Kritiskt tänkande i klassrummet

advertisement
Kritiskt tänkande i klassrummet
En studie av didaktiska val och manifesterat kritiskt
tänkande i samhällskunskaps- och filosofiundervisning
Simon Hjort
Linköpings universitet
Institutionen för beteendevetenskap och lärande
Linköping 2014
Linköping Studies in Pedagogic Practices No 23
Licentiatavhandling
Pedagogiskt arbete (Pedagogic Practices) är ett tvärvetenskapligt fält, inom
det utbildningsvetenskapliga området, som integrerar olika discipliner för att
ge ett nytt perspektiv på olika aspekter av pedagogers arbete och
institutioners roll i samhället, i första hand skola och undervisning. Fältet är
knutet till lärarutbildningens och skolans verksamhet.
Forskarskolan Pedagogiskt arbete är ett led i ett långsiktigt arbete vid
Linköpings universitet med att bygga upp en ny forskningsorganisation och
samtidigt förändra och forskningsanknyta lärarutbildningarna. Det som vi
idag ser som Pedagogiskt arbete och den forskningsverksamhet som det
förknippas med, initierades 1995 inom den dåvarande filosofiska fakulteten,
och syftade bland annat till att stärka verksamheten inom lärarutbildningen.
Forskningen och forskarutbildningen inom det utbildningsvetenskapliga
området kännetecknas av koncentration på samhällsrelevanta forskningsprogram som kräver samarbete över ämnes- och fakultetsgränser.
www.ibl.liu.se/forskarutbildning/forskarmiljon-pedagogiskt-arbete-ilinkoping/presentation
Distribueras av:
Institutionen för beteendevetenskap och lärande
Linköpings universitet
581 83 Linköping
Simon Hjort
Kritiskt tänkande i klassrummet
En studie av didaktiska val och manifesterat kritiskt tänkande i
samhällskunskaps- och filosofiundervisning
Upplaga 1:1
ISBN 978-91-7519-166-9
ISSN 1653-0101
© Simon Hjort
Institutionen för beteendevetenskap och lärande, 2014
Tryckeri: LiU-Tryck, Linköpings universitet
Till Lina
Förord
Denna licentiatavhandling handlar om undervisning och kritiskt
tänkande. Den förenar intressen som legat mig varmt om hjärtat under
många års tid. Redan som student i Lund läste jag fascinerat min första
bok om kritiskt tänkande, utan en aning om att jag en dag själv skulle
skriva om detta ämne. Sedan dess har jag i min roll som gymnasielärare många gånger stått inför utmaningen att i undervisningen
stimulera elever till kritisk reflektion. Ett mer angeläget, spännande
och passande ämnesområde att beforska hade varit svårt för mig att
finna.
Avhandlingen är ett resultat av en gemensam satsning mellan
Linköpings kommun och Linköpings universitet på kommunlicentiander. Under de senaste fyra åren har jag fått möjlighet att förena
forskning på halvtid med undervisning i skolan. Jag är mycket tacksam
mot en rad personer som på olika vis bidragit till att denna avhandling
nu är färdigskriven.
Ett första särskilt tack vill jag rikta till min handledare professor
Glenn Hultman som redan från första stund visat stor tillit samtidigt
som han stöttat med kunskap och engagemang. Tack för alla våra
intressanta samtal och för att du öppnat mina ögon för ”det som sker i
det som synes ske”. Min biträdande handledare Monica Sandlund ska
också ha ett mycket stort tack för sin klokskap och den värdefulla
återkoppling som jag fått under hela processens gång.
Under de här åren har jag haft förmånen att få vara en del av
forskarskolan Pedagogiskt arbete. Jag vill tacka professor Bengt-Göran
Martinsson samt de andra doktorander som ingått i denna gemenskap
för deras synpunkter på mitt arbete, från de första stapplande stegen till
färdig avhandling. Ett särskilt tack vill jag rikta till Sofia Boo som varit
min rumskamrat och närmaste följeslagare på den här resan.
Seminarier har haft en viktig funktion under arbetet med avhandlingen. Jag vill i detta sammanhang tacka Håkan Löfgren som var
granskare på mitt slutseminarium. De insiktsfulla synpunkter som
framlades i samband med detta tillfälle bidrog till att utveckla och
förfina slutprodukten.
Det finns också personer utanför universitetsmiljön som varit betydelsefulla för mig under de här åren. Jag vill tacka Elisabeth Stärner,
verksam som utvecklingsstrateg inom Linköpings kommun, för det
intresse hon visat för mitt arbete. På Folkungaskolan där jag arbetat
som lärare dessa år spelade stödet från dåvarande enhetschef Ulf
Lindberg en viktig roll för möjligheten att på ett fruktbart vis förena
undervisning och forskarstudier.
De båda lärarna och eleverna som deltar i studien ska ha ett speciellt
tack. Medverkan har ställt krav på lärarna i termer av tid, ansträngning
och öppenhet. Er generositet och ert engagemang möjliggjorde denna
avhandling.
Slutligen vill jag tacka min familj. Boken tillägnas min hustru Lina
Hjort. Du har tagit hand om Emil och Astrid när jag alltför ofta isolerat
mig på kammaren för att skriva, du har läst mina texter och vi har
tillsammans diskuterat mitt arbete. Tack för ditt stöd, din kärlek och
din visdom.
Linköping, november 2014
Simon Hjort
Innehåll
1. INLEDNING ................................................................................ 9
UTGÅNGSPUNKTER ...................................................................... 10
SYFTE OCH FORSKNINGSFRÅGOR .................................................. 12
DISPOSITION ................................................................................. 13
2. DIDAKTIK OCH KRITISKT TÄNKANDE ......................... 14
INTRODUKTION TILL KRITISKT TÄNKANDE ................................... 14
FÄRDIGHETER I KRITISKT TÄNKANDE ........................................... 15
KUNSKAP OCH ATTITYD ............................................................... 17
DEN ANDRA VÅGEN ...................................................................... 19
UNDERVISNINGSSTRATEGIER ....................................................... 21
KLASSRUMSDISKUSSION .............................................................. 23
STÖDSTRUKTURER ....................................................................... 24
ANGRÄNSANDE SVENSK FORSKNING ............................................ 26
DEN DIDAKTISKA TRIANGELN ...................................................... 28
LÄRARES DIDAKTISKA VAL .......................................................... 31
SAMMANFATTNING ...................................................................... 32
3. METOD ...................................................................................... 34
EN ETNOGRAFISKT INSPIRERAD STUDIE ........................................ 34
LÄRARE, GRUPPER OCH ÄMNEN .................................................... 35
DATAPRODUKTION ....................................................................... 38
FORSKNINGSETIK ......................................................................... 41
ANALYSPROCESSEN ..................................................................... 42
REFLEXIVITET OCH FORSKARROLL ............................................... 44
4. DIDAKTISKA VAL.................................................................. 47
ARGUMENTATION OCH TOLKNING ................................................ 47
PERSPEKTIV OCH PROBLEMATISERING.......................................... 54
VAD LÄRARNA ANSER ATT ELEVERNA SKA KUNNA ...................... 62
5. MANIFESTERAT KRITISKT TÄNKANDE ........................ 66
KRITISK KLASSRUMSDISKUSSION ................................................. 66
SAMSPEL OCH ENGAGEMANG ....................................................... 74
BALANS MELLAN SJÄLVSTÄNDIGHET OCH STYRNING ................... 80
6. UTMANINGAR ........................................................................ 85
DELAKTIGHET OCH GRUPPDYNAMIK ............................................ 85
AVVÄGNING AV STÖD .................................................................. 91
DIDAKTISK KOMPLEXITET ............................................................ 98
7. DISKUSSION .......................................................................... 103
KRITISKT TÄNKANDE I KLASSRUMMET ....................................... 103
PRAKTISKT-DIDAKTISKA REFLEKTIONER .................................... 113
VIDARE FORSKNING ................................................................... 116
REFERENSER ............................................................................ 118
BILAGA ....................................................................................... 126
KAPITEL 1
Inledning
Ett centralt mål för undervisningen i svensk skola är att eleverna ska
ges möjlighet att utveckla sitt kritiska tänkande – från grundskolan upp
till gymnasiet. Nödvändigheten av att eleven kan granska och självständigt förhålla sig till både ämnesinnehåll och annan information
betonas genomgående i skolans styrdokument. I läroplanen för
gymnasieskolan kan exempelvis följande läsas om skolans uppdrag:
”Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.” (Skolverket,
2011a, s. 7).
I läroplanen knyts behovet av kritiskt tänkande till ett allt snabbare
informationsflöde i världen och till att eleverna ska närma sig ett
vetenskapligt sätt att tänka på. I vår digitaliserade tid kan kritiskt
tänkande betraktas som avgörande för att vi ska kunna förhålla oss till,
på ett meningsfullt vis använda oss av och utveckla kunskap utifrån all
den information som finns tillgänglig (Säljö et al, 2011). Kritiskt
tänkande brukar betecknas som en central högskoleförberedande
kompetens – men också som något som är betydelsefullt ur ett större
perspektiv för den enskildes personliga utveckling. Inom rekryteringsbranschen erbjuds idag tester av kritiskt tänkande som till exempel kan
användas vid anställningsförfaranden. Vid sidan av att vara betydelsefullt för personlig utveckling, utbildning och arbetsliv brukar kritiskt
tänkande dessutom knytas till försvarandet och fördjupandet av
demokratin (Brookfield, 2012). Det går således att konstatera att
kritiskt tänkande överlag – åtminstone på en diskursiv nivå – brukar
betraktas som något värdefullt och eftersträvansvärt.
Mot bakgrund av den konsensus som tycks finnas kring betydelsen
av kritiskt tänkande är det måhända förvånande att den svenska forskningen inom fältet är tämligen begränsad (Larsson, 2013). Hur kritiskt
tänkande kan förstås i det konkreta undervisningssammanhanget, på
klassrumsnivån ur ett didaktiskt perspektiv, är något som sällan belysts
9
Kapitel 1
med empiriska studier.1 Föreliggande studie är tänkt att ge ett bidrag i
detta avseende. Den handlar om undervisning och kritiskt tänkande i
praktiken, med fokus på vad som sker i undervisning på gymnasiet.
Studien är kvalitativ till sin karaktär. Två lärare och deras respektive
undervisningsgrupper – en som studerar samhällskunskap och en som
studerar filosofi – har följts under en serie lektioner utspridda över ett
par månaders tid. Eleverna läser ämnen där kritisk förmåga kan sägas
spela en central roll. I grunden finns det i studien ett didaktiskt intresse
för vad som sker i undervisningen och hur detta kan förstås.
Utgångspunkter
En central utgångspunkt för den här studien är förhållningssättet till
begreppet kritiskt tänkande. Begreppet är svårdefinierat och kan förstås
på olika vis samt ges snävare eller vidare innebörder (Brodin, 2007).
Forskningsfältet rymmer en mängd olika definitioner, men de flesta av
dessa delar synsättet att någon form av rationell granskning står i
centrum för det kritiska tänkandet. En minsta gemensam nämnare kan
därmed sägas vara att kritiskt tänkande äger rum då vi granskar idéer,
antaganden eller tillvägagångssätt, det må vara våra egna eller andras.
Kritiskt tänkande handlar då om att ifrågasätta, undersöka och fundera
över om skälen för att anse eller göra något är tillräckligt övertygande.
Hur kritiskt tänkande kan förstås behandlas utförligt i kapitel två.
Ansatsen i denna studie är explorativ och intresset är inriktat mot att
utforska kritiskt tänkande i relation till ett konkret undervisningssammanhang. Detta innebär att jag intresserat mig för vad lärarna vill
uppnå med sin undervisning när det kommer till kritiskt tänkande, hur
de väljer att göra i förhållande till detta, vad som händer i mötet med
eleverna samt om och på vilka vis eleverna ger uttryck för ett kritiskt
tänkande i klassrummet. Vad som studeras är med andra ord en
process som äger rum där lärarna på olika vis har för avsikt att
utveckla och påverka elevernas tänkande. Det är en process med
gråskalor, där försök, avvägningar och utmaningar som uppkommer
blir betydelsefulla.
Det har redan nämnts att studien har ett didaktiskt fokus. Vad detta
betyder ska nu klarläggas mer ingående. Begreppet didaktik förknippas
vanligen med undervisning och lärande. I centrum för didaktiken står
1
För vidare diskussion se ”Angränsande svensk forskning” i kapitel två, s. 26.
10
Inledning
då dess så kallade grundfrågor som rör vad, hur och varför saker ska
läras (Selander, 2010). Formulerade på detta sätt tenderar frågorna att
få en normativ inriktning med fokus på exempelvis vad lärare bör eller
inte bör undervisa om. Men det går också att tala om andra former av
didaktik. Bengtsson (1997) gör exempelvis en distinktion mellan
normativ didaktik, deskriptiv didaktik samt metadidaktik. Den normativa didaktiken kan något förenklat sägas hantera bör-frågan utifrån
olika perspektiv, medan den deskriptiva är inriktad mot empiriska
studier av undervisning. Metadidaktiken är filosofiskt inriktad och
undersöker grunderna för de andra två formerna av didaktik.
Den här studien faller inom ramarna för den deskriptiva didaktiken
och är på olika vis inspirerad av en etnografisk forskningstradition
(Jackson 1990; Smith & Geoffrey 1968; Wolcott 2003).2 Detta visar
sig inte minst i metoden som består i deltagande observation. Lektioner
har observerats och intervjuer har genomförts med lärarna i anslutning
till dessa. Kännetecknande för etnografin är dock mer än en metod, där
intresset för kultur kan sägas stå i centrum. Enligt Wolcott (2008) kan
etnografi förstås som en fältorienterad aktivitet med kulturell tolkning
som sitt centrala syfte. Det underliggande syftet blir då att beskriva vad
människor gör, men också meningen de tillskriver vad de gör. Kultur
blir ett sätt att ”göra” saker på. Etnografen konstruerar en förståelse
utifrån vad som observeras, intervjuer och annan tillgänglig information. Därmed blir kultur ytterst något etnografen tillskriver människor i den sociala verklighet som studeras.
Inspirationen från den etnografiska traditionen innebär att jag
intresserat mig för hur det kritiska tänkandet görs eller skapas i
undervisningen av elever och lärare. I linje med vad Hultman föreslår i
artikeln Antroprologisk didaktik (2011) tas utgångspunkt i skolan och
den verklighet som lärarna befinner sig i. Det betyder att de didaktiska
hur-, vad- och varför-dimensionerna är betydelsefulla i sammanhanget,
men de förstås i något annorlunda termer än de klassiskt normativa.
Hur-dimensionen handlar då om vad som faktiskt sker i undervisningen, här blir det exempelvis relevant att fundera över undervisningssätt och hur elever och lärare agerar. Utifrån vad-dimensionen
aktualiseras vad lärarna vill att eleverna ska kunna när det kommer till
2
Vad som avses med detta belyses utförligare under rubriken ”En etnografiskt
inspirerad studie” i kapitel tre, s. 34.
