Actamall.qxd (Page 1)

Lärarutbildningen
Martin Danielsson, Lennart Axelsson
Ungdomars användning av nya medier
Ung Kommunikation
WWW.VXU.SE/LUB/FORSKNING/
ISSN: 1654-1650
L Ä R A R U T B I L D N I N G S N Ä M N D E N S R A P P O RT S E R I E 2 / 20 07
Lärarutbildningsnämndens rapportserie nr 2, 2007
Ungdomars användning
av nya medier
Ung Kommunikation
Martin Danielsson
och
Lennart Axelsson
1
Växjö universitet
Lärarutbildningsnämnden
S-351 95 Växjö universitet
Rapporten finns att hämta på www.vxu.se/lub/forskning eller
www.ungkommunikation.se
ISSN: 1654-1650
Tryck: Reprocentralen, Växjö universitet
2
Förord
Vi ser en allt snabbare utveckling av digital teknik med mängder av tillämpningar inom olika områden. Undervisning, fritid och arbetsliv påverkas i hög utsträckning. I den Mediebarometer som nyligen publicerats från NORDICOM
påvisar man hur snabbt medielandskapet håller på att fragmentiseras. Vi använder mer tid för medier, men på olika sätt beroende bland annat på ålder, kön och
utbildning. Den ökade tillgången på bredband gör att vi ser en markant ökning av
Internetanvändningen. För utbildningssystemet ställer detta krav på förändring
av innehåll och form.
Den nya regeringens olika initiativ till förändring av gymnasieskolan ställer
utbildningsansvariga inför många och svåra beslut. En av Växjökonferensens
uppgifter är att lyfta fram väsentliga frågor för utvecklingen av gymnasieskolan.
Föreliggande rapport är en del av resultatet i ett projektsamarbete, Gymnasieelever på nätet, mellan Växjö universitet, (projektet Ung Kommunikation vid lärarutbildningen), Växjö kommuns gymnasieförvaltning och Nätverket SIP. Avsikten med projektet är att på olika sätt belysa hur den nya tekniken påverkar
gymnasieungdomars användning av nya medier.
Martin Danielsson på Institutionen för samhällsvetenskap har genomfört en
värdefull och initierad kartläggning av den forskning som finns om ungdomars
användning av nya medier i artikeln Ungdomars användning av nya medier – en
forskningsöversikt. Som framgår av artikeln är forskningsområdet relativt nytt,
framförallt när det gäller svenska förhållanden. Ser man specifikt på ungdomar i
gymnasieåldern och deras medieanvändning visar det sig att det finns ganska få
studier. Martin Danielsson har lyft fram den forskning som finns och förhoppningen är att översikten kan bli en källa till information om kunskapsläget och en
inspiration för nya forskningsinitiativ.
Växjö universitet, i samarbete med Högskolan i Kalmar och Blekinge Tekniska Högskola, är ansvarig för en av de största IT-satsningarna inom lärarutbildning. I projektet Ung Kommunikation arbetar man med att utveckla digital kompetens hos lärarstudenter, lärarutbildare vid respektive lärosäte och VFU-lärare i
regionen. Projektet stöds av Stiftelsen för Kunskap och Kompetensutveckling
(KK-stiftelsen). Lennart Axelsson, projektledare, ger i artikeln Ung Kommunikation, ungdomar och digital kompetens en bakgrund till projektet och beskriver
vilka aktiviteter som pågår. Projektet är femårigt och avslutas i mars 2011.
Växjö juni 2007
Lars Wennerstöm
för lärarutbildningen vid Växjö universitet
3
4
Innehåll
Ungdomars användning av nya medier
– en forskningsöversikt........................................................................ 7
Optimism, pessimism och realism ........................................................7
Publikforskningens tre traditioner.........................................................8
Om urvalet av texter.............................................................................10
Den strukturella traditionen .................................................................10
Tillgång till internet .......................................................................11
Användning av internet..................................................................11
Olika användningsområden ...........................................................12
Regler och förhållningssätt............................................................12
Möjligheter och risker....................................................................13
Den behavioristiska traditionen...........................................................14
Internet och de språkliga praktikerna..................................................14
Internet som gemenskapande och identitetsskapande resurs.............17
Internet, skola och lärande...................................................................21
Den sociokulturella traditionen ...........................................................23
Att skapa mening genom internet .................................................23
Nätets stegvisa integrering i ungas vardags- och familjeliv........24
Internet som en integrerad del av ungas vardag ...........................28
Den nya tekniken i skolan .............................................................30
Nya medier och ungt engagemang................................................32
Avslutande ord .....................................................................................33
Referenser .............................................................................................35
Ung Kommunikation, ungdomar och digital kompetens.............39
Bakgrund...............................................................................................39
Ung Kommunikation ett projekt för att utveckla IT i
lärarutbildningen ........................................................................................... 41
Samarbete .............................................................................................43
Konkret arbete ......................................................................................44
Nya tema- och analysgrupper..............................................................45
Utmaningen ..........................................................................................47
Forskningsanknytning..........................................................................48
Referenser .............................................................................................50
5
6
Ungdomars användning av nya
medier – en forskningsöversikt
Martin Danielsson
Forskningen kring internet och dess användare utgör fortfarande ett förhållandevis ungt akademiskt fält. Detta hänger givetvis samman med det faktum att det
först är på senare år som mediet ifråga har fått en vidare spridning i Sverige och
andra länder i västvärlden. Ändå har det publicerats en hel del forskning på området – inte minst om ungas användning av internet.
Däremot vore det fel att påstå att fältet svämmar över av studier kring svenska
ungdomars internetanvändning. Ännu färre är studierna om svenska gymnasieelevers användning av internet, som den här forskningsöversikten egentligen var
tänkt att belysa. Antingen har tonvikten legat på barns och yngre tonåringars internetanvändning eller har intresset för ålderns betydelse i sammanhanget varit
tämligen begränsat. Denna omständighet får givetvis konsekvenser för urvalet av
texter, något som diskuteras nedan.
Först några ord om de perspektiv som karaktäriserat både det vetenskapliga
och offentliga samtalet kring unga och internet – perspektiv som den konkreta
forskningen på området ständigt förhåller sig till.
Optimism, pessimism och realism
Enligt den engelske medieforskaren David Buckingham (2006a) har det vetenskapliga samtalet på området dominerats av två vitt skilda antaganden; å ena sidan har internet tillskrivits enorma möjligheter, inte minst beträffande ungas
lärande, medan det å andra sidan har betraktats som mer eller mindre skadligt för
barn och ungdomar.
Företrädare för det första antagandet menar enligt Buckingham (2006a;
2006b) att datorer och internet kommer att leda till nya lärandeformer som bättre
svarar mot ungas annorlunda behov (Papert, 1993). Andra ser internet som ett
verktyg för ungas frigörelse, då det ger dem möjlighet att undslippa vuxenvärldens kontroll och skapa egna kulturer och gemenskaper (Katz, 1996). I anslutning till detta talas det enligt Buckingham (2006a; 2006b) om hur internet håller
på att skapa en ”Electronic Generation”, som antas vara bättre informerad och
mer demokratisk, fantasifull och socialt ansvarstagande än tidigare generationer
(Tapscott 1997). Andra begrepp som syftar till att beskriva den generation som
växt upp med de nya medierna – men som Buckingham inte omnämner – är ”Net
Generation” (Oblinger & Oblinger, 2005), ”Digital Natives” (Prensky, 2001),
”Millennials” (Howe & Strauss, 2000) och ”Homo Zappiens” (Veen, 2003).
7
Det andra antagandet – att internet skulle vara skadligt för barn och ungdomar
– uppehåller sig vid de nya mediernas underhållningsaspekter, vilka dessutom
anses stå i absolut motsättning till dess potentiella lärandedimensioner. Ur det
här perspektivet, menar Buckingham (2006a), hålls de nya medierna ansvariga
för att bland unga orsaka allt från våldsamma och asociala beteenden (Provenzo,
1991; Tobin, 1998) till försämrad fantasi och dåliga skolresultat (Griffiths,
1996).
Även om dessa båda antaganden i de flesta avseenden skiljer sig åt, har de enligt Buckingham (2006a) vissa gemensamma beröringspunkter. För det första
tenderar båda antagandena att bygga på generaliserande föreställningar om barn
och ungdomar. Antingen antas de besitta en naturlig, spontan kreativitet som kan
frigöras med hjälp av datorer och internet, eller betraktas de som sårbara, oskyldiga och i behov av skydd från dessa medier. För det andra förenas de båda antagandena ofta av idéer om att tekniken i sig kommer att generera sociala förändringar. Exempelvis har det sagts att de nya medierna på ett grundläggande sätt
kommer att förändra sättet på vilket vi människor skapar och upplever vår identitet (Turkle, 1995).
Buckingham (2006b) menar att liknande föreställningar om unga och teknik –
att barn och ungdomar som växer upp med de nya medierna utgör ett slags digital generation – inte kan tas för givna. De måste snarare testas empiriskt, dels för
att syna den populära retoriken på området, dels för att fördjupa förståelsen för
ungas relation till de nya medierna. Majoriteten av texterna som avhandlas i den
här översikten utgör exempel på konkret, empiriskt driven forskning som eftersträvar just detta – att ta studiet av unga och nya medier bortom retorik och antaganden i syfte att generera ökad kunskap om hur saker och ting faktiskt förhåller
sig.
Publikforskningens tre traditioner
Studiet av ungas användning av internet kan inordnas i den betydligt bredare traditionen av publikforskning. Huruvida det är korrekt att karaktärisera internetanvändarna som en publik eller ens som publiker, kan onekligen diskuteras med
hänsyn till mediets särdrag. Publikbegreppet härrör från studiet av masskommunikation och för tankarna till passiv konsumtion av medier såsom teve, radio eller tidningar. Internet inbegriper traditionella massmedier samtidigt som användarna kan interagera med såväl medierna som varandra, vilket innebär att användningen av internet inte sällan handlar om egen aktiv textproduktion (för en
mer utförlig diskussion om det förändrade medielandskapet och dess konsekvenser, se Jenkins, 2006a). I ljuset av detta har såväl publikbegreppet som publikforskningens teorier och metoder kommit att skärskådas i en inomvetenskaplig
diskussion (se t.ex. Livingstone, 2004; Olsson, 2006). I ett inlägg menar den
engelska medieforskaren Sonia Livingstone (2004) att publikforskningen även i
det nya medielandskapet utgör en stabil grund att stå på och att några av traditionens huvudidéer, såsom aktivitetsbegreppet, har vitaliserats genom studiet av internetanvändarna (se t.ex. Olsson, 2006). Följaktligen fungerar publikforskningen – trots viss tveksamhet gällande själva publikbegreppet – som en lämplig ram
för den fortsatta framställningen.
8
Forskningen kring mediernas publiker kan enligt medieforskaren Denis
McQuail (2000) delas in i tre traditioner: den strukturella, den behavioristiska
och den sociokulturella. Andra forskare har gjort närbesläktade indelningar av
publikforskningens traditioner (se t.ex. Abercrombie & Longhurst, 1998; Rosengren & Bruun-Jensen, 1990), men i det här sammanhanget fungerar McQuails
typologi utmärkt; den är klar och tydlig, på samma gång som den inkluderar, särskiljer och problematiserar skiljelinjerna mellan de relevanta traditionerna.
Publikforskningens traditioner – den strukturella, den behavioristiska och den
sociokulturella – närmar sig publiken från olika utgångspunkter, liksom även angreppssättet delvis skiljer dem åt. Den strukturella traditionen är sprungen ur
medieindustriernas kommersiella behov av tillförlitliga uppskattningar av den
egna publikens storlek och demografiska sammansättning. Publikens medieanvändning förklaras ur detta perspektiv dels genom mediesystemets uppbyggnad,
dels genom socialt formande faktorer såsom klass, kön, ålder och etnicitet.
Den behavioristiska traditionen rymmer två olika forskningsinriktningar. Den
första, effektforskningen, intresserar sig för vilka effekter medierna har på publiken, som ur det här perspektivet likställs med en massa i vilken alla är passiva,
hjälplösa och socialt isolerade individer som alltid tolkar medieinnehållet på
samma sätt och i enlighet med avsändarens intentioner. Kort sagt studerar man
vad medierna gör med sin publik. Den andra forskningsinriktningen inom den
behavioristiska traditionen, uses and gratifications, uppstod som en reaktion på
effektforskningen och söker istället svara på vad publiken gör med medierna. Ur
detta perspektiv betraktas publiken som en uppsättning aktiva, målinriktade medieanvändare, istället för passiva offer för mediernas innehåll. Den funktionalistiska utgångspunkten innebär att publikens medieanvändning föreställs bygga på
individuella behov, motiv och förhållanden. Traditionen är emellertid inte strikt
behavioristisk, såtillvida att den även intresserar sig för de bakomliggande sociala förklaringarna till publikens mediebehov såväl som för mediernas vidare sociala funktioner, exempelvis för att underlätta människors kontakt och interaktion.
Den sociokulturella traditionen utgår i sin tur från att medieanvändningen –
som betraktas som en väsentlig del av vardagslivet – avspeglar vissa sociokulturella förhållanden, och att den i sig utgör en meningsskapande process i vilken
såväl kulturella produkter som vardagliga erfarenheter blir begripliga. Mediepubliken är ur det här perspektivet vare sig passiv eller homogen; snarare gör de
olika publikerna aktiva tolkningar av mediernas innehåll utifrån deras respektive
sociokulturella kontexter, vilket – tillsammans med medietexternas mångtydiga
karaktär – i sin tur öppnar för skilda läsningar.
Trots att traditionernas underliggande antaganden om mediepubliken är olika,
är perspektiven knappast allt igenom åtskiljda; ovanstående genomgång är tänkt
att läsas som en förenklad översikt snarare än en exakt bild av verkliga förhållanden. I själva verket smälter de olika perspektiven ofta samman, inte minst på
det metodologiska området. Det händer exempelvis att den sociokulturella traditionens kvalitativa metoder kombineras med den strukturella traditionens kvantitativa angreppssätt. Även om det inte finns några vattentäta skott mellan de olika
traditionerna, är det i en forskningsöversikt som denna nödvändigt att använda
sig av liknande typologier för att bringa ordning bland de redovisade texterna.
Givetvis kan synpunkter resas mot såväl typologin som den faktiska indelningen,
9
men de ska som sagt betraktas som ett sätt att strukturera framställningen, inte
som en exakt avbild av verkligheten.
Om urvalet av texter
Internet är ett svårstuderat område, framför allt i ljuset av mediets flyktiga karaktär och den alltjämt raska tekniska utvecklingen (för en diskussion kring internet
som forskningsfält, se Sveningsson et al., 2003). Forskning tar däremot tid och
riskerar att verka inaktuell när den färdiga studien väl publiceras. Men även om
internet förändras i en takt som forskningen i vissa avseenden inte enkelt förmår
följa, har den ändå mycket att tillföra; fastän det studerade materialet snabbt blir
passé, är analyserna av det aktuella fenomenet sällan begränsade till det specifika
material på vilket de bygger. Exempelvis kan resultaten av en studie som företagits på olika chattkanaler utan svårigheter överföras även till webbcommunities,
då det är nätbaserad interaktion som fenomen som studeras, inte chattkanaler i
sig. Att en undersökning har några år på nacken är således inte detsamma som att
den inte har någonting att säga.
Som tidigare nämnts är den svenska forskningen kring ungdomars internetanvändning inte särskilt omfattande. Eftersom det förhåller sig på det viset inbegriper genomgången även studier från exempelvis England och Norge. Dessa bygger visserligen på material som samlats in i en delvis annorlunda mediekontext,
men samtidigt är flertalet av analyserna generaliserbara också till svenska förhållanden. De fåtaliga studierna om svenska ungdomars internetanvändning får
emellertid även andra konsekvenser; översikten var i första hand tänkt att belysa
studier om svenska gymnasieelever, vilket i sammanhanget är en tämligen snäv
kategori. Många av de utvalda texterna studerar ett betydligt bredare åldersspann
(även om fokus fortfarande ligger på ungdomar), något som är viktigt att ha i
åtanke under den fortsatta läsningen.
Slutligen bör även nämnas att föreliggande forskningsöversikt inte på något
sätt gör anspråk på att vara allomfattande. Den syftar snarare till att med hjälp av
de inkluderade texterna belysa framträdande teman på det aktuella forskningsfältet, något som också kan sägas vara en översikts huvudsakliga uppgift. Med detta
sagt är det på tiden att tränga djupare in i forskningen kring ungdomars användning av nya medier.
Den strukturella traditionen
Som tidigare nämnts uppstod den strukturella traditionen som ett resultat av medieföretagens kommersiella behov av kunskap om sin publiks storlek och sammansättning. På samma sätt är större kartläggningar av mediernas publiker viktiga också inom forskningen på området; i det här fallet handlar det exempelvis
om att ta reda på hur utbredd internetanvändningen är, vad den karaktäriseras av
och hur den ser ut i relation till såväl olika grupper av befolkningen som till
andra medier. Sådan kunskap är grundläggande för en vidare förståelse för internetanvändning som fenomen, på samma sätt som den även fungerar vägledande
för ytterligare, fördjupade studier på området.
