1
Introduktion till temat för Böneveckan 2008
Be ständigt
(1 Thess 5:17)
Ett viktigt jubileum
Bibeltext och tema för 2008
Kristi bön – och kristen enhet
De åtta dagarna
Förberedelserna för materialet för Böneveckan för kristen enhet 2008
Gudstjänstordning
De åtta dagarna
Dag 1
Dag 2
Dag 3
Dag 4
Dag 5
Dag 6
Dag 7
Dag 8
Den ekumeniska situationen i USA
2
Introduktion till temat för Böneveckan 2008
”Be ständigt” (1 Thess 5:17)
Ett viktigt jubileum
2008 års Bönevecka för kristen enhet uppmärksammar hundraårsminnet av den första
”Böneoktaven för kristen enhet”. För 100 år sedan introducerade fader Paul Wattson,
episkopal (anglikansk) präst och en av grundarna av Society of the Atonement i Graymoor
(Garrison, New York), en böneoktav för kristen enhet som firades för första gången 18-25
januari 1908. Exakt 60 år senare, 1968, fick kyrkor och församlingar runt om i världen för
första gången ta emot ett material till Böneveckan för kristen enhet, vilket hade iordningställts
gemensamt av Kyrkornas Världsråds Faith and Order-kommission och Katolska kyrkans
Sekretariat för främjande av kristen enhet.
I dag har samarbetet mellan anglikanska, protestantiska, ortodoxa och katolska kyrkor,
församlingar och grupper blivit en vedertagen praxis inför planeringen och genomförandet av
böneveckan. Detta enkla faktum är i sig ett starkt bevis på kraften i bönen för enhet. Det ger
oss rätt att tala om Böneveckan för kristen enhet som en framgång och ett skäl till stor glädje
och tacksamhet.
När vi ser på böneveckans historia utifrån dessa två jubileer är det förstås självklart att bön för
enhet inte är något som uppfunnits under det senaste seklet. Jesus själv bad till Fadern ”att de
alla skall bli ett”. Kristna har gjort denna bön till sin egen på otaliga sätt alltsedan dess. Mitt i
vår splittring har kristna inom alla traditioner bett, medvetna om att de är inneslutna i Kristi
bön för enhet bland alla hans efterföljare. De ortodoxa kyrkornas uråldriga vardagsliturgi
inbjuder exempelvis de trogna att be för fred och för allas enhet.
Paul Wattson och Paul Couturier
När fader Paul Wattson fick idén till böneoktaven – som betraktas som ursprunget för den
nutida Böneveckan för kristen enhet – och startade den, uppfattade han enhet som de olika
kyrkornas återvändande till den romersk-katolska kyrkan. Detta påverkade hans val av datum
för oktaven, från den 18 januari, som vid denna tid var den liturgiska dagen för Petri stol, till
den 25 januari, då Paulus omvändelse firas. Sedan Society of the Atonement hade mottagits
som en organisation inom den romersk-katolska kyrkan 1909 gav påven Pius X oktaven för
enhet sin officiella välsignelse.
Vid mitten av 1930-talet gav abbé Paul Couturier i Lyon, Frankrike, enhetsoktaven en ny
inriktning. Vid denna tid hade firandet av oktaven börjat spridas inom den katolska kyrkan
och bland ett fåtal anglikanska gemenskaper som var positiva till en återförening med
biskopen av Rom. Denna inställning förkastades dock av teologiska skäl av många kristna
utanför den romersk-katolska kyrkan. Abbé Paul behöll tidpunkten 18-25 januari men ändrade
terminologin. ”Universella böneveckan för kristen enhet”, vars syfte var bön för kyrkans
enhet ”på det sätt som Kristus vill”.
Faith and Order (Tro och ämbete)
Vi kan också urskilja ett annat flöde av initiativ till bön för kristen enhet bland källorna till
böneveckan. År 1915 trycktes A Manual of Prayer for Christian Unity av The Commission of
the Protestant Episcopal Church in the United States of America on the World Conference on
3
Faith and Order. Den korta inledningen betonade förhoppningen att man bad för enhet i olika
kristna gemenskaper men inte att man nödvändigtvis bad tillsammans, rent fysiskt. Man
förväntade sig inte heller att ”liturgiska kyrkor som den romersk-katolska och den ortodoxa”
skulle använda sig av materialet, utan snarare att dessa skulle utnyttja sitt eget rika arv och
sina resurser när de bad för kristen enhet.
Från och med 1921 gav Fortsättningskommittén för Världskonferensen för tro och ämbete ut
material till en Böneoktav för kristen enhet och föreslog att den förlades till de åtta dagarna
före pingst. 1941 ändrade Kommissionen för Faith and Order dessa datum till januari, så att
de skulle sammanfalla med det katolska initiativet och de båda rörelserna skulle inbjuda
kristna att be vid samma tidpunkt.
På väg mot ett gemensamt firande av böneveckan
Det var vid slutet av böneoktaven den 25 januari 1959 som påven Johannes XXIII kallade till
Andra Vatikankonciliet som med kraft förde in den katolska kyrkan i den ekumeniska
rörelsen. Konciliet öppnade också dörren för officiellt samarbete mellan Kyrkornas
Världsråds Sekretariat för Faith and Order och Vatikanens Sekretariat för främjande av
kristen enhet. 1968 blev den första produkten av det samarbetet färdig att använda. Sedan
1973 har en ekumenisk grupp från någon del av världen inbjudits att förbereda ett första
utkast till material för böneveckan. Det revideras sedan av den gemensamma internationella
förberedelsegruppen. Att färdas på detta sätt runt vår jord förstärker böneveckans sant
ekumeniska karaktär. Denna långa historia av gemensam planering och genomförande av
Böneveckan för kristen enhet ledde år 2004 slutligen till helt gemensam utgivning av
materialet av Faith and Order och Påvliga rådet för främjande av kristen enhet.
Bibeltext och tema för 2008
Bibeltexten för hundraårsjubileet av Böneveckan för kristen enhet har hämtats från Första
Thessalonikerbrevet. Orden ”be ständigt” (1 Thess 5:17) betonar bönens grundläggande roll i
den kristna gemenskapens liv, i medlemmarnas växande relation till Kristus och till varandra.
Texten ingår i en rad påbud, uttalanden, där Paulus uppmanar gemenskapen att leva ut sin
gudagivna enhet i Kristus, att i praktiken också vara det den är i teorin: Kristi kropp, tydligt
förenad på denna plats.
Brevet till thessalonikerna, skrivet år 50 eller 51 e Kr och av de flesta exegeter ansett som det
tidigaste av Paulus kända brev, speglar Paulus’ intensiva relation till den kristna gemenskapen
i Thessalonike. Paulus hade stora förväntningar på församlingen i Thessalonike. Att den vuxit
till i tro, hopp och kärlek, att den tagit emot Ordet trots lidanden och glatt sig i den heliga
Anden – allt detta väckte hans beundran och beröm (1 Thess 1:2-10). Men ändå var han
bekymrad. Hans plötsliga avresa hade inte givit honom tillräckligt med tid att befästa det verk
han påbörjat och han hade fått oroande rapporter.
