Män som utsatts för sexuella övergrepp
– hur hanteras de i vården?
Vid ungefär hälften av Sveriges akutmottagningar saknas det särskilda rutiner för att bemöta män som
utsatts för sexuella övergrepp. Liksom inom primärvården och psykiatrin betecknas det som ett
”sällanproblem”.
Det visar RFSUs undersökning som omfattar över 100 intervjuer. Dessa bygger på samtal med
ansvariga personer vid akutmottagningar, inom primärvård och psykiatrin. Dessutom har beredskapen
i varje landsting eller region testats med telefonsamtal med fiktiva ”akutfall”, där man angivit att en
manlig respektive kvinnlig vän blivit utsatt för våldtäkt under det senaste dygnet.
Generellt gäller en större osäkerhet kring var utsatta män ska få akut hjälp – ett telefonsamtal om
övergrepp på en man blir kopplat till fler personer. I ungefär vart tredje län är det svårt att få klara
besked om vad som kommer hända vid ett akutbesök.
Text: Åsa Fagerström, vetenskapsjournalist
Inledning och bakgrund
Det är svårt att prata om sex. Det är ännu svårare att prata om sexuellt våld. Och allra svårast är det
kanske att prata om sexuellt våld mot män.
2012 polisanmäldes 6 320 våldtäkter i Sverige. Fyra procent gällde män som utsatts. Bland våldtäkter
mot barn (0-17 år) gällde dock omkring en tiondel unga pojkar.
Det totala antalet sexualbrott var samma år 16 900, främst sexuellt ofredande eller blottning. Omkring
hälften av alla sexualbrott brukar klaras upp.
Mer aktuella fakta: En enkätstudie från Lunds universitet visade våren 2014 att drygt 17 procent av
män i åldern 18-29 år blivit utsatt för sexuella övergrepp. 36 procent av tillfrågade kvinnor svarade ja
på samma fråga. Studien visar också att de utsatta personerna mådde betydligt sämre än andra unga.
En kartläggning som kommer att presenteras av Socialstyrelsen hösten 2014 visar att frågor om våld i
nära relationer inte alltid ställs inom hälso- och sjukvården trots att det finns goda skäl. En anledning
till detta tros vara just det faktum att personalen saknar kunskap om vad man kan göra om svaren
uppdagar en sådan problematik, rutiner för att erbjuda patienten hjälp.
Experterna är inte helt överens om i vilka situationer, och till vilka patienter, det är etiskt korrekt och
rimligt att rutinmässigt ställa frågor om våld i nära relation.
Man räknar grovt med att någonstans mellan 5 och 23 procent av alla sexuella övergrepp kommer till
polisens kännedom, lite olika enligt olika källor (23 procent enligt NTU, BRÅs återkommande
nationella trygghetsundersökning). Enligt Brå är sexuellt våld mot män ”en kategori av brott där
mörkertalet förmodligen är i särklass mest omfattande”.
Var får de här männen hjälp om de söker sjukvården? Finns det en beredskap för att hantera deras
trauman – akut såväl som i senare skede? Dessa frågeställningar utgjorde grunden för det RFSUuppdrag som genomfördes i form av telefonintervjuer i slutet av 2013.
I det akuta läget undersöks en våldtagen man med fysiska skador oftast av en kirurgläkare. Vid ett
sexuellt övergrepp utan fysiska skador kan det ibland anses lämpligare att hänvisa till en
kvinnomottagning som har större erfarenhet av sådan problematik.
Hanteringen bör följa den guide för prioriterad handläggning av sexuella övergrepp som tagits fram av
Nationellt Centrum för kvinnofrid, NCK. I det ideala fallet, då allt fungerar såsom NCK förordar, möter
den utsatte mannen en läkare som kan rutinerna, har tillgång till utrustning för spårsäkring och
dessutom ser till kontakt med psykolog eller kurator erbjuds.
Men hur ser det ut i verkligheten, med den begränsade erfarenhet som finns hos jourhavande kirurger
på landets sjukhus? NCK skriver i sin handbok från 2008 att ”…alla läkare som kan behöva undersöka
offer för sexualbrott ska kunna genomföra en fullständig undersökning med spårsäkring”.
Etnologen Jens Lindbergs forskning visar dock att kunskap och rutiner på akutens mottagningar
varierar mycket – beroende på vilken mening som tillskrivs fenomenet våldtäkt, om det finns
etablerade rutiner, men också beroende på vilken personal som råkar vara i tjänst. Det kan därför vara
en ren slump huruvida en våldtagen man får ett professionellt mottagande på akuten eller ej. Att tas
emot som ett exceptionellt ovanligt fall bidrar till känslan av att vara ensam om att ha blivit utsatt.
