Tre nya provinsfloror - Svenska Botaniska Föreningen

BOTANISK LITTERATUR
Tre nya
provinsfloror
Att det ges ut tre nya floror inom en vecka
är naturligtvis unikt. Stefan Ericsson tog
tillfället i akt att göra en noggrann jämfö­
relse dem emellan.
STEFAN ERICSSON
L
agom till julruschen utkom inte mindre
än tre nya provinsfloror. Så det är nog
inte fel att påstå att tomtarna hos landets botanik­vetgiriga hade fullt upp med att
bära en del hårda och tunga paket. För tunga
är de, de tre praktverk vi nu berikats med:
Medelpads och Upplands floror med var
sitt tjocka band, och Norrbottens flora med
inte mindre än tre band, varav band ett, till
tomtarnas lättnad, beräknas utkomma först
senare i år.
Att tre så efterlängtade verk ges ut inom
en vecka är unikt inom svensk provinsfloristik. Och eftersom den samtidiga utgivningen
medfört att författarna inte kunnat snegla på
varandras alster, utnyttjar jag tillfället till att
jämföra hur i stort sett samma problem kan
lösas på olika sätt, och att bedöma hur väl
projekten fallit ut.
Innan jag redovisar denna skärskådning
vill jag först uttrycka min djupa beundran
över att dessa mastodontprojekt nu fullbordats, och gratulera provinsernas botanister
till de enastående uppslagsverk de berikats
med. De tre flororna kommer för lång tid
framåt att utgöra omistliga kunskapskällor
för dem som vill fördjupa sig i Medelpads,
Norrbottens och Upplands växtlighet, och
underlätta för oss alla när vi beger oss ut i
dessa, för de flesta, exotiska marker. Sveriges
samlade botanistkår bugar och tackar!
Träget arbete
ligger bakom
Alla tre floraverken är
produkter av mångas
insatser under lång
tid, men där slutar
likheterna. Startskottet för Medelpads flora skedde
redan 1955 när urmedelpadingen Rolf Lidberg
förvandlades till landskapsflorist genom att på
en gata i Sundsvall hitta
en sparvnäva Geranium
pusillum, en art som
han till sin förvåning
inte fann upptagen i
den medel­padsflora
(Collinder 1909)
som han samma dag
inköpt på Sunessons bokhandel.
Rolf genomdrev
sin efter hand allt mer
avancerade utforskning
i många år, först ensam,
sedan i kompanjonskap
med Håkan Lindström.
Någon rumslig indelning av exkurrerandet
(t.ex. inventerings­
rutor) hade man dock
ej. Därför var det
först 1981, när man
fick fram de första
prickkartorna, som
man insåg att halva
Medelpad var
oinven­terat. En period av
utökade insatser av en växande skara medhjälpare suddade till slut ut denna ojämnhet.
Trots att ett utkast till manus funnits redan i
slutet på 1990-talet var arbetet dock långtifrån klart
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)117
ERICSSON
när Rolf 2005 gick ur tiden. Man bildade då en
arbetsgrupp bestående av huvudsakligen ”avancerade amatörer”, och det är denna grupp som nu
fört projektet i hamn. Huvud­delen av arbetet har
ändå legat hos Rolf och Håkan, och det är de som
står som författare.
Trots att det mesta av landet inmutats av lokala
floraprojekt, hade ännu i slutet av 1980-talet inget
sådant uppkommit spontant i Norrbotten. Det
var i stället en stockholmsbotanist, Lennart
Stenberg, som efter att ha besökt provinsen
i andra ärenden, började intressera sig för
Norrbottens extremt bristfälligt kända
flora. Någon egentlig provinsflora fanns
inte, och de lokaler som tidigare botanister
besökt var få och aggregerade, så det mesta av provinsen utgjorde ett verkligt ”terra incognita”.
Lennart fick snart anhängare, en aktiv förening bildades och ett stort antal inventeringsläger ordnades, några med inriktning på svåra
växtgrupper. Som inventeringsenhet användes
1354 rutor à 5 × 5 km, men genom att antalet
inventerare var litet besöktes de flesta rutor endast
någon eller några dagar. För de mest inbitna
entusiasterna innebar fältarbetet många långa
somrar i ofta torftiga marker, men känslan av att
beträda det okända höll projektet vid liv; tillskottet av kunskap blev med tiden enormt. Fältarbetet
avslutades 2008, och efter en relativt kort tid av
sammanställningsarbete, till större delen utfört
av Lennart som står som författare, är floran snart
utgiven i sin helhet.
Det kan tyckas märkligt att en provins med
så många aktiva botanister som Uppland länge
stod utan floraprojekt. Förklaringen är nog att
man tyckte att man redde sig. Upplänningarna
var nämligen redan välsignade med inte bara en
täckande provinsflora (Almquist 1929), utan
också med lokalfloror över Stockholmstrakten
(Almquist & Asplund 1937) och Uppsalatrakten
(Almquist 1965). Säkert var det därför Upplands
floraprojekt inte kom igång förrän 1990.
