Sid. 1(17)
2014-04-24
Jakarta
Till: UD-ASO
Landrapport: Indonesien 2014
Basfakta
Officiellt namn:
Huvudstad:
Yta:
Landareal:
Folkmängd:
Befolkning:
Republiken Indonesien
Jakarta
ca 17 500 öar, varav ca 6 000 är bebodda
1 919 440 km²
ca 247 miljoner (2012)
ca 330 etniska grupper, de största bestående av
javaneser (42%) och sundaneser (14%)
Befolkningstillväxt:
1,2 % (2012)
Språk:
Indonesiska och ca 750 lokala språk och dialekter
Religion:
Muslimer 86,1%, protestanter 5,7%, katoliker
3%, hinduer 1,8%, buddhister 1%, övriga 2,4%
Statsskick:
Republik
Stats- och regeringschef:
President Susilo Bambang Yudhoyono
Utrikesminister:
Dr Marty Natalegawa
Större politiska partier:
Demokratiska partiet (presidentens parti) 20, 9%,
(Enligt valet 2009)
Golkar (Soehartos f.d. statsbärande
parti) 19 %, nationalistiska PDI-P 17 %,
de fyra muslimska partierna PKS, PPP,
PAN samt PKB har 10 %, 8 %, 7 %,
respektive 5 % var. Partierna Gerindra
och Hanura har 4,5 % respektive 3 %.
Senaste parlamentsval:
9 april 2014
Nästa reguljära parlamentsval: 2019
Senaste val av president:
8 juli 2009
2(17)
Nästa presidentval:
Valuta:
Växelkurs:
BNP (nominell):
BNP/capita (PPP):
BNP-tillväxt:
Inflation (KPI, ej medel):
Arbetslöshet:
Viktigaste näringar:
Budgetbalans (% av BNP):
Utländsk valutareserv:
Statsskuld (% av BNP):
Handelsbalans:
Export:
Exporttillväxt:
Viktigaste exportprodukter:
Import:
Importtillväxt:
Viktigaste importprodukter:
Största handelspartners:
Svensk export till landet:
Svensk import från landet:
9 juli 2014
Rupiah (IDR)
1 USD = 11600 rupiah (april 2014)
2013: 868 miljarder USD
2012: 878,0 miljarder USD
2011: 846,3 miljarder USD
2010: 709,2 miljarder USD
2009: 539,6 miljarder USD
2013: 3468 USD 2012: 3548 USD; 2011: 4543
USD; 2010: 4254 USD; 2009: 4001 USD
2012: 6,2 %
2011: 6,5 %; 2010: 6,1 %; 2009: 4,6%,
2012: 4,3 %; 2011: 3,6 %; 2010: 7 %; 2009: 4,8 %
2013: 6, 25 % 2012: 6,1 %; 2011: 6,6 %; 2010: 7,1
%;andelen undersysselsatta dock mycket stor
olja, gas, gruvindustri (guld, silver, koppar),
skogsbruk/palmolja, jordbruk
2014: -2,6 % (beräknad) 2013: -2,2 % 2012: -1,9
%; 2011: -1,1 %;
2010: -0,7%; 2009: -1,6%
2012: 112,8 Miljarder USD
2011: 110,1 miljarder USD; 2010: 96,2 miljarder
USD; 2009: 66,1 miljarder USD
2013: 25,7 % 2012: 24,4 %; 2011 24,1 %; 2010:
25,6 %; 2009: 26,4 %; 2008: 29,5 %
2013: -5,7 miljarder USD 2012: 8,5 miljarder
USD; 2011: 35,3 miljarder USD
2012: 188 miljarder USD; 2011: 201 miljarder
USD; 2010: 158 miljarder USD
2012: 2,0 %; 2011: 14,4 %; 2010: 14,9%
kol, naturgas, palmolja, råolja gummi samt koppar
2012: 179,7 miljarder USD; 2011: 166,1 miljarder
USD; 2010: 127,5 miljarder USD
2012: 6,6 %; 2011: 13,3 %; 2010: 17,3%
industriprodukter och maskiner, kemikalier,
bränslen och livsmedel
Export: Japan, Kina, EU, Singapore, USA;
Import: Kina, Singapore, Japan, Sydkorea, EU
Svensk statistik: 2012: 4,7 miljarder SEK; 2011: 5
miljarder SEK; 2010: 4 miljarder SEK; 2009: 4
miljarder SEK
Indonesisk statistik visar en ökning på 47 % av
Sveriges export till Indonesien under 2012(!)
Svensk statistik: 2012: 1,4 miljarder SEK; 2011:
1,3 miljarder SEK; 2010: 1,3 miljarder SEK;
2009: 1,3 miljarder SEK
Indonesisk statistik visar en minskning på 2,7 %
3(17)
Historisk bakgrund
Indonesiens historia är präglad av landets nyckelposition mellan Europa,
Mellanöstern och Kina i långdistanshandeln över Indiska oceanen. Handeln
förde med sig tre olika inkommande civilisationer; den indiska, den arabmuslimska och den europeiska, till den redan existerande malajiska kulturen.
Hinduiska och buddistiska influenser kom från den indiska subkontinenten de
första århundradena e. Kr, då det fanns mindre statsbildningar i arkipelagen.
Islam introducerades av arabiska köpmän längs sjövägarna i Indiska oceanen
under handelsuppsvinget på 1300- och 1400-talet.
De första européer som etablerade sig var portugiser som ville få monopol över
kryddhandeln och göra Asien kristet. De intog Malacka år 1511 men efterträddes
kring år 1600 av holländarna då deras erövring av vad som kom att bli
Indonesien inleddes. Det skulle dock dröja en god bit in på 1800-talet innan
holländarna hade koloniserat det område som idag utgör Indonesien.
Under perioden 1942 till 1945 ockuperade Japan området. Strax efter Japans
kapitulation utropades republiken Indonesien den 17 augusti 1945 av Soekarno,
sedermera landets första president, och Muhammad Hatta, blivande
vicepresident. Trots detta försökte Nederländerna återta kontrollen över
Indonesien efter andra världskrigets slut, men efter indonesiskt motstånd och
internationella påtryckningar kunde Indonesiens självständighet slutligen
erkännas internationellt år 1949. Nederländerna behöll dock tills vidare Papua
(Irian Jaya).
