Frankfurtskolan och västmarxismen, del 1
10 Författare: Nikodemus Ungh
Publicerades 2013-05-27 07:36 på mises.se
Att få människor att tänka på ett visst sätt, utan att
verkligen ha tänkt, tycks vara varje totalitärt systems
målsättning. Tyskland under ledning av Adolf Hitler
eftersträvade att skapa ett nationalsocialistiskt
weltanschaung, en gemensam konform världsbild, som
alla tyskar skulle dela. Samma sak eftersträvade
bolsjevikpartiet i Sovjetunionen. I det senare systemet i
synnerhet bestraffades avvikande åsikter från den
rådande systemideologin med deportering, slavarbete
eller ett enkelt nackskott. Men vi lever i en demokrati,
säger man, och här får var och en ha sin åsikt och tycka
vad de vill. Detta är en av de myter som vår egen
systemideologi lär ut. Detta är det mantra som våra
politiker, journalister och lärare upprepar. Sann frihet
behöver å andra sidan aldrig läras ut av staten och det
Marcuse
politiska systemet. Om jag verkligen vore fri skulle
jag inte behöva ett system som sa detta åt mig och kände det påkallat att upprepa det som om det
vore ett propagandabudskap. Samma sak lärde för övrigt de andra totalitära systemen. Ingen var
lyckligare, friare och hade fog för att ha större framtidstro än sovjetmedborgaren. Idag säger man att
ingen är friare än den människa som lever i en modern demokrati med stora institutioner och
överstatliga myndigheter som både garanterar vår frihet samtidigt som den beskyddar oss från
farliga idéer, åsikter och människor — allt finansierat med vårt arbete. Vi sägs vara fria när mer än
70% av den tid vi spenderar på arbetet sker för att finansiera systemet. Vi sägs vara fria i Sverige
när vi får välja mellan olika skolor som följer samma skolplaner och förordningar, men inte får
hemundervisa våra barn enligt vår egen läroplan och värdegrund. Vi sägs ha valfrihet när vi får välja
mellan olika vårdinrättningar med en och samma huvudman. Vi sägs vara fria när vi indirekt sätts i
skuld av politiker som lånar pengar för det politiska systemets räkning från andra länder. Vi sägs
vara fria när vi vart fjärde år får en röstsedel i handen som vi skall ge bort till högstbjudande
försäljare av statliga insatser. Och vi sägs vara fria när vi endast hör en övergripande sanning om
exempelvis queer, genus, kolonialism, imperialism och heteronormativitet vid skattefinansierade
skolor och universitet. Denna ”sanning” har märkligt nog även blivit disciplin vid våra fria media.
När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 varnade han för utvecklingen
mot intellektuell konformism i de fria västerländska medierna. Han sa då:
”För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds:
man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i
den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer,
där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är
inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en
underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt,
aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns.
Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i
Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det
som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte
att få höra i skolan att de finns.”[1]
När Solzjenitsyn var i Sverige i egenskap av Nobelpristagare fick han erfara sanningen i detta när
han blev hånad och förlöjligad i Spegelsalen på Grand Hotel av glåpande svenska journalister som
ogillade hans politiskt inkorrekta världsbild och värderingar.
Syftet med denna artikel är att granska de idéer och målsättningar som legat till grund för den
konformism som även brukar kallas politisk korrekthet. Det blir den första av fyra artiklar som
kommer att handla om Frankfurtskolans kritiska teori som även kallas västmarxism. Det lär ha varit
Leonid Trotskij som först använde begreppet politiskt inkorrekt om de åsikter som inte stämde
överens med bolsjevikernas partilinje. Ett annat känt ord från det sovjetiska experimentet är
psykopolitik, det vill säga användandet av psykologin och psykologiska metoder för att omdana,
disciplinera, skapa politisk konformism eller väcka känslor och ressentiment. I grunden är också
detta vad politisk korrekthet handlar om vilket jag hoppas blir tydligt genom denna text.
I ett känt föredrag med rubriken The Origins of Political Correctness summerar William Lind
västmarxismens idéhistoriska utveckling under 1900-talet.[2] Lind nämner bland annat att hur den
klassiska marxismen fick ett problem i samband med det första världskriget eftersom man förutspått
att Europas arbetare skulle resa sig i alla länder och göra gemensam sak för en ny social ordning av
fred och rättvisa. När det första världskriget kom 1914 uteblev emellertid revolutionen. Arbetarna
förenade sig inte över nationsgränserna utan ställde lojalt upp på sin egen nations sida. Engelska
arbetare identifierade sig inte i första hand med en klass, utan med England och samma sak gjorde
fransmännen och tyskarna. Och detta hände i alla länder i Europa. Alltså var någonting fel. De
klassiska marxisterna ansåg dock inte att något var fel på marxismen utan på arbetarna. År 1917
inträffade en marxistisk revolution i Ryssland och man började se ljuset. Men teorin om en
internationell uppslutning av arbetare från alla länder kom ändock på skam när revolutionen inte
spred sig som det var tänkt.
Om vi utvecklar Linds föredrag med exempel kan vi här bland annat konstatera att arbetare i flera
europeiska länder tvärtom gjorde aktivt motstånd mot olika försök till spridning av marxism efter
det första världskriget som vid Spartakistupproret i Berlin, Béla Kun-regeringen i Ungern och i
samband med Münchens rådsrepublik. Många arbetare slöt även villigt upp i internationella
katolska rörelser som Katolsk Aktion vilka motverkade kommunismen och istället stödde en kristen
social ordning. Andra arbetare stödde även konservativa regimer under mellankrigstiden.
Alltså, fortsätter Lind, hade marxisterna ett problem. Och två marxistiska teoretiker gav sig an med
att arbeta med frågan om varför den marxistiska revolutionen uteblivit: Antonio Gramsci i Italien
och Georg Lukács i Ungern. Gramsci sade att arbetarna aldrig kommer att inse sina sanna
klassintressen, såsom de definierades av marxismen, innan de blir befriade från västerländsk kultur,
och i synnerhet från den kristna religionen – att kultur och religion förblindade dem för deras sanna
klassintressen. Lukács, som ansågs vara den mest lysande marxistiske teoretikern sedan Marx,
teoretiserade på temat att det stora hindret för skapandet av ett marxistiskt paradis var kulturen,
närmare bestämt den västerländska civilisationen. För att bereda väg för den marxistiska
revolutionen måste man således först driva en kulturkamp mot den västerländska kulturen, den
kristna tron och etiken och det europeiska kulturarvet. Detta gav upphov till vänsterns strävan efter
att arbeta kulturellt med att förändra attityder, känslor, idéer och värderingar för att härigenom
påverka de allmänna opinionerna.
Lukács fick tidigt en chans att omsätta sina idéer i verket när den kommunistiska Béla Kunregeringen etablerades i Ungern 1919 med Lukács som utsedd folkkommissarie för kulturfrågor.
Lukács första åtgärd var att introducera sexualundervisning i de ungerska skolorna med det öppna
syftet att avväpna kristen morallära. En konsekvens av detta experiment ledde emellertid att de
kristna arbetarna i Ungern protesterade. Efter Ungerns frigörelse havererade experimentet.
Uppfattningen att den sexuella revolutionen banar vägen för den marxistiska återkom senare under
1960-talet i samband med den sexuella revolutionen i Västeuropa och Förenta staterna.
Om vi går tillbaka till år 1923 etableras en tankesmedja i Tyskland som tar på sig rollen att översätta
marxismen från ekonomiska till kulturella termer och skapa embryot till den politiska korrekthet
som vi känner den i dag. Detta inträffar efter att den mycket förmögne unge sonen till en tysk-judisk
miljonär och handelsman vid namn Felix Weil har blivit marxist. Felix Weil oroas över splittringen
bland marxisterna i olika falanger och bestämmer sig därför att finansiera vad han kom att kalla Den
första marxistiska arbetsveckan, där han för samman Lukács och många av de viktigaste
marxistiska tänkarna under en vecka. Och han säger: ”Vad vi behöver är en tankesmedja.
Washington är fullt av tankesmedjor och vi betraktar dem som mycket moderna.” Felix Weil
finansierar ett institut, associerat med Frankfurts universitet, etablerat 1923, som ursprungligen var
tänkt att bli känt som Institutet för Marxism. De intellektuella som stod bakom Institutet ansåg dock
att det från början inte var till deras fördel att öppet identifieras som marxister. De väljer därför att
ge det namnet Institutet för social forskning.[3]
Felix Weil är mycket tydlig angående sina mål. År 1971 skrev han till Martin Jay, författaren av ett
standardverk om Frankfurtskolan, som Institutet för social forskning snart informellt blir känt som:
”Jag ville att institutet skulle bli känt, kanske berömt, till följd av sina bidrag till marxismen.”[4]
Och han lyckades. Den förste ledaren för institutet, Carl Grünberg, en ekonom från Österrike,
avslutade enligt Jay sitt öppningsanförande” genom att tydligt deklarera sin personliga lojalitet till
marxismen som vetenskaplig metodik.” Marxism, sade han, skulle utgöra den styrande principen
vid institutet, och detta förändrades aldrig. Det inledande arbetet vid institutet var ganska
konventionellt, men år 1930 fick det en ny ledare vid namn Max Horkheimer vars åsikter var klart
annorlunda. Horkheimers första heresi gentemot klassisk marxism bestod av att han var väldigt
intresserad av Freud och psykoanalys, och nyckeln till att genomföra översättningen av marxism
från ekonomiska till kulturella termer består delvis av att han lyckas kombinera marxism med
freudianism. Om det kan sägas att institutet under de tidiga åren av dess historia främst ägnade sig
åt analys av borgerlighetens socioekonomiska understruktur så låg dess främsta intressen under åren
efter 1930 hos dess kulturella överbyggnad. Den traditionella marxistiska formeln angående
förhållandet mellan de två ifrågasattes faktiskt av kritisk teori. Härigenom hamnade kulturfrågor
och diskursiva maktordningar i fokus. 1933 stängde nationalsocialisterna institutet i Frankfurt och
många av skolans intellektuella emigrerade till Förenta staterna där de kom att spela en viktig roll i
68-rörelsen och utvecklingen av dagens politiskt korrekta diskurser.