Medan ansvaret för de två övriga projekten
legat hos en eller några få personer har nyckelordet i Uppland varit delegering. Som inventeringsenhet användes 2742 ”kvadranter” à 2,5 × 2,5 km,
vilka fördelades mellan ett stort antal inventerare
118
som kunde använda flera säsonger till sina exkursioner. Dessutom ordnades inventeringsläger och
särskilda skärgårdsinventeringar. Inventerarna
hade att rapportera till en av sju distriktsansvariga, vilka samordnade verksamheten i respektive
distrikt. Man inrättade också en projektledning
med tolv professionella eller mycket erfarna botanister. Systematiseringen, upplösningen och intensiteten har alltså varit långt mer ingående än inom
de andra projekten.
Fältarbetet avslutades 2005. Därefter tillsattes
en redaktionsgrupp på fem personer som naturligtvis själva fick utföra en stor del av det återstående arbetet, men de engagerade också skribenter
från en vidare krets för särskilda uppgifter. Sammanställningen har tagit tid, men genom att så
många har haft insyn i arbetet har inget lämnats
åt slumpen. Floran har ingen utpekad författare, i
stället anges Lena Jonsell, ledningsgruppens ordförande, som huvudansvarig redaktör.
Parallellt med inventeringarna har de tre projekten bedrivit ett djupgående forskningarbete
där herbarier, floristiska skrifter och botanisters
anteckningar gåtts igenom. För Medelpads och
Upplands del har arkivarbetet till större delen
kunnat begränsas till tiden efter det att tidigare
provinsfloror utkommit, förutom då herbariegenomgången eftersom gammalt material ofta
kommit in i efterhand. För Norrbotten, där en
äldre flora saknas, har man varit tvungna att plöja
bakåt ända till de tidigaste botaniska urkunderna.
Detta är också förklaringen till att man där inte
kunnat göra någon analys avseende floraförändringar, den stafettpinnen får framtidens botanister
greppa.
De andra floraprojekten har intresserat sig för
floraförändringar, men förutsättningarna har varit
ojämlika. Medan medelpadingarna varit hänvisade till Collinders vaga lokalangivelser, och hans
uttalanden om förhållandena i hela provinsen
(t.ex. ”allestädes; måttligt”), har man i Uppland
kunnat utnyttja detaljrikedomen i Almquists
efterlämnade material. Genom att hans prickkartor digitaliserats och hans handskrifter gåtts igenom, har man skapat ett äldre tidsskikt där man
på kvadrantnivå bokfört uppgifter från Almquists
tid som sedan kunnat jämföras med nutidens flora.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)
TRE PROVINSFLOROR
Olika, men stöpta i samma mall
och utformat efter en strikt mall. Läsaren måste
När man jämför innehållet i flororna undrar
kunna förstå vilka taxa som avses så att man kan
man om provinsfloran som företeelse nu nått sin
hitta dem i bestämningsfloror och kunna jämoptimala utformning. Uppläggen är nämligen
föra med andra provinsfloror, förstå vilka miljöer
slående lika, och de ingående kapitlen i stort sett
som egentligen avses i ståndortsbeskrivningarna,
desamma. En provinsflora börjar således med en
kunna jämföra uppgifterna avseende olika taxa
uppvärmning som redogör för provinsens naturmed varandra, kunna skilja nutida uppgifter från
förutsättningar, dess botaniska utforskning, redo- historiska, få ett hum om hur pass allmänt olika
görelser över inventeringsprojekten etc. (florornas
taxa förekommer och var de förekommer, och, inte
”allmänna del”). Därefter kommer huvudnumret:
minst, förstå fynduppgifter och källhänvisningar.
växtförteckningen, där man behandlar de taxa
För att kunna få plats med allt detta använder
som påträffats i provinsen, deras habitatpreferenprovinsflororna en mängd förkortningar och en
ser och utbredning. Flororna är dessutom väl förrad termer som måste vara enhetliga och som i
sedda med ofta bedövande vackra fotografier.
många fall inte är allmängods. Av detta följer att
Men skillnader finns. I den allmänna delen
instruktionen till förteckningen måste vara tydlig
(som för Norrbottens del alltså utkommer senare)
och noga genomtänkt. Detta kapitel har en cenlägger man i Upplands flora särskilt märke till det
tral funktion i en provinsflora, läsaren kommer att
extremt intressanta kapitel där floraförändringanlita det ofta, kanske i stort sett varje gång floran
arna analyseras, något motsvarande saknas i de
används, och vill då också snabbt hitta det hon
andra verken. Samtidigt saknar Upplands flora ett vill ha förklarat.
kapitel om botaniska utflyktsmål, något som ingår
Instruktionerna i både Medelpads och Uppi de andra (men en särskild bok i detta ämne finns lands floror klarar dessa krav. Det anges klart
på planeringsstadiet).
och tydligt hur förteckningen är uppställd, vilka
Medelpads floras version av detta kapitel är
kriterier som använts, och hur referenser och lokagott, med tydliga kartor och bra beskrivningar.