Ett av Paulus’ huvudsyften var att stärka enheten inom gemenskapen. Inte ens döden förmår
bryta de band som förenar Kristi kropp. Kristus har dött och uppstått för alla, för att vid Kristi
återkomst både de som redan avsomnat och de som fortfarande är i livet ”skall leva
tillsammans med honom” (5:10). Detta leder Paulus till textens påbud (1 Thess 5:13b-18),
som utvalts som utgångspunkt för årets bönevecka från en något längre lista på uppmaningar.
Sammanhanget börjar med Paulus vädjan till medlemmarna i gemenskapen att hålla fred med
4
varandra (5:13b), en fred som inte innebär enbart frånvaro av konflikt utan ett tillstånd av
harmoni, där allas gåvor bidrar till gemenskapens hälsa och tillväxt.
Det är anmärkningsvärt att Paulus inte erbjuder abstrakt teologisk undervisning eller talar om
känslor. Precis som i den välkända texten om kärlek i 1 Kor 13 föreskriver han i stället
specifika handlingar, sätt att uppföra sig, varigenom gemenskapens medlemmar visar sitt
engagemang och ansvar för varandra inom Kristi kropp. Kärleken skall praktiseras och
synliggöras.
Själva påbuden, det som leder till fred, är enligt Paulus: ta vara på allas gåvor och uppmuntra
de modfällda, hjälpa de svaga, ha tålamod med alla, inte löna ont med ont utan göra gott mot
varandra och mot alla andra, alltid vara glada, be ständigt och tacka Gud under alla
förhållanden (5:14-18a). Avsnittet vi valt avslutas med bekräftelsen att om gemenskapen gör
allt detta så förverkligar den ”Guds vilja i Jesus Kristus” (5:18b).
Uppmaningen att ”be ständigt” (5:17) är inbäddad i denna påbudslista. Det betonar att den
kristna gemenskapens liv är möjligt endast genom ett liv i bön. Det visar vidare att bön är en
nödvändig del av de kristnas liv när de försöker uttrycka den enhet de fått i Kristus. Det är en
enhet som inte inskränker sig till överenskommelser i lärofrågor och formella uttalanden utan
finner uttryck i sådant som leder till fred, i konkreta handlingar som uttrycker och ökar deras
enhet i Kristus och med varandra.
Kristi bön – och kristen enhet
I vårt dop förbinder vi oss att följa Kristus och göra hans vilja. Hans vilja för lärjungarna
uttrycktes i en bön för enhet för att andra skulle tro att han var den som Gud sänt. Bön som
ansluter till Jesu bön för enhet har av en del kyrkor kommit att åberopas som ett uttryck för
”andlig ekumenik” (spiritual ecumenism). Denna bön är mest intensiv under Böneveckan för
kristen enhet men behöver strömma vidare in i vårt vardagsliv. Vi inser att kristen enhet inte
kan åstadkommas enbart genom mänsklig ansträngning utan alltid är ett verk av den heliga
Anden. Som människor kan vi inte skapa eller organisera enheten. Vi kan bara ta emot den
som en Andens gåva när vi själva är beredda att ta emot den.
Andlig ekumenik leder till ett utbyte av andliga gåvor, så att det som saknas i en tradition
kompletteras med det den behöver. Detta gör det möjligt för oss att gå bortom
samfundsetiketterna till alla goda gåvors Givare. Det remarkabla med bön är att det första som
påverkas är vi själva. Våra egna sinnen och hjärtan formas av bönen när vi försöker översätta
bönen i handling, det sanna provet på dess äkthet. Andlig ekumenik leder till ett helande av
våra minnen. Vi konfronterar de svåra händelser i det förflutna som givit upphov till skilda
tolkningar av vad som hänt och varför. Det leder till att vi kan överskrida de gränser som skilt
oss åt. Med andra ord är syftet med andlig ekumenik kristen enhet som leder oss till mission
för Guds ära.
Om de troende ska följa Jesus, måste de arbeta och be för kristen enhet. Kyrkorna har
emellertid olika visioner om den synliga enhet som vi ber för. För somliga är målet full,
synlig enhet, som förenar kyrkor och samfund i en gemensam bekännelse, liturgi och
sakrament, vittnesbörd, beslutsfattande och strukturer. Andra söker en ”försonad mångfald”,
där kyrkorna samverkar för att presentera ett entydigt vittnesbörd för världen. För ytterligare
andra består enheten i de osynliga band som länkar oss till Kristus och varandra, med
betoning på våra individuella sätt att leva ut vår tro i världen.
5
I detta sammanhang är bön för kristen enhet en bön som utmanar. Det är bön som förändrar
både vår personliga och vår konfessionella identitet. Till syvende och sist innebär det att vi är
villiga att ge upp vår syn på enhet och i stället koncentrera oss på vad Gud vill för sitt folk.
Detta innebär emellertid inte att vi gör oss av med vår särart, för enhet uttrycks naturligt i
mångfald. Det är enhet i mångfald som speglar kärleksgemenskapens mysterium, som vi
upplever den i Guds eget väsen.
De åtta dagarna
Meditationerna i materialet för de åtta dagarna i årets bönevecka bygger på tanken att bön för
kristen enhet, andlig ekumenik, är grundläggande för alla andra aspekter av de kristnas
enhetssträvanden.
Inledningsmeditationen beskriver enhet som en gåva och en utmaning för kyrkan och väcker
funderingar kring vad det innebär att be ständigt för enhet.
Dag 2 inbjuder kristna att lita på Gud och tacka när de verkar och ber för enhet, medvetna om
att det är den heliga Anden som leder vår ekumeniska pilgrimsfärd.
Att våra hjärtan ständigt behöver omvändas, både individuellt och som kyrkor, fokuseras i den
tredje betraktelsen.
Dag 4 har rubriken ”Be ständigt för rättvisa” och utmanar kristna till Kristus-centrerad bön,
som leder oss att samarbeta när vi reagerar inför orättvisor och behoven hos en lidande
mänsklighet. Tålamod och uthållighet hör samman i det kristna livet.
Dag 5 uppmanar oss att vara ödmjukt medvetna om att våra systrar och bröder går i olika takt
och rytm i strävan efter den enhet som Kristus önskar för sina lärjungar.
Meditationen för dag 6 uppmanar till bön om nåden att vara Guds villiga verktyg i
försoningsarbetet.
Dag 7 påminner om att, precis som vi lärt oss att samarbeta inför andras nöd, borde vi också
kunna lära oss att vandra tillsammans i bön och lära oss uppskatta de många olika sätt som
kristna använder för att lägga fram sina behov inför Gud.
Den sista meditationen gör en lägesbestämning av var vi befinner oss på vår färd mot enhet,
som är ledd av Anden, och kallar oss och våra kyrkor att överlåta oss på nytt till att helhjärtat
be och sträva efter den enhet och fred som Gud vill.
Förberedelserna för materialet för Böneveckan för kristen enhet 2008
Det första utkastet förbereddes av Graymoor Ecumenical & Interreligious Institute, New
York, National Council of Churches of Christ USA (NCCCUSA) (Nationella Kristna Rådet
USA), United States Conference of Catholic Bishops (USCCB) (Katolska biskopskonferensen
i USA) samt Interchurch Center, New York. Alla inblandade har speciellt noterat
hundraårsminnet av den första böneoktaven i Graymoor, Garrison, New York 18-25 januari
1908. Temat och texterna uppmärksammar hundra år av bön, samtidigt som de uppmanar till
en förnyelse av Böneveckan för kristen enhet, därav temat ”Be ständigt”.
