Depression och Insomni
Depression och insomni
Milton K. Erman
The Scripps Research Institute and the University of California School of Medicine, La Jolla, California,
USA
Att humörrubbningar och sömnstörningar är nära kopplade till varandra kommer inte som någon
överraskning för den som är förtrogen med medicinen, religionen eller litteraturen. Redan 400 år f. Kr.
kommenterade Hippokrates i sin Book of Prognostics, den inverkan insomni har på hälsan och han
konstaterar att ”värst av allt är det att varken natt eller dag få någon sömn för av detta symptom följer
att sömnlösheten hänger samman med sorg och smärta eller att han håller på att bli sinnesförvirrad”.
I Samuels bok beskrivs kung Saul som en handlingsförlamad person på grund av skuldkänslor och
symptom som idag skulle leda till diagnosen egentlig depression. Han anställde den framtida kungen
David, beskriven som ”en skicklig harpspelare…” för att spela för att lugna hans oroliga själ. I texten
konstateras ”Sålunda blev Saul uppiggad och mådde bra.”
Många skönlitterära verk skildrar personer som plågas av depression och en oförmåga att sova.
Shakespeare ger många exempel, inklusive Hamlet, vars berömda monolog vittnar om hans problem.
”Att sova: kanske drömma: ack, det är däri problemet ligger”. Här är sömn både ett verkligt problem
(”vilka drömmar kan tänkas komma”) och en metafor för döden som en befrielse från livets smärta.
Hamlets liv nystas upp allt eftersom han alltmer drabbas av vansinne och han konstaterar: ”Mitt liv är
på väg mot döden, tyngt av melankoli.”
Grundforskning om
sambandet mellan sömn
och sinnesstämning
Sedan Shakespears dagar har vår
kunskap om följderna av
sömnstörningar ökat avsevärt.
Kliniker har länge varit medvetna om
att sömn och sinnesstämning har ett
nära samband. Detta har slagits fast av
American Psychiatric Association,
som har inkluderat symptom på
sömnstörning som ett primärt
diagnostiskt kriterium för egentlig
depression och för mani i sin
Sömnstörning
Diagnostic and Statistical Manual for
är ett primärt
Mental Disorders.1 Mycken forskning
diagnostiskt
som genomförts under de senaste 40
kriterium för
egentlig
åren har bekräftat detta samband och
depression och har också visat att specifika
mani.
sömnavvikelser ses vid depressiva
störningar. Mycket av det tidigt
grundläggande arbete som visar på
dessa samband genomfördes vid
University of Pittsburgh,
Pennsylvania, USA, av doktorerna
Kupfer och Reynolds med kollegor
samt av Gillin och medarbetare vid
National Institutes of Mental Health,
Bethesda, Maryland, USA. I flera
studier som publicerades från mitten
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
av 1970-talet och framåt visades att
data från sömn-EEG kunde användas
för att förutsäga behandlingsresultaten
med antidepressiva2 eller för att
särskilja deprimerade patienter från
sömnlösa personer samt från friska
kontrollfall.3 Primära fynd avseende
sömnavvikelser vilka associerades
med depression var minskad REMlatens (fig. 1) och förändringar i REMdensitet och –aktivitet.4,5
Sömnavvikelser som tecken på
depression har också befunnits kvarstå
under långa perioder hos annars
asymptomatiska individer.6
Sömnstörning kan vara
ett tecken på depression
Forskning har efter hand visat att inte
bara specifika iakttagelser med avseende
på sömnarkitekturen är relevanta vid
diagnos av depression utan att även
sömnresultat kan förutsäga framtida
behandlingssvar och återfallsrisk (tabell
I). Thase har till exempel visat att en del
tecken på den typ av sömnstörning som är
kännetecknande för en depression, som
till exempel REM-densitet (fig. 2), kan
”normaliseras” med hjälp av kognitiv
terapi, medan andra, som till exempel
Depression och Insomni
REM-latens eller djupsömn inte
påverkas.12 I senare arbeten har Thase
visat att det är mindre sannolikt att
deprimerade patienter som är allvarligt
sjuka och/eller har avvikande EEGsömnprofiler har nytta av kognitiv
beteendeterapi. Thase framställer
hypotesen att detta dåliga terapeutiska
svar är ett resultat av neurofysiologiska