Den nybildade republiken var en sekulär stat som skulle baseras på Soekarnos
fem principer, de s.k. Pancasila, som statsideologi. Dessa var tron på gud,
nationalism, humanitet, demokrati, social rättvisa och välstånd. Med hjälp av
Pancasila och det indonesiska språket (Bahasa Indonesia), som skapades från
malajiska på 1930-talet, lyckades Soekarno för första gången ena den heterogena
arkipelagen. President Soekarno satt vid makten från 1945 till 1967. Soekarnos
nationalistiska politik medförde även en sekularisering av staten.
Utrikespolitiskt agerade Soekarno med ömsom stöd av Sovjetunionen, ömsom
av Kina mot kolonialism och västerländsk imperialism. År 1955 samlade han i
Bandung ledare från många av världens länder som kämpat för frigörelse och
lade där grunden för den alliansfria rörelsen och den s k tredje vägen mellan
socialism och kapitalism ur vilket begreppet ”den Tredje Världen” föddes.
Soekarnos aktivistiska utrikespolitik innebar bl.a. att Indonesien annekterade,
efter amerikanska påtryckningar, Irian Jaya (numera provinserna Papua och
västra Papua) 1962, som efter 1949 hade förblivit nederländskt, och att
Indonesien bojkottade den nybildade staten Malaysia 1963. Indonesiens
ekonomiska problem och de inre oroligheterna i kombination med de
4(17)
utrikespolitiska ställningstagandena undergrävde emellertid Soekarnos position
och resulterade i bristande politisk legitimitet, vilket 1965 ledde fram till ett
misslyckat kuppförsök. Omständigheterna kring kuppen är fortfarande oklara,
men i alla händelser fick kommunistpartiet PKI skulden. Militären under general
Soeharto organiserade en motkupp och en utrensning av verkliga och misstänkta
medlemmar av PKI följde (många var indoneser med kinesisk bakgrund).
Antalet dödade är ovisst, men den vanligaste uppskattningen talar om en halv
miljon döda. Frågan, som aktualiserades under 2012 efter att en utredning av
händelserna publicerades av den nationella kommissionen för de mänskliga
rättigheterna, är alltjämt mycket känslig i dagens Indonesien.
General Soeharto bibehöll sin ledande ställning. År 1967 övertog han
presidentposten från Soekarno och kunde utan större politiskt motstånd regera
fram till 1998. Under denna regeringsperiod, kallad New Order, ledde stora
ekonomiska framgångar till förbättrade levnadsvillkor för många indoneser, men
regimkritiker fängslades och censuren av politik och media var påtaglig.
Indonesien drabbades hårdast av länderna i regionen av den sydostasiatiska
finanskrisen i slutet av 1990-talet. Krisen innebar ett ekonomiskt sammanbrott
och de tidigare årens ekonomiska framsteg reducerades drastiskt. Krisen
medförde även ett ökat misstroende mot Soeharto. Efter att Soeharto i februari
1998 för sjunde gången valts till president följde våldsamma studentprotester där
bl.a. dödsskjutningen av sex studenter i Jakarta resulterade i omfattande kravaller
som kostade hundratals människor livet. Slutligen tvingades Soeharto i maj 1998
avgå som regeringschef.
Efter de två långa maktinnehaven av Soekarno och Soeharto inleddes därmed en
ny period i landets moderna historia präglad av en gryende demokratisk
utveckling. Den efterträdare som utsågs, vicepresident Habibie, satte samman en
”reform-regering” och organiserade 1999 det första demokratiska
parlamentsvalet på 40 år. Valet föregicks av en rad nya politiska lagar som gav
utrymme för ett pluralistiskt system och ett stort antal nya partier bildades. Det
gamla maktpartiet Golkar ställde också upp. Oppositionspartiet PDI-P vann
med ca 35 procent av rösterna. Abdurrahman Wahid (Gus Dur) valdes av
parlamentet till president och Megawati Soekarnoputri, dotter till tidigare
president Soekarno, valdes till vicepresident. Efter att parlamentet avsatt Wahid
för vad som sades vara korruptionsanklagelser, blev Megawati president den 23
juli 2001.
Mellan 1999 och 2002 genomfördes en rad förändringar av 1945 års
konstitution, vilka förde Indonesien framåt i demokratiseringsprocessen.
Ändringarna innebar bland annat en tydligare maktfördelning mellan statens
verkställande, lagstiftande och dömande grenar. Förändringarna innebar också
att samtliga ledamöter till parlamentets två kamrar, liksom presidenten och
vicepresidenten, numera väljs direkt av folket. De särskilt vikta
parlamentsplatserna för polis och militär avskaffades också och en omfattande
decentraliseringsprocess inleddes 2001. Det första direkta, demokratiska
5(17)
presidentvalet hölls 2004, då Susilo Bambang Yudhoyono (Demokratiska partiet,
PD) vann tillsammans med vice-presidentkandidaten Jusuf Kalla (Golkar) i
valets andra omgång. Valet innebar att den demokratiska process som hade
påbörjats i och med Soehartos fall 1998 befästes.
Inrikespolitik
2009 hölls det senaste presidentvalet och Yudhoyono blev omvald med stor
marginal; drygt 60 procent av rösterna. Han tillträdde sin andra femåriga
mandatperiod i oktober 2009, vilket även innebär att president Yudhoyono nu är
inne på den sista möjliga mandatperioden då en president endast kan bli vald två
mandatperioder i rad. Yudhoyonos parti, Demokratiska partiet, PD, blev också
största parti i parlamentsvalen tidigare under våren 2009 med ca 20 procent av
rösterna, och presidenten leder nu en bred koalitionsregering tillsammans med
fem andra partier. Koalitionen utgörs av Golkar samt fyra mindre muslimska
partier (PAN, PKS, PPP, PKB). Valen ansågs generellt väl genomförda, även om
betydande administrativa brister förelåg, och anses ytterligare ha förankrat
demokratin i det indonesiska samhället.
President Yudhoyono är en lågmäld ledare med gedigen erfarenhet både som
akademiker och som general inom den indonesiska militären. Han har även
erfarenhet från FN:s fredsbevarande styrkor i Bosnien-Hercegovina 1995-1996.
