Cancer och Systemisk Lupus Erythematosus. Förekomst och tänkbara
orsaksmekanismer utifrån ett epidemiologiskt perspektiv.
Björn Löfström MD
Institutionen för Medicin, Karoliska Institutet
Huvudhandledare: prof Ingrid Lundberg
Bihandledare: prof Anders Ekbom
Bakgrund
Orsakspanoramat till sjukdom och död hos har för den mångfacetterade autoimmuna
reumatologiska sjukdomen Systemisk Lupus Erythematosus (SLE) ändrats påtagligt det
senaste halvseklet. Detta tack vare medicinsk utveckling men sannolikt också till följd av att
även lindrigare fall diagnostiseras. Långtidsöverlevnad i denna tämligen ovanliga sjukdom
ökar möjligheterna eller snarare riskerna för att man då på sin väg också korsar en bana av en
annan sjukdom som exempelvis en ovanlig cancerform vilket förstås ger upphov till
funderingar hos behandlande läkare om denna händelse skedde av en slump eller var en följd
av SLE sjukdomen, direkt som en manifestation av sjukdom eller indirekt som en följd av
sjukdomens yttringar eller dess behandling.
För SLE har en ökad risk för Non-Hodgkin lymfom (NHL) indikerats från ett flertal
kliniska kohortstudier från nittiotalet och framåt från SLE-centra, men det har i var studie rört
sig om få fall. Huruvida SLE patienter har en ökad risk för andra cancerformer var inte
undersökt vid planering av denna studie.
Då SLE sjukdomen är uttalat heterogen både till sin fenotyp och till sin allvarlighetsgrad
sköts den av olika sorters läkare – inte bara reumatologer – och på olika vårdnivåer – inte
enbart på universitetssjukhus. Detta faktum samt att det rör sig om två förhållandevis ovanligt
samtidigt förekommande tillstånd gör att stora material behövs för att få statistisk tyngd i
undersökningsresultaten. En möjlig väg att studera dessa frågor är att utnyttja svenska
register, slutenvårdsregistret och cancerregistret
Den övergripande målsättningen med detta projekt är att undersöka om SLE-patienter har
en ökad risk för cancer, och i så fall vilka cancerformer, samt vilka riskfaktorer som föreligger
för cancerutveckling.
Patienter och metoder: Studien är baserad på en svensk SLE-kohort från slutenvårdsregistret
med utskrivningsdiagnoser mellan 1964 och 1995. Denna kohort kopplades till
cancerregistret. Detta råmaterial på omkring 50 000 personriskår och är underlag för detta
projekt.
Planerade/Utförda projekt
1.
Samband mellan cancer och olika tumörformer och SLE
I en kohort på 5835 SLE pat inträffade 443 maligniteter under uppföljningsperioden.
Standardiserade incidens ratios uträknades för varje tumörlokalisation . En generell 25 % -ig
överrisk för cancer hos SLE-patienter kunde påvisas. Mest uttalad var risken för hematologisk
malignitet, ffa NHL men även akut myeloisk leukemi(AML). Fördubblad risk för lungcancer
samt en ökad risk för skivepitelcancer förelåg också. Publicerad i Scand J Rheumatol
2002;31:66-71
2.
Varför får SLE-patienter icke-lymfatisk leukemi?
På basis av den första studien där vi fann en ökad risk för AML hos SLE-patienter är syftet
med denna studie att undersöka kliniska karaktäristika hos SLE patienter som utvecklat AML
samt att då om möjligt identifiera riskfaktorer för AML-utveckling hos pat med SLE.
Metod: Nested Case-Control Studie. Journalgenomgång från leukemifallen (13 st) samt (från
SLE kohorten) fem matchade kontroller (utan cancer)/fall. Validitet av SLE-diagnos mot
fastställda SLE kriterier granskas. För fall resp. kontroller där SLE diagnosen kan fastställas
registreras sjukdomsmanifestationer och medicinering. PAD-material från fallen har
regranskats av professor Christer Sundström(CS), Klin för genetik och patologi, UAS.
Prel. resultat: - Inga signifikanta skillnader i sjukdomsmanifestationer eller medicinsk
behandling (cytostatika) kunde påvisas mellan AML/KML-fallen och kontrollerna.
Visades som poster på Riksstämman 2002:
3.
Varför får SLE-patienterna lymfom?
Nested Case-Control studie. 42 fall av SLE och NHL identifierades från studie 1.
Journalgenomgång enligt samma mall som i studie 2. De fall där SLE kan fastställas
kompletterades med fem kontroller per fall för en Nested Cace-Control Studie. PADLymfomklossarna begärdes in och granskades, reklassificerades(CS) och ytterligare
immunhistokemiska infärgningar utfördes.
Resultaten visade att Diffust storcelliga Bcellslymfom(DLBCL) dominerade stort, men
prognosen var ändock förhållandevis god. Vissa kliniska manifestationer i SLE-sjukdomen
innebar ökad lymfomrisk, som sicca symtom, hemolytisk anemi, lunginfiltrat/återkommande
lunginflammationer. Däremot fann vi ingen ökad användning av cytostatika (cyklofosfamid,
azathioprin) i gruppen med lymfomutveckling, talande emot att den ökade lymfomrisken
skulle vara betingad av immunosupressiv behandling hos SLE-patienter. Immunohistokemisk
subgruppering av DLBCL för prognosbedömning förefaller applicerbar även för SLE
patienter. Manuskript inskickat och prel bedömt för publicering i Annals of the Rheum Dis.
4.
Vad utmärker SLE-lymfomen?
Fallen med SLE och lymfom som framkommit i delprojekt 3 plus ytterligare ett antal fall
SLE-NHL, som vi stött på under hand, samt, genom ett samarbete med Tom Pettersson i
Helsingfors, ett tiotal finska SLE-NHL fall skall ingå i ett större projekt rörande
”Karaktärisering av lymfom vid inflammatorisk sjukdom”.
Lymfom vid andra reumatiska sjukdomar som RA, SS, pelvospondylit, lymfom uppkomna
under s k TNFalfa-behandling ska studeras med s k Tissue Micro Array teknik, vilket innebär
att en mängd olika markörer proteiner på tumörcellerna kan infärgas och avläsas. Kontroller
”normal-lymfom” skall också ingå. Målsättningen/förhoppningarna är förstås att se om/hur de
olika sjukdomarna skiljer sig åt men också om det finns gemensamma tänkbara orsaker i
patogenesen till lymfomen.
