Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse

Eskaton
Sakernas tillstånd
och tillståndet för
sakernas förstörelse
Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse
Amadeo Bordiga
Kämpa tillsammans!
“Det som tillägnar sig det kapital (mervärdet) som det levande arbetet
producerar är varken människor eller någon mänsklig klass. Det är det
monster, det objektiverade arbete, det fixerade kapital, det monopol
och den väldiga borg som är kapitalformen i sig, som inte bara sväljer
och dödar det levande arbetet utan de levande själva.”
Eskaton
Kämpa tillsammans! (red.)
SAKERNAS TILLSTÅND
OCH TILLSTÅNDET FÖR
SAKERNAS FÖRSTÖRELSE
Eskaton
Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse
© 2013 Eskaton och respektive författare.
Originaltitlar:
Endnotes, "The History of Subsumption", Endnotes, no. 2 (2010),
s. 130-152.
Moishe Postone, "Critique and Historical Transformation", Historical
Materialism, v. 12:3 (2004), s. 53-72.
ISBN 978-91-980963-0-9 (häftad)
ISBN 978-91-980963-1-6 (pdf)
Formgivning Robert Risberg
Illustrationer © CM Lundberg
Eskaton
Box 4290
203 14 Malmö
www.eskaton.se
[email protected]
INNEHÅLL
Kämpa tillsammans!
Sakernas tillstånd och tillståndet
för sakernas förstörelse
5
Moishe Postone
Kritik och historisk förändring
37
Endnotes
Subsumtionens historia
75
Kämpa tillsammans!
Organiserad spontanitet
109
Kämpa tillsammans!
SAKERNAS TILLSTÅND OCH
TILLSTÅNDET FÖR SAKERNAS
FÖRSTÖRELSE
5
Denna bok innehåller en text av Moishe Postone, en artikel
från tidskriften Endnotes och en essä om Amadeo Bordiga
och Jacques Camatte. Vi intresserar oss för Postone, Endnotes, Camatte och Bordiga eftersom de kan ge oss viktiga bidrag till en förståelse av kapitalet och kommunismen i en tid
där klassisk aktivism och smågruppsorganisering tenderar
att spela ut sin roll. Inte för att den aktiva minoriteten blivit
obetydlig, utan för att den måste finna en ny roll då väldiga
människomassor, som i USA, Grekland och Spanien, träder
fram på den politiska scenen och överskrider alla självutnämnda politiska avantgarde. Med hjälp av äldre marxister,
som Bordiga och Camatte, och mer nya perspektiv, såsom
de som utvecklats av Postone och Endnotes, kan vi beväpna
oss med idéer och tankar som kan vidga vår förståelse av
vad som är möjligt och inte minst nödvändigt att göra i
dag. Vi tror därför att den gamla frågan om vad som bör göras
kräver en seriös reflektion över vad som karaktäriserar kapitalismen och motståndet som svar. Det är förvisso inte sant
6
att det inte finns en revolutionär rörelse utan en revolutionär
teori, men rörelser producerar frågor och problem som vi
bör försöka svara på. I dag när kapitalet utvecklar en form
av finanskapitalistisk terrorism mot stora delar av världsbefolkningen återuppstår frågan om hur kapitalet underordnar
mänskligheten och förvandlar allting till material för arbete.
Än mer avgörande blir det att söka svar på hur man kan
tänka sig ett motstånd, som inte bara försvagar kapitalets
grepp utan även möjliggör en utveckling som kan föra oss
ut ur vår epok, som inte tycks erbjuda mänskligheten en
framtid värd namnet.
I den här boken kommer vi därför att återgå till två av
de avgörande momenten i marxistisk teoribildning: dels
arbetarklassens underordning i produktionsprocessen
som abstrakt, värdesättande arbete, dels motståndet mot
denna underordning. De filosofiska, metodologiska och
teoretiska frågorna är sällan något som står högt i kurs i
den autonoma rörelsen, men vi menar att det är av stor vikt
för en rörelses överlevnad att den vågar sig ta an de mer
abstrakta problem som kapitalismen ställer. Ingen rörelse
kan vinna genom teori, men teoretisk reflektion är avgörande eftersom det är klasskampen själv som tvingar oss att
analysera kapitalismens historia och logik. Teorins uppgift
är inte bara att svara på hur den kan bli en materiell kraft,
än viktigare är det att undersöka hur kapitalismens historia
reser frågor som vi kan tydliggöra och ställa. Därför är det
genom ett kritiskt frågande snarare än utifrån ett dogmatiskt
sökande efter svar, som vi hoppas bidra till en levande och
rik diskussion om möjligheten av långsiktig och kortsiktig
förändring. Målsättningen för denna bok är inget mindre än
att diskutera relationen mellan kapitalismens underordning
av arbetarklassen och arbetarklassens organisering av en
övergång från kapitalism till ett klasslöst samhälle. Texterna
bör därför läsas tillsammans och gärna i relation till våra
tidigare mer praktiska texter om organisering och arbetarmakt på och utanför företagen.
7
Moishe Postone
Moishe Postones ”Kritik och historisk förändring” och
tidskriften Endnotes ”Subsumtionens historia” syftar bägge
till en kritisk rekonstruktion av Karl Marx ekonomikritik.
Postones artikel är en sammanfattning av teserna som läggs
fram i den mycket läsvärda boken Time, labor and social domination (1996), vilken kortfattat kan beskrivas som ett försök att
visa att Kapitalet (1867) är en kritik av kapitalismen som först
och främst riktar sig mot arbetets existens som abstrakt, värdesättande arbete. I Kapitalet ställs inte frågan om hur arbetet
kan vinna över kapitalet, menar Postone, utan där tecknas
en teori om hur både arbetet och kapitalet kan övervinnas
och överskridas. Postone beskriver Marx mogna ekono-
8
mikritiska verk som ett brott med den i arbetarrörelsen utbredda idén att proletariatet är historiens subjekt och objekt.
I stället gäller det att undersöka arbetarklassen som en del av
den kapitalistiska ekonomin, en underordnad och subsumerad kategori i en värld där kapitalet fungerar som historiens
subjekt. ”I sina mogna teorier postulerar alltså Marx inte
ett historiskt meta-subjekt, som proletariatet, vilket skall
förverkliga sig självt i ett framtida samhälle” skriver Postone
utan Marx ”tillhandahåller snarare grunden för en kritik av
en sådan föreställning. Detta antyder en position som skiljer
sig starkt från teoretiker som Lukács, för vilken den sociala
totalitet som konstitueras av arbetet utgör utgångspunkten för
en kritik av kapitalismen, och som kommer att förverkligas
i socialismen. I Kapitalet har totaliteten, och det arbete som
konstituerar den, blivit kritikens objekt.”
Postone vill följaktligen röra sig djupare in i den kapitalistiska ekonomins rörelselagar än den klassiska marxismen
genom att analysera kapitalets fundamentala funktion och
dess mest grundläggande samband, utifrån det abstrakta
arbetet snarare än att snävt begränsa sig till exploateringen
av arbetet. Postone betonar att arbetskraften inte kontrakteras av kapitalet för att den utgör ett specifikt arbete utan
för dess rent abstrakta förmåga att möjliggöra mervärde
och därmed profit. Tiden under arbetsdagen spaltas därför
upp i tid för reproduktionen av arbetskraften, lönen som ett
9
pris på arbetarens nödvändiga arbete, och tiden som möjliggör
mervärdet och det abstrakta arbetet. Problemet med kapitalismen, menar Postone, är dock inte att arbetskraften utsugs
på detta mervärde genom proletärens merarbete – det vill
säga att arbetstiden överskrider tiden som möjliggör värdet
på det nödvändiga arbetet – utan att det överhuvudtaget
går att separera merarbetet från det nödvändiga arbetet. En
förändring av kapitalismen måste därför överskrida värdeformen som sådan. Det är inte heller för Postone tillräckligt
att kritisera olika former av fördelning och distribution av
kapital och rikedom (marknadsekonomin exempelvis), för
att formulera en seriös ekonomikritik. Postone vänder sig
i stället till den äldre Marx för att finna kategorier genom
vilka det är möjligt att se de ”kvasi-objektiva” samhälleliga
förhållanden som kapitalets makt består av. Dessa relationer
grundar sig i den specifikt kapitalistiska formen av rikedom – (mer)värdet och det abstrakta arbetet – och bildar en
dynamik som enligt Postone både möjliggör och hindrar
uppkomsten av ett postkapitalistiskt samhälle.
Postone poängterar vikten av storskaliga strukturella
analyser, som genom en hög abstraktionsnivå förmår greppa
samhälleliga skeenden bortom de kontingenta, skiftande
uttrycken (politiska, ekonomiska etc.) som historien utmärks
av, men som samtidigt inte kan reduceras till en överhistorisk nödvändighet. Kritik av den kapitalistiska ekonomin gör
10
enligt Postone oftast det ena av dessa båda misstag. Antingen förirrar man sig i det partikulära eller rent diskursiva
– fel som många av dagens poststrukturalistiskt inspirerade
teorier ägnar sig åt, om vi ska tro Postone – eller så faller
man tillbaka i determinism av olika slag. Genom att rekonstruera Marx systematiska kritik vill Postone i stället skapa
adekvata analysmetoder som förmår röra sig mellan och
bortom dessa båda villovägar. Vi måste både analysera kapitalets abstrakta lagar, såsom produktionen av abstrakt arbete
och värde, och visa hur dessa abstraktioner inte kan begripliggöras på samma sätt under skilda historiska situationer
och politiska kontexter. Det gäller att å ena sidan identifiera
kapitalismens logik och å andra sidan identifiera hur denna
logik struktureras på olika sätt under kapitalismens historia.
Postone söker således hos Marx en metod som både kartlägger historisk kontingens och ett produktionssätts invariabla
struktur.
Liksom Marx använder Postone varan som utgångspunkt
för sin kritik, då den utgör kapitalets mest fundamentala
beståndsdel. Genom att analysera varuformen kan man
tydligare se skillnaden mellan konkret och abstrakt arbete:
arbetets sociala karaktär framträder som specifikt för kapitalismen, som värdets själva substans. Postone framhåller
Marx distinktion mellan värde och materiell rikedom, bytesvärde
och bruksvärde, abstrakt och konkret arbete, som avgörande för
11
förståelsen av denna förmedling. Den kapitalistiska formen
av rikedom, det vill säga värdet, är en självförmedlande form
av rikedom som inte enkelt regleras av externa faktorer
(exempelvis statlig planering av ekonomin), vilket är fallet
med den materiella rikedom som baseras på bruksvärden
– som medvetet kan utvinnas och formas genom planerad
verksamhet. Rikedomen i egenskap av värde och kapital
utmärks snarare av en inre, tvingande logik som får företag,
klasser och stater att verka efter dess makt – om än genom
att värdeförhållandet kan identifieras med just den historiska
logik som reser sig ur företagens, staternas och klassernas
agerande. I viss mening skulle man därför kunna säga att
kapitalets logik är företagens och staternas logistik, med
andra ord de objektiva och subjektiva förhållanden som
bestämmer de monetära flöden som utmärker vår ekonomi.
Värdeförhållandet erövrar genom dessa flöden en autonomi endast för att det reproduceras av dem. Det kapitalistiska produktionssättet bildas således som en historisk epok
med en viss tvingande immanent nödvändighet när det
kommer till företags ackumulation och människors försörjningsmöjligheter, eftersom värdet grundas i en abstrakt
kategori: temporaliteten, tiden som struktur både för företagets och
historiens reproduktion. Det abstrakta arbetet fungerar som en
tidsnorm som reglerar produktionen och vinstens realiserande. Detta gör att höjd produktivitet inte nödvändigtvis
12
innebär en reell ökning av kapitalistisk rikedom trots att
antalet bruksvärden blir mångdubbelt fler. Om det socialt
nödvändiga arbetet förblir konstant etableras det inget
nytt värde eftersom mervärdet bestäms av möjligheten att
utvinna merarbete, med andra ord förvandla konkret arbete
till abstrakt arbete. Värdet konstitueras som ett mått utifrån
skillnaden mellan den samhälleligt nödvändiga genomsnittstiden för produktionen, det nödvändiga arbetet, och det
arbete som kan accelerera denna hastighet, merarbetet. Produktionen av mervärde utgör en accelerationslogik typisk för
kapitalismen, men den ständiga innovationen bygger på att
fundamentet förblir detsamma: abstrakt arbete som skapar
värde, merarbete som skiljs från det nödvändiga arbetet som
behövs för att reproducera arbetaren som en arbetare.
Kapitalismens utveckling är med andra ord en riktad
men inte linjär process. Medan accelererande förändringar
(politiska, demografiska, ideologiska, ekonomiska etc.) fortgår, förblir kärnan – det abstrakta arbetets möjliggörande
av värdet – densamma. Arbetet kvarstår alltid som produktionsprocessens fundament, om vi ska tro Postone. Kapital
är helt enkelt värde i rörelse, en processerande motsättning,
vars former skiftar och vars syfte enbart är en förmering
av sig självt. Det är därför kapitalet enligt Postone utgör ett
historiskt subjekt i hegeliansk mening. Postone menar alltså
att kapitalet är en teleologisk process som i sin utveckling
13
grundar sin egen framträdelse och fortsatta reproduktion
genom att varje företag och ekonomisk transaktion finner
sig i en ekonomi baserad på lönearbete och penningtransaktioner. Det är varken arbetarklassen eller kapitalistklassen
som är den dynamiska dimensionen i kapitalet. De är blott
funktioner i själva den subjektivitet som alstrandet av värde
innebär. Men genom sitt handlande erhåller arbetare och
kapitalister under specifika villkor viss autonomi från sina
roller som ”samhällsfunktioner” och kan därmed bryta sig
loss från systemets nödvändighet. Då erhåller de en form av
subjektivitet som inte enkelt eller direkt kan förklaras utifrån
ekonomins kausalitet. Det är enligt Postone det abstrakta
arbetet som binder samman kapitalisterna och proletariatet
i en process som är större än dem, och som vi kommer att
se är det detta som möjliggör en teori om subjektivitet och
motstånd som inte är kausalt deterministisk. Arbetarens
arbetskraft är förvisso reducerad till ett simpelt abstrakt arbete, till en förmåga att generera mervärde, och kapitalisten
är beroende av denna arbetskraft för att få sitt företag att gå
runt, men denna reducering är inte absolut. Tvärtom måste
arbetaren med sitt levande, konkreta arbete reproducera
denna reducering. Det är därför det i själva affirmationen av
arbetarens fysiska och konkreta vara finns en möjlighet till
makt och vägran som stör förvandlingen av konkret arbete
till abstrakt arbete. En sådan självaffirmation blockerar eller
14
stör åtminstone värde- och varuförhållandet som kapitalet
återskapas genom. Det produceras således möjligheter till
vägran och negation som bryter med såväl den förhärskande
subjektiviteten som den existerande objektiviteten eftersom
arbetaren aldrig är fullständigt identisk med sitt samhälleliga vara. Även om dessa upprorsförsök sällan lyckas
skada systemets lagar eller ens omförhandla deras grund
visar varje uppror att något annat hade kunnat träda in och
ersätta värdeformen. Klasskampen och kampen mot arbetet
förblir därför det centrala i vår läsning av Postone, även
om Postone själv undviker att dra några explicita politiska
slutsatser av sina resonemang. Vi menar att Postones argumentation visar att arbetarens möjlighet att vara något annat
än en enkel funktion i värdeskapandets logik kan öppna
en väg ut ur kapitalismen. Överskridandet av kapitalismen
kommer därför inte ur arbetarklassens funktion som arbetarklass, utan ur arbetares försök att göra motstånd mot alla
de processer som tvingar dem att fungera som en klass i det
kapitalistiska produktionssättet.
Subsumtionens historia
Ett sätt att historisera den utveckling som Postone beskriver
i ”Kritik och historisk förändring” är att undersöka hur
kapitalismen subsumerar arbetet i produktionsprocessen,
och hur den formella respektive reella subsumtionen av arbetet
15
implicerar en omstrukturering av hela det kapitalistiska
samhället. Den formella underordningen eller subsumeringen av arbetet innebär att kapitalet fångar in existerande,
för- eller utomkapitalistiska former av produktion och
får dem att fungera som kapital. Till exempel börjar äldre
former av arbetsdelning och organisation, som skråhantverk
eller traditionellt självförsörjande jordbruk, att verka som
kapital genom att lönearbetet bestämmer arbetsprocessen.
Hantverksmästaren blir chef och gesällerna anställs som
kontrakterade lönearbetare, medan bonden blir ägare av
mark och anställer lantbrukare som försäljare av spannmålsprodukter på en marknad. Den formella subsumtionen
innebär främst produktionen av absolut mervärde, genom en
kontinuerlig förlängning av arbetsdagen, det vill säga den
tidsmängd varje arbetare investerar i produktionen. Den
reella underordningen eller subsumtionen av produktionsprocessen
innebär emellertid en relativ mervärdesstrategi, med andra ord
att arbetstakten intensifieras genom en för värdeackumulationen anpassad nyorganisering av produktionsprocessen.
Medan den formella underordningen övertar äldre former
av produktion och arbetsorganisering, innebär den reella
underordningen följaktligen att helt nya, specifikt kapitalistiska, former av arbete och produktion konsolideras. Det
är denna omvandling av den kapitalistiska produktionsprocessen till specifikt kapitalistiska förutsättningar, som lett
16
till att många marxister beskrivit kapitalismens utveckling
utifrån begreppen reell och formell subsumtion.
Tidskriften Endnotes artikel om subsumtionens historia
är en kritik av Jacques Camattes, Antonio Negris och den
franska tidskriften Théorie Communistes försök att periodisera
kapitalismens utveckling utifrån begreppen formell och
reell subsumtion. Endnotes är speciellt influerad av Théorie
Communistes periodisering av det kapitalistiska produktionssättets historia. De accepterar att omstruktureringen av
produktionen efter det relativa mervärdets principer implicerar en dramatisk omvandling av det omkringliggande
samhället. Dessa förändringar, såsom skapandet av välfärdsstaten, framkomsten av en statlig byråkrati, en modern
reklambransch, ett framväxande konsumtionssamhälle, etc.,
är förvisso omedelbart relaterade till produktionsprocessens subsumtion av arbetet, menar Endnotes, men de är
inte identiska med den formella och reella subsumtionen
av arbetskraften: ”Trots att mycket betydelsefulla förändringar av samhället som helhet – och av relationen mellan
kapitalist och arbetare – kan härstamma från den reella
subsumtionen av arbetsprocessen under kapitalet så innebär
inte det att dessa ändringar själva kan teoretiseras utifrån
subsumtionsbegreppen”. Detta kan tyckas som hårklyverier
då Endnotes trots allt menar att Camatte, Negri och Théorie
Communiste beskriver en reell förändring i det kapitalistiska
17
produktionssättets historia utifrån begreppen reell och
formell subsumtion, men i själva verket visar det en möjlighet att tänka förändring och motstånd på ett mycket intressant sätt. Endnotes hjälper oss nämligen att upptäcka att den
kapitalistiska totaliteten aldrig lyckas subsumera samhället i
sin helhet.
Endnotes text implicerar följaktligen existensen av en
annanhet, något främmande, till den kapitalistiska produktionsprocessen. ”Under både reell och formell subsumtion är
arbetsprocessen kapitalets omedelbara produktionsprocess.
Inget liknande kan sägas om någonting bortom produktionsprocessen, för det är bara produktionen som kapitalet
gör direkt anspråk på som sitt eget.” Detta är en mycket
viktig sats, eftersom det visar att kapitalets makt ständigt
implicerar en utsida. Å ena sidan en spatial utsida i formen
av relationer och livsvärldar som inte är reellt eller formellt
subsumerade under kapitalet, det vill säga den kapitalistiska
produktionsprocessen, inte minst i formen av potentiellt
levande arbete som måste subsumeras i produktionsprocessen för att det ska kunna verka som mervärdegenererande
merarbete. Å andra sidan impliceras en temporal utsida, en
möjlighet för det levande arbetet att genom motstånd och
kamp förvägra produktionsprocessen att verka utifrån den
temporalitet som kännetecknar produktionen av mervärde.
Denna utsida är något som också reproduceras av det kapita-
18
listiska produktionssättets självutveckling, vilket fått värdekritiker som Roswitha Scholz och Robert Kurz att analysera
kapitalet lika mycket som en avspaltningsprocess som en
värdeprocess. Kapitalet spaltar enligt dem av livsvärldar och
fenomen från sin värdeförmering genom att förvandla dem
till ett restbestånd, en negativ avläggning av värdeförhållandet. Detta är ingen tydligt identifierbar sfär, eller en simpel
dialektisk effekt, utan ett slags kapitalistiskt exkrement, som
lämnas över till tomheten och fattigdomen som härskar
utanför värdeproduktionen. Värdet formar förvisso världen
som sådan till en världsmarknad, men skjuter på samma
gång bort delar av verkligheten från sin omedelbara produktionsprocess, och det måste göra detta emedan mervärdet
alltid reser sig ur subsumeringen av något som inte redan är
värde – arbetarens förmåga att arbeta. Kapitalet har alltså
en gräns och subsumtionen möter alltid ett främmande, ett
slags ting i sig som det enbart kan subsumera som något det
aldrig kan bli identiskt med.
Endnotes påpekar mycket riktigt att värdeförmeringsprocessen är förenandet av produktions- och cirkulationsprocesserna, men även om ”kapitalet bär med sig förändringar
i världen bortom dess egna omedelbara produktionsprocess,
så kan dessa förändringar per definition inte begripliggöras
i samma termer som de vilka äger rum inom den produktionsprocess som bestäms av den reella subsumtionen.
19
Ingenting som är externt i förhållande till den omedelbara
produktionsprocessen blir verkligen kapital eller subsumeras,
strikt sett, under kapitalet.” Det är denna oförmåga för
kapitalet att fullständigt sammanfalla med det samhälle
som det de facto etablerar som en historiskt specifik epok
med en viss omfångslogik, som gör det viktigt att komma
ihåg det Gilles Dauvé kallat vägrandets dynamik. Klassen är aldrig helt identisk med den funktion som den får
i produktionsprocessen emedan det konkreta arbetet inte
absolut kan uttömmas i det abstrakta arbetet. Eftersom
varan alltid är ett bruks- och ett bytesvärde, och arbetaren
lika mycket en konkret, fysisk varelse som en abstrakt
funktion finns det ständigt en möjlighet till revolt – om
än inte alltid en revolt som leder till seger. Detta innebär
inte en enkel bruksvärdespolitik, som om kommunism
handlar om att ta över det existerande genom att befria det
från värdet, utan utmynnar enbart i ett begripliggörande av
subsumtionens omfång och gräns. Bruksvärdena formas
de facto av bytesvärdet och även naturen äger en historia,
vilket inte minst det kapitalistiska produktionsättets faktiska
hot mot planetens överlevnad visar. Det gör det ytterst
komplicerat, om än inte omöjligt, att avskilja natur från
historia, bruksvärdet från bytesvärdet. Subsumtionen visar
nämligen den positivitet som grundlägger möjligheten till
värde – hela den verklighet som kapitalet både innesluter
20
i och avspaltar från sin värdealstrandeprocess, som alltså
har sitt centrum i produktionsprocessen. Subsumtionen har
därför en specifik gräns, en räckvidd, som spaltar upp delar
av ekonomin från värdeförhållandet. Detta innebär inte att
allt som exkluderas från kapitalets produktionsprocess är en
potentiell antikapitalistisk annanhet. I själva verket tenderar
värdeförhållandet att härska över dess negativa avläggning,
exempelvis den reproduktiva sektorn, inte minst genom att
patriarkala sedvänjor och rasistiska strukturer används för
att reproducera arbetskraftens underordning. Men trots det
innebär subsumtionens gräns att delar av livet kan separeras
från den kapitalistiska produktionsprocessen och möjliggöra någonting annat. Faktumet att kapitalets samhälleliga
förhållanden aldrig är identiska med sig själva, att varan
både är ett bruks- och bytesvärde, att arbetet både är ett
abstrakt arbete och ett konkret arbete – med andra ord att
kapitalet är en motsättning mellan arbete och kapital – möjliggör övergångsprocesser som grundar sig i att verkligheten
kan fasas ut ur kapitalets formbestämmelser. Det är i dessa
övergångsfenomen som det kan produceras relationer, tider
och platser som träder ut ur kapitalismen och börjar verka
som någonting annat än enkla moment i en produktionsprocess som förvandlar rikedom till kapital och kapital till
produktionens absoluta princip.
21
Organiserad spontanitet
Kapitalismen är följaktligen en produktion av rikedom som
kapital och värde, och värdet är ett förhållande som upprätthålls genom penningens förmedling och produktionsprocessens subsumering av konkret arbete som abstrakt arbete.