Yudhoyono och hans nya regering hade för avsikt att under sin andra
mandatperiod prioritera bl. a. bekämpningen av den s.k. domstolsmaffian,
terrorism och korruption, liksom fortsatta ekonomiska reformer. Målen visade
sig vara alltför optimistiska, och presidenten anses nu vara försvagad i sitt
ledarskap. Detta beror delvis på att återvalet av Yudhoyono inte helt oväntat
medförde att förväntningarna på diverse politiska prestationer ökade: att
verkställa vallöftena från både 2004 och 2009, vilket presidenten inte lyckats
verkställa i den utsträckning som folket hade förhoppningar om och
reformtakten är fortfarande låg. Dessutom finns en påtaglig frustration över
Yudhoyonos javanesiska ledarstil präglad av konsensussökande och en tvekan
och påtaglig obenägenhet att fatta obekväma beslut och intoleransen i samhället
ökar. Ytterligare en försvagande faktor är de öppna motsättningarna inom
regeringskoalitionen som skapar oro och den regeringsombildning som
genomfördes av presidenten i oktober 2011 har inte kunnat lösa problemen.
Vidare har flera politiska skandaler försvagat presidenten, bl.a. turerna kring
räddningen av Bank Century, som ledde till att presidenten fick offra sin
progressiva finansminister Sri Mulyani. I december 2012 avgick sportminister
Mallarangeng, och i februari 2013 avgick ordföranden för Demokratiska partiet
(presidentens parti) Anas Urbaningrum, båda p.g.a. korruptionsanklagelser. Den
kanske största skadan för den offentliga sektorns trovärdighet skedde dock i
oktober i år då konstitutionsdomstolens ordförande Akil Mochtar greps på
misstankar om mutor. Konstitutionsdomstolen ansågs tidigare vara en av de
institutioner i Indonesien som är mest fri från korruption.
6(17)
Allt fler bedömare har på senare tid börjat uttala sig om hur arvet av den
centraliserade maktapparaten från Suhartos tid i vissa stycken sitter i väggarna i
den indonesiska offentliga sektorn. Samtidigt som en del personer kvarlevt på
höga poster inom administrationen utgör många av de rikaste affärsfamiljerna
från Suharto-tiden fortfarande landets rikaste toppskikt.
Mot bakgrund av detta är det extra intressant och för en del inom makteliten
skrämmande att Joko Widodo, den tidigare relativt okände borgmästaren i
Surakarta på centrala Java vann guvernörsvalet i Jakarta 2012. Widodos valvinst
skakade om det indonesiska politiska etablissemanget då han vare sig har
koppling Suhartos maktapparat eller till militären. Widodo vann framför allt tack
vare en stark kampanj via sociala medier och jordnära kommunikation med de
mindre bemedlade medborgarna. Widodo tippas nu som landets nästa
potentiella president och är partiet PDI-P:s officiella presidentkandidat till
presidentvalet 2014.
Onsdagen den 9 april 2014 genomfördes det fjärde parlamentsvalet i Indonesien
sedan landets övergång till demokratiskt styre. I det nationella parlamentsvalet
medverkade 12 politiska partier. Enligt resultatet från vallokalsundersökningarna
beräknas PDI-P få 19 % av rösterna, Golkar 14, 9 % av rösterna och Gerindra
11, 8 %, vilket innebär att samtliga tre större partier behöver bilda koalition för
att presentera en presidentkandidat. För att ett parti skall kunna presentera en
presidentkandidat krävs 25 % av det totala antalet rösterna eller 20 % av
platserna i DPR. President Yudhoyonos parti PD beräknas komma på en
fjärdeplats i valet 2014 med 10 % av rösterna. Denna försämrade placering av
President Yudhoyonos parti jämfört med valet 2009 var beräknad, dels på grund
av korruptionsanklagelser, dels på grund av svag implementering av olika
lagförslag. PKB, ett av de fem mindre islamorienterade partierna, beräknas få 9
% av rösterna och PAN, som även det är ett islamorienterat parti (dock det mest
återhållsamma i valet 2014) beräknas få 7,7 %. PKS, även detta ett
islamorienterat parti, beräknas få 7 % och NasDem, som skapades 2010 av
tidigare Golkar-profiler, beräknas få 6,6 %. PPP som står för islamsk modernism
beräknas få 6,3 % och Hanura med före detta generalen Wiranto i spetsen
beräknas få 5,3 %. PBB beräknas få 1,6 % av rösterna och PKPI som är anslutet
till vissa beväpnade trupper beräknas få 1,04 %.
Parlamentsvalet 2014 ser ut att bli en ny framgång för demokratin, då det
genomfördes utan större anmärkningar om våld eller rapporterat valfusk.
Valdeltagandet förväntas även stiga från 70,99 % i valet 2009 till 75,3 % i valet
2014. KPU, Indonesiens allmänna valkommission, beräknas utropa det officiella
resultatet av parlamentsvalet i början av maj. Det intressanta i presidentvalet i
juli 2014 blir dels vilka koalitioner som uppstår mellan partierna, dels att det
garanterat blir ett skifte på presidentposten, eftersom President Yudhoyono har
suttit det maximala antalet år som president.
7(17)
Regionala konflikter
Bland de problem som det multietniska och mångreligiösa Indonesien under de
senaste decennierna har lidit mest av är de våldsamma konflikter som har ägt
rum i olika delar av Indonesien. Många problem har bl a uppstått i kölvattnet av
de s.k. ”transmigrasi-programmen” – en politisk åtgärd som syftar till att
förflytta fattiga personer från det överbefolkade Java till mer avlägsna delar av
den indonesiska arkipelagen – något som i många fall har gett upphov till
spänningar.
1976 blossade en konflikt ånyo upp i Aceh mellan självständighetsrörelsen
Gerakan Aceh Merdeka (GAM) och indonesiska militärstyrkor. Denna konflikt
pågick till början av 2000-talet och kom att kräva 15 000 liv. Tsunamin som
drabbade Aceh på juldagen 2004 och ledde till över 200 000 dödsoffer, ökade
omvärldens engagemang i regionen, inklusive av EU och Finlands president
Martti Ahtisaari. I början av 2005 inleddes formella fredsförhandlingar under
Ahtisaaris egid och i augusti samma år signerades ett fredsavtal. Aceh fick då
ökat självstyre genom den särskilda autonomi som gavs provinsen, och lokala
politiska partier tilläts, vilket ledde till politiskt utrymme att införa shari’alagstiftning. Implementeringen av fredsöverenskommelsen sker inte
nödvändigtvis på det sätt de f.d. GAM-ledarna önskar, men i övrigt blickar
provinsen framåt. Provinsens problem är nu typiska för en post-konfliktsituation
och innefattar inte minst ekonomiska och sociala utmaningar, liksom frågor om
försoning och samhällsstyrning.