Paul Gottfried är idag en av de främsta kritikerna av västmarxismen och har fokuserat på hur dessa
teorier kunnat få fotfäste i Förenta staterna mot bakgrund av den sekulariserade kulturen i landet.
Det initialt mest relevanta är emellertid syntesen mellan Marx och Freud. Gottfried skriver:
”The psychoanalytic side of Frankfurt School research was never a mere ”therapy to be applied to
individuals without reference to the general situation”. Although members of the group had differed
about the degree to which they were to be connected, it was assumed by Critical Theorists that
depth psychology was to go ”beyond Freud” by being anchored in social consciousness. An early
advocate of this linkage, Marcuse underlines it in books that ran through numerous American
printings, Eros and Civilization (1950), One dimensional Man (1961), An Essay on Liberation
(1969), and Counterrevolution and Revolt (1972). His tendency to politicize erotic expressiveness,
while treating capitalism as sexually repressive, goes back to his hard-line stand of the early
thirties.”[5]
Två av skolans viktigare namn, åtminstone om man ser till det gehör deras idéer fick bland
intellektuella och journalister, var Herbert Marcuse och Teodor Adorno. Adorno var en aktiv
bidragare till institutets stora skrift: Studies in Prejudice. Om man emellertid går igenom olika
volymer av denna skriftserie märker man att man sjukförklarar olika, ibland motsatta företeelser
som exempelvis barns tillit till sina föräldrar och barns misstro mot sina föräldrar och dessutom
med samma typ av argument. Om familjeförhållandena för de barn som hade höga betyg i skolan
till synes var positiva, kunde man påstå att deras lycka och tillgivenhet till föräldrarna endast
maskerade en djup och omedveten fiendskap. När däremot Bettelheim och Janowitz i en annan
volym av serien Studies in Prejudice fann att antisemiter ofta hade torftiga relationer till sina
föräldrar, tog man dessa rön för vad de var. Resultatet blev att både lyckliga och olyckliga barn från
till synes positiva eller torftiga relationer med föräldrarna kunde sjukförklaras. Det som var
psykologiskt friskt var nämligen synonymt med det som var politiskt korrekt och stödde de egna
kulturradikala kraven på omdaning av den västerländska kulturen och det som var sjukt var
synonymt med det som var politiskt dåligt för de egna idealen. Genom att använda rätt freudianska
nyckelord kan man således fantisera ihop vad som helst som passar ens politiska syften utan att
egentligen diskutera och komma fram till antisemitismens verkliga orsaker.
I min analys av Herbert Marcuses och Teodor Adornos bidrag till västmarxismens syntes av Marx
och Freud ser jag dessutom hur marxismens dialektiska metod som kan hänföras till Friedrich
Hegels dialektik översätts till nya grupper. Där Marx ser historisk utveckling som en dialektisk
kamp mellan klasser förs denna kamp över på kvinnor och män, svarta och vita, sexuella
minoriteter och den heterosexuella majoriteten etc. Orsakerna till dessa konflikter förklaras sedan
inte av materiella lagar utan genom psykoanalys där majoritetens normer kritiseras och
sjukförklaras.
Mot denna bakgrund kan vi därför förstå fenomenet Frankfurtskolan och dess förening av Marx och
Freud i syfte att medelst kritik i synnerhet mot kristendomen, den västerländska kulturen och
familjen åstadkomma ett kulturellt skifte. Genom att kollektivt sjukförklara de fenomen som kom
att kallas politiskt inkorrekta och som man ansåg strukturellt förtryckande och diskriminerande
(vilket Adorno gör i Studies in Prejudice och särskilt i The Authoritarian Personality) vill man
stegvis förändra den västerländska kulturen genom att påverka människors sätt att tänka om
densamma. Att exempelvis tala positivt om kärnfamiljen, Gud och kulturarv har kommit att
uppfattas som mycket märkligt.
”Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen där
jag vandrar fram och tillbaka i en monolog skrikandes svordomar och könsord för att avsluta
denna monolog med att sätta mig på en hink och uträtta mina naturbehov. Ingen i Sverige skulle
reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande.
Men om jag stillsamt konstaterar att jag i likhet med de flesta andra människorna på jorden, tror
på Gud, så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag.”
Peter Stormare
Ett exempel på en institution som blivit hårt kritiserad för att gynna fel grupp var den Svenska
Kyrkan som tidigare hade förbud mot kvinnliga präster och vigning av homosexuella par och som
tog åt sig kritiken och anammade en politisk korrekt uttolkning av den kristna tron. Ett annat
exempel är den radikalfeministiska synen på könet som en social konstruktion som formas och får
sin definition av en manlig könsmaktsordning som börjar redan i familjen. Utifrån denna kritik har
det vuxit fram särskilda studier i genuspedagogik och emancipatoriska praktiker som könskodning
av leksaker, musikinstrument och ting i naturen. Ett tredje exempel är de antagningsregler som finns
till högskola och universitet i Sverige där personer med utländska betyg får ett visst antal platser
reserverade till varje utbildning vilket innebär att de inte behöver konkurrera med dem som har
högre betyg från Sverige. Ett fjärde exempel är hur man ser på invandringskritiker där man
använder psykologiska förklaringar och termer som xenofobi (främlings-rädsla) och islamofobi
(rädsla för islam) för att sjukförklara ”fel” åsikter. I grunden bygger detta på att fosterlandskärlek
och värnande av den egna kulturen är att klassa som psykologisk sjukdom när det är majoriteten
som uttrycker detta samband och dessa värderingar. Minoriteter är tvärtom välkomna att värdesätta
sina egna kulturer då detta tolkas som ett emancipatoriskt intresse. Ett femte exempel är
homosexuella intresseorganisationers kritik av det ojämlika förhållandet där heterosexuella familjer
har rätt att adoptera barn, men inte homosexuella par. Ett sjätte exempel är påminnelser om historisk
skuld där majoriteten ständigt påbjuds att be om ursäkt för sin historia och sitt förtryck av andra
grupper och där andra länders och religioners övergrep inte nämns eller trivialiseras. Ett sjunde
exempel är den politiskt korrekta kriminologins uppfattning om brott som en klassfråga och
brottslingen som ett offer i sin egen kriminalitet. Västmarxismens romantiska idéer orsakade att de
såg på psykopater och antisociala våldsbrottslingar som antingen offer för strukturer eller som
rebeller.
Paul Gottfried ger exempel från en nordamerikansk erfarenhet när han skriver:
"Thus when the sprawling 120-page Justice Department Hate Crime Report plays up the white
Christian majority´s hatred of ”blacks, Hispanics, Jews, and Muslims,” or when Le Monde
Diplomatique, in the dossier, ”Les crimes de haine, symptomes,” targets white male Christian
perpetrators of ”Ethnoviolence”, all sensitized readers understand the operative terms.
”Ethnoviolence” and ”epidemic” acts of hate do not refer to that overwhelming majority of cases
involving interracial violence, namely, those commited by blacks. Recalling this ”fact” indicates
the presence of embarrissing historical residues – something the speaker or writer has not yet been
put behind or faced honestly. We are thus required to bring to justice or at least to stigmatize the
makers of insensitive statements, even of statements that happen to be statistically or empirically
defensible. There is only one mentally healthy and socially sensitive response to the ”hate
problem”, which the state and the media claim to be giving us.”[6]
Fortsättning följer…
–
[1] Översatt i DSM 5/ 2004 – 8.
[2]Föredraget finns tillgängligt här: http://www.academia.org/the-origins-of-political-correctness/
[3] Martin Jay, The Dialectical Imagination: A History of the Frankfurt School and the Institute of
Social Research. Little Brown, Boston: 1973.
[4] Ibid
[5] Ibid, sid 75.
[6] Paul Gottfried, Multiculturalism and the Politics of Guilt – Towards a Secular Theocracy.
University of Missouri Press: 2004. , sid. 96-97.
Frankfurtskolan och Västmarxismen del II: Den sexuella revolutionen och det terapeutiska
systemet
59 Författare: Nikodemus Ungh
Publicerades 2013-06-07 00:45 på mises.se
I den förra artikeln om Frankfurtskolan och västmarxismen tog jag
upp hur föreningen av freudiansk psykologi och marxistisk
sociologi kom att användas som ett politiskt instrument för att
sjukförklara åsikter och teorier som inte passade in i ett
förutbestämt ideologiskt ramverk som har kommit att kallas
politisk korrekthet. Jag nämnde även västmarxismens tillämpning
av Marx och Freud på kulturella frågor och att skolan påverkat
diskurserna och teoribildningen inom humaniora och
samhällsvetenskap och där vi under senare hälften av 1900-talet
tills idag ser ett inflytande på bland annat gay- och queerstudier,
postkoloniala studier, sexologi och genusvetenskap. Jag nämnde
även hur politisk korrekthet som praktik att misskreditera politiska
åsikter påminner om det sovjetiska experimentet med
“psykopolitik” och att en viktig del av detta är sensibilitetstänkande
och indelningen av människor i minoriteter med olika förmåga till
kränkbarhet och där den som kränker inte endast begår ett
moraliskt eller ett juridiskt fel, utan dessutom lider av psykisk
sjukdom som kan vara omedveten för honom eller henne själv.