Men i arbetarnas vägran att fungera som arbetskraft, i
motståndet mot subsumeringen av arbetet, upprätthåller sig
det konkreta arbetet som en potentiell och temporär utsida
till subsumtionen. Det är därför Postone kan konstatera att
Marx kritiska teori inte är en teori som sätter produktionen
eller materialiteten främst, utan just värdet, den samhälleliga
förmedling som formar produktionen, distributionen och
konsumtionen under kapitalismen. Värdet som förmedling,
med andra ord som tidsnorm som separerar merarbete från
nödvändigt arbete, innebär ständigt möjligheten för arbetare
att göra motstånd mot de arbetsförhållanden, ideologier
och tekniker som bidrar till subsumtionen av arbetet som
arbetskraft. Som vi visar apropå Amadeo Bordigas och
Jacques Camattes partiförståelse i ”Organiserad spontanitet” kan dialektiken som sluter samman produktions- och
cirkulationsprocessen, som en gemensam värdealstrande
rörelse brytas sönder och förvandlas till en dualistisk eller
åtminstone motdialektisk motsättning mellan arbete och
kapital. I det läget är arbetarens arbete inte längre nödvändigt arbete som sätter värde, och livet är inte längre endast
22
ett liv under det kapitalistiska produktionssättets historia,
utan en motståndsprocess som skapar en livstid, en historisk
tid som möjliggör en övergång till ett annat system; en värld
där rikedom inte längre är kapital och mänsklig verksamhet
inte lönearbete. Postone är dock till skillnad från Bordiga
och Camatte kritisk till tesen om klasskampen som en
utgångspunkt för förståelsen av kapitalismens historia. Han
förnekar självfallet inte att klasskampen är en central del av
kapitalets dynamik men konstaterar att den ”emellertid inte
[grundar] denna dynamik, vilken är rotad i den dualistiska
karaktären hos den kapitalistiska sociala förmedlingen.” Det
är denna dualistiska karaktär – skillnaden mellan värdet som
samhälleligt förhållande och materiell rikedom, det vill säga
skillnaden mellan abstrakt och konkret arbete – som för
Postone är ingången till den kapitalistiska produktionen, och
den föregår på sätt och vis klassernas kamp. Det implicerar
att klasskampen inte är den enda kraften inom kapitalismen
som åstadkommer historisk förändring. Konkurrensen
mellan kapital (konflikter mellan företag, mellanstatliga
konflikter, imperialism etc.) leder också till att kapitalismens
historia fortskrider och cirkulations- samt produktionsprocessen omstruktureras. I detta avseende följer vi Postone
fullt ut. Denna kamp och konkurrens mellan kapitalen
innebär dock alltid en strukturering av förhållandet mellan
arbete och kapital, vilket enligt vårt perspektiv omformar
23
huvudmotsättningen, och därmed klasskampen, mellan
arbete och kapital.
Konkurrensen mellan företaget x och y tvingar exempelvis fram rationaliseringar, globalisering, outsourcing m.m.,
som arbetarklassen får skörda konsekvenserna av, som när
en bilfabrik bryter upp från USA för att förflyttas till Kina
för att där kunna kontraktera billigare arbetskraft. Genom
att företagen springer om varandra i konkurrensen, som
följaktligen reser sig ur existensen av värdet som en social
förmedling av rikedomen, tvingas de efterlikna varandra
i arbetsorganisering, lönenivåer och teknisk effektivitet.
Marknadens anarki åstadkommer historisk förändring,
såsom rationalisering av produktionen m.m., oavsett om
arbetarna organiserar sig militant eller inte, då den kapitalistiska produktionens utgångspunkt, värdet som mått för
produktionens temporalitet, tvingar fram en homogeniserande dialektik som kontrollerar alla företags möjlighet att
ackumulera kapital. Arbetarnas klasskamp är givetvis med
och strukturerar produktionsprocessens utveckling och
därigenom klassernas tekniska sammansättning. Men utifrån
ett globalt perspektiv kan vi notera att den kapitalistiska
produktionsprocessen under loppet av viss tid tenderar att
struktureras på samma sätt världen över och detta oavsett
hur den politiska sammansättningen av klasserna sett ut.
Fordismen såväl som toyotismen genomfördes exempelvis
24
globalt (om än ojämnt och under en lång historisk process),
inte bara i de länder som utmärkts av explosiv arbetarkamp.
Det är detta grundläggande faktum för det kapitalistiska
produktionssättets historia som Postone ställer oss inför,
och som vi accepterar fullt ut. Det innebär också att vi utifrån Postone kan söka efter det i klasskampen som kan innebära ett överskridande av det som möjliggör motsättningen
mellan arbete och kapital, med andra ord de historiska
tendenser som överskrider arbetet och kapitalet som sådana.
Det gäller därför paradoxalt nog att i klasskampen söka
det som undergräver klasskampens möjlighetsbetingelser,
snarare än att affirmera arbetet i relation till kapitalet, och
därmed återskapa det som kommer att undergräva arbetarens makt. Arbetaren kan aldrig vinna över kapitalet som en
arbetare, utan är alltid den underordnade (eller avspaltade)
polen i förhållandet. Klasskampen är riggad till företagens
och kapitalets fördel och därför kan arbetaren bara vinna
genom att negera sig själv som arbetare i motsättningen
mot kapitalet. Men denna negering är också en affirmation,
nämligen en kamp om makten över de varu- och värdeflöden som kan negeras som just flöden av varor.
Klasskampen förs således inom och som en del av den
historiska period som värdet etablerar som ett produktionsförhållande, en samhällelig totalitet. Men om klasskampen
ska kunna uttryckas mot dess egen systemimmanens, mot
25
arbetets funktion som nödvändigt arbete, behöver den överskrida antagonismen mellan arbete och kapital som konstituerar den. I den bemärkelsen kan man säga att klasskampen
behöver gå bortom sin egen förutsättning och denna
förutsättning är kapitalet som produktionsförhållande, själva
förhållandet mellan arbete och kapital. Klasskampen måste
överskrida klasskampen själv. Detta kan endast ske, som vi
visar i ”Organiserad spontanitet” genom klasskampens egen
utveckling. Klasskampen måste möjliggöra att arbetarna
kan frigöra sig själva från sin funktion som arbetare. Om
vi följer Bordiga och Camatte innebär det att arbetarklassen organiserar sig som ett historiskt och materiellt parti, som
överskrider och blockerar kapitalets försök att subsumera
arbetskraften som värdesättande arbete.
Nu innebär kapitalismens utveckling paradoxalt nog
ett eget försök att frigöra sig från det levande arbetet då
produktionsprocessens stigande och i mångt och mycket
irreversibla effektivitet tenderar att förvandla stora arbetarmassors produktiva verksamhet till arbete som inte är
nödvändigt för ackumulationen av kapital. Det finns en
tendens i själva kapitalismens funktion och existens som en
ackumulation av värde, som förhindrar människor att verka
och överleva som lönearbetare, som en subsumerad del i
produktionsprocessen. De döms i stället till arbetslöshet och
i värsta fall till ett liv i de informella ekonomier som näst-
26
intill exkluderats ur den reguljära marknadsekonomin, och
fungerar nu som värdets negativa motpol och avläggning.
Detta är alltså den ovan diskuterande avspaltningen som
Kurz och Scholz intresserat sig för. Det ska visa sig att det är
denna vidgande klyfta mellan det mänskliga livets kroppslighet och kapitalismens abstrahering av arbetet, som möjliggör en kritisk teori, en väg ut ur kapitalet. Avspaltningen är
ytterst vad som grundar en revolutionär form av deklassering,
som möjliggör att mänskligheten kan organiseras som något
annat än en ansamling av klasser och ekonomiska skikt.
Motsatsen till all produktion
Kapitalismen producerar, som Bordiga hävdat, proletariatet
som en klass utan reserver, först därefter som en klass av arbetare. Även om alltmer dött arbete ersätter levande arbete, då
teknologi och rationaliseringar gör allt fler arbetare överflödiga för företagen, så minskar inte proletariatets storlek
i takt med denna tilltagande arbetslöshet eftersom arbetarklassen inte är den arbetande klassen utan proletariatet,
klassen utan reserver. Denna tendens att dött arbete ersätter
levande dito brukar av marxister beskrivas som profitkvotens
fallande tendens, vilket på sikt undergräver möjligheten för
värdeackumulation. Men tendensen för profitkvotens fall är
för Postone inte bara ett empiriskt faktum utan än mer en
kritisk teori om kapitalismens ständiga försök att rationalisera
27
bort levande arbete genom att ersätta det med dött arbete,
alltså att ersätta arbetare med maskiner, och därigenom
undergräva den vara, arbetskraften, som fungerar som den
kapitalistiska produktionens tidsmått. Det är profitkvotens
fallande tendens, kapitalismens tendentiella onödiggörande
av arbetskraften, som immanent princip för produktionen
och ackumulationen som för Postone i sista hand möjliggör
kommunistiska förhållanden.
Om vi följer Postone reser sig alltså kommunismens
eventuella möjlighet inte från proletariatets existens som
proletariat, utan ur den dualitet som kapitalismen uttrycker
och som proletariatet kan försöka träda bortom (eftersom
den på sätt och vis föregår den i egenskap av att vara den
levande positivitet som måste subsumeras för att det ska
finnas kapital). Även om värdet enligt Postone tenderar att
forma produktivkrafterna till specifikt kapitalistiska produktivkrafter, en produktionsprocess som är reellt underordnad
kapitalet, finns det således alltid en gräns för det kapitalistiska
förhållandets substans, värdet, i de praktiker som inte till
fullo subsumeras av produktionsprocessen och som inte
heller verkar som reproduktionen av värdeförhållandets
olika konstituerande delbegrepp, såsom exploatering och
liknande. Värdet totaliserar, formar och subsumerar bruksvärdet och det konkreta arbetet, men blir inte identiskt med
det. Det finns en skarv, ett glapp mellan det konkreta och
28
det abstrakta arbetet på grund av motsättningen mellan nödvändigt arbete och merarbete. Detta temporala glapp, själva
motsättningen, mellan produktionens start och slut, möjliggör vad Antonio Negri kallat för ett nytt bruksvärde – det vill
säga ett nytt bruk av de bruksvärden som formats och bestämts av
bytesvärdets historia. Men detta nya bruk av varorna är också
ett nytt bruk av värdets substans: tiden. Det existerar en
gräns för det kapitalistiska produktionssättet just eftersom
kapitalet måste erövra framtiden, dess temporala utsida, med
sin subsumtion för att sätta ting som bruks- och bytesvärden, som varor och värden. Arbetarens liv på fabriken är
aldrig identiskt med produktionsprocessens resultat: värdet.
Detta resultat produceras genom att arbetarens tillvaro
subsumeras och ordnas av kapitalet. Det sker alltså ständigt
ett slags brott med och mot subsumtionen i produktionsprocessen, som då arbetare vägrar att fullfölja sin roll som
värdeskapande subjekt genom sabotage, maskning och strejker. Och då Endnotes visar att subsumtionen enbart gäller
produktionsprocessen existerar det en (mycket begränsad)
form av frihet i vad Theodor W. Adorno i Minima Moralia
kallar konsumtionssfären, trots att den enbart fungerar som
en torftig avläggning av produktionsprocessen:
Även om ”konsumtionssfären” bara är en osjälvständig återspegling av produktionen och en ren karikatyr av verkligt
liv, så är en förändring av produktionsförhållandena också
i hög grad beroende av vad som tilldrar sig inom denna
sfär: i den enskildes medvetna eller omedvetna. Bara i kraft
av något som är motsatsen till produktion, genom att trots
allt inte vara helt genomsyrat av systemet, kan människorna
bereda vägen för en människovärdigare produktion.1
29
Adorno vill i Minima moralia beskriva hur den borgerliga individens, det vill säga den enskilde proletärens, upplevelse av
den kapitalistiska formen på rikedom som en fjättra, innebär
den implicita produktionen av ett kritiskt medvetande.
Medvetenheten om detta som är motsatsen till produktion visar
sig ständigt i arbetares försök att begagna sig av bruksvärden som något annat än ting att alstra kapital med, som ting
som kan brukas för annat än kapitalistisk konsumtion. I sig
är detta medvetande bara ett olyckligt medvetande, då det
inte kan förverkliga dess längtan och logiska konklusion,
kommunismen, som något annat än en princip och idé. Men
just smärtan i detta medvetandes mest insiktsfulla insikt,
insikten att värdeförhållandet är det som förvandlar det
proletära villkoret till en yttre skranka, som proletariatet
måste konfrontera i sin produktion av kommunism, är vad
som möjliggör förändring. Det är i organiseringen av dem
som uttrycker denna medvetenhet som formaliserandet av
proletärer i ett parti kan påbörjas, och det är därför Bordigas och Camattes leninistiska partiteori bör undersökas
utifrån dagens klassammansättning. Här ser vi således en
30
gemenskap formeras som inte är en åsiktsgemenskap, men
som inte heller är en enkel klassgemenskap eftersom det är
en gemenskap för alla dem som försöker externalisera sig,
främmandegöra sig, från sin klassfunktion, om än för att få
makt över sina liv. Denna formering kommer i dag att ske i
nätverkets form och som en gemenskap som skrider in i en
mängd olika miljöer, gruppformationer och institutioner.
Partiet måste därför ses mer som en tendens och praktik än
som en specifik miljö eller en distinkt samhällsformation.
Partiet är med andra ord mer en antiform, en upplösande
kraft i alla konforma och reformistiska institutioner – som
fackföreningar och företag – än något annat.
Organiserandet av ett kommunistiskt parti, om vi nu ska
använda en sådan problematisk term, måste i dag börja i en
”kamp utan ideologi”, nämligen i försöket att skapa samband och nätverk mellan alla dem som vänder sig mot det
proletära villkoret, lönearbetets existens, som en fjättra för
rikedomen. Detta kan uttryckas politiskt, genom en arbetskritik eller organisering i olika rörelser, eller mer opolitiskt
som i formerandet av olika organisationer och miljöer
som försöker fly arbetets och penningens strukturering
av tillvaron. En enhetsfront underifrån mot det abstrakta
arbetet kan låta som en abstraktion, men är kanske vad som
ytterst produceras i de motståndsrörelser mot det globala
kapitalets härjningar som vi ser runtom i världen och som
31
såväl mobiliserar delar ur arbetar- som medelklassen. Denna
antiparlamentariska front, påminner Bordiga och Camatte,
måste dock formeras än mer medvetet, som en förtrupp,
som syftar till att slå ut det abstrakta arbetet som en nödvändig förmedling av produktionen. I ”Organiserad spontanitet” pekar vi på Bordigas idé om en underproduktionsplan
som ett första steg i en sådan övergångsprocess. Underproduktionsplanen kan beskrivas som ett kritiskt begagnande
av den avspaltningsprocess som kapitalet producerar genom
att alltmer friställa människomassor från företagens produktion. Genom att slå ut den skillnad mellan livsmedel – varor
som syftar till att reproducera arbetskraften – och kapital
– de produktionsmedel som används för att generera värde
och därmed mer kapital – som värdeförhållandet skapar,
kan en övergångsprocess öppnas upp. Rikedomen kan
befrias från måttet och temporaliteten som strukturerar den
kapitalistiska ekonomin. Men inte för att arbetarklassens
agerande som en klass kan producera kommunism, och inte
heller för att arbetarklassen redan nu verkar som en implicit
kommunism, utan för att arbetarklassen aldrig fullständigt
sammanfaller med sin existens som arbetarklass. Denna inre
gräns som korsar proletariatet och produktionen kan således
överskridas och leda till en tillintetgörelse av den dualitet
och motsättning som möjliggör kapital. Arbetarklassen som
funktion och position i alstringen av värde är en fjättra för
32
den enskilda människa, den biologiska kropp, som tvingas
in i den kapitalistiska ekonomin som en proletär. Det är
således i motsättningen mellan den enskilde proletärens
funktion som biologisk individ, som fysisk varelse, och
hennes roll som samhällelig funktion, som bärare av en
historisk uppgift i den kapitalistiska produktionsprocessen,
som möjligheten till revolution öppnar sig. Denna på en
gång förenande och splittrande skillnad, själva dialektiken,
mellan arbetarens biologiska och lekamliga (samt strikt
historiskt bestämda) behov, och kapitalets samhällelighet är
nämligen en fjättra för hela arbetarklassen – hela den massa
av kroppar som reduceras till arbetare. I egenskap av fysisk
varelse är arbetaren aldrig bara en arbetare utan ett kreatur
med fysiska och psykiska behov, som inte fullständigt kan
tillfredsställas så länge hon är en del av det kapitalistiska
produktionssättet eftersom behoven förmedlas av penningen – och penningen har arbetaren aldrig nog av. Penningen
separerar henne från den ”naturliga” värld av bruksvärden
som skulle kunna vara hennes. Denna naturalism leder Bordiga och Camatte till att definiera det kommunistiska partiet
som projiceringen av morgondagens människa på de nuvarande klassförhållandena. För när detta biologiska faktum –
arbetarens behov att vara annat än en löneslav – organiseras
gemensamt, som en kamp mot kapitalismen externaliserar
eller främmandegör arbetaren sig själv från sin position som
33
arbetare i produktionsprocessen och medför att rikedom
kan brukas som något annat än kapital. Detta innebär att
kampen om makt och rikedom förvisso är en explosiv
process, men det implicerar inte att den sker per automatik
eller tvingas fram av en yttre form av kausalitet. Tvärtom är
denna externalisering en organisering av den avspaltningsprocess som kapitalet tenderar att generera utifrån sin egen
logik. Den spontana klasskampen måste således organiseras
som en spontan process som leder ut ur kapitalet.
Om vi följer Bordiga och Camatte handlar det om att
erövra makten över samhället och produktionen, genom att
slå undan det tillväxtmål som den kapitalistiska ekonomin
bygger på genom en underproduktionsplan. Denna plan förstår vi som en planerad förstörelse av arbetet, vilket innebär
att de sysslor som i dag subsumeras under ekonomin som
arbete skulle befrias och erkännas i sin singularitet, det vill
säga som någonting annat än ett medel för profit. Detta kan
bara ske genom att proletariatet organiserar sig som en makt
som försöker ta kontrollen över den tendens som redan i
dag tenderar att göra stora massor av proletärer onödiga
för produktionen. Denna tendens kan dock inte bli absolut
under den kapitalistiska produktionen, eftersom kapitalet
vilar på existensen av ett proletariat, en samhällsklass vars
arbete fungerar som abstrakt arbete. Det är därför Postone
och Endnotes hjälper oss formulera ett svar på vad som behö-
34
ver göras i dag. I dag kan arbetarklassen organisera sig som
sin egen utsida, som en del av den kapitalistiska ekonomin
som försöker tränga ut ur de förhållanden som återskapar
värdeförhållandet och som gör arbetet till den enda garanten
för överlevnad. En ny idé om kommunismen måste spridas
och förverkligas, idén om kommunismen som den planerade
förstörelsen av arbetet. Detta är idén om kommunismen som en
process av angrepp och undandragande – ett undandragande av alla
relationer och fenomen från värde- och varuförhållandet,
och ett angrepp på alla institutioner som upprätthåller detta
förhållande.
---------------------------------------------------------------------------1. Adorno, Theodor W., Minima moralia: reflexioner ur det stympade livet,
Arkiv, Lund, 1986, s. 14.
----------------------------------------------------------------------------
36
Moishe Postone
KRITIK OCH HISTORISK
FÖRÄNDRING
37
I
I Time, Labour and Social Domination försöker jag att i grunden
ompröva vår förståelse av de centrala kategorierna i Marx
kritik av den politiska ekonomin, som utgångspunkt
för en kritisk omtolkning av det moderna kapitalistiska
samhällets natur. Den kritiska teori om kapitalismen jag
presenterar skiljer sig på viktiga och grundläggande sätt
från traditionell marxism – det vill säga, från kritiken av
distributionsformer (som marknaden och det privata ägandet
av produktionsmedel) utifrån arbetets och produktionens
ståndpunkt. Det gångna århundradets historia demonstrerar
att den sistnämnda formen av kritik är otillräcklig som
kritik av kapitalismen, och att en adekvat kritik måste
gå djupare än en kritik som primärt fokuserar på olika
utsugningsformer inom det moderna samhället.
Marx mogna kritiska teori om kapitalismen ger oss, som
jag förstår det, förutsättningarna för en sådan fundamental
kritik, för en rigorös och icke-romantisk kritisk analys av
det moderna samhället självt. Inom ramen för den här
38
läsningen så tecknar de grundläggande kategorierna i Marx
kritik inte bara konturerna av en utsugningsform. De utgör
också temporalt dynamiska kategorier som försöker begripa
det moderna kapitalistiska samhället som en form av socialt
liv, kännetecknat av att kvasiobjektiva maktformer (vara,
kapital) utgör grunden för dess inneboende historiska dynamik. Denna dialektiska dynamik är ett socialt konstituerat
och historiskt specifikt särdrag hos kapitalismen, som både
ger upphov till och förhindrar möjligheten av ett postkapitalistiskt, befriat liv. Den grundar sig, slutligen, på en
rikedomsform som är specifik för kapitalismen, nämligen
värdet, som samtidigt är en typ av samhällelig förmedling,
vilket Marx tydligt skiljer från det han kallar materiell
rikedom.
Detta försök att omtolka Marx analys av kapitalismens
fundamentala natur drevs delvis fram av kapitalismens
långtgående förändringar under 1900-talets sista tredjedel.
Denna period karaktäriserades av framväxten av efterkrigstidens syntes av statscentrering och fordism i Väst,
av kollapsen eller den fundamentala metamorfosen av
partistaterna och deras kommandoekonomier i Öst, och
av den nyliberala, kapitalistiska världsordningens framträdande (vilken i sin tur skulle kunna försvagas av stora
och konkurrerande regionala blockbildningar). Eftersom
dessa förändringar har inkluderat Sovjetunionens och den
39
europeiska kommunismens dramatiska fall, har de tolkats
som slutet för marxismen och för Marx teoretiska betydelse. Icke desto mindre har dessa historiska förändringar
åter påvisat den centrala betydelsen av historisk dynamik
och storskaliga strukturella förändringar. Det är just denna
problematik som utgör kärnan i Marx kritiska analys.
Den här problematikens centrala betydelse förstärks när
man begrundar den statscentrerade kapitalismens övergripande utveckling under 1900-talet från dess början, vilken
kan lokaliseras till första världskriget och ryska revolutionen, via dess höjdpunkt under decennierna efter andra
världskriget, till dess tillbakagång efter det tidiga 1970-talet.
Det väsentliga i denna utveckling är dess globala karaktär.
Den inbegriper de kapitalistiska länderna i väst och Sovjetunionen, såväl som koloniserade och avkolonialiserade
länder. Det har givetvis funnits skillnader i den historiska
utvecklingen, men sett till utvecklingen i stort handlar
dessa mer om skiftningar i ett gemensamt mönster eller
variationer i en komplex helhet än om fullkomligt olika
förändringsprocesser. Till exempel expanderade välfärdsstaten i alla industriländer i väst under de första tjugufem
åren efter andra världskriget, för att därefter, med början
i det tidiga 1970-talet, begränsas eller delvis nedmonteras.
Den här utvecklingen skedde oavsett om konservativa eller
socialdemokratiska (”liberala”) partier satt vid makten.
40
I så måtto som denna den statscentrerade kapitalismens
utveckling innefattar såväl kapitalistiska länder i väst som
Sovjetunionen, implicerar den tydligt att den sovjetiska
”socialismen” borde betraktas som en (misslyckad) form av
kapitalackumulation, snarare än som en samhällsorganisation som stod för ett överskridande av kapitalismen, hur
bristfällig organisationen i fråga än må ha varit. Detta är
fallet, inte bara därför att – vilket somliga påpekat – Sovjetunionen också byggde på utsugningen av arbetarklassen,1
utan också därför att Sovjetunionens uppgång och fall i
backspegeln kan förstås som en viktig beståndsdel i kapitalismens temporala strukturering och omstrukturering under
1900-talet.
De underliggande processerna i kollapsen av de kapitalackumulationsregimer som kallats ”marxistiska” har återigen
påvisat den centrala betydelsen av att förstå historiens
dynamik och storskaliga strukturella förändringar. Sådana
övergripande förändringar implicerar förekomsten av generella strukturella begränsningar för politiska, sociala och
ekonomiska beslut. De indikerar att det inte är tillräckligt att
begripliggöra kapitalismens historia såsom ”diakron”, det vill
säga, enbart i termer av kontingenser, och att alla försök att
behandla historien i de termerna är empiriskt otillräckliga
när det gäller att förstå det kapitalistiska samhällets historia.
Men, överväganden av detta slag utesluter inte nödvändigt-
41
vis det som skulle kunna beskrivas som den kritiska insikt
bakom försöken att ta sig an historien på ett kontingent sätt
– nämligen att historien, förstådd som utvecklandet av en
immanent nödvändighet, är ett uttryck för ofrihet.
Jag påstår att kategorierna i Marx kritiska teori tillåter
en position som kan gå bortom det klassiska motsatsförhållandet mellan nödvändighet och frihet, rekapitulerad som
den mellan en uppfattning av historien som nödvändighet
och dess poststrukturalistiska förkastande i kontingensens
(och, får man anta, handlandets) namn. Som jag kommer att
visa beskriver Marx kategorier det moderna kapitalistiska
samhällets grundläggande nivå med hänvisning till en immanent dynamik som förstås i termer av historiskt bestämda
former av samhällelig förmedling. Inom detta ramverk
existerar historien förstådd som en immanent driven, riktad
dynamik, men inte som ett universellt drag hos det mänskliga livet. Den är snarare ett historiskt specifikt drag hos det
kapitalistiska samhället, som kan projiceras, och som har
projicerats, på alla mänskliga historier.