Situationen är säkerhetsmässigt någorlunda stabil och en andra omgång lokala
val hölls, efter flera förseningar, i april 2012. Valet vanns av Dr. Zaini Abdullah,
representant för Partai Aceh (f.d. GAM), med omkring 56 % av rösterna.
Abdullah fick asyl i Sverige på 80-talet där han levde närmare 30 år och verkade
som GAM:s utrikesminister i exil.
Under våren 2013 valde Aceh en provinsflagga, en sådan har alla provinser, men
att man i Aceh valde den gamla GAM-flaggan, som använts under
inbördeskriget, ledde till protester, dels från regeringen och övriga regioner, men
även från oppositionen i Aceh. Aceh har även infört en allt striktare
implementering av sharialagarna i provinsen, vilket har skapat mycket debatt i
början på 2014. Inför parlamentsvalet i april 2014 förekom flera våldshändelser
– ofta med dödlig utgång – gentemot kandidater för politiska partier i Aceh.
På Papua är självständighetsrörelsen Organisasi Papua Merdeka (OPM) verksam
sedan slutet av 1960-talet då provinsen inlemmades i den indonesiska
statsbildningen. OPM kräver självständighet och har alltsedan dess mött hårt
motstånd från polis och militär. I takt med att Indonesien har demokratiserats
har även en bredare rörelse som med fredliga medel engagerar sig för Papua växt
fram. En lag om särskild autonomi för Papua antogs 2001 men har inte
implementerats till fullo, vilket är en av stötestenarna i den nuvarande
konflikten. Våldet har de på de senare åren ökat, senast i februari 2013 omkom
8(17)
åtta militärer och fyra civila i en strid, och sedan 2009 har 51 människor dödats.
En särskild enhet (UP4B) har inrättats i vicepresidentens kontor för att hantera
både politiska och utvecklingsfrågor gällande Papua. Få konkreta framsteg har
dock gjorts och den allmänna säkerhetssituationen har snarare försämrats enligt
flera uppgifter, inte minst för journalister och människorättsförsvarare.
De våldsamheter som under senare år har skakat centrala Sulawesi och
Kalimantan (indonesiska Borneo) har nu upphört och situationen får betraktas
som stabil. Även på Moluckerna är läget idag långt mer stabilt än under tidigare
konfliktår, trots mindre upplopp under de senaste åren framför allt i staden
Ambon.
Terrorism och radikalism
Bombdåd utförda av Jemaah Islamiyah (JI) och andra islamistiska
terrororganisationer framförallt riktade mot västerländska intressen, bl.a. de två
hotellbomberna i centrala Jakarta i juli 2009 mot Marriott och Ritz Carlton
Hotel, de två Bali-bomberna 2002 och 2005, samt bomberna mot den
australiensiska ambassaden 2004 respektive Marriott Hotel i Jakarta 2003, har
tillsammans med attacker mot religiösa minoriteter, ökad implementering av
lokal sharialagstiftning, och diskussioner om bl.a. skärpt lagstiftning kring
pornografi och blasfemi, lett till en debatt kring radikaliseringen av islam i
Indonesien. Under 2011 fick denna debatt fortsatt bränsle, bland annat har ett
antal attacker skett, däribland en serie brevbomber till bl.a. företrädare för liberal
islam, en självmordsattack mot i en polismoské i staden Cirebon, dock utan
dödsoffer. Därtill har radikala muslimska grupper, såsom massorganisationen
Islamic Defenders’ Front (FPI) blivit alltmer aktiva, med attacker och
trakasserier mot oliktänkande, inklusive kristna, shia-muslimer, ahmadier
(muslimsk minoritet som inte erkänner profeten Muhammeds särställning) och
HBT-personer. Ett av de mer uppmärksammade exemplen är lynchningen av tre
ahmadier i byn Cikeusik i februari 2011. Utveckling under 2012 och 2013 har
fortsatt i samma riktning.
Den allmänna synen är att rättsväsendet har varit relativt bra på att hantera
terroristhotet, då flera av hjärnorna bakom den indonesiska terrorismen har
kunnat oskadliggöras eller ställas inför rätta. Det ska dock tilläggas att i många
fall har polisen vid tillslag skjutit ihjäl de misstänkta. Samtidigt som hotet från
terrorism kvarstår, så späs radikaliseringstendenserna i samhället på genom att
FPI och liknande organisationer får allt större handlingsutrymme, då man från
rättsligt och centralt och regionalt politiskt håll, ofta reagerar med påtaglig flathet
gentemot dessa grupper.
Utrikespolitik
Den indonesiska utrikespolitiken präglas av ett alltmer aktivt engagemang i
internationella sammanhang. Under senare år har Indonesien öppnat ett stort
antal nya ambassader utomlands och ambitionerna är höga, utifrån den uttalade
grunddevisen ”tusen vänner, inga fiender”. Indonesien är medlem i G20 och
spelar, i kraft av sin storlek, strategiska betydelse och inte minst växande
9(17)
ekonomiska potential en allt större roll på den globala arenan. Landet har
deltagit aktivt i FN och flera av dess fredsbevarande operationer. Indonesien har
även ett uttalat mål att komma med på topp-tio listan över de länder i världen
som sänder mest antal trupper till FN:s fredsbevarande insatser. Indonesien
ligger för nuvarande på plats 17 med 2000 personer som arbetar i
fredsbevarande insatser och målet för Indonesien är att öka detta till 4000
personer. Mellan 2007-2009 var landet en av de icke permanenta medlemmarna i
FN:s säkerhetsråd, och sitter nu sin tredje period i FN:s råd för mänskliga
rättigheter (2011-2014).
