EUROPEISKA KOMMISSIONEN
MEMO
Bryssel den 26 juni 2013
EU:s jordbruk och jordbrukspolitik – vanliga frågor
Jordbruket i Europa – en översikt
Hur stor del av EU är landsbygd?
Över 77 procent av EU:s yta består av landsbygd (47 procent jordbruksmark och
30 procent skog) och omkring halva befolkningen bor på landet.
Hur många jordbrukare finns det i EU?
Det finns 12 miljoner heltidsjordbrukare i EU. Tillsammans står jordbruket och
livsmedelsindustrin, som är starkt beroende av jordbrukssektorn för sin försörjning, för 6
procent av EU:s BNP, 15 miljoner företag och 46 miljoner arbetstillfällen.
Vilka typer av jordbruk finns det i EU?
Det finns många olika typer av jordbruk. Det finns både intensiva, konventionella och
ekologiska ekologiskajordbruk. Variationen har blivit ännu större sedan EU fick nya
medlemsländer från centrala och östra Europa.
Familjejordbruk som går i arv mellan generationerna är vanliga i EU.
I EU finns 12 miljoner jordbrukare med en genomsnittlig areal på 15 hektar var (att
jämföras med USA:s 2 miljoner jordbrukare med i genomsnitt 180 hektar).
Stödjer EU en särskild ”europeisk jordbruksmodell”?
Ja.
EU:s
jordbrukspolitik
stödjer
ett
jordbruk
som
ger
en
tryggad
livsmedelsförsörjning (särskilt viktigt nu när klimatet förändras). Ett annat mål är en
hållbar och balanserad utveckling av landsbygdsområdena i hela EU, även
områden med besvärliga produktionsförhållanden.
Jordbruket måste fylla flera funktioner. Det ska leva upp till allmänhetens förväntningar
på tillgång, pris, utbud, kvalitet och säkerhet. Samtidigt ska miljön skyddas och
jordbrukarna kunna ha en rimlig levnadsstandard.
Landsbygdsområdena ska också bevaras som en värdefull del av Europas kulturarv.
Som en följd av den politiska överenskommelsen i juni 2013 kommer man från och med
2014 att ta större hänsyn till det europeiska jordbrukets mångfald i den gemensamma
jordbrukspolitiken .
Var hittar jag statistik om EU:s jordbruk?
I avsnittet Statistik och påEurostats webbplats.
MEMO/13/631
Basfakta om jordbrukspolitiken
Vad är den gemensamma jordbrukspolitiken?
Tack vare den gemensamma jordbrukspolitiken kan EU:s jordbrukare tillgodose behovet
hos 500 miljoner EU-invånare. Det viktigaste målet är att ge jordbrukarna en rimlig
levnadsstandard och säkra en trygg och säker livsmedelsförsörjning till rimliga priser för
konsumenterna.
Den gemensamma jordbrukspolitiken har ändrats en hel del sedan starten 1962 och
fortsätter att utvecklas. Reformen från juni 2013 innehåller tre prioriteringar:
En hållbar livsmedelsproduktion
En hållbar förvaltning av naturresurserna
En balanserad utveckling av landsbygdsområdena i EU
Vem ansvarar för den gemensamma jordbrukspolitiken?
EU-kommissionen lägger fram förslag efter samråd med många olika parter (främst
genom sina många rådgivande grupper). När det rör sig om lagstiftning överlämnas
förslagen till de 27 EU-ländernas jordbruksministrar i rådet samt till Europaparlamentet.
Den dagliga förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken sköts av
medlemsländerna. EU:s revisionsrätt har en viktig roll vad gäller att övervaka utgifterna.
Hur används pengarna?
Budgeten används på tre olika sätt:
Inkomststöd till jordbrukarna och stöd för användning av hållbara
jordbruksmetoder — jordbrukarna får direktstöd om de följer de stränga
reglerna för livsmedelssäkerhet, miljöskydd och djurhälsa. Betalningarna
finansieras helt och hållet av EU och utgör 70 procent av budgeten för den
gemensamma jordbrukspolitiken. Efter reformen från juni 2013 kommer 30
procent av direktstöden att vara kopplade till att EU-jordbrukarna åtar sig att
använda hållbara jordbruksmetoder, som gynnar jordbruksmarkens kvalitet,
biologisk mångfald och miljön i allmänhet, t.ex. genom att diversifiera grödor,
bibehålla permanent gräsmark och områden med ekologisk inriktning på
jordbruksföretagen.