De strukturella begränsningar och tvång som impliceras
av de storskaliga globala mönster som kännetecknar kapitalismens historia, bör förstås som uttryck för en speciell
form av makt. En position som grundar sin förståelse av
sådana historiska mönster i kategorierna från Marx kritik
(vara, kapital) betraktar alltså inte mönstren i fråga på ett
42
affirmativt sätt, utan tar deras existens som en manifestation
av heteronomi. Heteronom historia är, i ett sådant ramverk,
inte ett narrativ som enkelt kan upplösas diskursivt, utan en
maktstruktur som både är självbevarande och som ger upphov till de omständigheter som möjliggör dess eget överskridande. Ur detta perspektiv leder försök att rädda mänskligt
handlande, genom att tolka historisk kontingens som något
abstrakt och överhistoriskt, till att förekomsten av historiskt
specifika maktstrukturer relativiseras och beslöjas. Dessa
försök skapar alltså, ironiskt nog, en djup maktlöshet.
Mitt försök att omtolka Marx kritiska teori om kapitalismen fokuserar på den mest grundläggande nivån i analysen
av denna form av samhällsliv. Det har blivit uppenbart,
retrospektivt betraktat med utgångspunkt i 2000-talets
början, att kapitalets sociala, ekonomiska och kulturella
konfigurationer har varierat historiskt – från merkantilismen,
via 1800-talets liberala kapitalism och 1900-talets statscentrerade fordistiska kapitalism, till den samtida nyliberala, globala
kapitalismen. Varje konfiguration har gett upphov till ett
antal genomträngande kritiker – av utsugning och ojämn och
ojämlik tillväxt till exempel, eller av teknokratiska, byråkratiska maktmodeller. Varje sådan kritik förblir emellertid
otillräcklig, som vi ser kan inte kapitalismen fullt ut likställas
med någon av sina historiska konfigurationer, vilket väcker
frågan om vad kärnan är i denna samhällsformation.
43
Traditionella marxistiska och poststrukturalistiska angreppssätt har det gemensamt att de tar en historiskt specifik
kapitalistisk konfiguration för samhällsformationens essens
(den fria marknaden, den byråkratiska disciplinära staten).
Den traditionella marxistiska kritiken av kapitalismen
utifrån arbetets ståndpunkt är som mest plausibel när dess
föremål är 1800-talets liberala kapitalism. Den är fundamentalt otillräcklig som en kritisk teori om den statscentrerade,
fordistiska kapitalistiska konfiguration som präglade stora
delar av 1900-talet, och som inkluderade den sovjetiska samhällsorganisationen. Vissa varianter av traditionell marxism
tjänade till och med som legitimerande ideologier för just
denna epoks kapitalistiska konfiguration. På ett liknande sätt
utgjorde det sena 1900-talets kritiska svar på den fordistiska
regimen – exempelvis kritiken av den byråkratiska, disciplinära staten – hypostaseringar och avhistoriseringar av denna
kapitalistiska konfiguration. Med den kritiska blicken fixerad
på vad som visade sig vara ännu en flyktig kapitalistisk
konfiguration, backade de poststrukturalistiska angreppssätten in i en ännu nyare konfiguration, i ett nyliberalt socialt
universum vilket de var dåligt förberedda att hantera.
Den omtolkning som utförs i detta arbete är att betrakta
som ett bidrag till en formulering av en kritisk förståelse
av kapitalismen som inte begränsar sig specifikt till någon
av denna samhällsformationens epoker. Jag hävdar att det
44
i kapitalismens kärna finns en historiskt dynamisk process
som är förknippad med en mängd historiska konfigurationer. Denna dynamiska process är vad Marx försökte
begripa med kategorin kapital. Det är ett av den moderna
världens mest centrala särdrag, vilket måste förstås, om en
kritisk teori om kapitalismen ska vara adekvat till sitt objekt.
En sådan förståelse av kapitalismen kan bara uppnås på
en mycket hög abstraktionsnivå, men skulle sedan kunna
användas som utgångspunkt för en analys av kapitalismens
epokskiften, och av de historiskt föränderliga subjektiviteter
som uttrycks i historiskt specifika sociala rörelser.
II
Mitt arbete förblir emellertid fokuserat på att försöka förstå
kapitalismens kärna som en unikt dynamisk samhällsformation, genom att omtolka Marx analys av kapitalismens
mest grundläggande relationer, och därmed även dess
determin-erade negations natur, på ett helt annat sätt än de
traditionella marxistiska tolkningarna. Detta görs genom en
närläsning av de grundläggande kategorierna i Marx kritik
av den politiska ekonomin. Snarare än att luta mig mot
uttalanden från Marx, utan hänsyn till deras respektive plats
i hans framställningsmodells logiska utveckling, försöker
jag rekonstruera den systematiska karaktären i Marx kategorianalys. I synnerhet undersöker min analys noggrant Marx
45
utgångspunkt – varans kategori – som den mest fundamentala form av sociala relationer i kapitalismen, och som basen
för hans analys av kategorin kapital.
Jag hävdar att Marx, i sina mogna arbeten, konsekvent
behandlar det kapitalistiska samhällets kategorier som historiskt specifika. Genom att utarbeta den icke-ontologiska,
historiskt specifika karaktären hos de grundförhållanden
som Marx kategorier begripliggör, riktar jag även uppmärksamheten mot deras överhistoriska, reifierade framträdelseformer. En sådan icke-reifierad förståelse av kapitalismens
grundförhållanden tillåter en systematisk särskiljning mellan
denna grund och kapitalismens skiftande historiska konfigurationer, vilket är nödvändigt för en adekvat kritisk teori av
samtiden.
I så måtto som Marx analyserar social objektivitet och
subjektivitet såsom relaterade på ett inneboende sätt, implicerar detta fokus på den historiskt specifika karaktären
hos hans kategorier omvänt den specifikt historiska karaktären hos hans teori. Ingen teori, inom detta konceptuella
ramverk, har någon överhistorisk validitet. Snarare måste
den kritiska teorins ståndpunkt vara inneboende i dess
objekt. I relation innebär detta att överhistoriska uppfattningar, som den om den mänskliga historiens inneboende
dialektiska logik eller idén om att arbete är det sociala
livets mest centrala konstituerande element, blir historiskt
46
relativiserade. Marx hävdar inte att sådana uppfattningar
aldrig varit giltiga, men begränsar deras giltighet till den
kapitalistiska samhällsformationen när han visar på hur det
som är historiskt specifikt i kapitalismen kan tas för att vara
överhistoriskt.
Kärnan i Marx analys av varan är att det kapitalistiska
arbetet har en ”dubbelkaraktär”: det är både ”konkret arbete” och ”abstrakt arbete”.2 ”Konkret arbete” beskriver det
faktum att någon form av det vi betraktar som arbetande
aktivitet förmedlar människors interaktion med naturen i
alla samhällen. ”Abstrakt arbete” beskriver inte bara konkret
arbete såsom abstrakt, som ”arbete” i allmänhet, utan utgör
en helt annan typ av kategori. Det betyder att arbetet under
kapitalismen även har en unik social dimension som inte är
inneboende i den arbetande aktiviteten som sådan: arbetet
förmedlar en ny, kvasiobjektiv form av socialt ömsesidigt
beroende. ”Abstrakt arbete”, som en historiskt specifik
förmedlande funktion hos arbetet, är värdets innehåll, eller
ännu bättre, dess ”substans”.3
Det kapitalistiska arbetet är alltså, enligt Marx, inte bara
arbete på det överhistoriska och sunt förnuft-aktiga sätt
som vi förstår det, utan också en historiskt specifik, socialt
medierande aktivitet. Därför är dess objektifieringar – vara,
kapital – båda två konkreta produkter av arbetet och objektifierade former av social mediering. Enligt denna analys
47
skiljer sig det kapitalistiska samhällets mest grundläggande
sociala relationer från kvalitativt specifika, uppenbara sociala
relationer – såsom släktrelationer eller relationer byggda på
personlig eller direkt makt – som kännetecknar icke-kapitalistiska samhällen. Även om de sistnämnda typerna av sociala
relationer fortsätter att existera under kapitalismen, struktureras den samhällstypen i slutänden av en ny, underliggande
nivå av sociala relationer som konstitueras av arbetet. Dessa
relationer har en märklig, kvasiobjektiv, formell karaktär, och
de är dualistiska – de karaktäriseras av motsättningen mellan
en abstrakt, allmän, homogen dimension och en konkret,
partikulär, materiell dimension, som båda framstår som
”naturliga” snarare än som sociala, och de betingar de sociala
uppfattningarna av den naturliga verkligheten.
Den abstrakta karaktären hos kapitalismens underliggande sociala förmedling uttrycks också i den dominerande formen av rikedom i det samhället. Marx ”arbetsvärdeteori” är inte en arbetsteori om rikedom, det vill säga
en teori som försöker förklara hur marknaden fungerar och
bevisa förekomsten av utsugning genom att hävda att arbete,
alltid och överallt, är den enda sociala källan till rikedom.
Marx analyserade värdet som en historiskt specifik form
av rikedom, vilken är bunden till arbetets historiskt unika
roll under kapitalismen, det vill säga en rikedomsform som
också är en form av samhällelig förmedling.
48
Marx skilde på ett explicit sätt värde från materiell
rikedom. Denna skillnad är extremt viktig i hans analys.
Materiell rikedom mäts genom den kvantitet produkter som
produceras och är resultatet av en mängd faktorer såsom
kunskap, samhällsorganisation och naturliga omständigheter, utöver arbete. Värde skapas bara genom förbrukningen
av mänsklig arbetstid, enligt Marx, och är den dominerande
formen av rikedom under kapitalismen. Medan materiell
rikedom, när den är den dominerande formen av rikedom,
förmedlas genom öppna sociala relationer, är värdet en
självförmedlande form av rikedom. Som jag närmare ämnar
beskriva, analyserar Marx ett system baserat på värde som
både skapar och håller tillbaka den historiska möjligheten
till dess eget överskridande av ett system baserat på materiell
rikedom.
Inom ramen för denna tolkning kännetecknas kapitalismen alltså på ett grundläggande sätt av en historiskt specifik, abstrakt form av samhällelig förmedling – en form av
sociala relationer som är unik i så måtto som den medieras
av arbetet. Denna historiskt specifika form av förmedling
konstitueras av bestämda former av samhälleliga praktiker,
och blir likväl kvasi-oberoende av de personer som utför
dessa praktiker. Resultatet är en historiskt ny form av social
makt – en som underkastar människor opersonliga, alltmer
rationaliserade, strukturella påbud och hinder som inte på
49
ett tillfredställande sätt kan förstås i termer av klassmakt,
eller mer allmänt, i termer av den konkreta makten hos
sociala grupperingar eller statens och/eller ekonomins
institutionella organ. Den finns inte på en bestämd plats,
och även om den konstitueras av vissa bestämda former av
social praktik, framstår den inte alls som något socialt.
I detta hänseende är Marx temporala bestämmelse av
värdets storlek betydelsefull. I hans diskussion kring värdets
storlek i termer av samhälleligt nödvändig arbetstid, alluderar Marx till en egendomlighet i värdet sett såsom en
social form av rikedom vars måttstock är temporal: ökande
produktivitet ökar mängden bruksvärden per tidsenhet, men
resulterar bara i kortsiktiga ökningar i den mängd värde som
skapas per tidsenhet. När produktionsökningen väl blivit
allmän, faller värdemängden till en grundnivå. Resultatet är
en sorts trampkvarnslogik.
Tidigt i sin framställning börjar Marx att karaktärisera
kapitalismen som ett samhälle drivet av en egendomlig dynamik som leder till ständigt stigande produktivitetsnivåer,
vilket resulterar i stora ökningar av antalet bruksvärden.
De stigande produktivitetsnivåerna innebär emellertid inte
en proportionell ökning av värdet, alltså av kapitalismens sociala rikedomsform. Denna egendomliga trampkvarns-logik
drivs av värdets temporala dimension. Den historiskt specifika och abstrakta formen av social makt som är inneboende
50
i kapitalismens fundamentala former av social mediering, är
tidens makt över människor. Denna maktform är bunden
till en historiskt specifik och abstrakt form av temporalitet –
abstrakt Newtoniansk tid – som historiskt konstituerats med
varuformen.
Denna dynamik är kärnan i kategorin kapital. Marx beskriver först kapitalet som självförmerande värde.4 Det vill
säga, kapitalet är för Marx en kategori av rörelse, av utvidgning, av värde i rörelse. Kapital har, för Marx, ingen fast
form, men framträder vid olika tillfällen i sin spiralgående
bana i form av pengar och varor.5 Kapital innebär alltså,
enligt Marx, en oupphörlig process där värdet expanderar.
En riktad rörelse utan externt telos, som genererar storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapelse och
förstörelse.
Det är signifikant att Marx, när han introducerar kategorin kapital, beskriver den med samma språk som Hegel
använde i Andens fenomenologi i samband med Geist – den
självrörande substans som är subjekt i den egna processen.6 I och med detta säger Marx att ett historiskt Subjekt
i hegeliansk mening verkligen existerar i kapitalismen.
Ändock – och detta är av avgörande vikt – identifierar han
inte subjektet med proletariatet (som Lukács gör), eller ens
med mänskligheten. I stället gör han det med referens till
kapitalet.
51
Denna identifikation, av Hegels Geist med kapitalet,
representerar utarbetandet av den alienationsteori som
Marx först artikulerade i sina tidiga verk. Marx behandlar
utvecklandet av kapitalets dialektiska logik som ett reellt
socialt uttryck för alienerade sociala relationer som, trots att
de konstitueras genom praktiker, existerar kvasi-oberoende.
Dessa sociala relationer kan inte helt och hållet begripas
som klassrelationer, utan som former av social mediering
uttryckta i kategorierna vara, värde och kapital, vilka
struktureras och omstruktureras genom klassrelationerna.
Kapitalets logik är alltså inte en illusorisk manifestation
av underliggande klassrelationer, utan är en social form
av makt som är oskiljaktig från de fundamentala sociala
former/relationer som är karaktäristiska för kapitalismen.
En historisk logik och alienerade former av sociala relationer
är oupplösligt förenade. Genom att, när han introducerar
begreppet kapital, hänvisar till Hegels initiala begreppsliga
bestämmelse av Geist, hävdar Marx med andra ord att Hegels
syn på historien som en riktad dialektisk utveckling är giltig,
men bara för den kapitalistiska eran.
Enligt Marx analys i Kapitalet är den kapitalistiska samhällsformationen unik, i så måtto som den kännetecknas av
en kvalitativt homogen ”substans” (abstrakt arbete). Därför
existerar den som en social totalitet. De grundläggande
sociala relationerna i andra samhällen är inte kvalitativt ho-
52
mogena. Därför är de inte totaliserade – de kan inte begripliggöras genom begreppet ”substans”, de kan inte vecklas ut
ur en enda, strukturerande princip, och de visar inte upp en
immanent, nödvändig historisk logik.
Marx kritik av Hegel i Kapitalet låter alltså förstå att
kapitalistiska förhållanden inte är något som befinner sig
utanför Subjektet och hindrar det från att till fullo realiseras.
Snarare analyserar han just dessa relationer såsom det vilket
konstituerar Subjektet. I sina mogna teorier förutsätter Marx
alltså inte ett historiskt meta-subjekt, som proletariatet,
vilket skall förverkliga sig självt i ett framtida samhälle, han
tillhandahåller tvärt om grunden för en kritik av en sådan
föreställning. Detta innebär en position som skiljer sig starkt
från teoretiker som Lukács, för vilken utgångspunken för kritiken av kapitalismen är den sociala totalitet som konstitueras
av arbetet, och som ska förverkligas i socialismen. I Kapitalet
har totaliteten, och det arbete som konstituerar den, blivit
kritikens objekt.
Idén att kapitalet, inte proletariatet eller mänskligheten,
är det totala Subjektet, indikerar att kapitalismens historiska
negation innebär Subjektets och totalitetens avskaffande,
inte deras förverkligande. Kapitalets motsättningar måste
därför peka bortom Subjektet, bortom totaliteten.
Marx mogna kritik av Hegel medför alltså inte längre
en ”materialistisk”, antropologisk inversion av den senares
53
idealistiska dialektik (av det slag som till exempel Lukács
företog). Snarare är kritiken denna dialektiks materialistiska
”rättfärdigande”. Marx hävdar implicit att den ”rationella
kärnan” i Hegels dialektik står att finna just i dess idealistiska karaktär. Den är uttrycket för en maktmodell som
konstitueras av relationer vilka uppnår kvasi-oberoende
existens i förhållande till individerna och vilka, på grund av
deras egendomliga dualistiska natur, har en dialektisk karaktär. Det historiska Subjektet är den sociala förmedlingens
alienerade struktur, som är konstitutiv för den kapitalistiska
samhällsformationen.
Den historiska logik som Marx utvecklar i Kapitalet
härrör i slutänden ur varans dubbla karaktär, och därmed
ur kapitalformen. Som jag påpekar ovan ligger värdet, i
egenskap av en temporalt bestämd form av rikedom, bakom
den fortgående rörelse mot ökad produktivitet som är den
moderna kapitalistiska produktionens kännetecken. Men,
eftersom värdet endast är ett resultat av den samhälleligt
nödvändiga arbetstiden, resulterar allmänna samhälleliga
produktivitetsökningar i större mängder materiell rikedom,
men inte i högre nivåer av värde per tidsenhet. Arbetets
bruksvärdesdimension, som ligger bakom den ökande
produktiviteten, förändrar inte den mängd värde som
produceras per tidsenhet, men den förändrar bestämmelsen
av vad som räknas som en bestämd tidsenhet – till exempel
54
en social arbetstimme – vilken nu tjänar som ny grundnivå.
Med allmänna produktionsökningar skjuts den (abstrakta)
tidsenheten fram i den (historiska) tiden.
Denna dialektiska dynamik hos värdet och bruksvärdet
impliceras logiskt i Marx behandling av den samhälleligt
nödvändiga arbetstiden, i hans preliminära analys av varuformen. Den framträder öppet när han börjar utarbeta
begreppet kapital i relation till begreppet mervärde. Den
sistnämnda kategorin har genomgående förståtts som ett
uttryck för utsugning, som ett tecken på att kapitalismens
merproduktion, i motsats till hur det verkar, inte är ett
resultat av ett antal produktionsfaktorer, såsom arbete, land
och maskineri, utan enbart av arbete. Mervärde har generellt
sett uppfattats som en kategori för klassbaserad utsugning.
Utan att motsätta mig denna analys av mervärdet, betraktar jag den som partiell. Den konventionella förståelsen av
mervärdet fokuserar uteslutande på skapandet av överflödet,
men tar inte tillräckligt stor hänsyn till betydelsen av Marx
analys av den rikedomsform som är inblandad, nämligen
värdet, och dess medföljande trampkvarnslogik.
Marx gör en analytisk åtskillnad mellan två aspekter av
det kapitalistiska produktionssättet: det är en process för
produktion av bruksvärden (arbetsprocessen) och en process
för att generera (mer)värde (värdeförmeringsprocessen). I
sin analys av det senare skiljer Marx på produktionen av
55
absolut mervärde, i vilken ökningar av mervärdet genereras
av ökad total arbetstid, och relativt mervärde, där ökningar
av mervärdet sker genom ökningen av den allmänna produktiviteten, vilket sänker värdet som krävs för arbetarnas
reproduktion.
Genom införandet av kategorin relativt mervärde blir
logiken i Marx framställning en historisk logik, som karaktäriseras av temporal acceleration. Kännetecknande för
mervärdet i Marx framställning är att ju högre den allmänna
sociala produktionsnivån är, desto mer måste produktiviteten öka för att generera en bestämd ökning av mervärdet.
Likväl motsvaras inte de ständigt ökande mängderna
materiell rikedom som produceras av lika höga nivåer social
rikedom i form av värde. Under kapitalismen förminskar
inte, enligt denna analys, högre allmänna sociala produktivitetsnivåer den sociala nödvändigheten av arbetstidsförbrukning (vilket vore fallet om materiell rikedom var den
dominerande formen av rikedom) på ett proportionellt sätt.
Tvärt om är det en nödvändighet som ständigt befästs på
nytt. Följaktligen förblir arbetet nödvändigt för individuell
reproduktion, och arbetstidsförbrukningen kvarstår som en
fundamental aspekt av produktionsprocessen (betraktad på
en total samhällelig nivå), oavsett produktivitetsnivå.
Resultatet är en mycket komplex historisk förändringsoch rekonstruktionsdynamik som är riktad, men inte linjär.
56
Historien under kapitalismen är inte en enkel historia om
tekniska, eller andra, framsteg. Den är snarare kluven: å
ena sidan genererar värdets och bruksvärdets dialektik en
dynamik som karaktäriseras av fortgående och till och
med accelererande förändringar av tekniska processer, av
arbetsdelningen på samhällelig nivå och, mer allmänt, av
det sociala livet – av samhällsklassernas och andra gruppers
natur, struktur och relationer, produktionens, transporternas, levnadsmönstrens och familjeformernas natur, och
så vidare. Å andra sidan medför kapitalismens historiska
dynamik den ständiga rekonstruktionen av dess eget fundamentala tillstånd såsom en oföränderlig del av det sociala
livet – nämligen att social mediering i slutänden skapas av
arbetet, och därför, att det levande arbetet förblir en integral
del av hela samhällets produktionsprocess, oavsett produktivitetsnivå. Det pekar alltmer bortom värdets nödvändighet,
och därmed bortom det proletära arbetet, men omskapar
just denna nödvändighet som kapitalismens existensvillkor.
Förändringarnas accelererande hastighet och rekonstruktionen av samhällsformationens underliggande strukturella
kärna hänger samman. Kapitalismens historiska dynamik
genererar utan uppehåll det ”nya”, medan det omskapar det
”samma”. Denna dynamik både genererar möjligheten av en
annan organisering av det sociala livet, men hindrar likväl
denna möjlighet från att realiseras.
57
Den dynamik som mervärdeskategorin implicerar, visar
att den temporala maktform som Marx placerar i kapitalismens kärna inte bara är nuets form, den kan inte korrekt
förstås enbart utifrån varans abstrakta värdedimension.
Snarare medför den instabila dualiteten i formerna vara och
kapital en dialektisk interaktion mellan värde och bruksvärde som ligger bakom en komplex historisk dynamik, vilken
utgör kärnan i den moderna världen.
Detta angreppssätt grundar kapitalismens dynamik i
historiskt specifika sociala former. Genom att visa på att
historisk dynamik är ett historiskt specifikt kännetecken
hos kapitalismen, överges det transhistoriska antagandet
att mänsklig historia i allmänhet har en dynamik. Denna
dialektiska dynamik kan varken förstås i termer av staten
eller i termer av civilsamhället. Snarare finns den ”bakom”
dem, och skapar dem båda såväl som deras relation. Inom
ramen för detta angreppssätt är dikotomin mellan staten
och civilsamhället ett ytfenomen hos en betydligt djupare
historisk process. Denna historiska dynamik utgör kärnan
i en historiskt specifik form av heteronomi som kraftigt
begränsar demokratiska processer och meningsfullt självbestämmande. Detta medför att frågan om det demokratiska
självbestämmandets villkor, som den har förts fram i teorier
om civilsamhället och det offentliga rummet, måste tänkas
om från grunden.
58
Den moderna kapitalistiska världens historiska dynamik
är, inom detta ramverk, alltså inte bara en linjär följd av
nuet, utan innebär en komplex dialektik mellan två former
av konstituerad tid. Denna dialektik innehåller ackumulationen av det förflutna, Marx ”döda arbete”, som underminerar
behovet av nuet, av värdet. Emellertid sker detta i en form
som medför en fortgående rekonstruktion av kapitalismens
fundamentala särdrag såsom ett synbarligen nödvändigt nu
– även när det kastas framåt av en annan form av tid som är
konkret, heterogen och riktad. Denna sistnämnda tidsrörelse
är ”historisk tid”. Historisk tid och abstrakt tid hör samman,
båda är maktformer.
Inom detta ramverk skapar människor historisk tid,
de gör sig dock inte av med den. Snarare skapas historisk
tid under kapitalismen i en alienerad form som förstärker
nuets nödvändighet.7 Inom ramen för en sådan förståelse
betraktas således inte förekomsten av en historisk dynamik
som det mänskliga sociala livets positiva motor, utan förstås
kritiskt, som en form av heteronomi som hänger samman
med den abstrakta tidens makt, med ackumulationen av det
förflutna i en form som förstärker nuet. Å andra sidan är
det, enligt denna läsning, precis samma ackumulation av det
förflutna som hamnar i växande spänning med nuets nödvändighet och möjliggör en framtida tid. Därmed möjliggörs
framtiden genom ett tillägnande av det förflutna.
59
Denna förståelse av kapitalismens komplexa dynamik
är givetvis bara en mycket abstrakt, inledande bestämning.
Kapitalets drivkraft till expansion behöver till exempel
inte alltid medföra ökad produktivitet. Den kan också
verkställas genom exempelvis sänkta löner, eller förlängning av arbetsdagen. Icke desto mindre markerar den en
övergripande logik hos kapitalet. Inom detta ramverk utgör
den icke-linjära historiska dynamik som påvisats av Marx
kategorianalys och av hans distinktion mellan ”värde” och
”materiell rikedom” grunden för en kritisk social förståelse,
såväl av den form av ekonomisk tillväxt som kännetecknar
kapitalismen, som av den proletärbaserade formen för
industriell produktion såsom den skapas av kapitalet (snarare
än som en teknisk process vilken manipuleras av kapitalister
för deras egna ändamål).