6
Materialet redigerades och fick sin nuvarande form vid ett sammanträde med den
internationella förberedelsegrupp som tillsatts av Faith and Order-kommissionen inom
Kyrkornas Världsråd och Påvliga rådet för främjande av kristen enhet.
Gudstjänstordning
”Be ständigt” (1 Thess 5:17)
L: Ledare
A: Alla
Psalm (Förslag: Svenska Psalmboken/Psalmer & Sånger, Sv Ps/Ps&S 1:1-5)
Välkomstord
L: Låt oss be Fadern att han sänder oss sin heliga Andes gåvor; att våra hjärtan må öppna sig
för hans närvaro, att han må vara närvarande i våra böner och leda oss in i sin gemenskap. Låt
oss be den heliga Anden att sänka sig över var och en av oss, att välsigna Guds kyrka med sin
nåd och förena oss i Kristus.
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
L:
A:
Kom heliga Ande!
Fyll våra hjärtan med nåd!
Kom heliga Ande!
Befria oss från tvivel och misstro!
Kom heliga Ande!
Ge oss tro att gå vidare!
Kom heliga Ande!
Förvandla våra stenhjärtan!
Kom heliga Ande!
Kom med Guds rättvisa till vår värld!
Kom heliga Ande!
Hjälp oss att förstå att vi är syskon!
Kom heliga Ande!
Bryt ner murarna mellan oss!
Kom heliga Ande!
Ge oss dina gåvor, så att vi kan ge dem vidare!
Kom heliga Ande!
Vädja för oss, Guds ande, med dina djupa suckar som når längre än våra ord!
Kom heliga Ande!
Förena alla kristna i Jesus Kristus, vår Herre!
Psalm till den heliga Anden (Förslag: Sv Ps 646/Ps&S 396)
L: Vi ber genom Jesus Kristus, vår Herre, som lever och råder med Fadern och den heliga
Anden, en Gud, från evighet till evighet.
A: Amen
Guds Ord
Jes 55:6-9 Sök Herren medan han låter sig finnas
Psalm 34 (sjungs eller läses växelvis) Jag eländige ropade, Herren hörde
7
1 Thess 5:(12a) 13b-18 Be ständigt
Halleluja (sjungs. Förslag: Sv Ps 679 eller Ps&S 858)
Joh 17:6-21 Att de alla skall bli ett
Predikan
(Tystnad)
Tacksägelse
A:
Sannerligen, vår Gud är stor,
våra hjärtan fylls med förundran!
L:
Vi tackar dig för din tjänare Jesus
vars namn åkallas av många folk.
L1:
Vi tackar dig för Kristus, ditt sändebud,
som samlar dina skingrade barn.
L2:
Vi tackar dig för din heliga Ande,
som förenar oss och leder oss in i trons enhet.
L3:
Vi tackar dig för alla som banade väg
i sökandet efter kristen enhet.
L4:
Vi tackar för den ymniga frukt som denna oavbrutna bön för enhet i Kristus
givit, en bön som stiger upp från alla världsdelar.
L5:
Vi tackar för att du kallar oss till enhet.
L:
Från djupet av vår själ och våra hjärtan vänder vi oss nu till dig, o Gud vår
Fader, och ber dig med hela ditt folk i alla tider att din heliga Ande må sätta oss
i rörelse och förena oss i ett dop, en tro och en nattvardsgemenskap enligt din
vilja, till ditt namns ära.
Tacksägelsepsalm (Förslag: Sv Ps/Ps&S 10)
Förbön
L:
L1:
A:
L2:
A:
L3:
A:
Låt oss be till Fadern genom Sonen och den heliga Anden för våra kyrkor, vår
värld och oss själva.
Vi ber ständigt för alla kristnas enhet.
Herre, förbarma dig över oss.
Vi ber ständigt för ledarna för våra kyrkor och samfund, att vi alla skall bli ett.
Kriste, förbarma dig över oss.
För kyrkor och samfund som hotas av splittring och schism, att deras enhet skall
bevaras.
Herre, förbarma dig över oss.
8
L4:
A:
L5:
A:
L6:
A:
För ekumeniska råd i hela världen, på nationell och lokal nivå, för ekumeniska
dialoger inom och mellan våra kyrkor och samfund, så att det som skiljer oss åt
kan överbryggas genom vishet, kärlek och sanning.
Kriste, förbarma dig över oss.
Att alla kristna skall vittna om det glada budskapet och ta avstånd från allt som
förstör och välja rättvisa, fred och solidaritet. Vi ber för de fattiga, de förtryckta,
krigets och våldets offer. För de förkrossade och för dem som är hatade och illa
behandlade.
Herre, förbarma dig över oss.
Vi ber för dem som vi tyst nämner inför dig.
Amen
Fridshälsning
L:
Frid vare med er.
A:
Och med din ande.
L:
Låt oss nu ge varandra en fridshälsning och bekräfta vår enhet i bön, tro, kärlek
och i hoppet om en full gemenskap.
Musik
Trosbekännelsen
Den nicenska eller den apostoliska trosbekännelsen, se Sv Ps/Ps&S. Om den nicenska
trosbekännelsen används, föreslås den ekumeniska översättningen:
A: Vi* tror på en enda Gud
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt synligt och osynligt.
Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son,
född av Fadern före all tid,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning
steg ner från himlen.
blev människa av kött och blod
genom den heliga Anden och jungfrun Maria,
korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,
led döden och begravdes,
uppstod på tredje dagen
i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlen,
sitter på Faderns högra sida
och skall återvända i härlighet
för att döma levande och döda,
och vars välde aldrig skall ta slut.
9
Vi tror på den heliga Anden,
som är Herre och ger liv,
som utgår från Fadern,
som tillbeds och äras med Fadern och Sonen
och som talade genom profeterna.
Vi tror på en enda, helig,
universell/katolsk** och apostolisk kyrka.
Vi erkänner ett enda dop
till syndernas förlåtelse.
Vi väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.
*”Vi” kan ersättas med ”jag”.
** Valet mellan ”universell” och ”katolsk” överlåts åt respektive församling.
Herrens bön
L:
Låt oss med våra sinnen, hjärtan och röster förena oss med alla kristna i hela
världen när vi tillsammans ber den bön som Jesus gav oss:
A: Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran
i evighet. Amen
Ekumenisk förpliktelse
A:
Herre, vi ärar dig för den nåd du har visat oss genom den ekumeniska rörelsen.
Vi gläds över att vi kallats att tjäna dig i det gemensamma sökandet efter kristen
enhet och vi tackar för den heliga Andens verk och den fantastiska mångfald av
andliga gåvor som finns att dela. Vi förpliktar oss att hålla ut i ständig bön för
kristen enhet och att genom konkreta tecken på försoning försöka nå fram till
sann enhet i din Son, Jesus Kristus. Amen
Välsignelsen
L:
Herren vare med er.
A:
Och med din ande.
Välsignelsen
Psalm (Förslag: Sv Ps 399 eller Sv Ps/Ps&S 58)
10
Dag 1
Be ständigt
Be ständigt (1 Thess 5:17)
Jes 55:6-9
Ps 34
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Luk 18:1-8
Sök Herren medan han låter sig finnas
Jag sökte mig till Herren och han svarade mig
Be ständigt
Alltid be och inte ge upp
Kommentar
Paulus skriver: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds
vilja i Kristus Jesus.” Hans brev är skrivet till en grupp troende som är ängsliga inför döden.