Även i ett senare skede i livet kan ett våldtäktstrauma orsaka eller bidra till sjukdom och psykisk
ohälsa. Vården ska då tillhandahålla adekvat hjälp inom akutvården, primärvården eller psykiatrin. Vad
behandlingarna består i bestäms av personens problematik, och bakomliggande faktorer. En
granskning som presenterades av Socialstyrelsen i januari 2014 visar dock att frågor om sexuellt våld
inte alltid ställs till kvinnor som kan misstänkas ha gått igenom sådana trauman. Man kan utgå ifrån att
dessa frågor ställs än mer sällan till män.
Avsaknaden av diskussion kring sexuellt våld mot män gör att våldtagna män blir osynliga i samhället,
visar studier som gjorts av forskaren och socionomen Hans Knutagård. Att som man bli våldtagen
uppfattas som skamligt, bland annat eftersom det sammankopplas med homosexualitet, konstaterar
han.
Män som blivit utsatta för sexuellt våld reagerar i stort sett på samma sätt som kvinnor, med det
tillägget att övergreppet gör att både deras sexualitet och maskulinitet ifrågasätts. Med ett mansideal
som bygger på styrka och dominans förväntas män kunna försvara sig mot våldtäkt. Men i en studie
från 2009 uppgav bara var fjärde utsatt man att han varit förmögen att försvara sig under det sexuella
övergreppet. Hjälplösheten eller resignationen kan i efterhand skapa förvirring och skuldkänslor hos
offret.
Ett sexuellt övergrepp på en man, utfört av en annan man (eller i undantagsfall en kvinna) handlar till
stor del om att utöva makt och förnedra, inte i första hand om sexualitet. Detta framgår bland annat av
att många våldtäktsmän som utsätter andra män har en heterosexuell läggning.
NCK har även pekat på andra faktorer som minskar viljan att söka hjälp såväl akut som i efterhand;
social stigmatisering och misstro, rädsla för homofobiskt och kränkande bemötande, avsaknad av
stödinsatser till män.
Sexuella övergrepp väcker starka känslor hos vårdpersonalen, även erfaren sådan. Viktigt är att alla
vårdgivare är medveten om detta, och bemödar sig om att agera professionellt.
Metod
RFSU har låtit göra tre öppna intervjuer i varje län/landsting/region: med företrädare för
akutmottagningar, primärvårdens vårdcentraler eller mottagningar respektive psykiatriska
mottagningar.
Dessutom har två ”wallraffande” telefonsamtal ringts till varje region - ”akutsamtal” med fingerade fall
där en manlig respektive en kvinnlig vän blivit utsatt för våldtäkt föregående natt.
Intervjuerna med akutvårdens ansvariga har genomförts i landets alla 21 landsting och regioner.
Frågorna har gällt hur och var en våldtagen man tas emot, vad som ingår i omhändertagandet och
huruvida det finns dokumenterade eller kända rutiner för detta.
Det är i första hand chefer och arbetsledare som intervjuats, samt i några fall sköterskor som tilldelats
ansvar för bemötande av våldsutsatta patienter.
Liknande strukturerade och öppna intervjuer har genomförts med chefer eller projektansvariga inom
primärvården och psykiatrins öppenvård i samtliga sjukvårdsregioner. Frågan har då istället varit hur
män med tidigare erfarenheter av sexuella övergrepp hanteras då de söker vården på grund av att de
mår psykiskt dåligt i dagsläget. Ställs frågor angående erfarenheter av sexuellt våld? Om svaret blir ja
– finns det särskilda resurser, behandlingar eller kontaktinformation till stöd? Skiljer hanteringen av
män från mottagandet av kvinnor med motsvarande erfarenhet?
En genomgång av det här slaget ska ses som en provkarta på hur det ser ut i svensk sjukvård. Några
intervjusamtal har genomförts med relativt nyanställda eller mer administrativt orienterade chefer,
andra med mer erfarna personer eller sådana med särskilt projektansvar inom området övergrepp.
Sjukvårdsorganisationen ser olika ut i Sveriges olika regioner. Det huvudsakliga syftet har varit att
klargöra vilken vård som erbjuds i landstinget/regionen, inte att ta reda på hur mycket kunskap chefer
eller ansvariga har. Därför har hänvisningarna till andra personer blivit många, och intervjuerna ibland
flera inom samma vårdområde och region.