Marknadsstöd — till exempel när marknaden påverkas av dåligt väder. De här
betalningarna utgör knappt 10 procent av budgeten för den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Landsbygdsutveckling — åtgärder för att hjälpa jordbrukarna att modernisera
sina jordbruk och bli mer konkurrenskraftiga samtidigt som de skyddar miljön,
att diversifiera både jordbruksverksamhet och annan verksamhet än
jordbruksverksamhet och hålla landsbygden levande. De här betalningarna
finansieras delvis av medlemsländerna, löper över flera år och utgör omkring
20 procent av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken.
De här tre områdena hör nära samman och måste skötas enhetligt. Direktstödet ger till
exempel jordbrukarna en stadig inkomst och belönar dem samtidigt för deras miljöinsatser
i allmänhetens intresse. På samma sätt gör landsbygdsutvecklingsåtgärderna det lättare
att modernisera jordbruken samtidigt som de påskyndar diversifieringen av
verksamheterna på landsbygden.
2
Vem bestämmer hur stor budgeten ska vara?
Budgeten antas varje år av ministerrådet och Europaparlamentet. De arbetar med
fleråriga budgetplaner för att kunna kontrollera utgifterna på lång sikt. Finansieringen av
den gemensamma jordbrukspolitiken är en del av rubrik 2 i den fleråriga budgetramen
(Hållbar tillväxt: naturresurser). Inom denna rubrik 2 fastställs det i budgetramen en övre
gräns för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare (direktstöd och
marknadsåtgärder). Inom totalbeloppet för rubrik 2 finansieras dessutom åtgärder för
landsbygdsutveckling enligt den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare. Nu
gällande budgetram omfattar perioden 2007–2013 och nästa omfattar perioden 2014–
2020.
Behandlas alla jordbrukare lika?
På grund av utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken och användningen av
"historiska referensnivåer" kan stödnivån variera mycket kraftigt mellan jordbruksföretag,
medlemsstater och regioner. En av de främsta målsättningarna med reformen 2013 är att
utjämna dessa skillnader i stödnivå mellan medlemsstater, regioner och jordbrukare under
perioden 2014–2020. Målet är också att göra den gemensamma jordbrukspolitiken
rättvisare.
När det gäller länder eller regioner som var EU-medlemmar redan före 2004 beror
stödnivån på historiska kriterier (hur mycket direktstöd de fick under referensperioden
2000–2002), deras jordbruksareal och vilken stödmodell som används i deras land. Detta
har medfört att en jordbrukare kan få utbetalt 50 euro per hektar medan grannen får
1 000 euro per hektar för en areal som ur agronomisk synpunkt är helt likvärdig.
Sedan reformen av jordbrukspolitiken 2003 har de "gamla" länderna kunnat omfördela
direktstödet till jordbrukarna och göra individuella eller regionala utbetalningar eller en
kombination av båda. Den regionala eller den blandade modellen kan användas för att
korrigera orättvisor. Bland dessa 15 medlemsstater är det bara Tyskland som helt och
hållet har avskaffat historiska referensnivåer.
I de länder som har blivit EU-medlemmar efter 2004 baseras direktstödet på ett fast
belopp per hektar, som är detsamma för alla jordbrukare i dessa medlemsstater.
Kommissionen har flera gånger sedan 1999 föreslagit en begränsning av direktstödet för
att uppnå en mer rättvis fördelning, men har mött motstånd från flera medlemsländer.
På EU-nivå kommer det att göras en konvergensansträngning för att minska skillnaden i
stödnivå för direktstöd som jordbrukarna tar emot i de olika medlemsstaterna. Enligt de
beslut som fattades i juni 2013 kommer fördelningen av budgeten för den gemensamma
jordbrukspolitiken att garantera att inget medlemsland får mindre än 75 procent av EUgenomsnittet fram till 20191. Inom ett och samma land eller en och samma region ska
skillnaderna mellan jordbruksföretagen minskas. Till 2019 får stödet per hektar inte
understiga 60 procent av det genomsnittliga stödet i en och samma administrativa zon
eller jordbrukszon. Medlemsländerna kan tilldela högre stöd för gårdarnas första hektar
för att ytterligare hjälpa små och medelstora jordbruk. För de nya medlemsländerna kan
det förenklade systemet för enhetlig arealersättning förlängas till 2020.
Detta måste dock godkännas i samband med diskussionerna om den fleråriga
budgetramen.
1
3
Bidrar den gemensamma jordbrukspolitiken till en modernisering
av jordbruket?
