Kommunikation inom äldreomsorgen - ur ett
etnicitetsperspektiv
Richard Roslund
FoU-trainee
Uppsats nr 38
Maj 2016
Förord
Detta arbete är resultatet av en litteraturstudie som genomförts av
Richard Roslund, undersköterska på Rosenholms vårdboende i
Stadsområdesförvaltning Söder. Arbetet är genomfört under Richards tid
som FoU-trainee på FoU Malmö.
Att vara trainee innebär att man arbetar på FoU Malmö en dag i
veckan under ett halvår. Personal inom vård och omsorg får ledigt från
sitt ordinarie arbete för att kunna fördjupa sig inom något område som
är viktigt för den egna arbetsplatsen. Ämnet kan vara en fråga eller ett
problem som diskuterats på arbetsplatsen, eller något som den anställde
själv funderat på. Fördjupningen sker genom att den anställde får tillfälle
att söka litteratur som rör det valda ämnet. Litteratursökningen
genomförs med hjälp av en handledare på FoU Malmö.
Aktiviteten FoU-trainee syftar till att öka de anställdas intressen och
möjligheter att följa utvecklingen av den forskning som bedrivs inom
vård och omsorg. Målet är att stödja Malmö stads långsiktiga arbete med
kvalitets- och kompetensutveckling inom detta område.
Varje trainee redovisar sin studie i en uppsats. Uppsatserna
publiceras i en serie enklare publikationer. De publicerade uppsatserna
har olika ambitionsnivåer. Syftet med publiceringen är att ge personalen
på den egna arbetsplatsen och andra intresserade möjlighet att ta del av
litteraturstudien.
Richard har med stort engagemang skrivit en uppsats om
kommunikation i äldreomsorgen, en ständigt aktuell och viktig fråga.
Richards fokus är brukare med annat modersmål än svenska. Han
beskriver olika kommunikationsfaktorer utifrån ett etnicitetsperspektiv
samt ger förslag på metoder att använda för att överbrygga språkhinder
mellan personal och boende.
Jenny Ekblad
Koordinator
FoU Malmö
1
Innehållsförteckning
Inledning .............................................................................................................. 3
Bakgrund .............................................................................................................. 5
Lagstiftning................................................................................................................................6
Syfte och frågeställningar...................................................................................... 8
Begreppsramar...................................................................................................... 9
Äldre med annat modersmål än svenska .............................................................................9
Salutogent förhållningssätt .................................................................................................. 10
Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet ........................................................................ 11
Etnicitet .................................................................................................................................. 12
Metoder för att överbrygga språkhinder ............................................................. 14
Kommunikation/bemötande .............................................................................................. 14
Matchning ............................................................................................................................... 15
Personal .................................................................................................................................. 16
Utbildning av personal ......................................................................................................... 18
Information till boende/anhöriga ...................................................................................... 19
Vårdboende/hemtjänst på eget språk ............................................................................... 19
Tolkar ...................................................................................................................................... 21
Anhöriga ................................................................................................................................. 21
Diskussion .......................................................................................................... 23
Matchning ............................................................................................................................... 23
Boende på eget språk............................................................................................................ 24
Att tala samma språk ............................................................................................................ 25
Slutsatser ............................................................................................................. 26
Litteraturförteckning .......................................................................................... 27
2
Inledning
I mitt arbete som undersköterska på ett vårdboende i stadsområde Söder
möter jag med jämna mellanrum brukare/boende som har ett annat
modelsmål än svenska. I en del fall är det så att dessa personer enbart
talar sitt ursprungsspråk, alternativt inte har något talat språk längre på
grund av ett antal olika anledningar som till exempel sjukdom, inte lärt
sig det svenska språket eller flyttat till Sverige vid hög ålder. En del kan
endast några nyckelfraser på svenska, andra är analfabeter och en del
boende har ett skriftspråk som använder andra tecken än vad svenskan
gör. Under de år som jag arbetat inom äldreomsorgen har det med jämna
mellanrum uppstått vardagliga situationer där kommunikationssvårigheter försvårar vardagen för såväl brukare/boende som
äldreomsorgspersonal. Exempel på svårigheter som uppstår kan handla
om missförstånd rörande alltifrån omvårdnadshygien till att tända/släcka
lampor, välja kanal på tv:n, om de behöver extra smärtstillande etc.
Känslan av att inte förstå vad brukaren uttrycker med ord eller med sitt
kroppsspråk kan vara väldigt frustrerande och skapa en känsla av
otillräcklighet för båda parter.
Här väcktes mitt intresse för fördjupa mig i kommunikationssvårigheter och missförstånd i relation till bemötande mellan
äldreomsorgspersonal och brukare med annat modersmål än svenska.
Att arbeta salutogent med människor som inte har samma språk som en
själv är en utmaning eftersom kommunikationen ofta blir bristfällig. Vid
ett flertal tillfällen är kroppsspråket det enda som finns tillgängligt och
det blir alltför ofta inte tillfredsställande och det är inte heller kulturellt
kongruent. Med det menas att de gester och uttryck som används här
inte alltid överensstämmer med de gester och uttryck som används i
andra kulturer. Mötet mellan brukare och vårdpersonal, såväl
kommunikativt som hur bemötandet sker, är ingången till att förstå hur
brukarens individuellt varierade behov bör tillgodoses.
Stadsområdesförvaltning Söder i Malmö har en stor variation av
människor som inte är födda i Sverige och som inte har svenska som
modersmål. De talar ett antal olika språk och det finns många kulturella
variationer (gällande mat, religion, tidsuppfattning etc.). Inom
stadsområdets äldreomsorg är det rimligt att anta att några av dessa så
småningom kommer att flytta in på de vårdboende som erbjuds då de
kräver vård och/eller omsorg som överstiger hemtjänstens kapacitet
främst på grund av att de är i behov av vård och/eller omsorg dygnet
runt. Med anledning av det behöver äldreomsorgen ha en beredskap för
att bemöta äldre som inte har svenska som modersmål och de
kommunikationssvårigheter som kan komma att uppstå i mötet.
3
Det som inom äldreomsorgen erbjuds idag angående lösningar på
kommunikationssvårigheter med personer som inte har svenska som
modersmål, handlar väldigt mycket om personalens idérikedom och
kreativitet. Det som används idag är framförallt mindre ordlistor med
basala ord, utläsa sin brukares kroppsspråk, tolk (dock inte i vardagliga
situationer) och till viss del matchning. Inom området finns det mycket
att göra för att dessa brukare ska få uppleva att rätten till en skälig
levnadsnivå är uppfylld.
Kommunikationssvårigheter mellan äldre utlandsfödda och
äldreomsorgspersonal är måhända inte endast att anse som ett problem,
utan snarare som en möjlighet att utveckla äldreomsorgens verktyg för
att ge alla brukare en chans att bli inkluderade i ett salutogent
förhållningssätt.
I äldreomsorgsarbetet idag på ett vårdboende finns en del fasta
rutiner framförallt gällande måltidernas planering, när mediciner skall ges
etc. Emellertid upplever jag att arbetet blivit allt mindre rutinbaserat
eftersom det salutogena förhållningssättet alltmer blir en del av vardagen.
Brukarna bestämmer i stor utsträckning när deras behov ska bli
tillgodosedda. För att det ska fungera för alla brukare (även de som inte
talar eller förstår det svenska språket) är det nödvändigt att
kommunikationen fungerar. För verksamheten är det en utmaning att
organisera omsorgen så att det finns kapacitet att möta brukarens behov.
Det finns en hel del anledningar till kommunikationssvårigheter som
inte kommer att beröras i den här rapporten på grund av att det ligger
utanför syftet. I klartext handlar det om brukare som på grund av
medicinska anledningar har svårt att kommunicera, som afasi, demens
m.fl. Kombinationen av afasi och demens och att inneha ett annat
modersmål än svenska är en egen rapport i sig.
4
Bakgrund
I Malmö som helhet fanns det år 2015 177 länder representerade bland
Malmös befolkning. De vanligaste länderna är Irak, Danmark och f.d.
Jugoslavien. I Malmö är det 9550 personer som är beviljade
omsorgsinsatser, fördelat på 7498 som har hemtjänst i ordinärt boende
samt 2052 personer som är beviljade boende permanent i särskilt boende
(Socialstyrelsen 2015).