störningar som hindrar användning,
tillämpning och genomförande av de
tekniker som används vid kognitiv
beteendeterapi.13
I ett pågående forskningsarbete
använde Buysse och medarbetare
data som nyligen presenterats vid
National Institutes of Health, New
Clinical Drug Evaluation Units
möte år 2003, olika tekniker för
sömn-EEG för utvärdering av
behandlingsresultaten hos patienter
med egentlig depression.14 I studien
utvärderades sambandet mellan
sömnbesvär före behandlingen,
sömn-EEG och resultat på kort sikt
(stabilisering) i en population på 546
patienter med egentlig depression,
vilka hade behandlats med
farmakologisk terapi och/eller
interpersonell eller kognitiv
beteendeterapi. En analys
genomfördes av de faktorer som
minskade sannolikheten för att
stabilitet (definierad som en poäng
om =7 på Hamilton Depression
Rating Scale) skulle uppnås. Ett
antal sömnmoment, inklusive
svårighetsgrad hos insomnin initialt,
längre sömnlatens, lägre
sömneffektivitet samt sämre
förmåga att bibehålla sömnen,
fastställdes vara associerade med
sämre resultat. Ett dåligt resultat
kunde förutsägas genom en enkel
klinisk fråga ”tar det dig längre tid
än 30 minuter att somna?” eller
genom analys av resultaten från
sömn-EEG.
Figur 1. Kortad REM-latens associerad med depression. (återgiven med tillåtelse av Coble et al., 1981.4)
Frekvens (%) REM-latens inklusive vaken tid (min.)
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
Depression och Insomni
Antidepressiv behandling
påverkar REM-sömnen
Sambandet mellan sömn och sinnesstämning har
också undersökts avseende den påverkan olika
behandlingar har på sömnen liksom förmågan att
åstadkomma humörförändringar genom att
manipulera tidpunkten för eller mängden sömn.
Praktiskt taget alla farmakologiska antidepressiva
behandlingar (t.ex. monoaminoxidas-hämmare,
tricykliska antidepressiva, heterocykliska
antidepressiva, selektiva serotoninåterupptagshämmare) och elbehandling får en kraftigt
hämmande effekt på REM-sömnen.
Sömndeprivering och specifik REM-deprivering
har liknande antidepressiveffekt. Antagandet
att en hämmande effekt på REM-sömnen är
nödvändig för att ett läkemedel skall ha en
antidepressiv effekt har emellertid undergrävts
av upptäckten att medel som till exempel
nefazodon och bupropion, vilka saknar REMhämmande egenskaper, kan vara effektiva
antidepressiva medel.15,16 Det komplexa sambandet
mellan sömn och sinnesstämning har likväl lett till
ansträngningar att skapa övergripande hypoteser
som förklarar de komplexa interaktionerna mellan
sömn och sinnesstämning.17
Figur 2. Mönster för REM-sömn hos (A) friska personer och (B) patienter med egentlig depression.
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
Depression och Insomni
Tabell I. Studier som visar på att sömnstörningar föregår debut av en depression.
Riekser för att utveckla en depression under ett års insomni är 39,8 (Ford och Kamerow7)
Insomni eller svårighet att sova under stress ökade risken för depression senare i livet (Chang et al.8)
Insomni var en riskfaktor för depression hos äldre populationer (Dryman and Eaton9; Livingston et al.10)
Insomni föregår dysfori, otillfredsställelse, gråt och irritabilitet hos individer med depression (Perlis et al.11)
Insomni, livskvalitet och
hälsokostnader
Insomni har i olika studier visats få
negativa hälsorelaterade och sociala följder.
Även om prevalensen av insomni varierar
mellan olika studier, i stor utsträckning
beroende på definitions- och metodskillnader, förekommer klagomål på
insomni mycket ofta, vilken rapporterats
vara nära kopplad till en minskning av den
hälsorelaterade livskvaliteten (HR-QOL)
och en ökad användning av
sjukvårdsresurser.
Hatoum och kollegor undersökte
prevalensen av insomni, dess påverkan på
patienternas HR-QOL och dess
sjukvårdsrelaterade kostnader i olika
managed care-miljöer (integrerad
vårdmodell) i USA.18 Fem amerikanska
kliniker genomförde en frågeenkät som
skickades till slumpmässigt utvalda
patienter. Dessutom distribuerades
frågeformulären till andra personer före
deras besök hos en läkare på kliniken.