Indonesien ser sig självt som ett föregångsland internationellt, både vad gäller
demokratisering, religiös tolerans, klimatpolitik, ekonomi och rollen som
medlare och brobyggare mellan ett G20-land och ett utvecklingsland. Ett typiskt
initiativ är det årliga Bali Democracy Forum som samlar ledare från hela världen för
att diskutera demokratifrågor. President Yudhoyono sitter även som en av tre
ordföranden för FN:s Högnivå-panel om Milleniemålen, post 2015.
Indonesien var pådrivande vid ASEAN:s bildande år 1967 och har efter
Asienkrisen 1998 åter tagit en framträdande roll inom organisationen, som har
sitt huvudsäte i Jakarta och utgör landets främsta utrikespolitiska plattform.
Indonesien var även pådrivande i bildandet av ASEAN:s mellanstatliga
kommission för mänskliga rättigheter (AICHR) som officiellt lanserades hösten
2009. Indonesien innehade år 2011 det roterande ordförandeskapet för ASEAN,
och lyckades utifrån en ambitiös agenda att stärka ASEAN både internt och i
dess externa relationer. Indonesien har självt varit särskilt drivande i att ena
ASEAN:s länder kring Sydkinesiska sjön och i diplomatiska samtal med Kina i
frågan. Landet har också varit en pådrivande faktor för att få med Östtimor i
ASEAN. Indonesien spelar också, både bilateralt och genom ASEAN, en
särskild roll i demokratiseringsprocessen i Burma, där man har delat med sig av
sina erfarenheter som förebildsland för övergång från militärt till civilt och
demokratiskt styre. ASEAN:s högsta prioritet idag är att nå målet om ökad
integrering i ”ASEAN Community” 2015.
Relationerna mellan EU och Indonesien är goda. Under många år var relationen
spänd på grund av EU-kommissionens svartlistning av indonesiska flygbolag,
inkl. det nationella flaggskeppet Garuda, mot bakgrund av bristande säkerhet.
Denna fråga löstes dock ut 2009, under det svenska EU-ordförandeskapet, när
Garuda togs bort från den svarta listan(flertalet indonesiska flygbolag finns dock
kvar på listan). Under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 undertecknade
EU (i samband med utrikesminister Bildts besök till Jakarta) ett Partnerskapsoch Samarbetsavtal med Indonesien, det första av sitt slag i Asien.
Efter att EU-ASEAN-förhandlingarna gått i stå och flera andra länder i regionen
påbörjat bilaterala förhandlingar om frihandelsavtal med EU sattes viss press på
Indonesien att göra detsamma. President Yudhoyono samt handelsministeriet
har visat stort intresse, men motsättningar finns på andra ministerier samt från
näringslivet. Diskussioner pågår om bl. a. ”scoping paper” men förhandlingar
10(17)
har inte startats formellt. Ökade nationalistiska/protektionistiska tendenser inför
valet 2014 gör det svårt att påbörja förhandlingar.
Med USA har den indonesiska regeringen idag goda relationer. Trots
Indonesiens ofta kritiska hållning till den amerikanska politiken i Mellanöstern är
man mycket mån om relationen med USA. USA har även ett strategiskt intresse
av ett nära förhållande till Indonesien, på flera områden. Det tidigare
amerikanska embargot mot militärt samarbete med Indonesien har nu i
huvudsak hävts och relationerna utvecklas och fördjupas. I och med valet av
Barack Obama, som tillbringade fyra år av sin barndom i Jakarta, till president i
USA, skapades särskilda band länderna emellan. Den amerikanska
administrationens ambition att satsa på Asien-Stillahavsområdet har spelat stor
roll. Utrikesminister Hillary Clinton inkluderade Indonesien i sin första
utrikesresa i januari 2009. President Obama reste till Jakarta i november 2010 för
ett bilateralt besök och till Bali i november 2011 i samband med East Asia
Summit (EAS), där USA deltog för första gången. Detta följdes upp av ytterligare
ett besök av utrikesminister Clinton till Jakarta i september 2012. President
Obamas planerade deltagande vid APEC på Bali i oktober 2013 blev inställt på
grund av den delvis stängda regeringen, och ersattes av utrikesminister Kerry.
Kerry besökte även Indonesien under i februari 2014 där klimatpolitik var i
fokus och vissa bilaterala frågor. Kerrys inplanerad bilaterala möte med
President Yudhoyono under denna visit ställdes dock in i sista stund, på grund
av vulkanutbrott på östa Java, Indonesien.
Under ledning av Yudhoyono har den indonesiska regeringen ansträngt sig för
att stärka relationerna till Kina. Kina har ett stort behov av indonesiska råvaror
och Indonesien har ett intresse av starka ekonomiska band till Kina. Under
större delen av Soehartos styre hade Indonesien frostiga relationer med Kina.
Vid de våldsamma upploppen 1998 skedde allvarliga övergrepp mot delar av
landets kinesiska minoritet, delvis som en reaktion mot dess mycket starka
ekonomiska inflytande i landet. Idag är situationen radikalt förändrad. Den
kinesiska minoriteten åtnjuter nu stor frihet och det kinesiska nyåret firas
numera öppet och närmast entusiastiskt i Indonesien. Handeln med Kina har
ökat kraftigt – mer än en fördubbling under 2006-2011. Balansen är dock inte
jämn, med ett relativt stort kinesiskt övertag vad gäller export. Det finns en
utbredd oro över detta, till stor del kopplad till det frihandelsavtalet mellan
ASEAN och Kina, som trädde i kraft 1 januari 2010. Kinas premiärminister
Wen Jiabao besökte Jakarta i april 2011 vilket följdes av president Yudhoyonos
besök till Kina i mars i 2012. Under Kinas president Xi Jinpings första
Sydostasienresa i oktober i år var Indonesien det första stoppet för ett statsbesök
av AESAN-länderna.