Stadsområde Söder hade 2010 den näst största befolkningsökningen
i Malmö trots att det inte färdigställdes några lägenheter under det året,
vilket gjort att det skapat problem med trångboddhet i stadsdelen.
Trångboddhet kan medföra negativa konsekvenser såsom fysiska och
psykiska hälsobesvär (Malmö stad, 2010). I stadsområde Söder bodde det
år 2015, 17,9 % utlandsfödda.
Problemet/möjligheten med kommunikationssvårigheter är med
andra ord en fråga med allt större aktualitet eftersom antalet
utlandsfödda äldre som behöver vård på vårdboenden rimligen kommer
att stiga. Antalet utandsfödda har ökat med nästan tio procent under
2014 och 2015 varav den största gruppen har kommit ifrån Syrien (SCB
2015). Andelen äldre av de som har invandrat 2014 och 2015 har jag inte
fått fram, men det får nog anses rimligt att anta att det kan leda till att
fler äldre som är utlandsfödda kommer att bli i behov av äldreomsorg.
Olika källor visar dessutom att flera äldre som kommit till Sverige för att
återförenas med sina barn antingen bor själva med sin make/maka och
behöver hemtjänst eller flyttar in på särskilda boenden (Naldemirci,
2013, Torres, 2002).
Gruppen av äldre utlandsfödda som idag blir erbjudna plats på olika
former av vårdboende är långt ifrån homogen. Den representerar ett
antal olika länder, kulturer och subkulturer gällande alltifrån mat till
religion. Dessutom framstår ofta kulturer som enhetliga utan inbördes
variationer vilket inte särskilt ofta överensstämmer med den konkreta
verkligheten av hur individen anpassar sig i varierande grad till sin
omgivning på flera plan såväl medvetet som omedvetet (jmf Gaunt
1998:3410).
Äldre utlandsfödda består dessutom av olika subgrupper, t.ex. de
som emigrerade i barndomen och växte upp i det nya landet, de som
emigrerade som unga och åldrats i det nya landet, samt de som emigrerat
i hög ålder (Yeo 2003). Med andra ord är förutsättningarna för de äldre
invandrarna högst individuella i mötet med äldreomsorgens personalkategorier, såväl för de som talar det svenska språket som för de som
inte gör det. De eventuella svårigheterna kan uppstå redan tidigt i mötet
med den svenska äldreomsorgen. Biståndshandläggarna har att utreda
5
vilken form och utsträckning som brukarna är i behov av enligt
socialtjänstlagen.
Lagstiftning
Socialtjänstlagen menar att alla har rätt till en skälig levnadsnivå samt att
verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmande
och integritet (Socialtjänstlagen, 2001). År 2011 trädde två nya
bestämmelser in i lagen, dels en bestämmelse om en nationell värdegrund
för äldreomsorgen och dels en bestämmelse som tydliggör ”den äldre
personens ökade möjligheter till inflytande vid genomförandet av
insatserna” (Socialstyrelsen, 2011). Dessa innebär i korthet att omsorgen
om äldre ska inriktas på att den äldre får leva ett värdigt liv och känna
välbefinnande. Här avses att äldreomsorgen bör värna och respektera var
och ens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande,
delaktighet och individanpassning (ibid). Biståndet som den enskilde får
ska med andra ord stärka individens resurser till att leva ett självständigt
liv. Bistånd kan vara hemtjänst, trygghetslarm, tillsyn, särskilt boende etc.
Med andra ord innebär ovanstående rimligen att eftersom insatserna
bör individanpassas och även följa de andra kriterierna så är det i
äldreomsorgens intresse att verksamheten ytterligare anpassas och
effektiviseras. Särskilt när det gäller omsorgen om utlandsfödda äldre så
kan även kommunikationssvårigheter mellan personal och boende
hanteras mer salutogent och enligt föreliggande bestämmelser. En viktig
förutsättning för att det salutogena förhållningssättet skall fungera för
människor som inte talar det svenska språket är möjligheten att få göra
sig förstådd i sin vardag. Dessutom visar förarbetet till socialtjänstlagen
att den äldres behov alltid ska gå före de organisatoriska eller
administrativa behoven (SOU, 2008). Som jag upplevt äldreomsorgen
under mina verksamma år är detta något som behöver aktualiseras och
eftersträvas i betydligt större utsträckning än vad som görs idag.
Hälso- och sjukvårdslagen kräver att alla ska erbjudas vård på lika
villkor. Det gäller oberoende av ålder, kön, utbildning, ekonomi, etnisk
bakgrund och religion (Hälso- och sjukvårdslagen, 1982). Vidare skall
patienten ges möjlighet att delta i beslut om och genomförande av sin
omvårdnad. Varje situation är unik och omvårdnaden utformas därefter
individuellt (SOSFS, 1993).
6
Det som också bör nämnas är Regeringsformen (2010:1408), dvs.
Sveriges grundlag som lyder:
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde
och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna
trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och
trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för
nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att
demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den
enskildes privatliv och familjeliv.
Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och
jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka
diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder
eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Värt att nämna i detta sammanhang är också rätten att inte bli
diskriminerad och alla människors lika värde och rättigheter. Skyddet
mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga
rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen
människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på
grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell
läggning eller ålder (Diskrimineringslagen, 2008).
Ovanstående lagar ska genomsyra verksamheterna och därför blir av
intresse att analysera olika faktorer som rör kommunikationssvårigheter
gällande äldre med annat modersmål än svenska inom äldreomsorgen.
De faktorer som kommer att tas upp i uppsatsen utgår från personal,
bemötande/kommunikation, äldre, etnicitet, utbildning av personal,
information, matchning och mötesplatser samt anhöriga.
7
Syfte och frågeställningar
Syftet med litteraturstudien är att belysa och diskutera hur
kommunikation och bemötande tar plats mellan äldre med annat
modersmål än svenska och personal på vårdboende. Vidare att försöka
åskådliggöra vilka faktorer som har en avgörande roll för hur äldre med
annat modersmål än svenska kan erhålla såväl en salutogen omsorg som
en skälig levnadsnivå på lika villkor.
Mina frågeställningar för att uppnå detta är:
•
•
•
På vilket sätt hanteras kommunikation och bemötande idag när
det uppstår svårigheter vid språkliga missförstånd?
Vilka faktorer spelar in för att äldreomsorgen ska ges möjlighet
för att arbeta med kommunikationssvårigheter i största möjliga
utsträckning?
Hur kan vi uppnå en salutogen omsorg för individer som inte
talar/förstår det svenska språket?
För att inhämta kunskap och få en större kännedom inom området
började jag med att läsa litteratur som berör äldre, etnicitet,
kommunikation och språk, samt använda kursmaterial från tidigare
kurser som jag har genomgått och som varit relevanta för
sammanhanget. Därefter började jag söka efter artiklar om
kommunikationssvårigheter för äldre med annat modersmål än svenska
främst genom Internet och framförallt på sökmotorn Google Scholar.
Jag har använt följande sökord: äldre, etnicitet, kommunikation,
språk, äldreomsorg, kommunikationssvårigheter, omsorg, äldre
invandrare, vård. Emellertid har jag även använt mig av en del engelska
sökord för att bredda mitt materialunderlag. De engelska orden som
användes var: elderly, sheltered housing, retirement home, ethnicity,
communication och immigrants. Sökorden gav mig en hel del träffar
men trots det fann jag en brist i antalet artiklar som var direkt inriktade
på kommunikationssvårigheter inom äldreomsorgen. Urvalet gjordes
utifrån de artiklar som hade relevans för studien. Det fanns flera artiklar
som inte kunde användas. En del av de artiklar som valdes bort var med
anledning av att de var mer inriktade på äldres etnicitet och endast
undantagsvis tog upp problemet med kommunikationssvårigheter.
Jag använder främst svenska artiklar i studien eftersom det generellt
varit svårt att finna artiklar från andra länder som har stämt överens med
utgångspunkterna för studien.