luppgifter angivits. Jag hittar heller inga fel i dem,
Den floran utmärker sig också genom att även
allt stämmer intill minsta siffra. Instruktionen i
innehålla talrika målningar och teckningar, de
Upplands flora vinner dock klart på poäng, bland
flesta utförda av Rolf Lidberg, vilket framkallar en annat genom den tydliga informationen om rutinlekmannacharm som säkert attraherar läsare som
delning och koordinatangivelser, och det förnäma
annars inte studerar botanisk litteratur.
exemplet på sid. 143. Kanske är detta det bästa
Redan utseendet på Norrbottens flora visar att
instruktionskapitel jag sett.
man vågat ta nya grepp. Medan de andra flororna
Motsvarande kapitel i Norrbottens flora håller
använder någorlunda traditionell layout och
tyvärr inte måttet. Det är extremt kortfattat och
bekanta typsnitt, har norrbottningarna valt en
saknar nästan helt de definitioner man söker,
friare komposition, och dessutom gett fotografivarför det måste ge många myror i huvudet
erna ett större utrymme än i tidigare provinsfloror. för användare ovana vid botanisk text. Det
Detta är läckert, böckerna är verkligen vackra.
är också illa skrivet, med onödiga textgroPresentationen gör floran tilldragande att bläddra
dor som ”klammer kring namnen anger
i, och för den enbart ytligt botanikintresserade
att dessa sannolikt inte påträffats” (det är
underlättas orienteringen av att så många växter
väl växter man letat, inte namn), ”sällsynta växter
illustrerats. Men även den avancerade botanisten
... finns i regel förtecknade efter den allmänna
har nytta av bildrikedomen, eftersom åtskilliga
texten” (det finns ingen sådan förteckning i slusällan sedda taxa presenteras med goda bilder.
tet, det som avses är att endast för de sällsyntare
växterna har lokalerna förtecknats) etc. En del
Att leda läsaren rätt
information är också onödigt förvillande eller väl
En provinsfloras ”tyngsta” avsnitt, själva växtdold, till exempel kallas utbredningskartornas
förteckningen, måste vara extremt strukturerat
markeringar både för kvadrater och kvadranter,
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)119
ERICSSON
och inventeringsrutorna identifieras endast som
”ekonomiska kartblad”, en karta som inte längre
ges ut. Endast på ett undanskymt ställe antyds att
storleken på rutorna är 5 × 5 km. Mest olyckligt är
emellertid att beskrivningen av hur man omvand­
lar RUBIN-koordinater till RT90-koordinater
innehåller så många felaktigheter att den faktiskt
inte går att använda.
Redovisningen av antalet funna kärlväxter
stämmer inte heller: av de 1029 ”växterna”
som fanns före 1980 sägs 952 ha återfunnits
medan 67 ej påträffats, men summan av
dessa tal är ju 1019! Jag har inte kontrollerat vilket av talen som är fel. Och man undrar vad som menas med ”växter”, avses arter
eller samtliga terminala taxa (under­arter etc.)?
Flororna använder inte alltid en särskild rubrik
för artnivån, även om flera undertaxa förtecknas. Mest konsekvent med att ha en artrubrik är
Upplands flora. Artrubrik används uppenbarligen
huvudsakligen om man har många fynd som ej
kunnat bestämmas närmare, eller om det finns
något taxonomiskt spörsmål som man vill diskutera. Jag är inte helt nöjd med detta. Anledningen
är att det för de läsare som inte förstår, eller inte
vill tillgodogöra sig, den information som ges
genom de vetenskapliga namnen, lätt uppstår förväxlingar. Vi har nu ett allvarligt problem med att
det i till exempel Artportalen läggs in observationer genom att ange svenska namn, utan att meddelarna förstår vilken nivå namnen representerar.
Många namn har också genom tiderna omväxlande använts för artnivå och underartsnivå, eller
Namnsättning och ordningsföljd
använts så att de ej överensstämmer med den nivå
Flororna utgår i sin namnsättning från Thomas
namnet hör till i den ”officiella” namnlängden
Karlssons växtförteckning (Karlsson 1998) och
(Karlsson 1998 med supplement). Inte ens dagens
dess supplement, eller dess webbversion. I litterabestämningsfloror är entydiga på den punkten. Av
turförteckningen till Norrbottens flora listas den
samma skäl är det beklagligt när man inte är noga
dock som ”Karlsson 1997” trots att den citeras
med hur man applicerar ”art”, ett begrepp som det
som utgiven 1998 (del II sid. 11), och supplemennumera går inflation i. Det är oförsvarligt att om
ten, vilka citeras ”Karlsson 2002–3” har fallit
vindaggkåpa Alchemilla filicaulis var. vestita skriva:
bort, så där är det är inte så lätt att veta. Ingen av
”Arten har en tydligt sydvästlig tyngdpunkt i Uppflororna skriver normalt ut auktorsbeteckningar,
land”. Det finns ju en annan varietet i provinsen,
något som kan godtas om namnen följer rättesnömer välspridd och med östlig tyngdpunkt.
