Malmö Högskola
Globala Politiska Studier
Internationella Relationer 61-90
C-uppsats 15 hp
Vårterminen 2010
Handledare: Malena Rosén Sundström
Välgörare eller missgynnare?
En idéanalys av EU:s syn på utveckling utifrån en bistånds- respektive
jordbrukspolitisk komparation
Karin Edwardsson
850609-0243
0
Abstract
I den här uppsatsen vill jag genom en idéanalys söka nå en djupare förståelse för EU:s syn på
utveckling. Med utgångspunkt i EU:s bistånds- och jordbrukspolitik vill jag undersöka hur det
kommer sig att EU, som ligger i framkant när det gäller handel med utvecklingsländer samt
framlyfter frihandel och ekonomisk integration som nyckeln till global utveckling, samtidigt
tillåter olika typer av ekonomiska subventioner i syfte att skydda det europeiska jordbruket
från internationell konkurrens. Hur kan dessa motsättningar inkorporeras i EU:s syn på global
utveckling? Med hjälp av en idealtypsanalys, där neo-liberalism, merkantilism och
postkolonialism används som teoretiskt ramverk, spåras de bakomliggande idéerna i EU:s
bistånds- respektive jordbrukspolitik. Genom att karakterisera vilket teoretiskt ideal som
ligger till grund för EU:s politiska mål kan dessa sedan kopplas till en viss typ av idé. I
analysens resultat konstateras att samtliga av de tre teoretiska idealtyperna kan spåras inom de
båda politikområdena, men förekomsten varierar i grad och utsträckning. Avslutningsvis
diskuteras om, och i så fall hur, vi kan tolka EU:s syn på utveckling utifrån analysens resultat.
In this essay I seek a deeper understanding of the EU's vision of development. Based on the
EU aid and agricultural policies, I want to examine how it is possible that the EU, which is the
major trading partner for many developing countries and also stresses free trade and economic
integration as the key to global development, on the other hand allows different types of
financial subsidies in order to protect the EU agricultural market from international
competition. How can these contradictions be incorporated in the EU's approach to global
development? With the help of an ideal type analysis, where neo-liberalism, mercantilism and
postcolonialism are used as a theoretical framework, the underlying ideas of the EU's
development and agricultural policies are going to be characterized. By characterizing which
theoretical ideal that is the basis for the political objectives of the EU policies, these can then
be associated with a certain type of idea. The result of the analysis shows that all three
theoretical ideal types can be detected in the two policies, but the incidence varies in degree
and extent. In my concluding discussion, we will see if, and how, we can interpret the EU's
vision of development based on the result of the analysis.
Nyckelord:
EU, utveckling, bistånd, jordbruk, idéanalys, idealtyp, neo-liberalism,
merkantilism, postkolonialism.
Uppsatsen består av 15 483 ord.
1
Innehållsförteckning
1.
Inledning………………………………………….......................................... 4
1.1. Syfte och problemformulering………………………………….......... 5
1.2. Metod………...………………………………………......................... 6
1.2.1. Idéanalys………………………………………………………… 6
1.2.2. Varför just idealtypsanalys?.......................................................... 8
1.3. Material…………..........……………………………………............... 10
1.4. Definitioner och avgränsningar………………………………………. 11
1.5. Disposition…………………………………………………………… 12
2.
Teori …………………………...……………………………......................... 13
2.1. Liberalism och neo-liberalism……………………….......................... 13
2.2. Merkantilism ………………………………………………………… 17
2.3. Postkolonialism………………………………………………………. 20
2.4. Tre idealtyper………………………………………………………… 22
2.4.1 Den neo-liberala idealtypen……………………………………... 22
2.4.2. Den merkantilistiska idealtypen………………………………… 22
2.4.3. Den postkoloniala idealtypen…………………………………… 23
3.
Bakgrund.…………………………………………………………………… 23
3.1. EU och bistånd ………………………………………………………. 24
3.1.1 Historik…………………………………………………………... 24
3.1.2. Institutionerna inom den europeiska biståndspolitiken…………. 26
3.1.3. Kritik mot EU:s biståndspolitik………………………………… 28
3.2. EU och jordbruk……………………………………………………… 29
3.2.1. Historik………………………………………………………….. 30
3.2.2. CAP och EU:s handel med jordbruksprodukter………………… 32
3.2.3. Kritik mot EU:s jordbrukspolitik……………………………….. 33
4.
Analys……………………………………………………………………....... 34
4.1. EU:s biståndspolitik………………………………………………….. 34
2
4.1.1. Världssyn………………………………………………………... 35
4.1.2. Principiella övertygelser………………………………………… 37
4.1.3. Kausala övertygelser……………………………………………. 38
4.1.4. Slutsats………………………………………………………….. 40
4.2. EU:s jordbrukspolitik………………………………………………… 41
4.2.1 Världssyn………………………………………………………… 42
4.2.2. Principiella övertygelser………………………………………… 43
4.2.3. Kausala övertygelser……………………………………………. 44
4.2.4. Slutsats………………………………………………………….. 46
5.
Diskussion…………………………………………........................................ 47
6.
Referenslista………………………………………………………………… 50
6.1. Litteratur……………………………………………………………... 50
6.2. Internetkällor…………………………………………………………. 52
6.3. Tryckta källor………………………………………………………… 53
Appendix 1………………………………………………………………………… 56
3
1. Inledning
Den europeiska unionen (EU) betraktas många gånger som en förebild för regionalt samarbete
i dagens internationella samhälle. Den ideologiska strukturen i EU:s konstitution vilar på
liberala idéer om frihandel och en öppen ekonomisk marknad som grund för fredliga
mellanstatliga förhållanden, regionalt samarbete och välfärd. EU är också den största
biståndsgivande organisationen i det internationella samhället idag. Om man inkluderar
medlemsländernas enskilt statliga bistånd står EU för sammanlagt över hälften av det totala
internationella utvecklingsbiståndet varje år. År 2008 utgjordes 60 % av det internationella
biståndet av EU:s andel, vilket motsvarar ca 12 miljarder euro (EU-upplysningen: Bistånd,
2010-05-09). Men bistånd är inte bara en stor utgiftspost i EU:s budget, utan hör därtill till ett
område som väcker politiskt engagemang och är ett ständigt ämne för diskussion. EU
poängterar ofta vikten av att det internationella samfundet tar sitt ansvar i arbetet med att
eliminera global fattigdom och bistå utvecklingsländers situation. Genom sin biståndspolitik
vill EU gärna agera som ett moraliskt föredöme för andra organisationer och aktörer i det
internationella samhället. Bakgrunden kan delvis förklaras utifrån det faktum att många av
EU:s medlemsstater genom kolonialismen har historiska band till flera av de mindre
utvecklade regionerna i världen idag. EU:s biståndspolitik har också karakteriserats av en
ambition att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan EU och utvecklingsländer, där
handel blivit en central komponent. För många utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika söder
om Sahara, Västindien och Stillahavsregionerna där många av staterna är före detta
europeiska kolonier, är EU idag den primära handelspartnern.
Men samtidigt som EU förespråkar utveckling och det internationella samfundets ansvar i att
bekämpa global fattigdom, samt bistå utvecklingsländers integrering i den internationella
ekonomin, så för man parallellt en politik inom jordbrukssektorn som utifrån betraktat går
emot flertalet av de grundläggande värderingarna om frihandel, öppen marknad och
internationellt samarbete. EU:s jordbrukspolitik har blivit en kontroversiell fråga i det
internationella samhället till följd av dess påfallande protektionistiska karaktär. Den
bakomliggande anledningen kan spåras till att jordbruk alltid varit en känslig fråga inom EU
och Europa, och att det sedan världskrigens tid länge funnits en intention i den europeiska
mentaliteten att skydda det europeiska jordbruket från internationell påverkan.
4
Hur ska vi förstå denna kontrast i EU:s politik? Hur kommer det sig att EU, som ligger i
framkant när det gäller handel med utvecklingsländer och gärna betonar det moraliska ansvar
som industrialiserade stater har att hjälpa fattigare regioner i världen, samtidigt har en
jordbrukspolitik som tillåter olika slags subventioner till det europeiska jordbruket i syfte att
motarbeta internationell konkurrens? Till detta hör även att jordbruksprodukter många gånger
är utvecklingsländers främsta exportvara och således utgör nyckeln till ekonomisk
självständighet och tillträde till den internationella handelsmarknaden, vilket på sikt skulle
kunna leda till ett slut på behovet av bistånd. Det hela blir till en spiral av motsättningsfulla
kontraster, där EU:s biståndspolitik ställs mot det faktum att man vill fortsätta skydda det
lokala jordbruket och att handeln med jordbruksprodukter ska fortsätta var europeisk inom
EU.
1.1. Syfte och problemformulering
Jag är intresserad av att undersöka hur motsättningarna som angetts ovan kan förklaras genom
att studera hur de abstrakta idéer och värderingar som ligger till grund för EU:s konkreta
bistånds- respektive jordbrukspolitik går ihop med EU:s övergripande syn på utveckling. Mitt
syfte kan således sammanfattas som följande:
Min ambition är att göra en idéanalytisk komparation av två politikområden (biståndspolitik
och jordbrukspolitik) för att nå en fördjupad förståelse av EU:s utvecklingssyn.
För att vidareutveckla syftet ämnar jag analysera innehållet i EU:s rapporter och policies om
bistånds- och utvecklingspolitik kontra jordbrukspolitik och handel med utvecklingsländer.
Jag vill se vad som går att utläsa i hur man väljer att formulera sig i dokumenten, och om det
kan kopplas till EU:s syn på utveckling. Bakgrunden till syftet med uppsatsen bygger på en
personlig tes om att långsiktig hållbar utveckling kan uppnås genom att minska biståndet till
förmån för att istället ge utvecklingsländer en möjlighet att konkurrera på den europeiska så
väl som internationella handelsmarknaden på samma villkor som andra mer utvecklade stater.
Jag anser att detta är ett relevant ämne för en kandidatuppsats i IR eftersom bistånd under de
senaste åren blivit ett dominerande inslag i debatten om utveckling och utvecklingsfrågor, och
på så vis utgör en ständigt aktuell fråga inom det internationella samhället, på såväl nationellt,
5
regionalt som globalt plan. Trots att EU tillsammans med andra stater och aktörer i det
internationella samhället pumpar ut biståndspengar varje år så minskar dessvärre inte den
totala fattigdomen i världen.
I och med att slutdatumet för Förenta Nationernas (FN)
millennieutvecklingsmål är i antågande har även fokus hamnat på hur vi egentligen ska uppnå
en hållbar global utveckling, och hur pass effektiv den biståndspolitik som råder i det
internationella samhället idag faktiskt är.
1.2. Metod
Inför beslutet av hur jag skulle operationalisera mitt syfte föll mitt val på en idéanalys med
hjälp av idealtyper, som visade sig vara en passande metod när det är just karakteriseringen av
vilka idéer som ligger bakom politiska beslut och handlingar som är målet med
undersökningen.
1.2.1. Idéanalys
Jag har använt Douglas Brommessons avhandling Från Hanoi till Bryssel – Moralsyn i
deklarerad svensk utrikespolitik 1969-1996 (2007) som förebild för min metod. I sin
avhandling gör Brommesson en idéanalys av moralsynen i svensk utrikespolitik under en
specifikt avgränsad tidsperiod. Den form av idéanalys som Brommesson använder sig av
utgår från att det finns en tydlig teoretisk karaktär bakom de aktuella undersökningsobjekten
för hans idéanalys (Brommesson, 2007:60). En idéanalys förklarar således snarare vad
någonting är framför hur eller varför det är så (Brommesson, 2007:61). Idéanalys används
därför med fördel i beskrivande studier som är avsikten med just denna uppsats.
En analys med hjälp av idealtyper passar bra när det är idéer och moralsyn som ligger till
grund för en undersökning. Föremålet för analysen blir således det abstrakta målet med en
konkret handling - ett ideal. Genom att klassificera teorin bakom policies, uttalanden, aktioner
och ställningstaganden inom en viss fråga kan man på så vis härleda idén bakom dessa till en
viss typ av teoretiskt ideal. Det är dock viktigt att ha i åtanke att det resultat som en
idealtypsanalys åstadkommer inte ska tolkas som definitiva sanningar, utan snarare som
karaktärsdrag som kan härledas till en viss typ av teoretisk ideologi (Lundquist, 1993:82).
Idealtypen används således som ett analysredskap för att få fram vilken ideologisk karaktär
6
som i störst utsträckning präglat en idé. Genom att konstruera en idealbild tydliggörs på så vis
samhörigheten mellan en idé och ett teoretiskt ideal (Brommesson, 2007:62–63).
De konkreta momenten i en idealtypsanalys består av tre steg. Det första steget går ut på att
karakterisera en bestämd idealtyp utifrån en specifik teori. Inför karakteriseringen av
idealtyper vänder man sig till den essentiella kärnan i teorin, vilken ofta består av normativa
mål och idealbilder av hur det internationella systemet borde vara. Dessa reduceras till så
kallade postulat, vilka blir till kriterierna för vad som är sanning inom teorin, och vad som
särskiljer den från andra teorier (Brommesson, 2007:67). För att göra idealtypsanalysen till ett
mer effektivt verktyg kan det först vara nödvändigt med någon form av kategorisering av
olika typer av idéer för att lättare kunna koppla dem till en viss teori (Brommesson, 2007:66).
I detta syfte använder sig Brommesson av Judith Goldsteins och Robert O. Keohanes begrepp
world views, principled beliefs och causal beliefs som återfinns i boken Ideas & Foreign
Policy – Beliefs, Institutions and Political Change (1993). Begreppen indelar idéanalysering i
tre nivåer av övertygelser. World views anger teorins fundamentala värdegrund och reflekterar
de normativa mål som teorin strävar mot, exempelvis vad som är det ideala samhällstillståndet
(Goldstein/Keohane, 1993:8). Principled beliefs kan betraktas som principer och riktlinjer
som går att uttolka från world views. Dessa har ofta en etiskt präglad karaktär och återger
exempelvis rättigheter och skyldigheter gentemot andra individer, stater eller aktörer
(Goldstein/Keohane, 1993:9). Causal beliefs kan betraktas som strategin för hur de normativa
målen ska bli realitet, det vill säga hur individen, staten eller aktören ska bete sig rent konkret
för att de mer abstrakta idéerna angivna som world views och principled beliefs ska bli
verklighet. Detta är den minst abstrakta idénivån och ligger närmast konkreta politiska
åtgärder (Goldstein/Keohane, 1993:10). Jag kommer liksom Brommesson använda mig av
Goldsteins och Keohanes tre analysnivåer i framställandet av mina tre idealtyper. I
fortsättningen kommer jag dock att använda mig av Brommessons svenska översättningar av
begreppen: världssyn, principiella övertygelser och kausala övertygelser (Brommesson,
2007:67).
I det andra steget appliceras idealtyperna på det aktuella materialet som ska analyseras, och
därefter karakteriseras materialet efter hur ingående och centralt de olika teoretiska
idealtyperna framträder, samt hur tydligt det går att urskilja dess respektive karaktär. Utifrån
detta karakteriseras sedan den dominerande idealtypen (Brommesson, 2007:70). Ett väsentligt
7
element i en idealtypsanalys är att använda tydliga och avgränsade idealtyper som åtskiljs från
varandra, exempelvis två teoretiska kontraster. Polarisering är önskvärt eftersom det bidrar till
ett tydligare resultat (Brommesson, 2007:64–65).
