Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen efter Trettondedag Jul, 15 januari 2017
Deuteronomium (Femte Mosebok) 5:23-27 * Hebreerbrevet 2:9-20* Johannes 5:31-36
D
et retar mig lite (men bara lite) att inte den
första årgångens evangelium denna söndag
finnas med alla de tre årgångarna; det är
berättelsen om när Jesus förvandlade vatten till vin
vid ett bröllop i Kana. Den berättelsen läses
traditionellt på Trettondedag Jul eller i alla fall
under trettondedagstiden, liksom för övrigt
berättelsen om Jesu dop. Vid bröllopet i Kana
skedde ”Guds uppenbarelse i Kristus”, vilket är vad
trettondedagstiden firar. ”Vinundret var det första
tecken Jesus gjorde; Han uppenbarade så sin
härlighet”, står det, (Joh 2:11), den härlighet som
Han får av Gud Fader (Joh 1:14). Händelsen i
Kana säger att Jesus är den himmelske
brudgummen, vilket Jesus sade också vid andra
tillfällen (Luk 5:33-34). När Hans stund har kommit,
som det står, (jämför Joh 2:4), ska Han fira bröllop
med sin brud. Och bruden är vi, församlingen och
kyrkan. Det utsökta bröllopsvinet, den himmelska
dryck, som ger liv och märg åt livet med Jesus, är
det välsignade vinet i mässan. ”Din kärlek är
ljuvare än vin”, som bruden säger till brudgummen
i Höga Visans dialogsång mellan Kristus och
kyrkan (Höga Visan 1:2).
I dagens evangelietext sade Jesus: ”De verk
som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda,
just de som jag utför, vittnar om att Fadern har
sänt mig” – och det första av de verken var alltså
att förvandla vatten till vin vid bröllopet i Kana. Det
vittnade om Jesu härlighet som brudgum.
Episteln talar om tre verk som Gud Fadern gav
Jesus i uppdrag att fullborda. Det första var att en
kort tid vara ringare än änglarna, det andra att lida
döden och det tredje att bli krönt med ära och härlighet. Ty så är det att det Jesus gjorde när Han
förvandlade vatten till vin, liksom när Han botade
sjuka, uppväckte döda, talade så att människor
häpnade eller med sin blotta närvaro fick människor att ana Guds närhet, allt det är inordnat i det
riktigt stora som Jesus gjorde genom att bli människa, lida, dö, uppstå och fara till himlen, det som
episteln talar om. De gärningarna berättar på djupet om Jesu egentliga härlighet, de vittnar mest av
alla under om vem Jesus är och vad Han gör.
För en kort tid, skrev episteln, och den korta
tiden var väl 35 år eller så, var Jesus ringare än de
änglar som Han från före all tid varit herre för. Det
var den korta tid när Han levde synligt och mänskligt här på jorden, medvetet avstod från sin gudomlighet och var som en av oss, till och med ett
med synden (2 Kor 5:21). Det är det första av de
tre Jesu stora verk som episteln talar om och som
vittnar om vem Jesus är. Det är det verket vi firar
på julen och på jungfru Marie bebådelses dag.
Jesus led döden, stod det vidare i episteln. Det
är den andra stora Jesusgärningen, som, också
den, utgick från Gud och ingick i Hans frälsningsplan. Gud lät Frälsaren lida och dö, stod det;
genom Guds nåd mötte Han döden. Det Jesusverket firar vi i fastan till och med långfredagen.
Nu är Jesus krönt med ära och härlighet, stod
det slutligen i episteln och ”nu” är tiden efter Jesu
uppståndelse och himmelsfärd. Uppståndelsen
och himmelsfärden, upphöjelsen, är den tredje
stora Jesus-gärningen, den vi firar under påsken
och påsktiden.
Människor såg allt detta med sina ögon och
hörde det med sina öron. I dagens gammaltestamentliga text stod att en dödlig varelse som bokstavligt hör Gud tala inte kan förbli vid liv. En
annan gång sade Gud: Ingen människa kan se mig
och leva. (2 Mos 33:20). Men så, när Jesus blev
människa, blev Gud synlig, hörbar och gripbar.
”Han som var till från begynnelsen, Honom har vi
hört, sett med egna ögon, skådat och tagit på med
våra händer. Han som är det eviga livet blev synligt för oss”, som vår vän S:t Hans skrev en gång.
(1 Joh 1:1-2) Nu går det.
Allt detta vittnar om brudgummen Jesus och
Hans härlighet, brudgummen som här på jorden
lever med sin brud, den kristna kyrkan.
Och vi kan säga som Johannes: vi har sett
Honom, Han som är det eviga livet och blev synligt
för oss i jungfru Maria. Eller som Symeon sade när
Han tog den nyfödde Jesus i sin famn: Mina ögon
har nu skådat frälsningen, ljuset som är uppenbarelsen åt hedningarna och härligheten åt Guds
folk (Luk 2:28-32). Vi ser Jesus bli kropp och ta sin
boning ibland oss (Joh 1:14). Och vi förblir vid liv,
ja, just genom det vi ser, hör och tar på lever vi.
Om jag alltså förstått den här söndagen och
dess texter rätt, är livet som församling (Guds folk)
att synligt och påtagligt, sakramentalt, dela livet
med Jesus så som en brud delar livet med sin
brudgum. Och den himmelske brudgummen bevisar sin härlighet och kärlek till oss genom att bli
som en av oss och ge sitt liv för oss, uppstå och
fara i förväg till himlen, och så rädda sin brud
undan död och dom och våra ständiga eländen,
sorger och misslyckanden, till dess vi slutligen blir
ett med Honom hemma i himlen.
Det är inte jämlikt. Brudgummen är brudens
huvud och krona – och bruden är underordnad
brudgummen. Å andra sidan älskar alltså brudgummen sin brud så att Han gav och ger sitt liv för
henne (Ef 5:23-27). De verk Jesus gör vittnar om
det, framför allt det att Han blev människa som vi,
fullbordade sitt verk genom att lida och dö och
sedan kröntes med ära och härlighet.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