8
Begreppsramar
Äldre med annat modersmål än svenska
Gruppen äldre med annat modersmål än svenska är som tidigare nämnts
en mycket heterogen grupp. Det finns ett flertal anledningar till att det är
så. Till att börja med är gruppen väldigt omfattande och inrymmer
många personer varav en del av dessa inte anser sig vara från en
väsentligt annorlunda kultur än den svenska. Skillnaden här ligger mellan
de som anser att de kommer från ett liknande samhällssystem och de
som kommer från samhällen som har mindre överensstämmande
samhällssystem. Synen på vem som är ansvarig för att ta hand om de
äldre, mindre klockstyrda samhällen är två exempel bland flera.
Dessutom finns det en hel del variation i hur och när de har immigrerat
till Sverige.
De två stora anledningarna till att människor migrerat till Sverige är
arbetskraftsinvandring och invandring på grund av humanitära skäl som
krig, förföljelse etc. Dessutom finns det en mindre grupp (men i
sammanhanget nog så viktig); nämligen anhöriginvandrarna som kommit
för att återförenas med sina familjer. Det stora flertalet av
anhöriginvandrarna består av personer som har kommit till Sverige som
unga och har åldrats här. I gruppen anhöriginvandrare finns en del som
har invandrat som äldre. Denna grupps huvudsyfte är att återförenas
med sina barn. Det finns även andra syften såsom att bli omhändertagna
av sina barn, ekonomisk trygghet, en mer avancerad sjukvård. Dessa
syften är betydligt ovanligare än huvudsyftet.
I slutänden verkar det ändå som att majoriteten av dessa äldre
antingen bor för sig själva eller tillsammans med sin partner (Torres,
2002). Arbetskraftsinvandringen omfattade inte endast Norden utan
många kom även ifrån Medelhavsregionen, till exempel Grekland, f.d.
Jugoslavien, Turkiet, Italien och Spanien. De invandrare som kom till
Sverige hade framförallt lätt att få okvalificerade arbeten inom
industrinäring, textilproduktion samt inom servicenäringar. Vissa av
dessa återvände senare till sina hemländer. Hälsan efter pensioneringen
har varierat för dessa individer. En del har haft tyngre arbeten såväl
fysiskt som mentalt vilket satt sina spår i hälsoproblem. Andra har haft
andra erfarenheter och kunnat behålla hälsan i större utsträckning.
Arbetskraftsinvandringen pågick framförallt från några år efter andra
världskrigets slut fram till 1972 när den efter lång diskussion avskaffades.
Emellertid gällde det inte för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Invandring av humanitära skäl är den stora anledningen idag.
9
Salutogent förhållningssätt
Det salutogena förhållningssättet är grundat av Aaron Antonovsky som
var professor i medicinsk sociologi. När han arbetade med resultatet av
en undersökning fann han något som kom att prägla honom för resten
av hans liv. Hela 29 procent hos en grupp överlevande kvinnor från
koncentrationslägret var vid tillfredsställande fysisk och psykisk hälsa.
Trots att dessa levt i koncentrationslägrets skräck och därefter levt på
flykt under flera år, för att så småningom skapa sig ett nytt liv i ett
främmande land, var de vid tillfredsställande god hälsa. Detta var en
iakttagelse som gjorde att Antonovsky påbörjade formuleringen av den
salutogena modellen (Antonovsky, 2005). Begreppet salutogen kommer
från det latinska ordet salus och det grekiska ordet genesis. Salus
kommer från hälsans gudinna i den romerska mytologin och betyder
hälsa. Genesis betyder tillgivelse och ursprung. Således handlar det
salutogena synsättet om hälsans ursprung, vad bidrar till att hälsan
förbättras och bevaras. Utifrån det patologiska synsättet förklaras varför
människan blir sjuk. Utifrån det salutogena synsättet ställer man frågan,
hur kommer det sig att vissa människor förmår upprätthålla hälsa trots
att de utsätts för svåra påfrestningar? Antonovsky menar att det
patogena och det salutogena är komplementärt och att vi ska se hälsa ohälsa som ett kontinuum (Antonovsky, 2005).
Det salutogena synsättet ger inga garantier till att alla människans
livsproblem går att lösa. Men det ger en djupare förståelse och kunskap
vilket är förutsättningen för att kunna skapa rörelsen mot friskhetspolen
på kontinuitet. Med det patogena förhållningssättet arbetar man med att
lindra symtom, och utrota sjukdomar. Här utgår man från att sjukdom är
en störning som ska behandlas av läkare, att kropp och själ ska behandlas
var för sig. Vidare ger detta lite utrymme för den sociala aspekten med
hälsa, faktorer som har betydelsen för upplevelsen av graden av hälsa.
Poängen här är att det ofta handlar om olika faktorer som påverkar
graden av upplevd hälsa. Som tidigare beskrivits skriver Antonovsky
(2005) att det patogena och det salutogena synsätten är komplementära
och att dessa synsätt bör användas tillsammans.
Kärnan i det salutogena handlar om hälsans ursprung (salutogenes),
vad som kännetecknar de människor som förmår upprätthålla hälsan.
Dessa människor har något gemensamt. Antonovsky kallade det
gemensamma för känslan av sammanhang (kasam). Kasam innehåller tre
delar: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Antonovsky, 2005).
10
Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet
Begripligheten syftar till individens upplevelse av yttre och inre stimuli.
När individer upplever sin tillvaro som logisk, gripbar och strukturerad
finns en hög grad av begriplighet. Motsatsen är en upplevelse av en
tillvaro som är oförklarlig, oordnad och kaotisk vilket leder till en låg
grad av begriplighet (Antonovsky, 2005).
Hanterbarheten definieras som individens resurser att möta de krav
som ställs av de stimuli hon möter. Detta syftar till de resurser som
individen anser att hon har förfogande över. En hög känsla av
hanterbarhet gör att individen inte känner sig som ett offer för
omständigheterna eller att livet är orättvist. När olyckor eller tråkigheter
händer, kommer individer med en stark hanterbarhet att möta dessa,
sörja och gå vidare med sitt liv. Motsatsen blir att individer med en låg
hanterbarhet anser sig otursförföljda och drabbade. Dessa individer
förutsätter att även detta kommer att följa dem genom resten av deras liv
(Antonovsky, 2005).
Komponenten meningsfullhet syftar till i vilken grad individen
känner att livet har en känslomässig innebörd. Att de krav hon ställs
inför är värda att lägga energi på, är utmaningar värda engagemang. När
individer med en stark meningsfullhet genomgår svårigheter i livet drar
hon sig inte för att konfrontera utmaningen, söka en mening i den och
göra sitt bästa för att med ”värdigheten i behåll komma igenom den”.
Motsatsen blir att individer med en låg grad av meningsfullhet visar att
det finns få betydande komponenter i deras liv vilket leder till ett
missnöje över de betungande bördor som ställer krav på dem
(Antonovsky 2005).
Dessa tre komponenter kan antingen anses som höga eller låga, det
vill säga en individ kan ha en hög grad eller en låg grad av en specifik
komponent vilket påverkar upplevelsen av hälsa. Det finns åtta typer av
kombinationer mellan dessa tre komponenter. När en individ har låga
eller höga värden på samtliga komponenter är hennes kasam stabilt och
antingen svagt eller starkt. Det dynamiska sambandet blir mer intressant
när dessa styrkor varierar. Meningsfullheten är den mest centrala
komponenten, eftersom den ger motivation att söka efter begriplighet
och hanterbarhet. Antonovsky prioriterar hanterbarheten lägst vilket inte
innebär att denna är ovidkommande. Det viktigaste här är hur dessa
komponenter samspelar med varandra och ger grund till hur individens
upplever sin känsla av sammanhang (Sjöberg & Westlund, 2008).
11
Etnicitet
Etnicitet är ett mångfacetterat och svårdefinierat begrepp som är nära
förknippat med begreppet identitet och de processer som berör
individers och gruppers identitetsskapande. Etnicitet skapas utifrån
fragment som ras, språk, kultur, religion, nation, grupptillhörighet och
identitet som på ett eller annat sätt har syftet att förklara vem den
enskilde personen är. Genom att tillhöra en viss etnisk grupp och
tillskriva sig eller bli tillskriven en specifik etnicitet har starka band till
individers identitetsskapande (Lill, 2007).
