Sid. 1(7)
2013-11-14
Jakarta
UD-ASO
Indonesiens ekonomi i oktober 2013: kris eller korrektion?
Uppdaterad 2013-11-14
Sammanfattning
Indonesiens ekonomi växer fortfarande, men tillväxten har under de
senaste månaderna bromsat in. Den demografiska bonusen – över halva
befolkningen är under 30 år – och en växande, konsumerande medelklass
skapar stark tillförsikt inför framtiden. För att potentialen ska kunna
utnyttjas behöver reformtakten ökas avsevärt – i synnerhet avseende
infrastruktur, utbildning och välfärdssystemen.
Ekonomin har på senare tid hämmats av både externa och interna faktorer,
och tillväxten låg det senaste kvartalet under sex procent för första gången
sedan 2010. Tillväxten förutspås av Världsbanken 2013 falla till 5,6 % år
2013 och valåret 2014 till 5,3 %.
Viktiga faktorer är USA:s agerande avseende quantitative easing, minskad
kinesisk efterfrågan, dyra bränslesubventioner, det stora betalningsunderskottet och den låga produktiviteten i industrin i förhållande till de
allt högre lönerna.
Den fallande valutakursen oroar också – rupiahn har den sämsta
valutautvecklingen sedan årsskiftet av 23 utvecklingsländer.
Den nye finansministern Chatib Basri förefaller ha goda intentioner men
det återstår att se om han är lika politiskt stark som företrädaren.
Handels- och investeringsklimatet hämmas fortsatt av många
handelshinder, och den protektionistiska retoriken kommer sannolikt att
skärpas under kampanjperioden fram till presidentvalet i juli 2014. De
utländska investeringarna och kapitalinflödet har under de senaste
månaderna reducerats snabbt, till följd av den rådande ekonomiska
osäkerheten och den snabbt deprecierande valutan.
Korruptionen är ett stort problem – flera politiker och beslutsfattare har
fällts men antikorruptionsmyndigheten KPK har alltför små resurser för
att kunna åtgärda problemen på bred front.
Fortsätter den rådande låt-gå-politiken – vilket är sannolikt med tanke på
kommande val - så kan problemen ta onödigt stora proportioner, även om
den starka inhemska efterfrågan fortsatt kommer att hålla tillväxtsiffrorna
uppe.
2(7)
Potentialen: tillväxt trots, snarare än tack vare, statens åtgärder
Från att ha varit på randen till politiskt och ekonomiskt sammanbrott under
Asienkrisen 1997/98 har Sydostasiens största land (40 procent av ASEAN:s
BNP) blivit en attraktiv destination för utländska investerare. Indonesiens
ekonomi har stadigt vuxit med 5-6 % de senaste sex åren, samtidigt som
medelklassen växer i miljontal varje år. Trots att ungefär hälften av landets
240 miljoner invånare lever på under US$ 2 om dagen har den inhemska
konsumtionen (55 procent av BNP) blivit så stark att stora internationella
företag "inte har råd" att avstå från att investera här. H&M öppnade i helgen
sin första butik i landet och IKEA avser göra det i juli 2014.
Prognosmakare och konsultfirmor har under de senaste åren överträffat
varandra i sina prognoser för landet, och fokus har oftast legat på potentialen
snarare än de utmaningar som måste hanteras för att den ska uppnås.
Konsultföretaget McKinsey förutspådde i september 2012 att Indonesien
kommer att gå om Tyskland och Storbritannien och bli världens sjunde
största ekonomi till 2030 (från dagens 16:e placering). Ratinginstitutet
Moody´s uppgraderade januari 2012 Indonesien till investment grade, medan
Fitch avvaktat med detta beslut. År 2012 attraherade Indonesien mer
utländska investeringar i förhållande till inhemsk BNP än Indien, Kina och
Brasilien.
Den långsiktiga ekonomiska potentialen har på senare tid hämmats av
kortsiktig osäkerhet. Vissa likheter med de orostecken som föregick den
finansiella krisen från 97/98 kan observeras, vilket skapar oro för att nya
allvarliga kriser kan vara på ingång. Den stora frågan är om Indonesien är på
väg in i en ny kris eller om den inbromsning som pågått under det senaste
halvåret bara är en tillfällig fluktuation/korrigering. Världsbanken menar i sin
senaste kvartalsrapport att kursfallet och det ökande underskottet i betalningsbalansen hämmar utsikterna. DBS Bank och Bank of America menar att
Indonesien i dagsläget upplever sårbarhet liknande den för två decennier
sedan, medan IMF menar att Indonesien har en mycket starkare grund att stå
på än vad de hade då; bland annat att den statliga skuldsättningsgraden är 24
procent vilket är mycket lägre nu än vad den var 97/98. Andra Sydostasiatiska
länder som Malaysia, Thailand och Filipinerna har en skuldsättningsgrad på
mellan 30 och 60 procent. IMF menar även att ländernas rörliga valutor ger
dem marginaler som de inte hade förra gången, vilket försvårar att en ny kris
får fotfäste.
