Det medeltida Uppland

Det medeltida
Uppland
1
DMU.indd 1
2012-04-20 09.39
2
DMU.indd 2
2012-04-20 09.39
Det medeltida
Uppland
En arkeologisk
guidebok
johan anund
linda qviström
3
DMU.indd 3
2012-04-20 09.39
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2012
Red.: Stina Andersson & Claes Theliander
Grafisk form: Johan Laserna
Omslag: Jacob Wiberg
Omslagsbild: Utöhus
Omslagsfoto: Bengt A. Lundberg
Kartor på pärmarnas insidor: Lantmäteriet och
Generalstabens litografiska anstalt
Tryck: Korotan d.o.o., Ljubljana 2012
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN 978-91-85873-74-6
4
DMU.indd 4
2012-04-20 09.39
Innehåll
Förord 7
Inledning 11
Byar och borgar 25
Städer
99
Kyrkor och kloster
Efterord
129
241
Bildförteckning 243
Register 248
5
DMU.indd 5
2012-04-20 09.39
6
DMU.indd 6
2012-04-20 09.39
Förord
Uppland är väldigt mycket medeltid. Landskapets städer grundades
under medeltiden och nästan alla sockenkyrkor byggdes då. Under
medeltiden har biskopar tillsatts och avsatts, kungar valts eller dödats
innan de hunnit bli valda, nya gårdar byggts och människor drabbats
av pesten. Landskapsbilden har målats över åtskilliga gånger sedan
dess, men det finns gott om ställen där medeltiden fortfarande lyser
igenom. Här syns kyrkor, borgar, runstenar och bevarade platsnamn.
Ägogränser och vägsträckningar finns kvar och diken som löper där
det en gång fanns en hägnad mellan medeltidens gärden. Några timmerbyggnader är bevarade, och på en del håll syns husgrunder med
spiskullar. Husgrunderna är svåra att upptäcka, men inte så svåra som
de innehållsrika kulturlager som ligger kvar under marken i städerna.
De syns egentligen bara när arkeologerna undersöker dem.
Med den här boken vill vi lotsa dig runt bland spåren efter det medel­
tida Uppland. Vi hoppas att du själv sedan fortsätter att hitta andra
platser än de som ryms här. För att hitta fram till de ställen som beskrivs
behöver boken i många fall kompletteras med en vägkarta eller GPS.
GPS-koordinater finns på bokpärmens insida. Via Riksantikvarieämbe­
tets hemsida (www.raa.se) kan du bland annat komma till Fornsök, det
digitala fornminnesregistret, och Kringla, där du får länkar till bilder,
kartor, texter och arkeologiska fynd via flera sammanlänkade data­baser.
Här hittar du fynd och fornlämningar på din hemort eller på andra
platser och det som är skrivet om dessa. På Historiska museets hemsida (www.historiska.se) kan du söka bland de medeltida fynden, i Sök
i samlingarna. Härifrån kan du också hitta till Medeltidens bildvärld.
7
DMU.indd 7
2012-04-20 09.39
Stockholms länsmuseum (www.lansmuseum.a.se) och Upplandsmuseet (www.upplandsmuseet.se) har hemsidor där du kan hitta information om besöksmål och söka bland föremål och bilder.
Spåren efter det medeltida Uppland finns också inne på museerna.
I Stockholm hittar man medeltiden på Historiska museet och Medeltidsmuseet. Sigtunas och Uppsalas medeltid presenteras på Sigtuna
museum och Upplandsmuseet, medan Skattkammaren i Uppsala domkyrka bland annat visar unika praktföremål från tiden. I Gamla Uppsala finns ett besökscentrum och i Enköping ett stads­museum. Information om arkeologiska utgrävningar – pågående och avslutade – hittar du via de olika undersökarna Arkeologikonsult (www.
arkeologikonsult.se), Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdrags­
verksamhet (www.arkeologiuv.se), Societas archaeologica Upsaliensis
(www.sau.se), Stiftelsen Kulturmiljövård (www.kmmd.se), Stockholms
länsmuseum (www.lansmuseum.a.se) och Upplandsmuseet (www.upp­
landsmuseet.se).