Språket spelar en stor roll angående hur etniciteten formas genom
de sociala representationer som återfinns såväl inom som utom den
etniska gruppen. Följden av språkets betydelse blir att personalen har en
annorlunda syn på de brukare som har ett annat etniskt ursprung än de
själva, samt på vilka behov som omsorgspersonalen ser hos dessa (Lill,
2007). Enligt min erfarenhet händer det att personalen tillskriver dessa
individer behov som de egentligen inte har. Men å andra sidan upptäcker
personalen, i egenskap av omsorgspersonal, vid flertalet tillfällen att de
tillskrivna behoven många gånger inte existerar och väljer istället att
tydliggöra de individuella behoven (som inte alltid har med etnicitet att
göra) istället. Linda Lill (2007) beskriver att ”konsekvensen av språkets
”etniska” betydelse blir att i en omsorgskontext är en invandrarklient
något annat än en klient.
Under de år som jag arbetat och de upplevelser som jag har varit
med om så är det snarare en process. I början när en brukare med ett
annat modersmål än svenska flyttar in på ett boende är risken större att
de ses som invandrarbrukare än vad de gör efter det att de har levt på
boendet ett tag. Generellt så ses och förklaras deras behov då utifrån att
de, helt enkelt, är brukare. Emellertid påminns personalen om etniciteten
bland annat då att kommunikationssvårigheterna som regel kvarstår.
Det etniska identitetsbegreppet kan ses utifrån två perspektiv, ett
essentialistiskt och ett konstruktivistiskt. Med en essentiell utgångspunkt
så ges uttryck för att etniciteten förkroppsligas genom sociala och
kulturella karakteristika som medlemmar i en specifik etnisk grupp eller
som individer från en etnisk grupp besitter. Den etniska identiteten är
oföränderlig och utgår ifrån individens etnicitet. Den andra
ståndpunkten är den konstruktivistiska ståndpunkten som betraktar
identiteten som en kollektiv identifikation som bland annat är skapad via
kulturella, ekonomiska och historiska omständigheter. Här finns inte
någon gemensam kulturell essens eller ett gemensamt ursprung utan
etnicitet skapas genom särskilda historiska och sociala sammanhang och
förutsätter därför sociala relationer i samspel med omvärldens alla
omständigheter (Lill, 2007).
12
I den här uppsatsen kommer jag försöka att helt och hållet utgå ifrån
den konstruktivistiska ståndpunkten eftersom jag inte anser att äldre
brukare som är födda utomlands har ett ”behovsmönster” som skiljer sig
från äldre svenskfödda brukare. På ett individuellt plan har de flesta
brukare differentierade behov oavsett vilket ursprung de har. Emellertid
finns det, såklart, behov som styrs utifrån religionstillhörighet, matkultur
etc. Detta gäller på samma sätt de svenska brukare som har hjälp inom
äldreomsorgen idag och är måhända kulturspecifikt. Emellertid är varje
relation ett samspel mellan minst två individer och det är då viktigt att
undvika att förenkla situationella problem genom att göra brukaren till
ett kulturellt objekt genom beskrivande formuleringar. Linda Lills (2007)
slutsats angående etnicitetsbegreppet är följande: ”etnicitet är
föreställningarna om varandras identiteter. Med det menas att om etnicitet
förstås som föreställningarna om varandras identiteter innebär det även
att föreställningar om min egen identitet inkluderas. Den etniska
identiteten är även föränderlig och varierar beroende på med vem, när
och hur olika interaktioner sker.” Ovanstående slutsats följer sättet som
jag själv ser på begreppet etnicitet.
Etnocentrism är ett begrepp som innebär att man utgår från att den
egna etniska gruppen är alltings centrum och måttstocken som allt
jämförs med. Att ett etnocentriskt tänkande finns hos delar av såväl
personal som brukare idag, är nog ingen överdrift vilket gör att det är
något som framförallt äldreomsorgspersonal bör vara medvetna om och
inte underskatta riskerna i förhållningssättet gentemot brukare med annat
modersmål än svenska. Även den äldres etnicitet påverkas av att få en
plats på ett boende. Föreställningarna om den egna identiteten kan
förändras efter de förutsättningar som finns på boendet. Att
medvetandegöra det här för personalen är inte den lättaste frågan.
Möjligen att det hade fungerat genom en fortbildningskurs rörande
etnicitet och etniska perspektiv.
13
Metoder för att överbrygga språkhinder
Kommunikation/bemötande
Det finns ett flertal definitioner av begreppet kommunikations innebörd.
Här kommer jag att följa Heap’s (1995:30) definition som menar att
”förmedla innebörd i att ge, motta, och utväxla signaler av olika slag”.
Signaler, menar Heap, handlar inte bara om ord utan också om det vi
känner, tycker och vill med tecken, ansiktsuttryck, kroppsrörelser, gester
som ett tillägg till vårt ordmässiga språk. Han menar även att
kommunikation är en bro ut från den enes isolering och in i den andres
därför blir kommunikation i dess olika former förutsättningen för
gemenskap såväl som för förståelse.
Vid kommunikationstillfällena har det även betydelse vem det är
som kommunicerar och till vem det kommuniceras. Här spelar flera
faktorer in såsom ålder, kön, etnicitet, utbildning, religion etc. Samtidigt
påverkas även interaktionen av vilka föreställningar, tillhörigheter och
positioner som personerna har när de träder in i mötet och en relation i
ett vårdsammanhang (Stål, 2008). Med tanke på dessa faktorer blir ett
kommunikationstillfälle komplicerat när en av parterna inte talar samma
språk som den andra gör. Om kommunikationen då upplevs som
bristfällig får kommunikationsparterna försöka använda sig av andra
metoder för att försöka förstå varandra.
När kommunikationen brister mellan vårdpersonal och brukare
språkligt så är kroppsspråket ett sätt att försöka lösa den aktuella
situationen på (Lill, 2007). Emellertid kan kroppsspråket mellan olika
kulturer vara olika vilket kan medföra svårigheter i den aktuella
situationen. Dessutom finns det ytterligare faktorer som försvårar
kroppsspråket såsom till exempel nedsatt syn, demenssjukdom eller
demensliknande tillstånd. Vid demensproblematik kan en omsorgsgivare
som talar språket emellertid skapa en känsla av gemenskap såväl språkligt
som kulturellt, vilket kan ge möjlighet att skapa en vilja att förstå och att
klara av enskilda situationer (jmf Kum Yeo, 2003:13). Med andra ord så
underlättas mötet mellan brukaren och personalen och ger båda en mer
jämlik balans i själva mötet.
I arbetet som undersköterska på ett äldreboende, har jag upplevt,
hamnar man emellanåt i situationer där kroppsspråket är det enda
verktyget som finns att tillgå. I vissa situationer fungerar det och
brukarens behov kan tillfredsställas, medan det inte fungerar i andra
situationer. En av anledningarna till det är dels att tolka kroppsspråket,
vilket enligt egen erfarenhet, inte alltid är särskilt lätt och dels att
kroppspråket och dess gester kan betyda olika beroende på varifrån
14
individen har sitt ursprung. Ibland är inte kroppsspråket heller tydligt
såtillvida att vissa människor när de inte blir förstådda istället blir
frustrerade och inte klarar att visa vilken hjälp de behöver.
Ett alternativ är att rita för att göra sig förstådd och på så sätt visa
brukaren det man vill ha uttryckt (Torres, 2009). I den verksamhet där
jag är aktiv finns det bilder med orden undertill som visar deras
betydelse, vilket är till hjälp för brukarens grundläggande behov.
Ett annat sätt att försöka lösa svåra situationer är att använda sig av
mindre ordlistor med ord som har praktisk betydelse i vardagen, t.ex.
mat, ont, olika kroppsdelar etc.). Ord som kan få vardagen att fungera på
en praktisk nivå men som inte erbjuder individen någon upplevelse av att
få sin livskvalitet upphöjd, enligt mina upplevelser. Det är skillnad på att
göra sig förstådd i korta sammanhang och ha en löpande konversation. I
mina ögon är inte det icke-verbala språket en ersättare för det verbala
utan endast att anse som ett komplement till det verbala språket. Den
sociala aspekten blir lidande eftersom brukaren bland annat inte kan
förklara för personalen vilka önskemål de har (mer än fragmentariskt).