ret. Den som behöver auktorsbeteckningar finner
Det förekommer också underliga namn­
dem där.
innovationer i flororna. Man förundras sålunda
Det är emellertid för mig oklart var man
över varför nordbräken Dryopteris expansa i Norrhämtat namnsättningen för vissa taxa som inte
bottens flora nu kallas ”vanlig nordbräken”. Finns
förtecknas av Karlsson, exempelvis de hökfibbdet ett skäl borde detta angivits. Samma flora
lor Hieracium som nämns i Upplands flora men
”sänker” också det välkända namnet ”flaskstarr”,
saknas i den uppsats som citeras, eller för masksom hittills fått gälla för arten Carex rostrata, till
rosorna Taraxacum i Norrbottens flora. Källorna
att enbart avse C. rostrata var. rostrata, medan
finns antagligen med i referenslistorna, men de
C. rostrata var. borealis, ett taxon som här för förciteras inte uttryckligen. Det hade varit enklare
sta gången dyker upp som svenskt, benämns ”mörk
att inom dessa släkten sätta ut auktorsbeteckflaskstarr”. Jag har inte kollat om denna betydelse­
ningar, så som man gjort för hökfibblorna i Norrändring förts på tal bland andra botanister, men
bottens flora. Man borde också ha satt ut dem i de jag tror inte det. En olägenhet med förfarandet är
fall man valt att använda andra namn än de Karls- också att arten helt plötsligt saknar svenskt namn!
son förtecknar, och då även uppgivit skälen till att
De tre flororna använder alla var sin ordnings­
man avvikit. Detta har Norrbottens flora slarvat
följd, och till viss del även familjeindelning. Ordmed. Någon läsare kommer säkert att undra varningsföljden i Medelpads flora följer ”Den nya
för till exempel ryssvidet där kallas Salix bebbiana, nordiska floran” (Mossberg & Stenberg 2003),
och vem som är auktor till detta namn.
vilken i sin tur, vill jag minnas, bygger på ”Flora
120
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)
TRE PROVINSFLOROR
Europaea” (Tutin m.fl. 1964–80), alltså en ”traditionell” systematisk ordningsföljd där även sekvensen inom familjerna är systematisk.
Upplands flora använder Karlsson (1998) med
supplement, och har alfabetisk ordning inom
familjerna. Familje­indelningen i dessa två floror
är emellertid i princip densamma. Norrbottens
flora använder den modernare ordningsföljd och
familjeindelning som presenterats i Angiosperm
Phylogeny Groups tredje översikt (Haston m.fl.
2009), och alfabetisk ordning inom familjerna.
Arrangemanget har i strikt mening inte använts
tidigare i Sverige, men den närmast före utgivna
provinsfloran, ”Smålands flora” (Edqvist & Karlsson 2007), använde en stor­systematik med liknande ursprung. Under de få år som förflutit har
man redan hunnit modifiera systemet, så några
familjer återfinns nu långt ifrån sina tidigare platser i familjeraden.
Att de fyra senaste provinsflororna använder
olika ordningsföljd kan kännas obekvämt för den
som slår i dem samtidigt (som jag i denna stund!),
men torde inte innebära något problem för flitiga
användare. Fallet med den korta livslängden för
smålandsflorans upplägg ger emellertid en tanke­
ställare, eftersom just den sekvensen säkerligen
aldrig kommer att dyka upp igen. Ett stabilt system vore behövligt, men ingen kan sia om när det
kommer.
Växtförteckningen
Presentationen av växtförteckningen skiljer sig
givetvis mellan de tre flororna, men i stort sett
används en liknande struktur. Upplands flora
avviker framför allt genom jämförelserna med
Almquists data, angivelser om påtagliga förändringar i frekvens sedan hans tid, och en mer
långtgående uppdelning av texten i särskilda
stycken. Medelpad ägnar beskrivningarna av växternas ståndorter mångdubbelt större utrymme
jämfört med de andra flororna, och tar desutom
upp ”folknamn” (lokalt upptecknade växtnamn).
Norrbottenflorans text är minst styckesindelad
av de tre, och utmärks av att en förhållandevis
större andel ägnas åt utbredningen. Beträffande
utbredningar måste jag dock avleverera åsikten att
samtliga tre floror är rätt dåliga på att diskutera
detaljerna i de mönster som man kan hitta på kartorna. Ofta beskriver texten endast det som man
sett redan vid första ögonkastet, något som i alla
fall jag som växtgeograf upplever som rätt torftigt.
Analyser av hur mönstren uppkommit skymtar
alltför sällan.
Norrbottens flora är den enda som tydligt tar
ställning beträffande varje taxons status i provinsen, alltså om det är inhemskt eller infört, bofast
eller tillfälligt. I de andra flororna anges detta inte
alltid i klartext (i Upplands flora dock rätt ofta,
särskilt för taxa som ej är inhemska). Man tvingas
då själv granska texten för att försöka utröna vilken status ett taxon har. Detta är en brist; sådana
data eftersöks ofta av fackbotanister, till exempel
är det viktigt för författarna till Flora Nordica.