10
Tillgång till internet
År 2005 hade 83 procent av de svenska 9-17-åringarna tillgång till internet i
hemmet, vilket kan jämföras med att motsvarande siffra för befolkningen i stort
är 74 procent (Nordicom Sverige, 2006). Internettillgången i hemmet tenderar att
vara större bland unga även i andra europeiska länder (se t.ex. Livingstone &
Bober, 2005; Bjørnstad & Ellingsen, 2002). De engelska medieforskarna Sonia
Livingstone och Magdalena Bober visar i sin omfattande kartläggning av brittiska 9-19-åringars internetanvändning, UK Children Go Online: Final Report of
Key Project Findings (2005),1 att internettillgången i hemmen ökar, samtidigt
som den är i det närmaste allomfattande i skolorna. Av de studerade barnen och
ungdomarna har 36 procent mer än en dator i hemmet, 24 procent uppkoppling
via bredband och 20 procent tillgång till internet på det egna rummet. När det
gäller tillgång finns det emellertid tydliga skillnader mellan olika socioekonomiska grupper; bland medelklassbarnen har 88 procent tillgång till internet i
hemmet, medan motsvarande siffra bland arbetarklassbarnen endast är 61 procent (Livingstone & Bober, 2005). Dessutom förekommer även könsskillnader
vad gäller tillgång till den nya tekniken, såtillvida att killar i större utsträckning
än tjejer har tillgång till densamma på det egna rummet (Medierådet, 2006).
Användning av internet
Att tillgången till internet bland svenska barn och ungdomar är hög betyder
emellertid inte nödvändigtvis att mediet används i särskilt stor utsträckning. Så
hur utbredd är egentligen användningen av internet bland svenska ungdomar? År
2005 använde över hälften (54 procent) av de svenska 15-24-åringarna internet
en genomsnittlig dag (Nordicom Sverige, 2006). I Medierådets rapport Ungar &
Medier 2006: fakta om barns och ungas användning och upplevelser av medier
(2006) står att läsa att 50 procent av de svenska 12-16-åringarna dagligen använder internet. Bland 9-12-åringarna är motsvarande andel 25 procent. Detta kan
jämföras med att hela 80 procent av svenska barn och ungdomar mellan 9 och 16
år tittar på teve varje dag. På samma sätt är andelen högkonsumenter, det vill
säga de som en vanlig dag ägnar tre timmar eller mer åt det aktuella mediet, större i relation till teve än internet (20 respektive 16 procent). Vidare visar Medierådets rapport att var femte person mellan 9 och 12 år inte använder internet.
Andelen icke-användare i åldrarna 12 till 16 år är betydligt lägre (fem procent). I
jämförelse med Medierådets motsvarande undersökning från 2005 har emellertid
användningen av internet ökat i båda åldersgrupperna.
Andelen dagliga internetanvändare bland brittiska barn och ungdomar är 41
procent, men Livingstone och Bober (2005) poängterar samtidigt att det finns
tydliga skillnader mellan olika gruppers internetanvändning; hela 16 procent av
9-19-åringarna använder sällan eller aldrig internet. Av de dessa saknar närmare
hälften tillgång till mediet, var fjärde är ointresserad och 30 procent vet antingen
inte hur man använder internet eller saknar tid till att använda det. De lite äldre
–––––––––
1
Utöver den strukturella traditionen präglas kartläggningen även av det sociokulturella perspektivet –
metodologiskt såväl som analytiskt – vilket ytterligare understryker indelningens konstruerade karaktär.
11
medelklassbarnen, det vill säga de med störst tillgång till internet i hemmet och
längst näterfarenhet, tenderar att använda internet både oftare och mer än andra,
vilket medför att de också är bättre på att använda mediet. Dessutom har de oftare än andra grupper föräldrar som är kompetenta internetanvändare (Livingstone
& Bober, 2005). Utöver klasskillnader förekommer även vissa könsskillnader i
relation till användningen av internet; andelen killar mellan 9 och 16 år som aldrig använder internet är tolv procent, medan andelen icke-användare bland tjejerna är nio procent (Medierådet, 2006).
Olika användningsområden
Internet rymmer en rad olika användningsområden och för att förstå ungas internetanvändning räcker det inte att bara se till om de använder mediet – man måste
även ta hänsyn till hur användningen ser ut. För många tycks nätets kommunikativa möjligheter vara av stor betydelse; år 2000 var exempelvis det vanligaste
motivet till att skaffa internet dess möjligheter att kommunicera med andra människor (Svensson, 2006). Att nätets kommunikativa aspekter lockar märks även i
ljuset av att ett av de vanligaste användningsområdena bland svenska 9-16åringar är att chatta (vilket ungdomarna vanligtvis gör med personer de redan
känner). Andra populära nätaktiviteter är att spela spel eller bara surfa runt (Medierådet, 2006).
Ur detta hänseende finns emellertid skillnader mellan yngre och äldre barn
och ungdomar, såväl som mellan killar och tjejer. De unga (12 till 16 år) använder i större utsträckning än barnen (9 till 12 år) internet till att chatta, göra skolarbeten och ladda ned film och musik. Däremot spelar barnen oftare än de unga
spel över internet. När det gäller könsskillnader använder tjejer oftare än killar
internet till att chatta, skicka e-post och göra skolarbeten. Killarna är däremot
mer frekventa onlinespelare än vad tjejerna är (Medierådet, 2006).
När det gäller användningen av webbcommunities visar statistik från 2005 att
ungefär 10 procent av svenska internetanvändare över 20 år använder något
community. Användningen av communities är vanligare bland yngre än äldre; av
internetanvändarna mellan 20 och 25 år använder 23 procent något community.
Motsvarande andel mellan 26 och 45 år är 10 procent. Längre upp i åldrarna är
användningen av communities ännu ovanligare. Av de som använder communities är 48 procent medlemmar i ett community med anknytning till någon hobby,
medan endast två procent är medlemmar i politiska communities (Svensson,
2006).
Regler och förhållningssätt
Enligt Medierådet (2006) upplever ungefär 70 procent av de svenska 9-16åringarna att de har regler för användningen av internet i hemmet. Reglerna gäller vanligtvis vilka webbsidor man får besöka eller vad man får berätta om sig
själv. Förekomsten av regler kring hur mycket tid man får ägna åt internet är
vanligare i relation till tjejer än killar, liksom det är vanligare bland personer vars
föräldrar är födda i något annat land än Sverige.
Livingstone och Bober (2005) har också studerat hur barns och ungdomars internetanvändning regleras i hemmen. Resultaten av deras undersökning visar att
majoriteten av föräldrarna till barn med internettillgång i hemmet säger sig ta del
12
av eller stötta barnens användning av mediet (även om nästan var femte inte vet
hur de ska hjälpa sina barn att använda internet på ett säkert sätt). Andelen barn
som svarat att föräldrarna bistår och deltar i deras användning av nätet är emellertid betydligt mindre. Närmare 70 procent av 9-17-åringarna vill inte att deras
föräldrar ska reglera eller övervaka deras användning av internet, medan 63 procent av 12-19-åringarna har vidtagit åtgärder i syfte att dölja sina nätaktiviteter
för föräldrarna. Livingstone och Bober noterar påfallande skillnader mellan föräldrarna och barnen i fråga om såväl internetfärdigheter som deras respektive
medvetenhet om både riskerna med internet och reglerna angående användningen i hemmet (se även Medierådet, 2006), något som onekligen bidrar till att försvåra regleringen av barnens internetanvändning.
Möjligheter och risker
Att barns och ungdomars internetanvändning regleras i hemmet har rimligtvis att
göra med föräldrarnas oro för internets potentiellt negativa inverkan på deras
barn. Hur vanligt är det då att barn och ungdomar kommer i kontakt med nätets
baksida? Enligt Medierådet (2006) uppger 66 procent av de svenska 9-16åringarna att de aldrig varit med om att någon varit elak eller mobbat dem på nätet. 16 procent svarar att detta har hänt någon enstaka gång. Livingstone och Bober (2005) uppger att andelen brittiska 9-19-åringar som på nätet någon gång utsatts för elaka kommentarer eller sexuella anspelningar i båda fallen cirka 30
procent (för mer om digital mobbing, se Olin, 2003).
När det gäller konsumtionen av pornografi på internet har enligt Medierådet
(2006) 37 procent av de svenska 12-16-åringarna någon gång kommit i kontakt
med pornografiska webbsidor. Bland killarna är motsvarande siffra 47 procent,
medan den bland tjejerna är 27 procent. Livingstone och Bober (2005) skriver att
mer än hälften av de brittiska barnen och ungdomarna någon gång, oftast av
misstag, har kommit i kontakt med pornografiskt material på internet. De flesta
brydde sig inte nämnvärt om detta, men mer än var tionde ogillade det starkt (för
mer om pornografi på internet, se t.ex. Griffiths, 2000; Bjørnebekk & Evjen,
2000).
Att vid sidan av nätet träffa personer som man lärt känna online kan – i och
med mediets anonyma karaktär och de därtill kopplade möjligheterna att ljuga
om sig själv – åtminstone potentiellt utgöra en risk. Både Medierådet (2006) och
Livingstone och Bober (2005) visar dock att endast en av tio ungdomar har träffat någon som de lärt känna via internet i verkligheten. Av dessa hade nästan alla
med sig någon de känner till mötet (Medierådet, 2006). Att lämna ut personliga
uppgifter till någon som man träffat online tycks emellertid vara betydligt vanligare (Livingstone & Bober, 2005).
Internet medför inte bara risker, utan bär också på stora möjligheter. Det finns
emellertid en del som tyder på att internets potential ännu inte tas till vara fullt
ut, då många barn och ungdomar endast besöker ett snävt urval av webbsidor,
samtidigt som de sällan drar nytta av nätets interaktiva möjligheter (Livingstone
& Bober, 2005). Ur detta hänseende tycks det enligt Livingstone och Bober uppstå en klyfta mellan dem för vilka internet är en alltmer innehållsrik, mångfacetterad, engagerande och stimulerande resurs, och dem för vilka nätet förblir en
13
snäv, oengagerande, om än vid vissa tillfällen användbar, resurs av tämligen begränsad betydelse (jfr. Enochsson, 2003; Jenkins, 2006a; Jenkins, 2006b).
När det gäller de nya teknikernas kommunikativa möjligheter föredrar de brittiska 9-19-åringarna mobiltelefonen framför internet. Därmed inte sagt att de inte
använder nätet för att kommunicera, snarare är dess kommunikativa möjligheter
mycket uppskattade (dock upplevs de som mindre tillfredsställande än att samtala offline). Vanligtvis chattar barnen och ungdomarna med personer som de redan känner (Livingstone & Bober, 2005).
Internets kommunikativa potential möjliggör även interaktivitet och deltagande; av de studerade ungdomarna har 44 procent fyllt i ett frågeformulär online,
25 procent skickat e-post eller sms till en webbsida, 22 procent deltagit i en omröstning på nätet, och 17 procent skickat egna texter eller bilder till en webbsida.
Ungefär hälften av de 12-19-åringar som använder internet på veckobasis har
någon gång besökt en webbsida som behandlar politiska och medborgerliga
spörsmål. Det är emellertid vanligare att tjejer, äldre ungdomar och medelklassbarn besöker liknande webbsidor (Livingstone & Bober, 2006. För mer om användningen av internet i politiska och medborgerliga syften, se t.ex. Olsson,
2004; Olsson, 2005; Montgomery, 2004).
Livingstone och Bober (2005) finner att de barn och ungdomar som är bäst på
att använda internet också har flest kontakter med mediets inneboende risker, något som hänger samman med att de använder mediet mer än mindre avancerade
användare. Samtidigt ska det sägas att de avancerade användarna, tack vare sin
flitiga användning av mediet, är bättre rustade för att handskas med de risker
som de kommer i kontakt med. Därutöver medför frekventa möten med nätets
risker att man i större utsträckning även tar till vara på mediets möjligheter, vilket onekligen understryker vikten av goda färdigheter vad gäller användningen
av internet.
Den behavioristiska traditionen
Inom den här traditionen studerar man antingen vad användarna gör med medierna eller vad medierna gör med användarna. Av de genomgångna texterna intresserar sig i stort sett samtliga för vad användarna – som ur det här perspektivet
beskrivs som både aktiva och målinriktade – gör med de nya medierna. De uppehåller sig således vid frågor som: Hur använder unga människor internet? Vilka motiv ligger bakom användningen? Vilka funktioner fyller internet för de
unga användarna?, etc. Användningen av de nya medierna förklaras vanligtvis
genom individuella behov, motiv och förhållanden, och den sociokulturella kontexten i vilken ungdomarna ingår ägnas ingen större uppmärksamhet.
Internet och de språkliga praktikerna
En del forskare har intresserat sig för de språkliga former och praktiker som användningen av internet gett upphov till. I antologin Svenskan i IT-samhället
(1997) medverkar exempelvis språkforskaren Anna-Malin Karlsson med texten
Kallpratare på nätet: om chattares kommunikativa kompetens och samtalsstil.
Genom att titta närmare på fem textutdrag från tre skilda chattkanaler, och i stu-
14
diet av dessa särskilt fokusera på de mest framträdande deltagarna (i termer av
synlighet), söker Karlsson komma åt de utmärkande egenskaperna för vad hon
benämner som en särskild sorts kommunikativ kompetens – ett slags chattkompetens (jfr. Sveningsson, 2001).
Med utgångspunkt i det insamlade materialet menar Karlsson att det främsta
målet med chattandet tycks vara kommunikationen i sig, snarare än vad den består i eller leder till. Deltagarna kommunicerar för kommunicerandets skull, eftersom det ger dem möjlighet att testa olika sätt att ta kontakt, men också att synas, visa upp sig och konstruera en identitet. Härvidlag spelar givetvis språkbruket en central roll, och Karlsson menar att chattarens kommunikativa kompetens
till stor del bygger på ett lekfullt och kreativt uttryckssätt (jfr. Sveningsson,
2001). Samtidigt betonar hon att chattkompetensen lika mycket handlar om lyhördhet, följsamhet och anpassning; det är viktigt att kunna växla tonläge mellan
de olika samtal som förs, vilket inte minst behärskas av de framträdande chattarna som tycks ha full kontroll över sina uttrycksmedel.
Avslutningsvis tar Karlsson avstånd från tidigare farhågor om att ungdomars
användning av datorer och internet skulle komma att fostra en tyst generation
som hellre umgås med datorer än kompisar. Hon hävdar istället att behovet att
kommunicera med nära och kära, vänner och bekanta, är grundläggande – hos
barn såväl som vuxna – och att det är chattarna som tar datorerna i besittning,
snarare än tvärtom. Chattandet utgör således endast ännu ett medel för detta slags
kommunikation.
En liknande föreställning är att användningen av de nya medierna skulle bidra
till det svenska språkets förfall. Språkforskaren Ylva Hård af Segerstads avhandling Use and Adaption of Written Language to the Conditions of ComputerMediated Communication (2003) utgör ett bestämt avståndstagande från dylika
tankegångar. Studien syftar till att ta reda på hur svenskt skriftspråk används och
anpassas i relation till de nya kommunikationsteknikerna – det vill säga e-post,
chatt, sms och snabbmeddelanden (s.k. instant messaging). När det gäller språkanvändningen i relation till e-post har Hård af Segerstad analyserat såväl elektroniska som traditionellt skrivna brev från medborgare till Göteborgs kommunfullmäktige. Analyserna av de språkliga praktikerna i chattrum bygger på två källor: dels en enkät angående högstadie- och gymnasieelevers vanor och preferenser beträffande nätbaserad kommunikation, dels ett textmaterial från ett större
chattrum knutet till en svensk kvällstidning. Det sistnämnda samlades in med
hjälp av ett program som registrerade aktiviteten i det aktuella chattrummet.
Också insamlingen av snabbmeddelanden, som skickades mellan datorerna på ett
större datorlabb, var automatiserad. Analyserna av språkanvändningen i relation
till sms grundar sig bland annat på anonyma meddelanden i ett nätbaserat formulär och vidarebefordrade sms från informanter. Dessutom har fyra informanter
både skrivit sms-dagböcker och låtit sig intervjuas.
Resultaten av Hård af Segerstads studie visar att det finns åtskilliga skillnader
mellan språkanvändningen i relation till de undersökta kommunikationsteknikerna och det traditionella skriftspråkets normer. E-post är kortare och mer informella och talspråksliknande än traditionella brev, samtidigt som de även rymmer
ett fåtal nya typer av förkortningar, normbrytande användningar av skiljetecken
och s.k. emoticons. Skillnaderna från det traditionella skriftspråket blir ännu tyd-
15
ligare i förhållande till språkbruket på den studerade chatten, inte minst eftersom
chattande är en form av skriftlig konversation. Uttrycket blir därför mindre explicit och mer präglat av talspråket, på samma gång som varken stavning eller
korrekt användning av skiljetecken hamnar särskilt högt på dagordningen. Däremot används allt från nya typer av förkortningar och normbrytande interpunktioner till emoticons och asterisker flitigt. Detsamma gäller språket i snabbmeddelanden, som ju också är ett slags skriftligt samtal i realtid. Också användningen av sms liknar det informella talspråket snarare än det traditionella skriftspråket; till stor del handlar det om att i största möjliga mån reducera texten, varför
förkortningar – såväl traditionella som innovativa – är frekvent förekommande. I
likhet med chatt och snabbmeddelanden förekommer även en hel del emoticons
och normbrytande interpunktioner.
