BOTANISK LITTERATUR Tre nya provinsfloror Att det ges ut tre nya floror inom en vecka är naturligtvis unikt. Stefan Ericsson tog tillfället i akt att göra en noggrann jämfö­ relse dem emellan. STEFAN ERICSSON L agom till julruschen utkom inte mindre än tre nya provinsfloror. Så det är nog inte fel att påstå att tomtarna hos landets botanik­vetgiriga hade fullt upp med att bära en del hårda och tunga paket. För tunga är de, de tre praktverk vi nu berikats med: Medelpads och Upplands floror med var sitt tjocka band, och Norrbottens flora med inte mindre än tre band, varav band ett, till tomtarnas lättnad, beräknas utkomma först senare i år. Att tre så efterlängtade verk ges ut inom en vecka är unikt inom svensk provinsfloristik. Och eftersom den samtidiga utgivningen medfört att författarna inte kunnat snegla på varandras alster, utnyttjar jag tillfället till att jämföra hur i stort sett samma problem kan lösas på olika sätt, och att bedöma hur väl projekten fallit ut. Innan jag redovisar denna skärskådning vill jag först uttrycka min djupa beundran över att dessa mastodontprojekt nu fullbordats, och gratulera provinsernas botanister till de enastående uppslagsverk de berikats med. De tre flororna kommer för lång tid framåt att utgöra omistliga kunskapskällor för dem som vill fördjupa sig i Medelpads, Norrbottens och Upplands växtlighet, och underlätta för oss alla när vi beger oss ut i dessa, för de flesta, exotiska marker. Sveriges samlade botanistkår bugar och tackar! Träget arbete ligger bakom Alla tre floraverken är produkter av mångas insatser under lång tid, men där slutar likheterna. Startskottet för Medelpads flora skedde redan 1955 när urmedelpadingen Rolf Lidberg förvandlades till landskapsflorist genom att på en gata i Sundsvall hitta en sparvnäva Geranium pusillum, en art som han till sin förvåning inte fann upptagen i den medel­padsflora (Collinder 1909) som han samma dag inköpt på Sunessons bokhandel. Rolf genomdrev sin efter hand allt mer avancerade utforskning i många år, först ensam, sedan i kompanjonskap med Håkan Lindström. Någon rumslig indelning av exkurrerandet (t.ex. inventerings­ rutor) hade man dock ej. Därför var det först 1981, när man fick fram de första prickkartorna, som man insåg att halva Medelpad var oinven­terat. En period av utökade insatser av en växande skara medhjälpare suddade till slut ut denna ojämnhet. Trots att ett utkast till manus funnits redan i slutet på 1990-talet var arbetet dock långtifrån klart SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)117 ERICSSON när Rolf 2005 gick ur tiden. Man bildade då en arbetsgrupp bestående av huvudsakligen ”avancerade amatörer”, och det är denna grupp som nu fört projektet i hamn. Huvud­delen av arbetet har ändå legat hos Rolf och Håkan, och det är de som står som författare. Trots att det mesta av landet inmutats av lokala floraprojekt, hade ännu i slutet av 1980-talet inget sådant uppkommit spontant i Norrbotten. Det var i stället en stockholmsbotanist, Lennart Stenberg, som efter att ha besökt provinsen i andra ärenden, började intressera sig för Norrbottens extremt bristfälligt kända flora. Någon egentlig provinsflora fanns inte, och de lokaler som tidigare botanister besökt var få och aggregerade, så det mesta av provinsen utgjorde ett verkligt ”terra incognita”. Lennart fick snart anhängare, en aktiv förening bildades och ett stort antal inventeringsläger ordnades, några med inriktning på svåra växtgrupper. Som inventeringsenhet användes 1354 rutor à 5 × 5 km, men genom att antalet inventerare var litet besöktes de flesta rutor endast någon eller några dagar. För de mest inbitna entusiasterna innebar fältarbetet många långa somrar i ofta torftiga marker, men känslan av att beträda det okända höll projektet vid liv; tillskottet av kunskap blev med tiden enormt. Fältarbetet avslutades 2008, och efter en relativt kort tid av sammanställningsarbete, till större delen utfört av Lennart som står som författare, är floran snart utgiven i sin helhet. Det kan tyckas märkligt att en provins med så många aktiva botanister som Uppland länge stod utan floraprojekt. Förklaringen är nog att man tyckte att man redde sig. Upplänningarna var nämligen redan välsignade med inte bara en täckande provinsflora (Almquist 1929), utan också med lokalfloror över Stockholmstrakten (Almquist & Asplund 1937) och Uppsalatrakten (Almquist 1965). Säkert var det därför Upplands floraprojekt inte kom igång förrän 1990. Medan ansvaret för de två övriga projekten legat hos en eller några få personer har nyckelordet i Uppland varit delegering. Som inventeringsenhet användes 2742 ”kvadranter” à 2,5 × 2,5 km, vilka fördelades mellan ett stort antal inventerare 118 som kunde använda flera säsonger till sina exkursioner. Dessutom ordnades inventeringsläger och särskilda skärgårdsinventeringar. Inventerarna hade att rapportera till en av sju distriktsansvariga, vilka samordnade verksamheten i respektive distrikt. Man inrättade också en projektledning med tolv professionella eller mycket erfarna botanister. Systematiseringen, upplösningen och intensiteten har alltså varit långt mer ingående än inom de andra projekten. Fältarbetet avslutades 2005. Därefter tillsattes en redaktionsgrupp på fem personer som naturligtvis själva fick utföra en stor del av det återstående arbetet, men de engagerade också skribenter från en vidare krets för särskilda uppgifter. Sammanställningen har tagit tid, men genom att så många har haft insyn i arbetet har inget lämnats åt slumpen. Floran har ingen utpekad författare, i stället anges Lena Jonsell, ledningsgruppens ordförande, som huvudansvarig redaktör. Parallellt med inventeringarna har de tre projekten bedrivit ett djupgående forskningarbete där herbarier, floristiska skrifter och botanisters anteckningar gåtts igenom. För Medelpads och Upplands del har arkivarbetet till större delen kunnat begränsas till tiden efter det att tidigare provinsfloror utkommit, förutom då herbariegenomgången eftersom gammalt material ofta kommit in i efterhand. För Norrbotten, där en äldre flora saknas, har man varit tvungna att plöja bakåt ända till de tidigaste botaniska urkunderna. Detta är också förklaringen till att man där inte kunnat göra någon analys avseende floraförändringar, den stafettpinnen får framtidens botanister greppa. De andra floraprojekten har intresserat sig för floraförändringar, men förutsättningarna har varit ojämlika. Medan medelpadingarna varit hänvisade till Collinders vaga lokalangivelser, och hans uttalanden om förhållandena i hela provinsen (t.ex. ”allestädes; måttligt”), har man i Uppland kunnat utnyttja detaljrikedomen i Almquists efterlämnade material. Genom att hans prickkartor digitaliserats och hans handskrifter gåtts igenom, har man skapat ett äldre tidsskikt där man på kvadrantnivå bokfört uppgifter från Almquists tid som sedan kunnat jämföras med nutidens flora. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) TRE PROVINSFLOROR Olika, men stöpta i samma mall och utformat efter en strikt mall. Läsaren måste När man jämför innehållet i flororna undrar kunna förstå vilka taxa som avses så att man kan man om provinsfloran som företeelse nu nått sin hitta dem i bestämningsfloror och kunna jämoptimala utformning. Uppläggen är nämligen föra med andra provinsfloror, förstå vilka miljöer slående lika, och de ingående kapitlen i stort sett som egentligen avses i ståndortsbeskrivningarna, desamma. En provinsflora börjar således med en kunna jämföra uppgifterna avseende olika taxa uppvärmning som redogör för provinsens naturmed varandra, kunna skilja nutida uppgifter från förutsättningar, dess botaniska utforskning, redo- historiska, få ett hum om hur pass allmänt olika görelser över inventeringsprojekten etc. (florornas taxa förekommer och var de förekommer, och, inte ”allmänna del”). Därefter kommer huvudnumret: minst, förstå fynduppgifter och källhänvisningar. växtförteckningen, där man behandlar de taxa För att kunna få plats med allt detta använder som påträffats i provinsen, deras habitatpreferenprovinsflororna en mängd förkortningar och en ser och utbredning. Flororna är dessutom väl förrad termer som måste vara enhetliga och som i sedda med ofta bedövande vackra fotografier. många fall inte är allmängods. Av detta följer att Men skillnader finns. I den allmänna delen instruktionen till förteckningen måste vara tydlig (som för Norrbottens del alltså utkommer senare) och noga genomtänkt. Detta kapitel har en cenlägger man i Upplands flora särskilt märke till det tral funktion i en provinsflora, läsaren kommer att extremt intressanta kapitel där floraförändringanlita det ofta, kanske i stort sett varje gång floran arna analyseras, något motsvarande saknas i de används, och vill då också snabbt hitta det hon andra verken. Samtidigt saknar Upplands flora ett vill ha förklarat. kapitel om botaniska utflyktsmål, något som ingår Instruktionerna i både Medelpads och Uppi de andra (men en särskild bok i detta ämne finns lands floror klarar dessa krav. Det anges klart på planeringsstadiet). och tydligt hur förteckningen är uppställd, vilka Medelpads floras version av detta kapitel är kriterier som använts, och hur referenser och lokagott, med tydliga kartor och bra beskrivningar. luppgifter