Många goda troende bröder och systrar har insomnat innan Herren kommit tillbaka för att föra
alla in i sin uppståndelse. Vad kommer att hända med dessa troende som avlidit? Vad skall
hända med de levande? Paulus försäkrar att de döda skall uppstå tillsammans med de levande
och uppmanar dessa att ”be ständigt”. Vad innebär det att be ständigt? Vi hittar svar på denna
fråga i dagens texter. Hela vårt liv skall ägnas åt att söka Herren i förvissning om att den som
söker finner.
Mitt under den babyloniska fångenskapen, när allt verkade hopplöst och torrt, förkunnar
profeten Jesaja: ”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära.”
Även under exilen är Herren nära och vädjar till sitt folk att vända sig till honom i bön och
följa hans bud, så att de kan erfara han nåd och förlåtelse. Psalm 34 bekräftar profetens
övertygelse att Herren kommer att svara dem som ropar till honom. Den uppmanar inte bara
till att be utan uppehåll utan också till att lova och ära Gud.
I Lukasevangeliet undervisar Jesus sina lärjungar i liknelsen om änkan som sökte rättvisa hos
en domare som varken fruktade Gud eller respekterade människor. Berättelsen tjänar som en
påminnelse om behovet av ständig bön – att alltid be och inte ge upp – och om förtröstan på
att bönen kommer att besvaras: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar
till honom dag och natt?”
I vår strävan efter kristen enhet reflekterar vi över dessa texter för att hitta ”Guds vilja i
Kristus Jesus”. Det är Kristus som bor inom oss. Uppmaningen till oss att be ständigt blir en
del av hans eviga bön till Fadern ”att de alla skall bli ett … för att världen skall tro …” Den
enhet vi söker är enhet ”på det sätt som Kristus vill” och ”böneoktaven” för kristen enhet
speglar den bibliska tanken om fullbordan, att en dag kommer vår bön att besvaras.
Enhet är Guds gåva till kyrkan. Det är också en uppfordran till kristna att leva ut denna gåva.
Bön för kristen enhet är källan till alla mänskliga ansträngningar att ge uttryck för full synlig
enhet. Böneoktaven för kristen enhet har burit mycken frukt under sina hundra år. Men
hindren som fortfarande skiljer kristna och deras kyrkor åt är också många. Om vi inte skall
tappa modet måste vi be ständigt, så att vi kan söka Herren och hans vilja i allt vi gör och är.
Bön
Enhetens Herre, Fader, Son och helig Ande, vi ber ständigt att vi må bli ett, som du är en.
Fader, hör oss när vi söker dig. Kristus, dra oss in i den enhet som är din vilja för oss. Heliga
Ande, låt oss aldrig ge upp. Amen.
11
Dag 2
Be ständigt och lita på Gud allena
Tacka hela tiden Gud (1 Thess 5:18)
1 Kung 18:20-40
Ps 23
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Joh 11:17-44
Det är Herren som är Gud
Herren är min herde
Tacka hela tiden Gud
Fader, jag tackar dig för att du har hört mig
Kommentar
Bön är rotad i förtröstan på att Gud är mäktig och trofast. Endast Gud är den som håller allt i
sina händer, nutid och framtid. Guds Ord är trovärdigt och sant.
Berättelsen om Elia i 1 Kung visar på ett övertygande sätt att Gud är den ende Guden. Elia
läxar upp avfällingarna som dyrkar Baal som inte svarar på deras böner. Men när Elia ber till
Israels ende Gud är svaret omedelbart och mirakulöst. När folket inser detta, vänder det
tillbaka till Gud.
Psalm 23 är en bekännelse om djup förtröstan. Den skildrar en människa som tror att Gud
leder henne och förblir hos henne även i livets mörka stunder och i tider av förtvivlan och
förtryck.
Vi kan möta omständigheter som är svåra eller rentav turbulenta. Vi kan uppleva ögonblick av
förtvivlan och uppgivenhet. Ibland känner vi att Gud är fördold. Men Gud är inte frånvarande.
Gud vill bevisa sin befriande kraft mitt i vår mänskliga kamp. Därför tackar vi Gud under alla
omständigheter.
Uppväckandet av Lasaros från de döda är en av de mest dramatiska scenerna i
Johannesevangeliet. Det är ett bevis på Kristi förmåga att bryta dödens bojor och en försmak
av den nya skapelsen. Mitt bland människorna ber Jesus högt till Fadern och tackar honom för
de mäktiga ting han kommer att uträtta. Guds frälsningsverk fullkomnas genom Kristus för att
alla skall komma till tro.
Den ekumeniska pilgrimsvandringen är ett sätt för oss att inse Guds märkliga gärningar.
Kristna grupper som har varit åtskilda kommer samman. De upptäcker sin enhet i Kristus och
börjar förstå att de tillhör en enda kyrka och behöver varandra.
Visionen om enhet kan förmörkas. Ibland hotas den av besvikelser och spänningar. Man
undrar om vi kristna verkligen är kallade att hålla samman. Vår ständiga bön stärker oss
medan vi vänder blicken mot Gud och litar på Gud. Vi är förvissade om att Gud fortfarande
verkar i oss och vill leda oss till ljus och seger. Gudsriket börjar med försoning och växande
enhet mellan oss.
Bön
Skapelsens Gud, hör dina barns bön. Hjälp oss behålla vår tro och tillit till dig. Lär oss att vara
tacksamma under allt och lita till din nåd. Ge oss sanning och vishet, så att din kyrka kan
väckas till nytt liv i en enda gemenskap. Endast du är vårt hopp. Amen.
12
Dag 3
Be ständigt om omvändelse
Tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda (1 Thess
5:14)
Jona 3:1-10
Ps 51:8-15
1 Thess 5:(12a)13b-18
Mark 11:15-17
Nineves ånger
Skapa i mig, Gud ett rent hjärta
Uppmuntra de modfällda
Ett bönens hus
Kommentar
Begynnelsen och hjärtat i det ekumeniska vågstycket är en tvingande kallelse till ånger och
omvändelse. Ibland behöver vi veta hur vi skall tala varandra till rätta inom våra kristna
sammanhang, precis som Paulus inbjuder oss att göra i Första brevet till thessalonikerna. Om
den ene eller andre orsakar splittring bör han tillrättavisas. Om en del är rädda för allt som en
svår försoningsprocess kan innebära, bör de uppmuntras.
Varför dölja sanningen? Om det råder splittring mellan kristna så beror det även på bristande
vilja att engagera sig i ekumenisk dialog eller bön för enhet, helt enkelt.
Bibeln berättar om hur Gud sände Jona till Nineve och hur hela staden ångrade sig. På samma
sätt måste kristna grupper lyssna till Guds Ord och ångra sig. Under det senaste århundradet
har det inte rått någon brist på enhetsprofeter som uppmärksammat de kristna på den trolöshet
som splittringen är bevis på och som erinrat dem om nödvändigheten av försoning.
Mot bakgrund av Jesu kraftfulla ingripande i templet kan kallelsen till oss kristna att försonas
allvarligt ifrågasätta vår inskränkta självbild. Även vi behöver verkligen renas. Vi behöver
veta hur vi kan rena våra hjärtan från allt som hindrar dem att vara ett verkligt bönens hus
som värnar om alla folks enhet.