Hård af Segerstad härleder det ovan beskrivna språkbrukets kännetecken till
de aktuella kommunikationsteknikernas specifika villkor för produktion och reception, såväl som till den kommunikativa situationen och kontexten. De teknikspecifika produktions- och receptionsvillkoren innefattar bland annat mediernas
olika samtidighet, teckenutrymme, anonymitet samt kognitiva, fysiska och ekonomiska insatser. Den kommunikativa situationen och kontexten motsvarar till
exempel förhållandet mellan de som kommunicerar, deras individuella egenskaper och syftet med kommunikationen.
Mot bakgrund av resultaten tar Hård af Segerstad avstånd från populära uppfattningar om att de nya kommunikationsteknikerna skulle understödja det
svenska språkets påstådda förfall. Istället ser hon språkanvändningen i de nya
medierna som ett exempel på människans förmåga att anpassa sitt uttryck till
ändrade kommunikativa förhållanden. Språkbruket i relation till de undersökta
kommunikationsteknikerna är, med Hård af Segerstads sätt att se på saken, endast ännu ett slags språkbruk – ett språkbruk som på intet sätt exkluderar andra,
såsom det traditionella skriftspråket. Dessutom ser hon det som viktigt att betänka också det sistnämndas föränderliga karaktär; de skriftspråkliga normerna är
inte fastlagda en gång för alla och kommer att fortsätta förändras över tid.
Också Anna-Malin Karlsson har intresserat sig för de nya mediernas inverkan
på skriftspråket. I sin avhandling Skriftbruk i förändring: en semiotisk studie av
den personliga hemsidan (2002) redogör hon för de språkliga praktiker som
hänger samman med internet. Mer specifikt och som titeln också antyder, tittar
Karlsson närmare på den personliga hemsidan som ett medel för social interaktion i ett nytt mediesammanhang. Hon vill ta reda på ta reda på vilken typ av
skriftprodukt hemsidan är och söker därför besvara frågor som: Vad kan sägas
vara nytt och relaterat till det nya mediet och dess användningsområden? Och
vad kan egentligen kopplas till etablerade skrifttraditioner? För att kunna besvara
dessa frågeställningar har Karlsson studerat svenskspråkiga hemsidor och nätdagböcker, såväl som intervjuat dess innehavare (vilka var mellan 18 och 46 år).
Karlsson beskriver den personliga hemsidan, vars främsta funktion är att presentera innehavaren som person, som en högst heterogen skriftprodukt med
kopplingar till såväl ny som gammal skriftkultur. Den används bland annat för
att inspirera, planera, lära, göra reklam, ta ställning, umgås, manifestera vänskap,
bedöma och bli bedömd. Till stor del hänger hemsidebruket samman med upprätthållandet av sociala relationer, och i själva verket är hemsidorna ofta knutna
16
till chattandet som social aktivitet och den gemenskap som därigenom uppstått
(jfr. Sveningsson, 2001). Detta betyder emellertid inte att hemsideanvändningen
endast utgör ett nytt slags privat, vardagligt skrivande; det mesta tyder enligt
Karlsson istället på att den personliga hemsidan är mer publik än privat, varför
den snarare är att betrakta som en ny form av offentlig massmedieprodukt.
Karlsson menar dock att det i studiet av de nya medierna är viktigt att problematisera traditionella föreställningar kring rollfördelningen mellan konsumenter (läsare) och producenter (skribenter), då denna inte längre är lika tydlig.
Avslutningsvis lyfter Karlsson frågan om framtiden för den personliga hemsidan och dess användare. Hon förutspår bland annat en ökad specialisering, såtillvida att användarna inriktar sig på att utveckla vissa aspekter av hemsidan, exempelvis dagboken eller självpresentationen. Dessa delar, tillsammans med chattandet som social aktivitet, har därtill blivit alltmer institutionaliserade genom
alla de communities (exempelvis Lunarstorm) som förekommer på nätet. De visuella elementen på dessa är tämligen standardiserade, varför användarnas meningsskapande i första hand är skriftbaserat. En mindre grupp användare kan enligt Karlsson däremot tänkas specialisera sig på de visuella aspekterna av den
personliga hemsidan, i syfte att utveckla en identitet som webbdesigners eller
grafiska konstnärer.
Internet som gemenskapande och identitetsskapande resurs
Åtskilliga forskare har intresserat sig för hur unga människor använder sig av
olika aspekter av internet för att finna gemenskap och skapa identitet. Den personliga hemsidans betydelse för ungdomars identitetsskapande har avhandlats i
artikeln The Construction of Identity in the Personal Homepages of Adolescents
(1998), skriven av de walesiska medieforskarna Daniel Chandler och Dilwyn
Roberts-Young. Artikeln bygger dels på innehållsstudier av olika hemsidor, dels
på e-postintervjuer med de aktuella hemsideinnehavarna, av vilka majoriteten var
i åldrarna 16 till 17 år. Enligt författarna handlar de studerade hemsidorna mer än
något annat om självpresentation (jfr. Karlsson, 1997; Karlsson, 2002; Sjöberg,
2002; Sveningsson, 2001), och precis som den centrala frågan för många ungdomar är ”Vem är jag?”, definierar samma fråga också de studerade hemsidornas
innehåll (biografiska detaljer, personliga egenskaper, intressen, preferenser, värderingar, vänner, idoler, etc.).
Vidare menar författarna att hemsidor är hopplockade snarare än skrivna. De
unga hemsideinnehavarna lånar populärkulturella bilder och symboler för att sedan, på ett både selektivt och kreativt sätt, använda dem i egna syften. Detta tillvägagångssätt kallas för bricolage och tillämpas gärna av de studerade ungdomarna, exempelvis genom att kopiera bilder och ljud från andras hemsidor. Bricolage är emellertid mer än en enkel användning av populärkulturellt råmaterial
– häri ryms även en identitetsskapande dimension. Genom den selektiva och kreativa användningen av bilder och symboler markerar ungdomarna närhet och distans till andra. Denna dimension blir särskilt påtaglig i förhållande till de länkar
som de studerade ungdomarna väljer att lägga upp på sina hemsidor.
Chandler och Roberts-Young diskuterar även det faktum att den personliga
hemsidan bistår existensen av ”virtuella jag” – ett slags nätbaserade identiteter
17
som internetanvändare kan möta utan att träffas vid sidan av nätet. Sådana, menar författarna, är på intet sätt ett nytt fenomen; snarare har virtuella jag funnits
ända sedan människor började publicera det de skrivit. Det finns emellertid en
avgörande skillnad mellan nätbaserade och tryckta virtuella jag, nämligen möjligheten att via internet skriva om sig själv. Personliga hemsidor kan med enkelhet omformas och uppdateras i takt med att man själv förändras, vilket i sin tur
gör att de rent potentiellt kan upplevas som en del av en själv. Enligt författarna
kan skrivandet därför ses som ett slags inre dialog, såtillvida att omarbetningen
av hemsidan innebär att innehavarna konfronteras med sitt forna jag och tillåts
omdefiniera sig själva i ljuset av detta.
Att presentera sig själv på en hemsida innebär att en del av ens privatliv offentliggörs. De studerade ungdomarna är oftast är väl medvetna om detta, varför
de är tämligen selektiva med vad de avslöjar om sig själva (jfr. Enochsson,
2003). Att läsarkretsen inte går att förutse ligger i hemsidans beskaffenhet, och
kan – i de fall ungdomarna gjort denna insikt – rendera i vissa retoriska problem;
hur uttrycker man sig då man inte vet vem som kommer att läsa det man skriver?
I ljuset av detta frågar sig artikelförfattarna varför den personliga hemsidan inte
används mer i utbildningen. De menar att möjligheten att skriva för en riktig publik (istället för lärare och studiekamrater) kan upplevas som både inspirerande
och frigörande för unga människor; att kunna konstruera en egen hemsida är som
att äga en egen tryckpress, samtidigt som hemsidor även bistår utvecklingen av
nätgemenskaper (som ofta bygger på gemensamma intressen och preferenser,
snarare än traditionella demografiska markörer såsom klass, ålder, kön eller etnicitet).
Ungdomars användning av internet i identitetsskapande syften har även utforskats av den kanadensiska forskaren Mechthild Maczewski. Artikeln Exploring Identities Through the Internet: Youth Experiences Online (2002) bygger på
en studie i vilken hon över nätet har intervjuat flitiga internetanvändare mellan
13 och 19 år i syfte att fånga och lyfta fram deras upplevelser av den nätbaserade
interaktionen. Resultaten visar att de studerade ungdomarna började använda internet av olika anledningar (några eftersökte information eller ville testa att chatta, medan andra syftade till att bygga en egen hemsida), men gemensamt för
samtliga var att de upplevde mötet med internet som både överväldigande och
spännande. Idag är de däremot engagerade i en mängd olika nätaktiviteter, inte
sällan på samma gång och i miljöer som enligt författaren karaktäriseras av en
betydande lärandepotential (jfr. Dunkels, 2006). De studerade ungdomarna tycks
enligt Maczewski använda internets informativa och kommunikativa möjligheter
till att intensifiera och utöka vad de gör, upplever och intresserar sig för offline
(jfr. Enochsson, 2003; Enochsson, 2006; Thulin & Vilhelmson, 2004; McMillan
& Morrison, 2006; Bjørnstad & Ellingsen, 2002).
Internetanvändningen skänker även ungdomarna känslor av frihet, makt och
samhörighet. Via nätet finns information, vänner, underhållning och personliga
utrymmen alltid nära till hands, vilket av resultaten att döma gör att ungdomarna
kan känna sig mindre beroende av sina föräldrar (jfr. Moinian, 2006). De sistnämnda nedvärderar ofta sina barns internetanvändning, då de anser att ungdomarna borde tillbringa mer tid offline. Ungdomarna upplever dock att internet
erbjuder dem tillgång till aktiviteter och vänner, något som de av olika anled-
18
ningar – exempelvis avsaknad av pengar eller egna transportmöjligheter – annars
hade saknat.
Vidare definierar de studerade ungdomarna internet som ett personligt utrymme (jfr. Moinian, 2006; Bjørnstad & Ellingsen, 2002; Sjöberg, 2002), där de
kan träffa och umgås med likasinnade människor. Sådana utrymmen är viktiga
för människors identitetsskapande, och det verkar enligt Maczewski som att internet kan fungera som ytterligare en arena – ett slags utökat livsutrymme – där
ungdomarna genom interaktionen med andra ges möjlighet att konstruera identitet. För en del ungdomar, menar Maczewski, är detta utvidgade livsutrymme av
stor betydelse, särskilt då deras livsvillkor vid sidan av nätet begränsar dem i sitt
identitetsarbete.
Pedagogen Ann-Britt Enochsson har i diverse artiklar och konferensbidrag (se
t.ex. Enochsson, 2006; Enochsson, 2003) presenterat sin forskning kring webbcommunityt Lunarstorms betydelse för svenska ungdomar. Hon intresserar sig
följaktligen för internets gemenskapande- snarare än identitetsskapande dimensioner, även om de båda givetvis är nära sammankopplade.2 Lunarstorm är Sveriges största community och bland tonåringar är användningen av detsamma
mycket utbredd. I artikeln Tweens on the Internet: Communication in Virtual
Guestbooks (2006) tittar Enochsson närmare på svenska 11-13-åringars sätt att
kommunicera via Lunarstorms mest frekvent använda kommunikationskanal,
nämligen gästböckerna. Mer specifikt söker hon – dels genom observationer av
gästböckerna, dels genom internetintervjuer med dess innehavare – ta reda på hur
ungdomarna tilltalar varandra genom det aktuella mediet och huruvida det ur detta hänseende finns någon skillnad mellan killar och tjejer.
Resultaten av studien visar att kommunikationen via gästböckerna nästan uteslutande försiggick mellan vänner och bekanta från samma geografiska område
och vanligtvis berörde vardagliga samtalsämnen (Hur mår du? Vad gör du? När
ska vi ses? etc.). Antalet inlägg från personer utan koppling till gästboksinnehavaren var ytterst få och möjligheten att via internet kommunicera med okända
människor uppfattades inte som särskilt lockande, något som bekräftats även i
andra studier (Enochsson, 2003; Medierådet, 2006; Livingstone & Bober, 2005;
Thulin & Bertilson, 2004). Vidare visar resultaten att tjejer skriver både fler och
längre gästboksinlägg än killar. På det hela taget var gästboksinläggen neutrala
eller vänliga till sin karaktär, men vänliga meddelanden var vanligare förekommande tjejer emellan. Enochsson menar emellertid att det inte alltid är lätt att avgöra huruvida ett gästboksinlägg är vänligt eller inte, inte minst då användningen
av ironi tycks vara utbredd bland ungdomarna. På så vis kan ett till synes vänligt
meddelande i sitt sammanhang uppfattas som direkt obehagligt.
Enochsson funderar vidare över de digitala gästböckernas betydelse för ungdomarna och kommer fram till att de fyller en viktig funktion såtillvida att de ger
dem möjlighet att upprätthålla och fördjupa redan existerande relationer (jfr.
–––––––––
2
Det är inte helt enkelt att kategorisera Enochssons texter, då de bär drag av såväl den behavioristiska som den sociokulturella traditionen; nätanvändarna konceptualiseras visserligen inte som socialt
avskurna, men samtidigt är anslaget stundtals både individualistiskt och funktionalistiskt i den meningen att internetanvändningen förefaller avhängig individuella behov.
19
Enochsson, 2003; Maczewski, 2002; Thulin & Vilhelmson, 2004; McMillan &
Morrison, 2006). Därutöver utgör gästböckerna ett sätt för ungdomarna att lösa
konflikter som hade varit svåra att lösa face-to-face, exempelvis i skolan. Framför datorn i hemmet finns både tiden och avskildheten som krävs för att sätta ord
på komplexa känslor – oavsett om de gäller en pågående konflikt eller mer kärvänliga relationer.
Även medieforskaren Malin Sveningsson har berört den nätbaserade kommunikationens identitetsskapande och gemenskapande dimensioner. I avhandlingen
Creating a Sense of Community: Experiences from a Swedish Web Chat (2001)
söker hon ta reda på vad som kännetecknar chattande som social aktivitet. För att
kunna besvara denna övergripande frågeställning har Sveningsson genomfört observationer i ett svenskt chattrum (i vilket de flesta var mellan 18 och 35 år), såväl som intervjuer med ett antal mer eller mindre regelbundna chattdeltagare
mellan 19 och 30 år. Det insamlade materialet rymmer en rad analytiska teman,
för vilka den gemensamma nämnaren är begreppet gemenskap. Mot bakgrund av
detta syftar studien till att förstå hur regelbundna chattdeltagare skapar en känsla
av gemenskap genom synen på sig själva och andra deltagare, deras aktiviteter i
chattrummen, deras sätt att kommunicera, samt deras underförstådda regler för
hur deltagare bör uppträda.
Sveningsson menar att chattande är en dynamisk och ständigt föränderlig
språklig praktik, och att de nätbaserade chattrummen fungerar som en arena där
deltagarna kan leka, presentera sig själva och få stöd och bekräftelse (jfr. Karlsson, 1997). För de regelbundna deltagarna fyller chattandet även en gemenskapande funktion. Sveningsson tydliggör hur de skapar en känsla av gemenskap
genom att visa samhörighet med varandra, samtidigt som de på olika sätt tar avstånd från mindre frekventa och erfarna chattare. De sistnämnda betraktas som
annorlunda utifrån vilka aktiviteter de föredrar och hur de hanterar själva chattandet. Regelbundna chattare samlas kring aktiviteter som är knutna till de ideal
som finns i gruppen (verbal förmåga, slagfärdighet, intelligens, flexibilitet, fantasi och sinne för humor), och behärskar man varken dessa eller den jargong som
de regelbundna chattarna delar, avslöjar man snart sin utomstående position och
exkluderas från gemenskapen.
Vidare visar Sveningsson att det bland de regelbundna deltagarna råder konsensus kring de underförstådda regler som existerar i chattrummen. Men trots att
de är väl medvetna om dessa regler, händer det ibland att de själva bryter mot
dem. Sådana överträdelser är emellertid inte att likställa med övriga deltagares.
Snarare verkar det som att de båda grupperna bryter mot reglerna av olika anledningar: Regelbundna chattare för att hålla utomstående utanför, och de utomstående som en protest mot att de inte blir insläppta i gemenskapen. Detta knyter an
till de av Sveningsson uppmärksammade hierarkierna som finns mellan såväl enskilda chattare som olika grupper av deltagare. Dels finns en påtaglig statusskillnad mellan de regelbundna, mer erfarna chattdeltagarna och de oerfarna, mindre
frekventa deltagarna, dels förekommer skillnader i status även bland dem som är
en del av chattgemenskapen.
20
Internet, skola och lärande
En del av forskningen kring de nya medierna har uppehållit sig vid deras betydelse för ungas lärande och skolans roll som traditionell kunskapsförmedlare.