11
Kapitel 1
kritiskt tänkande och vad eleverna gör i förhållande till detta. Varfördimensionen handlar om motiven till och förklaringar som ges till det
som sker i undervisningen. Avsikten är således att ta vara på de
didaktiska dimensionerna men närma sig dem utifrån vad som händer i
undervisningspraktiken.
Ett genomgående drag i studien kan sägas vara ett intresse för de
frågor och utmaningar som lärarna ser sig ställda inför i sitt arbete. En
utgångspunkt har här varit mitt perspektiv på vad forskningsområdet
pedagogiskt arbete kan bidra med i ett större sammanhang. Jag ser på
denna punkt ett behov av praktiknära forskning, som är relevant för
lärares konkreta klassrumsarbete, men som samtidigt är principiellt
intressant (jfr Hultman & Martinsson, 2005). En betydelsefull inspirationskälla i detta sammanhang har varit Ingrid Carlgrens (2010)
argumentation för behovet av en ”klinisk” utbildningsvetenskaplig
forskning som behandlar de frågor som lärare ställs inför i sin undervisning.
Sammantaget innebär dessa utgångspunkter således att jag inriktat
mig mot att utforska kritiskt tänkande utifrån ett didaktiskt perspektiv
med fokus mot de frågor och utmaningar lärarna ställs inför.
Syfte och forskningsfrågor
Syftet med studien är att beskriva och analysera undervisning i
samhällskunskap och filosofi i gymnasiet med fokus på kritiskt
tänkande. Avsikten är att undersöka vad lärarna vill uppnå med sin
undervisning när det kommer till kritiskt tänkande, hur eleverna ger
uttryck för ett kritiskt tänkande i klassrummet samt utmaningar som
uppkommer för lärarna i detta sammanhang. För att uppnå syftet har
följande forskningsfrågor formulerats:
1. Vad anser lärarna att eleverna ska kunna när det kommer till
kritiskt tänkande och vilka didaktiska val görs i relation till
detta?
2. På vilka vis manifesteras kritiskt tänkande i klassrummet och
hur kan detta förstås?
3. Vilka utmaningar och avvägningar uppkommer för lärarna?
12
Inledning
Disposition
Avhandlingen består av sju kapitel. I detta inledande kapitel har
avsikten varit att belysa betydelsefulla utgångspunkter samt presentera
studiens syfte och forskningsfrågor. I kapitel två behandlas för studien
relevant tidigare forskning om kritiskt tänkande. Centrala begrepp med
betydelse för studien diskuteras också. Det tredje kapitlet är ett
metodkapitel. Här berörs bland annat studiens etnografiska inriktning,
urval av lärare samt ämnen, dataproduktionen och det empiriska materialet. Utrymme ges även åt att diskutera forskarrollen, bland annat mot
bakgrund av att jag själv är gymnasielärare i de ämnen som fokuseras.
I de tre följande kapitlen presenteras studiens resultat. I kapitel fyra
behandlas vad lärarna anser att eleverna behöver kunna för att utveckla
sitt kritiska tänkande. De didaktiska val som görs i relation till detta
belyses. I kapitel fem fokuseras på vilka vis kritiskt tänkande manifesteras i de båda klassrummen och hur detta kan förstås. I kapitel sex
behandlas utmaningar och avvägningar som uppkommer för lärarna,
givet de ambitioner de har med att utveckla elevernas kritiska tänkande
i undervisningen. I det avslutande sjunde kapitlet förs en diskussion
där resultatet sammanfattas och relateras till tidigare forskning.
Praktisk-didaktiska reflektioner görs sedan med utgångspunkt i denna
diskussion.
13
KAPITEL 2
Didaktik och kritiskt tänkande
Kapitlet behandlar för studien relevant tidigare forskning om kritiskt
tänkande. Centrala begrepp med betydelse för studien belyses även.
Inledningsvis ges en bild av hur kritiskt tänkande har betraktats inom
fältet. Blicken riktas sedan mot forskning specifikt relaterad till
undervisning och kritiskt tänkande. Svensk forskning som kan sägas
angränsa till studien behandlas därefter. För studien centrala begrepp
relaterade till didaktik belyses i de två följande avsnitten. Avslutningsvis görs en kort sammanfattning.
Introduktion till kritiskt tänkande
The critical mind is, in essence, an evaluative mind. 3
Redan inledningsvis nämndes att kritiskt tänkande brukar användas för
att beteckna ett ”granskande” tänkande. Detta känns igen ifrån dagligt
tal och exempelvis litteraturkritik associeras just med granskning eller
utvärdering av litteratur. Begreppet ”kritisk” kan ibland få en negativ
klang och associeras till någon som ensidigt ifrågasätter eller letar efter
brister. Kritisk bör dock ej tolkas som ”negativ” i sammanhanget. En
granskning kan beröra såväl förtjänster som brister och begreppet är
således neutralt i denna mening (Hultén et al, 2007, s. 15-16; jfr
Halpern, 2003, s. 7).
Enligt det gängse synsättet bör en kritisk granskning baseras på
ställningstaganden som bygger på underbyggda skäl, där den som
granskar strävar efter att ta reda på vad som är sant eller åtminstone
rimligt (Willner, 1986). Hot mot en rimlig granskning blir då sådant
som överdriven dogmatism, relativism eller godtrogenhet medan
3
Barnett, 1997, s. 16.
14
Didaktik och kritiskt tänkande
förutsättningarna handlar om sådant som öppenhet kombinerad med en
sund skepticism.
Det bör noteras att det finns skilda sätt att dra gränserna mellan
olika former av tänkande. Matthew Lipman gör exempelvis i sin bok
Thinking in Education (2003) en uppdelning mellan kritiskt tänkande,
kreativt tänkande och omsorgstänkande (ett slags etiskt tänkande).
Debra McGregor (2007) gör i sitt översiktsverk en distinktion mellan
att utveckla kritiskt tänkande, kreativt tänkande, problemlösande
förmåga och metakognition. Detta är skilda typer av tänkande som
vanligen betraktas som besläktade på olika vis. Kritiskt tänkande och
kreativt tänkande anses exempelvis ligga nära varandra och beskrivs
ibland som fram- och baksidan på samma mynt (för diskussion se
Glassner & Schwarz 2007). Kritiskt tänkande kan också ses som nära
relaterat till metakognition eftersom det innefattar att reflektera över de
egna tankeprocesserna (Kuhn och Dean, 2004). Det är således möjligt
att dra gränserna mellan och göra indelningar av olika typer av
tänkande på skilda vis.
Eva Brodin gör i sin avhandling Critical Thinking in Scholarship.
Meanings, Conditions and Development (2007) en analys av kritiskt
tänkande som är fenomenologiskt inriktad. Hon visar på hur olika
synsätt på kritiskt tänkande sett ut historiskt, från antiken till idag,
utifrån i första hand filosofers centrala verk. Enligt Brodin är det först
med John Deweys tidiga verk How we think (1910/2007) som
begreppet ”kritiskt tänkande” börjar användas explicit. Den uttryckliga
viljan att via ett offentligt skolsystem utveckla förmågan till kritiskt
tänkande är också i stor utsträckning ett 1900-tals fenomen (Willner,
1986, s. 16-21). Willner skriver att detta uppträder markant först under
1940-talet i Sverige, i skolutredningar och följande läroplaner. Det
kritiska tänkandets betydelse för demokratin och att medborgarna ska
kunna genomskåda propaganda är bärande argument. Willner skriver
också att betonandet av kritiskt tänkande framstår som en reaktion mot
idéer om dåtidens skolväsende, som ansågs präglas av auktoritetstro,
mekanisk inlärning, likformighet och konkurrens.
Färdigheter i kritiskt tänkande
Forskningsfältet rymmer idag en mängd olika definitioner av kritiskt
tänkande, men de flesta av dessa delar gemensamma element. En
15
Kapitel 2
återkommande definition som ofta refereras är exempelvis följande:
”Critical thinking is reasonable reflective thinking focused on deciding
what to believe or do.” (Ennis 1987, s. 10). I definitionen ligger det
granskande elementet tydligt inbyggt. Just betoningen av rationell
målmedveten reflektion löper som en röd tråd igenom stora delar av
fältet, även om detta ideal har problematiserats på olika sätt (jfr
Thayer-Bacon, 2000).
Eftersom mer allmänt hållna definitioner av den här typen inte alltid
är tillräckliga tenderar de sedan att åtföljas av en rad specifika
färdigheter; att kunna analysera, dra slutsatser, bedöma trovärdighet,
reflektera, utvärdera, ställa relevanta frågor och så vidare. Kritiskt
tänkande kan alltså användas som ett paraplybegrepp för en rad olika
färdigheter eller förmågor, så kallade ”critical thinking skills” som de
benämns i den anglosaxiska litteraturen. Ett angränsande begrepp som
ibland används är ”higher order thinking skills”, som på liknande vis
avser att fånga vad som kan betecknas som komplexa kognitiva
förmågor (Hedin, 2006, s. 155-156). Det kan också vara värt att notera
att det existerar ett stort antal handböcker som på olika sätt syftar till
att utveckla färdigheter i kritiskt tänkande hos den enskilde (se
exempelvis Hughes & Lavery, 2008; Browne & Keeley, 2012).
Den empiriska forskningen inom fältet är till stor del inriktad mot
att studera färdigheter i kritiskt tänkande kvantitativt med hjälp av
flervalstester på individnivå (jfr Larsson, 2013, s. 52-53). Ett exempel
på ett sådant test är Bedömning för kritiskt tänkande (Watson &
Glaser, 2005) som består av fem olika deltest: härledning, identifiera
antaganden, deduktion, tolkning samt värdering av argument. I testet
fokuseras logiskt eller analytiskt tänkande, vilket alltså betraktas som
kritiskt tänkande.
I en forskningsöversikt ger Behar-Horenstein och Niu (2011) en
inblick i resultaten från fyrtiotvå empiriska studier där avsikten varit
att studera hur undervisningsstrategier påverkar färdigheter i kritiskt
tänkande (inom högre utbildning). De finner bland annat att
förbättringar i studenternas kapacitet är troligare när det sker en
explicit, snarare än implicit, undervisning av färdigheterna. Samtidigt
uppmanas läsaren att förhålla sig kritisk till resultaten av de empiriska
studierna eftersom de i övrigt uppvisar en ganska heterogen
resultatbild, vilket bland annat förklaras mot bakgrund av svagheter i
studiernas design. Författarna efterfrågar kvalitativa mått som
16
Didaktik och kritiskt tänkande
komplement till de standardiserade testerna på grund av deras
begränsningar, som att de exempelvis inte förmår fånga förändringar i
kritiskt tänkande inom en specifik kontext eller disciplin. Det finns
studier som visat att effekterna på kritiskt tänkande blir starkare när
ämnesspecifika, snarare än generella frågor fokuseras (Renaud &
Murray, 2008).
Tester som dessa har problematiserats på olika vis. Det handlar
bland annat om att de inte mäter en individs bakomliggande skäl för att
välja ett visst alternativ eller en individs färdighet i att tänka kritiskt
under spontana förutsättningar (Ku, 2009). Öppna frågor säger troligen
mer om förmågan att resonera, men har nackdelar när det kommer till
effektivitet och likvärdighet (för diskussion se Ennis, 1993). Vad som
kan sägas är att forskning visat att det är möjligt att påverka individens
färdigheter i kritiskt tänkande mätt med tester som dessa (Halpern,
2001).
Det finns även en mer fundamental kritik mot hela synsättet på
färdigheter som presenterats i detta avsnitt. Peters (2009) menar att
inriktningen återspeglar ett instrumentellt och reduktionistiskt synsätt
på tänkande. Tänkandet blir ett medel för ett ändamål, där en serie av
tekniker är tänkta att föra oss från en ruta till en annan. Detta synsätt på
tänkande hämtar sin näring ur kognitiv psykologi och neoklassisk
ekonomi, enligt författaren. I realiteten är tänkande ett långt mer
mångfacetterat och komplext fenomen som inte kan reduceras till en
uppsättning färdigheter.
Kunskap och attityd
Vid sidan av olika färdigheter finns det en uppsättning kunskaper som
på olika vis har knutits till praktiserandet av kritiskt tänkande. I
Blooms reviderande taxonomi (Anderson et al, 2001) görs exempelvis
en åtskillnad mellan en kognitiv processdimension (att minnas, förstå,
tillämpa, analysera, utvärdera och skapa) och en kunskapsdimension
(fakta-, begrepps-, procedur- och metakognitiv kunskap). Författarna
ser kritiskt tänkande som något som tenderar att överskrida gränserna i
taxonomin och som inte på ett enkelt sätt passar in (2001, s. 311-312).
Resonemanget går ut på att tänka kritiskt kring en fråga troligen kräver
flera olika färdigheter men även former av kunskap. Det är med andra
ord inte helt enkelt att klassificera kritiskt tänkande, även om det tycks
17
Kapitel 2
råda stor enighet kring att det kräver såväl kunskap som olika
färdigheter.
En tvistefråga inom fältet har handlat om färdigheter i kritiskt
tänkande är generiska, det vill säga allmänna, eller ämnesspecifika.
Det har debatterats en hel del, inte minst för att det tros ha betydelse
för hur kritiskt tänkande ska läras ut (se exempelvis McPeck, 1990;
Ennis, 1989). Frågor som diskuterats har berört vilken betydelse
ämneskunskaper har, om en person som är en god kritisk tänkare inom
ett fält kommer att vara det inom ett annat och om det går att
”överföra” färdigheterna mellan olika ämnen eller inte. Ett
framväxande konsensus inom fältet tycks ha blivit att båda sidor haft
rätt på sitt sätt. I en artikel där frågan berörs uttrycks det på följande
vis: ”most researchers commonly accept the notion that some general
critical-thinking skills, which are widely applicable in various
contexts, exists, and that familiarity with knowledge base also plays an
important role in thinking.” (Angeli & Valanides, 2009, s. 323).
Såväl färdigheter som kunskaper kan således betraktas som
betydelsefulla för utövandet av kritiskt tänkande. Till detta kan även en
tredje dimension läggas som är den attitydmässiga. Det räcker ur detta
perspektiv inte med att kunna utöva färdigheter utan individen behöver
även vara disponerad att också använda sig av dessa i det verkliga livet
(Thayer-Bacon, 2000, s. 56-64). För att ge några konkreta exempel kan
Halpern (2003, s. 15-18) lyftas fram som listar sex attityder vilka hon
menar är betydelsefulla för kritiska tänkare. Till dessa hör en vilja att
planera, att ha ett flexibelt och öppet sinne, uthållighet, en vilja att rätta
sig själv, erkänna misstag och ändra uppfattning när bevisen förändras,
att vara medveten om sina egna tankar och att vara disponerad att söka
konsensus.
Mathews och Lowe (2011) identifierar utifrån tidigare studier
klassrumsmiljöer och praktiker som främjar den attitydmässiga
dimensionen av kritiskt tänkande. Följande skrivs sammanfattningsvis
om den roll eleverna antar i dessa miljöer (2011, s. 70):
In these classrooms, students assume their roles as individuals who are
sceptical of claims, search for confirming and disconfirming evidence, are
patient with complex problems and decision-making situations, and do not
automatically accept the simplest and most expedient path.