angivits. Jag hittar heller inga fel i dem, Den floran utmärker sig också genom att även allt stämmer intill minsta siffra. Instruktionen i innehålla talrika målningar och teckningar, de Upplands flora vinner dock klart på poäng, bland flesta utförda av Rolf Lidberg, vilket framkallar en annat genom den tydliga informationen om rutinlekmannacharm som säkert attraherar läsare som delning och koordinatangivelser, och det förnäma annars inte studerar botanisk litteratur. exemplet på sid. 143. Kanske är detta det bästa Redan utseendet på Norrbottens flora visar att instruktionskapitel jag sett. man vågat ta nya grepp. Medan de andra flororna Motsvarande kapitel i Norrbottens flora håller använder någorlunda traditionell layout och tyvärr inte måttet. Det är extremt kortfattat och bekanta typsnitt, har norrbottningarna valt en saknar nästan helt de definitioner man söker, friare komposition, och dessutom gett fotografivarför det måste ge många myror i huvudet erna ett större utrymme än i tidigare provinsfloror. för användare ovana vid botanisk text. Det Detta är läckert, böckerna är verkligen vackra. är också illa skrivet, med onödiga textgroPresentationen gör floran tilldragande att bläddra dor som ”klammer kring namnen anger i, och för den enbart ytligt botanikintresserade att dessa sannolikt inte påträffats” (det är underlättas orienteringen av att så många växter väl växter man letat, inte namn), ”sällsynta växter illustrerats. Men även den avancerade botanisten ... finns i regel förtecknade efter den allmänna har nytta av bildrikedomen, eftersom åtskilliga texten” (det finns ingen sådan förteckning i slusällan sedda taxa presenteras med goda bilder. tet, det som avses är att endast för de sällsyntare växterna har lokalerna förtecknats) etc. En del Att leda läsaren rätt information är också onödigt förvillande eller väl En provinsfloras ”tyngsta” avsnitt, själva växtdold, till exempel kallas utbredningskartornas förteckningen, måste vara extremt strukturerat markeringar både för kvadrater och kvadranter, SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)119 ERICSSON och inventeringsrutorna identifieras endast som ”ekonomiska kartblad”, en karta som inte längre ges ut. Endast på ett undanskymt ställe antyds att storleken på rutorna är 5 × 5 km. Mest olyckligt är emellertid att beskrivningen av hur man omvand­ lar RUBIN-koordinater till RT90-koordinater innehåller så många felaktigheter att den faktiskt inte går att använda. Redovisningen av antalet funna kärlväxter stämmer inte heller: av de 1029 ”växterna” som fanns före 1980 sägs 952 ha återfunnits medan 67 ej påträffats, men summan av dessa tal är ju 1019! Jag har inte kontrollerat vilket av talen som är fel. Och man undrar vad som menas med ”växter”, avses arter eller samtliga terminala taxa (under­arter etc.)? Flororna använder inte alltid en särskild rubrik för artnivån, även om flera undertaxa förtecknas. Mest konsekvent med att ha en artrubrik är Upplands flora. Artrubrik används uppenbarligen huvudsakligen om man har många fynd som ej kunnat bestämmas närmare, eller om det finns något taxonomiskt spörsmål som man vill diskutera. Jag är inte helt nöjd med detta. Anledningen är att det för de läsare som inte förstår, eller inte vill tillgodogöra sig, den information som ges genom de vetenskapliga namnen, lätt uppstår förväxlingar. Vi har nu ett allvarligt problem med att det i till exempel Artportalen läggs in observationer genom att ange svenska namn, utan att meddelarna förstår vilken nivå namnen representerar. Många namn har också genom tiderna omväxlande använts för artnivå och underartsnivå, eller Namnsättning och ordningsföljd använts så att de ej överensstämmer med den nivå Flororna utgår i sin namnsättning från Thomas namnet hör till i den ”officiella” namnlängden Karlssons växtförteckning (Karlsson 1998) och (Karlsson 1998 med supplement). Inte ens dagens dess supplement, eller dess webbversion. I litterabestämningsfloror är entydiga på den punkten. Av turförteckningen till Norrbottens flora listas den samma skäl är det beklagligt när man inte är noga dock som ”Karlsson 1997” trots att den citeras med hur man applicerar ”art”, ett begrepp som det som utgiven 1998 (del II sid. 11), och supplemennumera går inflation i. Det är oförsvarligt att om ten, vilka citeras ”Karlsson 2002–3” har fallit vindaggkåpa Alchemilla filicaulis var. vestita skriva: bort, så där är det är inte så lätt att veta. Ingen av ”Arten har en tydligt sydvästlig tyngdpunkt i Uppflororna skriver normalt ut auktorsbeteckningar, land”. Det finns ju en annan varietet i provinsen, något som kan