Kortsiktiga (?) svårigheter
Indonesien eftersträvar att bli ett utvecklat land redan år 2025, men att döma
av de senaste månadernas ekonomiska siffror kommer det att ta längre tid än
så. Indonesien uppvisade under andra kvartalet det största underskottet i
bytesbalansen på 27 år med 9,8 miljarder US$, vilket motsvarar 4,4 procent av
3(7)
BNP. Den totala exporten sjönk med 6 procent januari till juni, ett underskott
med 3,31 miljarder US$, vilket är mer än dubbelt så stort som det redan då
historiskt höga underskottet från 2012 under samma period. Den ekonomiska
tillväxten ser även ut att mattas av, då tillväxten har minskat fyra kvartal i rad
och nu ligger på 5,8 procent. Senaste gången den ekonomiska tillväxten var
under 6 procents-gränsen var 2010. Inflationen har stigit från en relativt
konstant period av 5 procent till närmare 9 procent i år, vilket är den högsta
nivån sedan januari 2009.
Upprinnelsen till dessa mörka siffror kan ses som en kombination av interna
och externa faktorer:
Externa faktorer – exportmarknader och quantitative easing
En del av den senare tidens osäkerhet kan tillskrivas den globala ekonomin.
Indonesiens största exportmarknad – Kina – har sett sin ekonomiska tillväxt
mattas av, vilket reducerar efterfrågan på Indonesiska exportvaror. En svagare
inhemsk valuta brukar i regel stärka exporten, men denna effekt hämmas av
att efterfrågan på Indonesiens två största exportprodukter – palmolja och kol
– har avtagit.
Ovetskapen om hur den amerikanska centralbanken fortsatt ska agera med sin
quantative easing (QE) bidrar till osäkerheten. Stödköpen av statsobligationer
har stor inverkan på Asiens valutor i allmänhet då de ökade monetära
tillgångarna investeras i Asien mot en högre avkastning än den inhemska. Om
den höga monetära likviditeten avtar riskerar kapitalet flöda tillbaka till USA
och därmed stärka dollarn mot övriga valutor. Av de 23 utvecklingsländer
som Bloomberg följer är rupiahn den sämst presterande sedan årsskiftet, samt
sämst av alla större valutor sedan i maj. Jämfört med krisen 97/98 då valutan
gick från 2 000 rupiah per US dollar till 18 000 rupiah per dollar, är dagens
depreciering på 13 procent mot US dollarn under andra kvartalet ändå relativt
blygsam. Samtidigt har Indonesiens utländska valutareserver fallit till den
lägsta nivån på tre år.
De senaste fyra åren har utvecklingsekonomier upplevt stark tillväxt, till del
driven av monetära lättnader (QE) i utvecklade ekonomier. Denna åtgärd har
inneburit ett snabbare kapitalinflöde, högre varupriser och högre räntor, enligt
IMF. Däremot menar IMF att situationen har förändrats på senare tid och
utvecklingsekonomierna bör anpassa sig till de nya omständigheterna – lägre
ekonomisk tillväxt, fallande aktiepriser, lägre valutakurser och högre räntor.
De nya omständigheterna verkar gälla Indonesien i synnerhet. Den
ekonomiska kris som tog sitt ursprung i USA 2008 drabbade aldrig
Indonesien på allvar – tillväxten gick aldrig under fyra procent. Istället
allokerades oproportionerligt mycket kapital i Indonesien. När krisen nu ser ut
att avta försämras Indonesiens relativa fördel, då man inte längre är
den ”minst dåliga” investeringsdestinationen.
4(7)
Interna faktorer – good economy, bad politics
En stor del av förklaringen till den senaste tidens ekonomiska inbromsning
återfinns också bland de interna faktorerna – eller den kombination som flera
iakttagare kallar för ”good economy, bad politics”. Ofta påpekar man att den
goda tillväxten senare år skett ”trots” istället för ”tack vare” statens åtgärder.
De problem som behöver adresseras är bl.a. infrastrukturen, utbildningen,
välfärden, kontroversen kring minimilönerna, bränslesubventionerna och
protektionismen. Indonesien är även ett ojämlikt land med omfattande
fattigdom och avsevärda inkomstklyftor, vilka är långsiktiga strukturella
problem som behöver lösas på lång sikt.