Ja. Jordbrukarna har många incitament att modernisera sina gårdar och sin produktion
och marknadsföring och därmed producera livsmedel av hög kvalitet. De uppmuntras
också att använda mer hållbara och miljövänliga produktionsmetoder. Från och med 2014
kommer det att finnas nya åtgärder tillgängliga inom den gemensamma jordbrukspolitiken
för att underlätta kollektiva investeringar, hjälpa småbruken med utveckling och påskynda
kunskapsöverföring inom jordbruket genom europeiska innovationspartnerskap inom
jordbrukssektorn.
Förekommer det fusk med jordbruksbidrag?
EU:s byrå för bedrägeribekämpning(Olaf) fuskades det bara med i genomsnitt 0,02
procent av jordbruksbudgeten under 2006–2010. Under de senaste åren har EU skärpt
sina budgetkontroller.
Kontrolleras det att den gemensamma jordbrukspolitikens mål
uppnås?
Ja. Den gemensamma jordbrukspolitiken utvärderas noga. Inför alla lagförslag gör EUkommissionen konsekvensbedömningar och samråder med intressenter och
allmänheten. Kommissionen gör också
regelbundet
oberoende studier av
jordbrukspolitikens olika instrument och hur de kan förbättras.
Vad är vitsen med direktstöd?
Direktstödet ska garantera jordbrukarna i hela EU ett minimum av inkomststabilitet, så att
de kan fortsätta att bruka jorden. På så sätt garanteras jordbrukens livskraft på lång sikt
och jordbrukarna skyddas mot prissvängningar. Direktstöden motsvarar i genomsnitt
30 % av jordbruksinkomsterna på EU-nivå. Men de senaste åren, under krisperioderna,
har direktstöden i vissa fall motsvarat 60 % av jordbruksinkomsterna, som t.ex. i Sverige,
Irland och Danmark under krisen 2008-2009.
Direktstödet kompenserar också jordbrukarna för det arbete som inte är direkt kopplat till
marknaden, men som ändå är viktigt för oss alla. Enligt den reform som antas i juni 2013
ska 30 % av direktstöden till jordbrukarna vara kopplat till en effektiv jordbrukspraxis som
slår vakt om bevarandet av den biologiska mångfalden, markkvaliteten och miljön i
allmänhet. Det handlar t.ex. om en diversifiering av grödor, bibehållande av permanent
gräsmark eller ytterligare ekologiskt känsliga områden på gårdarna.
Jordbrukarna får dessutom bara direktstöd om de uppfyller EU:s stränga normer för
miljöskydd, livsmedelssäkerhet och växt- och djurskydd och ser till att jordbruksmarken är
i gott skick. Detta kallas för tvärvillkor. Om dessa regler inte uppfylls kan utbetalningarna
avbrytas och jordbrukaren bli föremål för påföljder.
Hur fungerar EU:s jordbruksmarknader?
Den gemensamma jordbrukspolitiken ser till att jordbrukarna producerar det som
efterfrågas på marknaden, men har också ”säkerhetsnät” som ska förhindra att
ekonomiska kriser, sjukdomar och extrema väderförhållanden ödelägger stora delar av
produktionen. Åtgärderna omfattar uppköp inom ramen för offentlig intervention
(nationella interventionsorgan köper upp överskott från marknaden) och stöd till privat
lagring (för att stabilisera marknaden).
4
Inom ramen för besluten i juni 2013 har dessa åtgärder moderniserats. Eftersom kriser
blir allt vanligare och allvarligare har man inrättat både en särskild reserv för krisåtgärder
som går utöver marknadernas normala funktion och bättre krismekanism. Man har även
infört stöd för att gynna inrättandet av gemensamma fonder och försäkringsmekanismer
och hjälpa jordbrukarna att bättre kunna skydda sig mot kriser.
Slutligen har nya mekanismer inrättats för att uppmuntra jordbrukarna att organisera sig i
yrkes- och branschorganisationer. Kommissionen övervakar även livsmedelskedjan och
uppmuntrar de olika parterna att förbättra insynen i priser och affärsmetoder.
Hjälper den gemensamma jordbrukspolitiken ungdomar som vill
bli jordbrukare?
Jordbrukarna i Europa blir allt färre, vilket beror på den svåra arbetssituation och de stora
investeringar som krävs för att starta upp ett jordbruksföretag. I dagsläget är 4,5 miljoner
jordbrukare i Europa äldre än 65 år (dvs. 30 %) och endast sex procent av dem är yngre
än 35 år. Det är nödvändigt att göra detta yrke mer attraktivt och göra det möjligt för
ungdomarna att satsa på det.
För att lyckas med detta och för att uppmuntra en generationsväxling inom
jordbrukssektorn finns ett startstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.