I det sista steget karakteriseras den dominerande idealtypen, och kopplas således ihop med
den bakomliggande idén samt den teoretiska ideologin. Avsikten är dock inte att
undersökningsobjekten
måste motsvara samtliga av den dominerande idealtypens
komponenter, utan dessa kommer snarare förekomma i mer eller mindre omfattning, vilket
påverkar karakteriseringens resultat. Ibland kan situationer uppstå då flera idealtyper kan
tydas i samma material, och på så vis frambringa ett resultat där flera idealtyper passar in i
samma analys. I dessa fall, menar Brommesson, ser man till det totala intrycket av vilken
idealtyp som dominerar på de väsentligaste punkterna i materialet. Ett sådant resonemang kan
klassas som en kvalitativ tolkning. En annan möjlighet är att istället se till kvantiteten av
uttryck för en viss idealtyp (Brommesson, 2007:70). I den här uppsatsen kommer jag dock
använda mig av en kvalitativ tolkning i min analys.
I frågan om hur pass tillförlitlig metoden är, och om det inte finns risk för att
idealtypsanalysens applicering på materialet kan tolkas på ett subjektivt sätt, som i sin tur kan
missfärga resultatets tillförlitlighet, så menar Brommesson att eftersom själva metoden
redogörs öppet i analysen lämnar det utrymme för läsarens egen kontroll av eventuell tendens
till feltolkningar (Brommesson, 2007:72). Återigen är det här värt att nämna att metoden inte
kommer att resultera i konkret fakta utan är menat som ett analysredskap för att nå en djupare
förståelse inför en viss typ av idé.
1.2.2. Varför just idealtypsanalys?
En central frågeställning inom idéanalys är huruvida idéer påverkar politiska handlingar, och i
så fall under vilka förhållanden (Goldstein/Keohane, 1993:11). Goldstein och Keohane menar
att det är väsentligt att studera idéer eftersom att enbart studera intressen och strategiska
åtgärder inte alltid leder till ett tillräckligt tillfredsställande resultat i syfte att förklara såväl
den bakomliggande idérelaterade politiska intentionen som den förväntade effekten på en
högre systemnivå (Goldstein/Keohane, 1993:17).
8
Brommesson talar i sin avhandling om innebörden av begreppen exklusion och inklusion i
analyserandet av utrikespolitik (Brommesson, 2007:19). Exklusion står i motsats till inklusion
och anger vilka eller vad som ingår i uppfattningen av vilka ”vi” är kontra vilka ”de andra” är.
Detta är grundläggande för synen på vilka vi har ett moraliskt ansvar för, respektive vilka vi
inte har moraliskt ansvar för (Brommesson, 2007:20).
Exklusion återkommer ofta i de
teoretiska perspektiven och förhållandet till andra aktörer blir därmed centralt. Hur en aktör
förhåller sig till andra säger därmed mycket om synen på rättigheter och skyldigheter bland
aktörer i det internationella samhället (Brommesson, 2007:30). Om vi betraktar EU som en
enhet och gemenskap blir det således intressant att se var och hur denna gränsdragning för
vilka som inte ingår i gemenskapen görs. Kommer idealtypsanalysen att visa att idén om
moraliskt ansvar gentemot andra stater skiljer sig åt inom de båda politikområden som utgör
grunden för min analys?
Jag har valt tre teorier utifrån olika tendenser i EU:s politik som jag tycker kan spåras till
respektive teori. Den första är neo-liberalism som med sina tankar om frihandel, regionalt
samarbete och interdependens på många sätt influerat själva fundamenten till EU:s
konstitution. Den andra är merkantilism, som ser protektionism och ekonomiska
skyddsåtgärder som ett sätt för staten att bevara sin självständighet och upprätthålla politisk
såväl som ekonomisk maktbalans. Trots att merkantilismen framstår som raka motsatsen till
neo-liberalismen anser jag att det ändå går att spåra drag av båda teorierna i EU:s olika
politikområden. Att dessa två teorier går i stark kontrast till varandra skapar sedan intressanta
förutsättningar för analysen, och polarisering är som vi har sett dessutom önskvärt i just
idealtypsanalys. Slutligen har jag även valt att använda mig av postkolonialismen. Detta val
har jag gjort för att se ifall det går att spåra några uttryck för kolonialism eller postkolonialism
i EU:s utvecklingssyn. Då flera av medlemsstaterna i EU är forna kolonialmakter och således
har påtagliga historiska band till de utvecklingsstater som tidigare varit kolonier vill jag
undersöka om dessa band fortfarande präglar EU:s politik. En mer utförlig redogörelse av det
teoretiska ramverket presenteras i nästa avsnitt.
Genom att karakterisera den dominerande idealtypen och således även den dominerande
bakomliggande teorin i den retorik som används i det undersökta materialet hoppas jag få
fram ett resultat där den dominerande teorin kan kopplas samman med idén bakom EU:s syn
på utveckling.
9
1.3. Material
Brommesson skriver att de utrikespolitiska mål som en aktör tillkännager även anger de
moraliska värden som aktören vill se främjas av den aktuella politiken (Brommesson,
2007:22). Med utgångspunkt i detta påstående har jag därför för avsikt att studera innehållet i
EU:s officiella publikationer och uttalanden. Undersökningsobjektet för min analys är således
EU:s generella policy för bistånds- och jordbrukspolitik som återfinns i de officiella
uttalanden, rapporter och avtal som EU publicerat. Genom att karakterisera vilket ideal som
ligger till grund för de politiska målen i dokumenten hoppas jag på att sedan kunna koppla
dessa till en viss typ av idé. Inom samhällsforskning är den operationella politiken, det vill
säga den icke-deklarerade politiken, svårstuderat framför den deklarerade i och med att
aktörers egentliga motiv bakom en viss handling kan vara problematiskt att uttyda (Lundquist,
1993:83–84). Mitt syfte är dock att utifrån den strukturella kontexten kring de dokument som
finns att tillgå om EU:s politik i de respektive områdena analysera själva synen på utveckling.
I urvalet av material har jag använt mig av ett par grundläggande principer. För det första har
det på grund av tids- samt utrymmesmässiga skäl varit nödvändigt att göra någon form av
temporär avgränsning av undersökningen. Jag har därför valt att fokusera på hur EU:s
bistånds- respektive jordbrukspolitik har bedrivits mellan år 2000 och 2010. Eftersom jag inte
är ute efter att undersöka det historiska perspektivet på hur EU:s politik har förändrats genom
åren, utan syftar till att belysa den syn och inställning man har på utveckling idag, kändes
2000-talet därmed som en relevant avgränsning. För det andra var jag även använt mig av
vissa urvalspremisser för de respektive politikområdena. När det gäller bistånd har jag endast
valt att se till de dokument som behandlar EU:s enade biståndspolitik. Det förekommer
dokument som ser till de enskilda medlemsstaternas nationella biståndspolitik och bidrag till
internationell utveckling, men då EU som enad utrikespolitisk röst är utgångspunkt för min
undersökning har jag valt att bortse från dessa. Angående jordbrukspolitiken, som är den
största sektorn i EU:s budget och därmed ett av EU:s mest omfattande politikområden, har jag
i huvudsak valt att fokusera på de dokument som berör tredje part, det vill säga aktörer
utanför gränsen för EU:s regionala samarbete. Detta inbegriper således främst relationen
mellan jordbruk och internationell handel.
10
I det teoretiska avsnittet har jag använt mig av IR-litteratur i sammanfattandet av de valda
teoriernas huvuddrag. Även i den empiriska bakgrunden har information till största del
hämtats från IR-litteratur, men också från den europeiska kommissionens generaldirektorat
för bistånds- respektive jordbrukspolitik, samt från den svenska regeringens hemsida för EUupplysning.
EU:s bistånds- såväl som jordbrukspolitik har legat till grund för åtskilliga vetenskapliga
studier samt diskussioner, men då oftast studerats var för sig. Ole Elgström, professor i
statsvetenskap vid Lunds Universitet, har dock forskat kring EU som internationell aktör,
samt EU:s roll i det internationella arbetet för global utveckling. I mina eftersökningar har jag
dock inte lyckats finna exempel på en liknande studie som jag avser göra, det vill säga en
jämförelse av de båda politikområdena i ett idéanalyserande syfte.
1.4. Definitioner och avgränsningar
För att undvika eventuella missförstånd finner jag det nödvändigt att förtydliga ett par saker
innan vi går vidare till nästa avsnitt.
Inom forskning där EU är det enda eller ett av flera undersökningsobjekt är det vanligt att
antingen se till den diskussion som pågår internt inom EU eller att utifrån betrakta EU som en
enad aktör i internationella sammanhang (Andreatta, 2005:33). Jag har valt det senare
perspektivet och ämnar därför behandla EU som en politisk enhet, vilket innebär att jag inte
har för avsikt att närmare gå in på hur den interna debatten bakom beslut och avtal har
fortskridit, eller hur enskilda medlemsländer ställer sig i de olika frågorna. Det finns en orsak
till att jag valt detta perspektiv, och det är att EU som institution under senare tid har börjat
driva en alltmer aktiv enhetlig linje, med en vilja att tala med en enad utrikespolitisk röst. Jag
kommer således utföra min analys med ett perspektiv på EU som en enhetlig röst. Jag ämnar
även fokusera på EU som enskild aktör på den internationella politiska arenan. EU:s politik
inverkar ibland under inflytande av andra internationella aktörer, som exempelvis den
internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, men i den här uppsatsen är EU min
avgränsade enhet.
11
Som redan nämnts i inledningen tenderar EU att vilja agera som ett moraliskt föredöme i
utvecklingsfrågor internationellt. Frågan i den här uppsatsen är dock inte att avgöra huruvida
EU agerar moraliskt eller ej, utan handlar snarare om hur EU:s syn på utveckling kan
karakteriseras inom respektive politikområde. Syftet med uppsatsen är inte heller att försöka
ge en normativ förklaring till utformningen av EU:s politik inom de två olika områdena. Jag
är därigenom medveten om att min analys ej kommer frambringa ett definitivt svar eller en
lösning, utan snarare en tolkning. Studien skulle dock kunna sättas in i ett vidare sammanhang
genom att använda mitt resultat som ett underlag för ytterligare diskussion och forskning,
exempelvis i ett normativt syfte.
Angående definitionen av bistånd har jag för avsikt att enbart fokusera på utvecklingsbistånd i
min analys. Termen ”bistånd” brukar sammanfattande användas för både utvecklingsbistånd,
som har ett mer långsiktigt syfte att främja hållbar utveckling, och humanitärt bistånd, vars
syfte är mer kortsiktigt, exempelvis katastrofhjälp (Uhlin, 2009:316). I fall där enbart ordet
”bistånd” förekommer framöver syftar jag således till utvecklingsbistånd om inget annat
anges.
I det kommande teoretiska avsnittet behöver också ett par saker klargöras. I min analys
kommer jag i huvudsak att använda mig av neo-liberalism, men i det teoretiska avsnittet har
jag valt att redogöra för både neo-liberalism och liberalism i samma avsnitt. Detta val har jag
gjort utifrån det faktum att liberalism är nödvändig för att förklara mycket av det som neoliberalismen bygger vidare på. Angående merkantilismen, som är den andra av mina totalt tre
valda teorier, kretsar mycket av den merkantilistiska teorin kring utgångspunkten om staten
som främsta aktör i det internationella samhället och statens behov av att skydda den egna
ekonomiska sfären. Jag har trots att min uppsats ämnar behandla en institution för regionalt
samarbete valt att använda denna teori i min analys i och med att EU alltmer väljer att agera
utåt som en enhet med en gemensam politik.
1.5. Disposition
Uppsatsen upplägg är följande: efter detta inledande avsnitt, som fastslagit syfte, metod och
material för den kommande analysen samt avgränsningar och definitioner av undersökningen,
följer ett avsnitt som presenterar det teoretiska ramverk som utgör grunden för idéanalysen
12
som beskrivits som metodologiskt verktyg. Utifrån dessa sammanfattas huvuddragen i de tre
teorierna i respektive tre idealtyper. Därefter följer ett avsnitt som återger den empiriska
bakgrunden till EU:s bistånds- samt jordbrukspolitik, vilket är nödvändigt för att placera
analysen i en empirisk kontext. Efter detta kommer vi således till själva analysen, där de tre
idealtyperna appliceras på det undersökta materialet för att söka karakterisera den
bakomliggande idén. Resultatet sammanfattas i en slutsats och diskuteras sedan i ett
avslutande diskussionsavsnitt.
2. Teori
I det här avsnittet presenteras de tre teorier som senare ska användas i min analys. Jag
kommer först att kort gå igenom de generella karaktärsdragen i respektive teori. I slutet av
avsnittet sammanfattas därefter teoriernas centrala ståndpunkter och förs in i modellen för en
idealtypsanalys, indelade i de tre kategorier världssyn, principiella övertygelser och kausala
övertygelser.
2.1. Liberalism och neo-liberalism
Liberalism är tillsammans med realism och marxism den teori som dominerat studiet av
internationella relationer i modern tid. Därtill har den på många sätt influerat den ideologiska
strukturen i det internationella samhället idag, i synnerhet efter kalla krigets slut (Ericson,
2009:52). Liberalismen har även legat till grund för uppkomsten av andra teorier, exempelvis
kosmopolitanismen.
Inom liberalismen är frihandel och demokrati nyckeln till fred och välfärd i det internationella
samhället. Med frihandel menas att den nationella och internationella handeln ska bedrivas
utan handelshinder eller ekonomiska restriktioner och på så sätt fritt få utövas på en öppen
global marknad. Liberaler menar att nationella ekonomiska barriärer, så som exempelvis
protektionism, endast leder till konsekvenser för i synnerhet utvecklingsländer, genom att
deras möjligheter att komma in på den internationella handelsmarknaden kompliceras.
Resultatet blir att stater isoleras från tillgången till de ekonomiska fördelar som frihandel kan
erbjuda (Burchill, 2005:73). Enligt liberalismen är det optimalt ifall staten har minimal
inblandning i internationell handel. Om detta får ske kommer marknaden regleras efter
13
produktion och efterfrågan, vilket kommer leda till att kapital, arbetskraft och resurser
fördelas på ett rättvist sätt. Frihandel överbygger på så vis mellanstatliga barriärer och medför
mer stabila internationella relationer, vilket är anledningen till att liberaler kopplar samman
den globala ekonomiska marknadens betydelse för internationell fred och välfärd. Genom en
fri ekonomisk marknad utan handelsbarriärer reduceras bilaterala spänningar som kan leda till
oro och instabilitet, vilket ofta utgör en fundamental risk för krig och konflikter (Burchill,
2005:63).
Neo-liberalismen lägger ännu mer fokus på frågor kring internationell politisk ekonomi och
betydelsen av ekonomiskt samarbete i det internationella systemet, i synnerhet kopplat till den
anarkiska samhällsstrukturen (Andreatta, 2005:30). Neo-liberaler eftersträvar en internationell
handelsmarknad helt fri från inblandning av den enskilda staten (Burchill, 2005:71)
Internationell handel ska inte hämmas av nationella restriktioner så som importkvoter eller
tullar. En öppen marknad är det uteslutande mest effektiva när det gäller att uppnå global
ekonomisk tillväxt och välfärd, samt en mer rättvis och produktiv fördelning av kapital,
arbetskraft och resurser (Burchill, 2005:73).
Inom liberalismen har man en tilltro till människans kapacitet att samarbeta med varandra,
och att genom kompromisser och diplomati verka för konfliktlösning som inte måste resultera
i militärt våld (Burchill, 2005:58). I motsats till vad man anser inom realismen menar liberaler
att fred är det naturliga tillståndet för individer och således även för stater och andra aktörer.
Samarbete är något människor strävar efter då det skapar trygghet och stabilitet. Krig blir
därför till något som går emot denna ordning och som därmed in i det längsta bör undvikas
(Burchill, 2005:58). Även här poängterar liberaler den globala ekonomins betydelse för
multilateralt samarbete. En stabil marknadsekonomi ligger till grund för fred och mänskliga
rättigheter, som gemensamt är bidragande till internationellt samarbete (Ericson, 2009:55).