Subventionerna på bränsle har varit en knäckfråga för regeringen under en
längre tid, och flera försök att minska dem har misslyckats. På senare år har
20-25 procent av statsbudgeten gått till att bekosta dessa subventioner. Ökade
energi- och oljepriser ökar priset på basvaror, vilket innebär svårigheter för
den stora gruppen fattiga i landet (120 miljoner människor). I juni 2013
lyckades regeringen till slut enas om en sänkning, vilket medförde att
bensinpriserna höjdes med 44 procent över en natt. Valutakursfallet och de
höga kostnaderna för import av olja – Indonesien är sedan 2004
nettoimportör – har reducerat budgetbesparingen av detta beslut. Även
inflationen ökade under juli och augusti som ett resultat av prishöjningen.
Trots sänkningen väntas subventionerna ändå, som de senaste åren, överstiga
de 15 procent av statsbudgeten (US$ 20 mdr) som är budgeterat för. De
senaste åren har den oväntat stora förbrukningen och den omfattande
svarthandeln med subventionerad bensin gjort att regeringen tvingats tillskjuta
ytterligare medel för att kunna subventionera bränslet ända till årets slut.
Regeringen har meddelat att de återigen tänker reducera subventionerna för
2014.
Lönerna i Indonesien har ökat mer än i övriga sydostasiatiska länder (SO)
under senare år. Minimilönerna steg med 30 procent mellan 2010 – 2012 i
Indonesien, den högsta ökningen i ASEAN (näst högst hade Thailand med
14,2 procent). År 2013 steg de genomsnittliga minimilönerna i Indonesien
med ytterligare 18,3 procent, ledda av Jakarta med en ökning på 44 procent.
Produktiviteten i Indonesien har inte kunnat matcha dessa löneökningar utan
har endast ökat ungefär med 4,5 procent årligen. Då vinstmarginalerna
minskat har företag har börjat se sig om, både inom och utom landet, för att
eventuellt omlokalisera sin produktion. Detta har även lett till en del
uppsägningar av arbetare.
Flera demonstrationer har ägt rum i Jakarta under det senaste året i syfte att
ytterligare öka minimilönerna. Senast begärdes en löneökning med 68 procent
för 2014 i Jakarta. Ytterligare ökningar skulle dock innebära fler uppsägningar
samt lägre utländska investeringar. Osäkra och nyckfulla löneökningar
tenderar dessutom att öka inflationens volatilitet, vilket är avskräckande för
potentiella investerare. Efter motstånd från den starka arbetsgivarorganisationen APINDO fastslog president Yudhoyono att lönerna i
5(7)
genomsnitt borde öka med fem procent årligen för arbetskraftsintensiva
arbeten samt med tio procent för övriga yrken, inflationsjusterat. I
sammanhanget bör man ha i åtanke att runt 55 procent av arbetskraften
arbetar i den informella sektorn – och exkluderas därför av lönekontrakt.
Dessutom är 20 procent av den formella sektorns anställda utan skriftligt
kontrakt.
Protektionismen kommer att fortsätta att hämma investerings- och
handelsströmmarna under det kommande året. Enligt WTO är Indonesien det
land som introducerat flest nya handelshinder de senaste åren. Det som
drabbat den svensk-indonesiska handeln mest är exportförbudet avseende 65
olika mineraltyper i form av råvara, och inneburit att svensk export till gruvoch palmoljeindustrin bromsat in rejält. Ännu är kostnaderna för förädling
inom landet så höga att köparna i stället vänt sig till andra länder. För att
återvända till en positiv handelsbalans har en rad andra importbegränsningar
införts, bl.a. avseende nötkött (de enda tillåtna exportörerna är Australien och
Nya Zeeland och USA driver en tvist mot Indonesien för att kunna återuppta
sin export) och andra livsmedelsprodukter. Emellanåt leder
importbegränsningarna till så höga prishöjningar att man tvingas öka kvoterna
tillfälligt, men krävs andra åtgärder än bara kvoter för att öka den inhemska
produktionen av dessa varor. Handelsminister Gita Wirjawan har hittills inte
visat sig vara någon större frihandelsvän, och hans ambitioner att ställa upp i
presidentvalet nästa år lär inte ändra på det. Han figerar f.n. på affischer runt
om i landet i en ”buy Indonesian”-kampanj.
Regeringens åtgärder och framtidsutsikterna
Trots att Indonesien är relativt oberoende av exportinkomster – exporten
motsvarade 2012 24,3 procent av BNP, jämfört med 49% för Sverige – är
handelsbalansen en viktig fråga för Indonesien. Under augusti lade regeringen
fram ett åtgärdspaket för att förbättra den offentliga budgeten, stabilisera den
finansiella sektorn samt stärka handelsbalansen. I paketet finns skatteförmåner
för exportfrämjande investeringar inom palmolja och metaller, samt för
arbetskraftsintensiva exportindustrier. För att minska importen avser staten
även höja lyxskatten på en rad ”icke-nödvändiga” lyxprodukter från 75 till 125
- 150 procent. Den indonesiska centralbanken har successivt höjt räntan till
nuvarande 7,25 procent i ett försök att stävja valutakursfallet.