godtas om namnen följer rättesnömer välspridd och med östlig tyngdpunkt. ret. Den som behöver auktorsbeteckningar finner Det förekommer också underliga namn­ dem där. innovationer i flororna. Man förundras sålunda Det är emellertid för mig oklart var man över varför nordbräken Dryopteris expansa i Norrhämtat namnsättningen för vissa taxa som inte bottens flora nu kallas ”vanlig nordbräken”. Finns förtecknas av Karlsson, exempelvis de hökfibbdet ett skäl borde detta angivits. Samma flora lor Hieracium som nämns i Upplands flora men ”sänker” också det välkända namnet ”flaskstarr”, saknas i den uppsats som citeras, eller för masksom hittills fått gälla för arten Carex rostrata, till rosorna Taraxacum i Norrbottens flora. Källorna att enbart avse C. rostrata var. rostrata, medan finns antagligen med i referenslistorna, men de C. rostrata var. borealis, ett taxon som här för förciteras inte uttryckligen. Det hade varit enklare sta gången dyker upp som svenskt, benämns ”mörk att inom dessa släkten sätta ut auktorsbeteckflaskstarr”. Jag har inte kollat om denna betydelse­ ningar, så som man gjort för hökfibblorna i Norrändring förts på tal bland andra botanister, men bottens flora. Man borde också ha satt ut dem i de jag tror inte det. En olägenhet med förfarandet är fall man valt att använda andra namn än de Karls- också att arten helt plötsligt saknar svenskt namn! son förtecknar, och då även uppgivit skälen till att De tre flororna använder alla var sin ordnings­ man avvikit. Detta har Norrbottens flora slarvat följd, och till viss del även familjeindelning. Ordmed. Någon läsare kommer säkert att undra varningsföljden i Medelpads flora följer ”Den nya för till exempel ryssvidet där kallas Salix bebbiana, nordiska floran” (Mossberg & Stenberg 2003), och vem som är auktor till detta namn. vilken i sin tur, vill jag minnas, bygger på ”Flora 120 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) TRE PROVINSFLOROR Europaea” (Tutin m.fl. 1964–80), alltså en ”traditionell” systematisk ordningsföljd där även sekvensen inom familjerna är systematisk. Upplands flora använder Karlsson (1998) med supplement, och har alfabetisk ordning inom familjerna. Familje­indelningen i dessa två floror är emellertid i princip densamma. Norrbottens flora använder den modernare ordningsföljd och familjeindelning som presenterats i Angiosperm Phylogeny Groups tredje översikt (Haston m.fl. 2009), och alfabetisk ordning inom familjerna. Arrangemanget har i strikt mening inte använts tidigare i Sverige, men den närmast före utgivna provinsfloran, ”Smålands flora” (Edqvist & Karlsson 2007), använde en stor­systematik med liknande ursprung. Under de få år som förflutit har man redan hunnit modifiera systemet, så några familjer återfinns nu långt ifrån sina tidigare platser i familjeraden. Att de fyra senaste provinsflororna använder olika ordningsföljd kan kännas obekvämt för den som slår i dem samtidigt (som jag i denna stund!), men torde inte innebära något problem för flitiga användare. Fallet med den korta livslängden för smålandsflorans upplägg ger emellertid en tanke­ ställare, eftersom just den sekvensen säkerligen aldrig kommer att dyka upp igen. Ett stabilt system vore behövligt, men ingen kan sia om när det kommer. Växtförteckningen Presentationen av växtförteckningen skiljer sig givetvis mellan de tre flororna, men i stort sett används en liknande struktur. Upplands flora avviker framför allt genom jämförelserna med Almquists data, angivelser om påtagliga förändringar i frekvens sedan hans tid, och en mer långtgående uppdelning av texten i särskilda stycken. Medelpad ägnar beskrivningarna av växternas ståndorter mångdubbelt större utrymme jämfört med de andra flororna, och tar desutom upp ”folknamn” (lokalt upptecknade växtnamn). Norrbottenflorans text är minst styckesindelad av de tre, och utmärks av att en förhållandevis större andel ägnas åt utbredningen. Beträffande utbredningar måste jag dock avleverera åsikten att samtliga tre floror är rätt dåliga på att diskutera detaljerna i de mönster som man kan hitta på kartorna. Ofta beskriver texten endast det som man sett redan vid första ögonkastet, något som i alla fall jag som växtgeograf upplever som rätt torftigt. Analyser av hur mönstren uppkommit skymtar alltför sällan. Norrbottens flora är den enda som tydligt tar ställning beträffande varje taxons status i provinsen, alltså om det är inhemskt eller infört, bofast eller tillfälligt. I de andra flororna anges detta inte alltid i klartext (i Upplands flora dock rätt ofta, särskilt för taxa som ej är inhemska). Man tvingas då själv granska texten för att försöka