Det kan även upplevas som otryggt att ha en person i sitt hem som man
inte kan kommunicera med (jmf Linné 2005:27). För att ha möjlighet att
fullfölja Socialtjänstlagens intentioner om individbaserad omsorg så kan
det vara intressant att se i vilken utsträckning matchning har betydelse
för att undvika icke-verbala missförstånd.
Matchning
Matchning framstår inte som det universella svaret på kommunikationssvårigheter mellan äldre med annat modersmål än svenska och
äldreomsorgspersonal. Begreppet innebär enkelt uttryckt att den äldre
”matchas” med personal som talar samma språk. Den anställde blir
kontaktman för den äldre. Kontaktmannaskapet innebär att personen
blir huvudansvarig för att den boende ska få de bistånd som han/hon
har beslut på.
Det finns ett flertal faktorer att beakta innan det kan bli aktuellt med
matchning. Som tidigare påpekats är det inte någon garanti att matchning
endast utifrån språk alltid är en välfungerande lösning. I Magnussons
studie (2011) om iranska kvinnors deltagande i den informella
omsorgsverkssamheten som bedrivits av den lokala iransk-svenska
föreningen i Malmö, framkommer att flertalet av dessa kvinnor som inte
talar svenska föredrar svensktalande omsorgsgivare. Anledningar till det
är bland annat att de anser att det lättare att värna den egna integriteten i
en relation till en svensktalande omsorgsgivare samtidigt som man kände
sig osäker och obekväm inför en landsman. Troligtvis handlar det även
15
om hur pass mycket hjälp man behöver i förhållande till inställningen till
personal med eget språk.
På samma sätt, fast ur personalens synvinkel, visar Linda Lill (2007)
att det inte alltid är önskvärt för anställda med ett annat modersmål än
svenska att vara kontaktperson för de äldre boende som har samma
modersmål som den anställde. Personer med språkkunskaper är väldigt
viktiga för äldreomsorgen idag. Problemet är att språk-kunskapen kan
skapa olika villkor i anställningsförhållandena. Det kan leda till särskilda
arbetsuppgifter som skapar en utsatthet i arbetet. Exempelvis att den
anställde kan vara den enda på en arbetsplats som talar samma språk
som den boende, vilket i sin tur kan innebära att den boende ständigt
söker kontakt med den här personen i syfte att kunna göra sig förstådd
och få sina behov tillfredsställda. Dessa situationer skapar troligen en
trygghet hos de boende, men den personal som ständigt behöver agera
tolk kan känna sig oproportionerligt pressad av sina klienter och har
gjort att det på flera arbetsplatser idag inte språkmatchas mellan personal
och klienter (Yeo, 2003).
En annan faktor är att personal som talar samma modersmål som
den boende inte alltid är den bästa lösningen för den boende, eftersom
det till exempel finns ett antal inomkulturella variationer gällande alltifrån
mat till religion. Emellertid menar Paulsson & Lindahl (2014) i sin studie
att det finns uttalade önskemål om att personal i äldreomsorgen
sammanförs med äldre som har samma modersmål och samma
matkultur, samt att i vissa fall kanske det kan öppnas avdelningar där
boende och personal tillhör samma språk- och kulturområde. Med tanke
på att en del äldre invandrar först på senare år för sin familjs skull och
därmed inte har det svenska språket, kan det vara ett intressant alternativ
för dessa människor.
Personal
Personalen inom äldreomsorgen är en stor resurs att tillgå. Emellertid är
förhållandet mellan personal och äldre boende med olika etniskt
ursprung mångfacetterat. Linda Lill (2007) visar att det finns risker för en
”etnisk” arbetsfördelning på arbetsplatsen som skapar specifika
positioner för de invandrare som arbetar inom äldreomsorgen. Det finns
en risk för att de invandrare som arbetar inom äldreomsorgen blir
hänvisade till klienter endast utifrån perspektivet att de talar samma
språk vilket kan vara högst betungande. De blir tolkar istället för
omvårdnadspersonal.
En faktor gällande äldreomsorgsarbetet med de som inte talar det
svenska språket är vikten av personalkontinuitet. För att bygga upp en
16
relation mellan brukaren och personalen är det viktigt att det är samma
personer som ger omsorg/omvårdnad under en längre tid för att
brukaren ska få möjligheten att känna sig trygg och därmed också lära
känna den som ger omsorgen. Kommunikationen mellan vårdgivare och
vårdtagare utvecklas alltmer om det är samma person som ger
omsorgen/omvårdnaden eftersom de lär känna varandra, t ex lättare att
förstå den andres kroppsspråk, förstå fler ord av den andres språk etc.
(Kum Yeo, 2003).
Ur mitt perspektiv kan kontinuiteten ibland vara tveeggad.
Problemet med kontinuitet handlar mest om bristen på variation för
omsorgsgivaren. Det är lätt att som omsorgsgivare gå in i ett rutinbaserat
omsorgsarbete gentemot brukaren efter en längre tids kontaktmannaskap, på gott och ont. Nyanserna för att verkligen se brukarens mer
sublima behov försvinner och du, som omsorgsgivare, utgår istället
alltmer utifrån din empiriska erfarenhet av brukaren. Emellertid handlar
det även om att ha en viss distansering för att behålla professionalismen i
yrket. Balansen mellan att arbeta efter rutiner och hålla en professionell
distans kan leda till att du, som omsorgspersonal, ”tappar” delar av det
salutogena förhållningssättet. Med andra ord ses inte individen utan
endast den industriella (behov som städa, duscha etc.) uppgiften som hen
har behov av.
Utifrån min erfarenhet som omvårdnadspersonal finns flera faktorer
som såväl direkt som indirekt påverkar relationen till hur kommunikation
och bemötande gentemot brukaren blir. Underliggande strukturer som
arbetsmiljöns betydelse, personalgruppens sammansättning, hur
organisationen är uppbyggd samt hur pass tydlig den ”röda tråden” är i
verksamheten har alla en stor påverkan på mötet mellan brukaren och
personalen.
Mina funderingar berör främst hur arbetsgruppen agerar och
bemöter varandra och på vilket sätt det speglar hur de bemöter och
kommunicerar med brukarna. Det är värdefullt för personal att vara
medveten om sina egna värderingar i mötet med brukare där man har
olika etniskt ursprung för att möta brukaren med omtanke och respekt
(Strand, 2007). Detta påverkas av personalgruppens sammansättning
som speglar vilken dynamik och flexibilitet som en arbetsgrupp har.
Sammansättningen för mig handlar framförallt om ålder, kön, erfarenhet,
kompetens och etnicitet.
17
Utbildning av personal
Det finns ett flertal personalkategorier runt den äldre brukaren och alla
är utbildade på olika nivåer (gymnasium och högskola framförallt), där
utbildningen bitvis fokuserar på äldre som har ett annat modersmål än
svenska.
På såväl undersköterskeutbildningen som högskoleutbildningarna
inom gällande område handlar det bland annat om hur läromedlen är
skrivna. Oftast är det ett essentialistiskt kulturbegrepp som presenteras
det vill säga ett synsätt där en kultur anses ha en statisk kärna som kan
inringas, avgränsas och beskrivas. Detta innebär en betoning av helhet,
fasthet, tradition och kontinuitet. I denna tanke ingår att något kan vara
”typiskt” för en viss kultur. I förlängningen av detta synsätt anses olika
kulturer skilja sig från varandra på olika sätt och det är just denna
skillnad som läroböckerna vill definiera och förtydliga (Fioretos, 2002).
Faran med att följa detta tankesätt är att olika etniska grupper avskiljs
från varandra och vi väljer att inte se individen utan snarare varifrån
brukarna kommer och vad som är ”typiskt” för deras etniska grupp. Det
innebär att för att förstå de kommunikationssvårigheter som sker mellan
brukare och personal så är det möjligt att det behövs en genomgång av
den litteratur som används inom dessa utbildningar. Syftet här blir då att
skapa en konstruktivistisk syn som tar bort de förutfattade meningar som
kan uppstå genom de texter som används idag. Kulturer och kulturella
uttryck förändras över tiden och är inte bestående av statiska egenskaper
enligt min uppfattning.