Liberalismen, och i synnerhet neo-liberalismen, fokuserar även på interdependens och
globaliseringens inverkan på det faktum att stater blir alltmer beroende av varandra (Lamy,
2005:212). Globaliseringen har medfört att stater inte längre kan betraktas som isolerade
autonoma enheter i det internationella systemet. I dagens globaliserade värld där geografiska
gränser spelar allt mindre roll är stater mer sårbara inför andra aktörers handlande och
agerande. Liberalismen benämner denna ökade grad av beroende till andra stater och aktörer
14
som interdependens. Interdependens genomsyrar politiken i dagens globala samhälle på
många olika sätt och på flera olika nivåer. Stater och individer har blivit mer beroende av
varandra, både för överlevnad och tillväxt, och detta menar liberaler blir extra tydligt när det
gäller den globala ekonomin (Ericson, 2009:58). En konflikt mellan två stater eller inom ett
visst geografiskt område kan medföra instabilitet vilket blir till en risk för hela det
internationella systemet, från globalt ned till nationellt plan. Staters säkerhet och ekonomiska
välfärd är därför beroende av andra staters och aktörers politiska och ekonomiska agerande
(Burchill, 2005:66).
Liberaler betraktar inte staten som den primära och viktigaste aktören i det internationella
systemet. Andra aktörer som exempelvis internationella organisationer, transnationella
företag, NGO:s samt institutioner så väl på regional som global nivå kan ha minst lika stort
inflytande i det internationella systemet som stater. Till skillnad från realismen ser inte
liberalismen relativa vinster som ett hinder för staten att samarbeta med andra aktörer. Om en
aktör har något att vinna i en situation menar liberalismen att det inte spelar någon roll ifall
andra aktörer vinner mer. Det är den absoluta summan av vinst som är de mest långsiktigt
fördelaktiga för alla inblandade parter (Burchill, 2005:65). Att sträva efter gemensamma mål
och intressen enar stater och andra aktörer att arbeta för global ekonomisk tillväxt och
internationell välfärd (Burchill, 2005:63).
Liberaler hänvisar ofta till Europa och EU som ett exempel på hur regionalt ekonomiskt
samarbete skapar stabila mellanstatliga relationer och interdependens (Andreatta, 2005:30).
De fördelar och ekonomiska vinster som går att utvinna genom samarbete blir till en morot
som genererar ytterligare samarbete, och på så vis ”spiller över” till andra politiska, sociala,
ekonomiska eller kulturella samarbetsområden. Staters intressen lyfts från ett nationellt plan
till ett regionalt eller globalt, och ger på så vis ett bredare perspektiv över gemensamma
politiska mål och ekonomiska intressen. Genom detta ökar möjligheterna till mellanstatligt
samarbete och resulterar i fred och ökad välfärd för alla inblandade parter (Burchill, 2005:64).
En annan central värdering inom liberalismen är respekten för mänskliga rättigheter. Frihet,
jämlikhet och rättigheter såsom likhet inför lagen och yttrandefrihet bidrar till att makten
stannar hos folket och minskar risken för att missbrukas av korrupta politiska ledare. Liberaler
poängterar att demokratiska stater tenderar att inte gå i krig mot varandra, och drar därför
15
slutsatsen att et demokratiskt statsskick minskar risken för krig samt politisk och ekonomisk
instabilitet (Burchill, 2005:59). Centralt är också regimer och institutionellt samarbete.
Regimer är sociala institutioner baserade på gemensamma åtaganden och skyldigheter
fastställda utifrån regler, normer eller beslutsprocesser som de ingångna parterna kommit
överens om. Regimer reglerar samspelet mellan stater och andra aktörer i det internationella
systemet (Lamy, 2005:214). Genom regimer fastställs staters skyldigheter gentemot varandra
som villkor för att samarbete ska fungera. Syftet med regimer är således att skapa lojalitet,
trygghet och stabilitet mellan stater och andra aktörer i det internationella samhället (Burchill,
2005:65).
Neo-liberalism anammar det traditionellt realistiska perspektivet på det internationella
systemet som utpräglat anarkiskt i sin natur. Neo-liberaler anser dock att stater egentligen i
grund och botten har en tydlig samarbetsvillig karaktär, vilken dock försvåras genom den
misstänksamhet som råder mellan stater i ett anarkiskt system. Lösningen på denna
problematik menar neo-liberaler är internationella institutioner Liberal institutionalism har
sitt ursprung i tankar om att fred och välfärd främjas av staters ökande grad av integrerat
samarbete. Genom internationella institutioner förankras samarbete mellan stater och aktörer
på ett övergripande plan. När gemensamma mål sätts upp som avslöjar intentionerna bakom
samarbete minskas misstänksamheten mellan stater (Andreatta, 2005:30–31). Ifall stater
därtill är beredda och villiga att ge upp delar av den egna suveräniteten till förmån för
absoluta gemensamma vinster såsom regional ekonomisk tillväxt och förbättrad kapacitet att
lösa regionala problem kan en regional institution som EU uppstå (Lamy, 2005:213).
Institutionernas roll är att övervaka att regimerna följs, verka för vidgat och fortsatt samarbete
samt se till att sanktioner införs mot den part som bryter regimen (Burchill, 2005:65). Liberal
institutionalisering bidrar till att demokrati och fred förankras i det internationella systemet
genom samarbete mellan stater och andra internationella aktörer. Detta skapar samhörighet
och gemenskap vilket blir till grund för en stabil världsordning utan krig och misstro
(Burchill, 2005:58). Neo-liberaler betraktar internationella institutioner som något som anger
aktörers roller och spelutrymme samt reglerar aktivitet och formar förväntningar i det
internationella systemet. Institutioner kan vara både formella organisationer eller mer
informella så som icke-fastställda överenskommelser. Maktbalansen i det internationella
systemet kan betraktas som en institution, regleras av olika avtal, förbund som kontrolleras av
organisationer (Lamy, 2005: 214). Inom liberalismen används EU som exempel för att visa att
16
ekonomiskt och socialt samarbete som integreras mellanstatligt över statsgränser och regleras
av överstatliga politiska mekanismer tenderar att leda till samma typ av stabilitet som uppstår
på nationellt plan, vilket verkar fredsförebyggande och därmed medför en stabilare och
tryggare världsordning (Ericson, 2009:65).
Nyckelord: Frihandel, demokrati, samarbete, interdependens, regimer, internationella
institutioner.
2.2. Merkantilism
Inom studiet av internationell politisk ekonomi har merkantilism länge tillhört de
dominerande teorierna. Den merkantilistiska teoribildningen har rötter i realismen. Precis som
inom realismen är staten den främsta aktören även i den merkantilistiska teorin. Eftersom det
internationella systemet är anarkiskt i sin struktur, vilket innebär att det således inte finns
någon överordnad instans som kan garantera staters säkerhet, är den centrala problematiken
inom både merkantilismen och realismen hur stater bäst ska skydda och bevara sin suveränitet
och säkerhet från hot i det internationella systemet. Men då realismen i huvudsak fokuserar på
militära medel för att vinna mer makt och på så vis betrygga suveräniteten riktar
merkantilismen in sig på ekonomiska förhållanden och protektionistiska åtgärder (Bengtsson,
2009: 283-284).
Merkantilism och protektionism har influerat det internationella samhället i varierande grad
genom olika tidsepoker i historien. Gemensamt för dessa perioder har varit en tydligare
generell inställning och ett övergripande behov av att staten måste skyddas från yttre
kommande hot, samt en syn på relativa vinster och förluster som maktpolitiskt viktiga. Då
strukturen som genomsyrat dåtidens samhälle under dessa perioder karakteriserats av
inställningen att en fattig stat likställs med en svag stat har protektionistiska åtgärder ansetts
nödvändiga för att stärka den nationella ekonomin. Således har fokus på ekonomiska faktorer
varit centralt, i synnerhet vikten av att stärka den nationella ekonomin genom handelspolitiska
åtgärder (Balaam/Veseth, 2008:22).
Trots att det finns många indikatorer som tyder på att liberalismen tycks vara det dominerande
teoretiska perspektivet inom internationell ekonomisk politik idag går det ändå att spåra flera
17
merkantilistiska tecken i staters ekonomiska politik på nationell nivå. Även fast många stater
är medlemmar eller ingår i de internationella organisationer eller regionala ekonomiska
regimer som uppkommit efter andra världskrigets slut (exempelvis WTO, IMF, Världsbanken,
NAFTA, APEC etc.), där neo-liberala influenser som frihandel och ekonomisk öppenhet
dominerar den grundläggande strukturen, pekar dock merkantilister på en fortsatt tendens hos
stater i att vilja bevara ekonomiska skyddsåtgärder för den egna handeln och industrin, som
realiseras i exempelvis tullar och importkvoter (Balaam/Veseth, 2008:26). Som ett exempel
för att illustrera att stater fortfarande strävar efter ett oberoende i internationella ekonomiska
sammanhang kan vi hänvisa till 1970-talets oljekris som fick till följd att stater antog mer
protektionistiska ekonomiska åtgärder för att minska risken för att påverkas av ekonomiska
kriser inom andra delar av världen (Balaam/Veseth, 2008:27).
Från att den mer klassiska merkantilismen varit vanligare tidigare i historien kan man i dagens
globaliserade internationella samhälle istället tala om en slags neo-merkantilism som präglas
starkt av ekonomisk nationalism (Balaam/Veseth, 2008:26). Globaliseringen har medfört nya
slags hot mot den nationella ekonomin till följd av att den internationella handeln präglas av
öppenhet och frihandel, vilket försvårar statens möjlighet till kontroll över den egna
ekonomin. Inom den nya merkantilismen poängteras vikten av statens skyldighet att främja
ekonomisk tillväxt och välfärd på samma sätt som att tillgodose militärt försvar av statens
säkerhet och suveränitet (Balaam/Veseth, 2008:29). En ny aspekt i merkantilismen som
globaliseringen medfört är även att skydda sina nationella ekonomiska intressen i andra stater
(Balaam/Veseth, 2008:29).
I och med att merkantilismen utgår från staten som främsta aktör är det därtill den nationella
ekonomin som står i fokus. Inom merkantilismen betraktar man ekonomi och politik som
sammankopplade. En stark, funktionerande och självständig stat förutsätter en stark,
funktionerande och självständig ekonomi. Inom merkantilismen är den politiska makten
överordnad den ekonomiska marknaden, vilket betyder att merkantilister anser att det ligger i
statens åtaganden att inverka på marknaden på ett sätt som bäst främjar statens intressen
(Bengtsson, 2008:284). Ekonomi utan statens beskydd riskerar att utsättas för risker i och med
att frihandel och den internationella öppna marknaden medför att stater blir beroende av
varandra, vilket utgör en risk för statens säkerhet och förmåga att beskydda den egna
självständigheten (Balaam/Veseth, 2008:24). Ur ett merkantilistiskt perspektiv kan man
18
således likna statens nationella ekonomi vid dess motor som staten själv måste förse med
bränsle. Att förlita sig på bränsletillförsel från andra stater innebär en enorm sårbarhet och
utsatthet eftersom staten inför eventuella konflikter eller andra maktpolitiska åtgärder riskerar
att stängas av från bränsletillförseln och på så vis få motorhaveri. En central tankegång inom
merkantilismen är därför att skydda inhemsk industri och handel för att på så vis distansera
sig från beroende av andra stater, vilket innebär att staten kan vinna mer makt och säkerhet i
det anarkiska systemet (Balaam/Veseth, 2008:27). Att göra sig beroende av andra stater
genom handelsförbund och ekonomiskt samarbete anser inte merkantilister som önskvärt
eftersom detta medför att staten på samma gång blir sårbar och på så vis kan få sina svagheter
utnyttjade av andra stater (Balaam/Veseth, 2008:23). Det är därför riskabelt för staten att ingå
i internationella samarbetet som kan påverka den nationella eller regionala handeln, i och med
att staten därmed binder upp sig gentemot andra stater, vilket kan försvaga dess möjlighet och
frihet att verka för de egna ekonomiska intressena (Bengtsson, 2008:284).
Liksom för realister är statens säkerhet den centrala och primära utgångspunkten för
merkantilister, vilket innebär att problematiken kring hur man genom ekonomiska och
politiska medel bäst ska skydda och bevara säkerheten står i fokus (Balaam/Veseth, 2008:21).
Enligt merkantilismen agerar staten utifrån prioriteten att bevara säkerhet och makt, vilket är
det enda som kan skapa stabilitet i det anarkiska systemet. Konkurrensen om makt i det
internationella systemet avspeglas i den ekonomiska politiken. I och med att den
internationella handeln har utökats och breddats genom globaliseringens inverkan har därmed
även staters ekonomiska rivalitet ökat. Eftersom ekonomin är en väsentlig faktor för att
bevara statens självständighet är det därför viktigt att skydda den nationella handeln. Syftet
med en protektionistisk handelspolitik är att bevara och främja den nationella ekonomin samt
skydda inomstatliga företag och industrier från konkurrens och hot utifrån (Bengtsson,
2009:284). Staten bör se till att kunna tillhandahålla en egen nationell framställning av
strategiskt viktiga produkter och/eller industrier för att därigenom minska risken för
ekonomisk utsatthet i det anarkiska systemet (Woods, 2005:333). Genom protektionistiska
handelspolitiska medel, såsom tullar och importkvoter, främjas därmed den egna nationella
ekonomin och distanseras från att påverkas av andra staters maktekonomiska inflytande
(Woods, 2005:333).
19
Nyckelord: ekonomisk nationalism, protektionism, staten som främsta aktör, säkerhet,
suveränitet, rivalitet.
2.3. Postkolonialism
Postkolonialism
brukar
tillsammans
med
andra
teorier
som
konstruktivism
och
poststrukturalism klassificeras som kritiska teorier, till följd av att kärnan i teorin kritiserar
något som man menar är bristfälligt eller saknas i de mer traditionella teorier som dominerat
perspektivet på internationella relationer under modern tid. Postkolonialismen växte fram som
en reaktion mot det som man anser är västvärldens fortsatta dominans och exploatering av
tidigare kolonier och utvecklingsländer. Kolonialism definieras inom postkolonialismen som
politisk kontroll och dominans som ett folkslag utövar över ett annat i exploaterande syfte
(Smith/Owens, 2005:288). Postkolonialister menar att trots att kolonialismen inte lever kvar i
sin juridiska form fortsätter de före detta kolonialmakterna att exploatera mindre utvecklade
stater, vilket påverkar det internationella samhället på så väl politiskt, ekonomiskt, kulturellt
som samhälleligt plan, och bidrar till att koloniala maktstrukturer lever kvar i dagens
internationella politiska kontext. Ett exempel på detta är västvärldens fortsatta ekonomiska
och militära kontroll i regioner där ekonomiska intressen finns kvar (Smith/Owens,
2005:288).
Inom studiet av internationella relationer riktar postkolonialismen kritik mot de mer
traditionella teorierna, som man menar förespråkar västvärldens värderingar och perspektiv i
alltför stor utsträckning. Istället efterfrågar postkolonialister ett mer inkluderande perspektiv
inom internationella relationer, där mångfald och tidigare marginaliserade och förtryckta
grupper tillåts delta i den internationella politiska kontexten på lika villkor (Smith/Owens,
2005:288). Postkolonialister menar att uppdelning av människor i kategorier som exempelvis
ras, klass och kön är grundläggande för makt och maktpolitiska relationer (Smith/Owens,
2005:289).
Enligt postkolonialister ska utveckling och välfärd uppnås genom politiskt,
ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbara samhällen grundade på jämlikhet oavsett ursprung
eller kön (Uhlin, 2009:305).
I likhet med exempelvis den konstruktivistiska teorin menar postkolonialister att identiteter
skapas utifrån sociala konstruktioner. Detta innebär att de strukturer som identiteter bidrar till
20
att skapa inte är beständiga utan kan förändras (Smith/Owens, 2005:288). I västvärldens
kultur finns en grundläggande imperialistiskt struktur kvar, och den internationella politiska
kontexten har under lång tid dominerats av västvärldens perspektiv. Till exempel
karakteriseras samhällen i väst ofta som mer civiliserade till följd av sin ekonomiska
utveckling. Enligt postkolonialismen är detta en konstruerad identitet som bidragit till att
bevara västvärldens maktposition och hierarkin i det internationella systemet. Genom
väststaternas dominans underblåses därmed även de ojämlika maktförhållandena i det
internationella samhället, vilket får till konsekvens att global ojämlikhet och skillnader i
utveckling och välfärd får fortgå (Smith/Owens, 2005:289).
