ha gått via plankton – strömming –
lax, har de förutom jakt troligen blivit
offer för miljögifter som de beständiga,
klorerade kolvätena DDT och PCB
(s 196). Det är ämnen som bioackumuleras i feta fiskar.