Efter att Australiens väpnade styrkor sänts till Östtimor under FN:s befäl för att
återställa ordningen i landet, var bitterheten stor i Indonesien. Efter den
förödande terroristattacken på Bali 12 oktober 2002 då 202 människor omkom,
kom Australien till Indonesiens omedelbara hjälp. Därmed öppnades dörren för
ett mycket långtgående försvars- och antiterroristsamarbete och nära relationer
11(17)
länderna emellan. Ett avtal om säkerhetssamarbete, det s.k. Lombok-avtalet,
finns sedan 2006. Från Australiens sida markeras tydligt att Indonesien numera
är en nära allierad och länderna har fördjupat sitt samarbete inom klimatfrågor
och försvar. President Yudhoyono besökte Canberra i mars 2010 och
premiärminister Julia Gillard gjorde ett bilateralt besök i Jakarta i november
2011. President Yudhoyono gjorde ytterligare ett besök till Australien i juli 2012
och Gillard besökte även Bali i oktober med anledning av högtidlighållandet av
10-årsdagen av den första Balibombningen. En månad senare återvände Gillard
till Bali, denna gång för att delta i Bali Democracy Forum. Australiens nyligen
tillträdda premiärminister Tony Abbot besökte Indonesien i slutet av september
som det första land att besöka sedan han tillträdde sin post. Relationen med
Australien fick dock nyligen två törnar. Den första var då man i Jakarta blev
varse Abbot- regeringens kontroversiella planer att stoppa de ökande
flyktingströmmarna från Indonesien genom att vända tillbaka båtar med hjälp av
australiska flottan, vilket har implementerats i den nya flyktingpolitiken och har
påverkat förhållandet mellan Indonesien och Australien i början av 2014. Den
andra, då dokument släppta av Edward Snowden nyligen avslöjade att Australien
på ett antal ambassader i regionen, däribland i Jakarta, har installationer för
avlyssning åt DSD, Australiens FRA, vilket Indonesien har reagerat stark på.
Indonesiens relationer till Östtimor har dramatiskt förbättrats. Den indonesiska
militärens ockupation sedan 1970-talet, då Portugal drog sig tillbaka,
kulminerade sedan i våldsamma övergrepp av indonesisk militär i slutet av 1990talet. Strax efter Suhartos fall 1998 beslutades om en FN-övervakad
folkomröstning om självständighet. Folkomröstningens resultat och
centralmaktens roll i de våldsamheter som kantade folkomröstningen, med över
1 400 dödade, innebar att Indonesien fick utstå ytterligare hård kritik
internationellt. Östtimor blev självständigt 2002. Det östtimorianska ledarskapet
har därefter bedrivit en försoningspolitik och framgångsrikt ansträngt sig för att
förbättra de politiska och ekonomiska relationerna mellan länderna. Något
rättsligt efterspel har dock inte kommit ur den bilaterala sannings- och
vänskapskommission som 2008 rapporterade om händelseförloppet kring
folkomröstningen och våldsamheterna 1999. Båda ländernas regeringar verkar
nu fast beslutna att lämna det förflutna bakom sig. Ett talande exempel är att
Indonesien varmt stödjer Östtimors ambition att bli medlem i ASEAN.
Indonesien har en ambition att spela en positiv medlarroll i Mellanöstern, något
som dock försvåras något av frånvaron av diplomatiska relationer med Israel
och det relativa ointresset för en indonesisk roll från parternas sida. Vad gäller
den arabiska våren har Indonesien visat stor entusiasm över att dela med sig av
sina demokratiseringserfarenheter, inte minst med Egypten. Indonesiens relation
till Turkiet har kraftfullt intensifierats under de senaste åren och ett stort antal
högnivåbesök äger kontinuerligt rum. Vad gäller Syrien-konflikten har
Indonesien tagit avstånd från våldsamheterna, men håller sig, såsom i de flesta
internationella frågor till sin karaktäristiskt relativt försiktiga och FN-fokuserade
ansats.
12(17)
Det ekonomiska läget
Indonesien är den ekonomi i Sydostasien som klarat sig lindrigast i den
globala lågkonjunktur som har följt i finanskrisens spår 2008/09. Indonesien
hade redan genomgått ett ekonomiskt stålbad i samband med den förra
finanskrisen i slutet på 1990-talet. Indonesiens ekonomi är idag relativt
motståndskraftig gentemot svängningar i världsekonomin, då ekonomin i hög
grad drivs av den egna inhemska efterfrågan samt en växande medelklass.
Indonesien var ett av de få länder i världen som uppvisade positiv ekonomisk
tillväxt under 2009 – tillväxttakten var då 4,5 % men har sedan dess
stabiliserats runt dryga 6 % (6,2 % under 2012). Inflationen sjönk efter
finanskrisen 2008/09 och låg inom ramarna på 3,5–5,5 % fram till årsskiftet
2012/13. Sedan årsskiftet har inflationen ökat till närmare 6 %. En stor
anledning till ökningen anses vara att minimilönerna i Jakarta och närliggande
städer har höjts med 44 % till 2,2 miljoner Rupiah (226 USD), övriga regioner
förväntas följa efter och en nationell ökning på 30 % beräknas.
Bedömare lyfter fram privat konsumtion, ökande såväl utländska som inhemska
investeringar och stabila statsfinanser som viktiga och drivande faktorer för
Indonesiens ekonomiska tillväxt. Möjligheterna för Indonesien att skörda
frukten från ökad exportefterfrågan begränsas dock något av att landet ännu har
ett begränsat internationellt handelsutbyte (ca 28 % av BNP utgörs av
exportintäkter).
De sociala sektorerna i samhället (utbildning och hälsovård), liksom landets
infrastrukturer är dock fortfarande påfallande eftersatta. Vidare har korruptionen
och de grundläggande bristerna och oförutsägbarheten i det indonesiska
rättsväsendet liksom vad gäller handelsrestriktioner varit allvarliga bromsklossar
och bidragit till att försvåra för välbehövliga investeringar inom ovan nämnda
nyckelområden.
2011 lanserades en generalplan, MP3EI, som utstakar medel och mål för landets
ekonomi fram till 2030 då, BNP/capita enligt planen ska uppgå till 26 000 USD.
Sex regioner ska utvecklas till ekonomiska korridorer med fokus på olika
tillväxtområden. Planen kräver både offentliga och privata investeringar för att
gå i lås. De första stora satsningarna ska göras på infrastruktur.
Klimat och miljö
Indonesien räknas som en av världens största (efter Kina, USA och i nivå med
Indien) utsläppare av växthusgaser; framförallt beroende på avskogning och
förändrad markanvändning. Landet är samtidigt som stor önation mycket sårbart
för klimatförändringar. Indonesien har gått i bräschen för ansvarsfulla
klimatåtaganden genom att president Yudhoyono vid G 20-mötet i Pittsburgh
2009 lät meddela att landet avsåg att minska sina utsläpp med 26 % till 2020
(och med 41 % med hjälp av internationellt stöd). Även om åtagandena är
betydande kvarstår flera frågetecken kring huruvida landet har den politiska
viljan och kapaciteten att faktiskt uppnå de högt satta målen. Korruption, svag
13(17)
administration, starka ekonomiska särintressen och fattigdomsbekämpning (läs:
ekonomisk utveckling) utgör de mest framträdande hindren.