Max Horkheimer
I denna artikel kommer jag att fördjupa mig i kritiken av den
västerländska civilisationen och kampen mot vad vi kan kalla organiska identiteter och värderingar
och den politiserade systemidentitet som har kommit att ersätta och läras ut som det psykologiskt
och socialt friska alternativet till förtryckande sexualmoral, rasism, fobier och olika typer av
chauvinism.
I synnerhet Marcuse skriver redan vid 1930-talet om behovet av sexuell frigörelse, men liknande
tankar återfinns hos nästan samtliga västmarxister. Enligt Erich Fromm var maskulinitet och
femininitet inte reflektioner av ”essentiella” könsskillnader utan härrörde istället från skillnader i
livsroller som är socialt konstruerade. Detta innebär att vi kan påverka hur vi ser på både det sociala
och det biologiska könet genom kulturen – att vi kan ändra vårt sätt att tänka om kön. Detta kan
exempelvis läras ut redan på daghem och i skola.
En av de böcker som fick särskilt stort genomslag bland 68-generationen var Marcuses Eros and
Civilization – A Philosophical Inquiry into Freud.# I boken hävdar Marcuse att den kapitalistiska
ordningen skapar, med Freuds termer, en neurotisk personlighet med fixa idéer. Dessa neuroser
beror på att människans sexuella instinkter är undertryckta. Vi kan föreställa oss en bättre framtid,
skriver Marcuse, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar
eros, befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen
grej”. I den världen kommer det inte längre att finnas arbete, endast lek. Istället för en utdragen
klasskamp med vapen och våld räcker det således att slänga av sig kläderna. Det är därför intressant
att se hur liknande idéer bröt igenom i samband med den sexuella revolutionen och studentrevolten
1968.
Zoologen Alfred Kinsey räknas som en av den sexuella revolutionens pionjärer. Kinsey, som själv
var homosexuell sadomasochist och deltog i sexuella övergrepp mot barn och djur, blev känd för sin
bok Sexual Behavior in the Human Male”. 2004 kom en film om Kinsey och den sexuella
revolutionen med Liam Neeson i huvudrollen som Kinsey. Vad filmen inte nämner är hur Kinsey
fick sitt ”forskningsunderlag” till boken. I en kritisk analys skriver dr. Judith Reismann om sin 20
åriga forskning om Kinsey och att han i boken:
1.) Bortsåg från 75% av all data som inte stödde hans hypoteser om manlig sexualitet.
2.) Fick en stor del av sitt forskningsunderlag från fångar och före detta fångar som dömts för
sexuella övergrepp mot barn.
3.) Fick en stor del av sitt övriga forskningsunderlag från frivilliga volontärer som inte var
representativa för befolkningen i dess helhet.
4.) Betalade vuxna och föräldrar att begå sexuella övergrepp mot barn för att få fram
forskningsdata. Mellan 375 och 2035 barn blev utsatta för sexuella övergrepp i Kinseys studie.#
Det intressanta med studien var den oerhört positiva respons den fick i media och i gayrörelsen.
Efter bokens utgivning kunde man i Förenta staterna konstatera att alltfler ungdomar började att
experimentera med sexualitet och fler unga kvinnor blev gravida. Tonårsgraviditeterna gav i sin tur
upphov till krav på fri abort. Abort legaliserades i Förenta staterna 1967 och i Sverige 1975. En
annan konsekvens var gayrörelsens utveckling och kravet på att förändra lagar. Inte endast lagar
rörande homosexualitet liberaliserades, utan även lagar mot andra former av sexualitet.#
När studenter demonstrerade i Paris 1968 bar de banderoller med namnen Marx, Mao och Marcuse.
68-generationens idéer kom däremot att bli särskilt ogynnsamma för arbetarklassen som saknade en
ekonomisk bas att falla tillbaka på efter sex- och drogfesternas slut. Revolutionen skapade en hel
generation av ensamstående mödrar. Här kom även de växande kraven på statliga insatser om
daghem och ekonomiska bidrag.
När Teodor Adorno återvände till Tyskland efter andra världskriget förklarade han sina farhågor om
att psykoanalysen skulle bli ”en skönhet som inte längre förmådde störa mänsklighetens sömn”.#
Istället ville Adorno använda psykoanalysen som ett instrument för att hela människors neuroser
och fobier. Med tiden kom psykoanalysen att åtnjuta statligt stöd i Tyskland och garantera varje
medborgare 300 timmars psykoanalys, i svårare fall fler. Den psykoanalytiker som övade störst
inflytande i Tyskland var vänstermannen Alexander Mitscherlich som betraktade analysen som
nödvändigt för att humanisera tyskarna och ”värna mot civilisationens omänskligheter”.# Enligt
Mitscherlich var det endast psykoanalysen som kunde skänka hopp och frälsning till det tyska
folket: ”Varje tysk skulle individuellt behöva möta det förflutna via en mer eller mindre ´pragmatisk
´ freudiansk analys”.# Mitscherlichs tidsskrift Psyche skulle förena marxistiska och psykoanalytiska
synsätt för att främja antifascistiskt tänkande.# 1962 organiserade Mitscherlich en konferens under
namnet: ”De psykologiska och sociala förutsättningarna för antisemitismen: Analys av en fördoms
psykodynamik”. Konferensen hade som grundsyn att antisemitism var såväl en individuell som
social sjukdom hos icke-judar. Till exempel menade Mitscherlich att barn blev fientliga när de
ålades att lyda lärare och att denna fientlighet sedan ledde till identifiering med angriparen och
ytterst till ett förhärligande av kriget. Mitscherlich ansåg att den tyska antisemitismen: …endast var
ännu en yttring av den tyska infantila auktoritarismen.# Béla Grunberger drog på samma konferens
slutsatsen att oidipusambivalens gentemot fadern och analsadistiska förhållanden i den tidiga
barndomen är antisemitismens ofrånkomliga arvedel.# Martin Wangh såg i sin analys
antisemitismen såsom resultatet av förstärkta oidipuskomplex, vilka uppkommit på grund av
fädernas frånvaro under första världskriget: ”Längtan efter fadern…hade förstärkt barnsliga
homosexuella önskningar, som senare projicerades på judarna”.#
Tyskar förväntas än idag sluta upp bakom en historieskrivning där Tyskland bär ansvaret för båda
världskrigen och att det tyska folket led av ”sjukliga” åsikter, värderingar och attityder åtminstone
från och med segern mot Frankrike 1871, men allra helst ännu längre tillbaka. Enligt denna
moraliska historieskrivning uppfattas Stalin fortfarande som den politiske ledare som befriar
Tyskland från fascismen. En av de mest inflytelserika tänkarna inom den västmarxistiska
idétraditionen idag, Jürgen Habermas, har till och med varnat för att en annan historieskrivning
skulle kunna vara ”pedagogiskt farlig” för det tyska folket.
Psykoanalysen är å andra sidan inte någon vetenskap i strikt bemärkelse eftersom den inte uppfyller
de krav på reliabilitet och valididet som man ställer på annan vetenskaplig forskning. Två
psykoanalytiker kan med andra ord komma fram till helt olika slutsatser om en och samma
”patient”. På samma sätt kan anklagelser om att någon är islamofob eller antisemit inte falsifieras.
Just falsifierbarhet är något som man annars brukar kräva av vetenskaplig forskning. Än värre blir
därför påståendet om liknande fobier då den anklagade inte kan försvara sig moraliskt. Att kunna
anklagas och anklagas har kommit att innebära att man också är skyldig eftersom man inte på något
sätt kan försvara sig. Den omvända bevisbördan råder. Den anklagade måste bevisa en oskuld som
inte kan bevisas eftersom den inte kan falsifieras, särskilt inte när den som fäller anklagelsen är
“expert” på personens omedvetna psykologiska processer. Psykoanalysen använd på detta sätt ter
sig dessutom starkt påverkad av analytikerns egna värderingar, politiska uppfattningar och
projektioner. Förfarandet påminner om att använda ad hominem argument som svar då någon
uttryckt ett antal satser vars diskursiva meningsinnehåll inte bemöts eller tas på allvar.
Den som idag försvarar kultur- och värdekonservativa åsikter snarare än politisk korrekthet riskerar
att någon gång anklagas för islamofobi, xenofobi, homofobi, analfixering eller andra
sjukdomstillstånd. När Teodor Adorno kritiserar tyskar eller amerikanska kristna män för att vara
psykiskt sjuka menar han att man inte behöver ta det de säger på särskilt stort allvar. Deras person
och inte deras eventuella invändningar i sak mot att till exempel få hela sin kulturhistoria kritiserad
blir föremål för kritik som påminner om argument ad hominem.