För äldreomsorgspersonal som idag arbetar med äldre med annat
modersmål än svenska, handlar det även om att ge kompetensutveckling
med inriktning på mötet med boende som har svårigheter att
kommunicera verbalt/icke-verbalt. Holmström (2002) menar att tid för
reflektion, handledning och professionell utveckling av mötet bör införas
för att skapa vård/omsorg av hög kvalitet. Både tid för reflektion och
handledning behövs det generellt mer av inom äldreomsorgen. Mer
specifikt med tanke på att utvecklingen visar på att fler som har ett annat
modersmål än svenska framöver kommer att flytta in på äldreboenden
såväl i Malmö som på ett flertal andra ställen i resten av landet (SCB,
2015).
18
Information till boende/anhöriga
Lagens intentioner behöver tydliggöras för att stödja biståndshandläggarna när de tolkar lagen utifrån människors situationer och behov.
Det innebär att både de äldre och deras närstående behöver känna till
vilket innehåll som de kan förvänta sig. De bör också kunna påverka
insatsernas utformning oavsett hur personen ifråga bor (SOU, 2008).
Med andra ord behöver brukarna och deras anhöriga information redan
vid det första bedömningstillfället av bistånds-handläggare för att få en
bild av hur svensk äldreomsorg fungerar. Emellertid saknar anhöriga
många gånger kunskap om vård och omsorg och hur man kan ansöka
om omsorgsinsatser, samt att den vård/omsorg inte är den som den
äldre brukaren efterfrågar och har behov av (Linné, 2005).
Ett komplement till det är ankomstsamtalet som hålls kort efter det
att brukaren flyttat in på boendet alternativt börjat få hemtjänst.
Ankomstsamtal innebär att (som jag upplevt det) kontaktpersonen,
sjuksköterskan, brukaren och anhöriga har ett möte där man diskuterar
individuella, sociala och medicinska behov. Syftet är att skapa en
helhetsbild av brukarens situation.
Vårdboende/hemtjänst på eget språk
Andelen kulturanpassade verksamheter såsom mötesplatser, dagcentrum
och boende på eget språk har ökat i Sverige, även om det också varierar i
omfång idag. Emellertid kommer jag endast att gå igenom faktorn som
rör boende på eget språk, eftersom de andra inte känns som direkta
beröringspunkter gällande kommunikationssvårigheter mellan personal
och äldre brukare med annat modersmål än svenska. Det har snarare en
indirekt funktion eftersom det är platser som hjälper till att bryta den
sociala och språkliga isoleringen som en brukare kan uppleva antingen i
hemmet eller på boendet.
Ett alternativ för att stärka kommunikationen mellan personal och
brukare är det som skapats på olika håll i landet, nämligen boenden där
såväl personal som brukare talar samma språk. Till fördelarna hör att den
utgår primärt ifrån brukarens perspektiv, det vill säga när brukaren vill ha
ett boende med landsmän som har samma språk och samma kultur. En
annan fördel är att de som ska sköta vården och omsorgen har en
mycket lättare kommunikationsväg och därmed ökar möjligheten för att
ge en mer adekvat vård och omsorg (Yeo, 2003). Samtidigt är det viktigt
att komma ihåg att det inte är någon majoritet av de äldre med annat
modersmål än svenska som uttrycker en önskan om vård och omsorg på
sitt eget modersmål (Linné, 2005).
19
I Naldemircis avhandling (2013) om turkiska arbetskraftsinvandrares
erfarenheter av migration och deras syn på vilken vård och omsorg de
eftersträvar, så diskuteras synen på vårdboende/hemtjänst på eget språk
bland de turkiska informanterna. Informanterna i studien menar att
vårdboenden i Turkiet inte har de bästa ryktena eftersom det
förekommer nyheter om vanvård och övergrepp inom verksamheterna
vilket skapat känslor av oro, medömkan och äckel. De föreställer sig
vårdboende i Turkiet som kalla institutioner där äldre lämnas för att dö
eftersom ingen bryr sig om dem. Kvalitén på privata vårdboenden
skapade också oro eftersom de tros fokusera mer på att skapa vinster än
att förmedla den vård och omsorg som brukarna behöver. Synen på den
svenska sjukvården grundades framförallt genom informanternas tidigare
sjukhusbesök, där personalen uppfattades som professionella och
välutbildade. Emellertid är det en vård och/eller omsorg som utförs av
människor som är främlingar för dem. En del av informanterna uttryckte
även farhågor för detta eftersom de inte talar svenska tillräckligt bra.
Inställningen till att själva hamna på ett svenskt äldreboende balanserar
mellan att de dels vill bli omhändertagna av sina anhöriga och dels när
behovet uppstår av boende så vill de inte vara en belastning för sina
anhöriga.
De turkiska informanterna framställer att ett center skulle vara
idealet där människor med samma livserfarenheter och språk kunde bo
tillsammans och utveckla en känsla av tillhörighet. De gör även en
åtskillnad mellan de som ser sig som moderna och välutbildade gentemot
de som inte har någon utbildning och har bott på landsbygden.
Emellertid är det inte ett specifikt vårdboende som menas utan snarare
ett ”hem” för att skapa tillhörighet och bekämpa social isolering
generellt. De turkiska informanterna känner att det stärker dem att veta
att det finns fler alternativ i Sverige än att deras familjer tar hand om
dem. Samtidigt som det skapar nya tankesätt hos dem gällande deras
familjevärderingar och utmanar sättet på vilket de identifierar sig själva
och deras turkiska identitet (Naldemirci, 2013).
Linné (2005) visar i sin studie om äldre invandrare som ger sin bild
av vård och omsorg i Malmö, de anledningar som hon har funnit till att
brukare vill ha sin hemtjänst utförd av personal från samma
ursprungsland/etnicitet. En av anledningarna är att den äldre flyttat till
Sverige sent i livet och vare sig har eller vill ha kontakt med svenska
samhället vilket hen ändå kommer att ha i någon form eftersom det är
sannolikt att hen förr eller senare blir sjuk på något sätt. Detta kan i sin
tur medföra en rädsla och oro för den nya kulturen. För hennes
informanter har situationerna lösts främst genom anhöriga samt i någon
grad av hemtjänst.
20
Som en liten parentes kan nämnas att de enda etniska grupper som idag
har en laglig rättighet inom förvaltningsområdena till att få äldreomsorg
på eget språk är samiska, finska och meänkieli. I de kommuner som det
finns äldre som talar dessa minoritetsspråk ska kommunerna verka för
att det finns tillgång till personal med dessa språkkunskaper för att vårda
de äldre som har aktuellt språk (Socialstyrelsen, 2011). Malmö är sedan
2015 en av dessa kommuner som har blivit finskt förvaltningsområde
(Malmö stad, 2015).
Tolkar
Professionella tolkar inom äldreomsorgen används, enligt min
erfarenhet, oftast när det gäller myndighetsfrågor såsom färdtjänst,
behovsprövning samt vid behov på sjukhus. Att använda professionella
tolkar för vardagliga behov är nog en kostnadsfråga som inte går att lösa
i dagsläget. Emellertid används anhöriga ofta som tolkar i vardagen. Det
är inte helt okomplicerat eftersom de inte på samma sätt som en
professionell tolk framstår som objektiva. Det finns ett släktskap som
kan påverka det som ska tolkas som till exempel värderingar och normer
som släkten inte vill ska översättas, integritetsfrågor som brukaren skäms
över inför sin anhörig och därför behåller för sig själv istället för att
berätta om det för sin närstående. Risken finns även att det kan påverka
familjerelationen på ett icke önskvärt sätt. Att vara både anhörig och tolk
kan vara en börda för den enskilde, samtidigt som det kan vara något
som förstärker den anhöriges känsla av ansvar för den äldres situation
(Forsell, 2002, Torillas, 2009). Brukaren har ingen möjlighet att nå
personalen kommunikativt förutom genom sina anhöriga vilket kan vara
nog så påfrestande för de anhöriga och framförallt för brukaren själv.
Dessutom är det inte alltid heller möjligt för brukaren att få tag på
sina anhöriga på grund av olika orsaker. Det är inte säkert att de anhöriga
talar svenska vilket ytterligare försvårar kommunikationen med
personalen på boendet för brukaren. Då blir hela omsorgsarbetet
betydligt svårare och tar mer tid (Lill, 2004).