Tyvärr tycker jag inte att Norrbottens flora lyckats särskilt väl med denna bedömning, och en
konsekvent terminologi tycks saknas. Vad är till
exempel skillnaden mellan ”tillfällig”, ”tillfällig
inkomling”, ”tillfälligt inkommen”, ”tillfälligt
utkommen” (!) och ”tillfälligt förvildad”?
Om man försöker få stöd för terminologin
genom att granska lokallistorna blir man inte
klokare. Att luktreseda Reseda odorata en enda
gång blivit funnen på en jordhög i ett trädgårdsområde, eller att ett ex av mellanmalva Malva
alcea × moschata år 2003 påträffades på en mark
med tippmassor, kan väl knappast associeras med
förvildning, något som i min terminologi förutsätter att växten åtminstone visar en tendens till
att etablera en population. Och att en art som
svartsenap Brassica nigra ens skulle ha förmåga
att förvildas i Norrbotten, och därmed kunna
agera som ”tillfälligt förvildad”, faller direkt
när man kontrollerar argumenten: ett
fynd på en barlastplats 1904 och ett på en
järnvägsstation 1916.
Utbredningskartor
Utbredningskartor är viktiga eftersom de sammanfattar information som är näst intill omöjlig
att greppa om den ges i textform. Det heter ju att
en bild säger mer än tusen ord. Bäst genomförd är
tveklöst Upplands kartering. Inte minst genom
att den valda rutstorleken, kvadranten på 2,5 × 2,5
km, gör att detaljerna blir tydligare, och att skill-
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)121
ERICSSON
nader i förekomst blir tydligare än vad man är van
vid att se. De flesta ”heltäckande” taxa uppvisar
områden där kvartsrutor har större tendens att
saknas, en effekt som gör att kartorna även ger en
viss information om skillnader i abundans mellan
skilda delar av provinsen. Många av dessa kartor
skulle varit helt täckta av prickar om rutorna varit
5 × 5 km, och då hade samma information slumrat
i det fördolda.
En ytterligare finess är att de äldre fynden,
de som grundar sig på Almquists data, finns
med på kartorna i form av en ljust grön
bakgrundston som mycket lite stör annan
information. Vackert! Upplänningarna
ska också ha en eloge för att de satt in kartor
för alla allmänna taxa. Dels tillåter detta att florainnehavarna omedelbart kan sätta igång med att
fylla i luckor, dels ger det en snabbare bild av vilka
växter som verkligen är vanliga (se även under
”Utvalda godbitar” nedan).
Kartorna i Norrbottens flora har just den
upplösning som jag nyss var glad att Uppland inte
hade, 5 × 5 km, men det spelar ingen roll eftersom
det ändå innebär en så enorm förbättring jämfört
med den tidigare nivån, utelämnad som man var
till ”Hulténs atlas” (Hultén 1971). Kartorna innehåller dessutom en innovation: en djupare färg
används för rutor varifrån ett taxon har belagts.
Detta är intressant, dels därför att det styrker
trovärdigheten beträffande svåra taxa, dels för att
man kan se i vilka områden det kan vara värt att
samla in allmänna, dåligt belagda växter. Något
som i alla fall jag, som förestår ett offentligt herbarium, är tacksam för att få veta.
Något som däremot är dåligt är den teknik
som använts när kartorna tillåtits gå in över
fotografierna. Se till exempel kartan för kung
Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum på
sid. 635 i del II, så förstår ni vad jag menar: när
gräns­rutorna ligger mot en ljusare bakgrund kan
man skönja en mörkare skugga som anger en rut­
markering, men när bakgrunden är mörk är detta
omöjligt, särskilt när rutans norrbottniska del
är liten. En ordentlig avmaskning, eller en bård,
hade varit på sin plats. Medelpads floras kartor
skiljer sig grundligt från de andras och beskrivs i
följande avsnitt.
122
Utvalda godbitar
Alla tre verken innehåller godbitar. För Norrbottens floras del lägger man först märke till att
apomiktsläktena hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum tillägnats en särskild volym där
samtliga arter illustrerats. Hökfibblorna avbildas
i utmärkta teckningar, och maskrosorna genom
fotografier av levande exemplar eller goda skanningar av pressade dito, och dessutom beskrivs
arterna i text. Till hökfibblorna finns till och med
en bestämningsnyckel. Som författare till denna
volym har Stenberg anlitat verkliga experter:
kapitlet om hökfibblorna har skrivits av Torbjörn
Tyler, och som medförfattare till maskroskapitlet
står en finsk och en dansk specialist, Juhani Räsänen och Hans Øllgaard. Kvaliteten på volymen
förhöjs dessutom av att experterna själva studerat
småarterna på plats.
Redaktionellt finns dock en del brister. Man
förundras till exempel över varför släktet Hiera­
cium genomgående kallas ”fibblor” (volymen har
undertiteln ”Fibblor och maskrosor i Norrbotten”), trots att det bör vara ”hökfibblor” som de
också kallas i del II. Det finns som bekant många
andra släkten av fibblor. Men det må så vara, den
här volymen utgör tveklöst en milstolpe vad gäller
tillgängligheten av kunskap om dessa två släkten i
norra Sverige. Vi tackar.