Vi har själva ägnat en stor del av våra yrkesliv åt Upplands medeltid.
Vi samarbetade under 1990-talet i flera arkeologiska projekt i Uppsala och har därefter odlat olika specialintressen. Johan har främst
ägnat sig åt arkeologiska undersökningar i städerna, och i synnerhet
intresserat sig för Uppsalas äldsta historia. Linda har fortsatt arbeta
som fältarkeolog i Uppland och har bland annat även ägnat sig åt
agrarhistoria. Det är dock långt ifrån bara våra egna erfarenheter som
färgar den här boken. Utan alla som har forskat och skrivit om och
grävt i det medeltida Uppland hade vi inte kunnat skriva många rader.
Hyllmeter har författats, av arkeologer, historiker, konstvetare, teo­
loger, religionshistoriker, kulturgeografer, agrarhistoriker och andra.
Under rubrikerna Veta mera finns litteraturtips efter varje avsnitt. Av
utrymmesskäl har vi i första hand tagit med nyare litteratur. Längst
bak, i bokens efterord, finns fler litteraturtips.
Boken hade inte heller blivit av om det inte vore för våra redaktörer,
Stina Andersson och Claes Theliander. Ett stort tack till er, och till
8
DMU.indd 8
2012-04-20 09.39
Lena Amurén som var med i inledningen till bokarbetet. Ett stort tack
också till er som har läst hela eller delar av manuset och kommit med
värdefulla synpunkter: Herman Bengtsson, Pia Bengtsson Melin, Christian Lovén, Sigurd Rahmqvist och Bent Syse.
Vi har inte kunnat följa riktigt alla kloka råd och synpunkter, eventuella misstag i den slutgiltiga texten står vi förstås själva för. Till sist
ett stort tack till alla er andra som tipsat och stöttat!
Linda Qviström och Johan Anund
9
DMU.indd 9
2012-04-20 09.39
DMU.indd 10
2012-04-20 09.39
Inledning
Medeltiden och kungamakten
Vid 1000-talets mitt tog vikingatiden slut och medeltiden började,
antagligen nästan utan att det märktes. På kontinenten hade tids­
perioden redan pågått i århundraden, ända sedan romarrikets fall.
Namnet medeltid kom till först under renässansen, som en nedsättande beteckning på den i dåtidens tycke ganska förspillda tid som
förflutit mellan den ärevördiga antiken och den egna eran.
I Sverige brukar medeltiden räknas som början på den historiska
tiden. Det var början på en tid med ny religion och på många sätt en
annan sorts samhälle. Under 1000-talet tycks det exempelvis som att
en ny form av kungadöme skapades i det nuvarande Sverige. Efter Erik
Segersälls och Olof Skötkonungs tid, då ledarna representerade en mer
rörlig och flyktig kungaroll, verkar halvbröderna Anund Jakob och
Emund den gamle ha förfogat över något som ­skulle kunna kallas ett
avgränsat rike.
Fram till mitten av 1200-talet hade kungarna i regel sin bas i Väster­
götland eller Östergötland. Kungamakten var inte stabil, särskilt inte
i Uppland. I bevarade skrifter anas ett stort antal maktstrider och man
kan knappast säga att Svealand och Götaland var ett enat rike. Däremot
kan man hävda att det växte fram ett kristet kungadöme med något
fastare grepp över territoriet, till stor del enligt feodal europeisk modell.
Under hundra år, fram till 1250, stred två ätter om makten: Sverkers
ätt från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland, som
verkar ha haft viss koppling till Uppland.
11
DMU.indd 11
2012-04-20 09.39
Knut Eriksson, som regerade fram till 1195, skapade en viss stabilitet och sägs ha varit den förste som styrde både Götaland och Svealand.
Han var dessutom en av ytterst få kungar som dog en naturlig död.