Författaren Paul Gottfried som introducerades i den första artikeln har kritiserat den ”kollektiva
skuldens politik” där vissa majoriteter och grupper ständigt påminns om de negativa aspekterna av
deras historia. Fenomenet att det är ett politiskt system som upprätthåller den ”kollektiva skuldens
politik” och samtidigt menar sig ha förmåga att ”bota”, ”hela” och ”upplysa” samma majoritet från
dess sjukliga föreställningar har varit tema i flera av Gottfrieds böcker, bland annat: ”The Strange
Death of Marxism” och ”Multiculturalism and the Politics of Guilt – Towards a Secular
Theocracy”. Gottfried har bland annat analyserat den politiska korrekthetens diskurser där
nonkonforma åsikter i likhet med klaustrofobi (sjuklig rädsla för att vistas i slutna rum) och
akrofobi (sjuklig rädsla för höjder) klassas som ”psykiska sjukdomar”. Staten har enligt Gottfried
tagit på sig ett terapeutiskt ansvar att via utbildningsinsatser, specialpedagogik och socialtjänst
”bota” och ”hela” ”fördomar”, ”etnocentriska attityder”, ”xenofobi”, ”islamofobi” och ”homofobi”
där politiskt avvikande åsiktsmeningar alltså inte bemöts som värderingar och åsikter utan som
sjukdomstillstånd som måste behandlas, botas och eventuellt disciplineras bort från samhället.#
Detta har i sin tur gett upphov till en dysfunktionell kultur där någon som uttrycker fel åsikter i
något känsligt sammanhang också riskerar att förlora arbete, bostad eller andra former av
repressalier från det politiska systemet – ett system som tycks gå i totalitär riktning om det inte
redan är att klassificera som totalitärt?
Som libertarian ser jag därför mycket oroande på denna utveckling. Det handlar nämligen inte
längre, vilket jag hoppas har framgått med övertydlighet, om den självklara principen att sexuella
och etniska minoriteter har lika rätt till liv, egendom och frihet eller att alla människor är lika
mycket värda. Det handlar dessutom (och det är här varje frihetsvän måste vara orolig) om kontroll,
disciplinering, intolerans, förlusten av fri diskussion och debatt. De journalister som upprätthåller
dessa filter medverkar paradoxalt nog inte till fri media, även om deras tidningar eller mediebolag
formellt är fria, utan till asymmetriska diskurser där endast de åsikter får utrymme som ligger inom
gränserna för den politiska korrektheten (och dessa kan formellt vara flera). Man har här även
kunnat se hur åsikter, ideologier och värderingar rentav tillskrivs en person och som samtidigt inte
logiskt följer av de åsikter och värderingar som han eller hon gett uttryck för. Kritik av invandring
har exempelvis ibland och utan andra underlag associerats med rasism eller främlingsfientlighet
utan att den som uttalat kritiken har uttryckt eller försvarat liknande åsikter.
Frankfurtskolan och Västmarxismen del III: Sverige
22 Författare: Nikodemus Ungh
Publicerades 2013-06-24 08:00 på mises.se
I denna series föregående två artiklar nämndes Frankfurtskolans
bristande vetenskaplighet och att ideologisk dogmatism ofta
styrde skolans arbete. Den kritiska metoden tycktes vara
antiauktoritär till innehållet, i teorin, men auktoritär ifråga om
teorins förkunnelse, praktik, och sättet att hantera personer med
avvikande åsiktsmeningar och idéer. Ett exempel härpå är
Teodor Adornos och Max Horkheimers uteslutning av
psykoanalytikern Erich Fromm för bristande renlärighet. Jag gav
även exempel på hur olika artiklar i ”Studies in Prejudice”
sjukförklarade motsatta företeelser som barns tillit till sina
föräldrar liksom barns misstro mot sina föräldrar. Jag berörde
även den sexuella revolutionen och Alfred Kinsey som, även om
han inte tillhörde Frankfurtskolans krets, kom att ha en
betydande roll för den nya synen på sexualitet vilka Herbert
Marcuse och Wilhelm Reich, båda kritiska marxister,
teoretiserade om. I denna del kommer jag att fortsätta
diskussionen om framförallt Wilhelm Reichs bidrag till den
sexuella revolutionen och västmarxismens introduktion i
Joachim Israel
Sverige av bland andra Joachim Israel. Jag kommer även att
ta upp andra viktiga tänkare och vetenskapliga pionjärer vars forskning och idéer legat nära
Frankfurtskolans och hur de tillsammans med de kritiska marxisterna förändrat diskurserna om
kultur och sexualitet och kulturella och sexuella minoriteter. Jag kommer även summariskt att ta
upp grundandet av RFSU och RFSL och hur västmarxismens idéer inspirerade dessa och andra
rörelser under femtio, sextio och sjuttiotalen.
Som 22-årig medicinstudent invaldes Wilhelm Reich i den freudianska kretsen i Wien och blev
medlem i det österrikiska och senare tyska kommunistpartiet. Den brittiska författaren och
antropologen Christopher Turner skriver i sin bok om Reich: ”Adventures in the Orgasmatron: How
the Sexual Revolution Came to America” (2011); hur Reich utvecklade egna teorier om kosmiska
sexuella energier och sökte förena en naturvetenskaplig språkdräkt med freudiansk terminologi och
marxism. Reich hade exempelvis en idé om libido som en bioenergetisk kraft i naturen och kosmos.
Syntesen av detta ledde sedermera till Reichs uppfinning av den så kallade Orgon Ackumulatorn.
Orgon Ackumulatorn skulle fånga in kosmiska orgoner, sexuella livsskapande energier, som skulle
kunna användas för att befria människan från neuroser. Hundratals sådana boxar som endast bestod
av plywood och aluminium ställdes ut i bland annat Greenvich Village i New York. Reich lyckades
otroligt nog förmå en skeptisk Albert Einstein att undersöka boxarna för att bevisa att någonting
samlades inuti dem på grund av temperaturskillnader. Experimentet misslyckades.
Orgonbox
Reichs teorier om kosmiska orgoner, befrielse av libido
och sexuell emancipation kom enligt Turner att ha stor
påverkan på den sexuella revolutionen och dess idéer i
Förenta staterna. Tillsammans med Kinsey och Marcuse
var Reich en banbrytare. Tusentals amerikaner sökte
terapeutisk behandling för deras sexualneuroser genom
att använda Reichs orgonboxar.
Om man på något sätt skall gestalta den ideala
människotyp som växer fram i Teodor Adornos arbeten
och i synnerhet ”Studier om den auktoritära
personligheten” och ”Upplysningens dialektik”, Herbert
Marcuses ”Eros and civilisation” och Wilhelm Reichs
teorier om libido, orgoner och neuroser i böcker som
”Genitality” och ”The Bioelectrical investigation of
sexuality and anxiety” framträder en antiauktoritär,
Orgonboxen
androgyn, sexuellt experimenterande och pacifistisk
personlighetstyp som har frigjort sig från kristendomens och den västerländska kulturens inflytande
och anammat en kosmopolitisk, jämlik och jämställd humanism. Man ser denna personlighetstyp
framträda i hippierörelsen. Den sexuella revolutionen handlade såtillvida inte enbart om hedonism
och sexuell frigjordhet, utan hade dessutom altruistiska och höga målsättningar och ideal om en
befriad mänsklighet och en människa som förverkligar sina kreativa sidor och sitt libido. Även om
en del idag möjligen har svårt att se Reichs orgonboxar som ett seriöst terapeutiskt alternativ, har
många av hans, tillika Marcuses och Kinseys, teorier påverkat vår tidseras syn på sexualitet,
sexuella minoriteter, sexuellt förtryck och ”sexuell hämning”.
I Sverige introducerades Frankfurtskolans teorier av sociologen Joachim Israel som kommit till
Sverige 1938 på grund av nazisternas förföljelser i Tyskland. Under sina första tio år arbetade han
som lantarbetare och därefter som barnterapeut. Under denna tid kom han att intressera sig för
psykoanalysen och skrev boken: ” Det finns inga elaka barn”. Han kom även att intressera sig för
Herbert Meads symboliska interaktionism. Israel blev sedermera professor i sociologi vid Lunds
universitet (1971-1987) och under hans tid förekom en intellektuell debatt vid universitetet mellan
de kritiska ”västmarxisterna” och de mer traditionella, strukturalistiska, marxisterna. Israel hävdade,
i likhet med sina amerikanska kollegor, att barnuppfostran måste vara fri och att konservatism i alla
dess former var något förtryckande. Intressant i sammanhanget är även att Israel skrev sin
Licentiatavhandling tillsammans med det forskningsteam som arbetade med serien: ”Studies in
Prejudice”. Israel hävdade att all samhällsvetenskap måste välja sida i klasskampen. Sitt
installationsanförande som professor avslutade han med: ”All makt åt folket”. Det var emellertid
med boken ”Alienation: från Marx till modern sociologi” som han fick ett genombrott. Boken kom
ut 1968 och hade inflytande på studentrevolten samma år. Joachim Israel menade att den radikala
rörelsen måste arbeta för att nå makt och inflytande på alla väsentliga samhälleliga institutioner. I en
artikel i Stockholms-Tidningen den 27:e februari 1966 skriver Israel: ”Vi måste bygga vår strategi
på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten
till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.” I samma artikel skriver
Israel om att målet med denna kamp (över kulturen och dess institutioner) är: ”det obegränsade
socialistiska inflytandet”. 1980 var Israel handledare åt Per Gahrton när denne skrev sin avhandling
om riksdagen. Mot slutet av sitt liv var Joachim Israel en av initiativtagarna till miljöpartiet.
Joachim Israel medverkade även i den erotiska filmen ”Kärlekens XYZ” som hade premiär 1971.