Investerare framhäver att strukturåtgärder är nödvändiga, och att regeringens
åtgärdspaket var ”too little too late”. Under ”de goda åren” sköts reformerna på
framtiden, och dåliga och drakoniska åtgärder präglade de politiska
åtgärderna. Stramas inte den monetära politiken åt riskerar den utländska
valutareserven erodera till en punkt nås där rupiahn kommer depreciera
kraftigt. Högre räntor skulle gynna betalningsbalansen men samtidigt innebära
en stagnerande tillväxt.
6(7)
Nu när ekonomin börjat stagnera, parallellt med upptakten inför
presidentvalet nästa år i juli, är aptiten för omfattande reformer begränsad.
President Yudhoyono har under flera år lämnat den ekonomiska politiken till
sina finansministrar, men verkar nu vilja visa framfötterna genom detta
försiktiga åtgärdspaket. Han har pga sin svaga ställning i regeringskoalitionen
tvingats avskeda två ytterst kompetenta finansministrar bara under
innevarande mandatperiod - Sri Mulyani Indrawati blev managing director i
Världsbanken 2010, medan Agus Martowardojo blev centralbankschef i april i
år - men det är lovande att även nuvarande finansministern M. Chatib Basri,
f.d. ordförande i investeringsmyndigheten BKPM och som så många andra
indonesier utbildad vid ANU i Canberra, är en erkänt kunnig och modern
ekonom.
Valet till guvernörsposten i Jakarta 2012, som resulterade i en övertygade vinst
för den relativt oetablerade Joko Widodo – ”Jokowi” – skakade om det
indonesiska politiska etablissemanget. Jokowi är en ny typ av politisk ledare,
utan kopplingar till vare sig Suhartos maktapparat eller militären, och hans
vinst över den mer etablerade sittande guvernören Fauzi Bowo (numera
ambassadör i Berlin) skedde tack vare en stark kampanj via sociala medier och
jordnära kommunikation med de mindre bemedlade medborgarna. En
motsvarande utveckling kan mycket väl komma att ruska om den nationella
politiken inför parlaments- och presidentvalen 2014. Jokowi har fokuserat på
att förbättra villkoren för arbetarklassen, och har gått med på en höjning av
minimilönen i Jakarta stad med 44 procent. Den växande medelklassens krav
på ekonomiska reformer kan då snabbt leda till konflikt med den fortfarande
omfattande och fattiga arbetarklassens krav på minskade inkomstklyftor, där
den senare mycket väl kan komma att gå segrande. Jokowi har ännu inte
deklarerat någon avsikt att kandidera i presidentvalet men leder trots det
överlägset i opinionsmätningarna.
Presidenten är nu i slutet av sin andra mandatperiod och kan inte bli omvald
nästa år. Detta skulle kunna minska rädslan inför de svårsålda beslut som
behövs för ekonomisk tillväxt på lång sikt. De nödvändigaste reformerna
skulle vara en massiv satsning på den eftersatta infrastrukturen, avlägsnandet
av de kostsamma bränslesubventionerna, samt uppgradering av utbildningsoch sjukvårdssystemen. I dagsläget syns dock inga större reformplaner till,
och alltmer energi kommer istället att gå till positionering och kampanjarbetet
inför parlaments- och presidentvalen. Vad som händer därefter är svårt att
förutspå, men det står klart att många indonesier önskar ett mer
handlingskraftigt styre. Missnöjet med bristande reformer och alltför
blygsamma lönehöjningar för låginkomsttagarna växer, och demonstrationer
om detta genomförs så gott som dagligen i Jakarta, bl.a. framför ambassader.
En sådan situation kan i Indonesien lätt blossa upp till riktiga oroligheter – på
ett sätt som för utomstående framstår som oväntat – och fram emot valet
kommer temperaturen att höjas avsevärt.
POLANO
7(7)
Kopia:
UD-IH
UD-FIM
UD-UrH
UD-MK
UD
Näringsdepartementet (Badman, Norin, Engström, Brändström)
Finansdepartementet (IA, Ackum)
Miljödepartementet (Clark)
IMT (Denninger, Hagman)
SB (Madunic, Hagman, Atarodi)
Socialdepartementet (Jacobson, Liljelund)
Sida (Wachtmeister, Håstad)
SIWI (Veem)
Business Sweden (Fexe, Berglund, Milfors, Levin)
EKN (Fredriksson, With)
SEK (Engelberth, Anund)
ADB (Wedekull)
Representationer: Bryssel, Genève
Ambassader: Bangkok, Singapore, Canberra, Hanoi, Peking, Tokyo, New
Delhi, Seoul, Washington, Phnom Penh, Dhaka
Swecare (Helling)
