historien om charles a. lindbergh

HISTORIEN OM CHARLES A. LINDBERGH
LENNART PEHRSON
. A
S
E
CHARL
H
G
R
E
B
LIND
S
U
S
E
J
— FRÅN S
A
D
U
J
L
TIL
H IS T O R IE
N OM ALBERT BONNIERS FÖRLAG
YO
U
A
RE
A
M
A
N,
O
R
HA
N
VE
’T
YO
U
A
HE
RD
A
TH
T
YO
U
KE
EP
O
N
TR
YI
NG
TO
BE
A
BI
RD
?
—
.
W
H.
A
E
UD
N
PROLOG 9
1. FLYKTEN TILL AMERIKA 19
2. DRÖMMEN ATT FLYGA BLIR VERKLIG 51
3. ÅT VILKET HÅLL LIGGER IRLAND ? 109
4. »LE BOY« BLIR VÄRLDENS HJÄLTE 145
5. EN FOT I DET GAMLA, EN I DET MODERNA 185
6. DUON BLIR EN TRIO 235
7. TRAGEDI LEDER TILL EUROPEISK EXIL 281
8. FÖRFÖRD AV HERMANN GÖRING I BERLIN 321
9. DEN STORA KAMPEN OM USA OCH KRIGET 369
1 0. HJÄLTEN FÅR SINA VINGAR KLIPPTA 425
1 1. SISTA LANDNINGEN PÅ HAWAII 449
EPILOG 487
EFTERORD 501
LITTERATUR 505
BILDKÄLLOR 512
PERSONREGISTER 513
TYSKLAND, 1945 .
Utsikten var svindlande vacker. Från fönstret, som slagits
PROLOG
ut av bomberna, såg han de snöklädda alptopparna glittra i solskenet
mot en klarblå himmel. När han böjde sig framåt och tittade
nedåt, mot bergssluttningen, fann han först djupgröna sko­
gar, sedan, nere i dalen, bondgårdar med välskötta marker.
Åt höger gick dalen mot ett bergsmassiv och åt vänster kun­
de han se ett bayerskt slättlandskap som sträckte sig bort
mot horisonten. Det var en ljuvlig syn, så idyllisk, så perfekt.
För ett ögonblick var det möjligt att glömma de utbombade
städer, den död och förintelse han just bevittnat och som fått
honom att känna att han inte längre kunde förnimma värl­
dens skönhet, eller ens uppleva lyckan av att kunna flyga.
Han var i Berchtesgaden, och det var den 18 maj. Det hade
bara gått tio dagar sedan Tyskland slutligen kapitulerat. Det
var märkligt, att han nu befann sig i det rum, inne i Berghof,
där Adolf Hitler helt nyligen sett ut genom samma fönster
och då måste ha insett att hans drömmar om ett stortyskt
rike hade gått om intet.
De bastanta stenväggarna i det högkvarter där Hitler och
andra nazistledare haft sina överläggningar stod till stor
del kvar, trots de allierades massiva flygbombningar några
veckor tidigare. Men delar av taket hade fallit in, golven var
fyllda av bråte, det mesta som funnits i rummen var krossat
eller sönderslaget, det fanns rester av möbler som förstörts
i eldslågorna och det gick ännu inte att undkomma stanken
av de döda människor som helt eller delvis begravts under
bombattackernas rasmassor.
Han mindes hur han en gång sett Hitler på nära håll;
det var 1936 när han som Hermann Görings gäst varit på
Prolog
10
plats vid invigningen av olympiaden i Berlin. Hitler hade
gått över gräset i den stora arenan och han hade stannat till
framför en liten blond flicka i blå klänning som hade sänts
fram med en blombukett i handen. Hitler hade böjt sig ned
och tagit emot blommorna medan de mer än hundratusen
människorna i publiken applåderat och ropen hade skallat:
Der Führer ! Der Führer !