Genom reformen 2013 införs en ny stödtyp för unga jordbrukare: En bonus på 25 % av
beloppet för direktstödet till unga jordbrukare under de första fem verksamhetsåren.
Landsbygdsutveckling
Vad menas med landsbygdsutveckling?
Målet för politiken för landsbygdsutveckling är att hålla landsbygden levande genom
program för investeringar, modernisering och stöd till både jordbruksverksamhet och
annan verksamhet på landsbygden.
Vem genomför politiken för landsbygdsutveckling?
EU-länderna väljer insatser som passar deras särskilda behov och förvaltar programmen
själva. EU betalar en del av kostnaderna (medfinansiering).
Hur mycket kostar det? Varifrån kommer pengarna?
Den gemensamma jordbruksbudgeten
95 miljarder euro (löpande priser).
för
de 28
EU-länderna
för 2014-2020
är
Pengarna kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).
Hur används pengarna?
Från och med 2014 år införs Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)
i den nya gemensamma strategiska ramen tillsammans med Europeiska regionala
utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF), Sammanhållningsfonden och
Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF). På så sätt blir det lättare att uppnå målen för
Europa 2020-strategin, dvs. en hållbar och smart tillväxt för alla.
Pengarna går till verksamhet både inom och utanför jordbruket med följande sex
prioriteringar:
Främja kunskapsöverföring och innovation.
Öka konkurrenskraften.
5
Främja organisation av livsmedelskedjan och riskhantering.
Återställa, bevara och förbättra ekosystem.
Främja resurseffektivitet och övergången till en koldioxidsnål ekonomi
Främja social inkludering, fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling i
landsbygdsområdena.
Medlemsstaterna eller regionerna kan också utforma delprogram med högre stödnivåer för
att tillgodose behoven för vissa sektorer som är utsatta för specifika förhållanden, unga
jordbrukare, småbruk, bergsområden och korta leveranskedjor.
Kan programmen för landsbygdsutveckling anpassas till olika
regioner?
Varje land utformar sin nationella strategi för landsbygdsutveckling. De särskilda
programmen kan utformas och genomföras regionalt.
Hur skiljer sig
regionalpolitiken?
politiken
för
landsbygdsutveckling
från
EU:s regionalpolitik ska hjälpa de fattigaste regionerna i EU, medan programmen för
landsbygdsutveckling inriktas på samtliga landsbygdsområden i alla EU-länder.
Politiken för landsbygdsutveckling stödjer inte bara jordbrukare, utan också andra aktörer
i landsbygdsekonomin, bl.a. skogsägare, lantarbetare, småföretag och lokala icke-statliga
organisationer.
Vad är ”Leader”?
”Leader” är ett program som ska stärka landsbygdsekonomin genom att uppmuntra lokala
aktörer att införa åtgärder på sin ”nivå” (bottom-up) i stället för att förtuggade åtgärder
införs uppifrån (top-down). Enligt dagens regler måste EU-länderna använda minst
fem procent av sin budget för landsbygdsutveckling till Leaderprojekt.
Kan landsbygdsutvecklingen bidra till en bättre miljö?
Alla program för landsbygdsutveckling ska innehålla åtgärder för att skydda och förbättra
EU:s naturresurser och landskap.
Stödet innebär att mottagarna kompenseras för att de skyddar och bevarar landsbygden
och bekämpar klimatförändringen, till exempel genom
skydd av vattenkvaliteten
hållbar markförvaltning
plantering av träd för att förhindra erosion och översvämningar.
Varför behövs jordbrukspolitiken?
Varför behöver EU en gemensam jordbrukspolitik?
Jordbruk är en sektor som praktiskt taget endast erhåller stöd på EU-nivå till skillnad mot
majoriteten av övriga sektorer som omfattas av nationella stödprogram. Det är viktigt att
ha en offentlig politik för en sektor som garanterar vår livsmedelssäkerhet och spelar en
nyckelroll i användningen av naturresurserna och den ekonomiska utvecklingen av
landsbygdsområdena.
6
Alla EU-länder delar dessa mål, som bara kan uppnås med ekonomiskt stöd till jordbruket
och landsbygden.
Politiken måste därför utformas på EU-nivå för att säkra rättvisa villkor med
gemensamma mål, principer och regler. Med en gemensam EU-politik kan vi också
använda budgetmedlen effektivare än om varje land skulle ha en egen jordbrukspolitik.
Tillsammans måste vi förvalta EU:s inre marknad, utjämna skillnaderna mellan länder och
regioner och hantera miljöproblem, klimatförändring, förvaltning av vattenresurserna,
biologisk mångfald, djurhälsa och djurskydd, livsmedels- och fodersäkerhet, växtskydd,
folkhälsa och konsumentskydd.