Anhöriga
Anhöriga är en stor resurs att tillgå för att förstå brukarens livshistoria
och deras individuella behov såväl medicinskt som socialt. Ibland är de
också den enda kommunikationsingången till brukaren. Vad gäller
invandrade anhöriga hamnar de ofta i en position mellan den äldre och
21
äldreomsorgen som en slags medlare dels som tolk och språkrör, men
även ibland som medlare (Forsell, 2002).
Det är inte helt ovanligt att de anhöriga till den äldre till en början är
den som utför omsorgen, ofta i form av rollen som anhörigvårdare.
Rimligen innebär det här att kommunikationssvårigheterna inte blir
något problem. Emellertid kan det uppstå kommunikationssvårigheter
mellan anhörigvårdaren och de formella instanserna inom äldreomsorgen
(till exempel biståndsbedömare, sjukgymnaster, läkare etc.) eftersom de
anhöriga ofta används som tolkar i dessa sammanhang. I en del fall har
inte de anhöriga mycket mer kunskap om det svenska samhället än vad
de äldre har, vilket ytterligare kan försvåra situationen för den äldre
(Forsell, 2002).
I rollen som anhörigvårdare blir bemötandet från de anhöriga
betydligt mer mångfacetterat och ger varierande uttryck som har sin
grund i känslosamhörigheten med den äldre, på gott och ont. Det skiljer
sig många gånger från bemötandet från personalen inom äldreomsorgen
eftersom det finns ett släktskap som skapar närhet snarare än en
professionell distans. En annan skillnad är också att som anhörigvårdare
blir individen ensam ansvarstagande för den äldre, vilket kan skapa en
bundenhet (Forsell, 2002).
22
Diskussion
Resultaten av denna uppsats kan sammanfattas med att det finns flera
faktorer på individ, stadsområdes- och kommunnivå att arbeta med när
det gäller att uppfylla de berörda lagarnas intentioner och alltid med
individens vilja och behov i centrum. Förhoppningsvis så ger uppsatsen
upphov till tankar att arbeta gentemot så som matchning, boende på eget
språk, personal, bemötande med flera, för att hjälpa kommunen att
arbeta för att tillfredsställa behoven hos fler brukare med annat
modersmål än svenska.
Matchning
Inför den här studien var jag fundersam över att omsorgspersonal som
talar samma språk som brukarna inte matchades och varför inte
personen med det efterfrågade språket blev kontaktperson för brukaren.
Allteftersom tiden har fortgått och jag har arbetat med mina källor så
förstår jag att det är många olika faktorer som krävs för att matchning
ska vara en tillfredsställande lösning för alla parter. Samtidigt ska det
också sägas att enligt min erfarenhet så används matchning åtminstone i
den verksamhet där jag är aktiv. Med matchning här menas faktorer som
personkemi och lämplighet. Matchningen görs när personen flyttar in,
men kan ändras beroende på hur relationen mellan kontaktpersonen och
brukaren fungerar.
Språkmatchning har varit på tal men inte blivit aktuellt eftersom de i
personalen som haft det aktuella språket har känt att det skulle bli för
stor belastning på så sätt att de var rädda för att bli oproportionerligt
pressade av brukaren. Däremot upplevs de som en stor resurs fast
personen inte är kontaktperson. Personal som talar samma språk som
brukaren underlättar och skapar en större förståelse för brukarens behov.
Det räcker emellertid inte alltid att brukare och kontaktperson talar
samma språk, eftersom det kan finnas ”dialektala” skillnader, men också
att brukaren blandar olika språk. Anledningen till att de blandar språk
kan bland annat vara demenssjukdom (Ekblad, 1996).
Faktorer som också påverkar vid matchning är bland annat
individuella variationer som personkemi, kön, religion och utbildning. I
syfte att bättre kunna förstå varandra i vardagliga situationer är viktiga
faktorer lyhördhet, öppenhet, intresse för den andre, att ha kunskap såväl
medicinskt som kulturellt samt att gå in i mötet och vara medveten om
olikheterna i en mångkulturell kommunikation. Att ”matcha” kontaktperson efter språk framstår som det ideala förhållningssättet när alla
23
faktorer är överensstämmande, men eftersom det inte händer så ofta blir
det mer undantag än regel.
Boende på eget språk
Matchning i kombination med boende på eget språk är ett intressant
alternativ för de brukare som önskar en sådan lösning. En av fördelarna
är att personalen talar samma språk som brukarna. En annan möjlig
fördel är att brukarna blir mindre socialt isolerade eftersom de har andra
brukare i sin närhet som talar samma språk. En tredje fördel är vid
ordinarie personals sjukdom att det finns flera andra i personalen som
kan förstå brukarens behov. I dagsläget erbjuder inte Malmö stad något
vårdboende på eget språk (Malmö stad, 2016).
Boende på eget språk hanterar dessutom flera andra olika perspektiv
varav de fyra största rimligtvis är: de ekonomiska, den etniska gruppens
storlek, personal och anhöriga. Ur de anhörigas perspektiv är det
möjligen mindre påfrestande för familjen om den äldre erbjuds plats på
ett boende på eget språk. Anledningen är att det torde bli en mindre
smärtsam övergång om de själva verkat som anhörigvårdare. Brukaren
får språket på boendet och dessutom är det lättare för de anhöriga att
kommunicera med äldreomsorgspersonalen vilket underlättar brukarens
individuella behov (Naldemirci, 2013, Forsell, 2002).
Sett från personalens perspektiv så är det rimligtvis enklare att
erbjuda en salutogen omsorg för dessa individer om personalen talar
samma språk som sina brukare. Emellertid är inte språket ensamt en
garanti för att ge en salutogen omsorg eftersom det finns flera andra
faktorer som spelar in som till exempel religion, personkemi och politisk
tillhörighet. Värt att nämna i sammanhanget är även att år 2011 så var
var femte omsorgsarbetare utrikesfödd (Storm, 2013). Rimligtvis kan det
skapa bättre förutsättningar för att skapa boende på eget språk, förutsatt
att den aktuella personalgruppen är intresserad.
Den etniska gruppens storlek är relevant eftersom det bör finnas
tillräckligt många för att dels skapa ett boende och dels för att, i ett
längre perspektiv, hålla det gående. I dagsläget är det endast tre etniska
grupper som har en laglig rättighet till äldreomsorg på eget språk. I ett
längre perspektiv är det möjligt att antalet etniska grupper behöver
vidgas med tanke på att befolkningsstrukturen kommer att förändras
över tid. De etniska grupperna kommer att bli större enligt befolkningsprognosen 2015. År 2060 beräknas en fjärdedel av de som är åttio år och
äldre vara födda utomlands (SCB, 2015).
För att brukaren ska erhålla en salutogen omsorg och för att
personalen ska kunna följa Socialtjänstlagens intentioner om att erbjuda
24
omsorg utifrån individuella behov, så hade det varit av intresse att se om
det ekonomiska och personella underlaget för ett sådant boende finns
eller kan möjliggöras i Malmö stad.
Att tala samma språk
Professionella tolkar i vardagen är en tanke som nog är utopisk,
framförallt på grund av de kostnader som det hade medfört. Anhöriga
som tolkar är en vanlig lösning, som jag upplevt det, ute i
verksamheterna idag. Som tidigare visats är det inte helt oproblematiskt.
Att använda personal som talar samma språk som brukaren, verkar
fungera så länge som personen ifråga inte är kontaktperson eftersom det
då generellt verkar skapa en negativ stress. Dessutom kan individen då
känna att etniciteten spelar större roll än individen. Här finns även en
risk för ett etnocentriskt tänkande. Mer utvecklat innebär det att
eftersom såväl brukaren som individen talar samma språk så kan tron
finnas att de har mer gemensamt än vad som kan vara fallet. De kan
komma från vitt skilda kulturer med väldigt lite gemensamt. Samtidigt är
frågan intressant om belastningen för den äldres kontaktperson minskar
när all personal talar samma språk som brukaren (Lill, 2004).