Bön
Herre, du vill att vi skall vara sanna djupt inom oss. I vårt hjärtas fördolda lär du oss vishet.
Lär oss att uppmuntra varandra på vägen mot enhet. Visa oss den omvändelse som krävs för
försoning. Vi ber dig, ge var och en av oss ett nytt och sant ekumeniskt hjärta. Amen.
13
Dag 4
Be ständigt för rättvisa
Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott,
mot varandra och mot alla andra (1 Thess 5:15)
2 Mos 3:1-12
Ps 146
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Matt 5:38-42
Gud hör israeliternas rop
Herren ger de förtryckta deras rätt
Se till att ingen lönar ont med ont
Värj er inte mot det onda
Kommentar
Som Guds samlade folk är vi kallade att be för rättvisa. Gud hör ropen från de förtryckta, de
nödlidande, den föräldralösa och änkan. Gud är en rättvis Gud och svarar genom sin Son
Jesus Kristus, som manar oss att arbeta tillsammans i enhet med fred, inte med våld. Paulus
betonar också detta med orden: ”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra
gott, mot varandra och mot alla andra.”
Kristna ber ständigt för rättvisa, för att varenda människa ska behandlas värdigt och få sin
rättmätiga del i denna värld. I USA krävdes det ett blodigt inbördeskrig för att få slut på
slaveriet, och därefter följde ett sekel av statligt sanktionerad rasism. Till och med kyrkorna
var segregerade efter hudfärg. Sorgligt nog dröjer rasism och fördomar av andra slag, till
exempel främlingsfientlighet, fortfarande kvar i det amerikanska samhället.
Ändå var det tack vare kyrkorna, i synnerhet de afroamerikanska och deras ekumeniska
partner och allra mest tack vare det ickevåldsmotstånd som pastor Martin Luther King Jr
ledde, som mänskliga rättigheter för alla lagfästes i Amerika. Hans djupa övertygelse att
endast Kristus-lik kärlek kan övervinna hatet och förvandla samhället fortsätter att inspirera
kristna och samla dem till kamp för rättvisa. Kings födelsedag är en nationell helgdag i USA
och uppmärksammas sedan några år även i Sverige. Den infaller antingen alldeles före eller
under Böneveckan för kristen enhet (i år den 21 januari).
Gud hörde och besvarade israeliternas rop. Gud lyssnar fortfarande och besvarar ropen från
alla som är förtryckta. Jesus påminner oss om att Guds rättvisa uttrycks i hans villighet att
offra sin egen trygghet, sin egen makt och prestige, ja, till och med sitt liv för att ge vår värld
den rättvisa och försoning som gör att alla människor behandlas likvärdigt.
Det är bara när vi hör och besvarar de förtrycktas rop som vi kan göra gemensamma framsteg
på vägen mot enhet. Detta gäller även för den ekumeniska rörelsen, där vi kan nödgas gå ”en
extra mil” i vår önskan att lyssna på varandra, förkasta oförsonlighet och handla i kärlek.
Bön
Herre vår Gud, du skapade mänskligheten, kvinnor och män, till din avbild. Må vi be ständigt
och med ett sinne och hjärta att de hungrande i vår värld skall bli mättade, de förtryckta
befriade, alla människor värdigt behandlade. Låt oss få vara dina redskap i förverkligandet av
denna längtan. Vi ber om detta i Jesu Kristi namn. Amen.
14
Dag 5
Be ständigt med tålmodigt hjärta
Ha tålamod med alla (1 Thess 5:14)
2 Mos 17:1-4
Ps 1
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Luk 18:9-14
Varför?
Bära frukt i rätt tid
Ha tålamod med alla
En ödmjuk bön
Kommentar
Vi kan inte vara likgiltiga inför de kristnas splittring och vi väntar med rätta otåligt på att
försoningens dag skall komma. Men vi måste också vara medvetna om att ekumeniska
insatser inte stöttas på samma sätt överallt. En del går framåt med stora kliv, andra tar det mer
försiktigt. Vi måste följa Paulus uppmaning att vara tålmodiga mot alla.
Liksom den bedjande farisén är det lätt för oss att komma inför Gud med det högmod som är
typiskt för dem som gör allt på rätt sätt: ”Jag är inte som andra människor.” Om vi ibland
frestas att fördöma trögheten eller brådskan hos medlemmar i vår kyrka eller bland dem vi för
ekumenisk dialog med, så är uppmaningen att ha tålamod en viktig varning i rätt tid.
Ibland är det mot Gud vi visar otålighet. I likhet med folket i öknen ifrågasätter vi ibland Gud.
Varför måste vi fortsätta denna smärtsamma färd, om det inte tjänar något till? Låt oss bevara
tillförsikten. Gud besvarar våra böner hur och när han vill. Han kommer att skapa nya vägar
att möta dagens behov av kristen sammanhållning.
Bön
Herre, gör oss till dina lärjungar så att vi aktar på ditt Ord dag och natt. På vår färd mot enhet,
ge oss hopp om frukt i rätt tid. När fördomar och misstänksamhet verkar dominera ber vi dig
om den ödmjukhet och det tålamod som behövs för försoning. Amen.
15
Dag 6
Be ständigt om nåd att arbeta med Gud
Var alltid glada, be ständigt (1 Thess 5:16)
2 Sam 7:18-29
Ps 86
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Luk 10:1-24
Davids lovprisning och glädje
Herre, hör mig
Var alltid glada
Utsändningen av de sjuttiotvå
Kommentar
När vi ber anpassar vi vår vilja till Guds och hjälper därmed till att fullborda Guds avsikt. Vi
behöver den heliga Anden för att förändra de troendes hjärtan, så att vi undfår den nåd som
behövs för att samarbeta med Gud och delta i Guds mission och uppnå den enhet Gud vill.
När vi ständigt ber om detta blir vi medvetna om att det behövs ”fler arbetare till skörden”.
Vid många ekumeniska samlingar, i synnerhet vid den nationella konferens för kristen enhet
som hålls årligen i USA, inser man att fler unga behöver lockas med i den ekumeniska
rörelsen, om den skall blomstra i dag och i nästa generation. Vi behöver fler arbetare som
upplevt glädjen i att be för delaktighet i Guds verk.
Texterna för dag 6 ger oss insikt om vad det innebär att arbeta i evangeliets tjänst. Häpen över
att han kan få vara med i planeringen av ett magnifikt tempelbygge åt Herren, frågar David:
”Kan Gud verkligen ta sin boning på jorden?”. Sedan avslutar han med: ”Jag ber dig välsigna
min ätt så att den alltid består inför dig.”
Psalmisten ber: ”Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Lär mig att
helhjärtat vörda ditt namn. Jag vill tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och alltid ära
ditt namn.”
När Jesus skickar ut de sjuttiotvå, bekräftar han att hans fred och nyheten att ”Guds rike är
snart hos er” skulle förkunnas i hela världen genom hans lärjungar och genom dem som kom
till tro på honom genom deras ord. När de återvänder i glädje, trots motgångar, gläds Jesus
över att de lyckats betvinga demoner i hans namn. Budskapet är att aldrig sluta, aldrig ge upp.