Varför behöver jordbrukarna offentliga bidrag?
I motsats till vad många tror är ett jordbruksföretag ingen guldgruva – långt därifrån.
Avkastningen beror alltid på rådande ekonomiska förutsättningar, eventuella sjukdomar
och väderförhållanden som jordbrukarna inte råder över. Jordbruk kräver stora
investeringar, både mänskliga och ekonomiska. Avkastningen kommer först flera månader
eller år senare och är långt ifrån garanterad.
Tack
vare
inkomststödet
till
jordbrukarna
kan
vi
garantera
en
fortsatt
livsmedelsproduktion i hela EU och kollektiva nyttigheter som inte har något
marknadsvärde, t.ex. miljöskydd, djurskydd och säker mat av hög kvalitet.
EU:s normer på dessa områden är bland de strängaste i världen. Därför är det också
dyrare att producera livsmedel i EU än i länder som saknar sådana normer.
Utan offentligt stöd skulle alltså EU:s jordbrukare inte kunna konkurrera med jordbrukare i
andra länder och samtidigt leva upp till de europeiska konsumenternas krav. Dessutom
fortsätter kostnaderna för hållbart jordbruk att stiga på grund av de alltmer kännbara
klimatförändringarna.
Vad kostar jordbrukspolitiken?
Hur mycket kostar jordbrukspolitiken skattebetalarna?
Varje EU-invånare bidrar med ungefär 30 eurocent per dag för att finansiera den
gemensamma jordbrukspolitiken. År 2011 kostade jordbrukspolitiken 58 miljarder euro,
ungefär 43 procent av EU:s totala budget. Denna procentandel har minskat sedan 1984 då
den låg på 72 % trots att antalet jordbrukare har fördubblats sedan EU-utvidgningen efter
1992.
Jordbruksutgifterna utgör mindre än en procent av EU-ländernas samtliga offentliga
utgifter. De offentliga jordbruksutgifterna i EU är också samlade på europeisk nivå, vilket
inte förekommer i någon annan ekonomisk sektor. Som jämförelse kan nämnas att EUländernas försvarsutgifter är tre gånger så stora.
Varför går nästan 40 procent av EU:s budget till jordbruket och inte till andra
sektorer?
Jordbruket är den enda sektor som helt och hållet finansieras av EU-budgeten. EUutgifterna ersätter alltså nationella utgifter. Andra områden, t.ex. forskning, utbildning,
transport, försvar, pensioner och hälso- och sjukvård, finns antingen inte med i EUbudgeten eller står för en mycket mindre andel eftersom de – helt eller delvis – genomförs
och finansieras av EU-länderna själva.
I gengäld ger den gemensamma jordbrukspolitiken EU-invånarna ett pålitligt och stort
utbud av bra mat samt en sund miljö och vackra landskap.
7
Hur finansieras jordbrukspolitiken?
Pengarna kommer från EU:s allmänna budget. Åtgärderna för landsbygdsutveckling
samfinansieras av EU och medlemsländerna.
EU:s budget finansieras främst med hjälp av EU:s ”egna medel”, dvs. tullar och andra
avgifter, momsintäkter och en del som baseras på EU-ländernas bruttonationalinkomst
(BNI).
Vem får stöd?
År 2009 infördes ett krav på att alla EU-länder måste publicera en lista över alla
mottagare av jordbruksstöd för att garantera insyn och ansvarsskyldighet. Men efter ett
överklagande av tyska bönder i EU-domstolen året därpå upphörde skyldigheten att
publicera personuppgifter om stödmottagare av hänsyn till den personliga integriteten.
Domstolen slog fast att namnen på stödmottagarna inte längre får offentliggöras.
Kommissionen stödjer fortfarande öppenhetsprincipen och har föreslagit nya regler som
tar hänsyn till domstolens ståndpunkt. Genom reformen i juni 2013 införs skyldigheten
avseende öppenhet med beaktande av proportionalitetsprinciperna som domstolen tog
upp. Framför allt småbrukarna - som får väldigt begränsade belopp – berörs inte.
Jag är skattebetalare, men inte jordbrukare.
Vad har jag för nytta av jordbrukspolitiken? Stödet till jordbrukarna kommer hela
samhället till del. Vi får alla en säker försörjning av mat till rimlig kostnad.
Genomsnittshushållet i EU lägger 15 procent av sin budget på mat. Det är hälften
så mycket som 1960.