utröna vilken status ett taxon har. Detta är en brist; sådana data eftersöks ofta av fackbotanister, till exempel är det viktigt för författarna till Flora Nordica. Tyvärr tycker jag inte att Norrbottens flora lyckats särskilt väl med denna bedömning, och en konsekvent terminologi tycks saknas. Vad är till exempel skillnaden mellan ”tillfällig”, ”tillfällig inkomling”, ”tillfälligt inkommen”, ”tillfälligt utkommen” (!) och ”tillfälligt förvildad”? Om man försöker få stöd för terminologin genom att granska lokallistorna blir man inte klokare. Att luktreseda Reseda odorata en enda gång blivit funnen på en jordhög i ett trädgårdsområde, eller att ett ex av mellanmalva Malva alcea × moschata år 2003 påträffades på en mark med tippmassor, kan väl knappast associeras med förvildning, något som i min terminologi förutsätter att växten åtminstone visar en tendens till att etablera en population. Och att en art som svartsenap Brassica nigra ens skulle ha förmåga att förvildas i Norrbotten, och därmed kunna agera som ”tillfälligt förvildad”, faller direkt när man kontrollerar argumenten: ett fynd på en barlastplats 1904 och ett på en järnvägsstation 1916. Utbredningskartor Utbredningskartor är viktiga eftersom de sammanfattar information som är näst intill omöjlig att greppa om den ges i textform. Det heter ju att en bild säger mer än tusen ord. Bäst genomförd är tveklöst Upplands kartering. Inte minst genom att den valda rutstorleken, kvadranten på 2,5 × 2,5 km, gör att detaljerna blir tydligare, och att skill- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)121 ERICSSON nader i förekomst blir tydligare än vad man är van vid att se. De flesta ”heltäckande” taxa uppvisar områden där kvartsrutor har större tendens att saknas, en effekt som gör att kartorna även ger en viss information om skillnader i abundans mellan skilda delar av provinsen. Många av dessa kartor skulle varit helt täckta av prickar om rutorna varit 5 × 5 km, och då hade samma information slumrat i det fördolda. En ytterligare finess är att de äldre fynden, de som grundar sig på Almquists data, finns med på kartorna i form av en ljust grön bakgrundston som mycket lite stör annan information. Vackert! Upplänningarna ska också ha en eloge för att de satt in kartor för alla allmänna taxa. Dels tillåter detta att florainnehavarna omedelbart kan sätta igång med att fylla i luckor, dels ger det en snabbare bild av vilka växter som verkligen är vanliga (se även under ”Utvalda godbitar” nedan). Kartorna i Norrbottens flora har just den upplösning som jag nyss var glad att Uppland inte hade, 5 × 5 km, men det spelar ingen roll eftersom det ändå innebär en så enorm förbättring jämfört med den tidigare nivån, utelämnad som man var till ”Hulténs atlas” (Hultén 1971). Kartorna innehåller dessutom en innovation: en djupare färg används för rutor varifrån ett taxon har belagts. Detta är intressant, dels därför att det styrker trovärdigheten beträffande svåra taxa, dels för att man kan se i vilka områden det kan vara värt att samla in allmänna, dåligt belagda växter. Något som i alla fall jag, som förestår ett offentligt herbarium, är tacksam för att få veta. Något som däremot är dåligt är den teknik som använts när kartorna tillåtits gå in över fotografierna. Se till exempel kartan för kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum på sid. 635 i del II, så förstår ni vad jag menar: när gräns­rutorna ligger mot en ljusare bakgrund kan man skönja en mörkare skugga som anger en rut­ markering, men när bakgrunden är mörk är detta omöjligt, särskilt när rutans norrbottniska del är liten. En ordentlig avmaskning, eller en bård, hade varit på sin plats. Medelpads floras kartor skiljer sig grundligt från de andras och beskrivs i följande avsnitt. 122 Utvalda godbitar Alla tre verken innehåller godbitar. För Norrbottens floras del lägger man först märke till att apomiktsläktena hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum tillägnats en särskild volym där samtliga arter illustrerats. Hökfibblorna avbildas i utmärkta teckningar, och maskrosorna genom fotografier av levande exemplar eller goda skanningar av pressade dito, och dessutom beskrivs arterna i text. Till hökfibblorna finns till och med en bestämningsnyckel. Som författare till denna volym har Stenberg anlitat verkliga experter: kapitlet om hökfibblorna har skrivits av Torbjörn Tyler, och som medförfattare till maskroskapitlet står en finsk och en dansk specialist, Juhani Räsänen och Hans Øllgaard. Kvaliteten på volymen förhöjs dessutom av att experterna själva studerat småarterna på plats. Redaktionellt finns dock en del