Gud vill att Guds folk ska vara ett. Liksom de kristna i Thessalonike uppmanas vi att ”alltid
vara glada” och att ”be ständigt” i förtröstan att när vi överlåter oss själva helt till att verka
med Gud så kommer målet om den enhet som Gud avser äntligen att uppfyllas.
Bön
Herre, vår Gud, vars väsen är fullkomlig enhet, låt våra hjärtan brinna av längtan och hopp om
enhet, så att vi aldrig slutar arbeta för evangeliets skull. Vi ber om detta genom Jesus Kristus,
vår Herre. Amen.
16
Dag 7
Be om vad ni behöver
Stöd de svaga (1 Thess 5:14)
1 Sam 1:9-20
Ps 86
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Luk 11:5-13
Hanna ber om en son
Lyssna till min bön
Vi uppmanar er … stöd de svaga
Be, så skall ni få
Kommentar
Barnlös och mycket bedrövad bad Hanna Gud om en son. I sinom tid besvarades hennes bön
och Samuel (som betyder ”jag bad Herren om honom”) föddes. I Lukasevangeliet läser vi att
Jesus själv säger till oss att ”be, så skall ni få”, och när vi är i trångmål, vänder vi oss till Gud
i bön. Svaret är kanske inte det vi väntat, men Gud svarar alltid.
Bönens kraft är enorm, särskilt när den kopplas till tjänst. Vi vet genom evangelierna att
Kristus vill att vi skall älska och tjäna varandra. I Paulus brev till thessalonikerna tas temat om
tjänst upp med befallningen: ”stöd de svaga”. Det är inte omöjligt för oss att ge ett ekumeniskt
och praktiskt svar på människors behov eller nöd; olika kyrkor arbetar ofta tillsammans. Men
deras vittnesbörd försvagas allvarligt av deras splittring i vissa situationer. När vi vill be
tillsammans är vi ibland mycket misstänksamma inför de olika sätt att be som vi möter i andra
kyrkotraditioner än vår egen: romerska katolikers bön som riktas till Gud genom helgonen
eller Maria, Jesu moder, de ortodoxas liturgiska böner, pingstvännernas sätt att be eller
protestanternas spontana böner som tilltalar Gud direkt, på ett vardagligt språk.
Det finns emellertid tecken på en ny inställning till olika sätt att be. I amerikanska kyrkor har
upplevelsen av pingstväckelsen även lett till en större uppskattning av bönens kraft, och
pingstvännerna har börjat känna sig mera hemma i den ekumeniska rörelsen. Diskussioner
med de ortodoxa kyrkorna inom Kyrkornas Världsråd har lett till större uppskattning av
varandras sätt att be.
Utan tvivel delar alla våra kyrkor och samfund tilltron till bönens kraft, något som kan främja
och berika den kristna enhetens sak – om vi bara förstår varandra och övervinner våra
skiljaktigheter. Vi bör be för och stödja de dialoger som försöker ta upp de skillnader mellan
våra kyrkor som hindrar oss från att komma samman vid Herrens bord. Om vi tillsammans
kunde be denna åminnelse- och tacksägelsebön skulle ett stort steg kunna tas på vägen mot
enhet.
Bön
Hjälp oss, Herre, att verkligen vara ett när vi ber för världens helande, för helande av
splittringen i våra kyrkor och i oss själva. Hjälp oss att inte tvivla på att du hör och vill svara
oss. I Jesu namn. Amen.
17
Dag 8
Be ständigt att de alla skall bli ett
Håll fred med varandra (1 Thess 5:13b)
Jes 11:6-13
Ps 122
1 Thess 5:(12a) 13b-18
Joh 17:6-24
Vargen skall bo med lammet
Frid vare inom dina murar
Håll fred med varandra
Att de alla skall bli ett
Kommentar
Gud vill att alla människor ska leva i fred med varandra. Denna fred är inte bara avsaknad av
krig eller konflikt; den shalom som Gud önskar uppstår ur en försonad mänsklighet, en
mänsklig familj som har del i och förkroppsligar den fred som endast Gud kan ge. Jesajas bild
av vargen som bor med lammet och pantern som ligger intill killingen ger oss en fantasifull
bild av den framtid som Gud önskar för oss. Fastän denna shalom inte är något vi kan skapa
på egen hand, är vi kallade att vara redskap för Herrens fred, hantverkare i Guds
försoningsbygge. Fred är liksom enhet en gåva och en kallelse.
Jesu vädjan om enhet bland hans lärjungar formades inte som ett påbud eller ett önskemål.
Den formades till en bön med ord som lyftes fram inför Fadern natten innan Jesus dödades.
Det är en bön som stiger upp ur djupet av hans hjärta och hans sändning när han förbereder
lärjungarna på allt som skall komma: Fader, må de alla bli ett.
När vi uppmärksammar hundraårsjubileet av Böneoktaven/Böneveckan för kristen enhet och
firar det mot bakgrund av seklers längtan efter, bön för och initiativ till kristen enhet, bör vi
med rätta tänka efter var vi befinner oss på denna resa, som är ledd av den heliga Anden. Det
är dags att tacka för den myckna frukt som bönen om enhet givit. På många platser har
fientlighet och missförstånd ersatts av respekt och vänskap mellan enskilda kristna och kristna
grupper. Kristna som samlats för att tillsammans be för enhet har ofta gått samman för att i
gemensam handling vittna om evangeliet och har arbetat sida vid sida i tjänst bland de
nödlidande. Dialog har bidragit till att bygga broar av förståelse och har lett fram till lösningar
på en del av de lärofrågor som skilt oss åt.
Men det är också dags att visa ånger, för genom vår splittring lever vi fortfarande under den
dom som finns i Jesu bön om enhet och i Paulus befallning att hålla fred med varandra. Idag
är kristna uppenbart splittrade i många frågor. Förutom fortsatta motsättningar i lärofrågor, är
vi ofta oense i frågor som handlar om moral och etik, krig och fred och aktuella frågor där ett
gemensamt vittnesbörd behövs. Splittrade internt och i konflikt med varandra missar vi vår
höga kallelse att vara tecken på och redskap för den enhet och fred som Gud vill.
Vad skall vi då säga? Det finns anledning att glädjas och orsak att sörja. Det är dags att tacka
för de gångna generationer som generöst gav av sig själva i försoningens tjänst, och dags att
på nytt överlåta oss själva till att bygga den enhet och fred som Kristus vill. Och det är dags
att åter fundera över vad det innebär att ständigt be – genom våra ord och handlingar, i våra
kyrkor och samfund.
Bön
Herre, gör oss till ett, ett i våra ord så att en enda andäktig bön må stiga upp till dig; ett i vår
längtan och strävan efter rättvisa; ett i kärlek så att vi tjänar dig genom att tjäna de minsta av
våra systrar och bröder; ett i längtan att få se ditt ansikte. Herre, gör oss till ett i dig. Amen.