Frågeformuläret omfattade frågor om
hälsostatus, tre frågor om depression, ett
sömnfrågeformulär, demografiska variabler
och frågor om läkarbesök samt
användningen av receptbelagda och
receptfria läkemedel. Cirka en tredjedel av
managed care-inskrivna i denna studie
rapporterade insomni med dysfunktion
dagtid. Personer med insomni angav lägre
HR-QOL-poäng och ökad sjukvårdsresursanvändning jämfört med personer
utan sömnbesvär.
En telefonadministrerad enkät stödjer dessa
rön. Av ett urval av 588 frivilliga (anställda
på ett telefonbolag, vilka hade arbetat där i
minst 6 månader och vilka var med i
bolagets hälsoplan ”fee-for-service”
(ersättning per åtgärd)) angav 30 % att de
hade sömnproblem.19 De befanns också
fungera och må sämre, (allmänt
hälsotillstånd, kognitiva funktioner, energi)
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
ha fler arbetsrelaterade problem (sämre
arbetsprestationer och lägre tillfredsställelse, ökad
frånvaro) och risken för komorbida fysiska och
mentala hälsotillstånd var större hos dem än hos
svarande utan sömnproblem. Detta återspeglades i
en tendens mot högre läkemedelskostnader hos
svarande med sömnproblem. Författarna drog
slutsatsen att självskattade sömnproblem var
vanliga bland de svarande och var förenade med
sämre hälsa och HR-QOL. Det föreslogs att en
enda fråga om sömnproblem kunde tjäna som
screening för att identifiera primärvårdspatienter
med psykiska hälsoproblem och sömnstörningar.
Hur mycket av den sjuklighet som är
associerad med sömnstörningar som kan
tillskrivas samtidiga psykiska,
Insomni har
missbrukrelaterade eller medicinska
visats få negativa
hälsorelaterade
störningar eller med själva
och sociala
sömnproblemet, är en svåranalyserad
följder.
fråga. Weissman och kollegor redovisade
data från en samhällsenkät med mer än
10 000 vuxna från tre amerikanska
samhällen. En diagnostisk skattning av
psykiska störningar och en skattning av
insomni ej beroende på medicinska
tillstånd, medicinering, läkemedels- eller
alkoholmissbruk genomfördes.20
Patienterna delades in i tre grupper:
okomplicerad insomni (insomni i mer än
1 år utan anamnes på psykisk störning),
komplicerad insomni (insomni i samband
med psykisk störning) samt inget av
dessa (varken insomni eller någon
Insomni har
psykisk störning). Av samtliga hade 8 %
rapporterats ha ett
av dem med okomplicerad insomni, 14,9
samband med en
minskning av HR% av dem med komplicerad insomni och
QOL och en
2,5 % av de övriga sökt behandling för
ökning av
känslomässiga problem hos sjukvården
användningen av
under de 6 månader som föregick
sjukvårdsresurser.
intervjun. Frekvensen vad gäller
behandlingskontakt med psykiatrisk
personal var 3,8 %, 9,4 % respektive 1,2
%. Dessa skillnader var signifikanta och
kvarstod när intervjuerna upprepades 1 år
senare. Okomplicerad insomni var också
Depression och Insomni
associerad med en ökad risk under
det följande året för debut av en
egentlig depression,
panikstörningar eller
alkoholmissbruk. Baserat på dessa
rön menar Weissman och kollegor
att en tidig diagnos och
intervention vid okomplicerad
insomni kan vara fördelaktig vad
gäller psykiska störningar.
Kronisk sjukdom åtföljs ofta av både
insomni och depression. Återigen, det
är svårt att fastställa i vilken
utsträckning insomni medverkar till
HR-QOL och kostnadsbördan,
undantaget effekterna av depression,
ångest och medicinska
komorbiditeter. I en studie av Katz
och kollegor ges en del information
som svar på denna fråga.21 Till denna
studie rekryterades totalt 3 445
Insomni och egentliga
depressioner
patienter från husläkare, internmedicinare,
endokrinologer, kardiologer och psykiatriker
i tre städer i USA. Patienterna fyllde i ett
självadministrerat frågeformulär och, baserat
på detta, ställdes diagnosen att de hade ett
eller flera av fem, i förväg definierade,
kroniska medicinska och psykiska tillstånd.