Inom ramen för undersökningen har regionernas faktiska beredskap och information testats genom
telefonsamtal om ett akut fall, fiktivt fall. Här anger vi att en nära vän råkat ut för en våldtäkt under det
senaste dygnet och överväger att söka hjälp inom länets akut- eller joursjukvård.
Rundringningen har gjorts till akutmottagning vid något sjukhus i varje region. I första skedet har vi
sökt information och hjälp för en man som blivit våldtagen. Som jämförelse har samma undersökning
gjorts med en kvinna som fiktivt våldtäktsoffer.
Frågorna har följt samma mall men inte varit ordagrant identiska vid alla samtalen. De har gällt vart
han/hon ska vända sig, vilka undersökningar och behandlingar som blir aktuella i akut läge exempelvis spårsäkring och psykologiskt stöd.
Att ta vårdens resurser i anspråk för ett icke-existerande fall kan tyckas onödigt eller oetiskt, men
dessa samtal har tagit relativt kort tid. RFSUs syfte har varit att tydliggöra eventuella brister i
hänvisning eller information.
Även dessa samtal bör betraktas mer som en provkarta än som en bild av hur vården ser ut i olika
delar av Sverige. Ibland har frågorna säkerligen hamnat hos en nyanställd eller en vikarie. Likväl, en
våldtagen man eller kvinna måste få rätt information i det akuta läget - alltid.
Denna ”wallraffande” del av undersökningen har genomförts av två journalister, en manlig respektive
en kvinnlig ”vän” till den utsatte.
Resultat
Akut hjälp – information som ges vid våldtäkt av kvinna respektive man
Vilka svar och vilken hjälp får vi i akut läge, det vill säga om vi ringer in till länets joursjukvård
angående en våldtäkt som inträffat det senaste dygnet? Oftast ett deltagande bemötande, men inte
alltid klar vägledning angående vart vi bör vända oss, eller konkret information om vad för slags hjälp
som finns att få.
Tre av fyra fiktiva fall med frågor kring hanteringen av en kvinnlig vän som blivit utsatt för våldtäkt
kopplas till länets lokala sjukvårdsupplysning, 1177. Både där och på de flesta akut- eller
gynmottagningar regel är informationen tydlig och förtroendeingivande. För kvinnor är psykologiskt
stöd rutin efter våldtäkt, uppger akutupplysningen i 18 av våra 21 samtal. I samtliga regioner är
informationen om vart patienten bör vända sig tydlig – dock uppgav akutens personal att polis måste
kontaktas innan sjukhusbesöket i ett fall (se nedan).
För den manliga patienten är svaren mer trevande. Vidarekopplingar och tveksamma hänvisningar till
kvinnokliniken, den lokala vårdcentralen eller psykiatrin, vittnar om att kända rutiner saknas för de män
som kontaktar vården efter ett sexuellt övergrepp. I 13 av 21 samtal ges klara besked om vart man
vänder sig och hur undersökningen kommer att gå till. I övriga fall behöver den som tagit emot
samtalet fundera, kolla med kollegor eller andra mottagningar vilket gör att svaret kändes mer osäkert.
I ungefär hälften av fallen, 10 av 21 får vi en försäkran om att den utsatte mannen kommer att
erbjudas psykologiskt stöd. I övriga regioner saknas information om detta, eller så meddelar man (på
akuten eller 1177) att samtalsstöd kan bli aktuellt ”i ett senare skede”.
Ibland är bemötandet bra trots att det råder viss osäkerhet kring vart våldtagna män ska hänvisas: I en
region kopplas samtalet som förfrågningarna som rör en våldtagen man till akuten trots att det är
”emot rutinerna”.
I andra län är det omöjligt att få prata med en mottagning och 1177 har dåligt med information.
Ärendet med en man som blivit våldtagen vidarebeordras till primärvård, gyn-mottagningar vilka i ett
fall hänvisar tillbaka till varandra.
Dock saknas det aldrig engagemang hos dem som tar emot samtalen – man vill verkligen hjälpa till,
men vet inte alltid hur.
Storstadsregionerna (Västra Götaland och Stockholm) ger bra information om rutiner och
omhändertagande, och förmedlar känslan av en större erfarenhet på området.