En annan godbit är den allmänna delen av
Upplands flora. Man har verkligen bemödat sig
om en välskriven men ändå lättillgänglig text.
Den är inte särskilt omfattande, men ger mycket
eftersom den är så lätt att ta till sig. Som exempel
vill jag särskilt framhålla geologikapitlet, författat av Ebbe Zachrisson. Geologikapitlen utgör
ofta rätt sorgliga avsnitt i botaniska publikationer.
Antingen skrivs de av en fackgeolog som vanligen
saknar insikt i vad som är möjligt för den oinsatte
att begripa och vad en botanist egentligen behöver
veta, eller så skrivs det av botanisterna själva som
i regel har så ytliga kunskaper i geologi att mycket
blir tokigt och heller inte särskilt läsvärt.
Men om man som i upplandsprojektet har en
fackgeolog som inte bara är en entusiastisk botanist, utan dessutom medlem i både ledningsgruppen och redaktionskommittén, då kan det smälla
till och bli något alldeles extra. Man behöver
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)
TRE PROVINSFLOROR
inte kunna mycket i förväg för att förstå precis
allt, hänvisningar ges till geologins betydelse för
floran, och, inte minst, de hithörande kartorna
överensstämmer med texten. Som jämförelse kan
man ta motsvarande avsnitt i Medelpads flora.
Även om det är någorlunda bra så går man lätt
vilse. Textens Alnömassiv motsvaras av kartans
”alkalina bergarter och karbonatiter”, Rödögranit
av ”rapakivigranit”, och det som kallas gråvackor
och gnejser karteras som ”äldsta sedimentära bergarter”. Exemplen som anknyter till botanikens
värld är också få.
Som Medelpads floras godbit väljer jag
karthanteringen, detta trots att möjligheterna
inte utnyttjats till fullo. Innovationen att rastrera
områden med mer sammanhängande förekomst,
och i lokalförteckningen endast uppta lokaler
som faller utanför rastreringen, är smått genialisk.
Konceptet medför en frihet att låta lokallistorna
omfatta just de lokaler man verkligen behöver
precisera, och kan också ses som en behövlig kompromiss när man av historiska skäl inte använt sig
av inventeringsrutor.
Den exakta lokalplaceringen på kartorna
innebär att informationen är långt mer uttömmande än i de andra flororna. Synd bara då att
underlagskartan är så detaljfattig, för man måste
besitta en god utantillkunskap om Medelpads
geografi för att kunna tolka de finare detaljerna i
prickmönstren. Tyvärr är också rastret lite för tätt;
vissa symboler som faller där innanför är svåra
att upptäcka eller svåra att skilja från varandra (se
t.ex. nyponros Rosa dumalis, sid. 250). Det täta
rastret skymmer också de i blått tecknade vattendragen, de enda ledtrådar man har till lokalernas
verkliga lägen.
De så kallade tendenskartorna, små kartor som
för ej detaljkarterade taxa anger skillnader i frekvens inom landskapet, utgör också en god innovation. Inte minst därför att de avhjälper en brist
som åtskilliga provinsfloror har, att de ej karterar
de allmännaste växterna (gäller dock ej Uppland,
se ovan). Det är lätt hänt att man vid översiktlig
läsning förbiser en viktig art om den saknar karta.
I längden blir det tröttande att behöva skumma
texten för att kunna utröna huruvida ett taxon
hör till de allmännaste eller om det är en sällsynt-
het. Tendenskartorna ger emellertid en entydig
och tidsbesparande signal om att här är en växt
med vid utbredning. Synd bara att man inte tillägnat samtliga allmänna taxa sådana kartor.
Malörerna är få
Flororna innehåller endast få tekniska defekter.
Det rör sig i regel om avvikelser i typsnitt eller
ombrytningar som de flesta ändå inte ser (hur
många upptäcker t.ex. radbrytningsfelet på sid.
758 i Upplands flora?), och sådana fel påverkar ej
heller faktainnehållet.
Medelpadingarna hade otur. När de första
exemplaren skickats ut insåg man att det transparenta överlägget som medföljer hade för svagt
tryck och att viss information fallit bort. Senare
uppdagades att texten om oxlar (Sorbus utom
S. aucuparia) och några andra rosväxter försvunnit någonstans på vägen. I de exemplar som nu
finns till salu har överlägget bytts ut, och oxeltexten bifogats på ett särskilt blad. De som hann
köpa boken innan kan gå in på Medelpads Botaniska Förenings hemsida (www.sbf.c.se/MBF) och
skriva ut dessa dokument.
I Norrbottens flora har några illustrationer
råkat illa ut: bilden till myggstarr Carex rariflora
på sid. 160 i del II visar i stället myrstarr C. heleo­
nastes (det är i själva verket samma bild som
den på sid. 145, fast spegelvänd), och kartan till
Lagerkranz’ maskros Taraxacum lagerkranzii på
sid 139 i del III är i stället en dubblett till kartan
ovanför.