Postkolonialismen poängterar särskilt språkets och kunskapsproduktionens betydelse för att
underblåsa den koloniala diskursens fortlevnad i dagens samhälle. Ett exempel är
användandet av termen ”tredje världen” i internationella sammanhang. Postkolonialister
menar att termen ger uttryck för en homogenisering av mindre utvecklade stater, som bidrar
till att uppfattningen om överlägsna och underlägsna stater får fortsätta prägla internationell
politik (Uhlin, 2009:307).
Postkolonialismen som teori har kommit att få ett ökat inflytande i dagens globaliserade
samhälle, där migration och transnationella flöden av kapital och arbetskraftsinvandring
präglar det internationella systemet från nationell till global nivå, men där också nationalism
och främlingsfientlighet ökat som en kulturell respons på att de traditionella definitionerna av
stater och identiteter är i förändring (Smith/Owens, 2005:288). Även 11 september har lett till
ett ökat fokus på centrala postkoloniala frågor så som kulturers betydelse för internationell
politisk ordning. Eftersvallet efter 11 september och kriget mot terrorismen har tydliggjort de
globala skillnaderna mellan industrialiserade stater och utvecklingsländer på ett så pass
påtagligt sätt att det inte längre går att ignorera i internationella sammanhang (Smith/Owens,
2005:288). Postkolonialismen har här kommit att bidra till att de mer traditionella teoretiska
perspektiven har breddats, och postkolonialism har därigenom fått en ny koppling till dagens
globala politiska struktur i och med att fokus på ojämlikheter tilldelats större politiskt
utrymme.
Nyckelord: Reaktion, exploatering, koloniala maktstrukturer lever kvar, mångfald,
västvärldens perspektiv dominerar, språk, kultur.
21
2.4. Tre idealtyper
Här sammanfattas de tre teoriernas postulat i respektive tre idealtyper.
2.4.1. Den neo-liberala idealtypen
Världssyn
Individer är i grund och botten samarbetsvilligt inställda eftersom samarbete leder till fred och
stabilitet. Att verka för absoluta vinster gynnar alla inblandade parter.
Principiella övertygelser
Internationella institutioner och regimer är de mest effektiva medlen för att reglera
internationellt samarbete och skapa interdependens mellan olika aktörer.
Kausala övertygelser
Demokrati och frihandel skapar samarbete och interdependens. En öppen ekonomisk marknad
främjar globalt ekonomiskt samarbete.
2.4.2. Den merkantilistiska idealtypen
Världssyn
Staten är den främsta aktören i ett anarkiskt system där den primära uppgiften är att skydda
och bevara statens säkerhet och suveränitet från externa hot.
Principiella övertygelser
En stark ekonomi är grundläggande för en självständig stat. Således ingår det i statens
skyldigheter att skydda den nationella ekonomin eftersom ekonomisk självständighet innebär
makt och en starkare position som suverän stat i det internationella samhället.
Kausala övertygelser
Staten måste behålla kontrollen över ekonomin genom protektionism och ekonomiska
skyddsåtgärder.
22
2.4.3. Den postkoloniala idealtypen
Världssyn
Det internationella systemets struktur präglas av koloniala maktförhållanden. För att global
jämlikhet ska bli verklighet måste den politiska strukturen förändras till att inkludera
förtryckta och marginaliserade grupper.
Principiella övertygelser
Västvärldens dominans och fortsatta exploatering av före detta kolonier måste upphöra. Som
invånare i det internationella samhället måste vi se till att perspektivet på världsordningen
vidgas.
Kausala övertygelser
Det
internationella
samhället
måste
uppmärksamma
hur
exempelvis
språk
och
kunskapsproduktion bidrar till att underblåsa den koloniala diskursen. Hållbar utveckling ska
uppnås genom att bryta västvärldens dominans och inkludera kulturell mångfald i den
internationella politiska kontexten.
3. Bakgrund
En grundläggande faktor till att EU betraktas som en unik institution inom studiet av
internationella relationer är att EU är en av få regionala institutioner som har tillräckligt med
egna resurser för att finansiera organisationens olika politikområden. Medlemsstaterna i EU
finansierar på så vis sin egen budget och är därmed inte beroende av andra internationella
institutioner som exempelvis IMF och Världsbanken (Smith, 2005:156). EU:s ekonomiska
resurser har expanderat i takt med att EU vuxit sig större och det politiska inflytandet utökats.
Biståndspolitiken och jordbrukspolitiken är de två politikområden jag valt att använda i min
analys för att försöka nå en djupare förståelse för EU:s syn på utveckling. I det här avsnittet
presenteras en generell översikt över EU:s bistånds- respektive jordbrukspolitik, för att på så
vis introducera en empirisk kontext till analysen i nästa avsnitt.
23
3.1. EU och bistånd
EU är den största biståndsgivande organisationen i det internationella samhället idag. Med
varje medlemsstats enskilda bistånd inräknat står EU för mer än hälften av den totala summan
av internationellt utvecklingsbistånd varje år. År 2008 utgjordes 60 % av det internationella
utvecklingsbiståndet av EU:s bidrag (Kommissionen: Bistånd, 2010-05-09). EU:s
biståndspolitik består av två områden: internationellt utvecklingsbistånd och internationellt
humanitärt bistånd. Medan utvecklingsbiståndet i huvudsak är inriktat på långsiktig
utveckling vänder sig det humanitära biståndet till att uppfylla behovet av mer kortsiktiga
biståndsbehov,
exempelvis
efter
en
naturkatastrof
som
jordbävningen
i
Haiti.
Utvecklingsbiståndet finansieras till största del av medlemsstaternas egna bidrag, medan det
humanitära biståndet finansieras genom EU:s gemensamma budget (Vanhoonacker, 2005:74).
Det övergripande målet för EU:s utvecklingsbistånd är att reducera och med tiden helt
eliminera den globala fattigdomen genom att hjälpa utvecklingsländer till en hållbar
ekonomisk, social och politisk utveckling. EU:s utvecklingsbiståndspolicy fokuserar i
huvudsak på handel, ekonomisk och finansiell utveckling samt humanitärt bistånd (Senior
Nello, 2005:371). Särskild betoning läggs i synnerhet på att främja integrationen av
utvecklingsländer på den internationella ekonomiska handelsmarknaden. Betydelsen av ett
konsekvent och målinriktat implementerande av biståndsprogrammen poängteras också i EU:s
utvecklingspolicy (Smith, 2005:165). Under 2000-talet har EU:s biståndspolitik alltmer
inriktats på uppfyllandet av FN:s millennieutvecklingsmål. I det sista av de totalt åtta
utvecklingsmålen ställer FN krav på att industriländerna ska ha utökat sitt årliga statliga
bistånd till 0,7 % av bruttonationalprodukten till år 2015 (EU-upplysningen: EU och FN:s
utvecklingsmål, 2010-05-17 ). Millennieutvecklingsmålen har med anledning av detta legat
till grund för utformandet av EU:s biståndsspolicy mellan år 2000 och idag. (För en översikt
av FN:s millennieutvecklingsmål, se Appendix 1).
3.1.1. Historik
Utveckling och bistånd har under lång tid varit en politisk angelägenhet i Europa. Till stor del
beror detta på det faktum att många stater i Europa är före detta kolonialmakter. Genom att
dessa stater idag ingår i EU har bistånd och utveckling således kommit att bli ett bestående
24
inslag i EU:s konstitution och utrikespolitik. EU blev till en början ett verktyg för de forna
europeiska kolonialmakterna att bibehålla sina handelsrelationer med de före detta kolonierna
efter avkoloniseringen under 1960- och 70-talet, och det europeiska biståndet blev en viktig
del i de före detta koloniernas ekonomiska utveckling (Vanhoonacker, 2005:74). Dock blev
utvecklings- och biståndspolitiken officiellt deklarerad i EU-fördraget först under 1990-talet i
efterdyningarna av kalla kriget och uppkomsten av en rad nya stater i Europa i behov av
bistånd för utveckling (EU-upplysningen: Bistånd, 2010-05-09).
Efter att EG bildades 1958, i samband med att Romfördraget undertecknades 1957, tog
Europa ytterligare ett steg i institutionaliseringen av regionalt samarbete som sedan skulle
resultera i det EU som vi känner idag. I en tid som präglades av avkoloniseringen blev det
som redan nämnts ovan viktigt för forna kolonialmakter, som exempelvis Frankrike, att
fortsätta att förfoga över kontakterna med de före detta kolonierna (Holland, 2002:26). I ett
inledande syfte att behålla handelsrelationerna till de forna kolonierna, samt senare
institutionalisera den europeiska biståndspolitiken, ingicks de första biståndskonventionerna
kallade Yaoundékonventionerna och Lomékonventionen. Den senare varade mellan 1975 och
2000 och bestod generellt sett av avtal i syfte att reglera ekonomiskt samarbete för utveckling.
Mot slutet av 1990-talet utsattes Lomékonventionen för kritik från flera utvecklingsländer
som bland annat menade att konventionen medförde en ineffektiv biståndshantering med en
onödigt långsam och byråkratisk process, samt att avtalen bar spår av något som liknade neokolonialism. År 2000 efterträddes Lomékonventionen av Cotonouavtalet som presenteras
utförligare i nästa avsnitt (Senior Nello, 2005:373).
EU:s utvecklingspolicy har dock inte enbart påverkats av historiska händelser såsom
avkoloniseringen och slutet på kalla kriget, utan i synnerhet genom de politiska, ekonomiska
och sociala strukturella förändringarna inom EU:s konstitution (Senior Nello, 2005:372). Inte
minst har globaliseringens framväxt haft betydande påverkan på EU:s biståndspolitik idag.
Från att i stort sett enbart varit riktat till forna kolonier har det europeiska biståndet idag en
global omfattning. EU har gått från en biståndspolitik som i huvudsak varit fokuserad på de
före detta kolonierna i Afrika söder om Sahara, Karibien och Stillahavsstaterna till att idag
uppgå till global spännvid. Detta har legat till grund för flera betydelsefulla initiativ till
reformer inom biståndspolitiken, i syfte att effektivisera och fokusera förarbete och
implementering av biståndsprogram och efterföljande utvärdering (Vanhoonacker, 2005:76).
25
3.1.2. Institutionerna inom den europeiska biståndspolitiken
Den administrativa delen av EU:s biståndspolitik består av ett relativt komplext system av
avtal samt separata institutionella mekanismer som uppfyller olika funktioner i processen av
övervakning, utvärdering samt implementering av biståndspolitiken. Bland EU:s tre främsta
institutioner parlamentet, ministerrådet och den europeiska kommissionen är det i huvudsak
kommissionen som har det övergripande ansvaret för regleringen och utformandet av
biståndspolitiken. Det är kommissionen som förhandlar fram nya och förlängda avtal mellan
EU och utvecklingsländer, ansvarar för biståndsbudgeten och förvaltar den europeiska
utvecklingsfonden (EDF) (Vanhoonacker, 2005:76). EDF bildades 1958 som en del i den
första så kallade Yaoundéavtalet vilket var föregångaren till Lomékonventionen, (Mayall,
2005:297). Utvecklingsländer kan även få lån från den europeiska investeringsbanken (EIB).
Både EDF och EIB finansieras av bidrag från medlemsstaterna och ingår således inte i EU:s
generella budget (Smith, 2005:165).
Kommissionen har i sin tur inrättat olika avdelningar som arbetar med skilda delar av
implementeringen och utformandet av biståndsprogrammen. Dessa är EuropeAid,
generaldirektoratet för utveckling och generaldirektoratet för externa relationer. EuropeAid
grundades år 2001 och är kommissionens speciellt inrättade enhet för samordning av
biståndsprogrammen. Biståndsprogrammen består både av tematiskt inriktade som geografiskt
riktade
program.
Därtill
programimplementeringen,
ansvarar
förutom
EuropeAid
den
politiska
även
för
alla
administrationen
övriga
faser
av
som
sköts
av
generaldirektoraten (EU-upplysningen: Bistånd, 2010-05-09). Generaldirektoraten arbetar
med att utforma EU:s policies för utveckling inom olika regionalpolitiska sektorer samt på
internationell multilateral nivå (Kommissionen: Utveckling, 2010-05-09). Generaldirektoratet
för utveckling behandlar främst avtal med de så kallade AVS-länderna, vilket är en
samlingsbeteckning för länder i Afrika söder om Sahara, Västindien och Stillahavsområdet.
Generaldirektoratet för externa relationer ansvarar för avtal med länder utanför AVSregionen.
Utifrån EU:s biståndspolicy kombinerat med samarbetet med utvecklingsländer har ett par
större samarbetsavtal utformats. Det främsta är Cotonou Partnership Agreement vars
grundliggande tanke är att förhindra att AVS-regionen marginaliseras till följd av
26
globaliseringens framväxt (Holland, 2002:220). Cotonouavtalet reglerar ramavtalet för
utvecklingssamarbete mellan EU och 79 AVS-länder, vilket gör det till det mest omfattande
biståndsavtalet mellan EU och utvecklingsländer. Avtalet ingicks år 2000 i Cotonou i Benin
och efterträdde därigenom den tidigare Lomékonventionen. År 2003 trädde avtalet i kraft i
praktiken och är planerat att gälla fram till år 2020 med utvärderingar och medföljande
utrymme för revidering var femte år (Kommissionen: Cotonouavtalet, 2010-05-09).
Ramavtalet fokuserar generellt på främjandet av regionalt samarbete i syfte ett stärka fred och
säkerhet i AVS-länderna, samt öka välfärden genom global ekonomisk integration (Mayall,
2005:301). Cotonouavtalet finansieras av EDF, dit EU:s medlemmar ger nationellt statliga
bidrag,
och
har
utformats
i
samverkan
med
strävandet
att
uppnå
FN:s
millennieutvecklingsmål. Det som skiljer Cotonouavtalet från den tidigare Lomékonventionen
är ett ökat fokus på delaktighet, effektivisering och samstämmighet av biståndspolitiken
mellan alla inblandade parter. Cotonouavtalet inriktar sig även i större utsträckning på att
inkludera det civila samhället och icke-statliga regionala och nationella aktörer i regionalt
utvecklingssamarbete (Holland, 2002:222). Ett annat inslag är även att miljö och klimatvänlig
utveckling för första gången poängteras som betydelsefullt för en hållbar utveckling (Senior
Nello, 2005:373). Cotonouavtalet har välkomnats som ett nytt perspektiv på hållbar
utveckling (Holland, 2002:232). Avtalet innehåller även nya ramavtal för handel och
ekonomisk utveckling samt andra finansiella samarbeten. Bland dessa återfinns exempelvis
Economic Partnership Agreement (EPA) som introducerades i samband med Cotonouavtalet.
EPA är den samlade benämningen på separata frihandelsavtal mellan EU och AVS-länderna.
Ledorden för EPA är regional ekonomisk integration och långsiktigt ekonomiskt samarbete.
Innehållet i avtalen kretsar kring stärkandet av den inhemska ekonomiska miljön i syfte att
locka utländska företag och utländsk direktinvestering i lokala företag, stimulera utvecklingen
av en regional marknad samt bygga upp ett ekonomiskt integrerat samarbete (Kommissionen:
EPA, 2010-05-09).