Variablerna var uppgifter om graden av
sömnproblem, HR-QOL, kronisk medicinsk
komorbiditet, depression och ångest.
Insomni, definierad som svårighet att somna
eller att fortsätta sova, befanns vara allvarlig
hos 16 % och lätt hos 34 % av studiens
patienter. Dessa patienter uppvisade en
signifikant minskning av HR-QOL.
Dessutom var insomni i sig associerad med
sämre HR-QOL i nästan samma utsträckning
som kroniska tillstånd, som till exempel
kronisk hjärtinsufficiens och klinisk
depression.
(Skillnaden var 1,6).
En mer komplex fråga kan ställas om
sambandet mellan sömn och
sinnesstämning: innebär förekomsten av
insomni före depressionsdebuten en ökad
sannolikhet för en egentlig depression?
En mängd epidemiologiska data tyder på
att så är fallet.
I en pivotal studie som publicerades 1989
presenterade Ford och Kamerow insamlade data
som en del av National Institute of Mental
Health Epidemiologic Cathment Area Study.7
Sammanlagt 7 954 svarande frågades ut vid
baseline och 1 år senare om sömnbesvär och
psykiska symptom. Mycket högre frekvens av
psykisk störning sågs hos dem med insomni
(40,0 %) än hos dem utan sömnbesvär (16,4 %).
Även om detta resultat kan tolkas som ett tecken
på samtidig komorbiditet av bägge tillstånden
var sannolikheten för att en depression skulle
föreligga ännu större vid uppföljningsintervjun
efter 1 år (tabell II). Risken för att utveckla en
ny egentlig depression var nästan 40 gånger
större hos dem som hade insomni vid båda
intervjuerna jämfört med dem som inte hade
insomni (Skillnaden var 39,8). Risken för att
utveckla en ny egentlig depression var mycket
mindre hos dem som hade insomni vid den
första intervjun, men hos vilka den hade
försvunnit när den andra intervjun genomfördes
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
Insomni i sig
är associerad
med sämre
HR-QOL
Dryman och Eaton använde också data som
samlats in under en ettårsperiod från
Epidemiologic Catchment Area Program för
att undersöka sambandet mellan depressiva
symptom och debut av egentlig depression.9
Resultaten visade totalt sett ett starkt positivt
samband mellan insomni i början av episoden
och följande depressiva symptom: minskad
sexualdrift, känslor av värdelöshet eller
överdriven skuld och koncentrations- och
tankeproblem. Sömnstörningar hos kvinnor
och trötthet hos män var också kraftigt
associerade med upplevelsen av en
begynnande egentlig depression. Perlis har
också visat att nya episoder av egentlig
depression ofta föregås av insomniperioder.11
Ytterligare data som stödjer hypotesen att
insomni kan öka risken för en senare
depressionsutveckling härrör från flera källor.
Chang granskade data från Johns Hopkins
Precursors Study, vilken var en prospektiv
långtidsstudie med 1 053 manliga
medicinstudenter vid Johns Hopkins University
(klasserna 1948-1964).8 Insamlade data om
sovvanor under utbildningstiden användes för
att undersöka sambandet mellan
självrapporterade sömnstörningar och
efterföljande klinisk depression och psykisk
Depression och Insomni
oro. Under en genomsnittlig
uppföljningsperiod på 34 år utvecklade
101 män en klinisk depression (den
kumulativa incidensen vid 40 år var 12,2
%). Den relativa risken för klinisk
depression var större bland dem som hade
rapporterat insomni under utbildningstiden
(relativ risk var 2,0) jämfört med dem som
inte hade angivit insomni. Den var också
större bland dem som hade svårigheter att
sova när de var stressade under
utbildningstiden (relativ risk var 1,8)
jämfört med dem som inte angav sådana
svårigheter. Dessa rön talar för att
sömnbesvär hos unga män är förenade med
en större risk för efterföljande klinisk
depression och psykisk oro och att denna
risk kvarstår i minst 30 år.