Även om han själv under sina besök före kriget hade kun­
nat se många avigsidor med Hitlers styre – han hade, som
han själv uttryckt det, aldrig kunnat förstå hanteringen av
det judiska problemet – var det onekligen så att han ändå
fascinerats av det nazistiska Tyskland. Han hade känt sig
varmt välkommen och han hade, inte minst, uppskattat att
de reportrar och fotografer som alltid tycktes följa honom
här hölls på behörigt avstånd. Och det var inte bara ordning
och reda, utan det fanns också en framåtanda, en vitalitet
som han då inte kunde se i Storbritannien eller i Frankrike,
länder som en gång må ha varit stora nationer men som inte
längre verkade orka så mycket. Det hade varit uppenbart för
honom att den västliga civilisationen – eller om man så vill,
den vita nordiska rasen – var beroende av ett starkt Tysk­
land som ett värn mot det hot som kom österifrån, det bol­
sjevikiska Sovjetunionen med dess halvasiatiska horder.
Sommaren 1936, när olympiaden hölls, hade varit första
gången han besökt Tyskland och han hade då med egna
ögon kunnat se hur nazistregimen var på väg mot att nå sin
höjdpunkt i styrka. Men han kom också ihåg att han tänkt
att den hyllade mustaschprydde ledaren med all sin makt
ändå såg så liten ut där inne på Olympiastadion. Det var
hans uppfattning att Adolf Hitler i en person förenat flera
till synes motsägelsefulla egenskaper. Hitler hade varit en
visionär och ändå blind, en patriot som var fylld av hat, på
en gång lärd och ignorant.
11
När han gick runt i ruinerna av det utbombade nazist­
högkvarteret i Berchtesgaden och funderade över vad som
skulle hända efter kriget kunde han inte komma ifrån tan­
ken att Hitler trots allt kunde ha använt all sin makt för
mänsklighetens bästa. Nu hade han istället lett världen in i
den mest tragiska och ondskefulla av alla katastrofer. Tysk­
land, som varit så starkt, låg i spillror, de bästa ungdomarna
var döda, städerna var sönderslagna, befolkningen hemlös
och hungrig och det egna territoriet hade nu delvis tagits
över av den mest fruktade fienden: ryska bolsjeviker.
Han hade kunnat se förödelsen när han dagen innan flu­
git in över Tyskland från Paris. Inklämd mellan en pålastad
släpvagn och flygplanskroppens ena vägg hade han suttit på
sin sovsäck och sett ut genom ett dammigt fönster. Spåren
av kriget hade snabbt blivit tydliga från luften. Han såg upp­
rivna järnvägsspår och djupa bombkratrar. Landsbygden
med dess jordbruk kunde visserligen framstå som tämligen
oförstörd. Men städerna var så ödelagda att det kändes som
att det skulle ta minst hundra år att bygga upp dem igen.
När det amerikanska transportplanet hade gått ned för
landning i Mannheim mötte hans blick en industristad lagd
i ruiner. Det hade påmint honom om en målning av Salvador
Dalí. Det var en bild som på samma sätt förmedlade känslan
av tidens absurditet och en helvetisk död.
Själv hade han varnat och varnat. USA skulle aldrig ha
gett sig in i kriget. Efter Pearl Harbor hade han ändå lojalt
ställt sig bakom USA:s krigsförklaring – när det egna landet
var under attack fanns inget annat val – men han hade ald­
rig förstått varför Sovjetunionen välkomnats som en allierad
efter att Hitler inlett sin Operation Barbarossa och skickat
sina trupper österut. Det var en djävulspakt som slutits när
Roosevelt och Churchill i sitt hat mot Tyskland gett vika för
en sovjetkommunistisk expansion i östra Europa. Den egna
Beläget i Berchtesgaden, i de tyska alperna,
var Berghof ett av Adolf Hitlers högkvarter
under kriget. Charles Lindbergh kom dit
kort efter Tysklands kapitulation.