18
Den ekumeniska situationen i USA/1
Olika kristna grupper har ingått i den kulturella erfarenheten i Amerika sedan de spanska
missionernas ankomst på 1500-talet och den brittiska, holländska och svenska koloniseringen
av Nordamerikas östkust på 1600-talet. I det som senare skulle bli de ursprungliga Förenta
staterna fanns tidiga anglikanska bosättningar i Virginia, puritanska kongregationalister i
Massachusetts, holländska reformerta församlingar i Nya Amsterdam (New York), Vännernas
sällskap (kväkare) i Pennsylvania, presbyterianer i New Jersey och romerska katoliker i
Maryland. De kristna uttryckssätten mångfaldigades allteftersom Förenta staterna utvidgades
över kontinenten. Denna mångfald är bevarad som en mänsklig rättighet och del av den
nationella identiteten i USA.
Dock kan amerikaner även erinra sig en sorglig brist på tolerans mot personer som inte delade
majoritetens identitet i de ursprungliga kolonierna/delstaterna. Baptister drevs ut ur
Massachusetts. Katoliker var inte välkomna på många platser, eftersom de antogs vara mer
lojala mot Rom än mot USA.
Slavar från Afrika och fria svarta män och kvinnor var inte välkomna att fira gudstjänst
tillsammans med vita medlemmar i de flesta kyrkor. Vännernas Sällskap, American Baptists
(baptistsamfundet i norr), mennoniterna och moraverna var viktiga undantag genom sin kamp
mot slaveriet och sitt stöd vid etablerandet av afro-amerikanska kristna församlingar. Ur
denna atmosfär där rasism stod i motsats till tron på den frihet som evangeliet erbjuder
uppstod afro-amerikanska kyrkor. Ur dessa grupper, och ur den wesleyanska metodismen,
utvecklades helighetsrörelsen i slutet av 1800-talet. Denna rörelse var det indirekta ursprunget
till 1900-talets pingströrelse.
Vid 1800-talets början präglades det unga USA av evangelisationsiver. Metodismen
evangeliserade tappert på landsbygden i den nya nationen. Ett andligt ”uppvaknande” ägde
rum vid ungefär samma tid. Det stöddes av teologer och predikanter vid teologiska seminarier
som Yale (Connecticut) och Princeton (New Jersey). Denna förnyelse av reformert
kristendom hade ett specifikt amerikanskt fokus: att förnya tron i början av den industriella
revolutionen i städerna och bland den växande strömmen av amerikaner som migrerade till
kontinentens centrala och västliga delar. I Ohioflodens dalgång ledde detta till ett nytt slags
evangelikal kristendom bland amerikanska protestanter. Det var en församlingsbaserad
kyrklig organisationsform som betonade individuell självständighet och självtillit, hårt arbete,
personlig omvändelse och frälsning. Samfundet Disciples of Christ (numera Christian
Church) och Sydstatsbaptisterna uppstod ur denna rörelse, liksom andra gemenskaper som går
under samlingsbeteckningen ”evangelikala” kristna. De blev förfäder till det tidiga 1900-talets
”fundamentalister”.
Den ursprungligen lilla katolska gemenskapen mångdubblades på mitten av 1800-talet genom
immigration från Europa, speciellt från Tyskland och Irland där det var hungersnöd. Likaså
anlände vid denna tid tyska och skandinaviska immigranter som var lutheraner, liksom
reformerta och anabaptistiska grupper som sökte land och möjligheter som saknades i Europa
på grund av krig eller fattigdom. Bland många amerikanska protestanter sågs den katolska
befolkningsökningen som ett hot mot den specifikt amerikanska typ av kristendom som hade
utvecklats. Men allteftersom immigrationen från Italien och Östeuropa fortsatte och franska
och spanska delar av Nordamerika erövrades eller annekterades av USA, blev
________________________________________
1/ Ansvar för denna text vilar enbart på dess amerikanska författare.
19
katolikerna en del av det amerikanska religiösa landskapet, om än en avskild del. Ortodox
immigration följde vid sekelskiftet i början av 1900-talet, sedan det förödande amerikanska
inbördeskriget satt stopp för slaveriet och USA anammat en mer progressiv självbild som
”smältdegel” för alla folk.
I början av 1900-talet började ekumeniska rörelser växa fram i USA, precis som i Europa.
Amerikanska protestanter samlades för att utforska sätt att samarbeta inom mission och
evangelisation, vilket resulterade i gemensamma kristna sociala inrättningar för att stödja de
fattiga, utbilda barn och ungdom och vårda sjuka. Nya sociala organisationer som KFUM och
Frälsningsarmén bidrog till denna strömning. Initiativet till Böneoktaven för kristen enhet
togs 1908 av en episkopal franciskansk kommunitet, Society of the Atonement, vid Graymoor,
i staden Garrison, New York.
Omkring 1910 började den episkopale biskopen Charles Brent och Peter Ainsley inom
Disciples of Christ en gemensam kampanj för att ta itu med frågorna kring Faith and Order
bland kyrkorna i USA. Två världskrig och en ekonomisk depression kom i vägen innan den
första – och enda – nordamerikanska konferensen kring Faith and Order kunde hållas vid
Oberlin College i Ohio 1957. Detta ledde till inrättandet av en permanent Faith and Orderkommission inom USA:s Nationella Kristna Råd. Efter Andra Vatikankonciliet anslöt sig
Katolska kyrkan i USA till Faith and Order-kommissionen. Nu när den inte längre är en kyrka
vid sidan om det amerikanska samhället har katolska kyrkan blivit en mycket aktiv och
positiv deltagare i den ekumeniska rörelsen.
Bildandet av United Church of Christ (1957), United Methodist Church (1968), Presbyterian
Church USA (1983) och Evangelical Lutheran Church of America (1987) förenade tidigare
åtskilda riktningar inom samma traditioner – reformerta, metodister, presbyterianer och
lutheraner. Samtidigt medverkade den katolska kyrkans ekumeniska engagemang till ett
produktivt arbete i form av såväl bilaterala dialoger inom USA som Faith and Orderkommissionens dialoger. Dialogen mellan lutheraner och katoliker i USA producerade ett
gemensamt uttalande om rättfärdiggörelse genom tro som blev grundläggande för ett
gemensamt internationellt uttalande mellan dessa kyrkor. Bilaterala relationer mellan katolska
kyrkan och de ortodoxa biskoparna i USA (SCOBA) har också berikat relationerna mellan
ortodoxa och katoliker internationellt. Episkopal-luthersk dialog har lett till fullständig
nattvardsgemenskap och ömsesidigt erkännande av ämbeten mellan dessa kyrkor (”Called to
Common Mission” – ”Kallade till gemensam tjänst”). Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika
(ELCA) har liknande nattvardsgemenskap med de moraviska, reformerta och presbyterianska
kyrkorna, tack vare bilateral dialog.
Ekumeniskt arbete mellan två eller flera samfund i USA har lett till närmanden och till och
med till konsensus i lärofrågor som varit orsak till splittring mellan oss. Skilda åsikter kring
gender och social och sexuell etik existerar dock fortfarande eller har uppstått inom kristna
trosgemenskaper och mellan kyrkor och grupper. Olika åsikter om kvinnors roll i kyrkan och i
synnerhet prästvigning av kvinnor har skapat nya hinder mellan gamla dialogpartner.
Kyrkorna har också reagerat olika på frågor om krig och fred och har utvecklat olika
inställningar till interreligiösa relationer. Kyrkor, som står på samma sida på ett område,
upptäcker att de är motståndare på andra, och kyrkor, som har föga gemensamt
ecklesiologiskt, finner att de förenats i sitt gensvar på mycket känsloladdade etiska frågor.