brister. Man förundras till exempel över varför släktet Hiera­ cium genomgående kallas ”fibblor” (volymen har undertiteln ”Fibblor och maskrosor i Norrbotten”), trots att det bör vara ”hökfibblor” som de också kallas i del II. Det finns som bekant många andra släkten av fibblor. Men det må så vara, den här volymen utgör tveklöst en milstolpe vad gäller tillgängligheten av kunskap om dessa två släkten i norra Sverige. Vi tackar. En annan godbit är den allmänna delen av Upplands flora. Man har verkligen bemödat sig om en välskriven men ändå lättillgänglig text. Den är inte särskilt omfattande, men ger mycket eftersom den är så lätt att ta till sig. Som exempel vill jag särskilt framhålla geologikapitlet, författat av Ebbe Zachrisson. Geologikapitlen utgör ofta rätt sorgliga avsnitt i botaniska publikationer. Antingen skrivs de av en fackgeolog som vanligen saknar insikt i vad som är möjligt för den oinsatte att begripa och vad en botanist egentligen behöver veta, eller så skrivs det av botanisterna själva som i regel har så ytliga kunskaper i geologi att mycket blir tokigt och heller inte särskilt läsvärt. Men om man som i upplandsprojektet har en fackgeolog som inte bara är en entusiastisk botanist, utan dessutom medlem i både ledningsgruppen och redaktionskommittén, då kan det smälla till och bli något alldeles extra. Man behöver SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) TRE PROVINSFLOROR inte kunna mycket i förväg för att förstå precis allt, hänvisningar ges till geologins betydelse för floran, och, inte minst, de hithörande kartorna överensstämmer med texten. Som jämförelse kan man ta motsvarande avsnitt i Medelpads flora. Även om det är någorlunda bra så går man lätt vilse. Textens Alnömassiv motsvaras av kartans ”alkalina bergarter och karbonatiter”, Rödögranit av ”rapakivigranit”, och det som kallas gråvackor och gnejser karteras som ”äldsta sedimentära bergarter”. Exemplen som anknyter till botanikens värld är också få. Som Medelpads floras godbit väljer jag karthanteringen, detta trots att möjligheterna inte utnyttjats till fullo. Innovationen att rastrera områden med mer sammanhängande förekomst, och i lokalförteckningen endast uppta lokaler som faller utanför rastreringen, är smått genialisk. Konceptet medför en frihet att låta lokallistorna omfatta just de lokaler man verkligen behöver precisera, och kan också ses som en behövlig kompromiss när man av historiska skäl inte använt sig av inventeringsrutor. Den exakta lokalplaceringen på kartorna innebär att informationen är långt mer uttömmande än i de andra flororna. Synd bara då att underlagskartan är så detaljfattig, för man måste besitta en god utantillkunskap om Medelpads geografi för att kunna tolka de finare detaljerna i prickmönstren. Tyvärr är också rastret lite för tätt; vissa symboler som faller där innanför är svåra att upptäcka eller svåra att skilja från varandra (se t.ex. nyponros Rosa dumalis, sid. 250). Det täta rastret skymmer också de i blått tecknade vattendragen, de enda ledtrådar man har till lokalernas verkliga lägen. De så kallade tendenskartorna, små kartor som för ej detaljkarterade taxa anger skillnader i frekvens inom landskapet, utgör också en god innovation. Inte minst därför att de avhjälper en brist som åtskilliga provinsfloror har, att de ej karterar de allmännaste växterna (gäller dock ej Uppland, se ovan). Det är lätt hänt att man vid översiktlig läsning förbiser en viktig art om den saknar karta. I längden blir det tröttande att behöva skumma texten för att kunna utröna huruvida ett taxon hör till de allmännaste eller om det är en sällsynt- het. Tendenskartorna ger emellertid en entydig och tidsbesparande signal om att här är en växt med vid utbredning. Synd bara att man inte tillägnat samtliga allmänna taxa sådana kartor. Malörerna är få Flororna innehåller endast få tekniska defekter. Det rör sig i regel om avvikelser i typsnitt eller ombrytningar som de flesta ändå inte ser (hur många upptäcker t.ex. radbrytningsfelet på sid. 758 i Upplands flora?), och sådana fel påverkar ej heller faktainnehållet. Medelpadingarna hade otur. När de första exemplaren skickats ut insåg man att det transparenta överlägget som medföljer hade för svagt tryck och att viss information fallit bort. Senare uppdagades att texten om oxlar (Sorbus utom S. aucuparia) och några andra rosväxter försvunnit någonstans på vägen. I de exemplar som nu finns till salu har överlägget bytts ut, och oxeltexten bifogats på ett särskilt blad. De som hann köpa boken innan kan gå in på Medelpads Botaniska Förenings hemsida (www.sbf.c.se/MBF) och skriva ut dessa dokument. I