Å ena sidan ligger värdets temporala dimension bakom
ett bestämt ”tillväxtsmönster” – ett mönster i vilket människans växande produktiva förmåga befinner sig i en
gränslös skenande form, över vilken människor saknar
kontroll. Detta mönster, som ger upphov till större ökningar
i den materiella rikedomen än i mervärdet (som förblir den
relevanta formen för överflöd under kapitalismen), leder till
en accelererande förstörelse av miljön. Ur detta perspektiv
är således problemet med kapitalismens ekonomiska tillväxt
inte bara att den plågas av kriser, utan också att tillväxt-
60
formen i sig är problematisk. Tillväxtkurvan hade varit
annorlunda om produktionens slutgiltiga mål var växande
kvantiteter av varor, snarare än av mervärde.
Distinktionen mellan materiell rikedom och värde tillåter
alltså en kritik av den moderna kapitalistiska produktionens negativa ekologiska konsekvenser inom ramen för en
kritisk teori om kapitalismen. Som sådan pekar den bortom
motsättningen mellan en okontrollerbar, ekologiskt destruktiv tillväxt som en förutsättning för social rikedom och
åtstramning som en förutsättning för en ekologiskt sund
organisering av det sociala livet.
Detta angreppssätt tillhandahåller också grunderna för
en analys av det sociala arbetets struktur och den kapitalistiska produktionens natur, en analys som är social snarare
än teknologisk. Detta angreppssätt behandlar inte den
kapitalistiska produktionsprocessen som en teknisk process
vilken, även om den är alltmer socialiserad, används av
enskilda kapitalister för deras egna ändamål. I stället börjar
det med Marx analys av den kapitalistiska produktionsprocessens två dimensioner – arbetsprocessen och värdeförmeringsprocessen. Värdeprocessen förblir inledningsvis,
enligt Marx, extern i förhållande till arbetsprocessen (det
han kallar ”arbetets formella underordning”).8 Vid denna
punkt är produktionen ännu inte väsentligen kapitalistisk.
Värdeförmeringsprocessen kommer däremot att forma
61
arbetsprocessens själva natur (den ”reella underordningen”).9
Begreppet reell underordning innebär att produktionen har
blivit väsentligen kapitalistisk, vilket i sin tur implicerar att
produktionen i en postkapitalistisk samhällsordning medför
en omvandling av strukturerna och organisationen från den
kapitalistiska produktionen, och kan inte förstås som samma
produktionsmodell i allmän, snarare än i privat ägo.
På en rent logisk abstrakt nivå kan den reella underordningen förstås som en process som ytterst grundar
sig i kapitalets dubbla imperativ – driften att ständigt öka
produktiviteten, och den strukturella rekonstruktionen av
nödvändigheten att förbruka direkt mänsklig arbetskraft
på en total samhällelig nivå. Den fullt utvecklade kapitalistiska produktionens materiella form kan, enligt ett sådant
angreppssätt, förstås som motsatta tryck som genereras av
dessa båda alltmer motsatta imperativ. Detta möjliggör början till en strukturell förklaring av en central paradox i den
kapitalistiska produktionen. Å ena sidan ger kapitalets drift
mot fortgående produktionsökningar upphov till en teknologiskt sofistikerad produktionsapparat som i grund och
botten gör produktionen av materiell rikedom oberoende av
direkt förbrukande av mänsklig arbetstid. Detta öppnar upp
möjligheten för storskaliga, socialt skapade förkortningar av
arbetstiden och fundamentala förändringar av både arbetets
natur och dess sociala organisering. Likväl realiseras inte
62
dessa möjligheter i kapitalismen. Utvecklingen av tekniskt
sofistikerad produktion frigör inte de flesta människor från
ensidigt och fragmentiserat arbete. Likaledes reduceras inte
arbetstiden på den samhälleliga totalnivån, utan distribueras
ojämlikt, för många ökar den till och med. Produktionens
faktiska struktur och organisering kan således inte förstås
enbart i teknologiska termer, utan måste också förstås
socialt, i relation till de sociala förmedlingar som uttrycks av
kategorierna vara och kapital. Marx kritiska teori är alltså inte
en teori som sätter produktionen eller materialiteten främst,
utan en teori om en form av social förmedling som formar
produktionen, distributionen och konsumtionen. Klasskampen är en central del av kapitalets dynamik. Ytterst utgör den
emellertid inte grunden för denna dynamik, vilken är rotad
i den dualistiska karaktären hos den kapitalistiska sociala
förmedlingen.
Vi kan nu återvända till frågan om kapital och arbete.
Det kapitalistiska arbetet har, som vi har sett, två analytiskt
separerbara sociala dimensioner, en bruksvärdesdimension
(”konkret arbete”) och en värdedimension (”abstrakt”).
Arbetets bruksvärdesdimension syftar på arbetet i egenskap
av en social aktivitet som medierar människor och natur
genom att producera varor som konsumeras socialt. Marx
behandlar produktivitet som det användbara, konkreta arbetets produktivitet. Det bestäms av produktionens sociala
63
organisation, av nivån hos den vetenskapliga utvecklingen
och applicerbarheten, och av den arbetande befolkningens
samlade kunskap.10 Det vill säga, arbetets bruksvärdesdimensions sociala karaktär omfattar social organisation och
social kunskap och är inte begränsad till förbrukandet av
direkt arbete. Produktivitet är, i Marx analys, ett uttryck för
det konkreta arbetets sociala karaktär, för mänsklighetens
samlade produktiva förmågor. Arbetets värdedimension
(”abstrakt arbete”) är emellertid någonting helt annat. Det
syftar på arbetets historiskt unika funktion under kapitalismen som socialt medierande aktivitet. Produktionen av
värde, till skillnad från produktionen av materiell rikedom,
är med nödvändighet bunden till förbrukandet av direkt
mänskligt arbete.
Som vi har sett, introducerar Marx först kategorin kapital
endast i termer av den sistnämnda, sociala dimensionen hos
arbetet, såsom självförmerande värde. Under loppet av framställningen i Kapitalet hävdar Marx emellertid att arbetets
bruksvärdesdimension historiskt sett blir ett kännetecken
för kapitalet.
Inledningsvis, i Marx beskrivning av kooperationer
och manufakturer, tycks denna kapitalets tillägnelse av det
konkreta arbetets produktivkrafter helt enkelt vara en fråga
om privat ägande, till den graden att dessa produktivkrafter
fortfarande utgörs av direkt, producerande mänskligt arbete.
64
När den storskaliga industrin väl har utvecklats tillhör dock
inte längre det konkreta arbetets sociala produktivkrafter,
som kapitalet tillägnar sig, de omedelbara producenterna.
De existerar inte primärt som krafter som arbetarna berövas. De är snarare socialt allmänna produktivkrafter.
Förutsättningen för att de ska bli till historiskt är just att de
konstitueras i en alienerad form, separat från och motsatt de
omedelbara producenterna.
Det är denna form som Marx försöker begripliggöra med
kategorin kapital. Det utvecklade kapitalet är inte en mystifierad form av krafter som ”egentligen” tillhör arbetarna.
Snarare är det den reella existensformen för ”artegenskaper”
vilka historiskt konstitueras i en alienerad form. Kapitalet
är alltså den alienerade formen för det sociala arbetets båda
dimensioner under kapitalismen. Å ena sidan konfronterar
det individerna som en främmande, totaliserande Andre. Å
andra sidan öppnar de artegenskaper som historiskt konstituerats i form av kapital upp den historiska möjligheten till
en form av social produktion som inte längre baseras på ett
överflöd producerat av förbrukning av direkt, producerande
mänskligt arbete, det vill säga, på arbetet hos en klass som
producerar överflöd.
En följd av denna analys av kapitalet är att kapitalet inte
existerar såsom en enande totalitet, och att den marxska idén
om en dialektisk motsättning mellan ”krafter” och ”förhål-
65
landen” inte syftar på en motsättning mellan ”förhållanden”
som verkligen är kapitalistiska (som till exempel marknaden
och privategendomen) och ”krafter” som antas vara externa
i förhållande till kapitalet. Snarare står denna dialektiska
motsättning mellan kapitalets två dimensioner. Som en motsägelsefull totalitet skapar kapitalet den komplexa historiska
dynamik vars konturer jag har börjat beskriva, en dynamik
som pekar på möjligheten till sitt eget överskridande.
Det perspektiv på den kapitalistiska dynamiken som jag
beskrivit ställer varken upp ett linjärt utvecklingsschema
som pekar bortom den rådande strukturen för och organiseringen av arbetet (vilket görs av teorier om det postindustriella samhället), eller behandlar den industriella produktionen
och proletariatet som grunderna för ett framtida samhälle
(vilket många traditionella marxistiska angreppssätt gör).
Snarare indikerar det att kapitalismen ger upphov till den
historiska möjligheten till en annan form av tillväxt och
produktion. På samma gång underminerar emellertid kapitalismen realiserandet av dessa möjligheter. Kapitalismens
strukturella motsättning är, enligt denna tolkning, inte en
motsättning mellan distribution (marknaden, privategendom) och produktion, mellan existerande egendomsförhållanden och industriell produktion. Snarare framträder den
som en motsättning mellan existerande former för tillväxt
och produktion, och det som kunde vara fallet om de sociala
66
relationerna inte längre, på ett kvasi-objektivt sätt, medierades av arbetet.
Genom att grunda den sociala tillvarons motsägelsefulla
karaktär i de dualistiska former som uttrycks genom varan
och kapitalet, visar Marx att den strukturellt baserade
sociala motsättningen är specifik för kapitalismen. I ljuset
av denna analys kan föreställningen om verkligheten eller
samhällsförhållandena i allmänhet såsom varande essentiellt
motsägelsefulla och dialektiska, enbart antas metafysiskt,
inte förklaras. Inom detta ramverk tyder Marx analys
snarare på att en teori som applicerar en väsentligen utvecklingsbaserad logik på historien som sådan, oavsett om den är
dialektisk eller evolutionär, projicerar något som är specifikt
för kapitalismen på historien i allmänhet.
Som poängterats ovan behandlar den traditionella
marxismen arbetet överhistoriskt, som den kvasi-ontologiska
utgångspunkten för en kritik av kapitalismen, medan arbetet
inom detta ramverk utgör kritikens objekt. I den förra
modellen döljer kapitalets kategoriella former de ”verkliga”
kapitalistiska sociala relationerna, medan de i den senare
modellen är dessa sociala relationer. Med andra ord, de
kvasi-objektiva medieringsstrukturer som görs begripliga
genom kategorierna i Marx kritik av den politiska ekonomin
döljer inte kapitalismens ”verkliga” sociala relationer, det vill
säga klassrelationerna, precis som de inte döljer det ”verk-
67
liga” historiska Subjektet, det vill säga proletariatet. Snarare
är dessa historiskt dynamiska, medierande strukturer det
kapitalistiska samhällets fundamentala relationer, och utgör
Subjektet.
Denna betoning på social förmedling har konsekvenser
för frågan om relationen mellan socialt arbete och social
mening i Marx teori. De flesta diskussioner kring detta
framställer problemet såsom varande en fråga om relationen mellan arbetet, förstått överhistoriskt, och tänkandets
former. Detta är ett antagande som ligger bakom den
vanliga uppfattningen att materiell produktion för Marx
utgör den fundamentala ”basen” i samhället, medan idéerna
är del av en mer epifenomenal ”överbyggnad”, eller också att
trosuppfattningar, för Marx, bestäms av materiella intressen. Som jag har påvisat är emellertid Marx mogna teori om
social sammansättning inte en teori om arbetet per se, utan
om arbetet i egenskap av en socialt medierande aktivitet i
kapitalismen. Denna tolkning ändrar förutsättningarna för
frågan om förhållandet mellan arbete och tänkande. Det
förhållande som Marx behandlar är inte mellan konkret
arbete och tänkande, utan mellan medierade sociala relationer och tänkande. Tankeformernas (eller i bredare bemärkelse, subjektiviteternas) specifika karaktär, kännetecknande
för det moderna samhället, kan förstås med hänvisning
till dessa former för mediering. Kategorierna i den mogna
68
kritiken av den politiska ekonomin har således som syfte att
vara bestämningar av både den sociala subjektiviteten och
objektiviteten. De representerar ett försök att gå bortom
en dualism mellan subjekt och objekt, ett försök att förstå
vissa aspekter av den moderna synen på naturen, samhället
och historien socialt, utifrån historiskt specifika former av
social förmedling som konstitueras av bestämda former av
social praktik. Detta angreppssätt kräver en kunskapsteori
som skiljer sig påtagligt från den som följer av den välkända
modellen bas-överbyggnad, i vilken tänkandet enbart är en
reflektion av en materiell bas. Inte heller är det ett funktionalistiskt angreppssätt – varken i bemärkelsen att den
förklarar idéer därför att de är funktionella för det kapitalistiska samhället, eller för kapitalistklassen.
III
Den omtolkning av Marx teori som jag skissat fram utgör
ett fundamentalt brott med, och en kritik av, mer traditionella tolkningar. Som vi har sett, förstår sådana tolkningar
kapitalismen i termer av klassrelationer vilka struktureras
av marknaden och privategendomen, uppfattar dess maktformer främst i termer av klassmakt och utsugning och
formulerar en normativ och historisk kritik av kapitalismen
med utgångspunkt i arbetet och produktionen (överhistoriskt förstådda i termer av människans interaktion med
69
den materiella naturen). Jag har hävdat att Marx analys av
det kapitalistiska arbetet såsom historiskt specifikt försöker
klargöra en speciell, kvasi-objektiv form av social mediering
och rikedom (värde) som utgör en form av makt vilken
strukturerar den kapitalistiska produktionsprocessen och
genererar en historiskt unik dynamik. Arbetet och produktionsprocessen går alltså inte att separera från, eller ställa i
opposition mot, kapitalismens sociala relationer, eftersom
de utgör deras kärna. Marx teori sträcker sig således långt
bortom den traditionella kritiken av de borgerliga distributionsförhållandena (marknaden och privategendomen). Den
förstår istället själva det moderna industrisamhället såsom
kapitalistiskt, och behandlar arbetarklassen som kapitalismens grundläggande element snarare än som förkroppsligandet av dess negation. Den framställer inte socialismen
i termer av arbetets och den industriella produktionens
självförverkligande, utan i termer av det möjliga avskaffandet av proletariatet och av produktionen organiserad
kring proletärt arbete, liksom avskaffandet av det dynamiska
system av abstrakta tvångsmedel som skapas av arbetet
såsom socialt medierande aktivitet.
Detta angreppssätt omformulerar förståelsen av det postkapitalistiska samhället i termer av en förändring av arbetets
och tidens generella struktur. I denna bemärkelse skiljer det
sig både från traditionella marxistiska föreställningar om
70
proletariatets självförverkligande, och från den kapitalistiska
metoden att ”avskaffa” de nationella arbetarklasserna genom
skapandet av en underklass inom ramen för en ojämlik
distribution av arbete och tid, nationellt och globalt. Det
angreppssätt jag skisserat försöker förstå kapitalet som den
samhällsformations dynamiska kärna, som ligger bakom
kapitalismens mer historiskt bestämda konfigurationer.
Detta angreppssätt skulle även kunna bidra till att klargöra
vissa dimensioner av dagens kapitalism. Genom att knyta
överskridandet av kapitalet till överskridandet av det proletära arbetet, skulle detta angreppssätt kunna börja närma
sig det historiska framträdandet av post-proletära självförståelser och subjektiviteter. Det öppnar upp möjligheten för
en teori som kan reflektera historiskt kring de nya sociala
rörelserna under nittonhundratalets sista årtionden, rörelser
vars krav och uttryckta behov har haft väldigt lite att göra
med kapitalismen såsom den traditionellt har förståtts. En
adekvat teori om kapitalismen – en teori som inte är bunden
till kapitalets konfiguration under någon viss epok och som
förmår greppa kapitalismens epokskiften – borde kunna tala
till sådana rörelser, förklara deras uppkomst historiskt och
vad deras uttryckta subjektiviteter innebär.
Genom att förflytta kritikens fokus från att uteslutande
syssla med marknaden och privategendomen, försöker detta
angreppssätt tillhandahålla grunden för en kritisk teori
71
om det postliberala samhället såsom varande kapitalistiskt,
och om de så kallade ”realsocialistiska” länderna såsom
alternativa (och misslyckade) former av kapitalackumulation, snarare än som samhällsmodeller vilka representerat
kapitalets historiska negation, om än i icke-perfekta former.
Det tillåter även en analys av kapitalismens senaste konfigurationer – nyliberal, global kapitalism – på sätt som undviker
en återgång till ett traditionellt marxistiskt ramverk.
Denna omtolkning implicerar således ett fundamentalt
nytt sätt att förstå kapitalismens natur och dess potentiella,
historiska förändring. Den antyder implicit att en adekvat
teori om moderniteten borde vara en självreflekterande teori
med förmågan att överskrida de teoretiska dikotomierna
kultur och materiellt liv, struktur och handling, alltmedan
den har en social förståelse av den moderna världens
övergripande, icke-linjära, riktade dynamik, dess form för
ekonomisk tillväxt och av produktionsprocessens natur och
utvecklingsbana. En sådan teori måste alltså vara kapabel att
tillhandahålla en social förklaring av modernitetens paradoxala kännetecken som beskrivits ovan.
I bred bemärkelse är det angreppssätt som jag tecknat
konturerna av här ett bidrag till en diskussion inom samtida
social teori, och till vår förståelse av de långtgående förändringarna i vårt samhälleliga universum vilka skulle kunna
bidra till en fundamental förändring av detsamma.
72
---------------------------------------------------------------------------1. Se till exempel Cliff, Tony, State capitalism in Russia, Pluto P., London,
1974, Mattick, Paul. Marx and Keynes; The Limits of the Mixed Economy.
Boston: P. Sargent, 1969, och Dunayevskaya, Raya, The MarxistHumanist Theory of State Capitalism: Selected Writings, Chicago: New and
Letters, 1992.
2. Se Marx, Karl, Capital: a critique of political economy. Vol. 1, Harmondsworth: Penguin, 1976, ss. 128-137.
3. Marx 1976, s. 228.
4. Marx 1976, ss. 255-257.
5. Marx utvecklande av denna kapitalets kategori i Kapitalets fjärde
kapitel kastar ett retrospektivt ljus över hans analys, i de första två
kapitlen, av varans kluvna karaktär och dess externalisering som
pengar och varor.
6. Hegel, Georg W. F., “Preface to the Phenomenology of Spirit”, i Hegel,
Georg W. F. Hegel: texts and commentary ; Hegels preface to his system in a
new translation with commentary on facing page, and ”Who thinks abstractly?”,
Garden City, N.Y, 1966, s. 28; Marx 1976, ss. 255-256.
7. Det är i denna bemärkelse som Marx välkända uttalande i den åttonde
brumairen bör förstås – att alla döda generationers traditioner ligger som en mardröm på de levandes hjärnor. Se Marx, Karl, “The
Eighteenth Brumaire of Louis Bonaparte”, i Marx, Karl & Engels,
Friedrich, Collected works Vol. 11, Marx and Engels: 1851-53, New York,
International Publishers, 1979, s. 103.
8. Marx 1976, s. 645.
9. Ibid.
10. Marx 1976, ss. 130-137.
----------------------------------------------------------------------------
Endnotes
SUBSUMTIONENS HISTORIA
75
Perioden
Detta är en period då omvälvande kriser sköljer över kapitalet, men trots det en tid då den programmatiska arbetarklassens gamla projekt är utom synhåll.1 Detta ofrånkomliga
faktum om samtidens klasskamper gör det nödvändigt
att kartlägga diskontinuiteterna mellan det förgångna och
samtiden. Att förstå vad som utmärker den innevarande perioden kan hjälpa oss att ”begrava de döda” från 1900-talets
misslyckade revolutioner och ge ro åt varje osalig ande som
fortfarande hemsöker den kommunistiska teorin.
Vad som huvudsakligen står på spel när man periodiserar
en historisk epok är frågan om var det förgångna gör halt
och samtiden tar vid. Identifieringen av historiska brott och
diskontinuiteter hjälper oss att undvika klasskampsteorins
implicita metafysik, där varje historisk specificitet slutligen
reduceras till det-sammas eviga återkomst. Men periodiseringar kan lätt framstå, inte som igenkännandet av verkliga
historiska brott, utan som det godtyckliga applicerandet
av ett abstrakt schema över historiens täta väv. För varje
brytningslinje som dras kan någon historisk epoks kvarläm-
76
ning eller rest lokaliseras, som gör det möjligt att vederlägga
periodiseringen. Tillfreds med att sådana analyser av historiska brott aldrig kan vara absoluta, skulle vi kunna känna
oss berättigade att falla tillbaka i den bekväma föreställningen om att ingenting egentligen förändras. Eftersom
skeptikern här kan ifrågasätta idén om skillnad och historisk
förändring, förefaller idén om historisk konstans vara vad
som det sunda förnuftet förutsätter.
Alternativt är det historiska brottet någonting som vi
kanske kan göra en poäng av att bemöta; att känna igen
reträttens misär och hålla fast vid den melankoliska föreställningen om att allt som var gott har försvunnit, samtidigt
som vi när förhoppningen om att det eventuellt ska återkomma. Det går på ett ut: närvarande såväl som frånvarande
kastar det förflutna sin skugga över samtiden.
Att ett brott med vad vissa kallat för “den gamla arbetarrörelsen” – eller det som Théorie Communiste (TC) kallar
”programmatism” – ägde rum för runt 30-40 år sedan
förefaller oss självklart. Men det räcker inte att hålla fast
vid det historiska brottets uppenbara självklarhet. Frågan är
hur man förstår detta brott utan att glida över i vare sig en
dogmatisk och abstrakt schematism, eller i en lika dogmatisk vädjan till historisk erfarenhet. Detta problem måste
bemötas teoretiskt, även om vi kanske bör vara försiktiga
med att lämna nuets partiella ståndpunkt, på denna sida bryt-
77
ningen, och alltför snabbt rusa in i ett historiskt schemas
universaliserande ståndpunkt, abstraherat från partikulära
ståndpunkter.
I bemötandet av det kapitalistiska klassförhållandet
såsom det existerar, inte metafysiskt, utan historiskt, har
TC:s periodisering haft avgörande betydelse för oss. Deras
uppdelning av det kapitalistiska samhällets historia i subsumtionsfaser har visat sig vara användbar för att identifiera
viktiga förändringar i det kapitalistiska klassförhållandet.
Och även om det ofta förefaller vara precis den typ av
abstrakta scheman som vi vill undvika, så är TC:s periodisering en viktig iakttagelse för förståelsen av historiska brott,
inte formulerat av ett ointresserat intellekt som placerat varje
årtal i dess godtyckligt valda taxonomiska kategori, utan av
kommunister som levde under den tid då ekonomin omstrukturerades på 1970-talet.
Om vi i det följande alltså kritiserar några centrala
kategorier i TC:s periodisering är det inte för att förneka, att
de omvandlingar som TC identifierar med dessa kategorier,
verkligen har ägt rum. För oss – liksom för TC – är det kapitalistiska klassförhållandets reproduktion någonting som
har förändrats över tid och med det även kampernas karaktär. Vi kan näppeligen tvivla på att den proletära rörelsen
gick igenom en programmatisk fas – en fas som inte längre
finns – eller att dagens klasskamp inte längre ser en ”arbe-
78
tarnas värld” vid horisonten. Att bortom detta identifiera
exakt hur denna reproduktion har förändrats är en uppgift
som inte endast kan fullföljas genom åberopandet av olika
kategorier, eller genom utbytet av ett abstrakt schema mot
ett annat. Utan att skygga undan från behovet av att teoretisera historiens verkliga förlopp på ett adekvat sätt, måste vi
förbli uppmärksamma på detaljerna i detta förlopp.
Under 1970-talets utbredda återgång till Marx och i
synnerhet utkasten till Kapitalet – samtidigt som klasskampens programmatiska epok bröts sönder – dök begreppet
”subsumtion” upp i den marxistiska diskursen. I denna
brytningstid blev behovet att periodisera det kapitalistiska
klassförhållandets historia uppenbart. Eftersom distinktionen mellan den ”formella” och den ”reella” subsumtionen
av arbetet under kapitalet – vilken var tydlig i texter av Marx
som inte förrän då började bli kända – verkade identifiera
någonting avgörande i de kapitalistiska produktionsförhållandenas historiska fördjupning, erbjöd subsumtionen en
självklar utgångspunkt för sådana periodiseringar. Subsumtionsbegreppet tillämpades alltså inte enbart i TC:s periodisering, utan också av Jacques Camatte och Antonio Negri
– periodiseringar som inte sällan överlappade på betydande
vis. Vi kommer här att undersöka subsumtionsbegreppet
och dess tillämpning i dessa periodiseringar; först genom att
gräva fram begreppets filosofiska rötter och undersöka den
systematiska roll det spelar i Marx arbete, därefter genom att
visa på några problem med att använda det som en historisk
kategori.
79
Subsumtionens absurditet
I dess mer allmänna bruk är ”subsumtion” en närmast
teknisk-filosofisk eller logisk term som refererar till
inordnandet av en mängd konkreta och partikulära
fenomen under något universellt. Som sådana kan några
grundläggande logiska eller ontologiska relationer beskrivas
som subsumtionsrelationer: valar, eller begreppet ”val”, kan
sägas underordnade kategorin ”däggdjur”. I tysk idealistisk
filosofi – där den dyker upp i arbeten av Kant, Schelling och
stundtals Hegel – används termen ofta i en mer dynamisk
mening för att indikera en process varigenom det universella
och det partikulära sätts i en relation. Det är utifrån denna
tråd som subsumtionsbegreppet letar sig in i Marx arbete.