För att förstå den tidsera vari den kritiska marxismen slog igenom internationellt och i Sverige,
måste man även förstå att de idéer som skolan förkunnade så att säga låg rätt i tiden och tog
tacksamt emot av en växande ungdomsrörelse som hade det materiellt sett mycket bra under 1960talet. I Sverige utgav de kritiska marxisterna ut tidsskriftserien: ”Häften för Kritiska Studier”. Unga
vänsterintellektuella refererade gärna till Marcuse, Adorno och Reich i sina uppsatser och artiklar. I
den förra artikeln nämndes Alfred Kinsey vars idéer fick stor betydelse för det som kom att kallas
den sexuella revolutionen. I Sverige försvarades liknande idéer av psykiatern och sexliberalen Lars
Ullerstam, känd för boken: ”De erotiska minoriteterna”(1964). Ullerstam menade att det samtiden
många gånger uppfattade som ”perversioner” som djursex, pedofili och nekrofili i själva verket var
normala företeelser. Man får komma ihåg att detta kom samtidigt i en tidsera där västmarxister var i
färd med att sjukförklara kärnfamiljen, barn som växer upp i kärnfamiljer och det heterosexuella
äktenskapet. Wilhelm Reich , som nämndes ovan, upprepade i flera av sina skrifter att det sexuellt
och psykologiskt friska ofta är att följa sina sexuella impulser på ett ansvarsfullt sätt, oavsett om de
sexuella handlingarna är riktade mot det egna könet. Endast psykologiskt friska personer kan uppnå
sann orgasm och inte bara ett sexuellt klimax. Herbert Marcuse hade försvarat en fri utlevelse av
libido i boken ”Eros and Civilisation” och menat att den kristna kärnfamiljen var en förtryckande
institution som hämmade barnens utveckling. Fri homosexualitet var i sammanhanget det friska och
sunda alternativet till borgerlig sexualmoral.
En svensk bok som försökte påverka den negativa synen på sex med minderåriga hette ”Udda eros”
(1971) och var författad av en av gayrörelsens viktiga representanter i Sverige, Michael Holm.
Holm var bland mycket annat utgivare och redaktör för tidskriften Revolt som ville bryta ner
sexuella fördomar i samhället. I Udda eros ställer Holm frågan om pedofili:
”En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är
pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå
är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som
undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle
ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att
barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig
sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda
ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också?”
Under 1970-talet bildade RFSL den ”pedofila arbetsgruppen” som hade som syfte att lobba för
sänkning av åldern för tillåtet sex med minderåriga. Svaret kom snart från den socialdemokratiska
regeringen. 1972 tillsatte socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer (senare känd för sin
inblandning i den så kallade Geijeraffären där han köpt sex av unga prostituerade) en statlig
utredning i syfte att utreda bland annat fördomar om människors sexualliv. När utredningen
presenterades 1976 (SOU 1976:9) rekommenderade den bland annat att åldern för sexuellt umgänge
skulle sänkas och att frivillig incest skulle legaliseras.
Geijer
Under 1980-talet uppstod en rad pedofilskandaler som ändrade den internationella opinionen om
incest och pedofili. RFSL skrotade då namnet på denna arbetsgrupp. Självklart representerar inte
förbundet idag pedofiler eller ser detta som en viktig fråga, men man har heller inte gjort upp med
förbundets politik under 70-talet eller bemödat sig om att bemöta Holms idéer utifrån ett kritiskt
perspektiv. Tvärtom hedrar man honom. I en runa på QX över Michael Holms arbetsinsatser för
gayrörelsen skriver den före detta förbundsordföranden Stig-Åke Petersson endast i positiva ordalag
om Holms skriftställarskap och ser honom som en banbrytare för nya idéer inom gayrörelsen.(1)
Holm var emellertid inte ensam om sina åsikter, vilket jag nämnde i min förra artikel. Alfred Kinsey
hade försvarat incest i boken: ”Sexual behavior in the human male” och regelbundet använt
sexualbrottslingars och dömda pedofilers utsagor i sin egen forskning. Kinsey hedras än idag som
en av de största pionjärerna inom den internationella gayrörelsen.
En institution för vilken Kinseys, Reichs och Marcuses idéer
fick stort genomslag och där man ofta refererade till deras
arbeten i tidskriften Ottar var RFSU. RFSU grundades 1933 av
bland andra Elsie Ottesen-Jensen som var förbundets
ordförande fram till 1959.Förbundets viktigaste sexualpolitiska
fråga är den ”fria aborträtten” och motstånd mot alla former av
konservatism på sexualpolitikens område. Förbundets valspråk
är: ”Att vara, välja och njuta.” Ottesen-Jensen åkte ofta land
och rike för att undervisa om preventivmedel och
sexualupplysning. Hon turnerade även bland den svenska
arbetarklassen och spred kunskap om aborter och
preventivmedel. Hon var även med att grunda International
Planned Parenthood Federation (IPPF) och var organisationens
ordförande under några år. I en artikel i den socialistiska
tidsskriften Brand 1926 ställde hon sig bakom den svenska
rashygienens tankar då hon menade att det var skillnad på
rätten att leva och rätten att ge liv.
Lennart Geijer, känd från
Geijeraffären på 70-talet.
Hon sa då bland annat: ”Rashygienikernas strävan över hela världen kämpa därför för, att allt må
göras, som göras kan, för att hindra dessa undermåliga individer från att skaffa avkomma. Detta
kräva de i vetenskapens namn.” (2) RFSU delade ut så kallade ”knullborgarmärken” till
konfirmander i den svenska kyrkan fram till 2007.
Från den sexuella revolutionen och de sexuella minoriteterna går vi då över till de kulturella
minoriteterna, en annan grupp som är viktig för västmarxismens emancipatoriska kunskapsintresse
och kulturkritik. I detta sammanhang bör man därför nämna forskare som, även om han inte
tillhörde Frankfurtskolans krets, ändå hade idéer som låg nära skolans metod och kulturkritik.
Denne person var antropologen Franz Boas vars forskning och idéer inom ämnesområdet kom att få
inflytande även utanför universitetsvärlden. Boas ifrågasatte den på 1920-talet rådande
uppfattningen inom antropologin om att kulturer utvecklas i evolutionära stadier och där det högsta
stadiet råkade sammanfalla med den europeiska kulturen och människan. Istället förordade han en
kulturrelativistisk syn där man inte kunde placera kulturer på ett evolutionärt schema eller
alternativt försvarade att det som det tidigare paradigmet uppfattat som ”primitiva kulturer” ofta
hade mer önskvärda egenskaper än de nordamerikanska och europeiska kulturerna. Man kunde inte
heller bestämt skilja, vilket man hade gjort förut, på ”civiliserade” kulturer och ”barbariska”
kulturer, menade Boas. Överhuvudtaget var tänkande i kvalitativa skillnader mellan kulturer något
som aktivt motarbetades inom det som kom att kallas den ”boasianska antropologin”. Den
boasianska antropologin använde sina insikter inom antropologin för att utöva en kulturkritik av det
nordamerikanska samhället som man menade vara för homogent med avseende på befolkningen och
för hycklande och repressivt med avseende på sexualiteten. Dessa idéer kom även att användas i
den amerikanska invandringsdebatten och påverka diskurserna om hur man såg på kulturell
mångfald och kulturella och sexuella minoriteter. Såtillvida befann sig den boasianska antropologin
och västmarxismen mycket nära varandra i kritiken av den kristna synen på familj och sexualitet
och i kritiken av den västerländska kulturen. Då den boasianska antropologin kom att förkasta
traditionell vetenskaplig klassificering och generalisering som metod kan man ifrågasätta dess
vetenskapliga metodik.
En betydande person för svensk invandringsdebatt under 60-talet hette David Schwarz som i en
artikel i DN 1964 skrev om ”Utlänningsproblemet i Sverige” vilken blev starskottet på en stor
diskussion som till sist ledde till en lagändring. Tillsammans med andra skribenter som Lukasz
Winiarki, Geza Thinz, Inga Gottfarb och Amadeo Cottio förekom en mängd artiklar på liknande
tema mellan åren 1964 och 1968 vilka syftade att ändra invandringslagar, skapa debatt om
”flerkultur” (senare mångkultur) och minoritetsfrågor och där kritiker till Schwarz artiklar bland
annat anklagades för intolerans och att gå i nazismens ledband. Debatterna snappades upp av
riksdagspartierna som kom att initiera 1968-års invandrarutredning. 1975 författas propositionen
1975:26 om riktlinjer för invandrar och minoritetspolitiken som mottogs av en politiskt enig riksdag
samma år och där invandrarna via statliga stödinsatser uppmanas att bevara sina egna kulturer och
ett mångfaldsperspektiv antas. Denna fråga har varit särskilt infekterad i svensk debatt och personer
med avvikande åsikter har också offentligt förödmjukats av en moraliskt enad journalistkår. Frågan
har dessutom behandlats som en överordnad fråga av nationell dignitet för det svenska folkets
hälsotillstånd. Ett tydligt exempel härpå är från den svenska regeringens hemsida 2011 där Sveriges
integrationsminister Erik Ullenhag tog på sig det moraliska ansvaret att ”avliva nätmyter om
invandringen” eftersom människor på nätet helt enkelt tänker fel i en viktig och angelägen fråga.
Som tur är har Sverige en ansvarsfull regering som vill att människor skall tänka rätt. På hemsidan
skriver man därför:
”Det sprids myter och halvsanningar om kostnader och problem med invandring och minoriteter,
särskilt på internet. Här har vi samlat några av de vanligaste myterna och fördomarna och
besvarar dem med fakta. I marginalen finns länkar till mer läsning för den som vill fördjupa sig.