Elza Dunkels, pedagog och doktorand vid Institutionen för interaktiva medier
och lärande vid Umeå universitet, har i flera artiklar behandlat barn och ungdomars aktiviteter på internet.3 Hon talar bland annat om nätkulturer, vilka hon i artikeln Net Cultures (2002) definierar som allt som görs på internet och de kulturer som uppstår kring dessa aktiviteter. Det kan exempelvis handla om e-post,
chatt, webbcommunities, onlinespel, nedladdning av filer, etc. Artikeln avhandlar dels unga människors nätkulturer ur ett historiskt perspektiv, dels vuxenvärldens relation till och potentiella strategier för att handskas med dessa kulturer.
Dunkels menar att all medieteknologi till en början misstänkliggjorts och blivit föremål för moralpanik, framför allt eftersom man inte gjort någon åtskillnad
mellan mediet och dess innehåll. Internet utgör ur detta hänseende inget undantag, liksom det inte heller faller utanför ramen för det generella mönster som säger oss att unga människor snabbare än äldre tillgodogör sig ny medieteknologi.
Således uppstår en generationsklyfta vad gäller kunskaper och färdigheter i relation till internet – en generationsklyfta som, med tanke på nätets innehållsliga
för- och nackdelar, enligt Dunkels måste överbryggas. Vuxenvärlden måste därför, menar hon, utarbeta strategier i syfte att guida de unga rätt bland nätets
mångfacetterade innehåll. Det är i denna problematik – även presenterad i artikeln Nätkulturer – vad gör barn och unga på Internet? (Dunkels, 2005) – som
Dunkels forskning kring unga människors nätkulturer tar sin utgångspunkt.
I artikeln The Digital Native as a Student: Implications for Teacher Education
(2006) diskuterar Dunkels vilken betydelse unga människors nätkulturer kan
tänkas få för skola och utbildning. De nya medierna tycks bistå vissa typer av
lärande, något som i sin tur, menar Dunkels, har förändrat de villkor under vilka
dagens unga – ”the digital natives” (Prensky, 2001) – tillägnar sig kunskap. Hon
menar att det därför är av avgörande betydelse att vuxenvärlden – ”the digital
immigrants” (Prensky, 2001) – tar till vara på ungdomarnas syn på kunskap och
lärande, inte minst eftersom det är vuxna som bestämmer över skolans utformning.
Dunkels menar att internet understödjer tre former av lärande: naturligt
lärande, informellt lärande och kollektivt lärande. Det naturliga lärandet ska ses
i motsats till formell undervisning och förstås bäst som en instinktiv process utan
särskilda krav på övning. Internet tycks uppmuntra denna lärandeform, såtillvida
att dess uppbyggnad, till skillnad från alfabetiskt ordnade encyklopedier, är associativt präglad. Det informella lärandet motsvarar helt enkelt det lärande som
äger rum utanför det formella skolsystemet. I detta avseende erbjuder internet en
mängd möjligheter, bland annat vad gäller ordbehandling, språkinlärning och fo-
–––––––––
3
Ingen av Dunkels artiklar i den här översikten är empiriskt grundad, varför det är svårt att kategorisera dem under någon av publikforskningens tre traditioner. I de aktuella texterna ägnas de sociokulturella kontexter i vilka de unga internetanvändarna ingår ingen större betydelse, och på så sätt
framstår de som en överdrivet homogen grupp vars medlemmar använder och uppfattar nätet på ett
och samma sätt. Därmed inte sagt att detta skulle vara utmärkande för Dunkels faktiska forskning.
21
toredigering (för mer om informellt lärande på internet, se Olsson, 2004; Olsson,
2005). Det kollektiva lärandet syftar i den aktuella artikeln till uppkomsten av
nätbaserade uppslagsverk som Wikipedia, till vilket vem som helst med tillgång
till internet kan lämna sitt bidrag.
Eftersom internet tycks uppmuntra ett nytt slags lärande – ett lärande som till
stor del dessutom äger rum utanför det traditionella utbildningssystemet – menar
Dunkels att skolan måste fundera över hur man kan integrera detta i undervisningen. Hon menar varken att undervisningen ska infantiliseras eller anpassas till
ungdomskulturen, utan snarare att skolan måste titta närmare på de ungas lärande
och identifiera drivkrafterna bakom detsamma (jfr. Enochsson, 2003; Bjørnstad
& Ellingsen, 2002). Annars kan generationsklyftan i relation till de digitala medierna bli tämligen problematisk.
Pedagogen Ann-Britt Enochsson har också avhandlat ungdomars internetanvändning i ljuset av frågor kring skola och lärande. I artikeln Lunar gör det svåra
lättare – men är bara ett komplement för dagens ungdomar (2003)4 diskuterar
hon frågan om hur skolan bör förhålla sig till barns och ungdomars användning
av Lunarstorm och andra webbcommunities. Hon menar att det inte finns något
givet svar, men betonar vikten av att man som lärare dels inser att dessa communities är en viktig del av ungas värld, dels känner till vad det är man vill förbjuda, uppmuntra eller kanske utmana (jfr. Dunkels, 2006; Bjørnstad & Ellingsen,
2002).
I övrigt består artikeln i beskrivningar av Lunarstorm och dess betydelse för
barn och ungdomar: Den nätbaserade kommunikationen kompletterar snarare än
ersätter umgänget offline (jfr. Thulin & Vilhelmson, 2004); att interagera via
Lunarstorm har låg prioritet i relation till att träffa kompisar vid sidan av nätet
såväl som till att titta på teve (jfr. Sjöberg, 2002; Medierådet, 2006); Lunarstorm
bidrar till att vidga kompiskretsen, men man kommunicerar ytterst sällan med
okända människor (jfr. Enochsson, 2006; Medierådet, 2006; Livingstone & Bober, 2005; Thulin & Vilhelmson, 2004); ytliga kontakter kan fördjupas (jfr.
Enochsson, 2006; Maczewski, 2002; Thulin & Vilhelmson, 2004; McMillan &
Morrison, 2006), då det ofta upplevs som enklare att dryfta svåra ämnen via datorn hemifrån än att göra det i skolan; samtalstonen på Lunarstorm är vanligtvis
vänlig och digitala trakasserier tycks inte särskilt utbrett (jfr. Enochsson, 2006);
såväl barnen som ungdomarna är väl medvetna om vilka risker som finns med att
lämna ut personuppgifter på internet (jfr. Chandler & Roberts-Young, 1998), etc.
Slutligen varnar Enochsson för att den ojämlika tillgången till datorer och internet – utöver den så ofta diskuterade informationsklyftan – även kan komma att
resultera i en social klyfta, såtillvida att man med bristfällig tillgång till dator och
godtagbar uppkoppling mot internet riskerar att stängas ute från nätbaserade
samlingsplatser såsom Lunarstorm (jfr. Livingstone & Bober, 2005).
Denna tankegång knyter an till vad den amerikanske litteraturvetaren Henry
Jenkins (2006a; 2006b) kallar för ”participatory cultures”, med vilka han menar
–––––––––
4
Enochssons texter bär som sagt drag av såväl den behavioristiska som den sociokulturella traditionen, varför kategoriseringen under den förstnämnda ytterligare framhåller vikten av att se den aktuella typologin som konstruerad snarare än en exakt beskrivning av verkliga förhållanden.
22
de nätbaserade kulturer där unga öppet, prestigelöst och på en mängd olika sätt
uttrycker sig, engagerar sig och delar med sig. ”Participatory cultures” kännetecknas också av att medlemmarna dels känner en viss samhörighet med varandra, dels känner att deras deltagande spelar roll. Jenkins menar att ”participatory cultures” bär på stora möjligheter beträffande allt från icke-hierarkiskt lärande
och ökad kulturell mångfald, till kultiverandet av relevanta färdigheter för såväl
yrkeslivet som medborgarrollen. Härvidlag har skolan enligt Jenkins ett stort ansvar; den måste se till att barn och ungdomar ges de rätta färdigheterna för att på
ett fruktbart sätt kunna delta i ”participatory cultures”. Annorlunda uttryckt: För
att hindra tillkomsten av ett så kallat ”participation gap” eller vad Enochsson benämner en social klyfta, måste unga, menar Jenkins, utrustas med ett nytt slags
mediefärdighet som bygger på en uppsättning kulturella och social kompetenser
som behövs i det nya medielandskapet.
Den sociokulturella traditionen
Inom den här traditionen studeras ungdomars medieanvändning som en integrerad del av deras vardagsliv. Utgångspunkterna är att användningen av de nya
medierna avspeglar vissa sociokulturella förhållanden, samtidigt som den i sig
utgör en meningsskapande process i vilken ungdomarna begripliggör såväl kulturella produkter som vardagliga erfarenheter. Vidare betonas vikten av att se till
heterogeniteten bland de unga medieanvändarna; de gör aktiva tolkningar av mediernas innehåll utifrån deras högst olika sociokulturella kontexter, vilket i kombination med medietexternas mångtydiga karaktär öppnar för skilda läsningar.
Att skapa mening genom internet
Unga människors identitets- och meningsskapande har studerats också ur ett sociokulturellt perspektiv. I avhandlingen Intersecting Identities: Young People,
Religion and Interaction on the Internet (2004) studerar exempelvis religionssociologen Mia Lövheim hur svenska ungdomar mellan 18 och 20 år konstruerar
sina religiösa identiteter genom interaktionen på ett större webbcommunity. Detta har hon gjort dels genom att observera ungdomarnas aktiviteter – framför allt i
åtta religiösa diskussionsgrupper – på det aktuella communityt, dels genom att
intervjua ungdomarna i deras hemstäder. Dessutom har Lövheim låtit de studerade ungdomarna föra dagbok, inte bara över communityanvändning och generella
medievanor, utan även över fritiden i stort.
Lövheim menar att nätdiskussionerna kring religion endast rymmer ett fåtal,
ständigt återkommande teman och argument, och att positionerna mellan olika
förhållningssätt är tämligen låsta. De förekommande förhållningssätten kan delas
in i tre kategorier. Ungdomarna kan hålla fast vid det traditionellt kristna; vara
emot religion i allmänhet och det kristna i synnerhet; eller betrakta religion som
ett personligt val och ta avstånd från både den rationella vetenskapen och den
kristna traditionen. Spänningarna mellan och inom dessa förhållningssätt, som
tycks bestå trots att debattdeltagare kommer och går, strukturerar enligt Lövheim
såväl nätdiskussionerna som ungdomarnas menings- och identitetsskapande.
Vidare finner Lövheim att vissa grupper tycks kontrollera diskussionerna; anhängare till den rationella vetenskapen dominerar debatten oftare än troende, lik-
23
som killar och internetkompetenta tar större plats än tjejer och mindre kunniga
användare. Detta gör att några av informanterna ser den communitybaserade interaktionen som mer begränsande än den mellanmänskligt talade – åtminstone
när det gäller att uttrycka sin religiösa tro. Likväl finner Lövheim att det aktuella
communityt på många sätt fungerar som en resurs för ungdomarna i deras religiösa identitetsskapande. Det hjälper dem dels att reflektera över vad religionen
betyder för dem, dels att inför andra presentera sina insikter beträffande detta.
Samtidigt innebär de communitybaserade diskussionerna en utmaning för ungdomarna, såtillvida att de tvingas stå till svars för de val och övertygelser som
ligger till grund för deras religiösa tro och identitet. Dessutom erbjuder nätdiskussionerna möjligheter att jämföra, reflektera över och bilda sig en uppfattning
om olika religiösa tolkningar.
Det aktuella communityt fungerar emellertid inte som en resurs för alla användare, då dess potential är avhängigt vissa omständigheter. För att till fullo
kunna dra nytta av den communitybaserade interaktionen krävs enligt Lövheim
att användaren har särskilda egenskaper. Om man har ett öppet och tolerant förhållningssätt till religion, ser nätdiskussionerna som ett spel snarare än en möjlighet att omvända andra, och dessutom förmår delta i enlighet med spelets regler
– vilka innefattar vissa teoretiska kunskaper, retoriska färdigheter och acceptabel
tillgång till internetuppkopplade datorer – ökar möjligheterna att använda communityt som en resurs i den ständigt pågående konstruktionen av en religiös
identitet.
Sammanfattningsvis slår Lövheim fast att resultaten tyder på att förhållandet
mellan internets möjligheter och människors faktiska nätpraktiker, är långt mer
komplicerat än vad som tidigare förmodats (jfr. Hernwall, 2001). Internet har beskrivits som ett potentiellt substitut för organiserad religion, såväl som ett förlovat land där nya identiteter och kreativa religiösa uttryck kan växa och frodas.
Men enligt Lövheim har nätet inte ersatt andra sociala och religiösa kontexter
som en arena för identitetsskapande. Snarare tycks det fungera som ett slags
komplement till dessa – ett komplement som förvisso innebär en del tillkortakommanden för vissa; Lövheim menar exempelvis att faktorer som begränsar de
studerade ungdomarnas liv vid sidan av nätet, också strukturerar deras interaktion online. Även där existerar stereotyper relaterade till religion, kön och ålder.
Nätets stegvisa integrering i ungas vardags- och familjeliv
En del studier har behandlat internets intåg och inordning i ungas vardag i allmänhet och familjeliv i synnerhet. I avhandlingen Screen Rites: A Study of Swedish Young People’s Use and Meaning-making of Screen-based Media in Everyday Life (2002) tittar exempelvis medieforskaren Ulrika Sjöberg närmare på teves och datorers roll i svenska ungdomars (12 till 16 år) vardagsliv. Studien, som
syftar till att förstå hur unga människor i sin vardagliga kontext använder, upplever och skapar mening genom dessa medier, bygger på ett omfattande material
som samlats in genom såväl enkäter som intervjuer och dagböcker över ungdo-
24
marnas fritid.5 Ett av bokens kapitel avhandlar specifikt ungdomarnas användning av internet, och med tanke på den här översiktens fokus är det också detta vi
fortsättningsvis uppehåller oss vid.
Resultaten av studien visar hur nätet undan för undan håller på att bli en integrerad del av ungdomarnas vardag, såväl rums- som tidsmässigt. Jämfört med
teve är emellertid användningen av internet fortfarande tämligen begränsad (jfr.
Medierådet, 2006; Enochsson, 2003), vilket Sjöberg förklarar dels genom att
mediet ännu inte är lika etablerat i hemmet, dels genom att teven är mer tillgänglig än internet; det finns ofta flera teveapparater i hemmet, samtidigt som användningen av internet inte sällan regleras av ungdomarnas föräldrar (jfr. Medierådet, 2006; Livingstone & Bober, 2005). Dessutom tillåter teve på ett mer självklart sätt än internet att flera använder mediet samtidigt.
Resultaten av Sjöbergs studie visar att tillgången till internet på det egna
rummet är vanligare bland pojkar och äldre ungdomar än flickor och yngre. När
det gäller olika användningsområden på internet, visar resultaten att ungdomarna
helst ägnar sig åt att bara surfa runt, söka information, ladda ner program, chatta
och skicka e-post. Det ska dock sägas att det ur detta hänseende finns tydliga
skillnader mellan såväl killar och tjejer som yngre och äldre ungdomar: tjejer och
äldre söker oftare information, chattande är vanligare bland äldre än yngre, och
killar ägnar sig oftare än tjejer åt nedladdning och online-spel. Liknande tendenser återfinns också i andra studier (Medierådet, 2006; Bjørnstad & Ellingsen,
2002).
Internet kan av resultaten att döma ses som ett socialt medium, såtillvida att
det både används tillsammans med vänner och familjemedlemmar och genom att
ungdomarna ofta bestämmer tid och kanal för att chatta med varandra. Men jämfört med teve och datorspel är internet mindre integrerat i ungdomarnas familjer
och kompiskrets. Sjöberg menar att internets flexibla karaktär och fragmenterade
innehåll gör att dess innehåll sällan fungerar som samtalsämne på samma sätt
som ett teveprogram kan göra. Att ungdomarna dessutom ägnar mer tid åt teve
än internet spelar säkerligen också in.
Framför allt uppskattar ungdomarna nätets mångsidighet och dess informativa
och kommunikativa möjligheter. De är dock kritiska till vissa aspekter av internet, inte minst det pornografiska (jfr. Livingstone & Bober, 2005) och rasistiska
innehållet. I relation till böcker fungerar nätet mest som en kompletterande informationskälla i skolarbetet (jfr. Hernwall, 2001), samtidigt som e-post – som
förvisso uppskattas för dess snabbhet och låga kostnad – av ungdomarna upplevs
som mindre personligt än såväl telefonsamtal som traditionella brev (jfr. Thulin
& Vilhelmson, 2004).
Sjöberg hävdar vidare att internet tycks fungera som ytterligare en arena på
vilken ungdomarna både kan experimentera med sina självpresentationer (jfr.
–––––––––
5
Då avhandlingen delvis bygger på kvantitativa metoder som syftar till att kartlägga ungdomars medieanvändning hade den likaväl kunnat räknas till den strukturella traditionen. Samtidigt bär den
drag också av det behavioristiska perspektivet. De delvis kvalitativa ansatserna, ihop med Sjöbergs
sätt att studera medieanvändningen som en del av ungdomarnas vardagliga kontext, innebär emellertid att den passar något bättre under den sociokulturella traditionen.
