Telemeddelande (A)
Mnr JAKA/20110329-1
2011-03-29
Jakarta
Sofia Lundin/Johannes Andreasson
UD-ASO Dnr 13
Hälsa och sjukvård i Indonesien
Sammanfattning:
Indonesiens hälsostatus har överlag förbättrats de senaste 30
åren
Fortfarande problem med MDGs 4 och 5; spädbarns- och
mödradödlighet, samt undernäring hos barn.
Infektionssjukdomar har länge varit ett problem medan
livsstilsjukdomar är ett växande problem
Utmaningar för sjukhussystemet: brist på specialistläkare och
långsam beslutsgång
Ambitiös hälsovårdsplan för 2009-2014
Hälsoläget i Indonesien
Indonesiens hälsostatus har förbättras markant de senaste 30 åren. 1980 var
medellivslängden 52 år, att jämföra med en medellivslängd på 70 år 2008.
Under samma period har spädbarnsdödligheten minskat från 100 barn till
under 30 per 1000 spädbarn och födelsetalet per kvinna har minskat från 4,7
barn till drygt 2. Nedan följer några nyckeltal kring hälsa i Indonesien:
Medellivslängd: 71,33 år
Kvinnor: 74 år
Män: 68,8 år (2011 est.)
Fertilitet: 2,25 barn per kvinna (2011 est.)
Utbredning av HIV/AIDS: 0,2% (2009 est.)
Sid. 1(5)
2(5)
Trots den positiva utvecklingen kvarstår ett antal problem. Tre
hälsoindikatorer är särskilt oroväckande. Dessa är hög spädbarnsdödlighet,
hög mödradödlighet samt undernäring hos barn. Ungefär en fjärdedel av
barnen led av undernäring 2008, och denna siffra har ökat sedan 2000.
Statistiken för mödradödlighet varierar från 228 till 420 per 100 000 födslar.
Oavsett var i spannet realiteten ligger så är mödradödligheten i landet hög
jämfört med andra länder i regionen. Nedan är en tabell över hur utvecklingen
ser ut för två av dessa hälsoindikatorer.
STATUS OF PROGRESS
TOWARD MDGS5
Indicator
1990
Target
2007 (2015)
Status
Likely to be
Under-five mortality rate per 1,000
97
40
32 achieved
Likely to be
Infant mortality rate per 1,000
57
32
19 achieved
Needs
Maternal mortality rate per 100,000
390
307
110 improvement
Källa: Target MDGs Project (a joint initiative of BAPPENAS and UNDP),
December 2007.
Infektionssjukdomar är ett stort problem i Indonesien. Nästan 250 personer
avlider i tuberkulos varje dag och en halv miljon nya fall rapporteras varje år.
Därtill kommer årliga storskaliga utbrott av denguefeber. Fågelinfluensa
förekommer och 2008 ledde 81% av fallen till döden. Åtgärder har vidtagits
för att hindra spridning av fågelinfluensen och för att öka beredskapen för
pandemier.
2006 levde uppskattningsvis 293 200 indoneser med HIV/AIDS.
På senare år har livsstilssjukdomar blivit ett allt större problem i landet. Bland
annat cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och sjukdomar relaterade till
rökning är stora utmaningar för den indonesiska regeringen. Därtill kommer
också skador på grund av undermålig trafiksäkerhet. Bristen på specialister
och specialiserade sjukhus försvårar hanteringen av den ökande bördan.
Mental hälsa har också försummats trots en uppskattad förlust på 12,3%
produktiva dagar på grund av mental ohälsa och neurologiska åkommor.
Ljus i tunneln
3(5)
Trots en del dystra utsikter finns det ljusning. Med ”The National Medium
Term Development Plan (RPJMN) 2010 –2014” har staten gjort ett antal
ambitiösa åtaganden. Målen för programmet är:
Ökad medellivslängd till 72 år 2014
Minska spädbarnsdödligheten från 34 per 1000 födslar 2008 till 24
år 2014.
Minska mödradödligheten per 100 000 födslar från 228 2008 till 118
år 2014.
Minska undernäringen hos barn från 18% 2008 till mindre än 15%
år 2014.
Flera åtgärder ska vidtas för att uppnå målen, bland annat ska 75% av
befolkningen ges tillgång till rent vatten till 2014. 90% av barnen ska
vaccineras, fler sjukhus med internationell ackreditering ska finnas tillgängliga
och alla indonesiska familjer ska ha sjukvårdsförsäkring 2014.
Indonesiens sjukvårdssystem
Indonesiens Ministry of Health (MoH) har det övergripande ansvaret för
sjukvården och administrerar och driver ett antal sjukhus, både på primär- och
specialiserad nivå. MoH rekryterar och allokerar läkare och annan
nyckelpersonal inom den offentliga hälsosektorn samt driver de vertikala
programmen för kontroll av infektionssjukdomar såsom HIV/AIDS, malaria
och tuberkulos.