SVENSK-INDONESISKA FÖRBINDELSER
Bilaterala avtal
Handelsöverenskommelse (1954)
Luftfartsavtal (1974)
Dubbelbeskattningsavtal (1989)
Investeringsskyddsavtal (1992)
Politiska relationer
Sverige erkände den nya staten Indonesien 1949 och länderna etablerade
diplomatiska förbindelser 1950. De politiska relationerna mellan Sverige och
Indonesien har sedan dess i huvudsak varit goda – dock med vissa undantag för
perioden i samband med kampen för Östtimors självständighet, då Sverige och
många andra västländer kritiserade Indonesien för allvarliga
människorättsövergrepp, liksom i samband med konflikten och
självständighetssträvandena i Aceh-provinsen. Relationerna ansträngdes då av att
ett antal GAM-ledare (se ovan) sedan mitten av 1970-talet var bosatta i Sverige,
vilket ledde till att den svenska regeringen anklagades av Indonesien för att
stödja ett väpnat uppror i Aceh. Den indonesiska ambassadörsposten i
Stockholm stod vakant i nästan fyra år från december 2002-2006 på grund av
dessa meningsskiljaktigheter och även svenska företag drabbades av de bilaterala
problemen. Då dessa frågor nu är utlösta är de bilaterala relationerna nu återigen
mycket goda och har utvecklats i positiv riktning under senare tid. Efter
ambassadör Hakin kom en ny indonesisk ambassadör, Dewa Made Juniarta
Sastrawan, som tillträdde i Stockholm i början av 2012.
De bilaterala relationerna stärktes ytterligare av statsministerns besök i
Indonesien 2012 och president Susilo Bambang Yudhoyonos besök i Sverige
2013. Från båda ländernas sida finns ett starkt intresse av utökat bilateralt
samarbete och besöksutbyte inom en rad politiska och ekonomiska områden.
Sedan 2008 har bilaterala politiska konsultationer hållits på senior officials-nivå.
Det inledande mötet skedde i Jakarta i november 2008 och ytterligare en
konsultationsomgång skedde i Stockholm i december 2010. Nya bilaterala
konsultationer beräknas äga rum i Jakarta under hösten 2014. Då kommer
även mänskliga rättigheter att stå på agendan. Tidigare har mänskliga
rättigheter vid fyra tillfällen sedan 2008 diskuterats i en separat dialog mellan
Indonesien och Sverige.
Handel och investeringar
Det finns en stor outnyttjad potential vad gäller såväl europeiskt som svenskt
handelsutbyte med Indonesien i båda riktningarna. När det gäller handeln
mellan Sverige och Indonesien, så utmärker Sverige sig jämfört med
14(17)
majoriteten av EU-länderna genom att ha ett handelsöverskott. Svensk export
uppgick till drygt 3 miljarder SEK under 2013. Under 2013 uppgick importen
från Indonesien till 1,2 miljarder SEK, vilket är mindre än värdet på importen
från flertalet av länderna i regionen. Efter en tillbakagång i handelsutbytet
mellan Sverige och Indonesien efter den globala finansiella krisen 2008-09 har
nu handelsutbytet återhämtat sig.
Svensk export till Indonesien består till största delen av
telekommunikationsutrustning, lastbilar, truckar och bussar, samt kraftverksoch eldistributionsutrustning. Importen från Indonesien består huvudsakligen
av verkstadsprodukter, hemelektronik och textil.
Svenska investeringar i Indonesien växer starkt, dock från en relativt låg nivå.
Några företag som har produktion i landet är SKF, Chubb (Gunnebo), Swedish
Match, Tetra Pak, ABB, Scania, Ekamant och Autoliv. I september 2013
öppnade H&M sin första butik i Jakarta, vilket har följts upp med ytterligare två
och under 2014 öppnar även IKEA. Totalt finns ungefär 75 svenskrelaterade
företag etablerade i landet.
Utvecklingssamarbete
Regeringen antog 2009 en bilateral strategi för selektivt samarbete med
Indonesien fram till 2013. Budgetramen var 35 miljoner kronor per år. Selektivt
samarbete genomfördes, dels genom aktörssamverkan, dels genom riktade
insatser inom strategiska områden som förbättrad demokratisk samhällsstyrning
och respekt för mänskliga rättigheter.
Besöksutbyte
Besöksutbytet på hög officiell nivå har tidigare varit begränsat, men har nu
utvecklats i positiv riktning. Det första svenska statsrådet att besöka Indonesien
efter parlamentsvalet 1999 var dåvarande biståndsminister Maj-Inger Klingvall,
som år 2000 gjorde en resa till både Indonesien och Östtimor. Talman Birgitta
Dahl besökte Indonesien i januari 2002 och i april samma år besökte Susilo
Bambang Yudhoyono, då samordningsminister för säkerhetspolitiska frågor och
numera landets president, Sverige.
I maj 2007 besökte dåvarande handelsminister Sten Tolgfors Indonesien, och
hade bilaterala möten med handelsminister Mari Elka Pangestu, finansminister
Sri Mulyani Indrawati, och kommunikationsminister Mohammad Nuh.
Miljöminister Andreas Carlgren besökte Jakarta i oktober 2007 för ett informellt
ministermöte inför klimatkonferensen på Bali. Carlgren ledde därefter den
svenska delegationen till klimatkonferensen den 3-14 december 2007. I
anslutning till Balikonferensen hölls separata handels- och finansministermöten
där handelsminister Ewa Björling och statssekreteraren i finansdepartementet
Ingemar Hansson deltog. Björling hade då även ett bilateralt möte med
handelsminister Mari Elka Pangestu.
15(17)
I april 2008 besökte utrikesminister Carl Bildt Indonesien i det första officiella
svenska utrikesministerbesöket till Indonesien någonsin. Han träffade sin
motsvarighet Hassan Wirajuda i ett bilateralt möte liksom vid en informell
middag, och invigde den bilaterala dialogen om mänskliga rättigheter mellan
Sverige och Indonesien.