25
Chandler & Roberts-Young, 1998; Karlsson, 1997; Karlsson, 2002; Sveningsson, 2001) och komma i kontakt med andra människor, i Sverige såväl som utomlands och ofta utan vuxenvärldens insyn och kontroll (jfr. Moinian, 2006;
Maczewski, 2002; Bjørnstad & Ellingsen, 2002). Att det knyts nya kontakter online betyder emellertid inte att man per automatik börjar umgås också vid sidan
av nätet (jfr. Medierådet, 2006; Livingstone & Bober, 2005). Ungdomarna gör
snarare en tydlig åtskillnad mellan ”riktiga” vänner, ”chattvänner” och ”epostvänner”. En av anledningarna till att ungdomarna inte gärna umgås med
chatt- eller e-postvänner utanför nätet är enligt Sjöberg mediets inneboende möjligheter till anonymitet. Anonymiteten medför även att man kan ljuga utan att bli
påkommen, vilket mer eller mindre ses som en del av spelet; andra moraliska beteenderegler tycks gälla i chattrummet än vid sidan av nätet (för mer om chattrummens regler, se Sveningsson, 2001).
De amerikanska medieforskarna Sally J. McMillan och Margaret Morrison
har i artikeln Coming of Age with the Internet: A Qualitative Exploration of How
the Internet has Become an Integral Part of Young People’s Lives (2006) analyserat studenters (19 till 25 år) essäer om de nya medierna och deras egna erfarenheter av dessa. Precis som Sjöbergs avhandling kastar studien ifråga ljus över nätets stegvisa integrering i ungas vardag och familjeliv, vilket också är dess uttalade syfte. Analysen av essäerna erbjuder en inblick i studenternas tidigare såväl
som nuvarande användning av de nya medierna, samtidigt som den även kan
säga något om hur internetanvändningen kommer att se ut framöver. I de analyserade essäerna märks framför allt en tydlig dubbelhet i studenternas relation till
de digitala medierna; internet anses föra med sig både gott och ont, innefatta såväl för- som nackdelar, etc. Denna dubbelhet ska dessutom ses i ljuset av att
många upplever att de på allt fler områden har blivit allt mer beroende av internet.
Essäerna tydliggör också de nya mediernas intåg i familjelivet (jfr. Sjöberg,
2002; Livingstone, 2002), bland annat genom att kasta ljus över de generationsbaserade skillnaderna beträffande användningen av de nya medierna. Studenternas föräldrar respektive mor- och farföräldrar beskrivs nästan uteslutande som
mindre kunniga på området än dem själva (jfr. Livingstone & Bober, 2005;
Bjørnstad & Ellingsen, 2002). Av essäerna att döma tycks familjen – i synnerhet
pappor och syskon – ändå ha stor betydelse för studenternas första kontakt med
de nya medierna (jfr. Bjørnstad & Ellingsen, 2002). Skillnaden mellan barn och
föräldrar ifråga om internetfärdigheter tycks emellertid inte vara den enda. Essäerna vittnar även om skillnader syskonen emellan; studenternas äldre syskon beskrivs ofta som mindre kunniga, medan de yngre motsvarigheterna framställs
som familjens experter.
Vidare visar artikeln att datorn spelar en allt större roll för ungas sociala liv,
då de till exempel använder internet till att etablera och utveckla sociala relationer (jfr. Enochsson, 2003; Enochsson, 2006; Maczewski, 2002; Thulin & Vilhelmson, 2004; Sveningsson, 2001), inte sällan till människor med samma specialintresse eller av samma politiska övertygelse. Resultaten av studien tyder dessutom på att det händer att nätrelationerna så småningom flyttar offline och övergår i ett mer traditionellt umgänge. Därmed inte sagt att studenterna skulle ha
svårt att skilja gemenskaper online från gemenskaper vid sidan av nätet. De är
26
snarare mycket noga med att markera denna skillnad i essäerna (jfr. Sjöberg,
2002).
Artikelförfattarna avrundar artikeln med att understryka det faktum att unga
studenter knappast kan betraktas som representativa för gruppen internetanvändare i stort. De är en synnerligen privilegierad grupp, vars användning av mediet
utgör undantaget snarare än regeln. Detta, menar författarna, är viktigt att lärare
poängterar för sina studenter, på samma sätt som det är viktigt att de, mot bakgrund av internets allt större betydelse i studenternas liv, understryker att de nya
mediernas roll i läroprocessen är ett medel snarare än ett mål i sig. Vidare ger
flera av studenterna uttryck för svårigheter när det gäller att skilja bra från dålig
information på internet. Härvidlag har skolan också ett utbildningsansvar.
Kulturgeograferna Eva Thulin och Bertil Vilhelmson söker i artikeln Virtual
Mobility of Urban Youth: ICT-based Communication in Sweden (2004) utröna
hur svenska storstadsungdomar integrerar användningen av informations- och
kommunikationsteknik (IKT) i sitt vardagsliv. För att kunna ta reda på detta har
författarna studerat en grupp på 40 ungdomar med två års mellanrum. Vid det
första studietillfället var de 18 år gamla. Själva studien bestod i att ungdomarna
under en veckas tid fick föra dagbok över sin kommunikation (medierad såväl
som icke-medierad), varpå de djupintervjuades med dagboken som underlag. Resultaten visar att de studerade killarna ägnade mer tid åt internet än tjejerna och
att internetanvändningen ökade mellan första och andra studietillfället – inte
minst bland killarna. Denna ökning förklaras dels genom den allt större tillgången till bredband, dels genom den utökade fritiden.
Författarna delar in ungdomarnas IKT-användning i tre kategorier: fritid och
underhållning, skolarbete och studier, samt interpersonell kommunikation. Mellan de båda studietillfällena ökade ungdomarnas användning inom samtliga kategorier, på samma sätt som deras användning blev allt mer komplex såtillvida att
den kom att innefatta ett bredare spektrum av aktiviteter. Resultaten visar vidare
att killarna ägnar mer tid än tjejerna åt att använda internet i fritids- eller underhållningssyfte, med vilket exempelvis menas att ladda ned musik, lyssna på
webbradio, spela spel, bygga egna hemsidor eller bara surfa runt (jfr. Medierådet, 2006; Sjöberg 2002). De studerade ungdomarna ägnade överlag mer tid åt
sådana aktiviteter än åt att använda internet i studiesyfte (jfr. Bjørnstad & Ellingsen, 2002), även om också detta slags användning var omfattande.
Artikelns huvudsakliga intresse rör emellertid den interpersonella kommunikationen på nätet. Den mest populära formen av nätbaserad kommunikation var
bland de studerade ungdomarna e-post, men även snabbmeddelanden, chatt och
sms användes. Mellan de båda studietillfällena var det framför allt användningen
av snabbmeddelanden som ökade. I relation till andra kommunikationsmedel –
telefon, mobiltelefon och det icke-medierade samtalet – spelar den IKT-baserade
kommunikationen en tämligen liten, men likväl betydande roll (jfr. Sjöberg,
2002). För några av ungdomarna var den nätbaserade interpersonella kommunikationen av stor betydelse, medan den för andra var helt obetydlig. Vidare visar
resultaten att de IKT-baserade kommunikationsmedlen nästan uteslutande användes för att upprätthålla redan existerande bekantskaper – lokala såväl som
geografiskt avlägsna. Snabbmeddelanden användes i huvudsak för att hålla kontakten med redan kända lokala kontakter, medan e-post ofta användes för att
27
kommunicera med vänner och familj utomlands. De få kontakter som etableras
online, tycks vara tämligen kortvariga och genererar sällan möten offline (jfr.
Medierådet, 2006; Livingstone & Bober, 2005; Enochsson, 2003; Enochsson,
2006).
Trots att den kommunikativa användningen av IKT tycks öka över tid (åtminstone bland de studerade ungdomarna), verkar det inte som att detta sker på bekostnad av andra former av kommunikation. Utifrån denna iakttagelse drar författarna slutsatsen att internet tycks intensifiera människors kontakter, snarare än
att ersätta äldre kommunikationsformer (jfr. Enochsson, 2003; Enochsson, 2006;
Maczewski, 2002; McMillan & Morrison, 2006). De studerade ungdomarna ser
ingen motsättning mellan exempelvis snabbmeddelanden och face-to-facesamtal; för dem är e-post, snabbmeddelanden och chatt istället något att ägna sig
åt när tillfälle ges – efter skolan, i väntan på maten, eller innan det är dags att
lägga sig.
Internet som en integrerad del av ungas vardag
Det är en hårfin skillnad mellan att studera internets integrering i ungas vardagsliv och att studera nätets betydelse som en integrerad del av ungdomars vardag,
men likväl gör jag en sådan skillnad i syfte att ge texten en tydligare struktur. De
norska forskarna Taran L. Bjørnstad och Tom Ellingsen har i rapporten Nettsvermere: en rapport om ungdom og Internet (2002) – vars övergripande syfte är
att belysa internets betydelse i barns och ungdomars vardagsliv – uppmärksammat mötet mellan det på internet tillgängliga innehållet och ungdomarnas förståelse, nytta och preferenser i relation till detta. Detta har de gjort genom att intervjua 40 barn och ungdomar – fördelade mellan fyra klasser på två skolor – mellan 12 och 15 år i deras skolmiljö.
Resultaten visar att ungdomarnas internetanvändning är knuten till skolan och
kompiskretsen i betydligt större utsträckning än familjen. Ungdomarnas pappor
har förvisso en central roll i introduktionen till mediet, men är samtidigt, precis
som mammorna, frånvarande i den fortsatta användningen. Att lära sig använda
internet beskrivs av ungdomarna snarare som en individuell process. Få av dem
uppger exempelvis att de lärt sig speciellt mycket om internetanvändning genom
skolan. Huruvida skolan erbjuder undervisning på området tycks vara beroende
av att det finns särskilt intresserade lärare eller andra resurspersoner. I den mån
internetundervisning förekommer, uppfattas den ofta som tråkig och ointressant
på grund av lärarnas bristande färdigheter och det faktum att det ofta förekommer stora kompetensskillnader inom klassen (jfr. Livingstone & Bober, 2005).
Författarna hävdar att skolan måste dra nytta av elevernas internetfärdigheter i
undervisningen, och för att detta ska bli möjligt krävs att man känner till såväl
vad som finns på internet som vad ungdomarna använder nätet till (jfr. Dunkels,
2006; Enochsson, 2003). Först då, menar de, kan mediets fulla potential tas till
vara.
De vanligaste användningsområdena på internet är bland ungdomarna chatt, epost, onlinespel och pornografi. Användningen av chatt och e-post är mer utbredd bland tjejer än killar, medan killarna i större utsträckning än tjejerna använder nätet för att spela spel eller ta del av pornografiskt material (jfr. Medierådet, 2006; Sjöberg, 2002). Ofta börjar ungdomarna att chatta i öppna chattrum –
28
ibland med okända personer – varefter man övergår till att använda avgränsade
chattrum i syfte att hålla kontakten med den lokala kompiskretsen. När det gäller
bruket av onlinespel, är detta mer utbrett bland de yngre än de äldre ungdomarna.
Flera uppger att deras intresse för onlinespel har utvecklat deras dator- och internetfärdigheter också på andra områden, och några säger sig även ha skaffat nya
vänner genom att spela spel via nätet. Konsumtionen av pornografi på nätet utgör
för killarna som ett slags mandomsprov; att besöka vissa typer av pornografiska
webbsidor är en inträdesbiljett till grabbkulturen. Således, menar författarna, är
konsumtionen av nätbaserad pornografi kulturellt snarare än individuellt bestämd. Generellt kan man enligt författarna säga att ungdomarnas internetanvändning är tämligen målinriktad och nära knuten till deras intressen (jfr. Maczewski, 2002). I enlighet med det utbredda musikintresset är det därmed också
vanligt att ladda ned och dela med sig av musikfiler (för mer om nedladdning
och fildelning, se t.ex. Blomqvist et al., 2005; Linde, 2005).
Att vara bra på att använda internet ger högre status bland killar än tjejer, även
om nätanvändning överlag inte anses särskilt trendigt. Den inledande fascinationen inför mediet tycks således ha avtagit betänkligt. Vidare visar resultaten att
ungdomarna framför allt uppskattar internets underhållningspotential och sociala
aspekter (jfr. Thulin & Vilhelmson, 2004), varför kompisar och klasskamrater
spelar en viktigare roll än läraren i introduktionen till mediet. Samtidigt tror ungdomarna att internet kommer att fungera mer som ett kunskapsmedium i framtiden. Härvidlag märks även en skillnad mellan de yngre och äldre ungdomarna;
de yngre nyttjar i huvudsak nätets underhållnings- och kommunikationsaspekter,
medan de äldre i större utsträckning ser mediet som ett arbetsredskap.
De studerade ungdomarna har ingen större respekt för vuxenvärldens regler i
anknytning till användningen av internet, utan ser det snarare som en självklarhet
att bryta mot dessa. Detta hänger samman dels med att internet erbjuder dem en
efterlängtad inblick i vuxenvärlden, dels med det faktum att ungdomarna uppfattar sina föräldrars färdigheter i relation till internet som högst bristfälliga (jfr. Livingstone & Bober, 2005; McMillan & Morrison, 2006). Nätet ses som en frizon
där ungdomarna känner att deras egna kunskaper sträcker sig betydligt längre än
såväl föräldrars som lärares och vuxenvärldens sedvanliga kommunikationsreglering sätts ur spel (jfr. Moinian, 2006; Maczewski, 2002). Chattandet används
till exempel som en social och kulturell skådeplats på vilken ungdomarna iscensätter sig själva i olika situationer, roller och livsstilar – snabbt, billigt, effektivt
och framför allt utan inblandning från någon vuxen.
Pedagogen Farzaneh Moinian har i artikeln The Construction of Identity on
the Internet: Oops! I’ve Left My Diary Open to the World! (2006) studerat barns
och ungdomars dagböcker på ett svenskt webbcommunity. Liksom Bjørnstad
och Ellingsen ser hon internet – i det här fallet nätdagböcker – som en införlivad
del av ungas vardag. Syftet med studien är tudelat; dels att lyfta fram de ungas
perspektiv på sin egen tillvaro, dels att diskutera fördelarna med att använda internet i syfte att få en inblick i ungas kommunikationskulturer och därigenom
försöka förstå komplexiteten i deras vardagsliv. Studiet av digitala dagböcker
lämpar sig i detta avseende utmärkt, inte minst eftersom, vilket också Moinian är
noga med att poängtera, de är skrivna av unga för unga – inte för att tillgodose
någon vuxens eller forskares krav.
29
Moinian hävdar att det vore ett misstag att betrakta barns och ungdomars nätaktiviteter som frikopplade från deras tillvaro vid sidan av nätet; användningen
av internet äger inte rum i ett socialt vacuum och måste således förstås som en
integrerad del i ungdomarnas vardagsliv. Likaså hävdar hon att det vore felaktigt
att se ungdomarna som passiva mediekonsumenter i händerna på webbproducenterna, inte minst i ljuset av att resultaten av hennes studie tyder på det motsatta.
Exempelvis ignorerar många nätets möjligheter till anonymitet för att istället,
genom smeknamn såväl som bilder, tydligt signalera vilka de är.
Den utbredda användningen av communities bland barn och ungdomar kan
enligt Moinian tolkas dels mot bakgrund av ungas allt färre gemensamma kontaktytor, dels mot bakgrund av att deras tid och rum i allt större utsträckning organiseras av vuxna, både hemma och i skolan (jfr. Livingstone, 2002). Webbcommunities blir en möjlighet att upprätthålla kontakten med vänner trots färre
mötesplatser, samtidigt som de dessutom möjliggör kompiskontakter utan inblandning från vuxenvärlden (jfr. Maczewski, 2002; Bjørnstad & Ellingsen,
2002; Sjöberg, 2002). I många av de studerade dagböckerna uttrycks maktlöshet,
främlingskap och tristess inför vuxenvärldens betydande inflytande över deras
tillvaro. Precis som deras traditionella motsvarigheter är också de digitala dagböckerna fyllda av barns och ungdomars självreflektioner och funderingar kring
livet i allmänhet. Och precis som det i de traditionella dagböckerna ges uttryck
för känslor av utanförskap, förekommer sådana också i de digitala motsvarigheterna.
Den nya tekniken i skolan
Internets betydelse för skolans roll som kunskapsförmedlare har belysts också ur
ett sociokulturellt perspektiv. Pedagogen Patrik Hernwalls avhandling Barns digitala rum: berättelser om e-post, chatt och internet (2001) – som på ett övergripande plan syftar till att bättre förstå barns villkor i ett föränderligt samhälle –
utgör ett tydligt exempel på detta. Mer specifikt söker Hernwall fånga barnens
perspektiv på datorer och informations- och kommunikationsteknik (IKT) som
inslag i vardagen. Av särskilt intresse är deras betraktelser av e-post, chatt och
internet som arenor för kommunikation. För att komma åt dessa har Hernwall
genomfört samtalsintervjuer med barn mellan 8 och 13 år i deras skolmiljö. Med
utgångspunkt i barnens berättelser för han sedan bland annat en diskussion kring
IKT:s roll i skolan.