Här kan anhöriga spela en stor roll för att förstå brukarens behov
eftersom de kan förmedla hur deras liv har sett ut tidigare och därmed
förhoppningsvis underlätta för personalen att skapa en salutogen omsorg
för brukaren. Ankomstsamtal efter det att brukaren börjat få hemtjänst
alternativt flyttat in på ett boende är ett verktyg som, enligt min
erfarenhet, underlättar för alla berörda parter. I ett boende på eget språk
underlättas ankomstsamtalet sannolikt eftersom risken för
kommunikationssvårigheter dessutom blir mindre, eftersom samtliga har
ett gemensamt språk att utgå ifrån. Det kan i sin tur leda till att
kontaktpersonen känner sig mindre utsatt eftersom de har en bättre
förståelse för brukaren och undviker de kommunikationssvårigheter som
kan uppstå.
25
Slutsatser
Att tala samma språk har stor betydelse för att kommunicera med andra
på ett tillfredsställande sätt. Det är därför angeläget att äldreomsorgens
verksamheter kan möta brukare/boendes behov utifrån olika perspektiv
som etnisk, språklig och kulturell bakgrund. Det mest slående är att det
inte finns några enkla lösningar på kommunikationssvårigheter. Det
behövs ett samlat grepp som hanterar alla olika faktorer för att på så sätt
skapa en helhet för personal, anhöriga och de brukare som det berör. Att
utgå ifrån brukarens behov och inte vilka behov som personal eller
anhöriga antar att brukaren har på grund av sin etnicitet är nödvändigt.
Att kunna använda personalens interkulturella kompentens och
speciallistkunskap inom äldreområdet samt att aktivt motverka fördomar
och strukturella hinder är viktiga delar att arbeta framåt med.
Det hade varit väldigt intressant att utveckla den här uppsatsen
genom att göra intervjuer med äldre som har ett annat modersmål än
svenska, för att erhålla en större helhet och påverkan för området. Det
hade även varit nyttigt att genom observationer se hur personalen
hanterar vardagliga situationer där det finns kommunikationssvårigheter
mellan brukare och personal.
I mina ögon är det här området en utmaning som behöver mycket
mer forskning i syfte att ge de olika verksamheterna större möjligheter
till att uppfylla socialtjänstlagens intentioner, det vill säga att de
individuella behoven bör föregå de organisatoriska och administrativa
behoven. Min övertygelse är att på sikt så behöver verksamheterna i
äldreomsorgen i större utsträckning anpassas efter dessa individer
eftersom antalet äldre med annat etniskt ursprung än svenskt kommer att
stiga fortlöpande.
26
Litteraturförteckning
Antonovsky, A. (2005) Hälsans mysterium. Stockholm. Natur och kultur.
Diskrimineringslag (2008:567). Svensk författningssamling 2008:567.
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svenskforfattningssamling/diskrimineringslag-2008567_sfs-2008-567
Ekblad, S. (1996) Möten i vården – transkulturellt perspektiv på hälsooch sjukvården. Stockholm. Liber utbildning.
Fioretos, I. (2002) Patienten som kulturellt objekt. En närläsning av tre
läroböcker för sjukvårdspersonal. I: Magnússon, F. (red) Etniska relationer
i vård och omsorg. Studentlitteratur
Forsell, E. (2002) Anhöriga till äldre invandrare med offentlig äldreomsorg. En
fallstudie. Sköndals arbetsrapportserie Nr 28. Ersta Sköndal högskola.
Sköndalsinstitutet Stockholm: 2002.
Gaunt, D. (1998) Äldreomsorgen blir mångkulturell – särskild vård för
bara en minoritet. Läkartidningen 1998; 95:3409-12.
Heap, K. (1995) Samtal med äldre: om kommunikation, minnen, kriser
och sorg. Stockholm. Liber utbildning.
Holmström, I. (2002) Gaining Professional Competence for Patient
Encounters by Means of a New Understanding. Akademisk avhandling.
Uppsala University: Uppsala.
Hälso- och sjukvårdslag (1982:763). Svensk författningssamling.
1982:763.
Kum Yeo, S (2003). Tvärkulturella möten i äldreomsorgen. Exempel
från Botkyrka kommun.
Linné, S. (2005) ”Jag förstår inte vad dom säger” – Äldre invandrare i
Malmö berättar om vård och omsorg. Rapport 2005:1. Malmö FoUenhet, Malmö stad.
Lill, L. (2007) Att göra etnicitet – inom äldreomsorgen. Malmö
Högskola, Malmö.
27
Magnússon, F. (2011) Integration mot ohälsa. Äldre iranska kvinnor i Malmö.
Socialmedicinsk tidskrift 2011 nr 3.
Malmö stad (2010). Aktuellt om: Befolkningsbokslut
befolkningsprognos 2011-2016. Stadskontoret, Malmö stad.
2010
och
Malmö stad (2011). Befolkningsprognos.
http://malmo.se/download/18.77b107c212e1f5a356a800079821/befolk
ningsprognos2011.pdf
Malmö stad (2015) Befolkningsstatistik.
http://malmo.se/Kommun--politik/Statistik/Befolkning/Utlandskbakgrund.html
Malmö stad (2015). Finskt förvaltningsområde.
http://malmo.se/Kommun--politik/Sa-arbetar-vi-med.../Nationellaminoriteter/Malmo---Finskt-forvaltningsomrade.html
Malmö stad (2016). Äldreboenden.
(http://webapps05.malmo.se/aldreboenden/.
Naldemirci, Ö. (2013) Caring (in) Diaspora: Aging and caring
experiences of older Turkish Migrants in a Swedish Context. Göteborgs
universitet, Göteborg.
Paulsson, A.E J. & Lindahl, L (2014) Är segregerat boende en väg till
trygghet och delaktighet för äldre? Socialmedicinsk tidskrift 2014 nr 4.
Regeringsformen (2010:1408). Sveriges grundlag.
Sjöberg, P. & Westlund, A. (2008) Planera för mirakel: arbeta salutogent,
stärk Kasam. Fortbildning/Tidningen Äldreomsorg.
Socialtjänstlag (2001:453). Svensk författningssamling 2001:453.
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svenskforfattningssamling/socialtjanstlag-2001453_sfs-2001-453
Socialstyrelsen (2011) Nationella minoriteter och äldreomsorgen – En
intervjuundersökning om äldres uppfattning om kvaliteten i
äldreomsorgen. Artikel 2011-11-9.
28
Socialstyrelsen (2015). Äldre och personer med funktionsnedsättning –
regiform år 2014. Vissa kommunala insatser enligt socialtjänstlagen.
Stockholm.
Socialstyrelsens meddelandeblad (2011): Nya bestämmelser gällande
äldreomsorgen från och med den 1 januari 2011. Socialstyrelsen 2011 nr 1.
Socialstyrelsen (1993) Socialstyrelsens allmänna råd: Omvårdnad inom
hälso- och sjukvården. 1993:17.
SOU 2008:51. Värdigt liv i äldreomsorgen. Stockholm: Allmänna
förlaget.
Statistiska centralbyrån (2015). http://www.scb.se/sv_/Hittastatistik/Temaomraden/Integration/Statistik/Registerdata-forintegration/Andel-fodda-i-Sverige-med-utlandsk-bakgrund-efterstadsdel/
Statistiska centralbyrån (2015). http://www.scb.se/sv_/Hittastatistik/Statistik-efteramne/Befolkning/Befolkningsframskrivningar/Befolkningsframskrivnin
gar/14498/14505/Behallare-for-Press/389899/
Statistiska centralbyrån (2015). http://www.sverigeisiffror.scb.se/hittastatistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/in-och-utvandring/
Storm, P (2013). Vardagen på ett sjukhem – spelar hudfärgen någon roll?
http://www.aldreicentrum.se/till-tidskriften/2011/Nr-12013/Vardagenpa-ett-sjukhem-Spelar-hudfarg-nagon-roll-/
Strand, M. (2007). Kvalitet i vården med fokus på äldre invandrare. FoUtrainee uppsats. 2007:5. Malmö FoU-enhet, Malmö stad.
Stål, R. (2008) Vårdkommunikation i teori och praktik. Lund.
Studentlitteratur.
Torillas, M. (2009) Språkhinder i sjukvården. FoU-trainee uppsats
2009:10. Malmö FoU-enhet, Malmö stad.
Torres, S. (2002) Att invandra på äldre da’r: integrationsmöjligheter för
’sent-i-livet’ invandrarna. Socialvetenskaplig tidskrift nr 4.
29
STADSKONTORET
FoU Malmö
205 80 Malmö
Telefon 040-34 10 00
www.malmo.se/fou