Prolog
14
blindheten hade omöjliggjort förhandlingar med Tyskland
som kunde ha resulterat i en mycket mer fördelaktig fred
och blockerat den ryska framfarten västerut. Nu var Tysk­
land krossat, men var det verkligen en seger för USA och de
allierade ? Den hade i så fall krävt ett mycket högt pris. Och
vad tjänade det till att slå ut ett totalitärt system bara för att
ersätta det med något som var ännu värre, den sovjetiska
kommunismen ?
Från Mannheim hade han senare samma dag fortsatt
till München där han bara sett mer förstörelse och när han
hade talat med människor hade han förstått att andra stä­
der drabbats än hårdare. Han hade också fått höra om hur
ocku­pationstrupper plundrat, våldtagit och härjat efter ka­
pitulationen. Amerikanska tekniker som varit i Stuttgart,
som kontrollerades av fransmännen, hade berättat att prak­
tiskt taget alla kvinnor mellan sex och sextio år blivit våld­
tagna. Det hade sagts att USA:s trupper uppträtt bättre än
de frans­ka och ryska, men amerikanska soldater var ändå
knappast oskyldiga.
USA tillät ännu inte några hjälpsändningar av livsmedel
och en känsla av skam kom över honom när han i München
såg hungriga små tyska barn som stirrade på amerikanska
soldater som vräkte i sig mat. Barnen hoppades på smulor.
Det var svårt att se dem, för kriget var inte deras fel och för
de amerikanska soldaterna fanns mer mat än vad de kun­
de äta. Ändå var de strikt förbjudna att dela med sig, ens av
sina överblivna rester. Hade hatet mot nazismen verkligen
lett till så hårda hjärtan att små barn tvingades svälta ? Det
gjorde honom djupt besviken att USA inte kunde visa upp
en bättre sida som ockupationsmakt.
15
Efter att ha tillbringat lite tid i Paris var han några veckor
senare åter i Tyskland, på väg mot Nordhausen för att un­
dersöka de underjordiska produktionsanläggningar där na­
zisterna tillverkat sina V-2-missiler. Det var trots allt hans
uppdrag att på plats ta reda på hur långt Tyskland under
kriget kommit i arbetet med att utveckla sitt flygvapen och
sitt nya avancerade missilsystem. Det var viktig information
som nu skulle komma USA till nytta.
Det fanns kilometerlånga tunnlar insprängda i berget där
motorer och andra komponenter tillverkats utefter produk­
tionslinjer som löpte intill järnvägsspår. Besöket var värde­
fullt. Men för att nå ingången i berget var det nödvändigt att
först passera genom Mittelbau-Dora, koncentrationslägret
som försett missilfabriken med arbetskraft, och nästa dag,
det var måndagen den 11 juni, upptäckte hans sällskap en
byggnad längre upp på berget, ovanför lägrets baracker. Det
såg ut som en liten fabrik, försedd med en skorsten i tegel
som hade en anmärkningsvärd bredd. Det fanns ingen väg
dit upp men deras fyrhjulsdrivna jeep klarade av terräng­
en. När de kom fram möttes de först av synen av dussintals
bårar fläckade med blod och på en av dem kunde de tydligt
se de mörkröda konturerna av en människokropp. Det var
bara början. När de steg in genom en öppen dörr såg de ome­
delbart flera kistor och intill dem, på betonggolvet, låg en
död människa slarvigt övertäckt med ett tygskynke. I nästa
rum fanns två stora kremeringsugnar som vittnade om en
massproduktion i död. Röken genom skorstenen hade kom­
mit från människor och det hade alltså inte räckt med bara
en ugn för att verkställa detta dödande. Han tänkte att här
hade även döden degraderats till sin lägsta form. Hur kunde
detta avskyvärda på något sätt ha rättfärdigats ?