I en prospektiv, longitudinell, epidemiologisk
studie med unga vuxna gjorde Breslau och
kollegor en utvärdering av sambandet mellan
sömnstörningar och psykiska störningar.22
Ett slumpmässigt tvärsnittsurval om 1 200
individer mellan 21-30 år hämtades från
medlemmarna i en stor amerikansk privat
sjukförsäkringsorganisation, varav 1 007
personer intervjuades under 1989 och 979
intervjuades igen under 1992.
Livstidsprevalensen av enbart insomni var
16,6 %. Den relativa risken för ny debut av
egentlig depression under uppföljningsperioden hos personer med anamnes på
insomni vid baseline var 4,0. Efter kontroll
av anamnes av andra premorbida symptom,
vilka kan tyda på tidigare depression (t.ex.
rörelsehämning eller agitation, suicidtankar)
förblev sömnbesvär en signifikant riskfaktor
för efterföljande egentlig depression. Baserat
på dessa rön menade författarna att
sömnbesvär som förekommer nästan varje
natt under en tvåveckorsperiod eller längre
kan vara en användbar markör för risken för
efterföljande debut av egentlig depression.
Tabell II. Risk för psykiska störningar hos patienter med insomni vid baseline och vid ettårsuppföljningen.
(Omarbetad från Ford och Kamerow, 1989.7)
Insomni vid basline
Insomni vid 1 år
Egentlig depression
1.6 (0.5-5.3)
39.8 (19.8-80)
Ångeststörning
1.5 (0.9-2.5)
6.3 (3.6-10.9)
Någon typ av psykisk störning
1.6 (1.0-2.4)
4.0 (2.4-7.2)
Denna risk rör framför allt kvinnor. Mallon
och kollegor, som undersökte förekomst av
insomni i relation till depression och dödlighet
med hjälp av två frågeformulär med 12 års
mellanrum (1983 och 1995) samt en
granskning av dödlighetsdata, fann att 36 % av
kvinnorna och 25 % av männen angav kronisk
insomni vid baseline och att 75 % av dessa
patienter fortfarande led av insomni 12 år
senare. Dessutom visade data att insomni var
en riskfaktor för död hos män med en oddskvot
på 1,7, men den var inte associerad med en
signifikant ökad risk för depression.23 Hos
kvinnor var insomni emellertid en riskfaktor
för en efterföljande depressionsutveckling
(oddskvot var 4,1) men den var inte associerad
med mortalitet.
Sömnstörningar har också befunnits utgöra en
tillförlitlig riskfaktor för framtida depressioner hos
äldre personer. I en uppföljningsstudie, med hjälp
av frågeformulär, i vilken prevalensen av
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
sömnstörningar hos 705 äldre personer
(=65 år) i London, Storbritannien
undersöktes, befanns subjektiva
sömnstörningar vara vanliga och ökade
från 33 % 1987 till 43 % 1990.10
Sömnstörningarna tycktes vara associerade
med att vara kvinna, ogift, ensamboende,
handikappad samt med pågående och
framtida depressioner. Sömnstörningar
befanns inte vara associerade med demens
eller hög ålder och dess samband med
demografiska variabler, depression och
handikapp. I denna studie var den
tillförlitligaste riskfaktorn för en framtida
depression hos äldre personer som inte var
deprimerade de nuvarande
sömnstörningarna. Om det förekom
sömnstörningar bidrog inte traditionella
riskfaktorer för depression ytterligare.
En nyligen genomförd litteraturgenomgång av Gillin, vilken omfattar
Depression och Insomni
många av de uppgifter som omnämnts ovan,
visar att sömnstörningar i allmänpopulationen
är en riskfaktor för en senare begynnande,
formellt diagnosticerad psykisk störning
oavsett om det fanns tidigare psykiska
problem.24 Gillis misstänker att det finns en
stark koppling mellan en subjektiv insomni
som varat minst 2 veckor och en senare
depressionsdebut. Han väcker också tanken om
att en subjektiv sömnstörning som förvärras
kan signalera ett troligt återfall hos remitterade
deprimerade patienter. Eftersom sömnstörningar är vanliga tecken på egentliga
depressions- och ångeststörningar, kan
sömnbesvär vara de starkaste prodromala
symptomen och spegla partiella depressionsoch ångeststörningar, vilka så småningom kan
komma att bli fullt utvecklade kliniska
episoder.