18
Didaktik och kritiskt tänkande
Ett känslomässigt tryggt klassrumsklimat, där studenterna involveras i
beslutsfattandet i undervisningen och ges utmanande uppgifter, lyfts
bland annat fram som betydelsefullt i sammanhanget.
Den andra vågen
Så här långt har framförallt den dominerande forskningen inom fältet
fokuserats som sammantaget kan sägas betrakta kritiskt tänkande som
en fråga om färdighet, kunskap och attityd hos den enskilda individen.
De flesta teoretikerna inom fältet betonar åtminstone en eller ett par av
dessa aspekter enligt Mason (2009). Detta förhållningssätt till kritiskt
tänkande har dock utmanats och vidareutvecklats på olika vis. Brodin
lyfter (2007, s. 124-129), med hänvisning till Walters (1994), fram en
förskjutning i fältet mellan första vågens forskare, med ett absolut
synsätt där rationell förmåga och generella principer betonas, till andra
vågens forskare med ett mer relativt synsätt. De senare menar att
kritiskt tänkande är kontextberoende samt mer än en rationell förmåga
och betonar därför även känslornas betydelse. Kritiskt tänkande
tenderar även att förstås som en social praktik där människors
kollektiva interaktion betonas. Värt att notera är dock att den teoretiska
förskjutningen Brodin pekar på inte tycks ha resulterat i något
dramatiskt skifte när det kommer till hur kritiskt tänkande studeras i
praktiken, vilket framgår av redogörelsen ovan. Tre alternativa
perspektiv på kritiskt tänkande kommer nu att beskrivas som kan sägas
falla inom ramarna för den ”andra vågen”.
I sin bok Transforming Critical Thinking (2000) argumenterar
Barbara Thayer-Bacon för en omvandling av kritiskt tänkande i
konstruktiv riktning. Hon kritiserar idén om den isolerade rationelle
(traditionellt manlige) tänkaren och ställer mot denna en bild som går
ut på att tänkande är en social och relationell företeelse. Kritiskt
tänkande kan ur detta, feministiska och konstruktivistiska perspektiv,
förstås som något som görs tillsammans med andra. Genom att delta i
en praktik tillägnar deltagarna sig vissa tankesätt och redskap. ThayerBacon har en bakgrund som lärare och berör även kritiskt tänkande ur
ett klassrumsnära perspektiv. Hon betonar vid sidan av förnuft sådant
som intuition, fantasi och känslor. Tänkandet blir därmed inget som
kan separeras från kroppen och kontexten det sker i. Det finns även en
19
Kapitel 2
strävan i pluralistisk riktning, i meningen att många olika ”röster” ska
ges utrymme.
Stephen Brookfield har ett praktiknära förhållningssätt till kritiskt
tänkande baserat i hans erfarenheter av vuxenutbildning. Kritiskt
tänkande är en fråga om att utforska alternativa idéer och handlar
ytterst om individuell och samhällelig utveckling (Brookfield, 1987).
Det blir därmed en fråga om att granska sina egna antaganden och då
det visar sig önskvärt skapa alternativa sätt att tänka och agera på.
Kritiskt tänkande är en process, inte ett resultat, det manifesterar sig på
olika vis beroende på kontext och är såväl emotionellt som rationellt
(1987, s. 5-7). I boken Teaching for critical thinking (2012) vidareutvecklar Brookfield sitt perspektiv på kritiskt tänkande som en social
inlärningsprocess, som syftar till handling. Han betonar att lära
studenter identifiera och undersöka antaganden, se saker ur olika
perspektiv och sedan agera informerat. Brookfield tar fasta på sina
studenters egna upplevelser av hur de lär sig att tänka kritiskt. Det som
återkommande betonas som betydelsefullt är smågruppsaktiviteter där
de lyfter fram relevansen av att få lyssna till kamraters idéer och
synsätt, vilket Brookfield förklarar på följande vis:
Discovering that critical thinking is a social learning process is hardly
surprising if we consider how difficult it is to learn about our motives,
assumptions and worldviews simply by deciding we will do some deep selfexamination. Becoming aware of our assumptions is a puzzling and
contradictory task. Very few of us can get very far doing this on our own. No
matter how much we may think we have an accurate sense of ourselves, we
are stymied by the fact that we’re using our own interpretive filters to become
aware of our own interpretive filters! (2012, s. 56)
Enligt detta synsätt är vi beroende av andra för att kunna spegla, få syn
på och därmed granska våra antaganden. Studenterna själva framhåller
hur kamrater fått dem att fundera över sina idéer samt utveckla andra
förhållningssätt. Brookfield betonar också lärarens roll i denna process
men menar att det ofta kan vara mer betydelsefullt att få höra saker
från en kamrat. Maktrelationen mellan lärare och elev är ofta en annan
och att behöva svara på frågor ställda av läraren kan uppfattas som
svårare än om de kommer ifrån någon i samma situation (2012, s. 58).
På så vis kan elever sägas ha en annan ”ingång” till varandra än vad
läraren har. Brookfield betonar också att läraren kan modellera kritiskt
20
Didaktik och kritiskt tänkande
tänkande, exempelvis genom att öppet granska sina egna antaganden
och undervisningen som sådan, och på det viset fungera som förebild
för eleverna (2012; 1987, s. 85-88).
Gert ten Dam och Monique Volman argumenterar i artikeln Critical
thinking as a citizenship competence: teaching strategies (2004) för att
förstå kritiskt tänkande ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Att
lära sig att tänka kritiskt blir då en fråga om att med växande
kompetens kunna delta i diskurser och gemensamma praktiker där
detta sker. Lärandet ses därmed som en socialt och kulturellt situerad
process. En central aspekt av kritiskt tänkande består enligt författarna
i att ifrågasätta maktförhållanden och hur dessa legitimerar kunskap i
samhället. Att bli medlem i en gemenskap där kritiskt tänkande
praktiseras handlar om mer än färdigheter och blir även en fråga om
identitet. För undervisningen innebär detta att det blir avgörande med
deltagande, att eleverna aktivt stimuleras till att delta i praktiker vars
mål är att utveckla och förbättra samhället samt diskuterar vad en
sådan förbättring skulle kunna handla om (ibid., s. 373). Här blir det,
enligt författarna, väsentligt att eleverna lär sig att relatera frågor till
sina egna normer och värderingar och att de vågar uttala sina åsikter.
Läraren kan fungera som en förbild och deltagare, kan lyfta fram olika
perspektiv i gemenskapen och se till att dessa konfronteras med
varandra.
Undervisningsstrategier
Utifrån den här studiens syfte är det särskilt intressant att ge en bild av
hur tidigare forskning behandlat kritiskt tänkande kopplat till
undervisning. En central fråga har varit hur färdigheter i kritiskt
tänkande kan läras ut på ett effektivt vis och vilka tillvägagångssätt
som kan användas. Det går i sammanhanget att urskilja tre
huvudsakliga strategier för detta: den generella samt infusions- och
immersionsstrategierna (Angeli & Valanides, 2009: jfr Ennis, 1989).
Den generella strategin går ut på att explicit lära ut färdigheter för
sig, separat från ett specifikt ämnesinnehåll. Det kan då exempelvis
handla om att lära elever känna igen ett argument, förstå dess
uppbyggnad, kunna bedöma dess relevans och rimlighet, om slutsatsen
är accepterbar och så vidare. Den generella strategin talar bland annat
för separata kurser eller kursmoment som handlar enbart om kritiskt
21
Kapitel 2
tänkande. Tanken är sedan att färdigheterna ska kunna överföras till
andra ämnen och situationer.
Infusionsstrategin går ut på att lära ut färdigheter i en kontext, det
vill säga i ett ämnessammanhang. De undervisas då fortfarande explicit
men det görs i förhållande till ett ämnesinnehåll. Tanken med denna
strategi är bland annat att färdigheterna ska kunna tillämpas skickligare
på ostrukturerade problem (som inte har ett entydigt svar) och att
överföring av färdigheterna mellan olika ämnen ska underlättas.
Utgångspunkten är således att den kontextuella kopplingen till innehållet ska göra att färdigheterna fördjupas och framstår som relevanta
för eleven.
Den sista strategin, immersion, går ut på att det viktigaste sättet att
lära sig tänka kritiskt inte handlar om färdigheter utan om idéer. Därför
lärs inte färdigheterna ut explicit, det görs istället implicit, genom att
eleverna involveras i dialog där de uppmanas att granska olika idéer
och synsätt (Angeli & Valanides, 2009).
En central fråga har därmed blivit vilka skillnaderna blir när det
kommer till explicit i förhållande till implicit undervisning av färdigheter. Interventionsstudier visar att det är möjligt att uppnå betydande
förbättringar genom explicit infusion av färdigheter i undervisningen
(se exempelvis Burke & Williams, 2008; Sanz de Acedo Lizarraga et
al 2009). Marin & Halpern (2011) skriver att det existerar forskning
som kan sägas stödja både mer och mindre explicit undervisning, men
att lite är känt när det kommer till hur effektiva de är i förhållande till
varandra. I sin egen komparativa studie finner de att explicit undervisning ger väsentligen större effekter än implicit.
I Beyers (2008) forskningsöversikt som behandlar färdigheter
kopplade till tänkande och undervisning ges samma bild. Centrala
färdigheter ska läras ut explicit, tillvägagångssätt illustreras, repeteras
och läras ut stegvis. Betydelsen av upprepad metakognitiv reflektion
betonas, det vill säga att elever får fundera över och verbalisera hur de
tänker. Ovanstående ska helst ske i samband med att ämnesinnehåll tas
upp, snarare än i innehållsfria kurser (det vill säga i linje med
infusionsstrategin ovan).
Problemlösning brukar betraktas som en central aspekt av kritiskt
tänkande. Schmidt et al (2011) diskuterar forskning om problembaserat
lärande och pekar på flera aspekter som förefaller vara betydelsefulla:
problemutformning, gruppsamarbete och handledarens agerande, för
22
Didaktik och kritiskt tänkande
att nämna några. Flera av de aspekter som betonas spelar troligen
också en betydelsefull roll när det kommer till kritiskt tänkande. Till
exempel skriver Angeli och Valanides (2009, s. 332) att de utifrån
resultaten i sin studie tycks vara så att studenternas kritiska tänkande
utvecklades mest i:
teaching environments where learning is mediated by someone who confronts
students’ beliefs and alternative conceptions, encourages students to reflect on
their own thinking, creates cognitive dissonance or puzzlement, and
challenges and guides students’ thinking when they are actively involved in
problem solving.
Betydelsen av engagerande problem, kvalitativa gruppdiskussioner,
kunniga och skickliga handledare som kan stötta, utmana och vägleda
är här gemensamma nämnare. Nyckelstrategier för att utveckla
studenters färdigheter i kritiskt tänkande handlar om sådant som att
låta dem göra distinktioner, ge utrymme för tvekan samt göra dem
medvetna om att fenomen eller frågor kan betraktas ur många olika
perspektiv (ibid.).
Klassrumsdiskussion
Betydelsen av dialog för att stimulera till reflektion är något som
betonats under lång tid inom fältet. Selander lyfter exempelvis fram
vikten av just detta i inledningen till sin sammanställning av olika
program för reflektion och kritiskt tänkande (1991, s. 5). ThayerBacon skriver att de flesta teoretikerna inom fältet värdesätter ett
”dialogiskt förhållningssätt” till undervisning som hjälper eleverna att
formulera och svara på frågor, analysera argument samt klargöra och
utmana olika positioner (2000, s. 134).
I en svensk kontext har Ann Pihlgren (2008) i en avhandling
studerat Sokratiska samtal i olika åldrar. Detta är samtal som följer en
viss struktur och som bland annat syftar till att utveckla kritiskt
tänkande. Målet är att få till en öppen och utforskande dialog. Av
resultatet framgår att eleverna över tid utvecklade sitt tänkande och i
de skickligare grupperna etablerades en kritisk undersökning.
Väsentligt för detta var bland annat att strukturen följdes och att
deltagarna gradvis lärde sig samarbeta och använda sig av varandra i
utforskandet.
23
Kapitel 2
En annan relevant studie i sammanhaget är Johan Liljestrands
avhandling Klassrummet som diskussionsarena (2002). Här analyseras
planerade helklassdiskussioner i samhällskunskap och religionskunskap i gymnasiet. Det ska sägas att Liljestrands intresse inte är
inriktat specifikt mot kritiskt tänkande som sådant. Men av hans analys
framkommer att helklassdiskussionerna i vissa fall kan tolkas som
”problemlösande aktiviteter” där eleverna argumenterar för olika
positioner, ifrågasättanden förekommer samt olika förslag till
handlingsalternativ ges. Detta kan förstås i termer av att kritiskt
tänkande manifesteras i diskussionerna. Lärarens frågor kan här
fungera som ett stöd och i interaktionen kan eleverna på olika vis
bemöta varandras utmaningar (2002, s. 188-194).
Diskussionens positiva betydelse för kritiskt tänkande betonas ofta,
men den har även problematiserats. Att en grupp människor diskuterar
behöver inte innebära att ett kritiskt tänkande manifesteras. Det kan i
vissa fall snarare bli en fråga om motsatsen där likriktning och
”grupptänkande” tar över, avvikande perspektiv inte artikuleras eller
att det hela blir en fråga om rent ”tyckande” där argument inte
framförs (jfr Brookfield, 2012, s. 179-180). Murphy et. al (2009) visar
i sin metaanalys, där effekterna av många olika studier sammanställs,
att det finns stora skillnader mellan olika typer av program som syftar
till att stimulera klassrumsdiskussioner. När det kommer till effekterna
på kritiskt tänkande visar analysen att relativt få av de nio undersökta
programmen hade en betydande påverkan.4 Författarna konstaterar att
klassrumsdiskussioner kan vara betydelsefulla men att de inte
garanterar att något väsentligt lärande sker, att tala med varandra är ett
steg på vägen, inte ett mål i sig.
Stödstrukturer
Stödstrukturer (eng. scaffolding), det vill säga stöd som är tänkt att
hjälpa den lärande att lösa uppgifter som annars skulle vara för svåra
och som sedan succesivt ska fasas ut när alltmer självreglering uppnås,
är något som givits uppmärksamhet inom fältet (jfr Schmidt et al,
2011, s. 797-798). Angeli och Valanides (2009) betonar exempelvis att
studenter ges stöd som är anpassat efter deras behov och att de gradvis
4
De program som hade en sådan påverkan var Filosofi för barn, Collaborative
Reasoning, Junior Great Books Shared Inquiry samt Questioning the Author.
24
Didaktik och kritiskt tänkande
får ta allt mer kontroll över sitt lärande. Att studenter lämnas utan
sådant anpassat stöd för att på egen hand utforska problem menar de är
ineffektivt. Det kan i sammanhanget vara värt att poängtera att
stödstrukturer är något annat än vad som brukar betecknas som
lotsning, där läraren gradvis leder eleven fram till rätt svar (Philgren,
2013, s. 54). Det handlar snarare just om att ge ett avvägt stöd där
utmaningen blir hanterbar genom egen ansträngning.