EU:s grundläggande inställning bakom biståndspolitiken är att handel är det mest effektiva
sättet att bekämpa fattigdom och främja global hållbar utveckling. Under 1970-talet införde
EU speciellt utformade handelsavtal som riktade sig specifikt till utvecklingsländer. Dessa
avtal brukar sammanfattas under den övergripande termen Generalized System of Preferences
(GSP) och förhandlas fram i perioder om tre år (Kommissionen: GSP, 2010-05-09). Ett inslag
i avtalen är bland annat att tullar på importerade varor från utvecklingsländer reducerades
27
eller avlägsnades helt i syfte att underlätta ekonomisk tillväxt för utvecklingsländer. Dock
finns det vissa restriktioner när det gäller vilka varor som innefattas av avtalet. Vissa varor är
helt tullfria medan andra så kallade ”känsliga varor” enbart har reducerad tull. Vilken kategori
som specifika varor och produkter sammanfaller under beror på hur den europeiska respektive
internationella ekonomiska marknaden ser ut för tillfället. Genom denna enklav i avtalen finns
det således utrymme för restriktioner från EU:s sida kopplat till hur marknaden för europeiska
varor ter sig i den regionala och internationella ekonomin vid det aktuella tillfället. Samtidigt
som GSP innebär ekonomiska fördelar för flertalet utvecklingsländers handelsutveckling
karakteriseras avtalen också som ett mycket komplicerat system av vilka varor som ska
klassas som känsliga, och där europeiska stater ibland försöker påverka utfallet (Senior Nello,
2005:370). Ett annat avtal som ingår i GSP är Everything but Arms (EBA), vilket i huvudsak
riktar sig till de minst utvecklade staterna inom AVS-regionen. Avtalet innebär att alla
produkter från dessa stater, förutom just vapen och ammunition, tillåts exporteras tullfritt till
EU (Senior Nello, 2005:370). Införandet av EBA utmärker EU i det internationella samhället
som den första stora handelsmakten som öppnar sin marknad i princip helt och hållet för
utvecklingsländer (Holland, 2002:228).
3.1.3. Kritik mot EU:s biståndspolitik
Trots att EU står för mer än hälften av det totala internationella utvecklingsbiståndet varje år
har EU:s biståndspolicy stött på en del kritik. Generellt sett kan kritiken av EU:s
utvecklingspolitik sammanfattas som att EU kan betraktas som besittare av en betydande
normativ maktposition och förmåga att påverka utvecklingsländer genom sin biståndspolitik.
Därigenom medföljer en automatisk tendens att de europeiska medlemsstaternas
bakomliggande avsikter kan färga av sig i biståndsavtalen och på så vis innebära en skev
fördelning i avtalens utformning (Smith, 2005:165). Under en längre tid ansågs EU favorisera
före detta kolonier i sin biståndspolitik, vilket väckte missnöje hos andra utvecklingsländer
som också var i behov av bistånd och handelsavtal. EU har även kritiserats för att inte se till
betydelsen av att skydda utvecklingsländers sköra ekonomi från globaliseringens
konsekvenser. Kritiker menar att EU ställer för hårda krav på utvecklingsländers inordning i
den globala ekonomin (Mayall, 2005:301).
28
Cotonouavtalet och EBA har fått kritik för att de grundläggande komponenterna i avtalet
tycks gå emot varandra. Merparten av de stater som omfattas av Cotonouavtalet ingår inte i
EBA, vilket leder till att de inte får ta del av de ekonomiska fördelar som EBA erbjuder de
minst utvecklade staterna. Risken finns att utvecklingsländer genom detta kan spelas ut mot
varandra till följd av konkurrens om handeln med EU (Holland, 2002:232).
Andra internationella aktörer och NGO:s har påpekat att utveckling inte har lika hög prioritet
inom EU som exempelvis jordbruksfrågor har. Denna kritik är grundat i det faktum att EU:s
policy för utvecklingsbistånd inte är en lika juridiskt förankrad policy som exempelvis den
interregionala handeln med jordbruksprodukter är. Utvecklingsbiståndet är inte heller en fast
deklarerad förordning i EU:s budget utan finansieras till största del utifrån de enskilda
medlemsstaternas statliga bidrag. Detta bottnar i att många av EU:s medlemsstater fortfarande
anser att biståndspolitik är en intern angelägenhet och att den egna givarstaten ska ha kvar
möjligheten att påverka biståndets riktning och utformning (Vanhoonacker, 2005:75). På
grund av detta har det visat sig vara svårt att koordinera medlemsländernas enskilda
biståndspolitik till en gemensam på regional nivå. Dessa svårigheter har ansetts tyda på en
svaghet i EU:s institutionella struktur (Vanhoonacker, 2005:75). Det har även visat sig
problematiskt att samordna biståndspolicyn med andra EU-policies. Detta berör bland annat
just handels- och jordbruksfrågor som är det andra politikområdet som ska behandlas i den
här uppsatsen. De som står bakom kritiken menar att mer samordnade politikområden är en
viktig förutsättning för en långsiktigt hållbar utveckling, och detta anses bli en utmaning som
sätter EU:s kompetens och institutionella förmåga på prov (Senior Nello, 2005:376).
3.2. EU och jordbruk
Allt sedan EU:s grundande har jordbruksfrågor varit ett centralt politikområde inom EU:s
konstitution. En anledning till att jordbruksfrågor ofta tillägnas hög prioritet inom såväl
nationell, regional som internationell politik är att jordbruk på många sätt är en utsatt
ekonomisk sektor. Politiska och ekonomiska faktorer som krig och finanskriser, men också
olika typer av miljörelaterade problem som miljöförstöring och naturkatastrofer, medför
negativa effekter på jordbruket, vilket i sin tur får vidare konsekvenser i samhället. Eftersom
staten och samhället är beroende av att kunna försörja sin befolkning och garantera tillgången
på livsmedel är jordbruket en fundamental instans i de flesta samhällen, vilket även är fallet
29
inom EU (Senior Nello, 2005:216). Jordbrukspolitiken utgör idag nästan hälften av EU:s
totala budget och EU är även både den största exportören samt importören av
jordbruksprodukter i dagens internationella samhälle. Därtill bör det även tilläggas att EU är
den största importören av jordbruksprodukter från utvecklingsländer (Kommissionen:
Jordbruk, 2010-05-11). Som vi sett i avsnittet om bistånd har EU utarbetat en rad
samarbetsavtal med utvecklingsländer i syfte att främja utveckling genom handel och
ekonomisk integration på den internationella handelsmarknaden. Utifrån ett handels- och
marknadsrelaterat perspektiv är det övergripande målet med EU:s jordbrukspolitik att främja
ytterligare liberalisering av marknaden till förmån för att underlätta den internationella
handeln med jordbruksprodukter (Kommissionen: Jordbruk, 2010-05-11). Samtidigt
poängterar EU vid sidan av detta vikten av att skydda det europeiska jordbruket från
internationell konkurrens.
Den administrativa delen av EU:s jordbrukspolitik består av två delar: en marknadsreglerande
del och en strukturerande del för landsbygdsutveckling. Den marknadsreglerande delen är den
dominerande och har som främsta uppgift att övervaka både den internationella samt
regionala marknaden. Inom EU råder fri rörlighet för handel med jordbruksprodukter, dock är
den europeiska marknaden reglerad av ett system som är uppbyggt kring tre grundläggande
principer. Den första principen är ett gemensamt minimipris på jordbruksprodukter. Denna
summa är lantbrukaren garanterad av EU oavsett om produkterna blir sålda på marknaden
eller ej. Den andra är en överenskommelse om att jordbruksprodukter som är producerade
inom EU ska ha företräde på den europeiska marknaden framför importerade varor utanför
EU. Den tredje är att kostnaderna till stöd för den europeiska jordbrukspolitiken finansieras
gemensamt utifrån EU:s budget, där lantbrukare är garanterade ett särskilt ekonomiskt stöd
utifrån kommissionens särskilda fond för jordbruksstöd (EU-upplysningen: Jordbruk, 201005-11).
3.2.1. Historik
De första underlagen till det som senare skulle bli känt som EU:s gemensamma
jordbrukspolicy initierades redan under förhandlingarna inför Romfördraget 1957. I
förhandlingarna inför en ny europeisk konstitution för ett mer utökat och ingående samarbete
yrkade flera av de europeiska staterna, med Frankrike i spetsen, på behovet av någon form av
30
gemensam policy angående den europeiska jordbrukspolitiken i det nya fördraget (Senior
Nello, 2005:217). Bakgrunden till att många av de europeiska staterna delade denna
inställning var att de tidigare åren av världskrig på ett påtagligt sätt hade visat hur viktigt det
var för en stat att kunna försörja sin befolkning med livsmedel i krig, för att inte riskera att
drabbas av svält vid en eventuell belägring. Det enda sättet för staten att kunna tillgodose
detta behov var genom ett tillräckligt omfattande jordbruk. Det förutsatte dock även statens
skyldighet att säkerställa lantbrukarnas försörjning genom olika typer av ekonomiska
subventioner för jordbruket. Denna mentalitet levde således kvar i efterkrigstidens Europa och
påverkade prioriteringen av jordbrukspolitik vid EU:s uppkomst (Rosén/Jerneck, 2005:63).
På så vis kom artikel 38-47 i Romfördraget att innehålla gemensamma regleringar för
jordbrukspolitiken där ramverket för den gemensamma jordbrukspolicyn för första gången
angavs. Innehållet i artiklarna poängterar vikten av att främja och stimulera utveckling av
jordbruk, betydelsen av att tillgodose en stabil levnadsstandard för lantbrukare och EU:s
skyldighet
att
verka
för
stabilisering
av
marknaden,
trygga
försörjningen
av
jordbruksprodukter samt se till att prissättning hålls på en skälig nivå både för producenter
som konsumenter. Artiklarna understryker även betydelsen av att betrakta den europeiska
jordbrukspolitiken som ett område nära anknutet till den regionala ekonomin, samt att varje
medlemsstats jordbrukspolitik bör behandlas utifrån dess specifika egenskaper och
förutsättningar. Artiklarna poängterar även att EU måste uppmärksamma det särskilda behov
som jordbruksfrågor utkräver av den europeiska politiska kontexten (Senior Nello, 2005:217).
Sedan Romfördraget antogs har artikel 38-47 i legat till grund för debatt och diskuterats i flera
olika sammanhang genom åren. Bland annat har formuleringarna ansetts vara alltför vaga och
tvetydiga, exempelvis hur och till vilken grad produktionen inom jordbruket ska främjas.
Ekonomiskt stöd till lantbrukare har under årens lopp kommit att bli det mest använda medlet
för att främja det europeiska jordbruket. Samtidigt har detta inneburit svårigheter i
kombination med skäliga priser för konsumenter, samt inte minst för aktörer utanför den
europeiska marknaden, som exempelvis utvecklingsstater. Krav har ställts på att
jordbrukspolicyn måste förändras för att anpassas till den internationella marknaden (Senior
Nello, 2005:217).
31
3.2.2. CAP och EU:s handel med jordbruksprodukter
CAP är förkortningen av Common Agricultural Policy som är namnet på EU:s gemensamma
jordbrukspolicy. Målen för den gemensamma jordbrukspolitiken som regleras i CAP har stora
likheter med de riktlinjer som finns i artikel 38-47 i Romfördraget, vilka innebär främjandet
av den totala effektiviteten inom jordbruksproduktionen, garanterandet av en skälig
levnadsstandard för lantbrukare, tryggandet av försörjningen av jordbruksprodukter inom EU,
marknadsstabilisering i syfte att utjämna eventuella skillnader mellan produktion och
efterfråga, samt övervakning av prisnivån på jordbruksprodukter (EU-upplysningen:
Jordbruk, 2010-05-11).
Trots de initiativ om en gemensam jordbrukspolitik som lades fram i Romfördraget saknades
mer tydlighet och konsekventa regleringar, vilket ledde till att ramverket för den
gemensamma jordbrukspolitiken fortsatte att diskuteras. Under början av 1960-talet enades så
kommissionen om en rad principer som kom att bli grunden för CAP. Dessa innebar bland
annat att handeln med jordbruksprodukter skulle underlättas genom att avlägsna alla
handelsbarriärer mellan medlemsstaterna och införa fri rörlighet för jordbruksprodukter på
den europeiska marknaden. Dock skulle man istället införa gemensamma tullar för import av
varor utanför EU. Gemensam prissättning på produkter infördes och en speciell fond för
ekonomiskt stöd till lantbrukare grundades (Senor Nello, 2005:218).
Under 1970- och 80-talet började dock problemen i själva strukturen bakom CAP bli alltmer
tydliga. Bakgrunden var att systemet med CAP skapade en situation där de lantbrukare som
producerade mest kunde dra fördel av systemet, i och med att EU genom CAP åtog sig att
betala för det överskott som inte blev sålt på marknaden. Det hela ledde till att kostnaderna för
jordbrukspolitiken kom att utgöra en enorm och alltjämt växande utgift i EU:s budget, vilket
inte var hållbart i längden (Senior Nello, 2005:225–226). I försök att få bukt med
överproduktionen började EU sälja överflöd billigt utanför den europeiska marknaden, men
detta kom att väcka protester från andra aktörer inom den internationella handeln. Det hela
ledde till att allt fler krav på reformer av CAP yttrades, både inom EU som från andra aktörer
utanför (Rosén/Jerneck, 2005:63).
32
Under både 1980- och 90-talet genomfördes en rad reformer av CAP i syfte att få kontroll
över de skenande utgifterna, stabilisera marknaden samt förhindra överproduktion (Senior
Nello, 2005:229, 232-233). Under 2000-talet har ytterligare en större reform av CAP ägt rum.
Reformen
antogs
av
kommissionen
år
2003,
efter
påtryckningar
från
Världshandelsorganisationen (WTO) under de inledande förhandlingarna, och syftar att på
nytt försöka lösa problemet med överproduktion. Reformen innebar bland annat att
kommissionen introducerade ett speciellt stöd till förmån för enskilda lantbrukare inom EU.
Stödet utbetalas oavsett kvantitet på produktionen, men under förutsättning att denne
uppfyller ett visst antal krav om bland annat djurhållning, miljö och livsmedelskvalité. Om
lantbrukaren misslyckas med att uppfylla kraven dras stödet in. Tanken bakom reformen är att
förhindra överproduktion genom att koppla det ekonomiska stödet till kvalité på produktionen
istället för till kvantitet som tidigare (Senior Nello, 2005:234–236). Det andra av reformens
övergripande mål är att göra det europeiska jordbruket mer marknadsanpassat samt assimilera
jordbrukspolitiken med konsumenternas krav och efterfråga i större utsträckning (EUupplysningen: Jordbruk, 2010-05-11).
3.2.3. Kritik mot EU:s jordbrukspolitik
EU:s jordbrukspolitik har kommit att bli en kontroversiell fråga i det internationella samhället.
Trots sin generellt förespråkade inställning om frihandel och betydelsen av en öppen
internationell handelsmarknad innehåller CAP en hel del undantag från just detta, vilket
påpekats av andra aktörer inom den internationella handelsmarknaden. EU:s jordbrukspolitik
har även kritiserats på hemmaplan. EU-kritiker har exempelvis varnat för att det i takt med att
EU expanderar och fler medlemsstater får tillgång till CAP finns en risk för ökat anspråk på
fler protektionistiska åtgärder inom jordbrukspolitiken (Meunier/Nicolaïdis, 2005:259).
Jordbrukspolitik har i allmänhet kommit att bli en känslig fråga inom den internationella
handeln. I förhandlingarna inom WTO, och den i nuläget pågående handelsrundan kallad
Doharundan, har diskussionerna om jordbrukspolitiken vållat problem vid flertalet tillfällen.
Bakgrunden ligger i att de större ekonomiska handelsmakterna, såsom EU och USA, har
svårigheter med att komma överens angående vilka riktlinjer för handeln med
jordbruksprodukter som ska gälla internationellt. USA har bland annat ställt krav på minskat
regionalt stöd och lättare åtkomst till den europeiska marknaden, något som EU inte varit
33
beredd att tillmötesgå i lika stor omfattning. Det hela blir än mer problematiskt när
utvecklingsländer sedan ställer krav på subventionerade handelsförmåner i syfte att främja
utveckling och ekonomisk självständighet (Senior Nello, 2005:237).