En annan litteraturgenomgång om sömn vid
psykiska störningar, vid vilken meta-analyser
användes för att utvärdera data från 117 studier
och totalt 7 151 patienter och kontrollfall,
avslöjade att de flesta psykiatriska grupper
visade signifikant minskad sömneffektivitet
och total sömntid och att detta kunde förklaras
med en minskning av icke REM-sömnen.5
REM- sömntiden, däremot, bibehölls relativt
väl i samtliga grupper. Vid affektiva störningar
ökade emellertid procenten REM-sömn och
REM-sömnlatensen minskade (den senare
förekom dock även i andra kategorier). Även
om ingen enskild sömnvariabel befanns ha
absolut specificitet för någon speciell psykisk
störning, verkade sömnstörningsmönster vara
associerade med vissa kategorier av psykisk
sjukdom. Resultaten totalt sett vad gäller
patienter med affektiva störningar skiljde sig
oftast och signifikant åt från resultaten från
normala kontrollfall (tabell III).
Insomnis och humörrubbningars neurobiologi
knapphändig. Baserat på kunskapen att
aktivering av den hypotalamiskahypofysära-adrenala axeln (HPA) leder till
uppvaknande och sömnlöshet hos djur och
människor har tanken emellertid väckts att
kronisk insomni kan åstadkommas genom
ökade plasmanivåer av adrenokortikotropt
hormon (ACTH) och kortisol. För att
utvärdera denna hypotes undersökte
Vgontzas och kollegor seriella 24-timmars
plasma-mätningar av ACTH och kortisol,
vilka erhållits från 11 unga sömnlösa
personer och 13 friska kontrollfall efter fyra
nätter med övervakad sömn i rad i ett sömnlaboratorium.25 De sömnlösa patienterna
som hade längre sömnlatenser och mer
vaken tid under baseline-nätterna än
kontrollfallen hade också signifikant högre
24-timmarsnivåer av ACTH och
kortisolsekretion (ACTH, p=0,04,
kortisol, p=0,07). Under 24-timmarsperioden observerades de största
förhöjningarna på kvällen och under
nattens första hälft. Dessutom hade
sömnlösa patienter med allvarligt störd
sömn vad beträffar sömneffektivitet
(<70 %), högre nivåer av kortisolsekretion.
Sömnlösa personer hade totalt sett ett
signifikant antal fler toppar per 24 timmar
än vad kontrollfallen hade (p<0,05), men det
fanns inga skillnader i tidsmönstren hos
ACTH- eller kortisolsekretionen mellan
grupperna. Insomni verkar sålunda vara
associerad med generella ökningar av
ACTH- och kortisolsekretionen med ett
normalt dygnsmönster. Vgontzas och
kollegor menar att det inte är troligt att
kronisk aktivering av HPA-axeln vid
insomni ökar risken för psykisk sjukdom,
som till exempel kronisk ångest och
depression, dock kan den vara associerad
med signifikant medicinsk sjuklighet.
Förvärrad
subjektiv
sömnstörning
kan signalera
ett troligt
återfall hos
remitterade
deprimerade
patienter.
Sömnstörnings
mönster verkar
vara
associerade
med vissa
kategorier av
psykisk
sjukdom.
Vår kunskap om den neurobiologiska orsaken till
insomni och dess medicinska betydelse är
Tabell III. Sömnstörningsmönster hos psykiatriska patienter. (Baserat på data från Benca et al.,
5
Sömnkontinuitet
SWS
REM-Latens
REM-tid
Sinnesstämning
Ångest
Schizofreni
Ätande
Alkoholism
Insomni
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
REM (rapid eye movement), snabba ögonrörelser, SWS (slow-wave sleep), deltasömn ökning,
minskning, ingen förändring eller tendens till ökning, ingen förändring eller tendens till minskning,
ingen förändring.
Depression och Insomni
Slutsats
Även om praktiskt taget alla data som
redovisats i denna översikt härrör från
retrospektiva studier har ett antal
återkommande frågor dykt upp. Mångåriga
belägg bekräftar att specifika sömnavvikelser
ses vid depression och att dessa är det
starkaste, hittills definierade, biologiska
korrelatet till depression. Sömn EEGmätningar kan förutsäga mottaglighet eller
resistens mot behandling för depression. De
kan också ge ett mått på återfallsrisken.