Stödstrukturer brukar typiskt associeras med sociokulturell teori och
Lev Vygotskij även om begreppet från början inte kommer ifrån
honom (van de Pol et. al, 2010). Enligt Vygotskij äger lärande först
rum på den sociala nivån (intermentalt) för att sedan äga rum på den
individuella nivån (intramentalt), i varje fall när det gäller vad som
benämns som högre psykologiska funktioner (1978, s. 52-57; jfr
Daniels, 2001, s. 33). Det är på den sociala nivån, i samspelet mellan
exempelvis lärare och elev, som stödstrukturer blir relevanta. Detta kan
förstås mot bakgrund av Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen vilken karakteriseras av (1978, s. 86):
“the distance between the actual developmental level as determined by
independent problem solving and the level of potential development as
determined through problem solving under adult guidance or in collaboration
with more capable peers.”
Enligt detta synsätt har elever således tillgång till en möjlig utvecklingszon de inte kan nå på egen hand, men som de kan nå med hjälp av
exempelvis lärare eller mer kunniga kamrater. Stödstrukturer kan
enligt detta perspektiv se ut på olika sätt och blir en fråga om att
anpassa till elevens kunskapsutveckling, uppgiften det gäller och hur
eleven svarar i situationen. De förstås i termer av interpersonella
dynamiska processer där deltagarna är medskapare till strukturerna.
En intersubjektiv förståelse byggs upp genom ett aktivt deltagande från
båda parter där eleven lär genom att ta del av vad andra mer kunniga
personer vet (van de Pol et. al, 2010).
Även om stödstrukturer således typiskt brukar förknippas med
sociokulturell teori, är betydelsen av stöd i denna mening relevant även
ur andra perspektiv. Krischner et al (2006) argumenterar exempelvis ur
ett kognitivt perspektiv för att undervisningsmetoder som inte ger ett
tydligt stöd fungerar dåligt eftersom de inte tar hänsyn till människans
”kognitiva arkitektur”, det vill säga framförallt hur långtidsminnet och
25
Kapitel 2
arbetsminnet fungerar. Problemlösning kräver mycket av det senare,
samtidigt är detta begränsat när det gäller att hantera ny information.
Det är först när informationen är bekant som begränsningarna upphör.
Metoder som ignorerar begränsningarna i arbetsminnet kommer inte
att vara effektiva enligt detta synsätt (2006, s. 77). Genom metoder
som direkt undervisning med explicita lärmål, tydlig guidning och
modellering, samt succesivit alltmer självständig träning kan den
kognitiva belastningen minskas, i synnerhet för noviser som saknar
mentala scheman för att integrera den nya kunskapen med tidigare
kunskaper. Detta perspektiv får dock kritik av andra forskare som
menar sig ha visat att direkt undervisning ur ett mer långsiktigt
perspektiv varken tycks vara ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för
lärande (Kuhn och Dean, 2007; jfr Kuhn 2007).
Saye och Brush (2002) undersökte betydelsen av stödstrukturer när
det kommer till kritisk reflektion kring sociala frågor och historiska
problem. I centrum för fallstudien står arbete med ostrukturerade
problem som inte har entydiga svar, vilket är relevant i förhållande till
den undervisning som fokuseras i den här studien. Författarna gör en
central distinktion mellan hårda stödstrukturer, som är statiska och kan
planeras i förväg, och mjuka stödstrukturer, som är dynamiska och
situationsanpassade. De senare kräver en lärare som fortlöpande, i
interaktion med eleven, ger avvägt stöd baserat på det specifika behov
som uppkommer. Resultaten visar på begränsningar i de hårda
stödstrukturerna (vilka ges via ett datorprogram eleverna arbetar med)
och den centrala betydelsen av mjuka stödstrukturer för att utveckla
kritiska resonemang betonas. Detta betyder inte att hårda stödstrukturer
är oväsentliga, men ostrukturerade problem inbjuder till många olika
former av infallsvinklar och resonemangsmöjligheter vilket gör att det
blir svårt att planera på förhand. Samtidigt ställer behovet av spontant
interaktivt stöd i det här avseendet höga krav på läraren.
Angränsande svensk forskning
Det påpekades inledningsvis att den svenska forskningen kring kritiskt
tänkande är tämligen begränsad. Detta gjordes med hänvisning till
Kristoffer Larsson som i sin avhandling Kritiskt tänkande i
grundskolans samhällskunskap (2013) utifrån sina undersökningar ger
en överblick och påtalar bristen på tidigare forskning. Larsson hänvisar
26
Didaktik och kritiskt tänkande
till Selander som på tidigt 90-tal nämner bristen på och behovet av
forskning (1991, s. 144). Enligt Larsson är den svenska kunskapsbristen i det närmaste lika stor idag, både ur ett generellt ämnesövergripande avseende och i än högre grad om en avgränsning görs till
samhällskunskap som han själv inriktar sig mot (2013, s. 47).
Forskningens omfattning beror också på vad som inkluderas under
begreppet ”kritiskt tänkande”. Inledningsvis i detta kapitel påpekades
att det går att dra gränserna mellan olika typer av tänkande på skilda
vis. Larsson lyfter också fram ett fåtal studier, framförallt avhandlingar, som i varierande utsträckning kan sägas vara inriktade specifikt
mot kritiskt tänkande (2013, s. 46-49).
Larssons egen studie är fenomenografiskt inriktad och fokuserar
mot hur en grupp elever i årskurs nio erfar fyra uppgifter han skapat.
Larsson konstruerar en egen definition av kritiskt tänkande i samhällskunskap som är inriktad mot individuella förmågor. Föreliggande
studies inriktning mot undervisning och vad som sker i klassrummet
gör att fokus blir ett annat. Detsamma kan sägas i relation till Brodins
(2007) avhandling som har en teoretisk inriktning.
Det existerar dock ett fåtal studier som tydligare kan sägas angränsa
till den här genomförda, det vill säga som är inriktade mot undervisning i gymnasiet och där kritiskt tänkande berörs. Tre aktuella
sådana kommer att behandlas kort. Den första är Carina Hjelmérs
avhandling Leva och lära demokrati? (2012) som är en etnografisk
studie av demokratifostran i två gymnasieklasser, på Barn- och
fritidsprogrammet respektive Naturvetenskapsprogrammet. En aspekt
av studien rör just kritisk granskning och demokrati. Hjelmér tecknar
en bild av att eleverna på det studieföreberedande programmet fick en
undervisning på en mer krävande nivå, som var mer analytiskt inriktad.
På båda programmen var dock uppgifter med inriktning mot diskussion
och granskning vanligt förekommande. Den kritiska granskning som
det förekom träning i handlade framförallt om vetenskaplig granskning
inom ämnen. Ett vidare fokus på att ur ett medborgarperspektiv
ifrågasätta samhället eller skolan som sådan saknades enligt Hjelmér.
I Anna-Karin Wyndhams avhandling Tänka fritt, tänka rätt – En
studie och värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans
undervisning (2013) studeras undervisning i svenska utifrån en
diskursanalytisk utgångspunkt. Syftet är bland annat att analysera hur
kritiskt tänkande artikuleras och utmanas på olika program. På en
27
Kapitel 2
övergripande nivå finner Wyndhamn att förekomsten av kritiskt
tänkande är begränsad. I den avslutande diskussionen sammanfattas
detta: ”Träning, uppmuntran eller uppmaning till ifrågasättande och
kritiskt orienterad aktivitet uteblir oftast.” (2013, s. 196). Wyndham
finner likt Hjelmér att eleverna på studieförberedande program får en
annan träning i kritisk reflektion och ställningstagande än de på
yrkesförberedande program. Men även i dessa fall finner hon att den
kritiska blicken inte riktas mot skolan som sådan eller de maktförhållanden som finns där, med något enstaka undantag. Vanligen
framställs skolan och läraren som tillförlitliga källor.
Både Wyndhams och Hjelmérs avhandlingar berör såldes kritiskt
tänkande, men på ett annorlunda vis än föreliggande studie vilket kan
vara värt att betona. Dessa studier kan enkelt uttryckt sägas vara
inriktade mer mot strukturer och maktförhållanden, medan mitt
intresse riktas mot didaktik. Studierna saknar en egentlig utredning av
begreppen kritiskt tänkande eller granskning, och kan därmed inte
sägas vara inriktade mot detta fält på samma vis som den här.
Patrik Lilja närmar sig undervisning i gymnasiet med ett
angreppssätt som tydligare liknar det som appliceras här i sin
avhandling Contextualizing Inquiry (2012). Lilja är bland annat
intresserad av hur eleverna ges möjlighet att utveckla mer komplexa
förmågor, som att resonera kritiskt. En projektbaserad, ämnesövergripande och PBL-inriktad undervisning skildras nära. Även om Lilja,
likt ovanstående författare, inte explicit skriver in sig mot forskningsfältet ”kritiskt tänkande” finns det således beröringspunkter när det
gäller intresseområde. Till skillnaderna hör att jag studerat vad som i
sammanhanget kan betecknas som mer traditionell undervisning med
ett annat fokus mot didaktiska val och manifestationer av kritiskt
tänkande i klassrummet. Någon svensk studie med samma inriktning
som den här har jag således inte kunnat finna, men som framgår av
redogörelsen ovan finns det studier som kan sägas angränsa till den här
genomförda.
Den didaktiska triangeln
Inledningsvis beskrevs studiens utgångspunkter och det redogjordes då
för grunddragen i det synsätt på didaktik som tillämpas (se kapitel 1).
Studiens syfte är empiriskt och går ut på att beskriva och analysera
28
Didaktik och kritiskt tänkande
undervisning. Detta innebär att vad-, hur- och varför-dimensionerna
tolkas utifrån vad som sker i klassrummet, snarare än i normativa
termer.
Undervisning förstås här som ett komplext fenomen och det går att
tänka sig en rad faktorer som spelar in i agerandet och vad som sker i
klassrummet, från institutionella förutsättningar på olika nivåer till ett
antal faktorer på individnivå hos såväl lärare som enskilda elever (jfr
Jank och Meyer, 1997a, s. 38). För att kunna studera fenomenet krävs
därmed någon form av avgränsning som pekar ut relevanta aspekter att
fokusera på. En utgångpunkt kan i detta avseende tas i den klassiska
didaktiska triaden eller triangeln, som existerar i olika versioner, där
elev-, lärare- samt innehåll står i centrum för analysen (Hultman, 2011,
s. 71-74).
Triangeln som används här är en något förenklad version av den
som presenteras av Hopmann (1997). Den avgränsar och pekar ut
nyckelaspekter i analysen av undervisning.
Figur 1. Didaktisk triangel (utifrån Hopmann 1997, s. 201)
Utifrån triangeln går det att tala om tre olika dimensioner av
undervisning. Den första av dessa är interaktionen mellan lärare och
elev. Här ligger fokus på samspelet och hur de agerar i förhållande till
varandra. Interaktionen kan studeras genom observationer, men det är
29
Kapitel 2
naturligtvis också möjligt att exempelvis intervjua deltagarna i
undervisningen kring deras upplevelser av denna. I föreliggande studie
har såväl observationer som intervjuer i anslutning till dessa genomförts vilket beskrivs i metodkapitlet.
I undervisning pågår naturligtvis också interaktion mellan elever,
både med och utan lärarens direkta inblandning. Nuthall (2005) menar
att det finns tre världar i klassrummet: den offentliga världen som
lärarna ser och där de interagerar med elever, den halvprivata världen
av pågående interaktioner mellan elever och den privata världen i
elevens eget huvud. Detta innebär att det sker mycket i klassrumsundervisning som är ”osynligt” eller svårfångat. För denna studie
innebär detta att endast manifestationer av kritiskt tänkande som
kommer till uttryck i interaktionen mellan lärare och elever eller
mellan elever kan studeras. Det kritiska tänkande som pågår i den
privata världen och som därmed inte tar sig offentligt uttryck blir
oåtkomligt för tolkning av mig som observatör.5
En andra dimension är den som benämns framställning, vilken
avser att fånga hur läraren agerar i förhållande till innehållet i
undervisningen. Begreppet ”innehåll” förstås brett och avser såväl vad
undervisningsinnehållet berör samt formerna som detta tar (jfr
Selander, 2008). Denna breda förståelse visas genom att just begreppet
framställning, snarare än exempelvis det något snävare ”urval”, har
valts för att fånga hur läraren agerar och resonerar.
En tredje dimension benämns erfarenhet. Denna avser att fånga hur
eleverna upplever innehållet, det vill säga deras erfarenheter av
detsamma. Upplevelsen blir en sammanlänkad men ändå separat fråga
i förhållande till den framställning som görs. Dimensionen illusterar att
det som sker kan uppfattas på olika vis av skilda elever och att sättet
innehållet framställs på inte är detsamma som eleverna sedan erfar det
på. Eleverna är ur detta perspektiv medskapare av innehållet i
undervisningen snarare än endast passiva mottagare av detsamma (jfr
Liberg, 2010, s. 222).
Den omslutande cirkeln symboliserar att undervisning alltid sker i
en kontext som på olika vis påverkar och sätter ramar för det som äger
rum. Den här studien undersöker vad som sker i klassrummet, vilket
får ses som en avgränsning av kontexten. Fokus ligger därmed inte på
5
Begreppet manifesterat kritiskt tänkande är från början hämtat ifrån Larsson (2013).
30
Didaktik och kritiskt tänkande
en analys av hur strukturella faktorer kan tänkas påverka det som sker i
undervisningen.
För ett fördjupat resonemang kring de didaktiska dimensionerna och
deras historiska samband med retorik, metodik och kateketik hänvisas
till Hopmann (1997, s. 198-214). I det här sammanhanget räcker det
med att notera att triangeln förenklar ett komplext skeende och att den
bygger på vissa antaganden. Det förutsätts bland annat att interaktionen mellan lärare och elev, sättet innehållet framställs på och hur
eleverna upplever detta är avgörande för att förstå undervisning och
därmed (i det här sammanhanget) för det kritiska tänkande som manifesteras. En annan väsentlig aspekt att påpeka är att triangeln måste
förstås i dynamiska termer. Det betyder att interaktionen mellan lärare
och elever påverkar framställningen, som påverkar elevernas erfarenhet, vilket påverkar interaktionen och så vidare. Exakt hur dynamisk
undervisning är i denna bemärkelse kan naturligtvis variera, men det
bör finnas en förståelse för att ett flytande skeende i någon mening
fixeras för att förstå det bättre när triangeln tillämpas.
På liknande vis går det att problematisera huruvida rollfördelningen
mellan lärare och elev behöver vara given. Det kan exempelvis förekomma undervisning där eleven ges ett mycket stort inflytande över
framställningen av innehållet och på så vis glider över alltmer mot
lärarrollen.
Lärares didaktiska val
Undervisning kan ur ett lärarperspektiv förstås som en fråga om att
göra didaktiska val – att undervisa blir att vilja något (Liberg, 2010).
Utifrån den didaktiska triangeln görs didaktiska val i förhållande till
två dimensioner av läraren: i interaktionen med eleverna och när det
kommer till framställningen av undervisningsinnehållet.