EU har anklagats av framförallt utvecklingsländer för att den europeiska jordbrukspolitiken
genomsyras av protektionism, samt att EU i syfte att skydda det europeiska jordbruket istället
manipulerar marknaden och exporterar överskott till kraftigt dumpade priser (Senior Nello,
2005:226). För många utvecklingsländer, däribland de flesta AVS-länder, är EU den primära
handelspartnern, vilket gör dessa länder beroende av EU:s handelspolitik. Med bakgrund i
detta har även trovärdigheten i EU:s biståndspolicy blivit ifrågasatt, i och med att EU säger
sig aktivt vilja främja global utveckling och internationell ekonomisk integration av
utvecklingsländerna, samtidigt som man genom riktlinjerna i CAP bevarar protektionistiska
subventioner (Meunier/Nicolaïdis, 2005:259).
4. Analys
I detta avsnitt presenteras slutligen den genomförda undersökningen. Jag har valt att
sammanfatta respektive politikområde uppdelat i de tre idékategorierna världssyn, principiella
övertygelser och kausala övertygelser, och ämnar redogöra för varje kategori i ett eget avsnitt
under en egen rubrik. Avslutningsvis sammanfattas därefter vilken eller vilka idealtyper som
framträder tydligast inom respektive politikområde.
4.1. EU:s biståndspolitik
Materialet som legat till grund för analysen av EU:s biståndspolitik består i huvudsak av
rapporter utgivna av kommissionen: Rapport KOM(2005)132 om EU:s bidrag till
millennieutvecklingsmålen (2005), Rapport KOM(2006)87 om ett mer effektivt europeiskt
bistånd (2006), Rapport KOM(2004)461 om förordningen av GSP mellan 2006-2015 (2004)
och den nyligen utkomna Rapport COM(2010)159 om EU:s 12 punkter för att uppfylla
millennieutvecklingsmålen (2010). Därtill har jag även studerat Cotonouavtalet (2000) samt
kommissionens, parlamentets och rådets gemensamma rapport 2006/C 46/01 om EU:s
biståndspolicy, kallad Europeiskt samförstånd om utveckling (2006).
34
4.1.1. Världssyn
Att uttyda ett normativt ideal motsvarande världssyn i materialet är överlag relativt
problematiskt. Rapporterna innehåller i huvudsak mer konkret inriktade mål och värderingar,
vilket således gör det svårt att urskilja en bild av det ideala samhället. Dock går det att finna
tecken som kan härledas till en bakomliggande ideologisk värdegrund, vilket kan kopplas till
en tolkning av ett normativt ideal. Detta kan sammanfattat konstateras som en övergripande
uppfattning om att internationellt samarbete främjar global hållbar utveckling. Ifall detta ska
karakteriseras som världssynen återspeglar det på så vis de möjligheter som EU har att agera
efter, vilka återkommer under principiella och kausala övertygelser.
Om vi börjar med att karakterisera de generella utgångspunkterna i dokumenten är en av
dessa att det internationella systemet består av aktörer som bör och vill samarbeta för att
uppnå gemensamma mål, exempelvis internationell välfärd. Både EU och utvecklingsländerna
är aktörer i det internationella samhället, och avtalen syftar till att formulera ramverket för
samarbetet för global utveckling grundat på gemensamma mål på internationell nivå (se
exempelvis Kommissionen COM(2010)159, 2010: artikel 1). Genom de gemensamma
samarbetsavtalen förväntas länkar skapas mellan EU och utvecklingsländerna, vilket anses
ligga till grund för interdependens och institutionellt samarbete.
En annan utgångspunkt är den fundamentala värdegrund av respekt och främjande av
mänskliga rättigheter som genomsyrar innehållet i materialet. Mänskliga rättigheter framlyfts
som universella och respekten inför människors lika rättigheter, oavsett ekonomiska
förutsättningar, präglar innehållet i avtalen. Detta kan bland annat tydas i artikel nio i
Cotonouavtalet (2000) som inleds med följande strof:
Cooperation shall be directed towards sustainable development centred on the human person, who is
the main protagonist and beneficiary of development; this entails respect and promotion of all human
rights.
EU Cotonouavtalet 2000: artikel 9
Ytterligare en utgångspunkt är den grundläggande uppfattningen om att utveckling ligger till
grund för fred och säkerhet och därtill ett stabilt och demokratiskt internationellt samhälle.
Detta konstateras exempelvis i formuleringen ”utan fred och säkerhet blir det ingen
35
utveckling och fattigdomsutrotning, och utan utveckling och fattigdomsutrotning blir det
ingen hållbar fred” (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 40).
Den normativa världssynen kan således i överlag sägas gå ut på att det internationella
samhället måste samarbeta för att uppnå gemensamma mål. Det poängteras också att det i
samarbetsavtalen finns komparativa fördelar som alla inblandade parter kan dra nytta av.
Särskilt påpekas vikten av att se till komparativa fördelar i förhållande till biståndets
tillämpning (se exempelvis EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 10). I den övergripande
kontexten går det även att utläsa en medvetenhet om globaliseringens inflytande över dagens
internationella samhälle. Globaliseringens påverkan på internationell interdependens
uppmärksammas redan i den första artikeln i Europeiskt samförstånd om utveckling (2006),
där det i den första artikeln går att finna frasen ”fattigdomsutrotning genomförs i en alltmer
globaliserad värld där vi är alltmer beroende av varandra” (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel
1). Globaliseringens effekter har dock påverkat stater och människor olika på grund av deras
ojämlika ekonomiska förutsättningar. Artikel 20:b i Cotonouavtalet (2000) talar om hur
denna orättvisa måste förebyggas: [Cooperation strategy shall aim at] promoting human and
social development helping to ensure that the fruits of growth are widely and equitably shared
[…] (EU Cotonouavtalet, 2000: 20:b). Även i EU:s gemensamma samförstånd om utveckling
poängteras betydelsen av att utjämna globaliseringens ojämlikheter: ”Den största utmaning
som det internationella samfundet står för idag är att se till att globaliseringen blir en positiv
faktor för hela jordens befolkning” (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 39).
Det övergripande intrycket av materialet förmedlar också en uppfattning av att samarbete
måste utformas och anpassas efter var parts respektive förutsättningar och resurser. För att
uppnå långvarig hållbar utveckling måste således utvecklingsländers egen kapacitet
inkorporeras i avtalen. Detta anges exempelvis i kommissionens tolv punkter för uppfyllandet
av millennieutvecklingsmålen, där man skriver att ”external aid alone cannot drive any
country to build a prosperous society” (Kommissionen COM(2010)159, 2010: artikel 2.5).
Genom att samarbete utformas gemensamt och utifrån respektive parts egna premisser uppstår
en delaktighet i samarbetsprocessen, vilket skapar förutsättningar för en grundläggande
legitimitet och självständighet i det fortsatta utvecklingsarbetet. Utifrån denna grund kan
specifika principer och överenskommelser mot de utsedda målen etableras.
36
4.1.2. Principiella övertygelser
De principiella övertygelserna återfinns främst i de moraliska skyldigheter och rättigheter
aktörer har gentemot varandra i det internationella samhället. Med utgångspunkt i EU och
utvecklingsländerna som aktörer i det internationella samhället kan de principiella
övertygelserna således sägas reflekteras i EU:s självbild som en moralisk föregångare och
global välgörare av utveckling. EU vill framstå som en ledande aktör som håller sina utlovade
åtaganden (se exempelvis Kommissionen COM(2010)159, 2010: artikel 1), och säger sig även
axla ansvaret för att se till att utvecklingsländer får ett ökat inflytande i internationella
institutioner, vilket kan tolkas som en strävan att vidga det internationella perspektivet
generellt (se exempelvis EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 34).
Analysen av materialet återspeglar både gemensamma och uppdelade skyldigheter för
parterna i avtalens innehåll. Den huvudsakliga gemensamma skyldigheten förklaras vara att
främja global utveckling. Innehållet i samarbetsavtalen talar ofta om en övergripande
moralisk skyldighet för medlemmar i det internationella samhället att verka för global
utveckling. Denna skyldighet ligger dock inte enbart hos EU och de specifika
utvecklingsländerna, utan inkluderar även delaktighet av andra internationella, regionala eller
nationella aktörer från exempelvis civila samhället, NGO:s, näringsliv och transnationella
företag (se exempelvis EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 18). Att bekämpa den globala
fattigdomen genom samarbete förklaras också leda till absoluta fördelar som alla inblandade
aktörer gynnas av. Internationell utveckling bidrar till att bygga upp en stabilare, fredligare,
mer välmående och jämlik värld som reflekterar de rikare och fattigare ländernas ömsesidiga
behov och interdependens (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 1). EU och givarstaternas ansvar
ligger främst i att förbättra samordningen och effektiviteten av biståndspolitiken.
Utvecklingsländernas ansvar ligger däremot i något som kan liknas vid en skyldighet till
ansvar för sin egen utveckling genom att se till att avtalens mål implementeras. Detta
framhävs exempelvis i artikel två i Europeiskt samförstånd om utveckling (2006). Som en
parentes kan det vara intressant att nämna att det dock ej förekommer någon antydan om att
utvecklingsländer skulle ha en speciell rättighet till att utvecklas.
De principiella övertygelserna kan även uttydas i de paralleller som dras till betydelsen av ett
institutionaliserat och reglerat samarbete som fundamentalt för samarbetsavtalen. I EU:s
37
gemensamma samförstånd om utveckling talar man om att de grundprinciper som avtalen
består av är bindande för alla ingångna parter, vilket tyder på en grundläggande tillförlit till
institutionellt samarbete knutna till multilaterala regimer (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel
3). Angående det ekonomiska samarbetet talar man i överlag om liberala handelsformer och
internationella ekonomiska regimer som fundament för ett hållbart utvecklingsavtal.
Betydelsen av tydliga regleringar när det gäller exempelvis konkurrens poängteras, eftersom
det kan leda till öppenhet i samarbete samt allmän hållbarhet och transparens i fråga om
marknadsåtkomst (EU Cotonouavtalet, 2000: artikel 45:1) I samband med handel talar man
även om främjandet av regionala institutioner och institutionellt samarbete i syfte för
integration i världsekonomin som en prioriterad fråga i det gemensamma utvecklingsarbetet
(EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 72).
4.1.3. Kausala övertygelser
De mer konkreta politiska åtgärder som de kausala övertygelserna återspeglar handlar ur EU:s
perspektiv bland annat om att EU ska inkorporera utvecklingssamarbete i samtliga
politikområden i syfte att främja global hållbar utveckling samt en mer effektiv
biståndspolitik (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 9). I Europeiskt samförstånd om utveckling
förklarar man syftet med en mer konsekvent biståndspolitik som att ”partnerländer behöver ett
stabilt bistånd för att kunna planera effektivt” (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 27). Även
bland de mer konkreta åtgärderna påtalar flera dokument att EU ska gå i spetsen för
främjandet av utvecklingsfrågor i internationella sammanhang. I och med att EU har
komparativa fördelar inom vissa områden i form av påtalad expertis och erfarenhet, bör EU:s
biståndspolitiska åtgärder således även inriktas på områden där dessa komparativa fördelar
kan komma till nytta (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 70). Att lätta på utvecklingsländernas
skuldbördor nämns även i dokumenten (se exempelvis EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 28)
och kan även kopplas till strategin för hur utvecklingsmålen ska bli verklighet. EU åtar sig
uppgiften att finna lösningar på problemet med skuldtyngda utvecklingsländer (EU (2006/C
46/01), 2006: artikel 117).
Bland de kausala övertygelserna utmärks i synnerhet frihandel och en öppen ekonomisk
marknad som primära politiska faktorer bakom biståndspolitiken. Globaliseringen ska bejakas
genom att utvecklingssamarbete och det ekonomiska utbytet mellan EU och utvecklingsstater
38
bör utformas under inflytande av exempelvis fri rörlighet. I inledningen till Cotonouavtalet
(2000) presenteras en av de centrala utgångspunkterna till avtalet som ”acknowledging that
sound and sustainable economic policies are prerequisites for development” (EU
Cotonouavtalet, 2000: inledning). Artikel nio § två i samma avtal anger vidare att de ingångna
parterna erkänner att marknadsekonomi, fria konkurrensregleringar och sunda ekonomiska
och sociala policies bidrar till att skapa ett objektivt partnerskap (EU Cotonouavtalet, 2000:
artikel 9:2). Genom att knyta samman handel och utveckling menar man i motiveringen till
avtalet att utvecklingsländer bättre kommer kunna anpassas till globaliseringens
samhällspräglade system samt integreras i den världsekonomiska marknaden (se exempelvis
Kommissionen KOM(2004)461, 2004: artikel 1). För att skapa ett säkert och hållbart
samhälle måste globaliseringen bli mer rättvis (Kommissionen COM(2010)159, 2010: artikel
1).
Bland EU:s mer konkreta politiska uppgifter anges i synnerhet ansvaret med att förbereda
utvecklingsländers integration i den internationella ekonomin. I kommissionens rapport
angående GSP formuleras det övergripande syftet för EU:s biståndspolitik som ”att hjälpa
dessa [utvecklings]länder att bli tillräckligt konkurrenskraftiga för att de skall kunna bli
ekonomiskt oberoende och delta som fullvärdiga aktörer i världshandeln” (Kommissionen
KOM(2004)461, 2004: inledning). Att få utvecklingsländer integrerade i världsekonomin
förklaras vara ett steg på vägen till ekonomisk självständighet, vilket är nyckeln till långsiktig
hållbar utveckling och välfärd. Denna uppgift formuleras även i EU:s gemensamma
samförstånd om utveckling:
EU kommer fortsätta verka för ett ordnat öppnande av marknader – särskilt för exportprodukter som
är av intresse för utvecklingsländerna – på grundval av ett öppet och rättvist multilateralt
handelssystem, vars regler och arbetssätt är utformade för att skydda de svagaste länderna.
EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 36
I samma artikel talar man även om att särskilt bistånd ska avsättas till utökande av
utvecklingsländers handelskapacitet (EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 36).
Avslutningsvis kan också en allmän uppfattning om att delaktighet i internationell handel är
ett måste i steget mot uppfyllandet av de uppställda utvecklingsmålen uttydas i materialet. I
39
kommissionens rapport om EU:s bidrag till millennieutvecklingsmålen skriver man bland
annat att ”handeln erkänts som en viktig del som skall integreras i strategierna för samarbete
och utveckling” (Kommissionen KOM(2005)132, 2005: artikel 1:2).
4.1.4. Slutsats
Det övergripande intrycket av det undersökta materialet är att neo-liberalism framstår som
den överlag dominerande idealtypen. Den neo-liberala idealtypen kan karakteriseras på flera
väsentliga punkter i materialet. Exempelvis konstateras det genomgående i samtliga av de
undersökta dokumenten att internationellt samarbete är grundläggande för en hållbar global
utveckling, vilket är det övergripande målet med EU:s biståndspolitik. Samarbetsavtalen
genomsyras även av en tro på globaliseringens bidrag till ökad interdependens mellan
internationella aktörer, och att grunderna för samarbete därmed ska spridas och förankras i det
internationella samhället. Neo-liberala ideal kan även uttolkas av att individen sätts i fokus i
strävandet efter global utveckling, och främjandet av mänskliga rättigheter bör vara ett
grundläggande fundament i all biståndspolitik. Utvecklingsarbete benämns bland annat som
en investering i människan, vilket tyder på ett individualistiskt perspektiv, som går att härleda
till den neo-liberala idealtypen (se exempelvis EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 11). När det
konkreta syftet med utvecklingsarbete ska redogöras har även denna en tydlig neo-liberal
koppling. Fattigdom förklaras som brist på inte bara materiella resurser, utan i synnerhet
politiska, ekonomiska och sociala möjligheter. Flera av de neo-liberala nyckelorden, som
institutionellt samarbete, demokrati, frihandel och interdependens förekommer även
genomgående i materialet, vilket på ett tydligt sätt förmedlar att neo-liberalismen i stor
utsträckning påverkat den ideologiska struktur som legat till grund för EU:s konstitution.