I november 2008 besökte den indonesiska informations- och
kommunikationsministern Mohammad Nuh Stockholm och träffade
infrastrukturminister Åsa Torstensson.
Utrikesminister Hassan Wirajuda besökte Stockholm den 3 april 2009 och
träffade då utrikesminister Carl Bildt, handelsminister Ewa Björling samt talman
Per Westerberg. Det var det första indonesiska utrikesministerbesöket i Sverige
sedan 1984.
Utrikesminister Carl Bildt besökte Indonesien för andra gången i november
2009 som del i EU-trojkan. Tillsammans med kollegor från EU-Kommissionen
och Rådssekretariatet hade han då möten med nye utrikesministern Marty
Natalegawa samt med President Yudhoyono.
I februari 2010 besökte den indonesiske informations- och kommunikationsministern Tifatul Sembiring Stockholm och träffade bl.a. infrastrukturminister
Åsa Torstensson.
I februari 2011 besökte handelsminister Ewa Björling Jakarta tillsammans med
Exportrådets (sedan 2013 Business Sweden) VD Ulf Berg och en större
företagsdelegation. Under besöket invigdes dåvarande Exportrådets kontor i
Jakarta. I april 2011 besökte socialminister Göran Hägglund Jakarta tillsammans
med en näringslivs- och hälsovårdsdelegation.
HMK Carl XVI Gustaf besökte Indonesien i månadsskiftet januari/februari
2012, och togs emot som officiell gäst av president Susilo Bambang Yudhoyono.
Syftet med resan var relaterat till de båda ledarnas stora scoutengagemang och
programmet bestod, förutom av scoutrelaterade evenemang, även av möten med
sultanen av Yogyakarta, guvernörerna i Jakarta respektive Centrala Java samt av
diverse främjandeevenemang.
I oktober 2012 besökte statssekreteraren på Landsbygdsdepartementet, Magnus
Kindbom, Indonesien i spetsen för en delegation av företag, universitet och
myndigheter med fokus på skogsfrågor.
Den 13-15 november 2012 besökte statsminister Fredrik Reinfeldt och
handelsminister Ewa Björling Jakarta tillsammans med en företagsdelegation.
Statsministern träffade presidenten, Jakartas borgmästare och genomförde
bilaterala möten med fokus på handel, men även på områdena MR, klimat,
innovation och regional säkerhet.
16(17)
Biståndsminister Gunilla Carlsson besökte Bali i mars 2012 för att delta i FN:s
högnivå-panel om Milleniemålen, post 2015, där bland annat president
Yudhoyono och Liberias president Ellen Johnson Sirleaf deltog. Efter Bali reste
biståndsministern vidare till Yogyakarta där bl. a. universitetet Gadjah Mada
besöktes.
Den 27-29 maj 2013 besökte president Susilo Bambang Yudhoyono Sverige och
träffade statsminister Fredrik Reinfeldt, HMK Carl XVI Gustaf, talman Per
Westerberg samt flera högt uppsatta svenska affärspersoner. Under besöket
signerades ett flertal överenskommelser i den offentliga och privata sektorn
inom hållbar statsutveckling, hälsa, forskning och innovation, skogsbruk, lifescience och miljö.
Det parlamentariska utbytet har också tagit fart. Ledamöter från utrikesutskottet
besökte Jakarta och Aceh i september 2008. Ordförande i det indonesiska
parlamentets utskott för utrikes-, försvars och IT-frågor Kemal A. Stamboel
(PKS) besökte tillsammans med utskottskollegan Irwan Priyatno Stockholm i
februari 2010. Möten ägde då rum med dels talman Per Westerberg samt
ordförande i utrikesutskottet Göran Lennmarker. I slutet av februari 2010
besökte två svenska riksdagsledamöter från miljöutskottet Indonesien. I oktober
samma år besökte en delegation ledd av vice ordföranden i det indonesiska
parlamentet MPR Lukman Hakim Saiffudin Sverige, och i samband med detta
framfördes inbjudan till talmannen att besöka Indonesien. I samband med den
bilaterala dialogen om mänskliga rättigheter i november 2010 besökte
riksdagsledamoten Ulrika Karlsson Jakarta som en del av den svenska
delegationen.
Riksdagens talman Per Westerberg besökte tillsammans med en delegation
bestående av riksdagspartiernas gruppledare Jakarta i månadsskiftet maj/juni
2011 och den indonesiske talmannen Taufiq Kiemas erbjöds ett svarsbesök.
Flera indonesiska parlamentarikerdelegationer besökte Sverige i november och
december 2011, däribland för att studera svensk hantering av sociala konflikter.
Andra parlamentariska delegationer studerade svensk lagstiftning vad gäller
kooperativa företag respektive statsfinansiella frågor.
Utöver de svenska delegationerna besökte även en delegation från KADIN, den
indonesiska industri- och handelskammaren, ledd av ordförande Suryo Sulisto,
Lund och Stockholm under hösten 2012.
Den 21-24 oktober 2013 besökte miljödepartementets statssekreterare Anders
Flanking Indonesien tillsammans med Mats Denninger, regeringens särskilde
samordnare för främjande av miljöteknikexport, miljöambassadör Annika
Markovic samt en delegation bestående av 35 representanter från myndigheter
och företag inom miljö och miljöteknik.
Kabinettssekreterare Frank Belfrage besökte Indonesien 20-21 november 2014.
17(17)
Sveriges ambassad i Jakarta
Nuvarande ambassadör Ewa Polano tillträdde i september 2009. Vidare består
ambassadens utsända personal av ett ambassadråd och tre andre
ambassadsekreterare. Ambassaden har 12 lokalanställda.
Sveriges ambassad i Jakarta ansvarar även för Östtimor och ASEAN, som har
sitt huvudsäte i Jakarta.
Business Sweden öppnade i februari 2011 kontor i Indonesien, som invigdes i
samband med handelsminister Björlings besök i februari 2011. Erik Milfors är
handelssekreterare för Business Sweden i Indonesien.
Praktikanter kan om arbetssituationen tillåter beredas tillfälle att arbeta på
ambassaden enligt av UD fastställda riktlinjer.