Barnen själva uppfattar värdet av datorer och internet i skolan som begränsat.
De anser att de nya medierna gör skolgången roligare, men menar samtidigt att
de inte gynnar lärandet. Barnens idéer om kunskap och lärande tycks vara tämligen konventionella. Istället ser de datorer och internet som en möjlighet att fly
skolvardagen för en stund (för mer om internet som en frizon från vuxenvärlden,
se t.ex. Bjørnstad & Ellingsen, 2002; Maczewski, 2002; Moinian, 2006). I ljuset
av detta och det faktum att datoranvändningen i skolan ofta är omgiven av ett
omfattande regelsystem, menar Hernwall att enbart tillgång till IKT är otillräckligt för att dess potentiella elevnytta ska kunna utvecklas – istället krävs ett annorlunda förhållningssätt till teknik och teknikanvändning i skolan. Ett sådant
har inte mycket med tekniken i sig att göra, utan handlar mer om utveckling av
30
pedagogiken och synen på lärande, vilket även omfattar en ny inställning till
kunskap såväl som till användningen och nyttan av olika slags teknik.
Apropå IKT:s roll för skolutvecklingen menar Hernwall att även om implementeringen av nya medier i skolan ibland tycks leda till vissa framsteg, kan de
knappast härledas till användningen av datorer. I förekommande fall beror de
snarare på strukturella förändringar, eftersom tekniken i sig inte automatiskt förändrar pedagogiken i skolan. Hernwall ifrågasätter även den populära uppfattningen om att IKT skulle ställa skolans roll som kunskapsförmedlare inför utmaningar som kan komma att visa sig avgörande för dess framtida framgångar (jfr.
Dunkels, 2006). Då liknande antaganden dryftas, tecknas en bild av dagens barn
och ungdomar som fundamentalt annorlunda från tidigare generationers; de antas
ha helt andra erfarenheter och värderingar än de i skolan rådande, varför de i
dess lärandemiljöer vare sig finner relevans eller utmaningar. Hernwalls studie
visar dock att barnens bild av skolan som kunskapsförmedlande institution är intakt; de vill ha mer läxor och mindre datorer, samtidigt som de ser provet som ett
självklart inslag och boken som huvudsaklig kunskapskälla (jfr. Sjöberg, 2002).
Enligt Hernwall kan skolutveckling ske genom implementering av datorer och
internet. Det är däremot inte detsamma som att implementering av datorer och
internet skapar skolutveckling. Vidare menar han att om den nya tekniken ska
medverka till skolutveckling, måste skolan själv skapa ett mervärde i tillgången
till densamma. Detta kräver att man frångår den traditionella synen på teknik, i
vilken den endast betraktas som ett hjälpmedel eller redskap. De nya mediernas
oberoende gentemot tid och rum, tillsammans med deras möjligheter till interaktivitet och egen textproduktion, ger tillgång till lärande arenor, nya erfarenheter
och simulerade skeenden, vilket enligt Hernwall gör dem till så mycket mer än
bara enkla hjälpmedel.
Även litteraturvetaren Christina Olin-Scheller har intresserat sig för relationen
mellan skolan och de nya medierna. I avhandlingen Mellan Dante och Big
Brother: en studie om gymnasieelevers textvärldar (2007) studerar hon – främst
genom intervjuer, deltagande observationer och mediedagböcker – olika gymnasieelevers möten med och reception av fiktionstexter, på fritiden såväl som inom
ramen för svenskämnet. Härvidlag uppmärksammas både klass- och könstillhörighetens betydelse, men studien söker i första hand att svara dels på hur eleverna utvecklar kunskap om fiktionstext och läsning genom svenskämnets litteraturundervisning, dels på huruvida elevernas textvärldar – fritidens och svenskämnets – befinner sig i dialog med varandra och vad som i så fall karaktäriserar
denna.
Olin-Scheller talar om texter i vid bemärkelse, varför exempelvis datorspel
ges förhållandevis begränsat utrymme i avhandlingen. Tyngdpunkten ligger istället på läsningen av såväl traditionella texter i form av olika slags skönlitteratur
som andra multimediala texter än just datorspel (filmer, teveserier, dokusåpor,
etc.). Likväl är studien i allra högsta grad relevant för föreliggande forskningsöversikt, inte minst eftersom den knyter an till två flitigt diskuterade och nära
sammankopplade problemområden: Relationen dels mellan skolan och den medieteknologiska utvecklingen (se t.ex. Hernwall, 2001; Dunkels, 2006; Jenkins,
2006b), dels mellan lärare och elev eller vuxen och ungdom (se t.ex. Dunkels,
31
2002; Dunkels, 2005; Enochsson, 2003; Bjørnstad & Ellingsen, 2002; Maczewski, 2002; Moinian, 2006).
Resultaten av studien föranleder Olin-Scheller att tala om elevernas textläsning på svensklektionerna respektive fritiden i termer av två skilda textvärldar: I
svenskämnet används i huvudsak skönlitterära texter som sällan förmår intressera eller inspirera eleverna, vilka på fritiden däremot engagerar sig i texter – inte
sällan multimediala – som berör dem på ett sätt som skolan misslyckas med.
Eleverna och lärarna tycks ha olika föreställningar om läsning av fiktionstext, såtillvida att samma texter som värderas högt av lärarna, betraktas som tråkiga eller
rentav meningslösa av eleverna. För att tala med Olin-Scheller: Lärarnas och
elevernas litterära repertoarer kolliderar. Särskilt påtaglig blir kollisionen i relation till killarna på de yrkesförberedande gymnasieprogrammen, som med bestämdhet avvisar svenskämnets fiktionstexter.
Olin-Scheller efterlyser en större medvetenhet om hur elevernas litterära repertoarer formar förutsättningarna för svenskundervisningen. Idag förutsätter
svenskämnets undervisning litterära repertoarer som eleverna inte förfogar över,
varför den inte heller ger dem tillräckliga redskap för att utveckla en mer tolkande, reflekterande och kritiskt ifrågasättande läsarhållning. För en framgångsrik
svenskundervisning krävs enligt Olin-Scheller att lärarna skaffar sig kunskap om
och tar hänsyn till elevernas befintliga litterära repertoarer, utan att för den sakens skull överge ambitionen att vidga desamma. Detta kräver i sin tur ökad interaktion mellan lärare och elever. Därmed inte sagt att lösningen på problemet
med nödvändighet skulle vara att ersätta svenskundervisningens skönlitterära inslag med multimediala texter; undervisningens framgång är avhängig textens
förmåga att väcka känslomässigt engagemang snarare än dess multimedialitet.
Istället argumenterar Olin-Scheller för vikten av att problematisera kulturella föreställningar kring högt och lågt, såväl som att sudda ut den skarpa gränsdragningen mellan skönlitteratur och andra typer av texter.
Nya medier och ungt engagemang
En del av forskningen kring ungdomar och de nya medierna har intresserat sig
för deras demokratiska och medborgerliga potentialer. Bland annat har medieforskaren Tobias Olsson i åtskilliga rapporter och artiklar ur ett sociokulturellt
perspektiv avhandlat de nya mediernas betydelse för politiskt engagerade ungdomar (se t.ex. Olsson, 2004; Olsson 2005). Forskningsrapporten Oundgängliga
resurser: om medier, IKT och lärande bland partipolitiskt aktiva ungdomar
(2004), som bygger på intervjuer med partipolitiskt aktiva ungdomar mellan 15
och 18 år, syftar till att ta reda på vilken betydelse medierna i allmänhet och de
nya medierna i synnerhet har för dessa ungdomar i deras roll och identitet som
medborgare. Såväl traditionella medier som den nya informations- och kommunikationsteknologin (IKT) skulle enligt Olsson kunna fungera som medborgerliga resurser. Om de nya mediernas medborgerliga potential har den amerikanska
medieforskaren Kathryn Montgomery skrivit i rapporten Youth as E-Citizens –
Engaging the Digital Generation (2004). I denna kartlägger hon en rad webbsidor som syftar till att uppmuntra unga människor att engagera sig i allt från frivilligarbete och social aktivism, till frågor rörande rasism och globalisering. Att
de nya medierna utgör potentiella medborgerliga resurser, betonar Olsson, är
32
emellertid inte detsamma som att människor faktiskt använder dem som sådana
(se t.ex. Livingstone & Bober, 2005; Petrov, 2000).
Resultaten av Olssons studie tyder emellertid på att så faktiskt är fallet bland
de partipolitiskt aktiva ungdomarna. Deras användning av de traditionella medierna – som tycks vara väl integrerade i ungdomarnas vardagsliv – är inte bara
omfattande, utan även inriktad mot det vuxnare medieinnehållet, det vill säga
nyheter, debatter, kultur- och samhällsprogram, etc. Och precis som de traditionella medierna tycks även datorn och internet ha intagit en given plats i de studerade ungdomarnas vardagliga rutiner. Dessutom, menar Olsson, tycks de nya
medierna ha stor betydelse för deras roll och identitet som medborgare. För det
första är IKT ett viktigt verktyg både när det gäller att hålla sig uppdaterad om
parti- och förbundsinterna angelägenheter och att samordna den egna verksamheten. För det andra utgör internet en viktig diskussionsresurs, såtillvida att ungdomarna följer med och deltar i den interna debatten såväl som i debatter på politiska motståndares webbsidor. På så vis kan de vässa sina argument och förbättra
sina retoriska färdigheter, vilket i slutändan torde göra dem till bättre debattörer.
För det tredje bistår internet ungdomarna som nyhetskälla; ungdomarna använder
regelbundet nätet för att hålla sig uppdaterade, exempelvis genom att ta del av
olika typer av förstahandsinformation (för mer om internet och informellt lärande, se Dunkels, 2006). Sammantaget belyser detta enligt Olsson de nya mediernas betydelse för de partipolitiskt aktiva ungdomarnas roll och identitet som
medborgare.
Avslutande ord
Som jag tidigare varit inne på och de genomgångna texterna också tydliggör, har
det inte skrivits särskilt mycket om svenska gymnasieungdomars användning av
internet; antingen har forskningen fokuserat på barns eller yngre tonåringars internetanvändning (se t.ex. Enochsson, 2003; Enochsson, 2006; Medierådet,
2006; Sjöberg, 2002; Moinian, 2006; Hernwall, 2001), eller har det inte fästs någon större vikt vid just åldersaspekten (se t.ex. Karlsson, 1997; Karlsson, 2002;
Hård af Segerstad, 2003; Sveningsson, 2001). Givetvis finns det undantag, men
att döma av den här översikten är de lätträknade (Olsson, 2004; Olsson, 2005;
Lövheim, 2004; Olin-Scheller, 2007; Thulin & Vilhelmson, 2004). Denna
omständighet kan tyckas något märklig då gymnasieungdomar på många sätt är
en spännande grupp att studera, inte minst i ljuset av att de allra flesta står på
randen till antingen vidare studier eller yrkeslivet.
Vad som är viktigt att komma ihåg – men samtidigt lätt glöms bort i samtalet
kring den nya teknikens möjligheter och risker – är emellertid dels att teknikens
betydelser bäst förstås genom studiet av hur den faktiskt används, dels att användarna är en heterogen grupp som använder tekniken på högst olika sätt. För att
förstå de nya mediernas faktiska betydelser behövs följaktligen studier av hur
gymnasieungdomar använder tekniken med utgångspunkt i de olika sociala och
kulturella sammanhang där de ingår. Ett sådant angreppssätt motverkar generaliseringar av gymnasieungdomar som grupp såväl som mindre väl underbyggda
antaganden om den nya teknikens samhälleliga och individuella följder, och tor-
33
de därför kunna generera en del fruktbara insikter beträffande svenska gymnasieelevers förhållande till de nya medierna.
34
Referenser
Abercrombie, Nicholas & Longhurst, Brian (1998). Audiences: A Sociological Theory of
Performance and Imagination. London: Sage Publications.
Bjørnebekk, Ragnhild T. & Evjen Tor A. (2000). Violent pornography on the Internet: a
study of accessibility and prevalence. Ur von Feilitzen, Cecilia & Carlsson, Ulla (eds.),
Children in the New Media Landscape: Games, Pornography, Perceptions. The
UNESCO International Clearinghouse on Children and Violence on the Screen: Nordicom, Göteborgs universitet.
Bjørnstad, Taran L. & Ellingsen, Tom (2002). Nettsvermere: en rapport om ungdom og
Internett. Statens Filmtilsyn.
Blomqvist, Ulf et al. (2005). Trends in Downloading and Filesharing of Music. World Internet Institute. Tillgänglig på: http://www.wii.se/content/section/7/37/lang,se/. Hämtad november 2006.
Buckingham, David (2006a). Children and new media. Ur Lievrouw, Leah A. & Livingstone, Sonia (eds.), The Handbook of New Media: Updated Student Version. London:
Sage Publications.
Buckingham, David (2006b). Is there a digital generation? Ur Buckingham, David & Willett, Rebekah (eds.), Digital Generations: Children, Young People, and New Media.
Mahwah, New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates.
Chandler, Daniel & Roberts-Young, Dilwyn (1998). The construction of identity in the
personal homepages of adolescents. Tillgänglig på:
http://www.aber.ac.uk/media/Documents/short/strasbourg.html. Hämtad november
2006.
Dunkels, Elza (2002). Net Cultures. Ur Buchberger, Friedrich (ed.), @-Learning in Higher Education. Linz: Universitätsverlag.
Dunkels, Elza (2005). Nätkulturer – vad gör barn och unga på internet?. Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr. 1/2, 2005. Umeå universitet. Tillgänglig på:
http://www.kulturer.net/. Hämtad oktober 2006.
Dunkels, Elza (2006). The digital native as a student: implications for teacher education.
Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr. 1, 2006. Umeå universitet. Tillgänglig
på: http://www.kulturer.net/. Hämtad oktober 2006.
Enochsson, Ann-Britt (2003). Lunar gör det svåra lättare – men är bara ett komplement
för dagens ungdomar. Utbilder – tidskrift för pedagogisk debatt, nr. 3/4, oktober 2003.
Karlstads universitet. Tillgänglig på: http://www.uv.kau.se/enochsson/publicerat.htm.
Hämtad december 2006.
Enochsson, Ann-Britt (2006). Tweens on the Internet: Communication in Virtual Guestbooks. Paper presented at ECER 2006, Geneva. Tillgänglig på:
http://www.uv.kau.se/enochsson/publicerat.htm. Hämtad december 2006.
Griffiths, Mark (1996). Computer game playing in children and adolescents: a review of
the literature. Ur Gill, Tim (ed.), Electronic Children: How Children Are Responding
to the Information Revolution. London: National Children’s Bureau.
Griffiths, Mark (2000). Sex on the Internet: issues, concerns and implications. Ur von
Feilitzen, Cecilia & Carlsson, Ulla (eds.), Children in the New Media Landscape:
Games, Pornography, Perceptions. The UNESCO International Clearinghouse on
Children and Violence on the Screen: Nordicom, Göteborgs universitet.
Hernwall, Patrik (2001). Barns digitala rum: berättelser om e-post, chatt & Internet.
Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
Howe, Neil & Strauss, William (2000). Millennials Rising. New York: Vintage Books.
35
Hård af Segerstad, Ylva (2003). Use and Adaption of Written Language to the Conditions
of Computer-Mediated Communication. Göteborg: Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet.
Jenkins, Henry (2006a). Convergence Culture: Where Old and New Media Collide. New
York: New York University Press.
Jenkins, Henry et al. (2006b). Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. Paper. Tillgängligt på: http://www.projectnml.org/.
Hämtat januari 2007.
Karlsson, Anna-Malin (1997). Kallpratare på nätet: om chattares kommunikativa kompetens och samtalsstil. Ur Josephson, Olle (red.), Svenskan i IT-samhället. Uppsala:
Hallgren & Fallgren.
Karlsson, Anna-Malin (2002). Skriftbruk i förändring: en semiotisk studie av den personliga hemsidan. Stockholm: Almqvist & Wicksell International.
Katz, Jon (1996). The rights of kids in the digital age. Wired, 4.07. Tillgänglig på:
http://www.wired.com/wired/archive/4.07/kids.html. Publicerad juli 1996. Hämtad januari 2007.
Linde, Jessica (2005). Sharing is Caring: om Piratbyrån och kognitiv praxis i en ny social
rörelse. C-uppsats. Växjö: Samhällsvetenskapliga institutionen, Växjö universitet.
Livingstone, Sonia (2002). Young People and New Media: Childhood and the Changing
Media Environment. London: Sage Publications.
Livingstone, Sonia (2004). The challenge of changing audiences: Or, what is the audience
researcher to do in the age of the internet. European Journal of Communication, 19
(1). Sage Publications.
Livingstone, Sonia & Bober, Magdalena (2005). UK Children Go Online: Final Report of
Key Project Findings. London: LSE Research Online. Tillgänglig på:
http://eprints.lse.ac.uk/archive/00000399. Hämtad november 2006.
Lövheim, Mia (2004). Intersecting Identities: Young People, Religion and Interaction on
the Internet. Uppsala: Teologiska institutionen, Uppsala universitet.
Maczewski, Mechthild (2002). Exploring identities through the Internet: youth experiences online. Child & Youth Care Forum, 31 (2). Human Sciences Press Inc.