Det finns starka samband mellan
sömnstörningar och humörrubbningar, med
många studier som visar att närvaron av
sömnbesvär ökar risken för en
depressionsutveckling längre fram.
Signifikanta epidemiologiska data antyder att
det faktum att insomni föreligger eller kvarstår
ökar risken för en depressionsutveckling hos
känsliga personer. Inga data har emellertid
hittills visat att tidig behandling av sömnbesvär
minskar risken för att drabbas av depression
vid en senare tidpunkt. Dock manar rönen från
många av de studier som omnämnts i denna
översikt till ytterligare forskning. Det står klart
att ökad kunskap om sambanden mellan
insomni och depression skulle kunna bidra till
en mer effektiv behandling av båda tillstånden.
Detta i sin tur kan påverkare läkare att vara
mer aggressiva i behandlingen av tidiga
symptom på insomni, i hopp om att en sådan
behandling kan förhindra en senare
depressionsutveckling.
Viktig information till primärvårdsläkaren
• Psykiska störningar förekommer oftare hos personer med insomni.
• Utdragen insomni ökar risken för att en ny egentlig depression
utvecklas, även vid en senare tidpunkt.
• Klagomål på sömnstörningar som förvärras kan signalera ett troligt
återfall hos remitterade deprimerade patienter.
När du har läst den här artikeln bör du kunna:
1)
2)
se att sömn-EEG-mätningar kan
förutsäga mottaglighet eller resistens
mot behandling för depression
känna till att episoder av kronisk insomni
ger en högre risk på lång sikt för att
utveckla psykisk oro vid senare tidpunkter
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
Depression och Insomni
Referenser
1. American Psychiatric Association Diagnostic and Statistical
Manual of Mental Disorders. 4th edn. Washington, DC:
American Psychiatric Association, 1994.
2. Kupsfer DJ, Foster FG, Reich L, et al. EEG sleep changes as
predictors in depression. Am J Psychiatry 1976;133:622-6.
3. Gillin JC, Duncan W, Pettigrew KD, et al. Successful
separation of depressed, normal, and insomnic subjects by
EEG sleep data. Arch Gen Psychiatry 1979;36: 85-90.
4. Coble P, Kupfer DJ, Shaw DH. Distribution of REM latency
in depression. Biol Psychiatry 1981;16:453-66.
5. Benca RM, Obermeyer WH, Thisted RA, et al. Sleep and
psychiatric disorders. A meta-analysis. Arch Gen Psychiatry
1992;49:651-68.
6. Rush AJ, Erman MK, Giles DE, et al. Polysomnographic
findings in recently drug-free and clinically remitted
depressed patients. Arch Gen Psychiatry 1986;43:878-84.
7. Ford DE, Kamerow DB. Epidemiologic study of sleep
disturbances and psychiatric disorders. An opportunity for
prevention? JAMA 1989; 262(11):1479-84.
8. Chang PP, Ford DE, Mead LA, et al. Insomni in young men
and subsequent depression. The Johns Hopkins Precursors
Study. Am J Epidemiol 1997;146:105-14.
9. Dryman A, Eaton WW. Affective symptoms associated with
the onset of major depression in the community: findings
from the US National Institute of Mental Health
Epidemiologic Catchment Area Program. Acta Psychiatr
Scand 1991;84:1-5.
10. Livingston G, Blizard B, Mann A. Does sleep disturbance
predict depression in elderly people? A study in inner
London. Br J Gen Pract 1993;43:445-8.
11. Perlis ML, Giles DE, Buysse DJ, et al. Self-reported sleep
disturbance as a prodromal symptom in recurrent
depression. J Affect Disord 1997;42:209-12.
12. Thase ME, Reynolds CF IIIrd, Frank E, et al.
Polysomnographic studies of unmedicated depressed men
before and after cognitive behavioral therapy. Am J
Psychiatry 1994;151:1615-22.
13. Thase ME, Simons AD, Reynolds CF IIIrd. Abnormal
electroencephalographic sleep profiles in major depression:
association with response to cognitive behavior therapy. Arch
Gen Psychiatry 1996;53:99-108.