När det kommer till innehållet sker en kvalitativ och kvantitativ
strukturering, ett visst sätt att organisera eller designa undervisning på
(jfr Selander, 2008). Detta kan förstås i termer av att det sker en
didaktisk reduktion av verkligheten, eftersom helheten med alla dess
detaljer inte kan rymmas. Detta innebär vidare att det i undervisningen
sker en didaktisk iscensättning, där en rekonstruktion äger rum på ett
visst vis ur något eller några perspektiv. Struktureringen och iscensättningen leder vidare till didaktikens legitimeringsproblem, eftersom
31
Kapitel 2
läraren måste kunna rättfärdiga de didaktiska val som görs i förhållande till andra och sig själv (Jank & Meyer, 1997b, s. 63-71).
Didaktiska val görs av läraren ur detta perspektiv både vid
förhandsplaneringen av undervisningen men också under tiden själva
skeendet pågår. De avsikter läraren har på förhand kan ändras,
svårigheter kan uppkomma och oväntade möjligheter uppstå. Detta
beskrivs på följande vis av Hultman (2011, s. 78): ”Valet av innehåll
och metod görs in-situ trots att valet redan är planerat. Det som syns i
faktisk undervisning blir en kompromiss och en kombination av det
tänkta och det möjliga.” Detta sätt att förstå didaktiska val på innebär
att läraren kan ställas inför komplexa utmaningar och avvägningar,
givet de ambitioner som finns med undervisningen. Synsättet
återspeglas i studiens tredje forskningsfråga som just fokuserar på
utmaningar och avvägningar.
Samtidigt som det går att betona betydelsen av de medvetna
didaktiska val läraren gör så bör det också poängteras att mycket av det
som sker i undervisning inte på ett enkelt vis kan hänföras till
överlagda beslut. Centralt för lärares arbete är även improvisationer i
stunden och icke-planerade val som görs mot bakgrund av tidigare
erfarenheter och tyst kunskap (Hultman, 2001; Hultman 2008; jfr
Wedin 2007). Samtidigt spelar rutiner och sätt saker vanligen görs på
en stor roll för vad som sker i klassrum (Nuthall, 2005; Freund 2009).
Detta innebär att det inte alltid kan förutsättas att läraren själv är
medveten om varför hon eller han agerar på ett visst vis.
Även om begreppet ”didaktiska val” i denna studie således vikts åt
de val lärarna gör är det betydelsefullt att lyfta fram att de inte är de
enda som gör val i undervisningen. Eleverna är också som Liberg
uttrycker saken ”kännande tänkande subjekt som gör sina mer eller
mindre medvetna val” (2010, s. 221). De har sina identiteter, tidigare
erfarenheter och kunskaper. Eleverna väljer samt väljer bort i
undervisningen och har precis som lärare avsikter, attityder samt
intressen (ibid., s. 221-222).
Sammanfattning
Syftet med detta kapitel har varit att ge en bild av tidigare forskning
om kritiskt tänkande. För studien centrala begrepp har även berörts.
Sammanfattningsvis ska det sägas att kritiskt tänkande kan betraktas
32
Didaktik och kritiskt tänkande
som ett mångfacetterat fenomen som har förståtts samt studerats på
olika vis. Min utgångspunkt är således att det inte existerar ett givet vis
att förstå kritiskt tänkande på. En minsta gemensam nämnare kan dock
sägas vara att kritiskt tänkande betraktas som ett granskande tänkande.
Vid sidan av kritiskt tänkande är undervisning ett betydelsefullt
begrepp i studien. Begreppet förstås utifrån den didaktiska triangeln,
där läraren, eleverna och innehållet hamnar i centrum för analysen. I
detta sammanhang blir de didaktiska val lärarna gör med avseende på
framställningen av innehåll och interaktionen med eleverna betydelsefulla. För studien relevant forskning som specifikt rör undervisning
och kritiskt tänkande har också behandlats, med fokus på undervisningsstrategier, klassrumsdiskussion samt stödstrukturer.
Ansatsen i denna studie är explorativ och det finns i grunden en
ambition att utforska kritiskt tänkande utifrån ett konkret undervisningssammanhang. Bakgrunden till detta angreppssätt är en
förhoppning om att en studie som på detta vis tar utgångspunkt i
praktiken kanske kan bidra med ett delvis annorlunda och kompletterande perspektiv i förhållande till den dominerande forskningen inom
fältet. Fokus ligger därmed på vad lärarna anser att eleverna ska kunna
när det kommer till kritiskt tänkande samt på vilka vis kritiskt tänkande
manifesteras i klassrummet.
Mot bakgrund av den explorativa ansatsen har jag valt att inte utgå
ifrån ett på förhand givet perspektiv på kritiskt tänkande under
fältarbetet som beskrivs i nästa kapitel, vid sidan av att kritiskt
tänkande betraktats som ett granskade tänkande i den betydelse som
beskrivits här. Den forskning om kritiskt tänkande som introducerats i
detta kapitel har varit betydelsefull för analysprocessen, vilket beskrivs
i nästa kapitel. I kapitel sju diskuteras resultaten i föreliggande studie
mot bakgrund av den forskning som presenterats här.
33
KAPITEL 3
Metod
Kapitlet är indelat i sex olika avsnitt. Inledningsvis beskrivs på vilka
sätt studien kan sägas vara inspirerad av en etnografisk forskningstradition. Därefter redovisas urval av lärare, grupper och ämnen. Sedan
beskrivs dataproduktionen och det material som legat till grund för
analysen. Nästa avsnitt berör forskningsetik, vilket följs av en beskrivning av analysprocessen. Avslutningsvis diskuteras forskarrollen.
En etnografiskt inspirerad studie
Inledningsvis nämndes att studien är inspirerad av en etnografisk
forskningstradition (Jackson 1990; Smith & Geoffrey 1968; Wolcott
2003). Exakt hur denna tradition ska förstås och vad som ska räknas in
i den går att diskutera. Vanligen förknippas dock etnografi med
fältstudier och deltagande observation (Bryman, 2011).
Det går även att argumentera för att det existerar ett särskilt
etnografiskt perspektiv som skiljer forskningsinriktningen ifrån annan
kvalitativ forskning som endast använder sig av etnografiska metoder.
Harry Wolcott utvecklar i sin bok Ethnography – a way of seeing
(2008) argumentet att etnografi är mer än en metod, att det är ett sätt
att tänka kring och betrakta världen där intresset för kultur hamnar i
centrum.
Jag har valt att benämna studien ”etnografiskt inspirerad” eftersom
den på många vis är influerad av denna tradition. Flera av de
återkommande dragen i den etnografiska traditionen som Wolcott
(2008; jfr även Hammersley & Atkinson 2007) beskriver är betydelsefulla för studien. De återkommande dragen jag syftar på handlar om att
som forskare se sig själv som ett instrument i forskningen, att använda
sig av flera olika metoder, att försöka se det studerade ur olika
34
Metod
perspektiv, att det är centralt att uppleva det som studeras, att se saker i
sitt sammanhang eller sin kontext och att forska i en för deltagarna
vardaglig miljö. Men det handlar även om att låta frågor uppstå på
plats i fält, att intressera sig för detaljer, att relationerna till
informanterna blir viktiga för förståelse samt att det överhuvudtaget är
centralt att fånga ”inhemska” betydelser och den mening som
människor på fältet tillskriver saker och ting. Etnografen strävar
därmed efter att undersöka vad som är betydelsefullt för informanterna
i den aktuella miljön och hur eventuella problem ser ut ur deras
perspektiv. Utifrån forskningsintresset i denna studie har detta
inneburit att det blivit relevant att studera vad lärarna anser att eleverna
ska kunna när det kommer till kritiskt tänkande, men också vilka
utmaningar de ser sig ställda inför givet vad de vill uppnå med sin
undervisning.
Det finns också aspekter av studien som inte faller inom ramarna
för det som traditionellt beskrivs som etnografi. Till detta hör att tiden i
fält är begränsad. Det här analyserade materialet är insamlat under två
månaders tid och inkluderar observationer ifrån lektioner utspridda
under denna tidsperiod. Wolcott (2008) påpekar att etnografi är ett
tidskrävande sätt att forska på och menar att det kan vara nödvändigt
att hitta andra vägar än de traditionella. Etnografi är också något som
traditionellt har utförts i en för forskaren okänd social miljö (Emerson
et. al 1995). Detta kan knappast sägas vara fallet med tanke på min
bakgrund som gymnasielärare i samhällskunskap och filosofi. Även på
denna punkt går det att skönja en förändring och det tillhör idag inte
ovanligheterna att etnografiska studier genomförs i för forskaren
bekanta miljöer (Wolcott 2008; jfr Kullberg, 2004).
Sammantaget går det således att beskriva studien som att den har en
etnografisk ansats, med ett intresse för att studera vad som sker i
lärarnas och elevernas vardagliga miljö, utan att för den sakens skull
benämna den som en traditionell etnografi.
Lärare, grupper och ämnen
Syftet med studien är att beskriva och analysera undervisning i
samhällskunskap och filosofi i gymnasiet med fokus på kritiskt
tänkande. Detta har gjorts genom att två lärares undervisning i två
35
Kapitel 3
olika grupper har följts under en serie lektioner. Studiens design kan
därmed betraktas som bestående av två fallstudier (jfr Merriam, 1998).
För att studien skulle kunna genomföras var det avgörande att få
tillgång till fältet och finna lärare som kunde tänka sig att delta. Mot
denna bakgrund kontaktades tänkbara kandidater. Eftersom jag
intresserar mig för lärarnas perspektiv på undervisningen har
deltagandet i studien ställt krav på dem i termer av tid, ansträngning
och öppenhet. En utmaning har därmed legat i att hitta lärare som
kunnat tänka sig att delta detta till trots. Förutom att jag varit
närvarande på lärarnas lektioner har vi ibland inför och efter dessa haft
längre samtal. Intervjuer har genomförts med dem varje vecka. Därtill
kommer att jag bett om lektionsplaneringar och uppgiftsinstruktioner,
vilket krävt att lärarna bistått mig på olika vis. Valet av de två lärarna
kan beskrivas som ett bekvämlighetsurval, vilket är vanligt förekommande i etnografiska studier, då det handlar om personer som varit
villiga att delta i studien och som befunnit sig inom rimligt geografiskt
avstånd (Bryman, 2011).
Båda lärarna som deltar i studien sa sig initialt vara intresserade av
ämnet kritiskt tänkande och de beskrev att det var betydelsefullt för hur
de såg på målen för sin undervisning. Kullberg (2004, s. 139-149)
påpekar att etnografen gör ett urval av undersökningspersoner mot
bakgrund av vad som ska undersökas. Detta innebär att urvalet av
informanter inte kan betraktas som representativt för en större population. Avsikten med den här studien är inte heller att i formell mening
generalisera till lärarpopulationen i stort, utan intentionen på förhand
var att göra ett urval som erbjöd goda möjligheter att studera undervisning med fokus på kritiskt tänkande (jfr Flyvbjerg, 2006).
När lärarna informerats om projektet och sa sig vara villiga att delta
gjordes urvalet av elevgrupper. Detta gjordes tillsammans med lärarna
utifrån i första hand praktiska hänsyn eftersom jag helt enkelt var
tvungen att ha möjlighet att delta i tillräcklig utsträckning. En önskan
från min sida var dock att elevgrupperna i de båda fallen skulle ha
kommit olika långt i sina gymnasiestudier. Av forskningsetiska skäl
kommer inga detaljer att ges angående lärare eller elever som deltar i
studien om dessa riskerar att röja deras anonymitet.6
6
Se vidare under rubriken ”Forskningsetik” nedan, s. 41.
36
Metod
För att trots allt ge läsaren en kontextuell förståelse kan en del saker
påpekas. Lärarna arbetar på samma kommunala gymnasieskola i en
mellansvensk stad. De är verksamma i olika arbetslag och undervisar
skilda elevgrupper. Klassen som samhällskunskapsläraren undervisade
i, hädanefter kallad samhällskunskapsgruppen, hade vid fältstudiernas
start påbörjat sina gymnasiestudier för en månad sedan på ekonomiprogrammet. De läste kursen Samhällskunskap 1b, en grundkurs som
omfattar hundra poäng, och hade lektion två gånger i veckan.
Samhällskunskapsläraren undervisar även i historia vid sidan om
samhällskunskapen, dock ej i den aktuella gruppen, och har varit lärare
i cirka fem år.
Klassen som filosofiläraren undervisade i, hädanefter kallad
filosofigruppen, läste vid fältstudiernas början första terminen på det
sista året på samhällsvetenskapsprogrammet. De läste kursen Filosofi
A som omfattar femtio poäng och hade undervisning två lektionspass i
veckan. Filosofiläraren har varit lärare i cirka tio års tid och undervisar
även i svenska. I de båda grupperna som ingår i studien gick cirka
trettio elever.
Ett urval har också gjorts när det kommer till de ämnen som
fokuseras i studien. Valet har delvis med personlig erfarenhet att göra
eftersom att jag själv undervisat i dem. Tanken var helt enkelt att mina
egna kunskaper i ämnena skulle underlätta mina möjligheter att förstå
undervisingen och lärarnas tankar kring denna. Avsikten har också
varit att välja ämnen där kritiskt tänkande kan sägas spela en central
roll. Med detta avses att eleverna på olika vis ska ges möjlighet
utveckla ett sådant tänkande enligt ämnesplanerna i samhällskunskap
och filosofi. Planerna är en del av bakgrunden mot vilken lärarna har
planerat och genomfört sin undervisning.
I ämnesplanen för samhällskunskap (Skolverket, 2011b) som
samhällskunskapsläraren hade att förhålla sig till beskrivs att dagens
samhälle, med dess förändringstakt och informationsflöde, kräver ett
kritiskt förhållningssätt vilket eleverna ska ges möjlighet att utveckla.
Detta ”omfattar förmåga att söka, strukturera och värdera information
från olika källor och medier samt förmåga att dra slutsatser utifrån
informationen.” (s. 1). Ett av de fem övergripande målen med ämnet är
att eleverna ska ges förutsättningar att utveckla ”Förmåga att söka,
kritiskt granska och tolka information från olika källor samt värdera
källornas relevans och trovärdighet.” (ibid.).
37
Kapitel 3
Även i ämnesplanen som filosofiläraren förhöll sig till ges kritiskt
tänkande en central plats (Skolverket, 2000). Där står att utbildningen i
filosofi ska bidra till en ”skolning i kritiskt tänkande” (s. 1). Vidare
lyfts förmågan att kunna ”tänka och resonera analytiskt, systematiskt
och kreativt”, en ”öppenhet för diskussion och argument” samt att
”ifrågasätta auktoriteter och vedertagna uppfattningar” (ibid.). 7
Sammanfattningsvis har således två olika fall studerats. Det handlar
om två lärare som undervisar i två skilda ämnen. Elevgrupperna
befinner sig i olika stadier av sina respektive utbildningar och läser
första (samhällskunskapsgruppen) respektive sista (filosofigruppen)
året.