Kyrkorna har gjort mycket för att ekumeniskt bekämpa rasismen inom och utanför de egna
strukturerna, men spänningen mellan raserna dröjer kvar. Samtidigt har de amerikanska
20
kyrkornas grupperingar utifrån etnisk bakgrund eller ras varit ett positivt bidrag till den
kristna livsstrukturen i USA och de bidrar till den ekumeniska rörelsen med sina olika gåvor
och tolkningar. Mot denna bakgrund av smärta och kamp är det också signifikativt att Martin
Luther King-firandet äger rum under Böneveckan för kristen enhet (21 januari).
Kampen mot fattigdom är ett område där kyrkor och gemenskaper i USA tycks kunna komma
samman för att samarbeta, genomdriva gemensamma aktioner och utfärda gemensamma
appeller till den politiska makten. Christian Churches Together in the USA, (CCT, 2006,
Kristna kyrkor tillsammans i USA) diskuterar för närvarande fattigdomen och vägar att
bekämpa fattigdomen ekumeniskt.
Till sist, även om amerikaner tenderar att beskriva sig själva som kristna och/eller troende
visar statistiken att det också finns en växande kulturell och politisk klyfta i USA mellan
avkristning och religion. Kyrkorna ser ett ökande behov av att samverka för att hålla stånd
mot den växande sekulariseringen, som liknar den som råder i Europa.
Tecken på den ekumeniska hälsan hos kristna i USA är det ökande antalet ekumeniska
organisationer:
Christian Churches Together in the USA (CCT, Kristna kyrkor tillsammans i USA) är
det senaste hoppet om ett stort ekumeniskt forum för alla kristna kyrkor och samfund i
USA. Det bildades den 30 mars 2006. Bland de 36 medlemsorganisationerna finns
grupper från fem ”familjer”: evangelikala/pentekostala, katoliker, ortodoxa,
protestanter och etniska. Den femte, etniska familjen är nödvändig i ljuset av den
rasdiskriminering som satt sin prägel på USA. CCT har ”fyra uppgifter”: 1/ att fira och
bekänna sin gemensamma tro på den treenige Guden, 2/ att söka den heliga Andens
ledning genom bön och teologisk dialog, 3/ att erbjuda gemenskap och ömsesidigt
stöd, och 4/ att söka större förståelse för varandra genom att bekräfta det vi har
gemensamt och förstå det som skiljer.
National Council of Churches of Christ in the USA (NCC, Nationella Kristna Rådet i
USA) grundades 1950. Inledningen till dess stadgar säger att det är en ”gemenskap av
kristna samfund som, utifrån evangeliet som det uppenbaras i den heliga Skrift,
bekänner Jesus Kristus, Guds Ord som blev kött, som frälsare och Herre. Dessa
samfund ingår förbund med varandra för att alltmer ge uttryck för kyrkans enhet. I
förtröstan på den heliga Andens förvandlande kraft kommer samfunden samman som
ett råd för gemensam mission till tjänst för hela skapelsen och till Guds ära.”
Nationella Kristna Rådet har 35 kristna samfund som medlemmar. De representerar en
mängd olika protestantiska, anglikanska, ortodoxa, evangelikala, afro-amerikanska
kyrkor och Brödraförsamlingar.
Faith and Order-kommisionen (USA), som började sitt arbete 1960, är en kommission
inom Nationella Kristna Rådet. Den bygger på samma principer som Faith and Orderkommissionen inom Kyrkornas Världsråd och inkluderar medlemmar som inte är
medlemmar i rådet: romerska katoliker, en del evangelikala kyrkor och en del
pingstkyrkor.
Churches Uniting in Christ (CUIC, Kyrkor på väg mot förening i Kristus) bildades
som en fortsättning på Consultation on Church Union, COCU, 2002 (Konsultationen
för kyrkoförening). Kyrkorna i CUIC vill tillsammans uppnå åtta mål: ömsesidigt
erkännande av varandra som sanna uttryck för den enda kyrkan; ömsesidigt
erkännande av medlemmar i ett enda dop; ömsesidigt erkännande att var och en
bejakar den apostoliska tron; möjlighet att fira nattvard tillsammans (kallas ibland
COCU- eller, numera, CUIC-liturgin); gemensamt missionsengagemang, i synnerhet
21
mot rasism; ett uttalat engagemang för gemensamt motstånd mot att människor
marginaliseras eller utestängs av vad skäl det vara må; fortlöpande ömsesidig
ansvarsskyldighet och konsultation inför beslut; fortsatt teologisk dialog. De nio
medlemskyrkorna i CUIC är: African Methodist Episcopal Church, African Methodist
Episcopal Zion Church, Christian Church (Disciples of Christ), Christian Methodist
Episcopal Church, Episcopal Church, International Council of Community Churches,
Presbyterian Church USA, United Church of Christ och United Methodist Church.
Southern Christian Leadership Conference (SCLC, Söderns kristna
ledarskapskonferens), som började med den historiska bussbojkotten i Montgomery,
Alabama 1956 med Martin Luther King, Jr som sin förste ordförande, har arbetat
ekumeniskt såväl bland de traditionellt afro-amerikanska kyrkorna som bland
huvudsakligen vita kyrkor som samarbetat ekumeniskt för att befria det amerikanska
samhället från rasism.
National Association of Evangelicals (De evangelikalas nationella organisation)
bildades 1942 och består av mer än 60 vitt skilda samfund och gemenskaper som
mennoniter, Assemblies of God (pingstkyrkor), Frälsningsarmén och Church of God
(Holiness). Organisationen är en ekumenisk gemenskap och ett språkrör för kristna i
USA vilka enligt egen utsago tror på Skriftens ofelbarhet, nitisk evangelisation och
den heliga Andens gåvor. Det är den största ekumeniska gruppen av kristna som
vanligen kallas ”evangelikala och pingstvänner” i USA.
Flera samfund eller kyrkofamiljer i USA har också avdelningar för samordning av
ekumeniska aktiviteter. En längre version av denna text om den ”ekumeniska situationen i
USA”, inklusive en längre lista på organisationer som verkar för kristen enhet samt
kyrkostatistik finns på Internet på http://www.wcc-coe.org eller http://prounione.urbe.it .
Värt att notera är också de tappra insatser som görs på gräsrotsnivå av lokala, delstatliga och
regionala ekumeniska råd i USA. På många platser i hela USA deltar nästan alla församlingar
och deras pastorer eller präster i dessa råd: protestanter, anglikaner, ortodoxa, afro-amerikaner
och katoliker.
Slutligen finns det teologiska seminarier, religiösa college och universitet som främjar, och
ibland kräver, ömsesidig registrering av blivande präster och pastorer som ett sätt stödja den
ekumeniska rörelsen. Universitetslärarnas insatser måste få ett erkännande, i synnerhet
lärarkåren vid Temple University i Philadelphia som ger ut The Journal of Ecumenical
Studies (Tidskrift för ekumeniska studier).
På alla nivåer, från de mest lokala till de nationella, inser kristna i USA värdet av att be
tillsammans för dem som är fattiga och sjuka, dem som kämpar med tron och för själva
nationen, inklusive dess beväpnade styrkor. Det råder en djup känsla av gemenskap vid
sådana tillfällen, då den heliga Anden undanröjer skiljaktigheter och misstro och skapar starka
stunder av enhet och tillit.