Kant anser att relationen mellan ”mångfalden” och
”förnuftets kategorier” är en subsumtionsrelation.2 Denna
subsumtion innefattar en abstraktionsprocess varigenom
sanningen om mångfalden erhålls. Vad gäller denna process har subsumtionsrelationen en viss formell likhet med
det som Marx finner mellan partikulära bruksvärden och
pengar som universell ekvivalent: i båda fallen sätts något
”partikulärt” i relation till något yttre ”universellt” genom
att underordnas det. Homologin sträcker sig kanske längre:
80
när Kant undersöker hur ett rent förnuftsbegrepp kan vara
relaterat till de framträdanden som det subsumerar, sätter
han det transcendentala schemat som ”något tredje”, vilket
förenar de båda sidorna,3 precis som Marx sätter arbetet
som det ”tredje ting” vilket möjliggör jämförelsen mellan
två varor.4
För Hegel är den subsumtions- och abstraktionsprocess
som förnuftet genomför hos Kant problematisk just därför
att det sätter något abstraherat universellt som dess underordnade partikulariteters sanning, och på så vis förändrar
samt fördunklar själva det ting som därigenom skulle
klarläggas:
Subsumtion under arterna förändrar det som är oförmedlat.
Vi gör oss av med det sinnliga och lyfter fram det universella. Denna förändring kallar vi abstraktion. Om vi vill
nå kunskap om yttre objekt verkar det absurt att förändra
dessa yttre objekt genom att själva agera [abstraherande] på
dem. […] Förändringen består i att vi separerar vad som är
singulärt eller yttre och förlägger tingets sanning i det som
är universellt, snarare än i det som är singulärt eller yttre.5
Det finns någonting absurt kring en subsumtionsrelation.
När det partikulära subsumeras under det universella, så
presenterar sig det universella som detta partikuläras sanning;
i själva verket verkar det som om det partikulära inte blir
81
någonting annat än en ställföreträdare för det universella som
subsumerar den. Ändå förefaller det som om det måste
bli någonting över i denna process, eftersom det abstrakt
universella alltjämt är vad det från början var, medan det
särskilda som åtskilde det partikulära från det universella
nu har abstraherats bort fullständigt. Subsumtionen verkar
alltså bära med sig ett slags herravälde eller våld gentemot det
partikulära.6
Det verkar som om Hegel, snarare än att se begreppets
rörelse som en abstraherande process där det partikulära
subsumeras under det universella, i vilken det universella
till slut uppfattas som tingets sanning, vill se denna rörelse
som upptäckten av något ”konkret universellt”. Begreppet
är redan närvarande i det partikulära, nödvändigt förmedlande och därigenom förmedlat genom dess relation till det
partikulära. I Hegels läsning av Kant är det mångfaldens ytterlighet i förhållande till förnuftets rena kategorier, som gör
att kunskapsprocessen måste vara subsumerande eftersom
det partikulära på något sätt måste inordnas under dessa
kategorier. Att Hegel själv inte beskriver begreppets rörelse
i termer av subsumtion kan ses som ett exempel på hans
försök att komma bortom de epistemologiska klyftor som
kännetecknar den ”reflektionens” ståndpunkt med vilken
han ständigt identifierar Kants filosofi, och som Lukács
vidare skulle identifiera som det borgerliga tänkandet per se.7
82
I Rättsfilosofin beskriver Hegel ändå en relation som inbegriper en subsumtion av det partikulära under det universella, lika extern som den med mångfalden under kategorierna
i Kants koncipiering – denna relation är i själva verket en
tämligen rättfram politisk dominans. Det är relationen mellan det suveräna beslutets ”universalitet” och civilsamhällets
”partikularitet”. Snarare än att försöka framställa suveränens
beslut som en konkret universalitet redan immanent i det
partikulära, framställer Hegel i det här fallet det som något
abstrakt, yttre universellt under vilket det partikulära måste
underordnas av den exekutiva makt som utövas genom polis
och domarkår:
Verkställandet och tillämpningen av suveränens beslut,
samt i allmänhet det fortsatta implementerandet och
upprätthållandet av tidigare beslut […] är åtskilda från
besluten själva. Denna subsumerande uppgift tillhör generellt
sett den verkställande makt som även inbegriper domarkårens
och polisens makt; dessa har en mer omedelbar referens till
civilsamhällets särskilda angelägenheter och de försvarar det
universellas intressen inom dessa [partikulära] ändamål.8
Utifrån Hegels användande av en kategori som han verkar
associera med en problematisk yttre relation skulle vi kunna
dra slutsatsen att han är kritisk gentemot relationen mellan
suveränen och civilsamhället, men att så är fallet är långt
ifrån självklart. För den unge Marx, liksom för många
andra, framstår Rättsfilosofin som det mest konservativa
momentet i Hegels verk, där politiskt herravälde förseglas
med den spekulativa filosofins godkännande. I Till kritiken
av Hegels rättsfilosofi kritiserar Marx Hegel för att tillämpa
subsumtionsbegreppet som en filosofisk kategori på objektivt sociala processer:
Det ironiska här är att det är just ett sådant bruk av denna
kategori som Marx själv går vidare med att utveckla. Från
och med 1861-63 års utkast till Kapitalet och framledes är
subsumtionen för Marx subsumtionen av arbetsprocessens
83
Den enda filosofiska bestämning Hegel ger regeringsmakten är
det enskildas och särskildas ”subsumtion" under det allmänna
etc.
Hegel nöjer sig med detta. På ena sidan: Kategorin av det
särskildas ”subsumtion” etc. Denna måste förverkligas. Så
tar han några av den preussiska eller moderna statens empiriska existenser (som de är, med hull och hår), som bland
annat också förverkligar denna kategori, om än icke därmed
dess specifika väsen kommer till uttryck. Den tillämpade
matematiken är också subsumtion etc. Hegel frågar inte om
detta är det adekvata, det förnuftiga sättet att subsumera.
Han håller bara fast vid den ena kategorin och nöjer sig med
att finna en motsvarande existens åt den. Hegel ger sin logik
en politisk kropp, han ger inte den politiska kroppens logik.9
84
partikulariteter under den kapitalistiska värdeförmeringens
abstrakta universalitet.10 Det verkar onekligen som om den
abstrakta kategorin finner en kropp åt sig. Marx kritik av
den tyska idealistiska filosofin upprepas alltså i hans kapitalkritik. Men felet ligger nu inte hos den spekulativa filosofen,
utan återfinns snarare i själva de kapitalistiska samhällsrelationerna. Det abstrakt universella – värdet – vars existens
sätts av utbytets abstraktion, antar en reell existens visavi
ett särskilt konkret arbete som subsumeras under det.
För Marx är abstraktionernas verkliga existens, som får
förmågan att subsumera den konkreta produktionens värld
under sig, ingenting annat än en perverterad, förtrollad och
ontologiskt inverterad verklighet. Den absurditet och det
våld som Hegel ser i subsumtionsrelationen ligger inte bara i
Hegels själva system, utan också i det kapitalistiska samhällets faktiska sociala relationer.11
Subsumtionens formalitet och realitet
Enligt Marx kan kapitalets produktionsprocess bara äga
rum när arbetsprocessen subsumeras under kapitalets
värdeförmering. För att ackumulera mervärde, och alltså
värdeförmera sig självt såsom kapital, måste kapitalet
inordna arbetsprocessen under sina egna syften och på så
vis förvandla den. Subsumtionsbegreppets rötter i den tyska
idealismen är uppenbara i det sätt på vilket Marx begriplig-
85
gör denna process: det partikulära underordnas det abstrakt
universella och förändras eller fördunklas därigenom.
Distinktionen mellan formell och reell subsumtion identifierar den implicita skillnaden mellan de två moment vi har vid
handen: kapitalet måste inordna arbetsprocessen under dess
värdeförmering – det måste formellt subsumera den – om det
ska kunna omforma processen till dess egen bild, alltså reellt
subsumera den.
I ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” sätter Marx
den formella och den reella subsumtionens kategorier i
mycket nära samband med det absoluta och det relativa
mervärdet.12 Med dessa två kategorier kan vi mer specifikt
identifiera vad som skiljer den reella subsumtionen från den
formella.
Formell subsumtion förblir enbart formell just därför
att kapitalet inte förvandlar en given arbetsprocess utan
endast fångar in den. Kapitalet kan utvinna mervärde ur
arbetsprocessen bara såsom den ges – med arbetets givna
produktivitet – endast i den mån som det förlänger den
samhälleliga arbetsdagen bortom det nödvändiga arbetet.
Det är av denna anledning som formell subsumtion endast
kan avkasta absolut mervärde: det absoluta mervärdets absoluta karaktär ligger i det faktum att dess extraherande bär
med sig en absolut förlängning av den samhälleliga arbetsdagen – det är en enkel kvantitet som överstiger vad som är
86
samhälleligt nödvändigt för att arbetare ska reproducera sig
själva.13
Arbetsprocessens subsumtion under kapitalets
värdeförmering blir ”reell” när kapitalet inte nöjer sig med
arbetsprocessen sådan den är, utan tar ett steg bortom
formellt förskansande av processen och förändrar den till
sin avbild. Genom teknologiska uppfinningar och andra
förändringar i arbetsprocessen blir det möjligt för kapitalet
att öka arbetets produktivitet. Eftersom högre produktivitet
innebär att det behövs mindre arbete för att producera
de varor som arbetarklassen konsumerar, så har kapitalet
därigenom reducerat den del av den samhälleliga arbetsdagen som ägnas det nödvändiga arbetet och samtidigt ökat
den som ägnas mervärdesarbetet. Det relativa mervärdets
relativitet ligger i det faktum att merparten av den samhälleliga arbetsdagen alltså kan vara relativt överflödig i förhållande till en minskande nödvändig del, vilket betyder att
kapitalet kan värdeförmera sig själv på basis av en given
samhällelig arbetsdags längd – eller en som till och med
avtar i absolut längd.14 Produktionen av relativt mervärde,
och den reella subsumtion genom vilken den äger rum, drivs
fram av konkurrensen mellan olika kapital: medan varornas
värde bestäms av deras samhälleligt nödvändiga arbetstid, så
sporras individuella kapitalister till initiativtagande, då introduktionen av teknologiska innovationer som ökar arbetets
87
produktivitet gör det möjligt för dem att sälja varorna till ett
pris som är högre än deras ”individuella värde”.15
Trots att Marx användning av den formella och den
reella subsumtionens kategorier står i nära samband med
systematiska kategorier som absolut och relativt mervärde,
liksom deras abstrakt filosofiska härkomst, så finns det
åtminstone två sätt på vilka vi kan anta att kategorierna har
en ”historisk” betydelse. För det första kan den formella
subsumtionen av arbete under kapital, såsom kapitalets
enkla infångande av arbetsprocessen, begripliggöras som
övergången till det kapitalistiska produktionssättet: det
är subsumeringen av ”ett redan före kapitalförhållandets
uppträdande utvecklat arbetssätt under detsamma”.16 Marx
beskriver övergången från slaveriets, jordbrukets, skråets
och hantverkets produktionsformer till kapitalistisk produktion – då producenter associerade med dessa former blev
lönearbetare – som en formell subsumtionsprocess. Det är
bara på basis av denna formella subsumtion som den reella
subsumtionen kan framskrida historiskt: formell subsumtion av arbete under kapital är både en logisk/systematisk och
historisk förutsättning för reell subsumtion.
För det andra antar reell subsumtion en historisk riktning
då den medför en konstant förändringsprocess av arbetsprocessen genom de materiella och teknologiska förändringar
som ökar arbetets produktivitet. Med dessa sekulära ök-
88
ningar i produktionen följer mer omfattande förändringar
av samhällets karaktär i allmänhet och i produktionsförhållandena mellan arbetare och kapitalister i synnerhet. Som
förändringen av arbetsprocessen enligt särskilt kapitalistiska
mått exemplifierar den reella subsumtionen den historiska
utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkrafter
som varande kapitalets produktivkrafter. Detta sker genom
samarbete, arbetsfördelningen och manufaktur, maskineri
och storskalig industri som alla diskuteras under rubriken
”Produktionen av relativt mervärde” i Kapitalets första band.
Det är av dessa anledningar som den formella och reella
subsumtionens kategorier kan synas lämpliga att begagna
för periodiseringen av den kapitalistiska historien. Det finns
onekligen en viss rimlighet i att periodisera den kapitalistiska historiens stora drag med hjälp av kategorier som
identifierar kapitalets inledande och extensiva infångande
av arbetsprocessen, samt en påföljande intensiv utveckling
av processen under en dynamisk kapitalistisk utveckling,
eftersom det på en abstrakt nivå är absolut nödvändigt för
kapitalet att dessa två moment inträffar. En sådan tillämpning av dessa kategorier har också den uppenbara fördelen
att de ligger nära kärnan av Marx systematiska förståelse
av de kapitalistiska värdeförhållandena, samtidigt som det
fångar deras historiska existens: de verkar erbjuda en möjlighet att förena system och historia. Det är med anledning av
vissa – om än inte alla – av dessa skäl som TC, Camatte och
Negri formulerade sina periodiseringar av den kapitalistiska
historien kring subsumtionsbegreppet.
89
Subsumtionens historia
I färd med en tolkning av ”Den omedelbara produktionsprocessens
resultat” skisserar Jacques Camatte en abstrakt periodisering
av den kapitalistiska historien utifrån den formella och
reella underordningen av arbete under kapital. Vad som för
Camatte skiljer den reella subsumtionens period från den
formella subsumtionen är att under den reella subsumtionen
blir produktionsmedlen ett sätt att utvinna mervärdesarbete; det ”väsentliga elementet” i denna process är fast
kapital [ fixed capital ].17 Den reella subsumtionens period
kännetecknas av tillämpningen av vetenskap i den omedelbara produktionsprocessen, så att produktionsmedlen blir
som iglar som suger ut en så stor mängd levande arbete som
möjligt.18 För Camatte kännetecknas den reella subsumtionen av arbete under kapital alltså av en inversion: den reella
subsumtionen är den period under vilken arbetarna sugs ut
av produktionsmedlen själva.
Men Camatte går längre och talar om en ”total subsumtion av arbete under kapital” där kapitalet utövar ett
fullkomligt herravälde över samhället och i själva verket
tenderar att bli samhället.18 Denna period kännetecknas av
90
att ”kapitalet blir totalitet” då kapitalet upprättas som ett
”materiellt samhälle” i det verkligt mänskliga samhällets
ställe.19 Det är som om kapitalet har kommit att omsluta
mänsklighetens sociala vara i dess helhet; som om subsumtionen varit så framgångsrik att kapitalet nu kan säga sig
vara, inte bara arbetsprocessens, utan hela det mänskliga
samhällets ”sanning”. I denna teori om total subsumtion
och ”materiellt samhälle” är det lätt att se den logik vilken
skulle driva Camatte mot en politik, som inte innebar
mycket annat än den abstrakta förvissningen om ett sant
mänskligt samhälle i motsats till en monolitisk kapitalistisk
totalitet, samt till behovet av att ”lämna denna värld”.20
Camatte är inte den enda teoretiker som beskriver den
kapitalistiska utvecklingens senaste epok i termer av ett
särskilt slags fulländande av den kapitalistiska subsumtionen;
detta är i själva verket ett genomgående tema hos flera
avvikande marxistiska traditioner. Även om Jameson i sin
marxistiska omarbetning av postmodernitetens begrepp
inte använder sig av termen ”subsumtion” så koloniseras
”själva de förkapitalistiska enklaver (Naturen och det
Omedvetna) som erbjöd extraterritoriella och arkimediska
utgångspunkter för kritisk effektivitet” och individen sänks
ned i den kapitalistiska kulturens allomfattande logik.21
Liksom hos Camatte verkar det som om den kapitalistiska
subsumtionens själva framgång gör det omöjligt för oss
91
att uppfatta det som subsumerar som något som läggs på
oss utifrån. I tesen om den ”sociala fabriken” begripliggör Mario Tronti kapitalismen som en form av fulländad
subsumtion, men detta uppfattas – i linje med operaismens
sedvanliga hoppfullhet – som ett resultat av arbetarklassens
grundläggande kreativitet och motstånd. Arbetarklassens
motstånd tvingar kapitalet att förlänga sitt herravälde bortom fabriksväggarna och ut över hela samhället. Det är tiden
för kapitalets totala seger då det sociala kapitalet dominerar
samhället i dess helhet. Med genklang av Trontis sociala
fabrikstes beskriver Negri en total subsumtion av samhället under den period som börjar efter 1968.22 Negri hävdar
att detta markerar ”slutet för en fabriksarbetande klass
som den centrala platsen för uppkomsten av revolutionär
subjektivitet”.23 Under denna period har den kapitalistiska
produktionsprocessen uppnått en sådan hög utvecklingsnivå
att den till och med omfattar den sociala produktionens
minsta beståndsdel. Den kapitalistiska produktionen är inte
längre begränsad till den industriella produktionens sfär,
utan är snarare diffus och äger rum ute i samhället. Det
samtida produktionssättet ”är denna subsumtion”.24
Trots att han frekvent tillämpar subsumtionskategorierna
historiskt varnar Negri för att ”upprätta en naturhistoria
över den framskridande subsumtionen av arbete under
kapital och åskådliggöra värdeformen i färd […] med att
92
fullända sina mekanismer”.25 I vad som verkar vara ett
försök till en autonomistisk ”kopernikansk vändning”
inom subsumtionens periodisering beskriver Negri därför
de särskilda klassammansättningar och motståndsmodeller, som korresponderar med den kapitalistiska historiens
olika perioder. Med den första fasen av storskalig industri
korresponderar den proletära rörelsens exproprierande
fas (1848-1914) och den ”professionelle arbetaren” eller
”hantverkaren”; med den andra fasen korresponderar den
”revolutionära rörelsens alternativa fas” (1917-1968) och en
klassammansättning baserad på ”massarbetarens” hegemoni;
och slutligen korresponderar den ”socialiserade arbetaren”
(operaio sociale) och den proletära ”självvärdeförmeringens”
”konstituerande” modell med den kapitalistiska utvecklingens innevarande fas. På ett liknande sätt identifierar subsumtionens historiska perioder för TC inte bara kapitalets egen
historia, utan också särskilda kampcykler. Men i stället för
att vara resultatet av en ”kopernikansk vändning” tillbaka
till arbetarklassens positivitet, så är subsumtionens historia
för TC identisk med kampcyklerna och kapitalets historia,
eftersom subsumtionens kategorier periodiserar relationen
mellan kapital och proletariat.
TC följer Marx i det att de visar på ett samband mellan
den formella och reella subsumtionens kategorier och det
absoluta och relativa mervärdets. Nyckeln till TC:s historiska
93
periodisering ligger i deras tolkning av denna systematiska
inbördesrelation mellan kategorierna. Absolut och relativt
mervärde är för TC kapitalets begreppsliga bestämningar,
medan formell och reell subsumtion är kapitalets historiska
konfigurationer. Medan den formella subsumtionen av
arbete under kapital fortskrider på det absoluta mervärdets
basis, så är relativt mervärde både den reella subsumtionens
grundläggande princip och dynamik; det är principen som
”strukturerar omstörtningen av den reella subsumtionens
första fas”.26 Relativt mervärde är alltså den princip som förenar de båda faser i vilka TC delar upp den reella subsumtionen på ett sätt som gör det möjligt att förklara den reella
subsumtionens förändring (samt dess följande uppdelning
i faser): ”den reella subsumtionen [har] en historia eftersom
den har en dynamisk princip som formar den, får den att
utvecklas, uppställer olika former för värdeförmeringsoch cirkulationsprocessen som fjättrar och transformerar
dem”.27
TC gör en begreppslig distinktion mellan formell och
reell underordning vad gäller deras utsträckning: formell
subsumtion påverkar bara den omedelbara produktionsprocessen, medan reell subsumtion sträcker sig bortom
produktionssfären till samhället i dess helhet, precis som
hos Camatte och Negri. Formell subsumtion korresponderar
för TC alltså med den kapitalkonfiguration som baseras på
94
utvinnande av absolut mervärde, vilket – per definition – är
begränsat till den omedelbara arbetsprocessen: kapitalet
tar över en existerande arbetsprocess och intensifierar den
eller förlänger arbetsdagen. Men relationen mellan reell
subsumtion och relativt mervärde är mer komplex. Arbetets
tilltagande produktivitet som följer på förändringar i arbetsprocessen kan bara öka det relativa mervärdet om denna
tilltagande produktivitet samtidigt sänker värdet på de varor
som ingår i arbetarklassens konsumtion. Som sådan sätter
den reella subsumtionen proletariatets reproduktion på spel
såtillvida att lönerna blir en variabel kvantitet påverkad av
produktiviteten i de industrier, som producerar de varor som
arbetarna måste konsumera för att reproducera arbetskraften. Reell subsumtion etablerar alltså det inre systematiska
och historiska sambandet mellan proletariatets och kapitalets
reproduktion:
Den relativa mervärdesproduktionen påverkar alla samhälleliga kombinationer, från arbetsprocessen till de politiska
formerna för arbetarnas representation, genom integrationen av arbetskraftens reproduktion i kapitalets cykel,
kreditsystemets roll, konstitutionen av ett specifikt kapitalistiskt marknadssystem… och vetenskapens inordning under
kapitalet… Reell subsumtion är en samhällsomvandling,
inte enbart en omvandling av arbetsprocessen.28
95
Proletariatets och kapitalets reproduktion blir alltmer
sammantvinnade genom reell subsumtion; den integrerar de
båda kretsarna (arbetskraftens och kapitalets reproduktion)
som själva klassrelationens självreproduktion (och självförutsättning). TC definierar alltså den reella subsumtionen av
arbetet under kapitalet som att ”kapitalet blir ett kapitalistiskt
samhälle, det vill säga förutsätter sig självt i sin utveckling
och i skapandet av sina organ”.29
Kriteriet för den reella subsumtionens herravälde – som
själv definieras i termer av arbetsprocessens förändringar –
måste alltså sökas utanför arbetsprocessen, i arbetskraftens
(både politiska och socioekonomiska) reproduktionsmodaliteter, vilka följer på, och i viss mån bestäms, av de materiella
förändringar som uppnås genom arbetsprocessen. Exempel
på sådana modaliteter innefattar det sociala välfärdssystemet, ”uppfinningen av den arbetslöses kategori” och vikten
av fackliga rörelser [trade unionism]. Alla dessa ”säkrar (och
bekräftar) att arbetskraften inte längre har några möjliga
’vägar ut’ ur sitt utbyte med kapitalet inom ramen för
denna specifikt kapitalistiska arbetsprocess”. Det är dessa
arbetskraftens reproduktionsmodaliteter, som förändras
fundamentalt genom den omstrukturering av de kapitalistiska klassförhållandena som börjar under 1970-talet. Och
det är på basis härav som TC hävdar att ”de breda förändringsfaserna vid nivån för den generella reproduktionen av
96
proletariatet” ska fungera som ett ”kriterium för den reella
subsumtionens periodisering.”30
TC:s periodisering har ett nära samband med den som
Negri föreslog. Fram till och med sekelskiftet eller omkring
första världskriget kännetecknas den formella subsumtionsfasen för TC av proletariatets positiva självrelation som
klassrelationens ytterlighet. Under denna period affirmerar
proletariatet sig självt såsom det produktiva arbetets klass,
mot kapitalet, som är en ”yttre begränsning från vilken
proletariatet måste befria sig självt”.31 Proletär ”självaffirmation” kan aldrig leda till proletär självnegering och kapitalets
negering; under denna period var den kommunistiska revolutionen alltså omöjlig, eller snarare bar den kommunistiska
revolutionen, som affirmation/frigörande av arbete, kontrarevolutionen inom sig. Övergångsfasen till kommunism
visar sig inte vara något annat än kapitalackumulationens
förnyelse och bestämdes som sådan av själva klassförhållandens konfiguration och den (kontra-)revolutionära rörelse
som denna konfiguration av klassförhållandena skapade.
Under den följande ”första fasen av reell subsumtion
av arbete under kapital” (från första världskriget till slutet
av 1960-talet) blir relationen mellan kapital och proletariat
alltmer intern på det att ”den autonoma affirmationen av
klassen träder in i en motsättning med sin klättring mot
makten inom kapitalet, då den alltmer är själva kapitalets
97
reproduktiva rörelse”. Under övergången från formell till
reell subsumtion genomgår klassförhållandena en kvalitativ förändring eftersom proletariatets reproduktion nu,
via särskilda förmedlingar, alltmer integreras i kapitalets
reproduktionscykel. Dessa innefattar arbetarrörelsens
institutionella former, fackförbund, kollektivavtal och
produktionsöverkommelser, keynesianism och välfärdsstaten, världsmarknadens geopolitiska uppdelning i åtskilda,
nationella ackumulationsområden och – på en högre nivå –
ackumulationszoner (Öst och Väst).
Formell subsumtion och den första fasen av reell
subsumtion av arbete under kapital kännetecknas av
proletariatets programmatiska självaffirmation, men den
reella subsumtionens första fas visar sig alltmer vara denna
proletära självaffirmations nedgång, till och med som
proletariatet blir allt starkare inom klassförhållandena. I
och med den kapitalistiska omstruktureringen efter 19681973 – vilken måste förstås som en omstrukturering av
relationen mellan kapital och proletariat – upplöses alla
dessa förmedlingar åtminstone tendentiellt. Den nya perioden – den ”reella subsumtionens andra fas av arbete under
kapital” – kännetecknas av en mer omedelbar intern relation
mellan kapital och proletariat, och motsättningen mellan
dem sker således omedelbart på klassreproduktionens nivå.