Kan man lita på faktainnehållet?
Att en viss, förhoppningsvis liten, andel av
observationerna är felaktiga, och att vissa
slutsatser därför kan behöva revideras,
känner alla floraförfattare till. Som läsare
är det naturligtvis inte möjligt att bedöma
om den enorma datamängden återgivits på ett
korrekt sätt, man får förutsätta att det är så. Det
man däremot kan kontrollera är om uppgifterna
stämmer med sådant man redan vet, eller om floran innehåller uppgifter som motsäger varandra.
Jag har skummat i flororna med avsikten att hitta
tecken på bristande pålitlighet, och resultatet är
rätt entydigt.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)123
ERICSSON
Upplands flora har jag begrundat i många
timmar, men jag hittar helt enkelt inget jag kan
anmärka på. De få noteringarna rör petitesser som
avstavningsfel eller milda ombrytningsfel. All
information jag kunnat kontrollera är korrekt och
överensstämmer med det som skrivits på annan
plats i boken.
Medelpads flora innehåller inte heller något
graverande. Jag har hittat några glömda referenser,
avvikande styckesformateringar, och två kartor som fått mindre prickstorlek (kransrams
Polygonatum verticillatum och blodnycklar
Dactylorhiza incarnata var. cruenta), men
knappast mer. Alla fakta jag kunnat kontrollera stämmer.
Med Norrbottens flora är det värre; nästan
direkt hittar man något som är underligt. Faktum
är att jag inte behövt kika så länge i denna flora
som i de andra, av den orsaken att anteckningarna
snabbt blev för omfattande. Jag ger här några få
exempel.
På sid. 42 i del II behandlas två ormbunksarter.
Gaffelbräken Asplenium septentrionale anges först
ha samlats i Norrbotten 1918, men i lokallistan
dateras fyndet till 1928. Nåväl, det kan ju vara
ett skrivfel. Kärrbräken Thelypteris palustris sägs
först ha blivit funnen 1956 på Poromaanjänkkä
(ska vara Poronmaanjänkkä, ett genitiv-n saknas) i Pajala socken av Axel Granberg (1956). I
fyndlistan, som ska vara fullständig, har detta
fynd glömts bort, istället nämns Jupukka, där tre
inventerare påträffade arten 1997 ”mitt på myren”.
Men denna myr är just Poronmaanjänkkä, samma
lokal där Granberg hittade den. Fyndet var alltså
ett återfynd, vilket inte framgår.
Längre ned kommer sedan uppgiften om att
ett belägg i Naturhistoriska riksmuseet visar att
Oskar Lönnqvist hittade kärrbräken vid Armasjärvi i Hietaniemi socken 1946, alltså tio år före
den påstått äldsta uppgiften. Jag ser därför efter i
Elveland & Ohlson 1987, en uppsats som behandlar just kärrbräken i Norrbotten. Årtalet stämmer, och fyndet har också publicerats (Lönnqvist
1948). Till slut ser jag efter hos Granberg, och
även där nämns Lönnqvists fynd. Alla tre uppsatserna finns i litteraturförteckningen men bara
Granbergs citeras. Har man läst de andra? Och
124
hur har man kunnat missa det tidigaste fyndet i
den egna texten? Liknande diskrepanser är vanliga i boken. Man får intrycket att ingen motläst
de data som presenteras.
Överensstämmelsen mellan lokallistor och
utbredningskartor låter sig i praktiken endast
kontrolleras när uppgifterna är få. Jag tittade
därför i del III, den om hökfibblor och maskrosor. Redan i den första lokallistan, den för
fläckig klippfibbla Hieracium erythropoecilum,
fann jag något att notera. Arten förtecknas från
fem rutor, men endast fyra rutor har markerats
på kartan. Den felande lokalen är den i ruta
24K 9f i Älvsby socken. Art nummer två hade
för många lokaler, den hoppade jag över, men på
kartan för nästa art, flikig krattfibbla H. caesi­
tium, upptäckte jag genast att en markerad ruta i
Överkalix socken inte motsvaras av någon lokal
i lokallistan.
För nästa art, nordlig krattfibbla H. caesio­
tinctum, upptar lokallistan åter en rutförekomst
(24K 8d i Älvsby socken), som ej märkts ut på kartan. Jag slutade där. Den bristande korrelationen
gäller inte enbart lokalsvärmar som kan vara svåra
att hålla reda på. Se till exempel kartan för måsmaskros Taraxacum lingulatum, där den synnerligen avsides liggande förekomsten i ruta 25N 5g
vid Haparanda saknas på kartan.
Slutligen avstämde jag floran mot en i sammanhanget viktig publikation som jag råkade ha
i hyllan på mitt rum, nämligen ”Myrar på Storön
vid Norrbottenskusten” av myrforskaren Jan
Elveland (1976). Jag fann då till exempel att varken texten eller kartan tar upp Elvelands extremt
isolerade fynd av glansvide Salix myrsinites, trots
att fyndet har stor betydelse för utbredningsbilden. Verket i fråga citeras i litteraturförteckningen, så uppgiften skulle naturligtvis ha varit
med.