Knut införde en tidsenlig statsförvaltning efter kontinentala mönster
och ordnade traktater eller andra förbindelser med tyska, norska och
engelska makthavare.
Det är svårt att avgöra när Sverige blev en stat, men alla stridigheter
till trots verkar slutet av 1200-talet och början av 1300-talet vara den
period då kungamakten, kyrkan och frälset för första gången definierar
sina inbördes roller tydligt.
Under 1200-talet träder de så kallade folkungarna och Bjälboätten
fram. De ”äkta” folkungarna, en grupp lokala stormän, verkar ha haft
sin maktbas i Uppland. De bekämpade det nya, mer permanenta och
centraliserade kungadömet. Bjälboätten bestod av Birger jarl och hans
ättlingar. Dynastiernas betydelse var mycket stark, och under början
av 1300-talet valdes en ny kung bland den avlidne monarkens avkomlingar. Under denna period framträder också rådet som en maktfaktor.
Rådet är inte längre kungens råd utan rikets råd.
Den ökade stabiliteten innebar förvisso inte att striderna upphörde.
Våld var vanligt och att man valde omyndiga barn som kungar bidrog
till att maktstrider blossade upp – även inom en och samma släkt. Från
cirka 1335 utvecklades ett moderniserat kungadöme med kontinentala förebilder av kung Magnus Eriksson, och nu härskade kungen även
över Norge och något senare också över Skåne. Under Magnus regenttid fick landet stora ekonomiska problem. Samtidigt hade vissa frälsesläkter vuxit sig starka och kunde till och med avsätta en kung.
Kungaval och eriksgata
Enligt landskapslagarna från slutet av 1200-talet var det de tre uppländska folklanden Attunaland, Fjädrundaland och Tiundaland (se sid
15) som hade rätt att välja och avsätta rikets kung. Upplandslagens
12
DMU.indd 12
2012-04-20 09.39
I en handskrift av Konungabalken från 1430-talet i Magnus
­Erikssons landslag tecknas kungen på sin tron, förnämt klädd och
med krona på huvudet och spira i handen.
DMU.indd 13
2012-04-20 09.39
Konungabalk beskriver hur den utvalde sedan skulle dömas till kung
av lagmannen, först i Uppland och sedan i Sörm­land, Östergötland,
Tiohäradsbygden, Västergötland, Närke och Västmanland. Efter valet
skulle kungen rida eriksgata genom riket. Även färdvägen bestäms i
landskapslagarna. Från Uppsala red kungen till Strängnäs, förmodligen
via Svinnegarn. I Strängnäs skulle ett sörmländskt följe ta emot och
föra kungen vidare och lämna över till de andra landskapen. I slutet av
Eriksgatan följde västman­länningarna kungen tillbaka till upplänningarna vid Östens bro över Sagån. Väl framme i Uppsala skulle
kungen till sist krönas i domkyrkan. Den förste kung som kröntes här
ska ha varit Erik Knutsson, 1208, i det som nu är Gamla Uppsala.
När kungen valts och godkänts i alla delar av riket skulle han, enligt
Upplandslagen, styra, styrka lag och hålla fred. Han hade rätt till Uppsala öd, kronans egendomar runt om i landet, till skatter och till att
förläna land till dem som stod i hans tjänst.
Kungavalsprocessen tycks ha varit föråldrad redan då den nedtecknades, men ceremonierna behölls. Birgers far Magnus Ladulås hade
lyckats genomdriva att sonen skulle efterträda honom. Befolkningen
i folklanden hade antagligen mycket lite med kungavalet att göra, även
om den unge kungen traditionsenligt hyllades på Mora äng.
Formellt blev Sverige ett arvkungadöme först 1544. Vid det laget var
medeltiden redan slut. Reformationen 1527 brukar få sätta punkt för
den svenska medeltiden.