I ett fall ges felaktig information i fallet med den våldtagna kvinnan – vi får veta att polisanmälan måste
göras innan hon åker in till akuten. I två regioner kan informationen tolkas som att det krävs
polisanmälan även vad gäller de manliga fallen. Av samtalen framgår att det är tveksamt huruvida
akutens vårdpersonal har möjlighet att göra spårsäkring om det inte finns en sådan begäran från
polisen.
Man kan tänka sig att en person som behöver stöd, men inte är säker på om han eller hon vill
polisanmäla, undviker att åka till akuten om han/hon får sådana felaktiga upplysningar via telefon.
Akutmottagningarnas rutiner – intervjuer med chefer eller ansvariga
Akutmottagningar i samtliga Sveriges län har enligt egen utsago en god beredskap för att ta emot
våldtagna kvinnor.
För våldtagna män finns särskilda, dokumenterade rutiner på 10 av 21 tillfrågade mottagningar. Fyra
av dessa 10 har nyligen infört dokumenterade rutiner. I två fall är dessa framtagna efter det att man
tagit emot en man som varit med om ett sexuellt övergrepp, och då upptäckt att personalen saknat
både erfarenhet och handlingsplan. Övriga mottagningar handlägger övergrepp på män enligt de
riktlinjer som gäller vid övergrepp på kvinnor.
Psykologiskt stöd ska ”vid behov” erbjudas både kvinnor och män i samband med, eller efter,
akutbesök, meddelar man på flertalet akutmottagningar. Ytterst få, tre av 21 mottagningar, uppger att
de förmodligen kan koppla in en jourhavande kurator eller psykolog vid udda tider.
Intervjuerna visar dock att det är mycket tveksamt om huruvida psykologiskt stöd finns med som rutin i
det akuta omhändertagandet av män som utsatts för sexuella övergrepp. Eftersom männen oftast får
träffa kirurgläkare är det kirurgavdelningen som ska ta ansvar för erbjudande om samtalsstöd – såväl
akut som i ett senare skede.
Flera intervjupersoner konstaterar att våldtagna män är ett ”sällanproblem”. Uttrycket används av
arbetsledare inom såväl akutvård som primärvård. Erfarenheten av reella fall saknas: ”Vi har inte haft
en enda sådan patient på 20 år” säger en ansvarig inom primärvården.
Här finns två huvudsakliga inställningar; ”Vi ser inget behov av nedskrivna rutiner eftersom det händer
så oerhört sällan” och ”Vi behöver nedskrivna rutiner eftersom det händer så oerhört sällan”.
En av intervjupersonerna, en arbetsledare i primärvården, uttrycker det som att ”Det är väl ungefär lika
skambelagt att prata om sexuellt våld mot män som det var att prata om kvinnlig våldtäkt på 1920talet.”
Bemötande och behandling inom primärvård och psykiatri
Svaren från dessa delar av vården kan sammanfattas så att sexuella övergrepp tidigare i livet
behandlas ungefär så som andra kriser och trauman, exempelvis posttraumatiskt stressyndrom, PTS.
Graden och arten av problem bestämmer behandlingen mer än vilken typ av trauma som ligger
bakom.
Inom primärvården var svaren i samtliga regioner att om en man berättar om ett sexuellt övergrepp
tidigare i livet så kan man erbjuda bearbetande samtal hos vårdcentralens kurator alt psykolog, eller
anknuten psykosocial enhet, precis som vid andra kriser. Möjlighet finns att remittera vidare till
psykiatrin.
Inom psykiatrin finns resurser för traumabearbetning inom den egna verksamheten, dvs
kurator/psykolog/specialistsjuksköterskor och läkare. Men om problemen inte är alltför medicinskt eller
psykologiskt komplicerade remitterar man i regel patienten till vidare samtalskontakt på vårdcentral.
Generellt är bemötandet av våldtagna män detsamma som för kvinnor vad gäller kris- och
traumabearbetning, men inom såväl primärvård som psykiatri tillfrågas kvinnliga patienter oftare om
sådana erfarenheter.
Det finns en hög medvetenhet om att patienter med oklar smärtproblematik eller psykiatriska problem
ofta genomgått tidigare trauman, men sexuella övergrepp är inte något som läkare och terapeuter
frågar efter rutinmässigt. ”Vi har inte sett något behov, men det kanske är som på kvinnosidan, när
man börjar fråga efter problemet så finns det fall” kommenterar en intervjuperson.