Den proletära programmatiska självaffirmationen är nu död
98
och begraven, men klassmotsättningarna är lika skarpa som
någonsin tidigare. Det enda revolutionära perspektiv som
den innevarande kampcykeln tillhandahåller är proletariatets
självnegation och kapitalets påföljande avskaffande genom
kommuniseringen av relationer individer emellan.
Kritik av subsumtionens historia
De periodiseringar som Camatte, Negri och TC föreslår gör
anspråk bortom den omedelbara produktionsprocessen. Camatte och Negri håller den reella subsumtionen för samhällets
sanning, medan formell och reell subsumtion för TC kan
sägas känneteckna den grundläggande relationen mellan
kapital och arbete på ett sätt som inte går att begränsa till
den omedelbara produktionsprocessen. Det kan framstå
som att det finns viss täckning hos Marx för att ägna sig åt
ett sådant bruk av dessa kategorier eftersom Marx refererar
till förändringar i den faktiska samhälleliga relationen
mellan kapitalist och arbetare som – bortom produktionen –
uppstår med eller som ett resultat av reell subsumtion:
I och med den reella subsumtionen av arbete under kapital
äger en fullständig revolution rum i själva produktionssättet, i arbetets produktivitet och i relationen – inom produktionen – mellan kapitalisten och arbetaren, liksom i det
samhälleliga förhållandet mellan dem.
Subsumtion innebär i själva verket mer än bara underkastelse.
Subsumieren betyder verkligen ”att införliva i någonting”,
99
Det är uppenbart att världen bortom den omedelbara
produktionsprocessen själv förändras dramatiskt i och
med det oupphörliga revolutionerandet av produktionen
som äger rum under den reella subsumtionen. Det viktiga
klargörandet här är hur som helst att dessa förändringar
sker med – eller som ett resultat av – den reella subsumtionen
av arbetsprocessen under värdeförmeringen: de utgör inte
med nödvändighet någon aspekt av den reella subsumtionen
i sig; inte heller definierar de den, och de kan i själva verket
faktiskt ses som rena effekter av den reella subsumtionen.
Trots att mycket betydelsefulla förändringar i samhället som
helhet – och i relationen mellan kapitalist och arbetare – kan
härstamma från den reella subsumtionen av arbetsprocessen
under kapitalet, så följer därav inte att dessa förändringar
själva kan teoretiseras i termer av subsumtionsbegreppen.
Som vi sett har subsumtionen en distinkt ontologisk
karaktär. Det våld som utövas av en subsumerande kategori
återfinns i det faktum att den är kapabel att framställa sig
själv som sanningen hos själva det ting den subsumerar, att
förändra det partikulära till ett rent förverkligande av något
universellt. När arbetsprocessen subsumeras under värdeförmeringen blir den kapitalets egna omedelbara produktionsprocess. Som Camatte hävdar:
100
”att underordna”, ”att implicera”, så det verkar som om
Marx ville indikera att kapitalet skapar sin egen substans ur
arbetet, att kapitalet införlivar arbetet inom sig självt och
gör det till kapital.32
Under både reell och formell subsumtion är arbetsprocessen
kapitalets omedelbara produktionsprocess. Inget liknande
kan sägas om någonting bortom produktionsprocessen,
för det är bara produktionen som kapitalet gör direkt
anspråk på som sin egen. Medan det är sant att kapitalets
värdeförmering i dess helhet är förenandet av produktionsoch cirkulationsprocesserna, liksom kapitalet bär med sig
förändringar i världen bortom dess egna omedelbara produktionsprocess, så kan dessa förändringar inte per definition begripliggöras i samma termer som de vilka äger rum
inom den reella subsumtionens process. Ingenting som är
externt i förhållande till den omedelbara produktionsprocessen blir verkligen kapital eller subsumeras, strikt sett, under
kapitalet.
Även om vi skulle acceptera idén om en förlängning
av den reella subsumtionen bortom den omedelbara produktionsprocessen, så är det tveksamt om det är lämpligt
att använda subsumtionen som periodiseringskategori.
Eftersom formell subsumtion är den reella subsumtionens
såväl logiska som historiska förutsättning, karakteriserar
den inte bara en historisk epok, utan den kapitalistiska
101
historiens helhet. Och även om den formella subsumtionen
måste föregå reell subsumtion, så kan reell subsumtion
inom ett område, enligt Marx, dessutom ligga till grund för
ytterligare formell subsumtion inom andra områden. Om
subsumtionskategorierna över huvud taget är möjliga att
applicera på historien kan det alltså bara ske på ett ”ickelinjärt” vis: de kan inte på ett simpelt eller enkelriktat vis til�lämpas på klassrelationernas historiska utveckling. Även om
vi på en total nivå rimligtvis kan säga att arbetsprocessen
vid varje given nivå i dessa relationers utveckling är ”mer”
eller ”mindre” verkligt subsumerad under värdeförmeringens process än vid något annat givet tillfälle, så kan detta
bara vara ett vagt och tvetydigt påstående som svårligen
formar en systematisk grund för någon beskrivning av
verkliga historiska utvecklingar.
Vissa teoretikers - exempelvis Patrick Murrays och
Chris Arthurs - arbete inom värdeformsteorin eller den
systematiska dialektiken kastar ytterligare tvivel över periodiseringen. Även om formell subsumtion väl kan föregå
reell subsumtion tidsmässigt inom varje givet kapital, så är
reell subsumtion ett begrepp som för Arthur är inneboende
i kapitalbegreppet från början.33 Om reell subsumtion alltså
är någonting som alltid varit implicit för kapitalismen, som
bara aktualiseras under den kapitalistiska historiens gång,
skulle detta också underminera varje försök att avgränsa
102
en specifik period av reell subsumtion. Murray hävdar
att termerna ”formell subsumtion” och ”reell subsumtion” främst refererar till subsumtionens begrepp och bara
sekundärt – om alls – till historiska stadier. Enligt Murray
överväger Marx möjligheten för en tydligt historisk nivå för
enbart formell subsumtion, men hittar inga bevis för någon
sådan.34
Om subsumtionen inte kan tillämpas rigoröst på
historiska perioder per se, eller för att analysera någonting
bortom den omedelbara produktionsprocessen, måste vi
dra slutsatsen att det inte är en lämplig kategori för en
periodisering av kapitalismens historia. Vi behöver andra
kategorier genom vilka vi kan förstå utvecklingen av de
kapitalistiska klassrelationernas totalitet, och det på ett
sätt som inte är begränsat till produktionsprocessen allena.
Men vad som står på spel är någonting mycket mer än att
få den korrekta uppsättningen kategorier. Att så många
periodiseringar, oavsett deras kategoriska ramverk, sammanstrålar runt samma datum 35 – som ser att en särskilt
grundläggande brytning ägde rum mellan det sena 60-talet
och mitten av 70-talet – är en tydlig indikation på att det
ligger något mer i periodiseringen än en afatisk upprepning
av termer, perioder och godtyckliga sammanställningar
av data. Dessa periodiseringar – och i synnerhet TC:s – är
övertygande eftersom de säger oss någonting trovärdigt
103
om klassrelationens karaktär sådan den existerar i dag. Men
kategoriska ramverk är naturligtvis inte neutrala och en
problematisk kärnkategori kommer att få implikationer för
resten av teorin.
TC:s formella subsumtionsfas har mycket gemensamt
med regulationsskolans uppfattning om en period av extensiv ackumulation, och båda förlägger faktiskt en övergång
från dessa respektive faser kring första världskriget. Det
är först vid denna punkt som den reella subsumtionen
inleds för TC, därför att det är här som arbetets tilltagande
produktivitet börjar göra konsumtionsvarorna billigare och
alltså ömsesidigt implicerar arbetarklassens och kapitalets
reproduktion. Före masskonsumtionens verkliga utveckling
måste ackumulationen även för regulationisterna i första
hand vara extensiv. I båda fallen ses en period av främst
absolut utvinnande av mervärde, som existerande före
utvecklingen av det ”specifikt kapitalistiska produktionssättet” och en förflyttning av fokus till relativt mervärde.
Men, som Brenner och Glick kraftfullt hävdat, så finns det
betydande problem med denna föreställning om en period
av extensiv ackumulation.36 Den kapitalistiska produktionen
tenderar att varufiera och göra konsumtionsvarorna billigare redan från början och jordbruket är inte någonting
som kapitaliseras sent, bortsett kanske från i särskilda fall
såsom Frankrike vars lantliga landskap genom 1800-talet
104
alltjämt styrdes av självägda småbruk. Det är lockande att
gissa att vad som förefaller ”matcha” det franska fallet med
begreppet om den formella subsumtionens historiska fas är
den egentliga grunden för TC:s periodisering. Men om så är
fallet, så är livskraftigheten hos åtminstone denna aspekt av
periodiseringen av den kapitalistiska klassrelationens historia
per se ytterst tveksam.
Vår kritik av TC:s subsumtionshistoria behöver ändå
inte leda oss till att avvisa allting i TC:s teori en masse. Vi
behöver naturligtvis tänka igenom implikationerna för vad
det innebär att göra sig av med subsumtionen som historiskt
begrepp. Men det är i programmatismens begrepp och i analysen av den åtföljande perioden fram till det innevarande
som teorins hjärta återfinns. Programmatismens begrepp
klarlägger viktiga dimensioner i klasskampen sådan den såg
ut genom större delen av 1900-talet och hjälper oss alltså
att förstå det sätt på vilket världen har förändrats. Kanske
har TC genom detta uppmärksammande av brytpunkter
inte skyggat undan från att klarsynt konfrontera kampernas
karaktär som de ser ut i dag, eller från att fortsätta att ställa
den kommunistiska teorins fundamentala fråga:
hur kan proletariatet genom att agera strikt som en klass i det
kapitalistiska produktionssättet i motsättningen med kapitalet inom
detta produktionssätt avskaffa kapitalet, alla klasser och därmed sig
självt; det vill säga, hur kan proletariatet producera kommunism?37
105
1. Med programmatism åsyftar Endnotes de politiska rörelser och organisationer som såg socialismens implementerande som ett programs
förverkligande. Möjligheten till socialism hittades därför i arbetarklassens position på fabriken och inom samhället, i proletariatets förmåga
att förvandla sin egen position i produktionen till en maktposition
kapabel att åstadkomma förändring. Nu ligger möjligheten till revolution – menar Endnotes – utanför arbetarklassens affirmation av sin egen
ställning i produktionen, nämligen i negationen av klassens själva vara.
(Red. anm.)
2. ”Till ett begrepps funktion hör nu även en funktion hos omdömeskraften varigenom ett föremål subsumeras under begreppet…” Kant,
Immanuel, Kritik av det rena förnuftet, Stockholm: Thales, 2004, s. 335.
3. ”Nu är det uppenbart att det måste finnas ett tredje, något som måste
vara likartat med å ena sidan kategorin, på andra sidan framträdelsen och
som gör den förras tillämpning på den senare möjlig. Denna förmedlande föreställning måste vara ren (helt utan empiriskt innehåll) och ändå
vara å ena sidan intellektuellt, å andra sidan sinnlig. En sådan föreställning
är det transcendentala schemat.” Ibid., s. 239.
4. Marx, Karl, Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Bok 1, Kapitalets
produktionsprocess, Staffanstorp: Cavefors, 1969, s. 48.
5. Hegel, Georg W. F., Lectures on logic: Berlin, 1831, Bloomington, Indiana
University Press, 2008, ss. 12-13.
6. I engelska översättningar av Marx brukar den tyska termen ”subsumtion”
ofta återges som ”domination’”snarare än ”subsumption”. Trots att denna
översättning är problematisk i den meningen att den fördunklar begreppets logiska/ontologiska betydelse, så är den lämplig då den identifierar
att den på något vis har med våld att göra. (Det samma kan naturligtvis
sägas om de svenska översättningar som återgivit tyskans ”subsumtion”
med svenskans ”underordning”. Ö.a.)
7. För en diskussion kring dessa aspekter av relationen mellan Kant-HegelMarx i termer av värdeformer, se Rubin, Isaac, Essays on Marx’s theory of
value, Detroit, Mich, Black & Red, 1972, s. 117.
8. Hegel, Georg W. F., Elements of the philosophy of right, Cambridge University
Press, Cambridge, 1991, s. 328.
106
9. Marx, Karl, “Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin”, i Marx, Karl &
Engels, Friedrich, Filosofiska skrifter: skrifter i urval, Lund: Cavefors, 1978,
s. 56f.
10.Om subsumtionskategorin i Grundrisse används på ett vitt omfattande
och osystematiskt vis så är det i 61-63 samt 63-64 års utkast till Kapitalet
som Marx utvecklar ett subsumtionsbegrepp som sätter arbetsprocessen
under kapitalets värdeförmerings. Subsumtionens problematik kan ses
som implicit inverkande eller karaktäriserande den mellersta tredjedelen
av Kapitalets första band och det absoluta respektive relative mervärdets
kategorier, även om subsumtionskategorierna endast refereras explicit i
ett avsnitt. Marx, Karl, and Friedrich Engels, Karl Marx, Frederick Engels
Collected Works, New York: International Publishers, 1996, s. 511.
11.Se ”The Moving Contradiction” i Endnotes #2.
12.L iksom produktionen av det absoluta mervärdet kan betraktas som ett
materiellt uttryck för arbetets formella underordnande under kapitalet, så
kan produktionen av det relativa mervärdet betraktas som arbetets reella
underordnande under kapitalet. Marx, Karl, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Marx, Karl & Engels, Friedrich, Ekonomiska
skrifter: skrifter i urval, Staffanstorp: Cavefors, 1975, s. 621.
13.A--------B-C
A--------B--------C
Fig. 1. Absolut mervärdesutvinning på basis av formell subsumtion.
Arbetsdagens nödvändiga del (A-B) har här en sådan magnitud att den
enda möjligheten att öka omfattningen på mervärdets del (B-C) är
genom att förlänga arbetsdagen ”absolut” (A-C).
14.A-------------B--C
A---------B’--B--C
Fig. 2. Relativ mervärdesutvinning på basis av reell subsumtion.
Arbetsdagens längd (A-C) har en sådan given omfattning att den enda
möjligheten att öka omfattningen på mervärdets del (B-C) är att minska
arbetsdagens nödvändiga del (A-B). Det anhopade mervärdet blir på
detta vis ”relativt” mervärde.
15.Marx 1975, s. 620.
16.Ibid., s. 618.
107
17.Camatte, Jacques, Capital and Community, London: Unpopular Books, 1988, s. 43.
18.Ibid., s. 45.
19.Ibid.
20.Jacques Camatte (1995): ”This World We Must Leave” i This World We
Must Leave: and Other Essays. London: Autonomedia.
21.Fredric Jameson (1991): Postmodernism, or, the cultural logic of late capitalism.
London: Verso, s. 48f.
22.A ntonio Negri (1996): ”Twenty Theses on Marx, Interpretation of the
Class Situation Today”, i S. Makdisi, C. Casarino och R. Karl (red.) Marxism beyond Marxism. New York: Routledge, s. 159.
23.Ibid. s. 149.
24.Ibid.
25.Ibid. s. 151.
26.T héorie Communiste (2006), ”Ett svar till Aufheben”, Riff-Raff #8, s.
159f.
27.Ibid. 160. Modifierad översättning.
28.Ibid. 161.
29.Ibid. 168.
30.T héorie Communiste (2006): "Théorie Communiste. En introduktion
för några unga lyonesare”, Riff-Raff #8, s. 62.
31.Ibid. 63.
32.Camatte (1988), s. 72.
33.Chris Arthur (2002): The New Dialectic and Marx’s Capital. London: Brill.
s. 76.
34.Patrick Murray (2004): ”The Social and Material Transformation of
Production by Capital Volume 1”, i R. Bellofiore och N. Taylor (red.) The
Constitution of Capital. Houndmills, Balsingstoke, Hampshire: Palgrave
Macmillan, s. 252.
35.Utöver de redan nämnda skulle vi kunna addera regulationsskolan, den
sociala struktur- och ackumulationsskolan samt Unoskolan.
36.Robert Brenner och Mark Glick (1991): ”The Regulation Approach:
Theory and History”, i New Left Review jul/aug 1991, s. 45-119.
37.Théorie communiste (2006): ”Théorie communiste. En introduktion för
några unga lyonesare”, Riff-Raff #8, s. 60.
Kämpa tillsammans!
ORGANISERAD SPONTANITET
Amadeo Bordiga och Jacques Camatte om
organisation och spontanitet
Vår definition av partiet lyder: projiceringen av morgondagens människa in i nuet.
Borgerlig ekonomi är ekonomi med dubbel bokföring. Den borgerliga individen är inte en människa, utan ett företag.
Amadeo Bordiga
Socialismen är, som vi försöker hamra in gång på gång, erövringen av
totalprodukten ... inte bara av mervärdet … Erövringen, vi säger det
igen, av hela värdet vilket kommer att innebära värdets förstörelse på
samma sätt som erövringen av makten innebär maktens förstörelse.
Enbart om den samhälleliga gemenskapen erövrar totalprodukten
kommer det att vara möjligt att använda den förhöjda produktiviteten
till att minska arbetstiden till ett minimum.
Amadeo Bordiga
109
Amadeo Bordiga
Man kan bara tala om proletärernas seger i den mån som man samtidigt bejakar att de inte kommer att realisera den såsom proletärer,
utan genom att negera sig själva och framhålla människan.
110
Jacques Camatte
Frågan om klassmedvetande har ofta varit utgångspunkten
för revolutionär teori. Om proletariatet inte är medvetet om
sin förmåga att förändra samhället, hur ska arbetarklassen
då kunna omkullkasta kapitalismen? Vänsterintellektuellas uppdrag blir utifrån denna förståelse av förändring att
förmedla ett tydligt budskap till arbetarklassen. Massorna
ska erhålla ett medvetande, en ideologi som syftar till att
intensifiera deras vardagliga kamper och göra dem revolutionära. Mot detta synsätt har andra riktningar inom arbetarrörelsen – rådssocialister och andra – betonat vikten av
arbetarklassens spontanitet. Ideologiproduktion är för dessa
strömningar av sekundär betydelse, eftersom det är kapitalismens utveckling mot kris och dyrtid som kommer att
radikalisera massorna och ställa dem inför nödvändigheten
av en revolution. Den här dialektiken mellan subjektiva och
objektiva omständigheter är inget man enkelt kan överskrida
eftersom den produceras av kapitalismen själv. Det subjektiva behovet av revolution genereras stundtals även om den
objektiva möjligheten till förändring inte existerar, och de
tillsynes perfekta omständigheterna för revolt producerar
inte alltid den kader som skulle kunna ha möjligheten
111
att ta tillfället i akt. Vi är sålunda instängda i en situation
där subjektivitet och objektivitet separeras, där form och
innehåll av nödtvång spaltas upp och skiljs från varandra.
Denna uppspaltning och fetischering av det subjektiva och
objektiva är emellertid också vad som möjliggör klasskamp
och förändring, eftersom arbetaren såväl separeras och
alieneras från sitt arbete, sin egen subjektivitet, som från
den totala produkt hon producerar tillsammans med andra
arbetare som en frånskild objektivitet. Den som därför tror
att revolutionen kommer när objektivitet och subjektivitet
korrelerar, som om kris och förändring skulle handla om
matematisk kalkylering, är ute på tunn is. Krisen i sig åstadkommer enbart ett vidgande gap mellan arbetarklassens
behov och dess förmåga att realisera dem. Krisen främmandegör proletariatet från det som gör den till en arbetande
klass: möjligheten att sälja sin arbetskraft på en marknad.
Men om alienationen och krisen har någon betydelse för
marxistisk teori är det att den är revolutionär. Alienationen
möjliggör inte bara mänskligt lidande utan även radikal
förändring. Krisen omförhandlar de villkor som gör det
rationellt att lyda sin chef och frivilligt acceptera sin roll som
arbetare, medborgare och konsument.
Vår utgångspunkt är att de subjektiva och objektiva omständigheterna för revolutionär förändring sällan sammanfaller på ett enkelt sätt, vilket innebär att såväl metafysiska
112
spekulationer om historisk nödvändighet som voluntaristiska
idéer om aktivism måste överskridas. Den skillnad mellan
determinism och voluntarism, nödvändighet och frihet,
organisation och spontanitet, som kan sägas representeras av
V.I. Lenins partiteori och Rosa Luxemburgs syn på massorganisering och spontanitet kräver en syntes – och vi menar
att en sådan kan utvecklas genom en läsning av Jacques Camattes och Amadeo Bordigas skrifter. Amadeo Bordiga var
en av grundarna av det italienska kommunistpartiet 1921.
Han var partiets förste ordförande och senare ledare för
den vänsterfraktion som förespråkade en antiparlamentarisk
linje. Denna vänster inom partiet kritiserade den nationalistiska och protostalinistiska utveckling som det italienska
kommunistpartiet slog in på i takt med Antonio Gramscis
linje som vann på kongressen i Lyon 1926, och som redan
innan inneburit att man övergett strategin med en ekonomisk enhetsfront mot fascisterna för en politisk enhetsfront.
Bordiga var en motståndare till denna utveckling och argumenterade för en enhetsfront underifrån. I stället för att slå sig
samman med det socialdemokratiska parti som man precis
brutit med på grund av dess chauvinism i en politisk enhetsfront, argumenterade Bordiga för att man genom fackföreningarna och andra arbetsplatsorganisationer skulle forma en
ekonomisk enhetsfront mot fascisterna. Fackföreningen och
andra ekonomiska organisationer, inte partierna, var därför
113
utgångspunkten i Bordigas antifascistiska praktik, vilket
innebar att han inte motsade sig att samarbeta med varken
socialistiska, liberala eller ens konservativa arbetare om
fackföreningen var utgångspunkten. På detta sätt menade
Bordiga att den antifascistiska praktiken kunde underordnas
en strategi, som inte bara syftade till att besegra fascisterna
utan även leda kommunistpartiet till makten. Denna strategi
stötte dock på patrull i Komintern, den kommunistiska internationalen. Det italienska kommunistpartiet tvingades av
Moskva in i den process av en så kallad bolsjevisering, som
innebar att de europeiska partierna i Komintern i praktiken
förvandlades till Sovjetunionens utrikespolitiska instrument.
Detta var för Bordiga fatalt eftersom Sovjetunionen av nöd
skulle utvecklas i en alltmer (stats)kapitalistisk inriktning om
inte den revolutionära processen spreds i Västeuropa. Bolsjeviseringen ledde till det klimat av censur och angiveri inom
den kommunistiska rörelsen, som senare innebar att Josef
Stalin fick makten och därmed en gång för alla bekräftade
den diktatoriska och kontrarevolutionära utveckling som
den så kallade vänstern inom den kommunistiska rörelsen
mycket tidigt varnade för. Bordiga blev förloraren i denna
strid som till sist besegrade hela arbetarrörelsen och har
därför som så många andra oppositionella marxister levt sitt
liv som en av arbetarrörelsens dissidenter som kanske först i
dag på allvar kan återupptäckas och läsas.
114
Camatte är en av de marxistiska filosofer och aktivister
som i samband med upproren 1968 försökte tillgodogöra sig
Bordigas teorier om kapitalismen och klasskampen genom
att sätta dem i relation till en ny verklighet och en ny tid.
Camattes största gåva till diskussionen om revolutionär
förändring är hans förklaring hur arbetarklassens parti
kan analyseras i relation till den kapitalistiska ekonomins
formbestämmelser. Det Bordiga och Camatte kallade det
kommunistiska partiet, som alltså inte ska förstås som ett
parlamentariskt parti utan som arbetarklassens revolutionära
organisering, kan enligt dem inte enbart inrikta sig på ett
enkelt maktövertagande utan ska redan i sin omedelbara
organisering utveckla en taktik och strategi, som försvagar
det som möjliggör kapital: lönearbetet, varuformen och det
monetära utbytet. I den här essän kommer vi framför allt att
diskutera Jacques Camattes syn på organisering men också
beskriva Bordigas syn på revolutionär förändring. Amadeo
Bordiga delade leninismens utgångspunkt om nödvändigheten av ett avantgarde, ett parti som leder klassen till
segern. Detta parti, menar Camatte, kan dock inte identifieras med vänsterns olika bokstavskombinationer utan bör
förstås som en historisk och materiell kraft som reser sig ur
klasskampens utveckling. Partiet är utifrån detta perspektiv
organiserad spontanitet snarare än spontanitet som leder över
till organisation, och det är denna intressanta förståelse av
förändring och kommunism som gör Camatte och Bordiga
till samhällskritiker värda att ta på allvar i dag.
115
Partiet för kommunism och mot arbete
Jacques Camatte är i Sverige kanske främst känd som en
inspiratör för olika insurrektionella projekt, såsom författarna till Det stundande upproret, och säkerligen också för sin
kritik av den myt om proletariatet som han efter de proletära
kampernas nederlag på sjuttiotalet började teoretisera. Proletariatet var för den civilisationskritiske Camatte inte längre
ett subjekt kapabelt att åstadkomma en radikal samhällsförändring, utan ett moment i kapitalismens utvecklingsgång
oförmöget att på egen hand bryta sig loss från kapitalet. Den
Camatte som vi diskuterar i denna text är dock marxisten,
om inte leninisten Camatte. Det är den Camatte som intresserade sig för hur arbetarklassen formeras som en materiell
kraft, ett historiskt parti, för att segra i kampen mot kapitalet; om än genom att omvandla klasskampen till en process
som bryter sönder grundbetingelserna för klasskampen själv.