Genom att stödja ett hållbart jordbruk, genom den gemensamma jordbrukspolitiken,
skyddar vi också miljön, jordbrukslandskapet och vår mat.
Reformen av jordbrukspolitiken
Vad är resultatet av de föregående reformerna?
Reformarbetet inleddes 1992 och intensifierades 2003 då man avskaffade kopplingen
mellan bidrag och produktion. Jordbrukarna behöver inte längre ”bedriva jordbruk för
bidragens skull” och producera varor som inte efterfrågas på marknaden. Istället kan de
nu producera det som marknaden och konsumenterna efterfrågar och leta upp nya
lönsamma marknader och nischer.
Jordbrukarna får i dag inkomststöd om de sköter sin mark som de ska och uppfyller
normerna för miljö, djurskydd och livsmedelssäkerhet. Om de inte uppfyller normerna
minskas bidragen.
I den nya jordbrukspolitiken beaktas i ännu högre grad den verklighet som den öppna
världen innebär – Världshandelsorganisationen (WTO) bedömer att 90 procent av
direktstödet inte snedvrider konkurrensen.
Den gemensamma jordbrukspolitiken ger konsumenterna ett stort utbud av bra mat.
EU-kommissionen arbetar vidare med att modernisera, rationalisera och förenkla
jordbrukspolitiken.
Med hjälp av de frikopplade stöden har jordbrukarna fortfarande en viss ekonomisk
trygghet. Samtidigt är de fria att anpassa sig till marknadens signaler.
8
Marknadsinstrumenten (t.ex. offentlig intervention) har anpassats så att de fungerar som
säkerhetsnät utan att blockera normala marknadssignaler. Genom politiken för
landsbygdsutveckling hjälper vi jordbrukarna att lägga om sin produktion och vårda
miljön. På så sätt blir landsbygden mer dynamisk.
Vilka blir de stora huvuddragen
jordbrukspolitiken efter 2013?
för
den
gemensamma
En ny reform av den gemensamma jordbrukspolitiken antogs 2013 som träder i kraft den
1 januari 2014. Reformens samtliga delar kommer att gälla från och med den 1 januari
2014 med undantag av direktstödets nya struktur som kräver att direktstödets årscykel
iakttas: Varje år måste jordbrukarna lämna in deklarationer inom ramen för den
gemensamma jordbrukspolitiken. På grundval av dessa deklarationer sker utbetalningarna
enligt direktstödets nya struktur 2015 tillsammans med, exempelvis, grönt stöd och övrigt
stöd till unga jordbrukare.
Den nya reformen berör alla EU-medborgare. Vid utarbetandet av reformen inledde
kommissionen en dialog med det civila samhället och andra parter. Huvuddragen i
reformen av EU:s jordbrukspolitik som antogs i juni 2013 bygger på den breda offentliga
debatten i april–juli 2010 (med nästan 6 000 enskilda och kollektiva bidrag) och de
efterföljande intensiva politiska diskussionerna med ministerrådet och Europaparlamentet.
Kommissionen lade fram sina lagförslag i oktober 2011.
Det här ändras med den nya reformen:
Direktstödet till jordbrukarna avspeglar bättre behovet av att stödja deras
inkomster och värdesätta deras miljövårdande och andra insatser på ett rättvist
sätt. Pengarna ger också bättre stöd till regioner med mindre gynnsamma villkor
och hjälp till unga människor som vill satsa på jordbruk.
Marknadsstyrningen blir enklare, effektivare och flexiblare.
Politiken för landsbygdsutveckling ska fokusera på konkurrenskraft och
innovation.
Jordbrukarna får nya möjligheter att klara instabila priser och inkomster.
Matpriser
Varför ska jordbrukarna få stöd när matpriserna är så höga?
Jordbrukspriserna har relativt liten inverkan på matpriserna. Kostnaden för spannmål står
bara för 5 procent av priset på en limpa. Ökade konsumentpriser innebär inte
nödvändigtvis ökade inkomster för jordbrukarna. Utöver detta tillkommer att jordbrukarna
också drabbas av ökade produktionskostnader. Jordbrukarna är allt oftare utsatta för
extrema svängningar på marknaden som leder till instabila priser. Följaktligen har
jordbrukens energikostnader ökat med 223 % och gödselpriserna med 163 % de senaste
åren. Priserna på jordbruksprodukter har i genomsnitt ökat med 50 %.
Beror de högre matpriserna på produktionen av biobränsle?
Studier visar att produktionen av biobränsle i EU inte inverkar nämnvärt på matpriserna.