Ungefär var tredje chef menar att det finns anledning att ser över rutinerna för att fånga upp de män
som inte tar upp eventuella övergrepp spontant, eftersom det ofta finns en skamkomponent som är
större än för kvinnliga patienter. ”Om vi har som rutin att ställa frågan, såsom vi gör med missbruk eller
alkoholvanor, så behöver det inte kännas kymigt för vare sig patient eller behandlare.”
Men det är långt ifrån självklart vilka patienter som rutinmässigt bör tillfrågas om sexuella övergrepp,
påpekar en primärvårdsansvarig: ”Det finns många önskemål om vad läkare ska fråga om vid ett
första möte, våld, alkoholvanor, träningsvanor mm. Vet inte om man är behjälplig med listor som bara
ska bockas av, det handlar ju om att vi måste ha en mental förberedelse att höra patientens historia.
Vi vet att våra patienter är oerhört bra på att känna av om terapeuten är mentalt förberedd på att ta del
av ett visst problem.”
Hela frågan blir ett slags moment 22 – om vårdgivare aldrig frågar så dyker det inte upp några fall, och
då ser man heller inget behov av någon särskild mottagning eller andra resurser.
ASTA-mottagningen i Umeå är ett exempel på att det finns en växande skara patienter när det väl
inrättas ett konkret alternativ till behandling. ASTA är en mottagning inom psykiatrin, öppen för män
och kvinnor som utsatts för sexuellt våld eller våld i nära relation. Sedan denna inrättades har personal
på vårdcentraler och psykiatriska mottagningar börjat ställa frågor om sexuella övergrepp betydligt
oftare, både till män och kvinnor som söker vården för akuta psykiska problem. Gissningsvis utgör
män 5-10 % av ASTA-mottagningens patienter.
I Malmö resonerar en ansvarig inom primärvården kring att man borde försöka underlätta för män att
tala om sexuella övergrepp: ”Vi skulle nog behöva något som gör det lättare för män att prata om
sådana här problem, någon slags information. Ungefär som med manlig inkontinens, vilket är vanligt
men inget som män pratar om – vi ordnade ett egenvårdsrum, där det bl a fanns manliga
inkontinensskydd, och genast var det massor av män som ställde frågor om sina inkontinensproblem.”
En verksamhetschef inom psykiatrin poängterar att det är viktigt att inte patologisera det faktum att
man mår dåligt av att ha varit med om ett övergrepp: ”Det är en naturlig reaktion, men självklart kan
man behöva hjälp med att hantera den”.
Både vid besök hos husläkare och inom psykiatrin är det viktigt med långa kontakter, med samma
doktor – om patienten inte vill berätta om ett sexuellt trauma kan det vara lättare nästa gång han
träffar samma person, poängterar flera intervjupersoner.
I två regioner nämner man hälsosamtal för nyanlända flyktingar som ett tillfälle då tidigare trauman
efterfrågas och screenas. I exempelvis Norrbotten är det rutin att fråga kvinnor om eventuella
erfarenheter av sexuella övergrepp, däremot frågar man inte män. Ändå är det väl känt att sexuella
övergrepp används som tortyr och krigshandling i hela världen. ”Det kan säkert vara problematiskt för
män från t ex arabiska kulturer att berätta om sådana trauman för kvinnlig sköterska” menar en
intervjuperson.
I fyra regioner känner intervjupersonerna till, och hänvisar ibland till, en lokal mansmottagning. På
kvinnosidan finns fler mottagningar. Telefonnumret till Kvinnofridslinjen nämns också flera gånger som
en del av det stöd som kan erbjudas den som hamnat i akut kris och behöver någon att prata med.
Analys, slutsatser, diskussion
Chefer och arbetsledare inom akutsjukvården anger ofta att mottagningen arbetar efter planen för våld
i nära relationer. Men detta begrepp innefattar inte automatiskt någon plan för omhändertagande efter
sexuella övergrepp.
Man fokuserar också på fysiska och påtagliga kroppsskador, vilket är naturligt på en akutmottagning.
En av de vanligaste frågorna vid de dolda intervjuerna, då det gällde en fiktiv god vän som just blivit
våldtagen, var: ”Har han/hon några skador?”.
De flesta kvinnor som kommer till den högspecialiserade akutmottagningen för våldtagna kvinnor vid
Södersjukhuset i Stockholm har inga allvarligare fysiska skador. Det är viktigt att såväl män som
kvinnor kan vända sig till akuten för undersökning, spårsäkring och samtalsstöd även om det inte finns
synliga bevis på att något hänt. För män, som ofta hänvisas till kirurgläkare, hamnar ännu större fokus
på fysiska – främst anala – skador. Ett förhållningssätt som enbart fokuserar på synliga skador riskerar
att ytterligare befästa bilden av att det kanske inte var ett övergrepp man varit med om, vilket gör
traumat än svårare att prata om.