1999:s lag om decentralisering förändrade strukturen på sjukvårdssystemet.
Större ansvar för sjukvård ligger nu på lokal nivå. Trots decentralisering är
MoH ansvarigt för allokering av nyckelpersonal i regionerna. Enligt bl a
WHO och Världsbanken har decentraliseringen emellertid inte resulterat i
effektivare beslutsfattande och utförande, utan snarare i förvirring och
oklarheter kring var ansvaret ligger och var finansieringen kommer ifrån och
hur.
I Indonesien är finansiering av den offentliga sjukvården administrerad
centralt av MoH. Finansministeriet överför medel till MoH grundat på
budgetpropositioner som istället för att baseras på efterfrågan och behov
baseras på tidigare års budget. 5% av statens budget och 2% av landets BNP
går till hälsosektorn. Jämfört med andra länder i regionen och andra länder i
samma inkomstklass spenderar Indonesien relativt lite på hälsosektorn.
4(5)
Positivt är emellertid att det är relativt hög avkastning på de pengar som
faktiskt spenderas vilket avspeglas i den positiva utvecklingen.
Medan MoH ansvarar för den offentliga sjukvårdssektorn är också den privata
sektorn, olika sjukförsäkringsprogram samt lokal förvaltning viktiga
finansiärer, och i vissa fall ombesörjare, av sjukvårdstjänster.
Den privata sjukvårdssektorn tillhandahåller vård för 40% av de vårdsökande,
men utan betydande offentlig översyn av kvaliteten på sjukvården trots lagar
som förordar detta, enligt Världsbanken. Härutöver finns också statsägda
företags sjukhus, som kan sägas utgöra ett mellanting mellan offentligt och
privat. Samtliga sjukhus, privata som offentliga, är ålagda att erbjuda omkring
20 % av sin vård åt fattiga.
Den fysiska tillgången till sjukvård anses vara tillräcklig i Indonesien, trots
stora utmaningar med avstånd och kommunikationer (landet är bredare än
kontinental-USA och består av fler än 15 000 öar). Med fler än 8000
vårdcentraler (1 per 23 000 invånare) samt 1250 offentliga och privata sjukhus
är tillgången tillräcklig i de flesta områden utom de mest avlägsna. Dock anses
antalet läkare samt distributionen av dessa vara bristfällig och det finns ytterst
få specialister i landet. Bristen på specialistvård gör att höginkomsttagare
söker vård i utlandet, inte minst i Singapore och Malaysia. Tillgången till
sjuksköterskor och barnmorskor anses vara god och fördelningen av dessa är
jämnare. Både vad gäller sjuksköterskor/barnmorskor och infrastruktur är det
i regel inte i kvantiteten utan i kvaliteten bristerna finns. Tillgången på väl
fungerande och högkvalitativ utrustning är dålig och vårdpersonalens
utbildning är ofta otillräcklig eller av låg kvalitet.
Sjukförsäkringssystemet
2004 åtog sig den indonesiska regeringen att förse hela populationen med
sjukförsäkring genom en obligatorisk allmän sjukförsäkring. Cirka 25% av den
statliga sjukvårdsbudgeten går till detta s.k. Jamkesmas, programmet för
sjukvårdsförsäkring för fattiga, som täcker drygt 76 miljoner invånare (av
landets ca 240 miljoner). Fortfarande saknar dock nästan halva befolkningen
försäkring. Höginkomsttagare i Indonesien föredrar i stor utsträckning att
betala direkt ur fickan istället för att försäkra sig.
Världsbanken redogör i en studie för ett antal brister och risker med det
nuvarande systemet. Eftersom en fullständig implementering av
sjukförsäkringssystemet inte är genomförd kan problem i det nuvarande
5(5)
systemet såsom ineffektivitet och ojämlikhet komma att förstärkas och
innebära ökade kostnader. Ett annat problem är bristen på uppdaterad och
korrekt information vilket försvårar beslutsfattande. Överlag utgör
korruptionen, som i hög grad genomsyrar det indonesiska samhället, en
negativ faktor inte minst inom hälsovårdssektorn.
ANDREASSON
CC:
Helling, Maria
Ekeroos, Hannah
Ekholm, Anders
Hägglund, Göran
Silfverstolpe, Caroline
Registrator, S
EKN
Stockholm
E-mail: [email protected]
Norin, Johan
Hagman, Hans-Christian
Kuala Lumpur, Ambassaden
Singapore, Ambassaden
Hanoi, Ambassaden
Bangkok, Ambassaden
Canberra, Ambassaden
Polano, Ewa
Siwertz, Annika
Rodhe, Charlotta
Lundin, Sofia