Folklandens Uppland
Namnet Uppland nämns i skrift första gången 1296 då kung Birger,
eller egentligen hans förmyndare under ledning av Torgils Knutsson,
slår fast den nyskrivna Upplandslagen. Hur länge namnet använts
dessförinnan vet vi inte säkert och betydelsen är inte självklar. Den
vanligaste förklaringen är att Uppland, Sörmland och Västmanland
har fått sina namn i förhållande till varandra. Upplandslagen skulle
14
DMU.indd 14
2012-04-20 09.39
Uppland med folkland, härader och skeppslag.
gälla från Östersjön i öster till Sagån på gränsen mot Västmanland i
väster. Norrut skulle lagen gälla upp till Ödmården – skogsområdet
mellan Gästrikland och Hälsingland.
Uppland var uppdelat i tre så kallade folkland som hette Attundaland,
Fjädrundaland och Tiundaland. Kustremsan i öster kallades Roden.
15
DMU.indd 15
2012-04-20 09.39
Till det egentliga Roden hörde bara området runt Norrtälje, medan
kustremsan från Edsbro och norrut längs Tiundaland och Gästrikland
kallades Norra Roden. Först efter medeltiden började Roden, eller
Roslagen som vi kallar det idag, mer allmänt beteckna Upplands kustområde. Gästrikland hörde under första delen av medeltiden till det
nordligaste av Upplands tre folkland, Tiundaland. Först 1314 fastställdes en gräns mellan Tiundaland och Gästrikland och det dröjde till
slutet av medeltiden innan Gästrikland började räknas till Norrland.
I övrigt är det bara på ett ställe som dagens landskapsgräns skiljer sig
från den medeltida: Ekerö hörde under medeltiden till Sörmland.
Folklanden var indelade i hundare och Roden i skeppslag. Hundareindelningen fanns bara i Mälardalen och är den äldsta vi känner till
från Uppland. Hur långt tillbaka i tiden indelningen går är omdis­
kuterat. Kanske omfattade hundarena från början bygder och grupper
av människor snarare än strikt avgränsade landområden. Inom hundarena fanns det ytterligare underavdelningar, som åttingar och
­hamnor. Trögds härad var dessutom indelat i tredingar. Under 1300-­
talet började man använda det rikstäckande begreppet härad, men de
gamla benämningarna levde kvar länge. Hundare och härader hade
både en kameral och rättslig betydelse och i varje hundare fanns en
tingsplats.
T. Lindkvist och M. Sjöberg, Det svenska samhället 800–1720
(2009). D. Harrison, Sveriges historia 600–1350 (2009), D. Harrison och
B. Eriksson, Sveriges historia 1350–1600 (2010). L. Gahrn, ”Svearna i de
uppländska folklanden och det svenska rikets uppkomst” i Uppland
(1993). M. G. Larsson, bl a ”Folkland och folkvapen” i Fornvännen
(1989). U. Sporrong, Mälarbygd (1985). B. Fritz, Hus, land och
län (1973). Å. Holmbäck och E. Wessén, Östgötalagen och Upplandslagen
(1979).
VETA MERA:
16
DMU.indd 16
2012-04-20 09.39
mora sten
På Mora äng vid Mora sten, en knapp mil sydöst om Uppsala, bekräftades medeltidens kungaval. Magnus Ladulås är den förste kung vi
säkert vet valdes här, men när platsen nämns i slutet av 1200-talet
beskrivs traditionen som gammal och vedertagen.
Idag finns en liten minnesbyggnad från 1770-talet på platsen. I den
förvaras stenar som har ingått i ett senmedeltida monument. Här finns
bland annat minnesstenar över Erik av Pommern och Karl Knutsson
Bonde, valda 1396 respektive 1448, och en sten med vapnet tre kronor.
Det är efter de här stenarna platsen ofta kallas Mora stenar. Den ­exakta
platsen för kungavalen är inte känd. Ett flackt block en dryg kilometer
sydöst om dagens minnesmärke har ibland utpekats som den ”rätta”
stenen.
Ett gravfält vid ängen kan inte knytas till någon känd by eller gård.