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om
hur många slarvfel av den här typen som kan ha
smugit sig in i materialet. För arter utan lokallista
finns inga möjligher att kontrollera saken, och för
dem som har lokallistor kan man bara kontrollera
de publicerade uppgifterna.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)
TRE PROVINSFLOROR
Slutomdömen
• Alla tre flororna utgör vackra och betydelsefulla floristiska dokument som kommer att
anlitas flitigt och sprida kunskap till många.
• Upplands flora håller en extremt hög, rentav
oantastlig, kvalitet. Detta hänger helt säkert
samman med att man delat på ansvaret inom
en rätt sammansvetsad grupp, och att allt som
skrivits har kunnat skärskådas av andra och
kontrolleras in i minsta detalj flera gånger om.
• Medelpads flora håller också en god kvalitet.
Att en mer eller mindre akutinsatt grupp kunnat sy ihop säcken på ett projekt som startats i
en annan tidsanda är beundransvärt. Arbetet
har dessutom till stor del genomförts utanför
landets akademiska centra.
• Norrbottens floras stora värde ligger i att den
dokumenterar och täpper till en lucka som
tidigare botanister trott vara både ointressant
och oöverstiglig. Den färdiga floran är innovativ, men hade vunnit på att ”tröskas” ännu
en tid genom motläsning av texter och kontroll av faktauppgifter, och dessutom en rejäl
genomläsning av andra kompetenta botanister.
SBT.
Citerad litteratur
Almquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora. –
Acta Phytogeogr. Suecica 1.
Almquist, E. 1965. Flora upsaliensis. – Almqvist &
Wiksell, Uppsala.
Almquist, E. & Asplund, E. 1937. Stockholmstraktens
växter, 2:a uppl. – Botaniska sällskapet i Stockholm.
Collinder, E. 1909. Medelpads flora, växtgeografisk
öfversikt och systematisk förteckning öfver kärlväxterna. – Norrländskt handbibliotek II. Uppsala.
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora.
– SBF-förlaget, Uppsala.
Elveland, J. 1976. Myrar på Storön vid Norrbottens­
kusten. – Wahlenbergia 3.
Elveland, J. & Ohlson, M. 1987. Kärrbräken – en värmetids­
relikt i Norrbotten. – Svensk Bot. Tidskr. 81: 49–63.
Granberg, A. 1956. Mellan Muonio och Torne älvar. –
I: Curry-Lindahl, K. & Ebeling, F. (red.), Natur i
Västerbotten och Norrbotten. Bokförlaget Svensk
Natur, Stockholm, sid. 418–429.
Haston, E. m. fl. 2009. The Linear Angiosperm Phylogeny Group (LAPG) III: a linear sequence of the families in APG III. – Bot. J. Linn. Soc. 161: 128–131.
Hultén, E. 1971. Atlas över växternas utbredning i
Norden, 2. uppl. – Generalstabens Litografiska
Anstalt, Stockholm.
Karlsson, T. 1998. Förteckning över svenska kärlväxter.
– Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560. [Fyra supplement
har utgivits. Enklast är att anlita webbversionen –
http://www2.nrm.se/fbo/chk/chk3.htm – som är
rättad i enlighet med supplementen.]
Lönnqvist, O. 1948. Thelypteris palustris Schott funnen
i Norrbotten. – Bot. Not. 1948: 115.
Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska
floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Tutin, T. G. m. fl. (red.) 1964–1980. Flora Europaea.
I–V. – Cambridge Univ. Press, Cambridge.
Medelpads flora
Rolf Lidberg & Håkan Lindström 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 736 sidor. ISBN 978-91-977055-4-7.
Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr.
Frakt tillkommer.
Norrbottens flora
II. Lennart Stenberg 2010. SBF-förlaget, Uppsala.
792 sidor. ISBN 978-91-977055-6-1.
III. Fibblor och maskrosor i Norrbotten. Lennart
Stenberg (red.) 2010. SBF-förlaget, Uppsala. 200
sidor. ISBN 978-91-977055-8-5.
Böckerna kan beställas från SBF:s kansli. Priser:
del I (allmän del, utkommer senare) 250 kr; del
II 350 kr; del III 150 kr; del II+III 450 kr. Frakt
tillkommer.
Upplands flora
Lena Jonsell (red.) 2010. SBF-förlaget, Uppsala.
895 sidor. ISBN 978-91-977055-3-0.
Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr.
Frakt tillkommer.
Stefan Ericsson förestår Herbarium UME
vid Umeå universitet.
Han deltar i Flora
Nordica-projektet,
sammanställer Sveriges
bidrag till Atlas Florae
Europaeae och är medlem i ArtDatabankens
kärlväxtkommitté. Sedan
över trettio år driver han
också projektet Västerbottens läns florainventering.
Adress: Herbarium UME, EMG, Umeå universitet,
901 87 Umeå
E-post: [email protected]
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)125