Bara 1 procent av EU:s spannmålsproduktion används till att framställa etanol. Omkring
två tredjedelar av vår rapsskörd används för att framställa biodiesel, men EU:s
rapsodlingar står bara för 2 procent av den globala efterfrågan. Men vi måste ändå
investera i andra och tredje generationens biobränslen.
9
Jordbrukspolitiken och miljön
Hur påverkar jordbruket miljön?
Jordbruket kan bidra till en hållbar miljö, men kan också skada miljön. Den gemensamma
jordbrukspolitiken spelar en viktig roll för att skapa balans och den rollen kommer att bli
avgörande under de kommande åren.
Hur bidrar den gemensamma jordbrukspolitiken till ett bättre
miljöskydd?
Tack vare reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken i juni 2013 kommer alla
medlemsstater, alla territorier och alla jordbrukare vidta enkla regler vars positiva verkan
fastställts att främja hållbarhet och bekämpa miljöförändringar. Mellan 2014 och 2020
kommer mer än 100 miljarder euro att investeras för att hjälpa jordbrukarna att klara av
de
utmaningar
som
markkvalitet,
vattenkvalitet,
biologisk
mångfald
och
klimatförändringar medför.
”Gröning”: 30 % av direktstödet kommer att vara kopplat till tre miljövänliga
jordbruksmetoder: diversifiering av grödor, bibehållande av permanent gräsmark
och bevarande av först 5 % och sedan 7 % av ytterligare ekologiskt känsliga
områden på jordbruken från och med 2018, eller andra åtgärder som bedöms få
minst likvärdiga miljövinster.
Minst 30 % av programmen för landsbygdsutveckling bör tilldelas miljöåtgärder
inom jordbruket, ekologiskt jordbruk eller projekt avseende miljövänliga
investeringar eller miljövänliga åtgärder.
Miljöåtgärderna inom jordbruket kommer att bli förbättras så att de kompletterar
”gröningsmetoderna”. Ambitions- och effektivitetsnivån för dessa program måste
höjas när det gäller miljöskyddet (garanti mot dubbelfinansiering).
Vad gör EU för att stödja det ekologiska jordbruket?
Det ekologiska jordbruket tar hänsyn till växternas och djurens naturliga kretslopp och
skyddas av stränga produktionskrav i EU-lagstiftningen. Det finns också regler om
märkning och spårbarhet för att garantera de ekologiska produkternas kvalitet och äkthet
oavsett ursprung.
EU har tagit fram ett särskilt europeiskt miljömärke som visar att produkten uppfyller EU:s
normer för ekologisk produktion. Ekologiska jordbrukare och matproducenter kontrolleras
noga innan de får tillstånd att använda märket.
EU-länderna kan i sina program för landsbygdsutveckling erbjuda särskilt stöd till
traditionella jordbrukare som vill börja odla ekologiskt. Efter 2013 kan bönderna få stöd
både när de övergår till eller upprätthåller ett ekologiskt jordbruk.
Omfattar jordbrukspolitiken även skogsbruket?
Jordbrukspolitiken omfattar inte kommersiellt skogsbruk. Men eftersom välhållna
skogsmarker har en positiv inverkan på naturlandskapet och den biologiska
mångfalden, stödjer politiken bönder som vill omvandla en del av sin odlingsbara
mark till skog.
10
Jordbrukspolitiken och handeln
Är EU öppet för livsmedelsimport?
EU har gjort mycket för att öppna sina marknader de senaste 20 åren. Över två
tredjedelar av EU:s jordbruksimport kommer från utvecklingsländerna – det är mer än vad
USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Japan importerar tillsammans. Tack vare
bilaterala avtal är tullarna på jordbruksprodukter från många länder låga, och de 50
fattigaste länderna i världen kan exportera tullfritt till EU.
Bör vi införa nya importhinder för att skydda våra egna
jordbrukare och livsmedel?Om vi skapar nya hinder kommer även våra
handelspartner att göra det. EU-ländernas konkurrensfördel är att vi kan erbjuda
högvärdiga förädlade livsmedel. Marknader i utvecklingsländerna, bl.a. Kina och Indien,
erbjuder enorma möjligheter för expansion i den branschen.Bästa sättet att garantera
livsmedelstrygghet är att ha en fungerande handel. Och bästa sättet att skydda våra
jordbrukare är att ge dem förutsättningar att konkurrera på världsmarknaden. Det kan vi
göra genom att garantera dem en säker inkomst, vilket är precis vad den gemensamma
jordbrukspolitiken gör i dag.