Fördomar måste alltid bemötas.”
Detta är ett bra exempel på den påbjudna intellektuella likriktning som ägt rum till följd av den
mångkulturella ideologins förening med social ingenjörskonst. Den politiska makten legitimerar
likriktningen via ett paradigm där minoriteters intressen skall skyddas från farliga åsikter och idéer
hos en majoritet betraktat som en potentiellt farlig och fördomsfull entitet vars åsikter därför
behöver övervakas och disciplineras. När regeringen lägger upp en Ullenhags lilla katekes som inte
bara riktar sig till de som har gett uttryck för fel åsikter på nätet, utan framförallt till dem som kan ta
del av dessa åsikter och därmed utsätter sig för risken att bli smittade av orena idéer och
värderingar, talar de även till sina egna väljare. Informationen blir en varningssignal och denna
signal leder i sin tur till att medborgare med avvikande åsikter håller dessa för sig själva av respekt
för en högre ”sensibilitet” eller av rädsla för ekonomiska och sociala repressalier. Representationen
har därmed upphört att representera folkviljan och politiken förvandlats till en
envägskommunikation för politiskt korrekta tankemönster, associationer och attityder vilka
upprätthålls genom mjukt totalitära tekniker.
Den svenska staten har under 1900-talets andra hälft utvecklats till ett politiskt korrekt matriarkat
där välfärdsstaten ser på medborgarna som sina “barn” och fördelar resurser så att alla blir
omhändertagna. Staten ömmar för dem som har svårt att arbeta, svårt med språket, svårt med sin
sexuella identitet och ser det som särskilt allvarligt om något av barnen känner sig kränkt och
särbehandlat. Manlighet och manliga normer undertrycks. Ett exempel härpå är hur staten behandlar
våldtäktsmän som får en moderlig tillrättavisning och skickas på slutenvårdsterapi. De bestraffas
inte, eftersom detta skulle leda tankarna till patriarkalt övervåld. Staten, den stora modern, tar
istället hand om våldtäktsmän och ser dem som sina svårhanterliga barn. Detta hindrar alltså inte
henne från att ge dem bidrag, tak över huvudet och “det goda samtalet”. Alla skall med och staten,
modern, ser till att så sker. De egenskaper som det politiska systemet uppmuntrar hos den svenske
mannen skiljer sig därför tydligt från traditionella västerländska manlighetsideal. Det är exempelvis
inte familjen, utan staten, som antas ha det yttersta ansvaret för barnens uppfostran och värderingar.
Traditionellt manliga yrken får jämställdhetsplaner. Barn blir uppfostrade av genuspedagoger.
Genusfrågor blir obligatoriska i brandmansutbildningar. Därtill har den kritiska marxismen bidragit
till att sjukförklara åsikter som i dessa sammanhang försvarat konservativa alternativ. Det finns
endast en hälsosam och politiskt korrekt inställning i liknande frågor som staten, den stora modern,
lär ut. Detta system är därför särskilt gynnsamt för “problembarn” som får allt stöd de behöver
emedan de barn som klarar sig själva förväntas att betala och ta ansvar för alla andra. Det är ett
slags vuxendagis av trygghetsnarkomaner som inte vågar säga ifrån om deras barn blir
misshandlade eller våldtagna. Allt moraliskt ansvar tycks istället ha förts över på “experter” inom
det terapeutiska systemet.
I den fjärde och sista delen kommer jag att göra en ansats till en lite djupare analys av
västmarxismen och även nämna något om vilka ekonomiska och politiska intressen som finansierat
skolan och dess idéer.
(1) Stig-Åke Petersson: ”Michael Holm till minne” på QX.se:
http://www.qx.se/Xtra/liv/23881/michael-holm-till-minne(2)Lena Lennerheds. ”Steriliseringar och
sexuell reform” i Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige, red. Broberg, Johannisson, Tydén.
Lunds universitet 2000.
Frankfurtskolan och Västmarxismen del 4: Den politiska korrektheten som Ersatzreligion
16 Författare: Nikodemus Ungh
Publicerades 2013-07-18 12:28 på mises.se
Det primära syftet med denna artikelserie har varit att åskådliggöra de
bakomliggande tankestrukturerna och idéerna till den politiska
korrektheten och deras påverkan på samtidsdiskurserna om genus,
immigration, kultur och minoritetsfrågor. I den första delen gick jag
igenom västmarxismens historia och övergången från renlärig
marxism till vad som har kallats för marxistisk heresi i det att man
förenade Freud och psykoanalysen med Marx och sociologin och i
motsats till Marx satte kulturen som överbyggnad till ekonomin.
Tanken hos marxisterna György Lukács och Antonio Gramsci var att
man endast kan införa den ekonomiska socialismen genom att först
övervinna den västerländska kulturen vars traditionella värderingar,
lojaliteter och gemenskaper lade hinder för människans sanna
intressen. Härifrån tog jag upp vilka strategier som man använt för
detta projekt och nämnde bland annat likheterna mellan Lukács
introduktion av sexualundervisning i de ungerska skolorna under den
socialistiska regeringen Béla Kun för att frigöra ungdomen från
Antonio Gramsci
katolicismens skadliga inflytande och Marcuses och Reichs aktiva
propagerande för sexuell frigörelse i samband med den sexuella revolutionen under 1960-talet. I del
tre nämnde jag även den politiska korrekthetens inflytande på diskurserna om immigration och
mångkultur och att Sverige också kom att genomföra en lagändring under 1970-talet. I samma del
tog jag även upp Joachim Israels betydelse för de västmarxistiska idéernas spridning i Sverige och
hans samarbete med det amerikanska teamet bakom skriftserien: Studies in Prejudice.
220px-Gramsci
I del ett och två nämnde jag att försvararna av den kritiska metoden använt psykologin för att
sjukförklara politiska åsikter, religioner och ideologier som inte passat in i de egna ideologiska
ramarna. Jag gav här exempel på hur skolans teoretiker använt psykologin för att kritisera
kärnfamiljen, kyrkan och kapitalismen som repressiva strukturer vilka orsakat den auktoritära
personlighetstyp som påstås vara särskilt mottaglig för fascistiska, rasistiska och homofoba idéer
och tendenser. I anslutning till detta nämndes även att västerländsk journalistik använt den politiska
korrektheten för att identifiera medborgare med olika slags socialt ohälsosamma fobier och sjukliga
känslor.
Den politiska korrektheten kan ses som en ständigt pågående kulturrevolution som censurerar
kontrarevolutionära åsikter. Kontrarevolutionära åsikter, som även inbegriper värde- och
kulturkonservatism, associeras i sin tur med fascismen. Dess anhängare ser de politiskt korrekta
idéerna inte bara som en bättre teori bland flera teorier utan dessutom som en slags “terapi” mot
politiska vanföreställningar, fobier och åsikter vilka borde behandlas genom bland annat
pedagogiska insatser i skola och socialtjänst. Jag nämnde att detta ”terapeutiska system” för
Sveriges del kan liknas vid ett matriarkat där staten har trätt in som den “goda modern” vilken ser
alla som uppehåller sig inom sin “famns räckvidd” som “sina barn” och uppfostrar dem politiskt
korrekt. Denna omsorg innebär att det skall vara lätt och smärtfritt för medborgarna att utveckla en
politiskt konform världsbild. Staten, den goda modern, tar även hand om och ger “vård”
(kriminalvård snarare än straff) till olydiga barn som misslyckats med sin sociala träning och blivit
kriminella. Även inom detta område har 68-generationens idéer bidragit till att man ser vissa typer
av kriminella som offer för diskriminerande strukturer eller, mer romantiskt, ser andra som politiska
rebeller. Tal om personligt ansvar för fria handlingar och straff för grova brott har av vissa
kulturradikaler ansetts tillhöra ett obsolet och patriarkalt synsätt.
Jag nämnde även att Frankfurtskolan översatt tänkandet i över- och underordning hos Marx och
Hegel och som från början tillämpades på klasser (enligt det marxistiska klassbegreppet), på nya
grupper som ställdes mot varandra utifrån samma tänkta maktrelation där bland annat sexuella och
kulturella minoriteter var förtryckta av majoritetens normer och strukturer – en tankemodell som
har tagits för given a priori. Jag nämnde även att man påverkat språket i det att man börjat prata om:
“hen”, “hatbrott“, “kulturella utvecklingsområden“, “islamofobi”, “papperslösa”, “könskodning“,
“heteronormativitet“ och “queerkultur“.
I denna avslutande artikel vill jag fördjupa diskussionen om västmarxismens inverkan på vår kultur
genom att belysa i huvudsak en viktig aspekt som inte analyserats tillräckligt i föregående tre
artiklar. Denna aspekt är den funktion som den politiska korrektheten fyller i vår sekulariserade
kultur som en slags sekulär politisk teologi, en Ersatzreligion. Därefter kommer jag skissera på ett
(av flera) politiska alternativ som jag ser som mer frihetligt och humant än den politiska
korrekthetens betoning på kollektiv historisk synd och skuld.