Dataproduktion
Tillvägagångssätten för insamlandet av det empiriska material som
ligger till grund för studien har i huvudsak varit fältanteckningar ifrån
lektionsobservationer och till dessa kopplade intervjuer med de båda
lärarna. Skriftligt material har också samlats in och granskats. Detta
innebär att tre typiska metoder vid etnografiska studier använts:
deltagande observation, intervju samt granskning av skriftligt material
(Wolcott, 2008). Nedan ges först en överblick över det empiriska
materialet och därefter behandlas dataproduktionen.
Det i studien analyserade materialet omfattar fältanteckningar ifrån
sexton lektioner, varav nio ifrån filosofigruppen och sju ifrån samhällskunskapsgruppen. Lektionerna har pågått i genomsnitt cirka åttio
minuter, vissa lektioner har varit något kortare och andra något längre.
Sammantaget rör det sig således om drygt tjugoen timmars undervisning. Materialet omfattar även totalt sett sexton inspelade och
transkriberade intervjuer. Fjorton av dessa intervjuer, sju med
respektive lärare, har genomförts direkt i anslutning till genomförda
lektionsobservationer och har haft karaktären av samtal utifrån det som
ägt rum under lektionen. Dessa intervjuer har vanligen pågått i cirka
tjugofem minuter. Utöver dessa fjorton intervjuer har även två
semistrukturerade intervjuer, en var med respektive lärare, genomförts
7
Läraren utgick ifrån en äldre version av ämnesplanen för filosofi, eftersom eleverna
påbörjat sina studier innan reformen av gymnasieskolan 2011 och därmed läste
kursen Filosofi A (snarare än Filosofi 1 som den senare kursen heter). Kritiskt
tänkande kan sägas vara centralt även i den nya ämnesplanen.
38
Metod
i anslutning till att fältarbetet avslutades. Dessa slutintervjuer pågick i
trettio minuter. Det skriftliga materialet omfattar de båda lärarnas
lektionsplaneringar samt allt det arbetsmaterial som användes i
klassrummet. Det senare materialet inkluderar artiklar eleverna läst, ett
par digitala presentationer filosofiläraren visade, uppgiftsinstruktioner
samt modeller och scheman av olika slag.
Grunden för deltagande observation är förstahandsupplevelser, men
det går att diskutera grader av deltagande (Hammersley & Atkinson
2007). Under lektionerna har jag vanligen slagit mig ner vid någon
bänk i klassrummet och observerat, utan att interagera med eleverna.
Jag hade för det mesta fullt upp med att anteckna, men det var också en
fråga om att respektera och inte ”störa” undervisningen. För att lyckas
var det viktigt att lärarna var bekväma med att observeras och att de
inte kände sig utvärderade. Relationen till informanterna är avgörande
för alla etnografer, eftersom den på många sätt är en förutsättning för
förståelse (Emerson et al, 1995, s. 19). När eleverna vid några tillfällen
ställde frågor till mig om vad jag skrev om svarade jag, men jag
undvek annars att bli indragen i längre utbyten. Eleverna verkade
bekväma med min närvaro och tycktes snabbt vänja sig vid att jag satt
och antecknade. I förhållande till lärarna har jag inte haft samma
distanserade förhållningssätt utanför klassrummet, utan har istället sökt
en närmare kontakt.
Under lektionerna har jag således fört observationsanteckningar
med särskilt fokus på episoder som bedömts vara relevanta för studiens
syfte. Avvägningar behövde hela tiden göras mellan att anteckna och
att observera fullt ut. Mot bakgrund av studiens explorativa inriktning
var det viktigt att eftersträva ett öppet förhållningssätt kring vad som
kunde tänkas vara betydelsefullt att notera. Att skriva har här handlat
om mer än att bara mekaniskt skriva ner vad som händer, det sker hela
tiden ett urval och vissa saker hamnar i förgrunden medan annat inte
noteras (Emerson et al, 1995, s. 35-38). Observationer sker mot
bakgrund av en förförståelse, en idé kring vad som är värt att
observera, vilket påverkar vad vi ser och hur vi beskriver detta
(Wolcott, 2008, s. 69-70). Någon strikt objektivitet är därmed inte
möjlig. Skildringen görs ur ett visst perspektiv, och det gäller därmed
att som forskare vara medveten om att man gör en tolkning av
skeendet. Min förförståelse diskuteras vidare nedan, under rubriken
”Reflexivitet och forskarroll”.
39
Kapitel 3
Observationsanteckningarna har sedan så fort som möjligt skrivits
ihop till fältanteckningar, som är fylligare renskrivna beskrivningar (jfr
Emerson et al, 1995). Vid sidan av dessa fältanteckningar har också
löpande analytiska kommentarer skrivits ner under perioden i fält.
Noteringar har också förts kring samtal som ägt rum med lärarna såväl
inför som efter lektionerna. Skrivandet har haft en dubbel roll; dels har
det varit centralt för själva empirikonstruktionen, men det har också
bidragit till det succesiva utvecklandet av min egen förståelse för
undervisningen.
En avsikt med observationerna har varit att följa olika arbetsområden i kurserna eleverna läst. I samhällskunskapsgruppen arbetade
eleverna med området demokrati medan filosofigruppen sysslade med
framförallt kunskapsfilosofi. Några fler lektioner än de sexton ovan
nämnda har observerats under tiden i fält men dessa har exkluderats ur
analysen. Under dessa lektioner skrev eleverna exempelvis prov eller
tittade på film hela lektionen i ett nersläckt rum, vilket inneburit att det
inte funnits mycket att observera just då.
I direkt anslutning till lektionsobservationerna har intervjuer
genomförts vid sju tillfällen med respektive lärare. Mot bakgrund av
att andra klasser skulle in i klassrummen efter lektionerna var det inte
möjligt att hålla intervjuerna där. Istället genomfördes intervjuerna i
något ledigt mindre rum där vi kunde sitta ostört. Jag har vid dessa
tillfällen inte använt mig av någon på förhand färdigställd
intervjuguide, utan snarare lyft fram frågor och intressanta episoder i
anslutning till undervisningen som vi samtalat om (jfr Kvale &
Brinkmann, 2009). Eftersom ämnet kritiskt tänkande kan upplevas som
abstrakt och svårt, visade det sig väsentligen enklare att ta utgångspunkt i en konkret händelse. Frågor som är orienterade kring något
som just observerats ses troligare som relevanta, vilket förhoppningsvis kan ge intressanta svar som säger något om hur lärarna tolkar
och förstår undervisningen (jfr Emerson et al, 1995, s. 114). Jag har
därmed kunnat få en inblick i hur lärarna resonerat i olika situationer,
vilka utmaningar och avvägningar de har sett sig ställda inför och
varför de valt att agera på ett visst vis. Det har också gett lärarna
möjlighet att reagera på mina tolkningar när jag ställt frågor kring och
beskrivit hur jag uppfattat undervisningen, vilket bidragit till
förståelsen. Att på detta vis kombinera observationer med intervjuer
kan beskrivas som en blandad metod, där två olika metoder används
40
Metod
interaktivt, vilket kan ge forskaren en möjlighet att komma nära det
som studeras (Stake, 2010).
Under fältarbetets avslutande fas genomfördes även en slutintervju
med respektive lärare. Till dessa tillfällen hade jag förberett en
intervjuguide bestående av sex frågor vilka fungerade som en
utgångspunkt (bilaga). Intervjuguiden togs fram utifrån vad jag just då,
under slutet av fältarbetet, bedömde var relevant att fråga om utifrån
studiens syfte. Detta mig gav möjlighet att få svar på mer övergripande och allmänt hållna frågor, vilket kompletterade de tidigare
intervjuer vi haft. Slutintervjuerna kan beskrivas som semistrukturerade i meningen att jag haft frågorna som en utgångspunkt snarare än
som en manual. Jag har exempelvis i intervjusituationerna ställt
följdfrågor för att undersöka om min tolkning av det lärarna säger är
riktig (Kvale & Brinkmann, 2009).
Samtliga av de ovan nämnda intervjuerna har spelats in med
diktafon och sedan transkriberats i sin helhet. Transkriberingsnivån har
styrts av mitt forskningsintresse (Lindell 1994; Kvale & Brinkmann,
2009, s. 193-204). Detta har inneburit att jag transkriberat intervjuerna
på en relativt enkel nivå som jag bedömt vara tillräcklig för att besvara
forskningsfrågorna. Denna nivå ligger i linje med vad Lindell (1994)
benämner som nivå tre där transkriberingen ligger nära en skriftspråklig text. Yttranden inleds med stor bokstav, komman samt
punkter sätts ut. Längre pauser eller andra händelser markeras med
hakparenteser på följande vis [skratt]. Transkriptionen syftar således
till att återge innehållet i det som sägs. För läsbarhetens skull har några
mindre justeringar gjorts som inte påverkar innebörden, det rör sig då
framförallt om att onödiga upprepningar av samma ord avlägsnats.
Forskningsetik
Under hela mitt arbete med studien har jag strävat efter att uppfylla
Vetenskapsrådet forskningsetiska principer (2011) rörande information, samtycke, konfidentialitet och nyttjanderätt. Lärarna informerades på förhand om principerna, vad studien skulle handla om samt
metoderna jag tänkt använda mig utav. Deltagandet har varit frivilligt
och byggt på uttryckligt samtycke. Lärarna benämns konsekvent i
studien som samhällskunskapsläraren och filosofiläraren. Sådant som
41
Kapitel 3
kan tänkas peka ut lärarna har utelämnats eller ändrats med hänsyn
tagen till sammanhanget.
Även eleverna informerades på förhand om de etiska principerna,
de var medvetna om att deltagandet var frivilligt och att alla personuppgifter skulle behandlas konfidentiellt. Deltagandet har byggt på
samtycke även från elevernas sida, vilket i första hand inhämtades
skriftligt. I de fall eleverna inte inkom med detta tillfrågades de efter
en viss tidpunkt muntligt. Det var totalt sett endast en elev som
avböjde medverkan i studien, vilket inneburit att jag undvikt att samla
in någon information relaterad till eleven ifråga. Inga beskrivningar av
eleven har heller gjorts i fältanteckningarna. Elevnamnen som förekommer i resultatdelen är fingerade och detaljer har utlämnats på
samma vis som i fallet med lärarna. Informationen som har samlats in
har endast använts för forskningsändamål.
Analysprocessen
Analysen har varit en fortgående process snarare än en avgränsad fas
(Stake, 2010; Merriam, 1998). Redan under själva fältarbetet har en
analys ägt rum (Hammersley & Atkinsson, 2007). Att skriva och
kontinuerligt läsa fältanteckningar handlar om mer än att minnas vad
som inträffat, det är också en fråga om att fundera över och fördjupa
sin förståelse för det inträffade, det vill säga ett slags analysarbete. De
analyser som skett på detta vis har styrt mitt fokus i det fortsatta
fältarbetet, genom att frågor väckts och infallsvinklar framstått som
relevanta.
Efter avslutat fältarbete har en genomgripande analys gjorts av hela
materialet. Detta betyder att fältanteckningar, utskrivna intervjuer och
skriftliga dokument studerats noga i omgångar. Bearbetningen kan
beskrivas som att den initiala mer öppna läsningen har följts av en allt
mer fokuserad (Emerson et al 1995, kap 6). Inledningsvis har jag
således under läsningen gjort markeringar i texten och indikerat i
marginalen vad som beskrivs i materialet. Utifrån dessa indikationer
har sedan materialet succesivt kategoriserats (Stake, 2010). Detta har
varit en process där olika indikationer jämförts och satts i relation till
varandra. Genom detta arbete har kategorierna stegvis utvecklats
medan jag sökt svar på forskningsfrågorna.
42
Metod
En väsentlig aspekt av analysarbetet har varit att hantera de olika
materialtyperna. Tillsammans bildar dessa en helhet där fältanteckningarna rymmer beskrivningar av vad som sker i klassrummet,
intervjuerna ger inblickar i lärarnas resonemang kring detta och det
skriftliga materialet visar vad eleverna arbetat med för uppgifter. Jag
har genom att beakta detta sammantaget kunnat fördjupa mig i olika
episoder ifrån undervisningen. I resultatkapitlen finns flera beskrivningar och analyser av sådana episoder från de båda fallen som
studerats. Att undersöka i olika materialtyper samt att vara skeptisk
och ifrågasätta mina egna tolkningar har varit vägledande för mitt
analysarbete (jfr Stake, 2010). Detta kan beskrivas som en form av
triangulering där analysen av materialet bidragit till en sammansatt bild
av det som studerats, snarare än att målet varit att eftersträva objektivitet (jfr Hammersley & Atkinsson, 2007, s. 184-185).
Samtidigt som de skilda materialtyperna således kan sägas
komplettera varandra och bidra till en helhet är det betydelsefullt att
framhålla att det just rör sig om olika typer av material. Detta innebär
att de varit användbara i olika utsträckning för besvara forskningsfrågorna. När det kommer till att studera vad lärarna anser handlar det
om vad som framkommer i intervjuerna. Manifestationer av kritiskt
tänkande i klassrummet är något som beskrivs i fältanteckningarna.
Det insamlade skriftliga materialet med uppgifter och lektionsplaneringar kan taget för sig självt inte ge svar på någon av forskningsfrågorna. Analysen av detta har därmed varit komplementär, det vill
säga har gjorts för att belysa vad som framkommit i fältanteckningar
och intervjuer.
En annan central aspekt av analysarbetet har handlat om att hantera
att det rör sig om två olika fall vilka visade skilja sig relativt mycket
ifrån varandra. Sättet att handskas med detta på blev att just betrakta
dem som två skilda fall vilka analyserats separat för att undvika ytliga
jämförelser (jfr Merriam, 1998). I resultatkapitlen återspeglas detta
genom att undervisningen i de olika grupperna behandlas var för sig;
först fokuseras filosofigruppen och sedan samhällskunskapsgruppen.
Det är först när en noggrann analys gjorts av de enskilda fallen, där
hänsyn tagits till omständigheterna, som det går att diskutera fallen i
förhållande till varandra på ett meningsfullt vis (jfr ibid. s. 193-196).
På en del punkter, där det blivit intressant i sammanhanget, har också
43
Kapitel 3
liknande aspekter i de olika fallen lyfts fram efter att de först presenterats separat.
En sista aspekt handlar om på vilket vis de olika synsätt på kritiskt
tänkande som beskrevs i kapitel två har spelat in i analysprocessen.
Processen kan i grunden beskrivas som induktiv i meningen att
utgångspunkten tagits i materialet och utgått därifrån på det vis som
beskrivits (jfr Bryman, 2011). Den tidigare forskning jag tagit del av
har dock bidragit till att jag kunnat se nya aspekter genom att läsningen
givit upphov till frågor att ställa till materialet. När det exempelvis
kommer till den första forskningsfrågan riktas fokus mot vad lärarna
anser att eleverna ska kunna när det kommer till kritiskt tänkande. Här
har forskning som betraktar kritiskt tänkande som en fråga om
färdighet, kunskap och attityd hos den enskilda individen blivit
relevant.8 Utifrån denna har exempelvis frågan väckts vad lärarna anser
om kunskapens betydelse för det kritiska tänkandet. I den andra
forskningsfrågan riktas fokus mot hur kritiskt tänkande manifesteras i
klassrummet och hur detta kan förstås. Här har forskning som betonar
det kritiska tänkandets sociala karaktär gett upphov till frågor.9 Att jag
på detta vis förhållit mig till olika möjliga aspekter av kritiskt tänkande
har varit betydelsefullt mot bakgrund av studiens explorativa karaktär.