Mer än femtio gravar ska ha funnits, idag är hälften av dem synliga.
Åtta gravar är undersökta och daterade till 1000-talet. Gravskicket var
kristet eller inspirerat av kristendomen.
Artiklar av M. Ohlson och I. Åberg i Långhundraleden – en
seglats i tid och rum (1993). G. Holmgren, ”Gamla Uppsala och Mora äng
i medeltidslagarnas valföreskrifter” i Upplands fornminnesförenings tidskrift
XLV (1935–1937).
VETA MERA:
Medeltiden och arkeologin i Uppland
Medeltiden hade knappt hunnit ta slut och de medeltida krönike­skri­
varna hade ännu inte lagt ner sina pennor förrän fornforskarna dök
upp för att studera lämningarna från äldre tider. Under 1500-talet
trycktes bröderna Johannes och Olaus Magnus historiska texter som
bland ­annat handlar om Uppland, och under årtiondena kring 1600
skrev Johannes Bureus, som kallats landets förste riksantikvarie, och
Johannes Messenius böcker om bland annat runstenar och de äldsta,
17
DMU.indd 17
2012-04-20 09.39
18
DMU.indd 18
2012-04-20 09.39
uppländska städerna. Från 1660-talet utökades den antikvariska verksamheten och väldens första fornminneslag, Placat och Påbudh Om
­Gamble Monumenter och Antiquiteter, kom till 1666. Alla landets län och
socknar uppmanades att förteckna minnesmärken i den egna bygden.
Gravar, runstenar, kyrkor och andra märkvärdigheter avtecknades och
antecknades. Insamlingarna kallas Antikvitetsrannsakningarna och leddes av riksantikvarierna Johan Hadorph och senare Johan Peringskiöld.
Ett av de första landskapen som inventerades var Uppland och Peringskiöld skrev därefter flera verk om Upplands och Uppsalas historia.
Uppmärksammandet av monumenten passade väl in i dåtidens politiska agenda. Det var stormaktstid och alla belägg för landets forna
storhet välkomnades. Idag är vi tacksamma att uppteckningarna
­gjordes. Många av de runinskrifter och målningar som avbildades har
senare försvunnit eller förstörts, och 1600- och 1700-talens dokumentation är allt som återstår.
Den akademiska miljön i 1600-talets Uppsala triggade en spännande men märklig debatt om Upplands och Sveriges historia. Flera
författare, som omväxlande var vänner, kolleger och ovänner, lade fram
sina teorier. Resultatet blev en blandning av myter, nationalistiskt
önsketänkande och värdefulla observationer. Olof Rudbeck den äldre,
Olof Verelius och Johannes Schefferus gjorde Sveriges första arkeo­
logiska observationer. De återgav gamla skrifter som fanns då men
som förstördes senare och publicerade värdefulla, historiska uppgifter
varvat med vad vi idag uppfattar som nonsens.
Under 1800-talet började en ny epok. Då skapades fornminnes­
föreningar och museisamlingar. Vid sekelskiftet 1900 startade en arkeo­
logisk institution i Uppsala vilket gav kraft åt forskningen om Uppland.
Många framsteg i upplandsforskningen berodde på att såväl univer­
c
Olof Rudbeck den äldre i mitten av sitt universum. Rudbeck
­poserar bland välkända historiska personligheter och starka
­symboler och pekar på Mellansverige.