Norrbottens flora har några illustrationer råkat illa ut: bilden till myggstarr Carex rariflora på sid. 160 i del II visar i stället myrstarr C. heleo­ nastes (det är i själva verket samma bild som den på sid. 145, fast spegelvänd), och kartan till Lagerkranz’ maskros Taraxacum lagerkranzii på sid 139 i del III är i stället en dubblett till kartan ovanför. Kan man lita på faktainnehållet? Att en viss, förhoppningsvis liten, andel av observationerna är felaktiga, och att vissa slutsatser därför kan behöva revideras, känner alla floraförfattare till. Som läsare är det naturligtvis inte möjligt att bedöma om den enorma datamängden återgivits på ett korrekt sätt, man får förutsätta att det är så. Det man däremot kan kontrollera är om uppgifterna stämmer med sådant man redan vet, eller om floran innehåller uppgifter som motsäger varandra. Jag har skummat i flororna med avsikten att hitta tecken på bristande pålitlighet, och resultatet är rätt entydigt. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)123 ERICSSON Upplands flora har jag begrundat i många timmar, men jag hittar helt enkelt inget jag kan anmärka på. De få noteringarna rör petitesser som avstavningsfel eller milda ombrytningsfel. All information jag kunnat kontrollera är korrekt och överensstämmer med det som skrivits på annan plats i boken. Medelpads flora innehåller inte heller något graverande. Jag har hittat några glömda referenser, avvikande styckesformateringar, och två kartor som fått mindre prickstorlek (kransrams Polygonatum verticillatum och blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta), men knappast mer. Alla fakta jag kunnat kontrollera stämmer. Med Norrbottens flora är det värre; nästan direkt hittar man något som är underligt. Faktum är att jag inte behövt kika så länge i denna flora som i de andra, av den orsaken att anteckningarna snabbt blev för omfattande. Jag ger här några få exempel. På sid. 42 i del II behandlas två ormbunksarter. Gaffelbräken Asplenium septentrionale anges först ha samlats i Norrbotten 1918, men i lokallistan dateras fyndet till 1928. Nåväl, det kan ju vara ett skrivfel. Kärrbräken Thelypteris palustris sägs först ha blivit funnen 1956 på Poromaanjänkkä (ska vara Poronmaanjänkkä, ett genitiv-n saknas) i Pajala socken av Axel Granberg (1956). I fyndlistan, som ska vara fullständig, har detta fynd glömts bort, istället nämns Jupukka, där tre inventerare påträffade arten 1997 ”mitt på myren”. Men denna myr är just Poronmaanjänkkä, samma lokal där Granberg hittade den. Fyndet var alltså ett återfynd, vilket inte framgår. Längre ned kommer sedan uppgiften om att ett belägg i Naturhistoriska riksmuseet visar att Oskar Lönnqvist hittade kärrbräken vid Armasjärvi i Hietaniemi socken 1946, alltså tio år före den påstått äldsta uppgiften. Jag ser därför efter i Elveland & Ohlson 1987, en uppsats som behandlar just kärrbräken i Norrbotten. Årtalet stämmer, och fyndet har också publicerats (Lönnqvist 1948). Till slut ser jag efter hos Granberg, och även där nämns Lönnqvists fynd. Alla tre uppsatserna finns i litteraturförteckningen men bara Granbergs citeras. Har man läst de andra? Och 124 hur har man kunnat missa det tidigaste fyndet i den egna texten? Liknande diskrepanser är vanliga i boken. Man får intrycket att ingen motläst de data som presenteras. Överensstämmelsen mellan lokallistor och utbredningskartor låter sig i praktiken endast kontrolleras när uppgifterna är få. Jag tittade därför i del III, den om hökfibblor och maskrosor. Redan i den första lokallistan, den för fläckig klippfibbla Hieracium erythropoecilum, fann jag något att notera. Arten förtecknas från fem rutor, men endast fyra rutor har markerats på kartan. Den felande lokalen är den i ruta 24K 9f i Älvsby socken. Art nummer två hade för många lokaler, den hoppade jag över, men på kartan för nästa art, flikig krattfibbla H. caesi­ tium, upptäckte jag genast att en markerad ruta i Överkalix socken inte motsvaras av någon lokal i lokallistan. För nästa art, nordlig krattfibbla H. caesio­ tinctum, upptar lokallistan åter en rutförekomst (24K 8d i Älvsby socken), som ej märkts ut på kartan. Jag slutade där. Den bristande korrelationen gäller inte enbart lokalsvärmar som kan vara svåra att hålla reda på. Se till exempel kartan för måsmaskros Taraxacum lingulatum, där den synnerligen avsides liggande förekomsten i ruta 25N 5g vid Haparanda saknas på kartan. Slutligen avstämde jag floran mot en i sammanhanget viktig publikation som jag råkade ha i hyllan på mitt rum, nämligen ”Myrar på Storön vid Norrbottenskusten” av myrforskaren Jan Elveland (1976). Jag fann då till exempel att varken texten eller kartan tar upp Elvelands extremt isolerade fynd av glansvide Salix myrsinites, trots att fyndet har stor betydelse för utbredningsbilden. Verket i fråga citeras i litteraturförteckningen, så uppgiften skulle naturligtvis ha varit med. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur många slarvfel av den här typen som kan ha smugit sig in i materialet. För arter utan lokallista finns inga möjligher att kontrollera saken, och för dem som har lokallistor kan man bara kontrollera de publicerade uppgifterna. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) TRE PROVINSFLOROR Slutomdömen • Alla tre flororna utgör vackra och betydelsefulla floristiska dokument som kommer att anlitas flitigt och sprida kunskap till många. • Upplands flora håller en extremt hög, rentav oantastlig, kvalitet. Detta hänger helt säkert samman med att man delat på ansvaret inom en rätt sammansvetsad grupp, och att allt som skrivits har kunnat skärskådas av andra och kontrolleras in i minsta detalj flera gånger om. • Medelpads flora håller också en god kvalitet. Att en mer eller mindre akutinsatt grupp kunnat sy ihop säcken på ett projekt som startats i en annan tidsanda är beundransvärt. Arbetet har dessutom till stor del genomförts utanför landets akademiska centra. • Norrbottens floras stora värde ligger i att den dokumenterar och täpper till en lucka som tidigare botanister trott vara både ointressant och oöverstiglig. Den färdiga floran är innovativ, men hade vunnit på att ”tröskas” ännu en tid genom motläsning av texter och kontroll av faktauppgifter, och dessutom en rejäl genomläsning av andra kompetenta botanister. SBT. Citerad litteratur Almquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora. – Acta Phytogeogr. Suecica 1. Almquist, E. 1965. Flora upsaliensis. – Almqvist & Wiksell, Uppsala. Almquist, E. & Asplund, E. 1937. Stockholmstraktens växter, 2:a uppl. – Botaniska sällskapet i Stockholm. Collinder, E. 1909. Medelpads flora, växtgeografisk öfversikt och systematisk förteckning öfver kärlväxterna. – Norrländskt handbibliotek II. Uppsala. Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora. – SBF-förlaget, Uppsala. Elveland, J. 1976. Myrar på Storön vid Norrbottens­ kusten. – Wahlenbergia 3. Elveland, J. & Ohlson, M. 1987. Kärrbräken – en värmetids­ relikt i Norrbotten. – Svensk Bot. Tidskr. 81: 49–63. Granberg, A. 1956. Mellan Muonio och Torne älvar. – I: Curry-Lindahl, K. & Ebeling, F. (red.), Natur i Västerbotten och Norrbotten. Bokförlaget Svensk Natur, Stockholm, sid. 418–429. Haston, E. m. fl. 2009. The Linear Angiosperm Phylogeny Group (LAPG) III: a linear sequence of the families in APG III. – Bot. J. Linn. Soc. 161: 128–131. Hultén, E. 1971. Atlas över växternas utbredning i Norden, 2. uppl. – Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm. Karlsson, T. 1998. Förteckning över svenska kärlväxter. – Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560. [Fyra supplement har utgivits. Enklast är att anlita webbversionen – http://www2.nrm.se/fbo/chk/chk3.htm – som är rättad i enlighet med supplementen.] Lönnqvist, O. 1948. Thelypteris palustris Schott funnen i Norrbotten. – Bot. Not. 1948: 115. Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm. Tutin, T. G. m. fl. (red.) 1964–1980. Flora Europaea. I–V. – Cambridge Univ. Press, Cambridge. Medelpads flora Rolf Lidberg & Håkan Lindström 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 736 sidor. ISBN 978-91-977055-4-7. Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr. Frakt tillkommer. Norrbottens flora II. Lennart Stenberg 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 792 sidor. ISBN 978-91-977055-6-1. III. Fibblor och maskrosor i Norrbotten. Lennart Stenberg (red.) 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 200 sidor. ISBN 978-91-977055-8-5. Böckerna kan beställas från SBF:s kansli. Priser: del I (allmän del, utkommer senare) 250 kr; del II 350 kr; del III 150 kr; del II+III 450 kr. Frakt tillkommer. Upplands flora Lena Jonsell (red.) 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 895 sidor. ISBN 978-91-977055-3-0. Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr. Frakt tillkommer. Stefan Ericsson förestår Herbarium UME vid Umeå universitet. Han deltar i Flora Nordica-projektet, sammanställer Sveriges bidrag till Atlas Florae Europaeae och är medlem i ArtDatabankens kärlväxtkommitté. Sedan över trettio år driver han också projektet Västerbottens läns florainventering. Adress: Herbarium UME, EMG, Umeå universitet, 901 87 Umeå E-post: [email protected] SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)125