En ung man, eller snarare en pojke, kom in i rummet. Han
var iklädd en fängelseuniform som hängde löst över hans
Prolog
16
kropp. När han kom närmare liknade han mest ett levan­
de skelett, utsvulten, nästan bara ben. Pojken började tala:
»Tjugo­femtusen på ett och ett halvt år«, muttrade han. Till­
frågad berättade han att han var sjutton år, från Polen, och
han bad dem sedan följa med ut, där han ledde dem till en
stor grop fylld till brädden av aska och mänskliga benflisor.
Pojken talade åter och hans polska översattes av en officer:
»Tjugofemtusen på ett och ett halvt år«, upprepade han och
kupade sina händer för att visa vad han menade när han fort­
satte: »Och av var och en blev det bara så här mycket kvar.«
Askan från människor spillde över runt gropen. Den hade
kastats vårdslöst, utan någon som helst hänsyn. Det var död
utan värdighet. Det var svårt att ta till sig. För även om han
känt till vad som hänt var det en sak att ta till sig kunskap
intellektuellt, att ha sett något som fanns på fotografier, och
något helt annat att stå framför denna dödsgrop, se och kän­
na med egna sinnen.
Minnen dök upp i hans huvud. Hade han inte sett och
hört talas om liknande grymheter i andra sammanhang ?
Det var ju inte länge sedan han varit i Asien, runt Stilla ha­
vet, och han visste att japanska kroppar lämnades att rutt­
na i grottor, att amerikanska marinsoldater öppnat eld mot
obeväpnade japaner som försökte gå i land vid Midway, att
försvarslösa fångar skjutits ihjäl, att australiska soldater
knuffat ut japanska krigsfångar från transportplan, att ame­
rikaner skurit loss skenbenen från nyligen avrättade japa­
ner för att kunna tillverka brevöppnare som souvenirer och
att guld tagits från tänderna på japanska lik. Han hade sett
bilder på hur amerikaner varit med på noterna och stämt
in i jublet när Benito Mussolini och hans älskarinna Clara
Petacci, efter att de avrättats, förts till Milano och hängts
i sina fötter vid en bensinstation där deras döda kroppar
kunde skändas. Det var krigets grymhet. Han tänkte att en
17
djup mänsklig ondska alltid funnits, så långt tillbaka i hi­
storien det gick att blicka. Inte bara i Tyskland, i Dachau,
i Buchenwald, i Mittelbau-Dora. Det gick också att peka på
avskyvärda dåd som begåtts i Ryssland, i Kina, i Latiname­
rika. Hade inte kvinnor en gång bränts på bål i New Eng­
land och hade det inte helt nyligen förekommit upplopp
och lynchningar i USA ? Ondskan var inte begränsad till en
nation eller ett folk. Det mänskliga barbariet fanns överallt.
Det hemska tyskarna nu hade gjort mot judarna i Europa
hade amerikaner gjort mot japaner i Asien.
Han hade alltid trott på vetenskapen som sanning och
han hade egentligen aldrig varit religiös, i alla fall inte i den
meningen att han gått i kyrkan och lyssnat på präster som
predikat. Men nu var det ändå ett bibliskt uttryck som kom
för honom: »Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta
bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga ?«
Innan han började återfärden nedför berget tittade Char­
les Lindbergh åter ned i gropen med aska och tänkte på ett
annat bibelcitat: »Döm inte, så blir ni inte dömda.«
Av Lennart Pehrson har tidigare utgivits:
Ni har klockorna – vi har tiden, 2011
Den nya världen. Utvandringen till Amerika I, 2014
Den nya staden. Utvandringen till Amerika II, 2014
Den nya tiden. Utvandringen till Amerika III, 2015
På annat förlag:
Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti, 2011
Martin Luther King, 2012
USA:s historia, 2015
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-015362-5
© Lennart Pehrson 2017
Omslag och grafisk form: Johannes Molin
Omslagsbilder: AKG Images / TT Bild;
Granger Collection / TT Nyhetsbyrån
Typsnitt: Austin, LL Circular, Tiempos
Papper: Magno Natural 120 g
Repro: Italgraf Media
Tryck: Livonia Print, Lettland 2017