19
DMU.indd 19
2012-04-20 09.39
Hednatemplet i Uppsala
Upplands kristnande och hednatemplet i Uppsala har diskuterats i århundraden. Upprinnelsen till de många gånger heta debatterna är Adam
av Bremens skildring i Historia om Hamburgstiftet och dess biskopar från
1070-talet. Ett ögonvittne hade berättat för Adam om hednatemplet, om
en guldkedja som omgav det, om tre gudabilder som tillbads och till och
med om människooffer. Diskussionen om var templet legat och hur det
sett ut har fortsatt långt in i vår tid och arkeologiska undersökningar har
gjorts för att försöka finna spår efter det. Stolphål under golvet i kyrkan
i Gamla Uppsala tolkades som rester efter ett tempel. Senare skulle det
visa sig att åtminstone en del av hålen hörde till stolpburna långhus från
järnåldern. Idag menar många att man inte ska tolka formuleringarna
om tempel alltför bokstavligt, att Adam helt enkelt använde den term
som låg närmast till hands. Det är troligare att det som beskrevs som ett
tempel var en pampig hallbyggnad använd för såväl världsliga som kultiska sammankomster.
Adams syften har diskuterats. Om han ville motivera en förnyad mission i området hade han all anledning att framställa det som hedniskt.
Det finns till och med forskare som menar att det över huvud taget inte
fanns något förkristet kultcentrum i Uppsala på 1070-talet utan att det
istället utövades en kristendom som inte överensstämde med den Adams
kyrka ville se. Det finns flera saker som pekar på att det fanns en träkyrka på platsen redan innan stenkyrkan byggdes – gravar som är äldre
än stenkyrkan och runstenar som kan ha rests som gravmonument.
Dessutom har undersökningar med markradar gett utslag som tyder på
en äldre kyrkobyggnad. Att det fanns kristna i Gamla Uppsala i slutet av
1000-talet utesluter dock inte att de gamla sederna utövades parallellt.
VETA MERA: R. Carlsson, H. Göthberg, G. Dahlbäck, C. Lovén och H.
Bengtsson, Uppsala domkyrka II (2010). M. Alkarp, Det gamla Upp­
sala (2009). Rapport från forskningsundersökningen eller Forskningsundersökningarna norr om kyrkan kan följas på http://glaup.blogspot.
com/”.
20
DMU.indd 20
2012-04-20 09.39
sitetsinstitutionen som Vitterhetsakademien, Svenska fornminnes­
föreningen, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum
hade säte i Uppland. Såväl Sigtuna museum som Upplandsmuseet hade
börjat samla in föremål och en av Nordens första vetenskapliga utgrävningar i stadsmiljö utfördes 1907 i Uppsala under Knut Stjernas ledning.
I Sigtuna gjordes ovanliga fynd som visade att staden var mycket gammal och arkeologerna Erik Floderus och Holger Arbman gjorde sys­
tematiska undersökningar i samband med avloppsschaktningar där
1925.
I mitten av 1900-talet blev konsthistorikerna Gerda Boëthius, Armin
Tuulse och Nils Sundquist viktiga för forskningen om de medeltida
byggnaderna, det vill säga mestadels kyrkor och borgar. Sundquist
gjorde arkeologiska observationer – inte minst i Uppsala och Enköping
– och insåg det uppgrävda materialets betydelse. Från 1970-talet ­ökade
kunskapen om de medeltida städerna snabbt i och med att mer systematiska utgrävningar utfördes vid de stora så kallade ­stadssaneringarna
då den äldre bebyggelsen i många städers centrum revs. Fortfarande
försvann dock mycket onoterat i grävskoporna. Flera större arkeologiska undersökningar i de medeltida städerna gjordes under 1980- och
90-talen, främst i Uppsala och Sigtuna. Den arkeologiska forskningen
om medeltidens landsbygd tog fart något senare. Under framför allt
det senaste årtiondet har väg- och bostadsbyggen på landsbygden gjort
att medeltida bebyggelselämningar undersökts i större utsträckning
än tidigare.