Den politiska korrektheten som Ersatzreligion
68-generationens idéers påverkan på den västerländska kulturen tycks ha genomgått tre
metamorfoser från 60-talet till idag. Från att ha varit populära och rebelliska idéer i opposition, till
att bli idéer på ständig offensiv i de större institutionerna och medierna (det Gramsci kallade: “den
långa marschen genom institutionerna“ och syftade att övervinna det borgerliga samhällets
hegemoni), för att nu vara idéer som omfattas, beskyddas och lärs ut av staten och där även den
tidigare oppositionen kommit att acceptera dess viktigaste idéer och utgångspunkter. Numera har
därför även högerpartierna i Västeuropa kommit att influeras av postkolonialism, mångkulturalism,
antirasism och krav på könsneutrala äktenskap. Nu för tiden uppmanar Sveriges borgerliga regering
att svensk ambassadpersonal i östeuropeiska länder sluter upp vid pridetåg. Nyligen beviljades
Mångkulturellt Centrum finansiering från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap att
bilda ett nätverk för vad man kallar: “svenska kritiska ras- och vithetsstudier”. På Mångkulturellt
Centrums hemsida skriver man:
“Kritiska ras- och vithetsstudier kan ses som en vidareutveckling av det postkoloniala
forskningsområdet och genusforskningen. De forskare i Sverige som intresserar sig för begreppen
ras och vithet hittas i huvudsak inom IMER-forskningen eller inom genusforskningen. Nätverket
samlar både forskare som redan verkar inom kritiska ras- och vithetsstudier och de som är
intresserade av forskningsområdet men inte fullt ut identifierar sig med fältet.” (1)
Västmarxismens idéer har gått från att ha varit rebelliska idéer i opposition mot förtryck till att bli
officiell förkunnelse. Journalistkåren vid de större dagstidningarna framstår som ett politiskt korrekt
frälse med inkvisitorisk makt när det kommer till att bekämpa heretiska åsikter och idéer. Taktiken
är mycket effektiv eftersom heresijakt i vilket teokratiskt system som helst leder till att en stor
grupp människor tiger still när de ser hur de som inte gör det blir bestraffade eller, som fallet är
idag, offentligt uthängda och sjukförklarade som homofober, islamofober, kvinnohatare eller något
annat. Under medeltiden hade man åtminstone anständigheten att utreda om en person var skyldig
eller inte före det att personen exponerades offentligt för sina åsiktsbrott.
Ett sätt att få insikter om en religion är att försöka förstå dess anhängares psykologi, världsbild och
känslor. Den politiska korrektheten har nu minst lika starka begrepp om ont och gott och synd och
skuld som de stora monoteistiska religionerna och förkunnar en sekulariserad berättelse om
människans heroiska kamp mot förtryck och orättvisor. De marxistiska symbolerna i denna
historiska mytologi handlar om grupper som fallit offer för andra grupper och som reser sig mot
förtrycket och tack vare ökad politisk medvetenhet, offervilja och befrielsekamp uppnår
emancipation och jämlikhet. De ”onda” i denna berättelse är de grupper som representerar
förtrycket: västerlänningar, män, kristna, kapitalister och heterosexuella. De förtryckta är muslimer,
homosexuella och utomeuropéer. De högre sanningarna i berättelsen är sanningen om alla
människors universella jämlikhet och att alla människor kan leva tillsammans i samma globala
samhälle i en anda av vidsynthet och tolerans om vi bara lyckas övervinna alla förtryckande
strukturer, idéer och traditioner som vi ärvt från vårt mörka förflutna. Den högre moralen är att vi
har rätt eftersom denna vision gynnar mänskligheten och är bra för alla och inte endast ett fåtal. Här
finns också en existentiell aspekt: kampen för de politiskt korrekta idealen ger min tillvaro en högre
mening. Varje gång jag ingriper mot främlingsfientlighet, rasism, homofobi och islamofobi så tjänar
jag den högre sanningen om människan och mänskligheten.
Denna högre sanning övertrumfar alltid de små sanningarna. ”Små sanningar” är de sanningar som
går emot den politiska korrektheten i människors vardagliga erfarenheter av social ingenjörskonst,
våldsbrott och annan kriminalitet, upplevt utanförskap och känslan av maktlöshet att påverka sin
situation. Alla dessa ”små sanningar” är inte oviktiga sanningar för de politiskt korrekta utan något
som de vill övervinna, men så länge de har “stora sanningar” om mänskligheten kommer aldrig de
”små sanningarna” att påverka idealen och visionerna i de “stora sanningarna“.
Om de politiskt korrekta vore en religiös sekt som endast hade makten över en liten och i relativ
mening betydelselös organisation, hade man kallat liknande uteslutningar av oliktänkande, hat mot
avvikande åsiktsmeningar, sjukförklaringar av “alla som inte tror som vi” och ofta idiotiska
bortförklaringar av konkreta problem och erfarenheter i vardagen, för typiskt sektbeteende. Nu när
samma beteendemönster däremot omfattar ett helt politiskt system är det färre som ser det djupt
sjuka i samtiden. Liksom i George Orwells 1984 blir anomalin det normala tillståndet: ”Krig är
fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”. Det går att se uppenbara likheter mellan politisk
korrekthet och andra politiska religioner som nationalsocialism och sovjetkommunism vilka också
visade tecken på djupgående dikotomt tänkande om de ”goda” och de ”onda” och absoluta förbud
mot ifrågasättande av de viktigaste högre sanningarna och myterna om det klasslösa samhället, det
tusenåriga riket, den jämlika människan o.s.v.
Ett flertal av västmarxismens idéer är nu knappast längre emancipatoriska i betydelsen att de
fortfarande hjälper människor att frigöra sig och att tänka fritt, utan tvärtom tvingande och kanske
särskilt för den som studerar vid universitet och högskolor. Själv har jag erfarenhet av detta från
studier i statskunskap, historia, filosofi, sociologi och juridik. I alla dessa ämnen har de politiskt
korrekta perspektiven tagits som givna utgångspunkter. Min hypotes är att det är detta som händer
när en politisk teologi blir statsangelägenhet; att den politiska religionen blir en allmän konfession
och en högre moral. Den politiska korrektheten fyller dessutom funktionen av att vara ett ”moraliskt
rengöringsmedel” för politiker genom vilket de upprätthåller dikotomin mellan “de rättfärdiga” som
bekämpar “hatbrott” och “hatarna“ som förtrycker de andra. I takt med att den politiska
korrektheten fått starkare fotfäste såsom statsreligion har den också kommit att bli allt mindre
tolerant. 68-generationen har lyckats bli de slags auktoriteter som de själva gjorde uppror mot i sin
ungdom. Här råder också en stor dos självbedrägeri. Man tror fortfarande att man står i opposition
och bekämpar intolerans med tolerans när det i själva verket är tvärtom.
Jag inledde den första artikeln med att skriva om den svenska journalistkårens dåliga bemötande av
Aleksandr Solzjenitsyn i spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm under 1970-talet. Samma
bemötande fick Solzjenitsyn, som alltså själv genomlevt Gulagarkipelagen, av pressen i Frankrike
som uppfattade hans kritik av de sovjetiska lägren som moraliskt vilseledande då de tog bort fokus
på de verkliga problemen i den internationella kapitalismen. De reagerade även starkt mot
Solzjenitsyns jämförelser mellan kommunismen och fascismen och hans slutsatser om att det var
fråga om lika inhumana och livsfientliga politiska system. De gillade inte heller att Solzjenitsyn
lade en stor del av skulden för det kalla kriget på Sovjetunionen och inte bara på Förenta staterna.
Denna inställning förtäljer en hel del om synen på kommunismen. Så sent som 1997 vägrade den
franske premiärministern och socialisten Lionel Jospin att fullt ut erkänna de sovjetiska
atrociteterna under Stalin och menade att kommunisterna var de tappra medkämparna i kriget mot
fascismen.(2) Några år dessförinnan, 1990, hade samme Jospin lagstiftat mot att förringa de
nazistiska krigsbrotten. Under hela 80-talet försvarade Günter Grass och västmarxisten Jürgen
Habermas den socialistiska regimen i Östtyskland och flera socialister motsatte sig också
återföreningen av Öst- och Västtyskland 1991 då ännu ett land skulle inordnas i den ”västerländska
kapitalismen”. Dessa uppfattningar är kanske inte populära idag men i högsta grad förlåtliga synder
inom det politiskt korrekta systemet. Den gamle Marx och marxism-leninismen kan liknas vid ett
gammalt förbund som man ibland håller för heligt men annars anser att man har passerat.
Habermas, som är den siste av de stora västmarxistiska teoretikerna, är dessutom en mycket
uppskattat intellektuell i samtidsdebatten. Idag lider ingen vänstersympatisör några större problem
för att tidigare ha visat sympati med tvångsintensiva politiska system vilka i en del fall genomfört
massmord. Om någon däremot i egenskap av pingstpastor skulle kritisera homosexuella äktenskap
eller byggandet av minareter är detta närmast oförlåtliga synder. Om en sådan person vore präst i
Svenska kyrkan och predikade detta skulle hon eller han ganska snabbt bli anmäld till domkapitlet.
Paul Gottfried skriver:
“While the Marxist agenda of the European Left has changed, what has not is the ill will vented
on those who resist its interests. Whether fighting to allow unrestricted Third World immigration
into Europé, gay marriage, the lowering of the legal age for male homosexual prostitution, the
building of mosques at the expenses of European taxpayers, this Left is implacably hostile to those
who think differently and trace this deviation to fascist sympathies.”(3)
En skiss på ett frihetligt alternativ
Det väcker alltid frågor om grundläggande fri- och rättigheter när en stat anammar en färgstark
religiös eller sekulär bekännelselära som sin egen och förenar denna lära med sitt monopol på våld.