Den gemensamma jordbrukspolitiken och utvecklingsländerna
För 20 år sedan var exportbidraget 10 miljarder euro per år. Under 2011 var det bara
omkring 160 miljoner. Bidragen är inte riktade till utvecklingsländerna, utan länderna i
Medelhavsområdet och övriga Europa. Endast en mycket liten del av de subventionerade
varorna exporteras till Afrika.
Från och med 2014 har man kommit överens om att exportbidragen endast kommer att
användas i undantagsfall.
Innebär EU:s förmånsavtal
utvecklingsländerna?
några
konkreta
fördelar
för
EU har avtal om förmånstullar med många utvecklingsländer. EU ger mer handelsrelaterat
bistånd till utvecklingsländerna än resten av världen tillsammans – nästan 1 miljard euro
per år de senaste tre åren.
EU tar emot 71 procent av jordbruksexporten från utvecklingsländerna (till ett värde av
cirka 59 miljarder euro 2008–2010) – det är mer än USA, Kanada, Australien, Nya
Zeeland och Japan tillsammans. Bara EU:s import från Afrika utgör mer än
12 miljarder euro (15 procent av EU:s totala import). Omkring en tredjedel av exporten
från utvecklingsländerna går till EU.
Vilken är EU:s strategi för handel med utvecklingsländerna?
EU vill ha multilaterala handelsregler som alla tjänar på, särskilt utvecklingsländerna.
Därför borde industriländerna sänka tullarna mer och snabbare än utvecklingsländerna.
11
Bra och säker mat
Är vår mat säker?
EU har förbättrat livsmedelssäkerheten avsevärt sedan skandalerna på 1990-talet. Nu
finns det t.ex. hygienåtgärder, regler för djurhälsa och växtskydd och kontroll av
bekämpningsmedelsrester och tillsatser i livsmedel. EU:s livsmedelslagstiftning är en av
världens mest stränga.
Vad gör EU för att garantera livsmedelskvaliteten?
För att säkra livsmedelskvaliteten har EU infört regler för märkning, marknadsföring och
kvalitet.
t.ex.
skydd
av
geografiska
ursprungsbeteckningar
obligatorisk
näringsdeklaration, kvalitetsmärken och djurskyddsregler.
Förutom hygienreglerna som garanterar säkra produkter har EU tagit fram följande:
Handelsnormer som produkter som säljs i EU måste uppfylla.
Frivilliga kvalitetsbeteckningar som på etiketten beskriver produktens kvalitet.
Europeiska kvalitetssystem som betecknar produkter som har en särskild
kvalitet:
”Skyddad ursprungsbeteckning” eller ”skyddad geografisk beteckning” för
att ange kvaliteter som är knutna till ett geografiskt område
”Garanterad traditionell specialitet”
En särskild EU-logotyp för ekologiska produkter som uppfyller stränga krav.
Riktlinjer för certifieringssystemen för livsmedelskvalitet för att garantera
överensstämmelse med vissa produktegenskaper eller processer.
Djurhälsa och djurskydd
Hur behandlas djuren?
Enligt EU:s djurskyddsregler är djur kännande varelser som inte ska utsättas för onödigt
lidande. Reglerna omfattar ”fem friheter” för djuren:
Frihet från hunger och törst.
Frihet från obehag.
Frihet från smärta, skador och sjukdomar.
Frihet att leva ut sitt naturliga beteende.
Frihet från rädsla och stress.
Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor
djurskyddsregler följs i medlemsländerna.
kontrollerar
att
EU:s
Den gemensamma jordbrukspolitiken ger också bidrag till jordbrukare som inte nöjer sig
med att uppfylla miniminormerna utan förbättrar djurskyddet på sina gårdar ännu mer:
Jordbrukarna kan bara få jordbruksstöd om de uppfyller miniminormerna för
djurskydd. Jordbrukare som inte uppfyller kraven kan mista hela eller delar av
stödet.
Jordbrukare som förbättrar sin djurhållning (t.ex. ökat utrymme för djuren) kan
få extra stöd.
12
Den ekologiska djurhållningen måste uppfylla extra stränga djurskyddsnormer. Allt det här
betyder att det är dyrare att producera livsmedel i EU än i länder som saknar stränga
normer. Utan offentligt stöd skulle alltså EU:s jordbrukare inte kunna klara sig på lång sikt
i den globala konkurrensen.
Engagemanget för djurskydd sträcker sig utanför EU:s gränser – EU framhåller ofta
djurskyddet som ett mervärde i den internationella handeln.
Vad gör EU för att skydda djurens hälsa?
EU:s regler om djursjukdomar är bindande för medlemsländerna och fortsätter att
förbättras tack vare bättre kunskap och större erfarenhet.
MEMO/13/621
IP/13/613
13