Bara i ett par regioner ställs frågor om sexuellt våld till patienter med diffusa problem inom primärvård.
Likaså inom psykiatrin – det är bara vid beroendeproblematik som några regioner anger att finns ett
rutinförfarande att fråga om övergrepp och sexuellt våld.
Mot bakgrund av den litteratur som finns, och som visar att utsatta män har svårt att ta upp frågan
själva, kan det finnas anledning att se över sjukvårdens rutiner för att fånga upp män som utsatts för
sexuella övergrepp.
I de områden där man har en organisation som är beredd att hantera just denna sorts problem är
patienter som utsatts för övergrepp vanligare, såsom exempelvis ASTA-mottagningen i Umeå.
I den akuta situationen är det svårt för en våldtagen man att få klara besked om vart han ska vända
sig, visar RFSUs undersökning. Klart är att en så pass ovanlig förfrågning skapar betydligt mer
osäkerhet än då fallet gäller en kvinna. Mer än varannan förfrågning ledde till stor tveksamhet
alternativt vidarekopplingar och hänvisningar till kvinnokliniken, den lokala vårdcentralen eller
psykiatrin.
Att redogöra för ett övergrepp som man själv varit med om är plågsamt. Att behöva göra det flera
gånger, för helt främmande personer, är givetvis ännu jobbigare.
Huruvida en vårdsökande person kopplas till den lokala sjukvårdsupplysningen, till akutmottagningen
eller annan mottagning beror delvis på vilken tidpunkt på dygnet, och vilken dag i veckan, man ringer.
Generellt gäller att det inte går att få prata med akutens personal om det inte gäller en direkt förfrågan
om en redan inlagd patient. På vissa håll tar akuten inte emot några samtal alls.
Situationen har förändrats något bara mellan de dolda intervjuerna gällande våldtagna män (hösten
2013) och våldtagna kvinnor (vintern 2013/14), då allt fler sjukhusväxlar under denna tidsperiod slutat
koppla förfrågningar till akuten och istället hänvisar alltmer ofta till 1177.
Nu är informationen på 1177 inte alls bristfällig överlag, men som patient/anhörig kan man nog
uppleva det tryggt att faktiskt får direktkontakt med någon på den klinik som ska ta emot, och som
säger att ”…han/hon är välkommen hit till oss, vi har rutiner för detta, vi kommer att ta emot
honom/henne på det här sättet…” osv.
I ett fall av de 21 som rör en våldtagen kvinna ges felaktig information – nämligen att polisanmälan
måste göras innan hon åker in till akuten. Sådana felaktiga upplysningar kan göra att en person som
är i behov av behandling och psykologiskt stöd väljer att inte uppsöka vården över huvud taget.
I NCKs handbok poängteras vikten av att sjukvården ser till patienten, inte till eventuellt brott:
”Det är inte sjukvårdspersonalens uppgift att i den akuta situationen definiera eller rubricera vilket brott
patienten blivit utsatt för. Det viktiga är att uppmärksamma att patienten utsatts för ett sexuellt
övergrepp och att anpassa omhändertagandet utifrån patientens behov.”
Research: Åsa Fagerström, Johan Järvestad
Källor och referenser:
- Handbok för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp. NCK-rapport
2008:1.
- Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. BRÅ, 2008:13.
- Anette Agardh, enkätstudie Lunds universitet, ännu ej publicerad utöver vissa resultat
- Brås Nationella Trygghetsundersökning, NTU 2011 och 2013.
- Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen. NCK-rapport 2010:4.
- ”men du har ju blivit våldtagen” - om våldtagna mäns ordlöshet. SRHR:s rapport 2009:4. Hans
Knutagård.
- Pågående forskning/avhandlingsarbete: Mötet mellan svensk sjukvård och män som utsatts för
våldtäkt. Jens Lindberg (ej ännu publicerad jan 2014.)
- Prevalence and consequences of adult sexual assault of men: Review of empirical findings and state
of the literature. Peterson m fl. 2011.
- Male Sexual Victimization - Examining Men’s Experiences of Rape and Sexual Assault. Men and
Masculinities . Weiss, KG. 2008.
- Male sexual violence Part I: The need to ‘speak out’. Akurut, C. 2011.