Om jag exempelvis snävt utgått ifrån ett färdighetsperspektiv hade jag
kanske missat att se relevansen av andra aspekter.
Reflexivitet och forskarroll
I fältarbetet som beskrivits i det här kapitlet är det jag som forskare
som är det huvudsakliga instrumentet för dataproduktionen, vilket
innebär att denna är beroende av mig och mitt deltagande i miljön (jfr
Wolcott 2008). Mina föreställningar och beslut styr vad jag observerar
och inte observerar, vad jag frågar och inte frågar om och vad mina
funderingar kretsar kring. Därför spelar min förförståelse en central
roll i sammanhanget.
Min bakgrund som gymnasielärare, och att jag har undervisat
specifikt i de ämnen som fokuserats, kan innebära både för- och
nackdelar. Även om jag försökt att förhålla mig så öppen som möjligt
till vad som faktiskt skett i klassrummet vore det naivt att tro att mina
8
9
Se ”Färdigheter i kritiskt tänkande”, s. 15, samt ”Kunskap och attityd”, s.17.
Denna forskning beskrivs under rubriken ”Den andra vågen”, s. 19.
44
Metod
erfarenheter inte färgat mig på gott och ont. Till riskerna hör en slags
blindhet inför det bekanta, som kan innebära att det blir svårt att se det
invanda eller självklara. En utmaning har därför blivit att generera nya
infallsvinklar på materialet. Här har den tidigare forskningen om
kritiskt tänkande spelat en roll på det vis som beskrevs ovan. Av vikt
har också varit att helt enkelt lämna materialet under perioder och låta
det ”vila” för att kunna återkomma till det med i alla fall delvis nya
ögon. Jag har också haft hjälp av att få andras synpunkter på mitt
arbete, framförallt ifrån doktorandgruppen i pedagogiskt arbete vid
Linköpings universitet men även ifrån deltagare på konferenser där jag
presenterat min forskning. Jag tycker mig idag se att min förståelse för
kritiskt tänkande förändrats under arbetet med studien. Initialt hade jag
en tendens att tänka på kritiskt tänkande i termer av färdigheter på
individnivå, vilket succesivt vidgats till att rymma fler aspekter. Med
detta har en ökande grad av komplexitet kommit att prägla min
förståelse där sociala och känslomässiga aspekter spelar en betydelsefull roll.
Om en nackdel därmed skulle kunna vara brist på distans har å
andra sidan en fördel just varit närheten till det studerade. Min
uppfattning är att mina erfarenheter som lärare ofta har varit till stor
nytta för förståelsen av undervisningen. Jag har inte behövt ägna kraft
åt att förstå grunderna utan har kunna rikta in mig mot forskningsintresset (jfr Kullberg, 2004, s. 151). Lärarnas vetskap om att jag själv
undervisat i ämnena har också med all sannolikhet underlättat vår
interaktion på flera vis. De har till exempel kunnat förutsätta att jag är
förtrogen med i alla fall stora delar av ämnesstoffet och kursplanerna.
I föregående kapitel nämndes att det inte är säkert att läraren alltid
själv är medveten om varför saker görs på ett visst vis och inte ett
annat i undervisningen.10 Rutiner och intuition spelar in, och de beslut
som fattas är inte alltid så överlagda som man kanske kan tro. Detta
blir uppenbart i intervjuerna där lärarna själva beskriver sitt agerande i
vissa situationer som omedvetet eller oreflekterat när jag frågar.
Genom att jag som forskare är där och observerar och ställer frågor får
lärarna således syn på aspekter av sin undervisning som de kanske
annars inte skulle ha reflekterat över. På samma vis ger lärarnas
reflektioner mig som forskare möjlighet att upptäcka saker i
10
Se vidare under rubriken ”Lärares didaktiska val”, s. 31.
45
Kapitel 3
undervisningen som jag annars inte skulle ha lagt märke till. Detta ger
mig också en möjlighet att få en inblick i hur lärarna tänker kring sin
undervisning.
Det gäller dock att inte bli alltför färgad av den tolkning lärarna ger.
Som redan påpekats sker det mycket i klassrum som läraren inte har
möjligheter att se eller uppfatta. Det gäller därför att noga värdera det
som lärarna säger och ställa det i relation till de observationer som
gjorts vid olika tillfällen. Att försöka förstå hur lärarna tänker och
samtidigt distansera mig från detta, för att kunna förhålla mig
analytiskt till det, har varit både utmanande och lärorikt.
Det bör också betonas, inte minst ur ett etiskt perspektiv, att det i
slutändan är jag forskare som har ett tolkningsföreträde. Det finns
alltid en maktasymmetri mellan forskare och deltagare som det inte går
att bortse ifrån (jfr Kvale & Brinkmann, 2009, s. 48-50). Även om jag
eftersträvat en nära kontakt med lärarna och velat att medverkan i
studien skulle vara en positiv upplevelse för dem så handlar det inte
om en fullt jämlik relation. För min del har det därför blivit betydelsefullt att ge adekvat utrymme åt lärarnas röster i resultatkapitlen så att
deras perspektiv på undervisningen synliggörs.
46
KAPITEL 4
Didaktiska val
Kapitlet behandlar vad lärarna anser att eleverna behöver kunna för att
utveckla sitt kritiska tänkande samt de didaktiska val som görs i
relation till detta.
Kapitlet är strukturerat i tre delar. I den första delen fokuseras
undervisningen i filosofigruppen. För filosofiäraren är kritiskt tänkande nära knutet till argumentation och tolkning. I den andra delen
behandlas undervisning i samhällskunskapsgruppen. För samhällskunskapsläraren handlar kritiskt tänkande i stor utsträckning om att
eleverna ska kunna anlägga olika perspektiv på och problematisera
samhällsfenomen. I den tredje delen görs en analys av vad båda lärarna
anser att eleverna behöver kunna när det kommer till kritiskt tänkande.
Argumentation och tolkning
Filosofiläraren arbetar målmedvetet för att eleverna i gruppen ska
utveckla vad han benämner som ett filosofiskt eller kritiskt tankesätt.
Läraren ger i intervjuerna också uttryck för att han ser utvecklandet av
elevernas kritiska tänkande som det överordnade målet med kursen.
FL: Det har varit ganska uppenbart att det är det man sysslar med i filosofin,
jag har alltid sagt det till mina elever, det finns en färdighet i den här kursen
som går före allt annat och det är färdigheten att tänka kritiskt, det pratas om
det i hela skolan men här ska vi jobba med själva tänkandet.
I centrum för lärarens synsätt på kritiskt tänkande står argumentation
och tolkning. Vad läraren mer specifikt vill uppnå och hur det
iscensätts rent didaktiskt kommer att introduceras utifrån en modell för
argumentationsanalys. Därefter kommer en konkret undervisningsepisod att analyseras för att illustrera. Modellen som läraren använder
sig av i undervisningen ger en inblick i hur denne försöker arbeta med
47
Kapitel 4
att strukturera elevernas tänkande. Den är ett centralt redskap i
undervisningen som enligt läraren själv explicit syftar till att utveckla
kritiskt tänkande.
Under kursens inledande lektioner har läraren introducerat eleverna
i argumentationsteori. Eleverna har i samband med detta fått modellen
för argumentationsanalys presenterad för sig. Den är relativt enkelt
utformad och går ut på att eleverna ska lära sig att identifiera tes och
argument, göra en tolkning av dessa för att slutligen värdera deras
hållbarhet och på så vis ta ställning till tesen. Ett exempel på hur
läraren arbetar med modellen var en inlämningsuppgift, där eleverna
fick välja en valfri kortare argumenterade text som innehöll en tes och
några argument. De skulle sedan identifiera, tolka och värdera dessa. I
uppgiften föreslås följande disposition av läraren vilken är avsedd att
strukturera analysprocessen:
1. Inledning
Berätta vilken text du ska analysera och vem som har skrivit
den. Vet du något om författaren eller textens syfte som kan
vara intressant för analysen kan du ta upp det här.
2. Identifiering
Presentera tesen och några intressanta argument du har hittat i
texten. Citera ur texten eller sammanfatta (om du vill och om
du kan göra det utan att andemeningen går förlorad).
3. Tolkning
Diskutera (intressanta och relevanta) tolkningar av tes och
argument.
4. Värdering
För ett resonemang kring argumentens hållbarhet.
5. Slutsats
Håller du med om tesen efter att ha analyserat texten? Helt,
delvis eller inte alls? Varför (inte)?
Läraren beskriver ibland argumentationsanalysmodellen som just en
”modell för kritiskt tänkande” i intervjuerna, även om han påpekar att
det kan vara lite slarvigt att sätta ett enkelt likhetstecken mellan
modellen och kritiskt tänkande i en vidare bemärkelse. Modellen visar
på hur läraren arbetar för synliggöra tankeprocessen för eleverna, det
vill säga hur de kan gå tillväga när de tänker kritiskt. I interaktionen
48
Didaktiska val
med eleverna återkopplar läraren till de olika stegen och tillhörande
filosofiska begrepp, vilket kommer att visas nedan.
Lärarens perspektiv på kritiskt tänkande kan alltså förstås som nära
knutet till argumentation och tolkning. Under slutintervjun med läraren
vidareutvecklar han detta:
I: Vad skulle du säga det viktigaste som du vill att eleverna lär sig när det
kommer till det här kritiska tänkandet?
FL: Jag tror att det som är det svåraste och det nyaste för eleverna generellt
sett, det är just tolkningsledet i det kritiska tänkandet, det är väldigt många
elever som är vana vid att debattera och argumentera, men de gör de ofta utan
nån särskild tanke på begreppsutredning eller utifrån att tänka på argument,
utifrån argumentens outtalade premisser och såna här saker, sånt som jag
tycker ligger just i tolkningsledet, att stanna upp, betrakta ett argument och se
vad det egentligen betyder, vad det står för innan man börjar värdera det. Jag
tror alltså att de genom att bli mer uppmärksamma på tolkningen kan göra en
bättre värdering av argumentationen, de är ganska vana vid att duellera
igenom att du vet att kasta argument på varann men de är inte riktigt så
tränade i att se vad argumenten egentligen står för och innebär, det tror jag är
det som, som är mest revolutionerande och det som i slutet av en filosofikurs
är det som flest elever inte har lärt sig. Det som är det svåraste för dem att
förstå.
Att stanna upp och ställa sig frågan vad något betyder innan man ger
svaret, att fundera över om det finns alternativa perspektiv eller
möjligheter att förstå något på, eller om det går att precisera eller
klargöra innan en bedömning görs är några av de sätt det går att ge
uttryck åt det reflekterande, vilket filosofiläraren betonar, som
avgörande för det kritiska tänkandet.
Utöver att eleverna introducerats till modellen så har de fått arbeta
med olika uppgifter kopplade till denna under kursens inledning.
Uppgifterna går bland annat ut på att känna igen ett argument,
diskutera definitioner, fundera över olika tänkbara tolkningar av vaga
begrepp samt diskutera om argumentationer är hållbara eller inte.
Nedan skildras en episod som är hämtad ifrån en av de första
lektionerna som observerades i filosofigruppen. Läraren har bett
eleverna att välja ut argument från uppgifterna de arbetat med som de
tycker är intressanta ur tolknings- eller värderingssynpunkt. Eleverna
49
Kapitel 4
diskuterar argumenten i mindre grupper. Tre killar, Kasper, Tomas och
Jimmie, diskuterar följande text:
Man skulle kunna öka jämlikheten mellan män och kvinnor, eftersom
möjligheten att dela på hemarbetet skulle öka, om man införde sex timmars
arbetsdag. Andra fördelar med detta skulle vara att barn och föräldrar fick mer
tid för varandra. Vi får inte heller glömma att kortare arbetsdag ger fler
arbetstillfällen. Vad som skulle tala emot en arbetstidsförkortning är att
produktiviteten antagligen skulle minska.
Inledningsvis konstaterar killarna gemensamt att textens tes handlar
om att införa sex timmars arbetsdag. De är också överens om att ett
argument för denna slutsats är att jämlikheten mellan män och kvinnor
skulle öka. Till stöd för detta argument, konstaterar Kasper, finns det
dessutom ett underargument, nämligen att möjligheten att dela på
hemarbetet skulle öka. I texten finns också ett motargument som
diskuteras. Värt att notera är således att det finns en samsyn i gruppen
kring vilken tesen och vilka argumenten är. Nedan följer ett utdrag ur
fältanteckningarna som belyser det efterföljande utbytet mellan
eleverna.
Kasper frågar vad de andra anser om jämlikhetsargumentet. Tomas säger att
han inte tycker att det är ett bra argument eftersom han anser att jämlikhet
mellan män och kvinnor inte handlar om att göra lika mycket hemarbete.
Kasper regerar häftigt på Tomas resonemang genom att säga att
”jämställdhet förutsätter att män och kvinnor gör lika mycket hemarbete”.
Han berättar sedan om hur orättvist det är att kvinnor gör mer hemarbete än
män. Jimmie bryter in i diskussionen och säger att han håller med Tomas,
”man kan vara jämlika utan att man gör samma saker”. Läraren kommer
fram till gruppen och frågar om de har valt någon särskild argumentation.
Kasper nämner texten och berättar sedan vidare: ”Vi har olika uppfattningar
om hur jämställdhet ska tolkas”, varpå han förklarar att han, men inte de
andra två, anser att jämställdhet förutsätter att hemarbetet delas upp lika.
Läraren som verkar vilja höra vad de andra har att säga vänder sig mot
Tomas och Jimmie och frågar: ”har ni olika synsätt på argumenten? Jag
fattar inte riktigt.”
Tomas, som varit den som livligast diskuterat med Kasper redogör för sin
ståndpunkt genom att förklara att han anser att jämställdhet inte förutsätter
50
Didaktiska val
”att män och kvinnor gör samma sak, men ingen ska diskrimineras”. Läraren
lyssnar vidare någon minut medan eleverna tydliggör sina ståndpunkter.
Tomas nyanserar vad han tidigare sagt något genom att säga att kortare
arbetstid kanske kan skapa en jämnare uppdelning av hemarbetet men
förklarar sedan att han anser att produktivitetsargumentet, som är ett
argument mot tesen, är avgörande i sammanhanget. Läraren sammanfattar
kort vad de sagt och säger att han tolkar det som att det inte finns så stora
skillnader, ”ni tycker ganska lika”. Båda två tycks överens om att det finns
en skillnad mellan könen idag när det gäller fördelningen av hemarbete och
därför anser de också båda att jämlikhetsargumentet är relevant, att det har
med saken att göra, säger läraren. De gör däremot en olik värdering av
argumenten. Han vänder sig till Tomas och säger: ”du gör en vägning av
argumenten och tycker att produktiviteten är viktigast, viktigare än de andra
argumenten”. Tomas säger att det är riktigt. Han berättar sedan om hur han
haft ett sommarjobb där han jobbade sex timmar och att det var väldigt svårt
att hinna något på den tiden. Läraren berömmer gruppen innan han går
vidare. Han säger att de förutsätter att det finns ojämlikhet idag, att det är
bra att de gör tolkningar av argumenten som gör dem meningsfulla i
sammanhanget.