Vi ställer inte frågan varför Camatte övergav marxismen
utan närmar oss revolutionsteorin som Camatte utvecklade
utifrån analyser av klasskampen på sextio- och sjuttiotalen
samt utifrån textnära tolkningar av framför allt Marx verk.
Denna vändning till arkivens texter kan i sig inte leda till
något annat än filologi, men med hjälp av Marx hoppades
116
Camatte och hans kamrater bjuda motstånd mot den socialistiska arbetarrörelse som Sovjetunionen och socialdemokratin lett in i en kontrarevolutionär utveckling.
I boken Capital et Gemeinwesen analyserade Camatte ett
flertal av Marx ekonomikritiska verk utifrån en förståelse av
kommunismen som en rörelse som reser sig ur ekonomins
interna motsättningar. Maktövertagandet måste handla om
något annat än att de existerande produktivkrafterna styrs i
arbetarnas tjänst, vilket var både den socialdemokratiska och
stalinistiska rörelsens grundperspektiv. Det som förvandlat
arbetarrörelsen till en kraft som på demokratisk eller diktatorisk väg moderniserade kapitalismen, i stället för att fasa
ut den kapitalistiska ekonomin ur de grundbetingelser som
förvägrar en sann socialistisk utveckling, byggde i slutändan
på att arbetarrörelsen i väst och öst inte konfronterat rikedomens form som kapital. Strategin för denna arbetarrörelse
var inte att erövra totalprodukten och därigenom undergräva
värdeproduktionen, utan antingen en form av självförvaltning av ekonomin eller en statligt mer eller mindre utvecklad
(och mer eller mindre totalitär) planekonomi. Detta var en
olycklig utveckling; för om inte arbetarrörelsen motsätter sig
de produktionsförhållanden som förvandlar arbete till lönearbete och produktionsmedel till kapital kommer den misslyckas att omvandla kapitalismen till ett klasslöst samhälle,
menade Bordiga. Han skrev: “Som marxister kan vi fråga oss
117
själva vilken historisk process som leder till socialism, och vi
kan fråga vilka samhälleliga förhållanden som kommer att
vara förhärskande. Det skulle vara idiotiskt att svara på bägge
frågorna med arbetarkontroll, självförvaltning av fabriken,
eller de andra idéer som brukar komma från idéen om proletariatets självbestämmande. Vad utvecklingen från en fullt
utvecklad kapitalism till socialism anbelangar har vi redan
för ett sekel formulerat att proletariatet måste … organiseras
… i ett politiskt klassparti och proletariatet måste bli den
härskande klassen. Enbart vid detta läge börjar kontrollen
och förvaltningen av produktionen, men inte på företaget
och inte av de anställda, utan på den samhälleliga nivån
och av klasspartiet genom den proletära staten. … Under
socialismen finns det inte längre någon skillnad mellan
producenter och icke-producenter för det finns inte längre
några klasser. Socialismens innehåll … är inte proletariatets
självbestämmande, och det är inte heller självförvaltningen
och kontrollen av produktionen, utan arbetarklassens försvinnande, det är utbytets och lönearbetets försvinnande och
därmed äntligen förintandet av utbytet av arbetskraft mot
pengar och slutligen företagets försvinnande.” Möjligheten
till förändring ligger utifrån detta perspektiv i ett omedelbart
angrepp på de institutioner och förhållanden som tvingar
mellanmänskliga förhållanden att förmedlas genom pengar,
varor och kapital. Det räcker inte med att jaga ut kapita-
118
listerna ur företagen och fabrikerna. Det är en populistisk
kritik av kapitalismen som identifierar de rika, kapitalistklassen, med rikedomens form som kapital. I sin kommentar till
Karl Marx fragment om maskiner i Grundrisse, skrev därför
Bordiga: “Det som tillägnar sig det kapital (mervärdet) som
det levande arbetet producerar är varken människor eller
någon mänsklig klass. Det är det monster, det objektiverade
arbete, det fixerade kapital, det monopol och den väldiga
borg som är kapitalformen i sig, som inte bara sväljer och dödar
det levande arbetet utan de levande själva.” Bordigas strukturella förståelse av kapitalismen som en samhällelig form som
tvingar mänskligheten som sådan att underkastas dess logik
är emellertid ingen strukturalism eller enkel värdeformsteori
så som den senare skulle utvecklas i händerna på framför allt
tyska och anglosaxiska akademiker.
Bordigas analys av kapitalismens utveckling efter andra
världskriget hämtar sin utgångspunkt i kapitalismen som ett
system av dubbel bokföring. Ett system som karaktäriserade
såväl öst- som västblocket. Socialismen var för Bordiga
produktionen av en samhällsform som omöjliggör den distinktion mellan debet och kredit, som utmärker alla företag i
kapitalismen – oavsett om de är statliga eller privata. Genom
att förinta marknaden som möjliggör den dubbla bokföringens logik – separeringen av företagen som en atom på en
världsmarknad förmedlad av varurelationer – skulle kapita-
119
lismen undergrävas. Den urartade revolutionen i Ryssland,
och den kommunistiska rörelsens degenerering, blottlade för
Bordiga att övergången från kapitalism till kommunism inte
kan ske genom att den kapitalistiska produktionen utvecklas
i en alltmer rationell och industrialiserad utveckling, vilket
skedde i Sovjetunionen och i dag sker i Kina. Mot denna
evolutionära socialism skrev Bordiga och Camatte utifrån
deras tolkning av Marx verk att produktivkrafterna inte kan
förvaltas och övertas såsom de är. Det finns förvisso en
tendens och riktning i produktionssättet, som arbetarklassen
måste försöka kontrollera, men denna tendens mot kommunism ligger inte i att arbetarklassen tar över de kapitalistiska
företagen och driver dem i någon tänkt gemenskaps tjänst
utan snarare genom att företagsformen avskaffas. “Besten”,
skrev Bordiga, “är företaget, inte faktumet att det har en
företagsledare”. Det var därför Camatte och Bordiga tog
avstånd från idén om socialismen och kommunismen som
självförvaltning eller arbetarkontroll. Det skulle alltför enkelt
leda till en form av fabriksdespoti, en diktatorisk samhällsform där den utopiska förhoppningen om självbestämmande
visar sin verklighet som ett slaviskt liv under penningens
och konkurrensens tyranni. Camatte och Bordiga påpekade
således att skillnaden mellan socialism och kapitalism inte
först och främst låg i egendomsförhållandet utan i produktionsförhållandenas form och samhälleliga karaktär.
120
I stället för att modernisera och industrialisera sig fram
till socialismen menade den italienska vänstern att arbetarklassen bör ta makten och organisera en underproduktionsplan,
som slår knock out på den kapitalistiska produktionen
genom att sänka arbetsdagens längd till en minimal nivå och
samtidigt avskaffa penningen och varan som en förmedling
av de mellanmänskliga relationerna. Arbetarklassens motmakt måste därför vara en organisering mot arbetet eller för
att vara mer pragmatisk: en organisation som kämpar för
en absolut förkortning av arbetsdagen och för arbetarklassens möjlighet att leva utan att behöva sälja sin arbetskraft.
Detta visar att kommunismen inte är något som kan införas
över en natt men det visar också att rörelsen måste ha ett
programmatiskt mål – avskaffandet av den ekonomi som har
lönearbetet som grund. Det parti som Bordiga och Camatte
satte sin förhoppning till var därför arbetarklassens parti
mot lönearbetet och för kommunism: ett parti som förstör
möjligheten för mänskligheten att organisera sig i stater och
företag. Den avgörande skillnaden mellan de italienska vänsterkommunisterna och den resterande arbetarrörelsen var
således att de intresserade sig för produktionsförhållandena
snarare än egendomsförhållandena i sin politiska praktik.
Mot anarkister, syndikalister och rådssocialister hävdade de
att egendomsfrågan, frågan om vem som förvaltar fabriken,
var sekundär så länge de ekonomiska transaktionerna var
monetära och strukturerade av lönearbetets principer. Mot
statssocialister och socialdemokrater betonade de att den
proletära diktaturen – arbetarklassens maktövertagande –
ska rikta in sig på att undergräva marknaden – själva det
monetära utbytet – och därmed omedelbart iscensätta den
statens bortvittring som karaktäriserar övergången från
socialism till kommunism.
121
Revolutionär gemenskap
Analysen av socialismens innehåll som förstörelsen av
företagsformen, staten och marknaden, framför självförvaltningen av företagen, går inte att separera från Camattes
och Bordigas analys av arbetarrörelsen. Utvecklingen i
Sovjetunionen var för dem en utveckling mot kapitalism, i
och med att den sovjetiska staten isolerats på en kapitalistisk
marknad. Den ryska revolutionen var enligt Bordiga en
dubbel revolution: både en borgerlig och proletär revolution,
men i och med att revolutionen inte spreds till Europa och
den kommunistiska internationalen förvandlade de europeiska kommunistpartierna från revolutionära organisationer
till Sovjetunionens utrikespolitiska instrument, blev den
ryska revolutionen identisk med sin borgerliga karaktär.
Revolutionen utvecklades således till en proletär revolution
som lade grunderna för det hyperkapitalistiska och kvasitotalitära samhälle som i dag är Ryssland. Camatte kallar
122
därför det socialistiska projektet för en revolutionär reformism.
Den revolutionära reformismen förråder förvisso vad som
egentligen måste revolutioneras om samhället ska gå i en
kommunistisk utveckling, framför allt de produktionsförhållanden som gör de kapitalistiska produktivkrafterna till just
kapitalistiska sådana, men innebär ändå en revolution emedan produktivkrafterna utvecklas i en alltmer kapitalistisk
riktning. Stalinismen var således modernisering, kapitalistisk
modernisering.
Staterna som arbetarrörelsens organisationer, med sin bas
i det industriella proletariatet, lyckades konstituera i såväl
öst som väst, revolutionerade alltså produktivkrafterna som
kapitalistiska produktivkrafter, vilka alltmer förmedlades av
statlig intervention, vilket i sin tur ofta innebar att arbetare
och andra befolkningsgrupper fick det bättre. Utbyggd
välfärd och statlig intervention, såsom satsningar i infrastruktur och offentlig sektor, började strukturera ekonomin
genom statens och arbetarrörelsens makt, men planeringen
och moderniseringen överskred inte den punkt, arbetarklassens tvång att sälja sin arbetskraft för att överleva, som
tenderade att göra förbättringarna tillfälliga och enkla att
trycka tillbaka. Mot den revolutionära reformismen försöker
Camatte visa hur de vardagliga, reformistiska kamperna kan
utvecklas till en revolutionär praktik genom en explosiv och
spontan utveckling. I stället för att organisera arbetarklas-
123
sens kamp som en del i utvecklingen av de kapitalistiska
produktivkrafterna (exempelvis genom att binda samman
ökad lön med företagens vinstmarginaler), måste arbetarklassen förvandla sina vardagliga kamper till processer för
autonomi och motstånd. Denna organisering kan dock bara
formas genom de spontana praktikerna som uppstår på och
utanför arbetsplatsen. Det är i dessa kamper som ett materiellt parti, kadrer av revolutionära arbetare, börjar formeras.
Camatte använder sig av ordet parti eftersom han utgår ifrån
den marxistiska traditionen, men han visar att termen främst
meddelar att klassen aldrig kämpar som sådan, utan att det
alltid är specifika skikt och grupper inom klassen som tar
ledningen och avancerar i kampen. Det är dessa grupperingar som kan benämnas för ett parti eftersom de är en del
av klassen, en del som fungerar som ett praktiskt ledarskap.
Men det är ett ledarskap som måste generaliseras, förvandla
alla till ledare, för att det verkligen ska kunna lyckas överskrida den arbetsdelning och exploatering som utmärker det
kapitalistiska produktionssättet.
Det historiska parti som Camatte menar är det sanna
kommunistiska partiet skulle därför kunna benämnas som
organiserad spontanitet, som ett spontanistiskt parti. Men vi
måste påminna oss om att det som benämns för spontanitet
alltid är en praktik som har en historia och som framför
allt är organiserad. Spontanitet är bara något spontant för
124
dem som inte känner till de organisatoriska processer som
möjliggör den. Vad som utmärker partiet som organiserad
spontanitet är att det lyckas organisera en process som överskrider kampens utgångspunkt och som får kamperna att
cirkulera och expandera genom att andra tar upp dem. Det
är denna generalisering av spontaniteten som vi, utifrån Camatte,
menar utgör det historiska, materiella partiet eftersom det
avgörande för en kamp är dess cirkulation och expansion
i såväl rummet som tiden. Partiet måste därigenom inte
enbart överskrida kampens initiala spontanitet utan än mer
organisera en spontan process som fortplantar sig i den
kapitalistiska produktionsprocessen och inlemmar fler och
fler arbetare i upprorets gemenskap. Det är därför Camatte
kan påminna om att Bordiga sagt att man inte bygger kommunismen: kommunismen är en rörelse som överskrider dialektiken
mellan spontanitet och organisation genom att partiet organiserar
den spontana utvecklingen bort från kapitalismen. I enlighet med
denna utgångspunkt menar Bordiga att man varken organiserar partier eller revolutioner – man leder dem, leder dem
genom att göra alla till ledare.
Den kapitalistiska ekonomins riktning mot en höjd
ackumulationstakt leder oundvikligen till kriser och till att
produktionen stöter mot sin gräns och utsida: tvånget att
proletarisera massorna. Det är i dessa massors möjlighet
till organisering och motstånd som upprorets och partiets
125
första, om än mycket abstrakta, utgångspunkt kan tas.
Camattes förståelse av partiet bryter förvisso med Bordigas
mer strikt leninistiska perspektiv genom att fokusera på dess
spontana skapelse, men det avgörande är ändå att denna
spontanitet går utanför och överskrider den initiala utgångspunkt som genererat den. I detta avseende är Camatte
trogen det leninistiska perspektivet på organisering. Arbetaren är inte i sig revolutionär utan måste bli det genom att
överskrida sin isolering i produktionen. Detta överskridande
måste dock iscensätta en spontan process som generaliserar
möjligheten och nödvändigheten av uppror och förändring
till allt större delar av proletariatet. Om partiet är en formell
struktur, en isolerad institution, kommer det oundvikligen
att misslyckas att generalisera den utveckling som på ett
explosivt vis måste sluta inne tillräckligt stora delar av
arbetarklassen för att tvinga kapitalet till reträtt. Partiet
existerar i dag endast i sin materiella, historiska form, vilket
inte utesluter formell organisering men väl den absoluta
identifieringen av partiet med en specifik formell struktur.
Trogen de händelser som Camatte var med om i samband
med kamperna på sextio- och sjuttiotalet förstod han partiet
mer och mer som en miljö, som den gemensamma tendens
som det gytter av strejker, blockader och maskningsaktioner
som arbetarklassen förde på och utanför fabrikerna, innebar.
Men han såg också begränsningen i denna spontanism och
126
krävde därför paradoxalt nog en slags centralisering och
generalisering av själva den spontana processen. Spontaniteten måste organiseras för att bli den spontana processen mot
ett maktövertagande vars mål är kommunism – avskaffandet
av staten, marknaden och företagen. Det är i denna mening
vi kan tala om organiserad spontanitet.
Spontanitetens betydelse för revolutionens utveckling
innebar inte att de italienska vänsterkommunisterna förnekade vikten av ett övergångsprogram, men de hävdade att
det utvecklades i samband med den tendens som produktionssättet som sådant genererar i sin historiska utveckling.
Programmet ska utgå ifrån faktumet att produktivkrafternas
utveckling möjliggör ett avskaffande av lönearbetet genom
den ovan diskuterade underproduktionsplanen, som syftar
till att få arbetare att vara någonting annat än de massor som
måste överleva genom att sälja sin arbetskraft. Underproduktionsplanens syfte är således organiserandet av proletariatets
arbetsvägran, som en process med kapaciteten att generaliseras i hela den kapitalistiska produktionsprocessen. Mot
Antonio Gramscis och hela Ordine Nuovo-tendensen idéer
om socialism som ett nät av arbetarråd menade Bordiga och
den riktning inom den italienska vänstern som arbetade med
tidskriften Il Soviet, att socialismen först och främst måste
utmana den marknad som skulle göra det begripligt att
tänka sig en association kring råd och fabriker. Sovjeterna –
127
arbetarråden i revolutionens Ryssland – var inga fabriksråd
utan territoriella gemenskaper som slöt samman arbetare
från olika företag och olika branscher, och de möjliggjorde
att såväl arbetslösa som arbetare, kunde förenas i en politisk kritik av makten och staten snarare än av det enskilda
företaget. Om man enbart tar över makten på fabrikerna
och utifrån de övertagna företagen försöker generalisera en
makt till förändring kommer arbetarna att isoleras. Det är på
samhällets och staternas – hela marknadens nivå – snarare
än den enskilda firmans nivå som kampen om makten måste
stå. Övertagandet av fabrikerna och företagen är självfallet
en oundviklig och ofta begynnande del av en revolutionär
förändring, men enligt Camatte och Bordiga är det viktigt
att denna expropriering snabbt inriktar sig på de krafter som
binder samman företagen i en process av marknadsrelationer. Fabriksockupationer och självförvaltning av arbetsplatser måste bli en del av övertagandet av hela den samhälleliga
terrängen, vilket innebär att produktionen kan avknoppas
från penningens och kapitalets formbestämmelser, exempelvis genom att varor delas ut gratis i arbetarkontrollerade
kvarter eller liknande. Den upproriska gemenskapen – det
som Camatte och Bordiga kallar för parti – strävar efter att
bli en materiell gemenskap, som inte längre konstitueras utifrån värdets eller penningens tvång, utan inriktar sig på att
erövra produktionens totalprodukt snarare än att utmynna
128
i någon form av enkel självförvaltning av fabrikerna. Detta
kan tyckas vara en omöjlighet i en globaliserad produktion,
men den globala produktionen visar också möjligheten till
en alltmer internationell organisering då en strejk i ett land
relativt enkelt kan få konsekvenser i en annan del av världen.
Det avgörande är att förändringsprocessen fortplantas över
nationsgränserna och spontant generaliseras i hela det cirkulations- och produktionsled, som möjliggör för en fabrik
att fungera som ett företag på en världsmarknad och det är
när denna möjlighet slås ut, exempelvis genom att ett företag
exproprieras och inleder en våg av upproriska händelser,
som en ny form av gemenskap kan börja utvecklas. Denna
gemenskap separerar och distanserar sig från de kapitalistiska formbestämmelserna, den fungerar som en antiform, en
motgemenskap, som har en viss begynnelse i tid och rum
men som också måste expandera och överleva på bekostnad
av sin fiende för att kunna fortvara som en produktion
av ickemerkantila och ickestatliga förhållanden. Detta är
alltså en spontan process som måste organiseras, som en
utveckling inom, mot men också ut ur marknadens separering av
arbetarklassen från produktionsmedlen, från det som möjliggör att rikedom får formen av kapital.
Subsumtionen som kapitalets gemenskap
Partiet i egenskap av den historiska materialiseringen av
129
arbetarklassens vardagliga kamper som organiserad spontanitet, beskrivs av Camatte i relation till kapitalismens försök
att underordna eller subsumera proletariatets arbetskraft.
Camatte påpekar att Marx begrepp subsumtion ofta felaktigt eller åtminstone förenklat översatts till underordning.
Begreppet underordning antyder förekomsten av en institution, som med våld underordnar en yttre fiende, medan
subsumtion närmar sig tanken om en maktordning som
också är immanent. När subsumtionen således är organiserad verkar den ofta utan öppet tvång, det tvingande – själva
penningförhållandet – tas för något naturligt omöjligt att
ifrågasätta. På detta sätt absolutiseras den värdebaserade
ekonomin och den på ideologier baserade politiken, som om
inte överhistoriska formationer så åtminstone som fenomen
omöjliga att frigöra sig ifrån. Men en radikal kritik måste
ifrågasätta denna självklarhet och det sker hos Camatte och
Bordiga genom att de beskriver partiet som en revolt mot
arbetarklassens underordning i den omedelbara produktionsprocessen. Det är därför vi kan analysera partiet som
en antiform, för att använda ett av Bordigas begrepp, det vill
säga ett fenomen som utmanar politikens och ekonomins
formbestämmelser. Rörelser och samhälleliga krafter kan
enligt Bordiga fungera konformt, reformerande eller som en
antiform. De kan konformt reproducera den rådande samhällsformen, inrikta sig på att reformera den eller försöka angripa
130
samhällsbetingelserna genom att radikalt försöka omforma
dem. Underordningen av arbetet som arbetskraft handlar
för kapitalet slutligen om att forma mänskligheten som en
universell klass av proletärer, och det historiska partiet är
därför den utveckling som försöker stoppa denna proletarisering. Försöket att specificera den revolutionära processen
genom formbegreppet blev för den italienska vänstern ett
försök att undkomma all typ av radikalism. Det är inte våld
som bestämmer om en rörelse är revolutionär eller inte, utan
möjligheten att överskrida den kapitalistiska ekonomins
formbestämmelser.
Subsumtionen från tyskans subsumieren innebär följaktligen att arbetarklassen inte bara underordnas den kapitalistiska produktionsprocessen utan i strikt mening innesluts och
blir absolut nödvändig för produktionen av värde och varor.
Denna inneslutning av arbetskraften sker genom en formell
respektive reell underordning eller subsumtion av arbetarklassen
och produktionsprocessen. Förvisso är det stater och företag
som genom en våldsam process underordnar massor av
arbetare och tvingar in dem i produktionsprocessen, men
denna underordning är också en subsumering eftersom
arbetarens nästintill fullständigt sluts inne som en del, en
simpel funktion, i en alltmer generaliserad samhällsfabrik.
När feodala textilarbetare kontrakteras av en kapitalist, det
vill säga som betald arbetskraft, och börjar arbeta för en lön
131
underordnas deras arbetskraft följaktligen formellt, även om
det faktiska arbetet inte förändras. Arbetet är nu subsumerat
kapitalets egen process, som arbetskraft men produktionsprocessen är inte fullständigt förändrad och formad efter
profitens logik. Den reella subsumtionen äger först rum när
produktionsprocessen förändras och omvandlas i enlighet
med den kapitalistiska ekonomins logik. Den reella subsumtionen ändrar således till skillnad från den formella underordningen karaktären på produktionsprocessen, den blir
specifikt kapitalistisk eftersom den organiseras och utformas
efter kapitalets principer. Både den formella och reella
subsumtionen har dock samma mål, nämligen att förvandla
arbetarklassens konkreta arbete till abstrakt arbete.
Camattes utgångspunkt i sin diskussion om subsumtionen är denna underordning av konkret arbete som abstrakt
arbete. Arbetet abstraheras eftersom det viktiga inte längre
är dess konkreta sida, det specifika arbete som utförs, utan
det abstrakta målet att sätta ting som varor och bytesvärden,
och därigenom möjliggöra ett värde- och varuförhållande.
Detta innebär att även arbetskraften blir en vara som köps
och säljs på en marknad eftersom arbetaren ska utföra
ett merarbete, ett arbete som överskrider kostnaden för det
nödvändiga arbete som reproducerar arbetaren som arbetskraft. Det centrala för produktionen är framställandet av
ett merarbete som skapar mervärde och därigenom möjliggör
132
profit, och detta sker genom subsumtionen av det konkreta
arbetet som abstrakt arbete.
Camatte menar i Marx efterföljd att grunderna för det
kapitalistiska produktionssättet redan framträdde inom det
feodala samhället, om än mot och ut ur det. Genom att delar
av produktionen underordnades formellt av kapitalet, det vill
säga att arbetare kontrakterades mot en lön och anställdes
för att utföra merarbete, kunde värdet frigöra sig från sin
tidigare fångenskap. Profit i modern mening började utvinnas. Detta möjliggjorde att kapitalismen växte fram som ett
ekonomiskt system, då allt fler arbetsprocesser tenderade att
struktureras genom subsumtionen av konkret arbete som
abstrakt arbete. När produktionen som sådan behärskas av
subsumtionen och värdeförhållandet, det vill säga när profiten står i en nödvändig om än mycket förmedlad relation
till merarbetets separering från det nödvändiga arbetet, kan
man säga att kapitalismen framträtt som ett produktionssätt.
Värdeproduktionens framväxt kom därför med de borgerliga
revolutionerna och den begynnande industrialiseringen då
marknadens makt växte och produktionsprocessen började
formas av tvånget och nödvändigheten att producera för
profit. Inspirerad av Bordiga kan Camatte påpeka att kapitalismen först och främst är lösningen på den agrara frågan.