En stor grupp medborgare kommer då att definieras som heretiker, inte bara till religionen i sig
vilket vore oproblematiskt i ett fritt samhälle, utan dessutom till det staten med dess våldsmonopol
tycker att medborgarna skall tro och bekänna. En konsekvens av detta blir att vissa alternativa
åskådningar anpassar sin lära till den nya tron för att slippa stå i opposition till staten. Detta är
exempelvis fallet med stora delar av den Svenska kyrkan som idag har könsneutrala äktenskap. Ett
annat exempel på politiskt korrekthet i Svenska kyrkan som uppmärksammades av Ester Pharasyn i
en artikel i tidsskriften Neo är debattören och numera prästen Helle Kleins Seglora smedja som satt
kampen mot islamofobi, rasism och homofobi överst på den teologiska dagordningen.(4) Från
denna position driver hon regelbundna kampanjer mot oliktänkande element i Svenska Kyrkan,
bland andra en grupp som kallar sig “Frimodig Kyrka”. “Frimodig Kyrka” vill att den svenska
kyrkan skall syssla med traditionellt kristna saker som att vara en trosgemenskap som sätter
missionen, gudstjänsten och evangelisationen i främsta rummet. De vill även befria kyrkan från de
politiska partiernas inflytande. Efter att Sofia församling anställt en imam i Stockholms stift för att
vara en “dialogresurs” bland ungdomar, uppstod en kontrovers om huruvida detta var tillbörligt
eller inte utifrån att det var en kristen kyrka som anställde en annan religions motsvarighet till
präster. I den stundom hätska debatten som följde angrep Klein de islamkritiska
meningsmotståndarna genom att bland annat påpeka likheter och sympatier med
sverigedemokraterna. I samband med detta skrev hon: “Om kyrkostriden tidigare gällt ämbetsfrågan
och synen på samkönade äktenskap handlar den idag till stor del om religionsdialogen och kyrkans
förhållande till det mångkulturella samhället”. Hon ställde här frågan om var “gränsen går” för
Frimodig Kyrka och avkrävde försäkringar om att man inte skulle välkomna sverigedemokrater i
sina led (Dagens Seglora, 4/4 2013).(5)
klein
I likhet med en del andra större religioner har den
politiska korrektheten en slags arvssynd som kommer
på tal när man diskuterar den europeiska historien.
Den relevanta frågan är givetvis om en person
överhuvudtaget kan hållas som ansvarig för vad en
helt annan person har gjort flera hundra år före hans
existens? Kan/ borde man be om ursäkt för någon
annans brott om man inte vet om personen ifråga
verkligen vill be om ursäkt? Och hur kan man själv
alltså be om ursäkt för någon annans räkning? Är det
inte mer rimligt att anta att endast individer kan vara
Helle Klein
ansvariga för sina egna handlingar, att kollektiv inte
kan vara handlande agenter och att det inte kan finnas en moralisk skuld som går i arv. Jag menar
dessutom att konsekvenserna av att staten utgår från ett kollektivt skuldbegrepp leder till förtryck av
en stor grupp individers gemensamma kultur och att detta förtryck på intet sätt hjälper andra
gruppers och minoriteters kulturer framåt.
Hur skulle då ett frihetligt alternativ till den politiska korrektheten se ut? Vi kan börja med att se på
de områden där västmarxismen har haft flera poänger. Det är, till att börja med, självfallet en stor
tragedi att religiösa, kulturella och sexuella minoriteter blivit förtryckta under historien på grund av
deras övertygelser, arv, kön och läggningar. Som anhängare av icke-våldsprincipen är jag självfallet
emot förtyck och tvång riktat mot alla människor på grund av vem eller vilka de är. Detta perspektiv
borde samtidigt utgå ifrån att individer ofta identifierar sig med grupper, religioner, åskådningar,
ideologier och kulturer och att det vore missvisande att inte ta hänsyn till de lojaliteter som här
uppstår när man ser på historiska och sociala sammanhang. Problemet är här inte att individer
tycker olika i känsliga frågor och att de vill leva och umgås med vissa personer men inte med andra.
Problemet uppstår istället när individer börjar kränka andra individer på grund av deras religion,
kultur, läggning och åskådning och oavsett vad det är fråga om. En sådan kränkning kan endast
innebära att man stjäl, tvingar, hotar eller dödar någon annan. Det är exempelvis inte en kränkning
att en schackförening hindrar en grupp personer medlemskap som vill spela fia med knuff genom
att ändra schackspelets regler. Det är inte en kränkning att säga att man tycker illa om en religion,
en sexuell läggning eller en ideologi. Det är däremot en kränkning om man bestraffas för att man
uttrycker sådana åsikter. Det är inte en kränkning av mina rättigheter som kristen om en muslim
väljer att uppfostra sina barn efter islam och vice versa, men däremot en kränkning om man tvingar
mig att sätta mina barn i en skola där vissa ämnen lärs ut på ett sätt som jag inte samtycker till som
förälder. Det är inte en kränkning av någon annan om en grupp individer med samma religion eller
kultur väljer att bosätta sig med vilka de vill och exkluderar andra, men däremot en kränkning av
alla om alla tvingas att bosätta sig med dem som de inte vill leva tillsammans med.
Om jag begår ett brott vore det ett dåligt försvarstal om jag skylde på världshistorien, strålning från
rymden eller tvingande osynliga “strukturer” som gjorde mig oförmögen att kontrollera mitt
sexuella begär eller mitt begär efter pengar. Vi borde istället utgå från att det är den som har blivit
våldtagen, frihetsberövad, mördad, misshandlad eller bestulen som är den kränkte och att det är den
som våldtagit, förslavat, mördat, misshandlat och stulit som är den som kränker. Denna
metodologiska individualism i synen på kriminalitet utesluter givetvis inte att individer påverkas av
sina sociala miljöer, sin socioekonomiska ställning, sina lojaliteter och identiteter. Men den betonar
att individen ändå är fri och ansvarig för avsikterna bakom sina handlingar. Analys av strukturer är
därför inte oviktiga för förståelsen av kriminalitet, men de är inte tillräckliga för att förklara varför
vissa individer som är uppfostrade i samma strukturer och har samma förutsättningar ändå väljer
olika.
Den politiska korrektheten återkommer ofta till europeisk skuld mot islam utan att verka vilja
nämna nyanserna i islams och Europas historia. 1453 intog exempelvis osmanska styrkor
Konstantinopel och lyckades därifrån fortsätta den islamska expansionen över Östeuropa.
Osmanerna erövrade de områden som idag utgör Grekland, Makedonien, Albanien, Bosnien,
Serbien, Rumänien, Kosovo och Ungern. Mot slutet av det osmanska imperiets storhetstid stoppade
det Habsburgska riket deras expansion utanför Wiens murar och ett fredsfördrag slöts 1699.
Osmanerna förlorade därmed alla sina besättningar i Centraleuropa, medan flera länder på Balkan
fortsatte att vara ockuperade fram till mitten på 1800-talet, d.v.s. i ca 400 års tid. I Västeuropa
intogs Sicilien av en arabisk och berbisk styrka redan 652 och 711 föll Spanien under umayyaderna.
Umayyaderna kallade sitt nya rike Al-Andalus, vilket även kom att omfatta Portugal. Under 900talet uppskattar man att Al-Andalus hade en muslimsk majoritet bland befolkningen. År 722 inledde
kungen av Asturien ett kristet Reconquista efter slaget vid Covadonga år 722. Umayyaderna började
emellertid inte att retirera på allvar förrän de blev svårt besegrade av Karl Martell i samband med
slaget vid Tours den 10 oktober 732. Efter 500 år, år 1236, var endast Granada kvar som en region
som dominerades av muslimer. Under dessa tider av ockupation förekom dessutom en omfattande
slavhandel med européer till marknaderna i Mellanöstern. När hörde man en turkisk minister be om
ursäkt för ockupationen av Konstantinopel, dagens Istanbul? Det mest politiskt korrekta vore
förmodligen att be om ursäkt för att man överhuvudtaget försvarade sitt land mot invasion. Detta
har man också gjort. Politiskt korrekta menar idag att spanjorerna vid Reconquistan förstörde
mycket av den vackra mosarabiska kultur som umayyaderna byggt i landet. Den visigotiska kultur
som umayyaderna själva förstörde i samband med deras invasion omnämns däremot inte. Att inte se
till historien är en arrogant inställning eftersom vi känner det förflutna långt bättre än vad vi känner
framtiden. Huvudskälet för att se på historien är i sin tur att skapa en bättre framtid, inte att
återvända till ett förflutet tillstånd, söka någons skuld eller att konstruera ”kränkta minoriteter” i
nuet. Vår respekt för andra kulturer och religioner innebär inte att vi måste be om ursäkt för vår
egen eller att vi måste upprepa ett enfaldigt och lika ensidigt perspektiv på vår historia.
En verkligt fri kultur skulle, avslutningsvis, tolerera alla möjliga perspektiv på historien, människan,
religionerna och samhället. Den politiska korrektheten har steg för steg gröpt ur friheten och
kommit att ersätta ett relativt öppet kulturklimat med en kultur av förtal, chikanering och
dikotomier. En av den politiska libertarianismens största utmaningar är därför att komma med nya
perspektiv på kulturfrågorna.
(1) http://mkc.botkyrka.se/forskarnatverket-for-svenska-kritiska-ras-och-vithetsstudier
(2) Le Monde, 14:e November 1997, sid 8.
(3) Paul E Gottfried, The Strange Death of Marxism, University of Missouri Press 2005, s. 126.
(4) Ester Pharasyn, “Socialdemokrater, Muslimer och Ateister“, Neo, nr 3 2013, sid 52-54.
(5) Pharasyn, sid 53.