Dock förekommer även exempel på idéer som kan härledas till den postkoloniala idealtypen.
På många platser i rapporterna understryker man vikten av att se till utvecklingsländers
enskilda förutsättningar i samarbetet för global hållbar utveckling, vilket kan tolkas som en
vilja att undvika homogenisering av tredje världen i allmänhet och utvecklingsländer i
synnerhet, vilket är ett av de centrala postulaten i den postkoloniala idealtypen. Även viljan
att vidga perspektivet i det internationella samhället för att på så vis inkludera mer mångfald
och motverka de ojämlika maktförhållandena i det internationella samhället kan urskiljas i
EU:s biståndspolitik, exempelvis i följande citat ur kommissionens rapport om GSP (2004):
40
Definitionen av begreppen hållbar utveckling och gott styre bör således utvidgas. Att det finns ett
samband mellan utveckling och respekt för de mänskliga och sociala rättigheterna, miljö och
styrelseformer har fastställts i många internationella konventioner och förklaringar.
Kommissionen KOM(2004)461, 2004: artikel 6.5
Förekomsten av den merkantilistiska idealtypen är svår att spåra i materialet. Endast ett
exempel har påträffats som skulle kunna tolkas som en vag antydan till den merkantilistiska
idén om staten som främsta aktör i det internationella samhället, och det är hämtat ur EU:s
gemensamma samförstånd om utveckling där man skriver att ”gemenskapens politik inom
området för utvecklingssamarbete skall vara ett komplement till medlemsstaternas politik”
(EU (2006/C 46/01), 2006: artikel 41). Dock är denna koppling så pass svag att den inte håller
i ett större sammanhang. Andra typiska merkantilistiska idéer, som betydelsen av att skydda
staters suveränitet eller bevara den nationella säkerheten förekommer i stort sett inte alls bland
formuleringarna i de undersökta rapporterna. När det talas om säkerhet är det primärt i termer
av säkerhetens betydelse för ett stabilt demokratiskt system och välfärd.
4.2. EU:s jordbrukspolitik
Materialet som legat till grund för analysen av EU:s jordbrukspolitik är tre av rådets
förordningar som behandlar den europeiska jordbrukspolitiken: Rådets förordning (EG)
1234/2007 om upprättandet av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om
särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (2007), Rådets förordning (EG) 72/2009
om ändring av den gemensamma jordbrukspolitiken (2009) och Rådets förordning (EG)
73/2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för
jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa
stödsystem för jordbrukare (2009). Därtill har jag även studerat EU:s handelspolicy med titeln
Trade policy: the EU’s relations with the rest of the world (2006), utgiven av kommissionen
och generaldirektoratet för handel och Facilitating food and agriculture trade (2004), som är
en sammanfattad översikt av EU:s nya handel med jordbruksprodukter utgiven av EU:s
generaldirektorat för handel. Slutligen har jag även använt mig av EU:s förslag EC
Comprehensive Negotiating Proposal G/AG/NG/W/90 (2000) till WTO:s förhandlingar om
en internationell policy för handel med jordbruksprodukter.
41
4.2.1. Världssyn
Även inom jordbrukspolitiken är det svårt att uttyda ett övergripande normativt ideal,
eftersom materialet även här i huvudsak innehåller mer konkreta åtgärder och principer som
grundläggande komponenter i EU:s jordbrukspolitik. Det som går att uttyda är dock, i likhet
med biståndspolitiken, att en utökad liberalisering av marknaden för handel med
jordbruksprodukter framstår som en central faktor för ekonomisk tillväxt och en förbättrad
levnadsstandard. Detta avses för samtliga stater på ett globalt plan, och oavsett nuvarande
grad av ekonomisk utveckling (EU G/AG/NG/W/90, 2000: inledning). En global expansion
av handeln kan därför kopplas samman med absoluta fördelar som gynnar alla inblandade
parter.
En annan antydan till en världssynsliknande aspekt som framträder i analysen är just det
regionaliserade samarbetet i sig som primär utgångspunkt i EU:s jordbrukspolitik. Inom
ramverket för det regionalt reglerade jordbruket skapas gemensamma direktiv om exempelvis
stödåtgärder, import och export. Ur ett internationellt perspektiv bidrar detta till synen på EU
som en avgränsad enhet i det internationella ekonomiska systemet. Dock framkommer även
tecken på att man från EU:s sida försöker undvika att förknippas med denna idébild.
Exempelvis vill man i internationella sammanhang, som exempelvis i förhandlingarna i
WTO:s handelsrunda, framlyfta att EU inte är någon protektionistisk marknad som det är
omöjligt för internationella aktörer att ta sig in på. I en av de undersökta rapporterna skriver
man exempelvis att ”the European Union is not a fortress” (Generaldirektoratet för handel,
2004:3), vilket kan betraktas som en vilja att gå ifrån den tidigare uppfattningen om det
europeiska jordbruket som starkt protektionistiskt präglat. När det talas om EU:s
jordbrukspolitiska roll som aktör på den internationella handelsmarknaden understryker man
vikten av att införa ytterligare internationella regleringar i syfte att göra det internationella
ekonomiska systemet mer transparent (EU G/AG/NG/W/90, 2000: artikel 2). I samband med
detta går det även att uttyda en generell vilja att främja internationell marknadsekonomisk
utveckling överlag (se exempelvis EU G/AG/NG/W/90, 2000: inledning).
42
4.2.2. Principiella övertygelser
Bland de principiella riktlinjerna framträder i synnerhet en vilja från EU:s sida att förändra
och anpassa den europeiska jordbrukspolitiken för att på ett bättre och mer effektivt sätt
assimileras med den internationella handelsmarknaden. För att detta ska kunna ske
förespråkas ett fördjupat institutionellt engagemang för jordbruksfrågor. Denna övertygelse
blir tydlig i följande uttalande hämtat från rådets förordning (EG) 1234/2007:
Av tydlighets- och öppenhetsskäl bör bestämmelserna för dessa åtgärder ingå i en gemensam struktur,
samtidigt som den särskilda politiken inom varje sektor upprätthålls.
Rådet (EG) 1234/2007, 2007: artikel 11
Av citatet kan vi utläsa en uppfattning av att en mer samordnad och fördjupad reglering av
EU:s jordbrukspolitik kommer resultera i en mer samordnad och effektiv hantering av
jordbruksfrågor. EU vill således behålla ett starkt grepp om jordbrukspolitiken inom regionen.
Detta framstår som en central värdering även i den förordning om ändring av den
gemensamma jordbrukspolitiken som rådet formulerade 2009:
Den gemensamma jordbrukspolitikens bestämmelser om offentlig intervention bör förenklas och
anpassas genom att anbudssystemet utvidgas för att leda till ett harmoniserat tillvägagångssätt såvitt
detta är möjligt.
Rådet (EG) 72/2009, 2009: artikel 2
Dock kan man i detta citat även tolka en vilja till att reformera den regionala administrationen
av jordbrukspolitiska frågor.
EU:s skyldigheter som jordbrukspolitisk aktör i det internationella samhället reflekteras i en
bakomliggande uppfattning av att EU som union måste övervaka den internationella
handelsmarknaden och ingripa när detta är nödvändigt, det vill säga när det kan hota
medlemsstaternas intressen. I utrymmet för EU:s agerande i detta syfte ingår både åtgärder för
att främja EU:s position på den internationella marknaden, samt ingripanden för att stärka och
skydda den inomregionala jordbrukspolitiken. Det framträdande intrycket blir i enlighet med
denna linje att interventioner i jordbrukspolitiken betraktas som skyddsnät för det europeiska
43
jordbruket och således även EU:s ekonomi (Rådet (EG) 72/2009, 2009: artikel 3). EU
erkänner även nödvändigheten i att reformera jordbrukspolitiken i syfte att stärka EU:s
konkurrenskraft på den internationella marknaden samt för att främja ett mer marknadsinriktat
och hållbart europeiskt jordbruk (se exempelvis Rådet (EG) 72/2009, 2009: artikel 12).
4.2.3. Kausala övertygelser
De principiella övertygelserna reflekteras vidare i de kausala övertygelser som tar sitt uttryck i
de mer konkreta åtgärder som rapporterna förespråkar. De kausala värderingarna som kan
tolkas i materialet kan övergripande sett indelas i två kategorier. Den första kategorin har en
mer utåtriktad prägel och syftar i huvudsak till att öppna upp den europeiska
jordbrukspolitiken för en utökad internationell marknad för handel med jordbruksprodukter. I
förslaget till WTO menar man att primärt fokus borde läggas på att underlätta åtkomsten till
den internationella marknaden för handel med jordbruksprodukter. Genom en öppen marknad
utan restriktioner och nationella handelshinder för jordbruksprodukter kommer samtliga
inblandade parter på den internationella handelsmarknaden dra nytta av de gemensamma
fördelar som står att utvinna (EU G/AG/NG/W/90, 2000: artikel 1). Genom utalandet om att
”the EU aims to open new markets for agricultural products by reducing tariffs”
(Kommissionen/Generaldirektoratet för handel, 2006:4) konstateras EU:s vilja att tillmötesgå
det internationella handelssamfundet angående dessa frågor. Man framlyfter även att EU bör
verka internationellt för en handelsmarknad präglad av rättvis konkurrens för handel med
fördelaktiga varor, dit jordbruksprodukter inräknas (EU G/AG/NG/W/90, 2000: artikel 3).
Den andra kategorin av konkreta åtgärder som kan kopplas till kausala övertygelser har
däremot ett mer inåtriktat perspektiv på EU:s handlingskapacitet till förmån för
skyddsåtgärder inom jordbrukspolitiken. Här framlyfter man bland annat betydelsen av
fortsatta stödåtgärder till det europeiska jordbruket. Stödåtgärderna legitimeras främst genom
att man menar att de bidrar till att minska negativa konsekvenser för lantbrukare (se
exempelvis Rådet (EG) 73/2009). Lantbrukares situation framställs här som extra sårbar i och
med att jordbruk är en näring där eventuella vinster och förluster är svåra att förutse.
Uppfattningen om stödåtgärder som en betydande grundförutsättning för de europeiska
lantbrukarna framkommer i följande citat ur rådets förordning om upprättandet av en
44
gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa
jordbruksprodukter:
För att stabilisera marknaderna och tillförsäkra jordbruksbefolkningarna en skälig levnadsstandard har
det utvecklats ett differentierat system för prisstöd för de olika sektorerna. Detta har skett samtidigt
med införandet av ordningarna för direktstöd och hänsyn har tagits till de särskilda behoven inom de
olika sektorerna samt till dessa sektorers inbördes beroende av varandra. […] Med hänsyn till målen
för denna förordning är det därför nödvändigt att upprätthålla prisstödåtgärderna när dessa ingår i
tidigare utformade rättsakter, utan att det sker några väsentliga förändringar i förhållande till det
tidigare rättsläget.
Rådet (EG) 1234/2007, 2007: artikel 10
Stödåtgärderna för det europeiska jordbruket är således inget som EU avser att ändra på. Dock
menar man även i denna fråga att det är nödvändigt med effektivisering och samordning,
främst genom att frikoppla och integrera enskilt stöd till ett samlat stöd (Rådet (EG) 72/2009,
2009: artikel 12).
Angående utvecklingsländer kan vi inom jordbrukspolitiken se något som kan tolkas som ett
tecken på det som EU utlovar i biståndspolitiken, nämligen att inkorporera utvecklingsarbete
mer i samtliga politikområden (se avsnitt 4.1.3.). Överlag talar man om att utvecklingsländers
delaktighet i internationella handelssammanhang och ekonomisk integration bör främjas (EU
G/AG/NG/W/90, 2000: inledning). EU framhåller även här att de är den största internationella
handelspartnern för utvecklingsländer, i synnerhet för länder i AVS-regionen, och att de i
syfte att främja global utveckling bland annat erbjuder utvecklingsländer tullfritt inträde till
den europeiska marknaden (EU G/AG/NG/W/90, 2000: artikel 21-22). Man understryker
även inom jordbrukspolitiken att ytterligare förmåner borde införas för utvecklingsländers
skull på både regionalt som internationellt plan, samt att utvecklingsländer därtill kan behöva
specifikt jordbruksstöd för att kunna ha en möjlighet att nå upp till internationell standard. Det
går även att urskilja en antydan om att utvecklingsländer kan ha rätt att behålla vissa typer av
protektionistiska mekanismer, såsom exempelvis tullar på importerade varor, i syfte att stärka
sin
position
på
den
internationella
handelsmarknaden
med
hänvisning
till
att
jordbruksprodukter många gånger är den största exportvaran för majoriteten utvecklingsländer
(Generaldirektoratet för handel, 2004:3).
45
4.2.4. Slutsats
I jämförelse med resultatet som analysen av EU:s biståndspolitik gav är det mer komplicerat
att uttyda den dominerande idealtypen i jordbrukspolitiken. I det material som legat till grund
för analysen framkommer en del motsättningar och tvetydigheter. Exempelvis visar EU
tecken på att vilja bli av med sitt protektionistiska rykte i internationella sammanhang, och
förespråkar med anledning av detta olika åtgärder i syfte att öppna upp och liberalisera den
internationella handelsmarknaden ytterligare för att på så vis förhindra att handeln med
jordbruksprodukter manipuleras av protektionistiska handelssubsidier. Dock framträder inte
denna inställning lika tydligt när det gäller den regionala marknaden, eftersom man där
framhåller vikten av att skydda det europeiska jordbruket genom olika typer av ekonomiska
stödåtgärder. Med bakgrund av detta framträder den merkantilistiska idealtypen tydligare i
EU:s jordbrukspolitik än vad som var fallet med biståndspolitiken. Kopplingen till den
merkantilistiska idealtypen går också att uttyda i de fall där EU poängterar betydelsen av att
EU som regional institution har ett ansvar att ingripa och skydda det europeiska jordbruket i
och med att jordbruket utgör en grundläggande faktor för många medlemsstaters ekonomi. EU
tycks heller inte vilja släppa på kontrollen av den europeiska jordbrukspolitiska marknaden
till förmån för en ökad grad av frihandel inom regionen.
Men trots att den merkantilistiska idealtypen framträder mer tydligt inom detta politikområde
går det övergripande sett dock även här att karakterisera den neo-liberala idealtypen på flera
avgörande punkter. Framförallt kan den neo-liberala idealtypen spåras i den grundläggande
inställningen av tron på institutionellt samarbete samt internationella och regionala regleringar
av den internationella handeln som centralt för jordbrukspolitiken. Att understryka att en
ytterligare liberalisering av jordbrukspolitiken skulle innebära absoluta fördelar för alla
inblandade parter tyder även detta på en koppling till den neo-liberala idealtypen. Man
förnekar inte heller att den europeiska jordbrukspolitiken är beroende av förhållandet till
andra internationella aktörer på den globala handelsmarknaden, vilket kan tolkas som en
insikt av att denna präglas av interdependens.
Inom EU:s jordbrukspolitik framträder dock få tecken på den postkoloniala idealtypen.
Visserligen talar man även här om betydelsen av att rikta särskild uppmärksamhet mot att
integrera utvecklingsländer i den internationella handeln med jordbruksprodukter, men då
46
centrala postkoloniala postulat, såsom global jämlikhet och mångfald, lättare gick att urskilja i
biståndspolitiken framträder de inte lika tydligt inom jordbrukspolitiken.