VETA MERA: L. Beronius Jörpeland, Medeltida landsbygdsbebyggelse i ­Stock­
holms län (2010). M. Alkarp, Det gamla Uppsala (2009). Årsboken Uppland, temanummer om Upplandsmuseets samlingar (2009). E. Baudou,
Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar (2004). J. Anund, ”Urban
Archaeology in Uppsala” i Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im
Hanseraum I (1997). N. Sundquist, ”Det forntida Upsala i 1600-talets
lärda spekulation” i Uppland (1953). S. Tesch, ”Sigtuna ­Museum för 50
år sedan – med en tillbakablick och en framåtblick” i Sigtuna hem­­bygds­
21
DMU.indd 21
2012-04-20 09.39
förening 1959–2009 Jubileumsskrift. H. Schück, Vitterhets­akademiens historia
band 2 (1932). Flera av 1600- och 1700-talens uppteckningar har getts ut
i tryck. Bland annat gavs J. Rhezelius Monumenta Uplandica ut 1915.
gamla uppsala
Idag är Gamla Uppsala ett stort villasamhälle i norra utkanten av
Uppsala. Det enda som påminner om medeltiden är kyrkan och det
kan vara svårt att föreställa sig att Upplands absolut största medeltida
by legat här. Stora byar i Uppland hade tio, kanske femton, gårdar. I
Gamla Uppsala fanns det vid slutet av medeltiden tjugo stycken och
sju av dem var dessutom betydligt större än vanliga gårdar. Förklaringen är att den legendariska kungsgården, basen i Uppsala öd, hade
delats upp. Under tidig medeltid fanns dels en stor kungsgård, dels en
rad underlydande gårdar. Något senare kom en del av egendomarna i
kyrklig ägo. Under 2011 gjordes de första större arkeologiska undersökningarna i själva byn. Utgrävningarna ger för första gången en
inblick i vardagslivet i denna stora berömda by. Såväl redskap och mat­
rester som personliga ägodelar har hittats.
Kanske fanns det också en ärkebiskopsgård i Gamla Uppsala, men
den har ingen ännu hittat några spår efter. Ungefär vid mitten av
1100-talet byggdes den stora, romanska domkyrkan. Det finns en hel
del som tyder på att det här inte var den första kyrkan på platsen.
Domkyrkan hade ett treskeppigt långhus, korsarmar och centraltorn.
Både kor och korsarmar var försedda med absider. Kyrkan har ibland
antagits vara uppförd i hast, bland annat saknas de välhuggna hörnkedjor och omfattningar som annars ingick i tidens byggnadsskick. När
ärkesätet flyttade till Östra Aros blev kyrkan reducerad till församlingskyrka. Långhuset i dagens kyrka motsvarar i stort sett bara koret av
den gamla och i övrigt rivna katedralen.
Flera medeltida inventarier finns bevarade inne i kyrkan. Några av
dem införskaffades efter den omfattande brand som drabbade kyrkan
i början av 1200-talet. Det gäller till exempel dopfunten och triumf22
DMU.indd 22
2012-04-20 09.39
När domkyrkan i Gamla Uppsala slutade fungera som domkyrka
revs nästan hela kyrkan utom kordelen. Det som blev kvar byggdes
om till sockenkyrka och som sådan har den fungerat sedan dess.
DMU.indd 23
2012-04-20 09.39
krucifixet från 1200-talets mitt och en skulptur från 1300-talets början
som föreställer antingen S:t Erik eller S:t Olof. Delar av ett äldre,
brandskadat triumfkrucifix från 1100-talet finns också bevarat. Bland
de ­övriga medeltida inventarierna finns bland annat en bänk och en
järn­beslagen offerkista tillverkad av en urholkad stock. På bänken har
någon klottrat ”AVE MARIA” med runor.
L. Beronius Jörpeland, H. Göthberg, J. Ljungkvist, A. Seiler
och J. Wikborg, Återigen i Gamla Uppsala (2011). R. Carlsson, H. Göthberg, G. Dahlbäck, C. Lovén och H. Bengtsson, Uppsala domkyrka II
(2010). M. Alkarp, Det gamla Uppsala (2009). J. Ljungkvist, En hiar atti
rikR: om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala och Mälaren under yngre
järnålder (2006). S. Rahmqvist, ”Gamla Uppsala by – Upplands största”
i Uppsala stads historia band 7 (1986).
VETA MERA:
24
DMU.indd 24
2012-04-20 09.39