McMillan, Sally J. & Morrison, Margaret (2006). Coming of age with the internet: A
qualitative exploration of how the internet has become an integral part of young people’s lives. New media & society, 8 (1). Sage Publications.
Medierådet (2006). Ungar & Medier 2006: fakta om barns och ungas användning och
upplevelser av medier. Tillgänglig på: http://www.medieradet.se/. Hämtad december
2006.
McQuail, Denis (2000). McQuail’s Mass Communication Theory. London: Sage Publications.
Moinian, Farzaneh (2006). The construction of identity on the Internet: Oops! I’ve left my
diary open to the whole world! Childhood, 13 (1). Sage Publications.
Montgomery, Kathryn (2004). Youth as E-Citizens: Engaging the Digital Generation.
Rapport. Center for Social Media, School of Communication: American University.
Nordicom Sverige (2006). Nordicom-Sveriges Internetbarometer 2005. Göteborgs universitet. Tillgänglig på: http://www.nordicom.gu.se/. Publicerad juli 2006. Hämtad januari
2007.
Oblinger, Diana G. & Oblinger, James L. (2005). Educating the Net Generation. Educause. Tillgänglig på: http://www.educause.edu/educatingthenetgen/. Hämtad januari
2007.
Olin, Fredrik (2003). Digital mobbning: trakasserier via Internet och SMS. D-uppsats.
Karlstad: Institutionen för utbildningsvetenskap, Karlstads universitet.
36
Olin-Scheller, Christina (2007). Mellan Dante och Big Brother: en studie om gymnasieelevers textvärldar. Karlstad: Estetisk-filosofiska fakulteten, Karlstads universitet.
Olsson, Tobias (2004). Oundgängliga resurser: om medier, IKT och lärande bland partipolitiskt aktiva ungdomar. Rapport. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Olsson, Tobias (2005). Alternativa resurser: om medier, IKT och lärande bland ungdomar i alternativa rörelser. Rapport. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Olsson, Tobias (2006). Active and calculated media use among young citizens: empirical
examples from a Swedish study. Ur Buckingham, David & Willett, Rebekah (eds.),
Digital Generations: Children, Young People, and New Media. Mahwah, New Jersey:
Lawrence Erlbaum Associates.
Papert, Seymour (1993). The Children’s Machine: Rethinking School in the Age of the
Computer. New York: Basic.
Petrov, Peter (2000). New media and young people in Sweden. Ur von Feilitzen, Cecilia
& Carlsson, Ulla (eds.), Children in the New Media Landscape: Games, Pornography,
Perceptions. The UNESCO International Clearinghouse on Children and Violence on
the Screen: Nordicom, Göteborgs universitet.
Prensky, Marc (2001). Digital natives, digital immigrants. On the Horizon, 9 (5). NCB
University Press. Tillgänglig på: http://www.marcprensky.com/writing/default.asp.
Hämtad januari 2007.
Provenzo, Eugene F. (1991). Video Kids: Making Sense of Nintendo. Cambridge, MA:
Harvard University Press.
Rosengren, Karl-Erik & Bruun-Jensen, Klaus (1990). Five traditions in search of the
audience. European Journal of Communication, 5 (2/3). Sage Publications.
Sjöberg, Ulrika (2002). Screen Rites: A Study of Swedish Young People’s Use and Meaning-making of Screen-based Media in Everyday Life. Lund: Sociologiska institutionen,
Lunds universitet.
Sveningsson, Malin (2001). Creating a Sense of Community: Experiences from a Swedish
Web Chat. Linköping: Institutionen för Tema, Linköpings universitet.
Sveningsson, Malin et al. (2003). Att fånga nätet: kvalitativa metoder för Internetforskning. Lund: Studentlitteratur.
Svensson, Janne (2006). Internet och sociala beteenden. Ur Om Communities. World Internet Institute. Tillgänglig på: http://www.wii.se/content/section/7/37/lang,se/. Hämtad november 2006.
Tapscott, Don (1997). Growing up Digital: The Rise of the Net Generation. New York:
McGraw-Hill.
Thulin, Eva & Vilhelmson, Bertil (2004). Virtual mobility of urban youth: ICT-based
communication in Sweden. Tijdschrift voor Economische en Sociale Geography, 96
(5). Blackwell Publishing Ltd.
Tobin, Joseph (1998). An American Otaku (or, a boy’s virtual life on the net). Ur SeftonGreen, Julian (ed.), Digital Diversions: Youth Culture in the Age of Multimedia. London: UCL Press.
Turkle, Sherry (1995). Life on the Screen: Identity in the Age of the Internet. New York:
Simon & Schuster.
Veen, Wim (2003). A new force for change: homo zappiens. LCCN Newsletter, Nr. 7,
November 2003. Tillgänglig på: http://www.learningcitizen.net/newsletter.shtml. Hämtad januari 2007.
37
38
Ung Kommunikation, ungdomar
och digital kompetens
Lennart Axelsson
Den 18 december 2006 utfärdade Europaparlamentet och Europiska unionens råd
en rekommendation om nyckelkompetenser för ett livslångt lärande (Europeiska
unionens officiella tidning, L 394/10). Bakgrunden till rekommendationen är de
nya utmaningar Europas medlemsstater ställs inför i en alltmer globaliserad
värld. En nyckelfråga för framgång är utbildning. Nyckelkompetenserna som
lyfts fram i denna referensram är åtta till antalet:
•
•
•
•
•
•
•
•
Kommunikation på modersmålet
Kommunikation på främmande språk
Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig
och teknisk kompetens
Digital kompetens
Lära att lära
Social och medborgerlig kompetens
Initiativförmåga och företagaranda
Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer
Med kompetens menas här en kombination av kunskaper, färdigheter och attityder som är anpassade till det aktuella området. Någon inbördes gradering finns
inte utan alla nyckelkompetenser anses lika viktiga. Jag kommer i detta avsnitt
att fokusera på digital kompetens. Så här definieras digital kompetens enligt EU:
Digital kompetens innebär säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik i arbetslivet, på fritiden och för kommunikationsändamål. Den underbyggs av grundläggande IKTfärdigheter, dvs. användning av datorer för att hämta fram, bedöma, lagra, producera, redovisa och utbyta information samt för att
kommunicera och delta i samarbetsnätverk via Internet (Europeiska unionens officiella tidning, L 394/10).
Bakgrund
I Sverige har under de senaste 15 åren olika utbildningsinitiativ tagits för att
stärka kompetensen på IT-området. Under mitten och slutet av 90-talet investerades stora belopp i kompetensutveckling av lärare, först KK-stiftelsens s.k. fyrtornssatsning, sedan statens stora kompetenstuvecklinsinsats, ITiS, som framförallt riktades mot lärare i grundskola och gymnasieskola. Det fanns en stark opti-
39
mism om IT:s möjligheter att förändra utbildning och skola. Den dåvarande regeringen skapade den första IT-kommissionen som hösten 1994 kom ut med sin
första mycket omskrivna rapport Vingar åt människans förmåga (SOU
1994:118). I rapporten beskrevs de stora samhällsförändringar som IT skulle
medföra:
”På samma sätt som en gång tryckpressen, läskunnigheten och telefonen, men för den delen också ångmaskinen, järnvägen, bilen
och flyget, öppnar IT helt nya möjligheter att snabbt kommunicera,
utbyta och utnyttja information, men också att utveckla ny kunskap. Liksom industrisamhällets tämjande av nya energikällor blev
en hävstång för den mänskliga muskelkraften är modern IT en
hävstång för den mänskliga hjärnan - och, rätt använd, för det
mänskliga förnuftet och visheten. IT ger människans förmåga
vingar” (SOU 1994:118, s. 28).
Det var i februari 1994 som Carl Bildt skickade det första e-postbrevet till en annan statsman, Bill Clinton. Stora förhoppningar knöts också till ekonomisk utveckling och börsvärdet på IT-företag nådde rekordhöjder. Under början av
2000-talet vändes dock denna utvecklingsoptimism i och med att börsvärdet på
IT-aktierna föll kraftigt. Trots detta fortsatte antalet datorer uppkopplade mot internet att öka med oförminskad styrka. Detta syns i nedanstående diagram som
visar antalet värddatorer uppkopplade mot internet (www.isc.org):
Den tekniska utvecklingen av applikationer på internet har också fortsatt med sådan kraft att man talar om andra generationens webb, Web 2.0 (O´Reilly 2005).
Nya företeelser som fildelning, communities, chatforum, bloggar, wikisar (Wikipedia) växer fram i snabb takt, exempelvis MSN, My Space, YouTube, och
Flickr.
40
Även andra digitala verktyg som digitalkameror och mp3-spelare har ökat och
är idag standardutrustning i många hushåll.
Användning av mobiltelefoner har vuxit. Redovisning från Post och Telestyrelsen (PST) visar att 92 % av befolkningen i ålder 16–79 använder mobiltelefon.
Ökningstakten har tidigare varit omkring 10 % årligen, men har under de senaste
åren minskat något. Enligt PST beroende på att markanden i Sverige börjar bli
mättad (Öst m.fl. 2006).
En grupp i samhället som på ett mycket tydligt sätt anammat den nya tekniken
är barn och ungdomar. Inte alla och inte på samma sätt, men de barn- och ungdomskulturer som finns får allt tydligare digitala uttryck. Exempelvis visar Mediebarometern 2006 från NORDICOM att ungdomar i ålderns 15–24 år lägger
132 minuter per dag på Internetanvändning. Det är en ökning från 85 minuter
2005, alltså en ökning med drygt 55 %. Det innebär att internet nu är en populärare medieform än TV:n i denna åldersgrupp (Carlsson 2007).
Fildelning, d.v.s. nedladdning av musik och film ökar i takt med att bredbandsutbyggnaden ökar (Findahl 2006). I en undersökning från SOM-instituet
visas att så mycket som 73 % av unga män i ålder 15–19 år har laddat ned film
minst en gång under den senaste 12-månadersperioden. Det är en ökning från 48
% år 2005 (Antonio 2007).
Undersökningar visar att innehavet av mobiltelefon är i stort sett 100 % i åldern 15–30 år. Användningen av SMS är hög, framförallt hos unga kvinnor (Bolin 2005).
Barns och ungdomars användning av digitala medier har givit upphov till begrepp som Net Generation (Oblinger & Oblinger 2005) eller Digital Natives
(Prensky 2001). I dessa artiklar framhålls förändrade medievanor. Dessa förändringar ger också upphov till ändrade synsätt på lärande och undervisning. Barn
och ungdomar har kompetenser med sig till skolan, kompetenser som utvecklas
före skolstart och på fritiden, men som sällan tas till vara (Fast 2006, OlinScheller, 2006).
De ovan beskrivna förändringarna, i teknik och attityd, innebär att skolans
traditionella arbetsformer och strukturer utmanas. Detta har vi tagit fasta på i
projektet Ung Kommunikation.
Ung Kommunikation ett projekt för att utveckla IT i lärarutbildningen
Ung Kommunikation är ett av tre projekt i landet som sedan januari 2006 stöds
av Stiftelsen för Kunskap och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen). Övriga projekt är LIKA-projektet i Stockholm och KompLIT i Skövde. Dessa tre projekt
inleder en tioårig satsning där KK-stiftelsens stöder lärarutbildningar med 100
miljoner för att förstärka lärarstudenternas digitala kompetens. Kravet från KKstiftelsen är att lärosätena satsar lika mycket. Ung Kommunikation är ett femårigt projekt som omfattar 23 miljoner och avslutas 2011.
Varje lärosäte fick inför den första utlysningen formulera sina egna utgångspunkter för att utveckla lärarutbildningen på detta område. Växjö universitet,
Högskolan i Kalmar och Blekinge Tekniska Högskola hade vid tiden för utlysning redan inlett ett samarbete. Naturligt var då att göra en gemensam ansökan
41
till KK-stiftelsen. Utgångspunkten blev den unga kommunikationen. Ung Kommunikation ska tolkas dels som ett intresse för unga människors nya kommunikationsmönster, dels ett intresse för den teknik som möjliggör denna kommunikation. Projektet har sin utgångspunkt i de frågeställningar som finns i brytningen mellan ungdomskulturer, digital teknik och lärande.
Ungdomskulturer,
Samhällsförändringar
Utgångspunkt
för projektet
Digital teknik,
nya medier
Lärande
Målsättningen i projektet är framförallt att överbrygga de klyftor som finns mellan det informella lärandet i barns och ungdomars livsvärld och skolans formella
sätt att organisera lärande och undervisning. För lärarstudenterna är det centralt
att dessa frågor lyfts fram i undervisningen.
I uppdraget från KK-stiftelsen ingick att också formulera projektets definition
av digital kompetens. Det finns skäl att här återge huvuddragen.
Med digital kompetens menar vi insikter, kunskaper och färdigheter i den nya digitala teknikens möjligheter att förändra och att
stödja lär- och kunskapsprocesser. Det innebär att lärarstudenten
måste kunna använda avancerade digitala verktyg och nätbaserade
resurser och förstå vilka konsekvenser det får för lärande och undervisning.
Studenter skall också kunna
• inse och använda informationsteknikens möjligheter att
representera information i pedagogiska möten
• bearbeta fakta och information i den egna kunskapsprocessen
• använda IT-resurser för att utforska andra människors och
samhällets samlade kunskap (t.ex. kunskaper om internet,
sökverktyg, källkritik)
• använda digitalt berättande i bild och ljud som alternativ
till traditionell läsning och skrivning
42
jämföra perspektiv och ställa frågor (källkritik, interaktionsteknik)
• erhålla genuin aktivitet och autenticitet (t.ex. modellering,
simulering, databashantering)
• reflektera och analysera
• kommunicera och interagera i digitala miljöer
Men digital kompetens är mer än så. Med digital kompetens följer
demokratiska möjligheter till ett aktivt deltagande i ett samhälle
och arbetsliv vars informationsbärare bygger alltmer på digital
teknik. Då måste individer tillägna sig kompetenser och strategier
individuellt och i samverkan med andra, samtidigt som de själva
får vara med att utveckla tekniken utifrån samhälleliga och mänskliga behov. Detta är viktiga utgångspunkter för skolan och därmed
grundläggande i lärares förhållande till sitt uppdrag. Ung kommunikation, d.v.s. ungdomars livsvärld och deras användning av ny
teknik, är starkt knuten till digital kompetens och blir med nödvändighet en viktig del i skolans verksamhet. (Projektansökan Ung
Kommunikation 2005)
•
I projektansökan betonades också att definitionen av digital kompetens inte helt
och fullt kan fastställas. Stora och snabba samhällsförändringar sker kontinuerligt och det är svårt att förutse kommande kompetensbehov. En del i projektet är
att också vara lyhörd för och undersöka förändringar.
Projektet har en webbplats, www.ungkommunikation.se och en blogg
http://ungkommunikation.blogg.se, där verksamheten kan följas.
Samarbete
Väsentligt i projektet är att söka samarbete med olika aktörer utanför lärosätena.
I lärarutbildningen är den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) en viktig del.
Samarbetet med de skolhuvudmän, dels kommuner, dels friskolor, som tar emot
lärarstudenter är centralt. VFU-organisationen vid Högskolan i Kalmar och vid
Växjö universitet omfattar skolor i Kronobergs, Kalmar, delar av Blekinge och
delar av Jönköpings län.
Ung Kommunikation samarbetar också med andra aktörer med kompetens och
intresse för projektets frågor.
AV-Media i Kronobergs och Kalmar län arbetar aktivt med IT-frågor och riktar sig till regionens skolor med utbildning, information, film och utrustning.
Nätverket SIP (Samhällsförändring I Praktiken) är ett paraplynätverk bestående av två Riksförbund, en projektförening och en ekonomisk förening med säte i
Växjö. Nätverket har som uppgift att på olika sätt arbeta tillsammans med unga
människor och stödja deras idéer framförallt när det gäller entreprenörskap och
digitala medier. I projektet Gymnasieelever på nätet, som stöds av Växjökonferensen och riktat till gymnasielärare, samarbetar Ung Kommunikation, Nätverket
SIP och gymnasieförvaltningen i Växjö kommun för att utveckla kunskap om
ungdomskultur och digitala medier.
43
Reaktor Sydost, ett resurscentrum för film och ung kommunikation, som arbetar med stöd från bl.a. Svenska Filminstitutet och Interactive Institute, en forskningsstudio med inriktning mot ungdomar och interaktiva medier, är ytterligare
två organisationer som är aktiva i projektet.
Även företag som Sveriges Television, Artisan Global Media, International
Software Technology (IST) och Blogg Esse stöder projektet på olika sätt.
Konkret arbete
Strategin i projektet är att stimulera lärare på universitet och högskola, lärare från
skolverksamheten, studenter och externa samarbetspartners att utifrån respektive
grupps kunskaper och erfarenheter utveckla ett innehåll i lärarutbildningen där
den unga kommunikationen i vid mening är den bärande idén. I olika tema- och
analysgrupper utvecklas idéer som sedan kan användas i lärarstudenternas kurser, i universitets/högskolepedagogisk utbildning och i kompetensutveckling för
lärare i skolverksamhet.