5. Diskussion
Syftet med den här uppsatsen har varit att söka en djupare förståelse för EU:s syn på
utveckling, genom att utifrån tre olika teoretiska idealtyper försöka spåra de grundläggande
idéerna bakom EU:s bistånds- respektive jordbrukspolitik. Resultatet har visat att det inom
både biståndspolitiken och jordbrukspolitiken överlag går att karakterisera den neo-liberala
idealtypen som dominerande, medan det däremot förhöll sig annorlunda med förekomsten av
de andra teoretiska idealtyperna. I biståndspolitiken förekom exempelvis även den
postkoloniala på vissa utmärkande punkter, medan det inom jordbrukspolitiken tydligare gick
att koppla innehållet till den merkantilistiska. Det som skiljde analysen åt mellan de båda
politikområdena var att det var betydligt lättare att spåra en dominerande idealtyp inom
biståndspolitiken i jämförelse med hur fallet var i jordbrukspolitiken. Det övergripande
resultatet var både väntat och oväntat. Att den neo-liberala idealtypen framträdde så tydligt
inom de båda politikområdena var kanske inte så överraskande med tanke på att neoliberalismen på många sätt har präglat grunden för EU:s ideologiska och institutionella
struktur. Inte heller förekomsten av den merkantilistiska idealtypen inom jordbrukspolitiken
var särskilt förvånande, med tanke på att EU alltsedan grundandet mottagit en hel del kritik
från det internationella samfundet för en alltför protektionistisk jordbrukspolitik. Däremot
hade jag väntat mig att den merkantilistiska idealtypen skulle framträda mer påtagligt än vad
den faktiskt gjorde, vilket kan tolkas som ett tecken på att EU:s jordbrukspolitik kanske trots
allt är på väg att förändras. Det som kanske överraskade mest i resultatet var dock att den
postkoloniala idealtypen ändå framträdde relativt tydligt inom biståndspolitiken. När jag valde
postkolonialismen som teori hade jag en bakomliggande tanke om att den postkoloniala
idealtypen kanske inte skulle framträda särskilt tydligt alls, vilket skulle kunna tolkas som att
EU fortfarande har en kolonialt präglad syn på bistånd och utvecklingsländer. Eventuella
belägg för denna teori har analysens resultat således avfärdat.
I det inledande avsnittet talade jag om Brommessons hänvisning till begreppen inklusion och
exklusion inom forskningstraditionen av utrikespolitik (se avsnitt 1.3.2.). Begreppen
behandlar vilka som inräknas i begreppet ”vi”, respektive vilka som inte gör det och således
47
utgör ”de andra”, och ligger till grund för vår syn på moraliskt ansvar. I min analys anser jag
att det i biståndspolitiken går att urskilja en tendens till att vilja inkludera utvecklingsländer i
den europeiska politiken, medan man i jordbrukspolitiken däremot får ett mer påtagligt
intryck av att stater och aktörer utanför EU:s politiska sfär exkluderas från EU:s perspektiv på
politiska och ekonomisk intressen, vilket således färgar av sig på det gemensamma moraliska
ansvaret för global utveckling ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv.
Så har analysens resultat bidragit till en ökad förståelse för EU:s syn på utveckling? Hur ska
vi förhålla oss till det faktum att EU förespråkar neo-liberala ideal inom både biståndspolitik
och jordbrukspolitik på ett internationellt plan, samtidigt som det på regional nivå går att
spåra merkantilistiska tendenser i förekomsten av protektionistiska skyddsåtgärder inom
jordbrukspolitiken? Det är just detta som reflekterar en bristande trovärdighet i EU:s
utvecklingssyn. Analysens resultat har visat att det under 2000-talets inledande decennium
dock går att ana en vilja hos EU att som internationell aktör förändra sin utrikespolitiska roll i
det internationella samhället genom att inta en mer aktiv linje till förmån för global
utveckling. EU är trots allt den största biståndsgivaren i det internationella samhället idag, och
inom bistånd och internationell handel har man gjort mycket för att främja global utveckling,
inte minst när det gäller handelsavtal och ekonomiska samarbeten med utvecklingsländer. EU
säger sig även på regionalt plan vilja inkorporera utvecklingssamarbete i större utsträckning
inom samtliga politikområden. Det ska bli intressant att se om, och i så fall hur, detta ska
genomföras. Idag är bistånd och utveckling kanske mer ett område som EU gärna vill främja i
det internationella samhället, men då faktum kvarstår att EU å ena sidan framhåller betydelsen
av internationell handel för global utveckling och som nyckeln till ekonomisk självförsörjning
för utvecklingsländer samtidigt som man å andra sidan fortsätter att behålla protektionistiska
skyddsmekanismer inom den regionala jordbruksmarknaden, blir slutsatsen istället ett intryck
av en hel del dubbla budskap, som förmodligen behöver redas ut innan EU på riktigt kan gå i
framkant i sin roll som internationell förespråkare av global utveckling.
Angående processens gång under arbetet med denna uppsats anser jag att idéanalys med hjälp
av idealtyper som metod har varit ett lämpligt metodologiskt verktyg för mitt syfte.
Idealtypsanalys är som redan nämnts en tolkande metod, vilket innebär att undersökningens
resultat ej kan anses frambringa några slutgiltiga sanningar. Resultatet blir dock till ett
lämpligt verktyg när det är just idéer som ska tolkas, och kan således frambringa ett svar som
48
kan vara till hjälp i strävan efter en ökad förståelse. Idealtypsanalys är även en relativt
transparent metod, vilket ökar förutsättningarna för intersubjektivitet i resultatet. Gällande de
teorier jag använt mig av anser jag även där att de var passande att applicera på just de
politikområden som var föremål för min analys. Givetvis skulle undersökningen kunna utökas
ytterligare genom att inkludera andra teoretiska idealtyper, och på så vis söka en ännu mer
nyanserad bild av EU:s syn på utveckling, men då krävs förmodligen en utökning av både
tids- och utrymmesmässiga ramar än vad som ryms inom ramverket för en c-uppsats.
Angående valet av material för analysen stötte jag dessvärre på vissa svårigheter med att finna
relevant material angående jordbrukspolitiken. Jordbrukspolitik är ett av EU:s mest
omfattande politikområden, vilket gör det till ett intressant men också svårundersökt område
för en c-uppsats som därtill har ett ganska begränsat analytiskt perspektiv.
Slutligen vill jag understryka att undersökningsområdet för den här uppsatsen i huvudsak har
kretsat kring en teoretisk utgångspunkt, i och med att det varit själva idén bakom EU:s syn på
utveckling som varit föremål för analysen. Om man ser till en fortsatt forskningsprocess
skulle det vara intressant att som ett nästa steg utöka analysen med ett mer praktiskt präglat
perspektiv, genom att exempelvis se om det som förespråkas inom de båda politikområdena
faktiskt genomförs i praktiken. Det skulle även vara intressant att undersöka den europeiska
bistånds- respektive jordbrukspolitikens inverkan och konsekvenser på de berörda
utvecklingsländerna, för att där se vilka fördelar och/eller konsekvenser EU:s politik medför
rent konkret.
49
6. Referenslista
6.1. Litteratur
Andreatta, Filippo (2005): “Theory and the European Union’s international relations” i Hill,
Christopher & Smith, Michael (red.) International Relations and the European Union.
Hampshire: Oxford University Press.
Balaam, David N. & Veseth, Michael (2008): Introduction to International Political
Economy. New Jersey: Pearson Education.
Bengtsson, Rikard (2009): “Internationell politisk ekonomi” i Gustavsson, Jakob & Tallberg,
Jonas (red.) Internationella Relationer. Pozkal: Studentlitteratur.
Brommesson, Douglas (2007): Från Hanoi till Bryssel – Moralsyn i deklarerad svensk
utrikespolitik 1969-1996. Tallinn: Santérus förlag.
Burchill, Scott (2005):“Liberalism” i Burchill, Scott; Linklater, Andrew; Devetak, Richard;
Donnelly, Jack; Paterson, Matthew; Reus-Smit, Christian; True, Jacqui Theories of
International Relations. Wales: Palgrave Macmillan.
Ericson, Magnus (2009):”Liberalism” i Gustavsson, Jakob & Tallberg, Jonas (red.)
Internationella Relationer. Pozkal: Studentlitteratur.
Goldstein, Judith & Keohane, Robert O. (1993): “Ideas and Foreign Policy: An Analytical
Framework” i Goldstein, Judith & Keohane, Robert O. (red.) Ideas & Foreign Policy –
Beliefs, Institutions and Political Change. Ithaca: Cornell University Press.
Holland, Martin (2002): The European Union and the Third World. China: Palgrave.
Lamy, Steven L. (2005):”Contemporary mainstream approaches: neo-realism and neoliberalism” i Baylis, John & Smith, Steve (red.) The Globalization of World Politics – An
Introduction to International Relations. Oxford: Oxford University Press.
50
Lundquist, Lennart (1993): Det vetenskapliga studiet av politik. Lund: Studentlitteratur.
Mayall, James (2005): “The shadow of the empire: the EU and the former colonial world” i
Hill, Christopher & Smith, Michael (red.) International Relations and the European Union.
Hampshire: Oxford University Press.
Meunier, Sophie & Nicolaïdis, Kalypso (2005): “The European Union as a trade power” i
Hill, Christopher & Smith, Michael (red.) International Relations and the European Union.
Hampshire: Oxford University Press.
Rosén, Malena & Jerneck, Magnus (2005): “Reform negotiations – the case of the CAP” i
Elgström, Ole & Jönsson, Christer (red.) European Union Negotiations – Processes, Networks
and Instiutions. Wiltshire: Routledge.
Senior Nello, Susan (2005): The European Union – Economics, Policies and History.
Glasgow: McGraw-Hill Education.
Smith, Michael E. (2005): “Implementation: Making the EU’s international relations work” i
Hill, Christopher & Smith, Michael (red.) International Relations and the European Union.
Hampshire: Oxford University Press.
Smith, Steve & Owens, Patricia (2005):”Alternative approaches to international theory” i
Baylis, John & Smith, Steve (red.) The Globalization of World Politics – An Introduction to
International Relations. Oxford: Oxford University Press.
Uhlin, Anders (2009): ”Utvecklingsfrågor” i Gustavsson, Jakob & Tallberg, Jonas (red.)
Internationella Relationer. Pozkal: Studentlitteratur.
Vanhoonacker, Sophie (2005): “The institutional framework” i Hill, Christopher & Smith,
Michael (red.) International Relations and the European Union. Hampshire: Oxford
University Press.
51
Woods, Ngaire (2005):”International political economy in an age of globalization” i Baylis,
John & Smith, Steve (red.) The Globalization of World Politics – An Introduction to
International Relations. Oxford: Oxford University Press.
6.2. Internetkällor
EU-upplysningen: Bistånd, 2010-05-09.
Åtkomst via EU-upplysningens hemsida:
http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Bistand/
EU-upplysningen: EU och FN:s utvecklingsmål, 2010-05-17.
Åtkomst via EU-upplysningens hemsida:
http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Bistand/EU-och-FNs-utvecklingsmal/
EU-upplysningen: Jordbruk, 2010-05-11.
Åtkomst via EU-upplysningens hemsida:
http://www.eu-upplysningen.se/Amnesomraden/Jordbruk/
Kommissionen: Bistånd, 2010-05-09.
”Aid Effectiveness”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
http://ec.europa.eu/development/how/aid_effectiveness_en.cfm
Kommissionen: Cotonouavtalet, 2010-05-09.
“The Cotonou Agreement”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
http://ec.europa.eu/development/geographical/cotonouintro_en.cfm
Kommissionen: EPA, 2010-05-09.
”Economic Partnership Agreement”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
http://ec.europa.eu/development/policies/9interventionareas/epas/epas_en.cfm
Kommissionen: GSP, 2010-05-09.
”Generalised System of Preferences”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
52
http://ec.europa.eu/trade/wider-agenda/development/generalised-system-ofpreferences/index_en.htm
Kommissionen: Jordbruk, 2010-05-11.
“Economic sectors: Agriculture”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
http://ec.europa.eu/trade/creating-opportunities/economic-sectors/agriculture/
Kommissionen: Utveckling, 2010-05-09.
”About DG Development”, åtkomst via europeiska kommissionens hemsida:
http://ec.europa.eu/development/aboutgen_en.cfm
6.3. Tryckta källor
EU (2006/C 46/01), (2006): Europeiskt samförstånd om utveckling (2006).
http://ec.europa.eu/development/policies/consensus_en.cfm
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
EU G/AG/NG/W/90, (2000): EC Comprehensive Negotiating Proposal G/AG/NG/W/90,
(2000).
http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2003/april/tradoc_111448.pdf
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
EU Cotonouavtalet, (2000): Cotonouavtalet (2000).
http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/l_31720001215en00030286_en.pdf
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Generaldirektoratet för handel, (2004): Facilitating food and agriculture trade: EU biggest global
food importer (2004).
http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2004/may/tradoc_117141.pdf
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
53
Kommissionen KOM(2004)461, (2004): Utvecklingsländer, internationell handel och hållbar
utveckling: Gemenskapens ordning med allmänna tullförmåner under perioden 2006-2015
(2004).
http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2005/march/tradoc_121958.pdf
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Kommissionen KOM(2005)132, (2005): Om snabbare framsteg i strävan att nå
millennieutvecklingsmålen (2005).
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2005:0132:FIN:SV:PDF
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Kommissionen KOM(2006)87, (2006): EU: s bistånd: Mer bättre och snabbare (2006).
http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/COMM_PDF_COM_2006_0087_F_EN_
AIDE_UE.pdf
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Kommissionen COM(2010)159 (2010): A twelve-point EU action plan in support of the
Millennium Development Goals (2010).
http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/COMM_COM_2010_0159_MDG_EN.PD
F
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Kommissionen/Generaldirektoratet för handel, (2006): Trade policy: the EU’s relations with
the rest of the world (2006).
Tillgänglig via http://ec.europa.eu/trade/documents-and-publications/
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Rådet (EG) 1234/2007, (2007): Rådets förordning (EG) 1234/2007 om upprättandet av en
gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa
jordbruksprodukter (2007).
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2007:299:0001:0149:SV:PDF
Åtkomst via europeiska kommissionen hemsida.
54
Rådet (EG) 72/2009, (2009): Rådets förordning (EG) 72/2009 om ändring av den
gemensamma jordbrukspolitiken (2009).
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:030:0001:0015:SV:PDF
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
Rådet (EG) 73/2009, (2009): Rådets förordning om upprättande av gemensamma
bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma
jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (2009).
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:030:0016:0099:SV:PDF
Åtkomst via europeiska kommissionens hemsida.
55
Appendix 1
FN:s millennieutvecklingsmål
1. Utrota extrem fattigdom och hunger
Mellan åren 1990 och 2015 ska andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag
halveras. Samtidigt ska andelen som lider av hunger halveras.
2. Grundskoleutbildning för alla barn
Alla flickor och pojkar ska kunna gå en grundskoleutbildning senast 2015.
3. Främja jämställdhet och öka kvinnors makt
Utbildningsskillnader beroende på kön ska elimineras helst före 2005, men inte senare än
2015.
4. Minska barnadödligheten
Till år 2015 ska barnadödligheten i utvecklingsländerna ha minskats med två tredjedelar
jämfört med år 1990. Barns hälsa förbättras globalts sett, men i och inom flera länder är
barnadödligheten oacceptabelt hög.
5. Förbättra mödrahälsan
Över en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet eller förlossning i
utvecklingsländerna. Mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till år 2015.
6. Stoppa spridningen av hiv/aids och andra sjukdomar
Till år 2015 ska man stoppa spridningen och bekämpa hiv/aids, malaria och tuberkulos.
7. Säkra en hållbar utveckling
År 2015 ska principerna om hållbar utveckling ha integrerats i länders politik och trenden
med minskande naturresurser ha vänt. Andelen människor som saknar tillgång till rent
dricksvatten och godtagbara sanitära levnadsförhållanden ska ha halverats. Dessutom ska
livsvillkoren för minst 100 miljoner människor som lever i slumområden ha förbättras
avsevärt till 2020.
56
8. Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling
Öka samarbetet mellan rika och fattiga länder till år 2015 genom ökat och förbättrat bistånd,
rättvisare handel och lättade skuldbördor.
Källa: Svenska FN-förbundet 2010-05-25
http://www.fn.se/fn-info/verksamhetsomraden/utveckling-och-fattigdomsbekampning/millenniemalen/
57