14. Buysse DJ (personal communication).
15. Nofzinger EA, Reynolds CF IIIrd, Thase ME, et al. REM
sleep enhancement by bupropion in depressed men. Am J
Psychiatry 1995;152:274-6.
16. Rush AJ, Armitage R, Gillin JC, et al. Comparative effects of
nefazodone and fluoxetine on sleep in outpatients with
major depressive disorder. Biol Psychiatry 1998;44:3-14.
17. Wu JC, Bunney WE. The biological basis of an
antidepressant response to sleep deprivation and relapse:
review and hypothesis. Am J Psychiatry 1990;147(1):14-21.
18. Hatoum HT, Kong SX, Kania CM, et al. Insomni, healthrelated quality of life and healthcare resource consumption.
A study of managed-care organization enrollees.
Pharmacoeconomics 1998;14:629-37.
19. Kuppermann M, Lubeck DP, Mazonson PD, et al. Sleep
problems and their correlates in a working population. J Gen
Intern Med 1995;10:25-32.
20. Weissman MM, Greenwald S, Nino-Murcia G, et al. The
morbidity of insomni uncomplicated by psychiatric
disorders. Gen Hosp Psychiatry 1997;19:245-50.
21. Katz DA, McHorney CA. The relationship between insomni
and health-related quality of life in patients with chronic
illness. J Fam Pract 2002;51:229-35.
22. Breslau N, Roth T, Rosenthal L, et al. Sleep disturbance and
psychiatric disorders: a longitudinal epidemiological study
of young adults. Biol Psychiatry 1996;39:411-18.
23. Mallon L, Broman JE, Hetta J. Relationship between
insomni, depression, and mortality: a 12-year follow-up of
older adults in the community. Int Psychogeriatr
2000;12:295-306.
24. Gillin JC. Are sleep disturbances risk factors for anxiety,
depressive and addictive disorders? Acta Psychiatr Scand
1998;393(Suppl): 39-43.
25. Vgontzas AN, Bixler EO, Lin HM, et al. Chronic
insomni is associated with nyctohemeral activation of the
hypothalamic-pituitary-adrenal axis: clinical implications. J
Clin Endocrinol Metab 2001;86:3787-94.
NYHETER I KORTHET…SÖMNKVALITET OCH MAXIMAL PRESTATION
Det är viktigt att man sover bra för att kunna prestera maximalt, särskilt under extrema förhållanden. Ingen vet detta
bättre än besättningarna på de segelbåtar som deltar i seglingstävlingar över långa distanser där vakenhet,
koncentration och strategisk planering är avgörande. Som en del av Per-Sleep-studien övervakades hur fyra
professionella besättningar, amatörer, kvinnor och studenter skötte sin sömn under 25th Tour de France à la Voile,
vilken ägde rum under sommaren 2002. Syftet med studien, som leddes av dr Damien Léger, sömnspecialist vid Hõtel
Dieu Hospital i Paris, Frankrike, var att undersöka kopplingen mellan sömnkvalitet och –kvantitet samt varje
besättnings prestationer. Studien fokuserade på två nyckelmedlemmar per team, rorsmannen och strategen.
Övervakningsutrustningen var utformad för att störa så lite som möjligt för att undvika inverkan på sovvanor eller
verka hindrande för de uppgifter som skulle utföras ombord. Sömnen skattades ute till sjöss på Atlanten under två
nattetapper samt två dagsetapper i Medelhavet. Dessutom samlades information in kontinuerligt om de olika stadierna
av vakenhet, sömnighet och sömn samt om de enskilda tävlingsdeltagarnas aktivitetsnivåer. Slutligen utvärderades de
sammanlagda prestationerna genom varje besättnings mellanposition vid märkesbojar, deras etapplacering samt deras
slutliga placering. Resultaten från studien, vilken stöddes av Sanofi-Synthelabo, har ännu inte publicerats och emotses
med spänning. Resultaten kommer att innebära intressant läsning för sömnspecialister men kanske också för
seglingsstrateger.
Information om Tour de France à la Voile 2002 finns tillgängliga från: http://we141.lerelaisinternet.com/rag/107.htm, and
http://we141.lerelaisinternet.com/partner/persleep.htm.
INSOM nummer 2 vintern 2003-2004