Kapitalism är industrialisering. Värdeförhållandet kan inte
separeras från industrins utveckling eftersom relationen mel-
133
lan nödvändigt arbete och merarbete, konkret och abstrakt
arbete, avgörs i enlighet med hur arbetskraften subsumeras
inom industrierna och på företagen. Subsumtionen av
arbetskraften strukturerar hur produktionen ska organiseras
för att ett merarbete ska kunna separeras från den del av
lönen som möjliggör arbetarens reproduktion som arbetare,
alltså det nödvändiga arbetet. Likt Marx skiljer Camatte därför
absolut mervärde från relativt mervärde, inte bara för att separera
dem historiskt utan än mer för att visa hur arbetskraften subsumeras som abstrakt arbete. Absolut mervärde är beroende
av arbetsdagens längd; så liten del som möjligt av arbetsdagen ska ägnas åt den nödvändiga arbetstiden (kostnaden för
reproduktionen av arbetaren som en merarbetande arbetare)
och så stor del som möjligt ska ägnas åt merarbete (tiden
för värdeförmering). Den formella subsumtionen vilar på
det absoluta mervärdet, på en förlängning av arbetsdagen.
Genom att tvinga arbetaren att arbeta längre och längre
arbetsdagar utvinns mer och mer absolut mervärde. Den
teknologiska och organisatoriska revolution som förändrar
arbetsprocessens form blir enligt Camatte basen för den
reella subsumtionen av arbetskraften, som i sin tur innebär
framställandet av ett relativt mervärde. Om den absoluta
mervädestrategin innebär en förlängning av arbetsdagen syftar den relativa mervärdesstrategin till att öka produktionsprocessens takt. Arbetaren ska helt enkelt arbeta snabbare,
134
hårdare och mer effektivt under den tid hon är på jobbet. All
tid ska förvandlas till produktiv tid. Tid för produktion av
mervärde. Denna accelerationslogik smittar således av sig på
hur företagen och fabrikerna organiseras, vilket gör det svårare att i en absolut mening separera bruks- från bytesvärdet.
De förmedlas genom varandra som en vara. Detta innebär i
sin tur att varken Camatte eller Bordiga ser socialismen som
ett enkelt befriande av bruksvärdet från värdeförhållandet.
Kommunismen måste snarare omvandla själva strukturen
på produktionen för att övervinna den företagsdespoti som
marknaden behärskas av. Om Antonio Gramsci utvecklade
kritiska idéer om fordismens revolutionerande kraft genom
att i sina fängelseanteckningar betona hur taylorismen skulle
kunna möjliggöra en form av socialistisk planering, såg Bordiga i stället – likt senare Raniero Panzieri – den industriella
teknologin som ett klassvapen, som kapitalet underordnade
proletariatet med. Endast kommunismen kan därför, enligt
Bordiga, föra oss mot ett postindustriellt samhälle. Detta
eftersom kapitalism först och främst är industrialisering –
industrialisering genom fabriken, genom löpande bandet och
genom tjänsteekonomin och hela samhällsfabriken.
Den kapitalistiska produktionens industriella form är vad
som tvingar varje företag att framställa maximalt mervärde
(och därigenom merarbete) ur det levande arbetet genom
att minska tiden för det nödvändiga arbetet, vilket Camatte
135
beskriver som en process där värdet erhåller autonomi och
som företagen och staterna tvingas lyda och reproducera:
“För att kapitalet ska manifestera sig i enlighet med dess
vara måste det alltid vara värde i en process, av vilket följer
att det inte på något sätt får vara fixerat i någon av sina
bestämningar. Tvärtom måste det successivt anta och sedan
överge samtliga former för att realisera värdeförmeringen av
det utvecklade värdet. Detta kan med andra ord uttryckas
som bytesvärde vilket uppnått autonomi”. Det viktiga för
kapitalens expansion är bytesvärdets generalisering och
förvandling av allt fler relationer och ting till varor. Cirkulationen och produktionen av varor förenas i en cirkelrörelse
som klyver arbetaren itu. På företaget fungerar hon som en
proletär och utanför denna gemenskap tenderar hon att bli
en isolerad borgare. Detta betyder inte att det som sker utanför produktionsprocessens underordning av arbetskraften
är oviktigt för kapitalets reproduktion, eller för klasskampen
för den delen. Tvärtom tenderar allt arbete som utförs
utanför den omedelbara produktionsprocessen värderas i
relation till denna. Livet utanför produktionsprocessen blir
en negativ avläggning av den. Mödrarna ska lydigt uppfostra
barnen till arbetare. Mannen ska med hjälp av kvinnans
obetalda arbete i hemmet kunna förvänta sig det lugn och
den hjälp som gör det möjligt för honom att vara en produktiv arbetare. Förskolorna och dagisplatserna befriar inte
136
längre kvinnan (eller mannen) från kärnfamiljen utan frigör
tid som kan tvinga in dem i fabrikslivet. Det reproduktiva
och improduktiva arbetet underordnas marknadens och
penningens logik genom att indirekt reproducera kapitalets
makt över människorna. Den formella och reella subsumtionen har därför i viss mening omedelbar återverkan på en
mängd sfärer utanför produktionen, inte minst eftersom det
är själva tvånget till lönearbete som innebär att arbetskraften
kan subsumeras i den kapitalistiska produktionen. Kommunismen är därför lika mycket det produktiva som det improduktiva arbetets avskaffande, då den inte producerar ting,
tjänster och föremål som varor och kapital utan som livsmedel avsedda för omedelbar konsumtion. Detta tillintetgör
också den skillnad mellan produktivitet och improduktivitet
som karaktäriserar den kapitalistiska produktionen.
Vad som är unikt för kapitalismen, menar Camatte, är
vad vi i dag skulle kalla för den monetära värdeformen. Penningen möjliggör att det finns en värderelation eftersom
penningen realiserar tidsmåttet, tiden för produktionen av
mervärdet, som en jakt på profit vilken rent konkret yttrar
sig som den dubbla bokföring som är standarden för ekonomiska transaktioner. Pengarna som realiseras av värdeproduktionen återgår således till produktionsprocessen genom
att kapitalisten investerar i nytt kapital som möjliggör än mer
värde, som genom penningens förmedling kan realiseras
137
som större profit. Det är alltså penningen som för samman
cirkulations- och produktionssfären till ett universellt konsumtionsflöde, och det är därför vi med Bordiga och Camatte kan säga att penningen och marknaden tvingar företaget
att bli arbetarklassens huvudsakliga fiende. Marknads- och
penningtransaktionerna bildar tillsammans navet för den
mellanmänskliga interaktionen och fungerar som alla kapitalistiska staters centrum och binder samman dem till en
världsmarknad. Med världsmarknaden blir det kapitalistiska
produktionssättet en kapitalism, en civilisation som förenar
världen i en gemensam, universell struktur baserad på värdets och penningens subsumering av mänskligheten som en
ansamling av potentiella proletärer. Penningen är därför det
som tvingar samman cirkulationen och produktionen som
ett maktförhållande. Men ett maktförhållande, vilket Marx
påpekar, som märkligt nog kan identifieras med frihet och
alla människors lika värde: “Cirkulationen eller varubytet,
innanför vars gränser köp och försäljning av arbetskraften
äger rum, var i själva verket ett sannskyldigt Eden för de
nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast och
allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham.
Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft,
handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår
avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet
är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsut-
138
tryck. Jämlikhet! ty de träder i relation till varandra endast
som varuägare och byter lika värden. Egendom! ty var och
en bestämmer bara över sitt. Bentham! ty var och en av dem
bägge har endast att ta vara på sig själv. Den enda makt,
som sammanför de två parterna och ställer dem i relation
till varandra, är deras egennytta, deras särskilda fördel, deras
privatintresse. Och just emedan var och en bara tänker på
sig själv och ingen på den andre, fullbordar de till följd av
en tingens förutbestämda harmoni eller under en alltigenom
slipad försyns beskärm endast ett verk till ömsesidig fördel,
ett verk av samhällsnytta och samhällsintresse.”
Partiet som motgemenskap
Om kapitalet tenderar att bli en gemenskap, en civilisation i och med att arbetskraften genom penningens och
världsmarknadens makt både subsumeras formellt och reellt,
innebär det att den mänskliga tillvaron utanför den omedelbara produktionsprocessen struktureras efter värdets logik,
om än utan att bli identiskt med den. Allt mer offentlig
egendom privatiseras och allt fler mänskliga uttryck formas
i enlighet med vinstkrav och ekonomiska kalkyler. Camatte
menar till och med att kapitalet tenderar att antropomorfiseras.
Kapitalismen formar mänsklighetens biologiska uppbyggnad
och inre liv efter sin logik och införlivas av den enskilde
individen som ett inre mikrokosmos. Proletären blir så att
139
säga en borgerlig individ. Detta medför att den enskilde
arbetaren kan erövra en viss autonomi från familjeband
och äldre former av klassrelationer på grund av den relativa
frihet som marknaden möjliggör. Autonomin som penningen och marknaden erbjuder genom lönen, och genom
varusamhällets utbud och överflöd, är således inte en chimär
utan en historiskt bestämd form av frihet vars nödvändighet
struktureras av lönearbetet och värdeförhållandet. Subsumtionen kan utifrån Camattes perspektiv därför begripliggöras som en process där den enskilda individen införlivas
i ett produktions- och cirkulationssystem, som får allvarliga
efterverkningar på, men också frigörande effekter för, människans själva vara, även om subsumtionen enbart kan sägas
ske inom produktionsprocessen.
Den enskilda människan, proletären i egenskap av
biologisk varelse, absorberas mer och mer av kapitalets
mystifiering och uttöms i den logik som nu framstår som
definitionen av ett lyckligt liv – möjligheten att med pengar
uppleva nya erfarenheter och konsumera spännande varor.
Det som var främmande och alienerat tenderar därför att
bli en gemenskap, en samhällelig kropp som människan
hittar sin frihet i. Proletären börjar se kapitalets gemenskap
som den enda möjliga gemenskapen, som en historisk värld
utan slut. Men just i denna hopplöshet, eller för den delen
i den faktiska lycka som varuhuset eller chartersemestern
140
kan erbjuda, visar sig en öppning ut. Arbetaren börjar möta
arbetet som något som påförs henne som en yttre makt –
arbetet blir tvånget som kan möjliggöra medlet till frihet:
penningen. Men penningen fattas alltid någon och penningen gör arbetet till den alienerande process som arbetaren
tvingas acceptera för att kunna leva och förverkliga sig själv
som en fysisk, lekamlig varelse. Om alienationen därför har
en roll är det en revolutionär roll, man kanske till och med
skulle kunna kalla det kommunistiska partiet för en revolutionär organisering av alienationen. Ty det är den alienerade
arbetaren som organiserar sig och gör uppror. Den arbetare
som börjar uppleva arbetet som en fjättra och extern makt
blottlägger att arbetskraften inte är subsumerad en gång för
alla, utan en utsida som med arbetarens hjälp ständigt måste
införlivas och subsumeras, förvandlas till värdesättande
abstrakt arbete, i produktionsprocessen. Arbetets och varans
dubbelform, att varan både har ett bruks- och ett bytesvärde
och att arbetet både är ett konkret och ett abstrakt, visar att
subsumtionen aldrig är total ens inom produktionsprocessen. Det uppstår ständigt fickor av motstånd och öppna
uppror som försvagar det värdeförhållande som subsumtionen ger upphov till. Arbetarklassen träder i dessa stunder
utanför den roll som värdealstrande subjekt, som lönearbetet
och penningen påtvingar den. Det är i dessa tillstånd av
uppror och autonomi som arbetarklassens parti kan forme-
141
ras som ett parti mot subsumtionen av arbetskraften som
abstrakt arbete. Camatte relaterar därför partigemenskapen
till faktumet att subsumtionen aldrig är total.
Partiet är subsumtionens utsida. Inte den värld som ligger utanför produktionsprocessen utan det konkreta arbete,
det levande arbete, som vägrar att fullständigt underordnas
av kapitalet för att bli produktivt eller improduktivt arbete.
Subsumtionen möter alltid det konkreta arbetet, den levande
arbetaren som något som måste införlivas och absorberas.
I logisk mening är arbetskraften i varje omslag av produktionsprocessen utanför produktionsprocessen och måste
inneslutas i produktionen genom lönen och arbetet. Proletären måste ta sig till företaget och lydigt utföra sitt arbete för
att hon ska verka som en del av värdeprocessens utveckling.
Tvånget att ständigt återförvandla arbetarens verksamhet till
lönearbete visar att kapitalet har en gräns, som kan överskridas och möjliggöra något annat: kommunism.
Subsumtionen är således en motsättning, motsättningen
mellan ett liv som försöker göra sig oavhängig den kapitalistiska produktionsprocessen och ett liv som är subsumerat
av kapitalet, eller snarare en motsättning mellan lagarna
som strukturerar produktionsprocessen som en specifikt
kapitalistisk produktionsprocess och antiformen som bryter
sönder dessa lagar. Detta implicerar emellertid inte att arbetet i den oavlönade reproduktiva sektorn, eller de lönlösas
142
tillvaro som fördömts till att verka utanför den kapitalistiska
produktionen, är bättre än för dem som tvingas in i fabrikerna, men faktumet att subsumtionen är en inneslutande
rörelse och kapitalet en exkluderande mekanism visar att kapitalets makt aldrig är total. Subsumtionen har en gräns. Partiet
kan därför definieras som en utsida, inte som produktionsprocessens utsida, utan som arbetarklassens utsida till sig
själv. Detta innebär att kampen inte bara sker inom produktionen. Klasskampen förs också i hemmen, i den reproduktiva sektorn, och i cirkulationen, och omvandlar såväl
det oavlönade som det avlönade arbetet. När klasskampen
träder utanför subsumtionen av konkret arbete som abstrakt
arbete överskrider den de relationer som tvingar det oavlönade arbetet att fungera som en del i reproduktionen av
klassförhållandena. Om kampen verkligen ska kunna bryta
loss de proletära gemenskaperna från kapitalismens sociala
relationer måste den därför omdefiniera vad som anses vara
produktivt och improduktivt arbete och därigenom krossa
såväl den patriarkala och rasistiska arbetsdelningen som den
strikt kapitalistiska, om man nu kan göra en sådan uppdelning. I själva verket vilar den kapitalistiska produktionen på
klassförhållanden och patriarkala strukturer som föregått
den och fortfarande strukturerar dess framträdelse. En kommunistisk utveckling måste följaktligen innebära att mer än
kapitalismen revolutioneras, vad kommunismen utmanar är
143
slutligen den historia av klassförhållanden som fortfarande
trycker ned världsbefolkningen i exploatering och förtryck.
Det är i denna mening vi med Marx kan säga att kommunismen innebär att vi träder ut ur förhistorien. De förkapitalistiska klassamhällena och kapitalismens samtidiga reproducerande och överskridande av dem, fungerar som den gräns
som kamperna måste överskrida genom att omöjliggöra
den distinktionen mellan improduktivitet och produktivitet
som värdeförhållandet sätter. Camattes begrepp historiskt
och materiellt parti måste därför också analyseras i relation
till denna förståelse av kommunism som skapandet av en
ny historisk tid, som träder bortom klassernas arbetsdelning oavsett om dessa klasser struktureras av rasifierade
relationer, patriarkala strukturer eller värdeförhållandet. I
denna mening är motsättningen mellan kommunismen som
antiform och kapitalismens värde- och varuform också en
motsättning mellan samtiden och framtiden.
Subsumtionen förvandlar inte bara människor till
lönearbetare utan försöker omvandla framtiden till en tid
för värdeproduktion, en tid vars form är identisk med det
nuvarandes formbestämmelser och denna framtid blir mer
och mer en tid som köpts upp av lån som aldrig kan betalas
tillbaka. Proletärernas vägran att vara en funktion i det
kapitalistiska produktionssättet befriar emellertid framtiden
från samtidens totalitära värdelogik och öppnar upp en
144
kommande tid, en historisk tid. Det är därför Bordiga kan
säga att det kommunistiska partiet innebär en projicering
av morgondagens människa på de nuvarande produktionsförhållandena. Partiets uppgift är att möjliggöra en tid som
bryter med värdelagens despotiska strukturering av de mellanmänskliga relationerna genom att försvaga marknadens
makt. Uppdraget är alltså att motverka den subsumerande
process som förvandlar vår överlevnad till tvånget att sälja
vår arbetskraft och som reducerar det oavlönade arbetet till
reproduktionen av arbetarens nödvändiga arbete. Här visar
sig Camattes leninistiska arv. Arbetaren måste överskrida sin
position som arbetare genom att organisera sig tillsammans
med andra arbetare mot sin funktion som ett simpelt objekt
i det kapitalistiska produktionssättet. Det är alltså utifrån
denna leninistiska position vi kan säga att det kommunistiska partiet är arbetarklassens utsida till sig själv, eftersom
partiet är den revolutionära process som öppnar en väg ut ur
den kapitalistiska tillvaron genom att arbetarklassen försöker
organisera sitt motstånd inom och mot det förhärskande produktionssättet som en historisk process, en övergång, som
överskrider och träder utanför den kapitalistiska ekonomin.
Partiet är därför inte bara organiserad spontanitet utan
spontanitet som överskrider sin egen utgångspunkt. Partiet
är en sorts externalisering, en flykt bort från kapitalet vilket
också innebär ett fundamentalt och antagonistiskt brott
145
med kapitalet eftersom denna flykt bryter sönder kapitalets
förmåga att subsumera arbetskraften. Partiet är med andra
ord arbetarklassens våldsamma angrepp på kapitalets subsumeringsprocesser, men det måste också vara det omedelbara
skapandet av andra livsformer, av nya sätt att leva, om det ska
kunna ta makten och konstituera kommunism. Det historiska partiet både angriper och undandrar sig från kapitalet
och förintar sin fiende endast genom denna dubbla process.
Det är därför Camatte med all rätt påpekar att man bara kan
“tala om proletärernas seger i den mån som man samtidigt
bejakar att de inte kommer att realisera den såsom proletärer,
utan genom att negera sig själva och framhålla människan.”
Bordigas och Camattes humanism kan tyckas anakronistisk,
men i själva verket visar den bara att människan som lekamlig och biologisk varelse underordnats samhällsformer, som
möjliggör att samhället kan förvandla den exploaterande
arbetsdelningen till natur. Kommunismen innebär därför en
produktion av mänskligt liv i den meningen att det djur som
kallas homo sapiens kan tränga ut ur den formbestämmelse,
som förvandlar det mänskliga livet till ett arbetande liv, ett
liv som reducerar tillvaron till en lönearbetande gemenskap.
Camattes och Bordigas humanism är en naturalism och
materialism, ett krasst erkännande att homo sapiens historia
är en historia som alienerat människan från sin kroppslighet
och biologi genom samhälleliga formationer som förmedlar
146
människans behov genom klassförhållanden och genom
den historiska process som i Europa fått namnet civilisation. Bordiga kan därför provocerande ställa kommunismen
mot civilisationen snarare än socialismen mot barbariet och
lakoniskt påpeka: ”Vad gäller barbariet så är den motsatsen till civilisation och därmed byråkrati. Våra barbariska
släktingar, de lyckliga, hade inga organisatoriska apparater
baserade på två element – en tydligt avgränsad samhällsklass
och ett avgränsat territorium. Klanen och stammen fanns
men ännu ingen civitas. Civitas betyder staden men också
staten. Civilisationen är motsatsen till barbariet och innebär
statlig organisering och därmed nödvändigtvis byråkrati.
Mer stat innebär mer civilisation vilket i sin tur innebär mer
byråkrati, och så fortsätter det medan klasscivilisationerna
följer på varandra. Monstren i dagens statliga superorganisationer kommer inte att leda oss fram till barbariet utan till
supercivilisationen …”. Kommunismen slumrar i arbetarnas
möjlighet att bejaka sina behov och sig själva som biologiska,
djuriska varelser vars vara aldrig till fullo sammanfaller med
den historiska form som påtvingas dem. Det är på grund av
att mänsklighetens behov enbart förmedlas och struktureras
av kapitalets historiska villkor, och inte är absolut identiska
med dem, som Bordigas och Camattes humanism visar sig
öppna perspektiv på människan som det djur, det barbariska
väsen, som tusentals år av civilisatoriskt, ekonomiskt och
147
religiöst förtryck försökt förbjuda. Humanismen i Bordigas
och Camattes tappning blir därmed en antihumanism, en insikt om att människan är ett djur som vill ut ur civilisationen.
I vår tid, när arbetarrörelsen har rasat samman i stora
delar av världen och då få tror på statssocialismens möjlighet, öppnar sig möjligheten för en annan förståelse av
kommunism och uppror. En förståelse som kan hämta
mycket från bordigisten och leninisten Jacques Camatte.
Den Camatte som visste att arbetarklassen aldrig som arbetarklass kan förinta kapitalet. Det är först när arbetarklassen
konstituerar sig som ett parti, som en kraft som motsäger
sig företagens subsumtion av mänskligt liv som arbetskraft,
som en sann kommunism kan skapas. Detta är en form av
kommunism som inte försöker styra produktivkrafterna så
som de är i dag utan som omedelbart revolutionerar produktionsförhållandena genom att omvandla kapitalet till en
för alla gemensam rikedom. Kommunismen är inget annat
än ett nytt bruk av det bestående. En gemenskapsform som
inte binds samman av värdet utan som utvecklas ur det
historiska partiets försök att ersätta kapitalismens merkantila
relationer med ett praktiskt delande av allt som är. Det kommunistiska partiet är för Camatte ett vara-tillsammans, som
finner det gemensamma i det som kapitalet separerar. I den
meningen är det ett delande av fattigdomen, men därigenom
också ett övervinnande av den fattigdom som den proletära
tillvaron innebär. Om kommunismens möjlighet ligger i
faktumet att proletären kan vägra vara proletär, visar sig det
kommunistiska partiet som gemenskapen för alla proletärer
som medvetet och organiserat försöker angripa och undandra sig från det som tvingar dem att bli en klass av arbetare.
Här, i denna process av anarki och barbari, visar sig människans sanna och djuriska anlete – så framåt barbarer!
148
Referenser
Camatte, Jacques (1978), Capital et Gemeinwesen, Paris: Spartacus
Marx, Karl (1844). Ekonomisk-filosofiska manuskript. I: Skrifter i Urval –
Filosofiska Skrifter (1978). Lund: Bo Cavefors Bokförlag.
Marx, Karl (1849/1997). Kapitalet - Första Boken. Lund: Arkiv Zenit
Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval
– Ekonomiska Skrifter (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.
Marx, Karl (1885/1978). Kapitalet – Andra Boken. Lund: Arkiv Zenit.
Marx, Karl (1894/1973). Kapitalet – Tredje Boken. Lund: Bo Cavefors
Bokförlag.
Internetkällor
Bordiga, Amadeo (1951/2012), Lezioni delle Controrivoluzioni. [online]
Tillgänglig: http://www.quinterna.org/archivio/1945_1951/lezioni_
controrivoluzioni.htm. [2013-02-28]
Bordiga, Amadeo (1953/2012), Tanz der Marionetten: Vom Bewusstesein zur
Kultur. [online] Tillgänglig: http://alter-maulwurf.de/index.php/filo-deltempo/206-1953-06-25-tanz-der-marionetten. [2013-02-28]
Bordiga, Amadeo, (1953/2012), Das Gequake über die Praxis. [online]
Tillgänglig: http://alter-maulwurf.de/index.php/filo-del-tempo/205-195306-12-das-geschnattere-ueber-die-praxis. [2013-02-28]
Bordiga, Amadeo, (1956/2012), Dialog mit den Toten. [online] Tillgänglig:
149
http://alter-maulwurf.de/index.php/prometeo/121-1956-03-03-dialog-mitden-toten-6. [2013-02-28]
Bordiga, Amadeo (1958/2012), Das revolutionäre Programm der kommunistischen
Gesellschaft beseitigt jede Form des Eigentums am Boden, an den Produktionsanlagen
und an den Produkten der Arbeit. [online] Tillgänglig: http://alter-maulwurf.
de/index.php/riunioni/172-1958-06-01-das-revolutionaere-programmder-kommunistischen-gesellschaft-beseitigt-jede-form-des-eigentumsam-boden-an-den-produktionsanlagen-und-an-den-produkten-der-arbeit.
[2013-02-28]
Bordiga, Amadeo (1958/2012), Der ursprüngliche Inhalt des kommunistischen
Programms besteht in der Annullierung des Individuums als ökonomischem Subjekt,
Inhaber von Rechtstiteln und Akteur der Menschheitsgeschichte. [online] Tillgänglig:
http://alter-maulwurf.de/index.php/riunioni/173-1958-09-20-derurspruengliche-inhalt-des-kommunistischen-programms-besteht-in-derannulierung-des-individuums. [2013-02-28]
Camatte, Jacques (1976/2006). Capital and community. London: Unpopular
Books. [Online] Tillgänglig: http://www.marxists.org/archive/camatte/
capcom/camatte-capcom.pdf. [2012-02-14].
Camatte, Jacques (1974/2006). Origin and Function of the Party Form. [online]
Tillgänglig: http://www.marxists.org/archive/camatte/origin.htm. [201302-28]
Marx, Karl (1867/2012). Kapitalet - Första Boken- Efterskrift till andra
upplagan. [Online] Tillgänglig: http://www.marxists.org/svenska/
marx/1867/23-d100.htm#h2. [2012-02-14].
Amadeo Bordiga
Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse
Eskaton
Kämpa tillsammans!
“Det som tillägnar sig det kapital (mervärdet) som det levande arbetet
producerar är varken människor eller någon mänsklig klass. Det är det
monster, det objektiverade arbete, det fixerade kapital, det monopol
och den väldiga borg som är kapitalformen i sig, som inte bara sväljer
och dödar det levande arbetet utan de levande själva.”
Sakernas
tillstånd
och tillståndet
för sakernas
förstörelse
Eskaton