En första omgång temagrupper startade verksamheten under hösten 2006 och
beskrivs kortfattat nedan. De kommer att slutföra uppdraget under 2007 och
kommer förutom resultatrapportering också att göra en självvärdering. Dessa temagruppers arbeten kan följas på respektive temagrupps blogg (länk finns på
www.ungkommunikation.se).
Amulets
“Amulets” står för Advanced Mobile and Ubiquitous Learning Environments for
Teachers and Students. Temagruppens syfte är att utvidga gränserna för skolans
lärande vid utomhusaktiviteter genom att använda mobiltelefoner och annan teknik som ständigt finns närvarande hos studenter och elever.
I fyra olika aktiviteter har temagruppen planerat och designat lärandeaktiviteter för barn och ungdomar (tre fall) och lärarstudenter (ett fall). Temagruppen
består av lärare från skolverksamheten, lärarutbildare, externa samarbetspartners,
forskare och ingenjörer från universitetet.
Att skriva sig till läsning med dator
Grunden för denna temagrupp är ett nätverk av verksamma lärare, förskollärare,
IT-pedagoger, studenter och lärarutbildare. Gruppen har arbetat i seminarieform,
varit på studieresor och försökt utveckla tankarna bakom en modell som innebär
att man börjar läsinlärning genom att skriva på datorn, en metod som initierats av
den norske lärarutbildaren Arne Trageton och som fått stor spridning i landet.
Syftet är att genom erfarenhetsutbyte och fördjupade studier utveckla och granska konceptets möjligheter.
By Boo
”By Boo” arbetar med mobbningsfrågor och på vilket sätt nya digitala arenor
påverkar relationer dels mellan barn, dels mellan barn och vuxna. Utgångspunkten för temagruppen är en studie som gjorts i samarbete mellan Interactive Institute, Reaktor Sydost och Brottsförebyggande Rådet.
44
Man menar att det finns en risk att diskussionen om den digitala mobbningen
via mobiler och mobiltelefoner hanteras som ett tekniskt problem. Temagruppen
vill fästa uppmärksamheten på att mobbning sker i alla typer av sociala rum.
Skolans personal är i regel duktiga på att bearbeta mobbning i klassrum och på
raster. Svårare är de i de nya digitala rum som växer fram, framförallt därför att
vuxna saknar den kunskap och förståelse som krävs för att kunna samtala om
dessa utökade sammanhang. Barn och ungdomar skapar sina egna regler.
Det vidgade textbegreppet
Temagruppen ”Det vidgade textbegreppet” är ett samarbete mellan två grundskolor där målsättningen varit att samtliga pedagoger ska finnas med i arbetet. På
många skolor är användningen av digitala verktyg oftast en angelägenhet för
några få som då får specialisera sig och ta hand om samtliga elever. Detta får till
resultat att en majoritet av lärarna lämnar över ansvaret och tar inte del av de
möjligheter till digitala uttrycksformer som finns. Fokus för temagruppens arbete
har varit den digitala berättelsen, d.v.s. att arbeta med programvara som lyfter
upp berättelsen till att vara en integration mellan bild, text och ljud, i både fast
och rörlig form.
IKT i engelskundervisningen
Att göra informations- och informationstekniken till en angelägenhet för språklärare i allmänhet har stått i fokus för temagruppen ”IKT i engelskundervisningen”. Målet för temagruppen är att diskutera behov av och möjligheter för utbildning och fortbildning för blivande och verksamma lärare i form av t.ex. studiecirklar och/eller högskolekurser. Hur kan man t.ex. använda chat, mejlinglistor,
andra nätbaserade resurser, korpusar (stora databaser med autentiska texter) och
datoriserade hjälpmedel för personer med läs- och skrivsvårigheter i sin engelskundervisning? Gruppen delar med sig av sina erfarenheter i de länksamlingar
som finns på Ung Kommunikations webbsida.
IKT i historia
”IKT i historia” försöker i sitt temagruppsarbete knyta samman frågeställningar
om ämnesdidaktiska överväganden i historia med användningen av en utbildningsplattform. Man ställer frågan på vilket sätt en digital lärandemiljö kan understödja arbetet i historia med tanke på ungdomars digitala erfarenheter. Vilka
möjligheter och begränsningar finns? Hur används en utbildningsplattform av
ungdomar med erfarenheter av communities, bildhantering och chat?
Nya tema- och analysgrupper
Under 2007 bildas ytterligare nio grupper. Några av grupperna kommer att arbeta
mer med analys av olika områden i projektet, som kan bilda underlag för ett innehåll i lärarutbildningen. Nedan följer en kort beskrivning.
Second Life är ung kommunikation
Gruppens arbete syftar till att identifiera och prova nya metoder och arbetssätt
med en 3-dimensionell digital plattform som grund (Second Life). En målsätt-
45
ning är också att öka kunskapen och kompetensen, hos lärarstudenterna, om 3Dvärldar och nya kommunikationssätt.
IKT och distansutbildning – barns och ungas sätt att kommunicera
Syftet med temagruppen ”IKT och distansutbildning2 är att utveckla och genomföra en kurs som är utformad med tanke på barns, ungdomars och unga studenters sätt att kommunicera. Vidare är syftet att temagruppens arbete ska generera
erfarenheter för kommande kurser. Studenter som arbetar i utbildnings- och behandlingsrelaterade yrken ska vara rustade att möta barn och unga människors
sätt att kommunicera. Viktigt är också att de verksamma VFU-lärarna blir bättre
rustade att kommunicera med både studenter och elever.
IKT i specialpedagogiken
Temagruppen är ett samarbete mellan universitet, grundskolor och gymnasieskolor. Syftet är att utveckla användandet av IKT inom det specialpedagogiska området. Gruppen planerar att aktivt arbeta med implementera IKT som kompensatoriskt stöd i grundskolans år 4–6 samt några valda program i gymnasieskolan
och där framförallt granska de möjligheter som utvecklingen av nya verktyg ger.
E-tik och moral på den unga digitala arenan
Avsikten är att göra studenterna delaktiga i analysgruppens arbete genom att låta
dem själva undersöka hur elever ser på sitt digitala kommunicerande, särskilt relaterat till värdegrundsfrågor. Resultat från gruppens analyser och de erfarenheter
som studenterna får, ger lärarutbildningen ett delvis nytt innehåll men bildar
också underlag för föreläsningar och diskussioner inom ramen för det allmänna
utbildningsområdet.
Den rörliga bilden i undervisningen – lärande i ett mediehorisontellt
perspektiv
Syftet är att, i samarbete med skolor som redan idag arbetar med digital rörlig
bild och andra medier på ett integrerat sätt i undervisningen, problematisera och
precisera frågor kring lärande, bedömning, kvalitet och analys. Man vill synliggöra stillbildens och den rörliga bildens medium som en kunskapsform att integrera i andra ämnen. Analysgruppen vill även stimulera till nya arbets- och undervisningsformer i skolan.
Den moderna tekniken som länk mellan lärare och elev
Gruppens grundläggande vision är att planera, genomföra samt utvärdera hur den
moderna tekniken kan fungera som länk mellan lärare, föräldrar och elever. Exempel på frågor som temagruppen vill finna svar på är: Hur fungerar bloggar
som källa för elevers och studenters textanalys? Hur fungerar MSN som vuxenstöd? Hur fungerar YouTube som dagens skol-TV?
Gender Awareness in ICT with Focus on Education
Gruppen ska analysera skillnader i användning av den nya digitala tekniken utifrån ett genusperspektiv.
46
Pedagogisk verkstad
Ett gemensamt utvecklingsarbete mellan gymnasieskola och högskola där man
med utgångspunkt i den unga kommunikationen försöker skapa förutsättningar
för ett vidgat ämnesövergripande arbetssätt. Målsättningen för temagruppen är
att starta den pedagogiska verkstaden i form av en webbaserad plattform. Plattformen ska skötas av lärare och elever tillsammans.
Film och nya medier i lärarutbildning och lokal skolutveckling
Ett utvecklingsarbete som tar sin utgångspunkt i lärarutbildningens allmänna utbildningsområde och den verksamhetsförlagda utbildningen. Temagruppen vill
undersöka hur man kan utveckla undervisningen med den rörliga bildens formspråk.
Utmaningen
Syftet med projektet Ung Kommunikation är att från ett lärar- och studentperspektiv utarbeta ett hållbart innehåll i lärarutbildningens kurser där frågor om digital kompetens står i centrum. Utmaningen är att gå från ett projektorienterat arbetssätt till implementering i reguljär verksamhet. Det finns risk att värdefulla
projektidéer försvinner när projekt avslutas. Oftast beroende på att en långsiktig
och hållbar strategi saknas. I uppgiften från KK-stiftelsen ligger därför också att
påvisa och pröva metoder för att förändra strukturer:
Målen med satsningen är:
• att höja lärarstudenternas digitala kompetens så att de i
sin kommande yrkesgärning kan använda IT för att stärka
elevernas lärande.
• att påvisa och pröva metoder för hur akademisk utbildning i samverkan med näringsliv och andra parter kan bli
mer öppna och flexibla och anpassa sin verksamhet utifrån en allt snabbare samhällsutveckling. (Avtal KKstiftelsen 2006)
Forskningsinstitutet Apel har i olika sammanhang arbetat med förändringsprocesser i form av projekt, nätverk, innovationssystem och kluster. Apel har fått ett
uppdrag av KK-stiftelsen att följa de tre projekt, Ung Kommunikation, LIKA
och KompLIT, som startade 2006. Avsikten är att undersöka och utvärdera de
metoder projekten använder för att implementera projektresultat. Man använder
en interaktiv forskningsansats, vilket betyder att man har en ambition att forska
tillsammans med deltagarna:
”Avsikten är att försöka förstå och analysera viktiga drivkrafter för
en hållbar utveckling, dvs. förändringar som både omfattar individ- och organisationsnivån” (Apels forskningsansökan till KKstiftelsen, 2005).
47
Apel skiljer mellan olika strategier för utvecklingsarbete, planeringsstrategier
och lärstrategier (Svenson m.fl. 2005). Planeringsstrategier passar för kortare, väl
avgränsade och konkreta projekt där slutmålet är känt och förutsägbart.
Ung Kommunikation är ett innovativt processinriktat utvecklingsarbete där
initiativ kommer från de olika deltagarna i projektet. Det innebär att målet inte är
helt förutsägbart. Där är det mer passande att använda lärstrategier:
”Utvecklingsarbetet måste i stället bygga på en lärstrategi, d.v.s.
vara processinriktat, organiseras flexibelt, ha hög delaktighet, bygga på reflektion och utvecklingsinriktat lärande – både över medel
och över mål” (Svenson m.fl. 2005)
Konkret betyder det för Ung Kommunikation att tema- och analysgrupperna
måste få frihet att utveckla ny kunskap i förhållande till sina erfarenheter och
samtidigt känna delaktighet i och ansvar för projektets grundläggande idé. Grupperna har också krav på sig att sprida och fördjupa sina erfarenheter. Ytterst är
målet en förändring av innehåll i kurser och kompetensutvecklingsinsatser. Det
innebär förändringar i kurs- och utbildningsplaner. Då blir också frågor om inflytande viktiga, det vill säga vem som fattar beslut om möjligt innehåll.
Forskningsanknytning
Samarbetet med forskningsinstitutet Apel avser organisatoriska frågor och är mer
inriktat på metoder för implementering av projektets frågor. Ung Kommunikation är ett utvecklings- och kompetensutvecklingsprojekt som syftar till att öka
kvaliteten på innehållet i lärarutbildningen. För att detta ska lyckas är koppling
till forskningen på det innehållsliga området viktig. Flera uppgifter är centrala:
•
•
•
•
Att öka andelen forskare som kopplas till lärarutbildningens kurser med ett innehåll som tar utgångspunkt i projektets frågor
Att i samarbete med forskarnätverk nationellt och internationellt, öka kunskapen om IT och lärande och bidra till
spridning av resultat
Att verka för att lärarstudenter genomför examensarbeten
i enlighet med projektets intentioner
Att i samarbete med KK-stiftelsen och andra aktörer skapa resurser och förutsättningar för långsiktigt forskningsoch utvecklingsarbete
De frågor som Ung Kommunikation ställer i projektet spänner över ett brett fält
av kunskaper i olika ämnen. Medverkan från flera olika discipliner är önskvärd.
Under våren 2007 har samtal inletts med forskare vid regionens lärosäten från
olika ämnesområden. Avsikten har varit att hitta möjliga samarbetsformer, dels
utifrån de tema- och analysgrupper som är verksamma i projektet, dels utifrån de
frågeställningar som forskarna själva arbetar med. Viktigt är att inventera den
forskning och de erfarenheter som finns i ett bredare perspektiv om IT, lärande
48
och digital kompetens. En viktig bakgrundsbeskrivning är Martin Danielssons
litteraturstudie som specifikt avser ungdomars medievanor.
I samtalen med forskarna har följande förslag framkommit för att ta de första
stegen mot en adekvat forskningsanknytning till Ung Kommunikation:
•
•
•
•
•
•
Inventera forskning och utvecklingsarbeten i regionen
Skapa regionala seminarieserier med en bred belysning
Skapa förutsättningar för stöd till examensarbeten
Utarbeta och följa upp kurser på magister-, master- och
doktorandnivå
Starta forskarcirklar
På sikt, i ett bredare samarbete med andra lärosäten, skapa underlag för nationell forskarskola
En viktig del i arbetet är att utarbeta strategier och stimulera till samarbete i regionen för att skapa stöd för forskning och forskarutbildning inom det utbildningsvetenskapliga området i sydostregionen. För att detta ska bli lyckosamt är det
värdefullt med ett närmande mellan de frågor som står skolverksamheten nära
och den forskning som finns på respektive lärosäte.
Förhoppningen är också att Martin Danielssons studie kan vara en vägvisare
till det medielandskap som barn och ungdomar redan känner sig hemmastadda i
och som bara väntar på att skolor och lärosäten ska upptäcka och ta i besittning.
49
Referenser
Antonio R (2007) Film, pirater och sjunkande skepp. SOM-seminarium Göteborg. Tillgänglig på http://www.som.gu.se/SOMseminariet2007/Antoni.pdf. Hämtad juni 2007.
Bolin G (2005) Stabila mobila trender. Utdrag ur Lyckan kommer Lyckan går, Holmberg,
Weibull Kungälv. Tillgänglig på http://www.som.gu.se/bocker/lyckan_kommer/373382.pdf. Hämtad juni 2007.
Carlsson U (2007), Nordicom – Sveriges mediebarometer 2006. Nordicom Sverige.
Europeiska unionens officiella tidning, L 394/10. Europaparlamentets och Rådets rekommendationer av den 18 december 2006 om nyckelkompetenser för livslångt lärande.
Tillgänglig på http://ec.europa.eu/education/policies/2010/objectives_en.html#basic.
Se svensk version. Hämtad juni 2007
Fast C (2006) Sju barn lär sig läsa och skriva : familjeliv och populärkultur i möte med
förskola och skola. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Findahl O (2006) Trends in downloading and filesharing of music. The Musiclessons Project (Contract 006486), European Commission under the IST programme FP6. Tillgänglig på
http://xml.nada.kth.se/media/Research/MusicLessons/Reports/MusicLessons-DL5.pdf.
Hämtad juni 2007
Internet Systems Consortium, (2007) Internet Domain Survey Host Count. Tillgänglig på
www.isc.org . Hämtad juni 2007.
KK-stiftelsen 2005, Tillgänglig på
http://kks.se/upload/diverse_filer/bakgrundsinformation_it_i_lararutbildningen_2005.pd
f. Hämtad juni 2007.
Oblinger & Oblinger (2005) Educating the Net Generation. Educase e-book. Tillgänglig
på http://www.educause.edu/EducatingtheNetGeneration/5989. Hämtad juni 2007.
Olin-Scheller C (2006) Mellan Dante och Big Brother, En studie om gymnasielevers
textvärldar. Karlstad University Studies 2006:67. Tillgänglig på
http://www.kau.se/aktuellt/artikel.lasso?artikel_id=4912. Hämtad juni 2007.
O´Reilly T (2005), What is Web 2.0? Design Patterns and Business Modells for the Next
Generation of Software. Tillgänglig på
http://www.oreillynet.com/pub/a/oreilly/tim/news/2005/09/30/what-is-web-20.html .
Hämtad juni 2007.
Prensky M (2001) Digital Natives, Digital immigrants. Tillgänglig på
http://www.marcprensky.com/writing/Prensky%20%20Digital%20Natives,%20Digital%20Immigrants%20-%20Part1.pdf.
Hämtad juni
2007.
Projektplan Ung Kommunikation 2005. Tillgänglig på
www.ungkommunikation.se/dokument/projektplan_ungkommunikation.pdf.
Hämtad juni
2007.
SOU 1994:118, Vingar åt människans förmåga. Stockholm: IT-kommissionen
Svenson L, Åberg C, Andersson M, Paulsson J (2005) Att leda projekt och utveckling
sprocesser. Stockholm: Nutek förlag 2005:18 Tillgänglig på
http://www.nutek.se/sb/d/725/a/2781. Hämtad juni 2007.
Öst F, Larsson J, Grunéus P, (2006) Svensk Telemarknad första halvåret. Post och Telestyrelsen, Rapportnummer PST-ER 2006:46.
50