Det finns flera element i episoden ovan som är värda att belysa lite
extra. En grundläggande aspekt är naturligtvis att det sker en
granskning eller analys av argumentationen i texten. Detta sker utifrån
en gemensam förståelse för vilka argumenten och tesen är. Denna
intersubjektiva grund bidrar till att ge fokus åt resonemangen, i
meningen att eleverna faktiskt diskuterar samma sak. Nästa aspekt är
att det visar sig finnas två olika perspektiv på jämställdhet i gruppen.
Det mer långtgående perspektivet, som representeras av Kasper,
innebär att ”lika hemarbete krävs”, medan den mindre långtgående
eller svagare tolkningen, som Tomas och Jimmie förordar, innebär att
”lika hemarbete krävs inte, men ingen diskriminering får förekomma”.
Det som är betydelsefullt i sammanhanget är det faktum att de
företräder olika perspektiv som artikuleras tydligt, vilket bidrar till
granskningen. Mitt intryck vid det här läget i diskussionen är alltså att
det förekommer en genuin skillnad mellan de olika synsätten. Kasper
är mycket medveten om detta och han använder sig också av en sådan
vokabulär när han säger att de gör olika tolkningar.
51
Kapitel 4
Läraren bidrar också till att synliggöra dessa olika tolkningar genom
att fråga efter dem, men allt eftersom Tomas börjar tydliggöra sin
position för läraren så förändras den också: han lutar nu mer åt att
acceptera Kaspers perspektiv på jämställdhet. Detta får läraren att
konstatera att det finns stora likheter i deras förståelse eller tolkning av
argumenten, ”ni tycker ganska lika”, men att det existerar en genuin
skillnad när det kommer till värderingen av dem. På ett vis stämmer ju
detta, eftersom Tomas ändrat sig, men å andra sidan hade Kasper
grund för sin reflektion kring att det existerade en genuin skillnad,
åtminstone initialt, kring hur jämlikhet tolkades. Lärarens agerande
kan förstås som att han bidrar till att skillnaderna tonas ner mellan de
olika perspektiven.
Ytterligare en väsentlig aspekt är att läraren gör en metatolkning av
diskussionen, där han klargör hur han tolkat vad eleverna sagt. Genom
att fråga efter deras olika ståndpunkter och sedan avgöra vari
skillnaden ligger gör läraren en slags bedömning. I den efterföljande
intervjun frågar jag honom om hans agerande. Han ger då uttryck för
att elevernas förförståelse spelar en central roll för hur de förstår eller
tolkar argumenten.
FL: Argumentet att man skulle dela mer på hemarbetet om man införde en
kortare arbetsdag, för att det ska bli ett hållbart argument så måste man nästan
förutsätta att män och kvinnor i nuläget jobbar olika mycket, alltså om man
hårddrar det att männen yrkesarbetar och kvinnorna är hemmafruar eller nån
slags position på en skala där. Och jag ville uppmärksamma dom på att dom
hade gjort en tolkning av sammanhanget som det inte stod nånting om i
texten, nämligen att det där var en premiss, men att den premissen var
nödvändig för att argumentet skulle bli relevant. Och för dom så var det en
självklarhet att det var en utgångspunkt men i andra grupper har jag sett elever
som har tyckt att argumentet inte har nånting med saken att göra, de tänker sig
att män och kvinnor redan arbetar lika mycket och då kommer inte uppdelning
av hemarbetet att påverkas av att både män och kvinnor jobbar lite mindre.
Det är ju också en relevant aspekt av den här modellen att arbeta med den, att
på nåt sätt tolka argumenten utifrån en kontext och bli medveten om att man
gör det.
Läraren indikerar i citatet att det i arbetet med modellen för
argumentationsanalys är avgörande att betona vikten av att
medvetandegöra tolkning. I våra samtal poängterar läraren att ett första
52
Didaktiska val
steg handlar om att påpeka för eleverna att en tolkning alltid i någon
mening äger rum, och att det finns elever som har uppfattningen att en
tolkning är något man väljer eller inte väljer att göra, snarare än att
inse att vi i någon mening alltid tolkar omvärlden. Just aspekten med
medvetandegörandet, eller lärarens strävan att sammanfatta och
artikulera elevernas utbyten slog mig som särskilt avgörande. Under
intervjun efter lektionen resonerade jag med läraren om hur han
agerade när han gick runt och hjälpte eleverna. Det läraren ger uttryck
för i citatet är att han försöker bringa klarhet i elevernas resonemang
med hjälp av en begreppsapparat som introducerats.
I: Så först diskuterade dom nån slags tolkning av argumentet och sen så
tolkade du deras tolkning, var det medvetet eller..
FL: Ja, jag försökte i varje par när jag gick runt, lite grann sammanfatta det
dom sa med mina ord för att se att jag förstått dom rätt, och sen också på nåt
vis belysa det dom hade sagt med hjälp av begrepp som vi gått igenom för
elever själva, dom faller ju inte tillbaka på en filosofisk begreppsapparat med
automatik, jag försökte då förklara för dom att, ja till exempel nu uppfattar jag
det som att ni har valt ut det här argumentet och ni tycker att det inte håller
och det tycker ni därför att ni tolkar det på det här sättet och den tolkningen
tycker ni den, ja, ni tycker att argumentet, till exempel då, visserligen är
relevant men brister i att det inte är helt sant. Jag försökte återkomma till de
här glosorna som jag försöker lära dom, på det sättet visa för dom hur deras
resonemang kan ses som filosofiska resonemang även om de själva inte
formulerar det så, lite i hopp om att de ska börja se tankestrukturen.
Tidigare när modellen för argumentationsanalys presenterades
påtalades att läraren i interaktionen med eleverna ofta återkopplar till
de olika stegen och tillhörande filosofiska begrepp. Relevans och
sanning som nämns i citatet ovan är krav som brukar ställas på
faktabaserade argument för att de ska kunna anses vara hållbara.
Genom att påpeka att ett argument förvisso kan vara sant, men inte
relevant, och vice versa, ges en förklaring till varför argumentet
bedöms vara hållbart eller inte. Därmed knyts en filosofisk
begreppsapprat till det tredje steget i modellen som handlar om
värdering av argument.
Episoden som fokuserats är illustrativ för hur lärarens synsätt på
kritiskt tänkande avspeglas i de didaktiska val som görs. För läraren är
53
Kapitel 4
det avgörande att eleverna lär sig att tolka och värdera argument.
Utifrån detta görs didaktiska val som kan förstås som att en
stödstruktur för elevernas kritiska tänkande byggs upp på flera plan.
Med detta avses att en begreppsapparat och tankemodell introduceras
som tydliggör hur eleverna kan gå tillväga, de ges uppgifter att träna på
både enskilt och i grupp, dessutom ger läraren som noterats
återkoppling och gör metatolkningar av elevernas resonemang med
avsikten att få dem att börja fundera över hur de resonerar. Det finns
alltså å ena sidan ett hårt stöd11, i meningen att det är en modell och
uppgifter som är desamma för alla, samt en mjuk stödstruktur, som
läraren själv står för genom att i interaktionen försöka förstå elevernas
tankar, ge sin tolkning samt återkoppling. Hur denna stödstruktur
fungerar vid olika tillfällen i undervisningen kan självfallet problematiseras. Kanske är det exempelvis så att lärarens intervenerande i
diskussionen mellan Kasper och Tomas bidrar till att tona ner
elevernas olika tolkningar, även om detta är svårt att slutgiltigt veta.
Eleverna kan också, vilket gruppdiskussionen kan ses som ett exempel
på, genom sitt agerande stödja och påverka varandras tänkande. Att
från en jämnårig kamrat stöta på ett annat perspektiv skall inte
underskattas, även om det i det här fallet är svårt att veta i vilken
utsträckning Tomas ändrade synsätt berodde på Kaspers argument,
lärarens entré i situationen eller att han när han skulle tydliggöra sin
ståndpunkt tvingades fundera igenom den igen och därmed ändrade
sig.
Perspektiv och problematisering
Samhällskunskapsgruppen hade sedan en dryg månad påbörjat sina
gymnasiestudier när observationerna inleddes och läraren strävar efter
att successivt börja bygga upp elevernas kunskaper i ämnet och deras
analytiska färdigheter. Läraren beskriver det hela som en lärprocess
där eleverna stegvis ska lära sig att tänka alltmer kritiskt genom att få
ökad kunskap om och olika perspektiv på samhällsfrågor. Läraren
använder sig inte av någon särskild modell på samma vis som
filosofiläraren, men som kommer att visas så spelar argumentation en
grundläggande roll även i dennes undervisning.
11
Distinktionen mellan hård och mjuk stödstruktur är hämtad ifrån Saye och Brush
(2002) och berördes under rubriken ”Stödstrukturer” i kapitel två, s. 24.
54
Didaktiska val
Samhällskunskapsläraren betraktar, likt filosofiläraren, kritiskt
tänkande som något som har en given plats i den egna undervisningen.
För honom handlar kritiskt tänkande i stor utsträckning om att på
sakliga grunder kunna ifrågasätta eller problematisera olika samhällsfenomen. När jag frågar läraren hur han ser på kritiskt tänkande
uttrycker han detta på följande vis:
SL: Det är ju det som samhällskunskapsundervisningen ska gå ut på […] Vad
ska eleverna ta med sig när de går ut härifrån? Då är det ju just viktigt att,
tycker jag, att de har fått med sig det att ifrågasätta olika slags fenomen, att
inte nöja sig med enkla svar, att inte A leder till B utan att det finns många
olika saker som ligger bakom ett fenomen till exempel, att kunna ifrågasätta
också naturligtvis, rådande politiska idéer, samhällets eller samtidens
tolkningar av olika slags fenomen.
Nedan belyses en lektion från mina tidiga observationer i gruppen.
Episoderna visar på didaktiska val läraren gör i relation till att utveckla
elevernas kritiska tänkande. Lektionen gick ut på att eleverna i grupper
om tre skulle läsa tre artiklar som handlade om demokrati samt
gemensamt diskutera och svara på frågor kopplade till texterna.
Artiklarna var hämtade ifrån dagspressen och samtliga handlade om
antingen valdemokrati, att medborgarna väljer representanter men inte
är speciellt aktiva mellan valen, eller deltagardemokrati, som utmärks
av att medborgarna förväntas engagera sig mer aktivt i beslutsfattandet
på olika vis.
Frågorna eleverna skulle besvara handlade om vad texterna ville
övertyga läsaren om samt vilka argument som presenterades till stöd
för detta. Eleverna skulle också fundera över om argumenten var övertygande samt motivera sitt ställningstagande. Avsikten var sedan att de
skulle föra en diskussion i gruppen kring vilket av de olika synsätten
de föredrog. Vid detta skeende har eleverna i stort läst färdigt texterna,
de är uppdelade i tio olika grupper och läraren går runt i klassrummet:
Läraren stannar vid en grupp med tre tjejer, Angelica, Sofia samt Slava, och
frågar hur det går. Att döma av deras korta svar tycks tjejerna ha svårt att
förstå att artikeln i fråga argumenterar för en uppfattning, att författaren vill
påverka läsaren. Läraren förklarar att författarna driver en tes och inte är
neutrala. De vill övertyga om att valdemokrati är bra. Läraren ställer frågor
till eleverna, frågor vars avsikt tycks vara att hjälpa eleverna att förstå och
55
Kapitel 4
strukturera texten: ”Hur är texten uppbyggd?” ”Vilka argument har ni
hittat?”. Eleverna tycks ha svårt att förstå texten på en språklig nivå och
verkar vara osäkra på vad ett argument är. Med lite hjälp av läraren visar det
sig att de identifierat ett par argument i texten. Det blir dock inte så mycket av
en diskussion i gruppen kring frågan om argumenten låter övertygande,
eftersom det råder konsensus kring att de är ”bra”.
Jag stannar upp och lyssnar till en annan elevgrupp, bestående av Ruben,
Christian och Anne som tycks ha haft lättare med uppgiften. De diskuterar att
den innehåller två texter som argumenterar för valdemokrati och en text som
handlar om deltagardemokrati. Det finns en viss obalans där konstaterar de.
Eleverna tycks vara överens om att valdemokrati är att föredra, argumenten
som framförs är att politiker har bättre koll än medborgarna och att
medborgarna inte är tillräckligt insatta. Det framförs också att vill man bli
mer aktiv är det bara att bli det. Ingen i gruppen framför motargument, vilket
gör att diskussionen snabbt dör ut.
Skildringen ovan ger en inblick i arbetet med uppgiften och visar att
skilda grupper av elever hade olika svårt att lösa den. Slutpunkten
läraren ville att eleverna skulle nå var en diskussion kring demokrati
och vilken typ som är att föredra, men flera hinder uppenbarar sig på
vägen. Ett av dessa är att flera av eleverna hade svårt att förstå
texterna. Detta är ett exempel på hur svårigheter att ta till sig
information gör att det blir problematiskt att nå ett egentligt reflekterande. Det handlade om rena lässvårigheter, men även om att eleverna
saknade begreppskunskap knuten till innehållet, till exempel om vad
deltagardemokrati var. Mitt intryck i klassrumssituationen var också att
det fanns elever som tycktes ha svårt att förstå att texterna försökte
övertyga dem om något. I den efterföljande intervjun med läraren
berördes just detta.
SL: Och det var faktiskt nånting som gjorde mig väldigt förvånad, alltså ok att
man kanske inte vet vad ett argument är, nåväl, men att man inte förstår att
den här texten försöker driva en åsikt och vill trycka dig som läsare åt ett visst
håll, jag tycker att det borde vara ganska uppenbart. Men det kanske är så att
man som lärare tänker som så att jag läser den här texten och det verkar vara
ganska uppenbart, men det kan vara så att eleverna möjligtvis på grund av
språket till exempel blir förvirrade och att dom tappar fokus, just på grund av
att dom tycker att texten inte är på deras nivå.
56
Didaktiska val
Det hårda stödet, med frågorna som stegvis är tänkta att ta grupperna
mot slutdiskussionen, fungerar alltså i flera fall inte som avsett
eftersom eleverna har svårt att förstå texten och därmed identifiera
argumenten. Läraren ser detta och agerar genom att försöka strukturera
upp texterna för eleverna och hjälpa dem att tolka huvudpoängerna.
En del av grupperna hade lättare för uppgiften än andra och gruppen
som nämns ovan, bestående av Ruben, Christian och Anne, är ett
sådant exempel. Trots att eleverna i det fallet lyckas identifiera
argument blir det inte mycket till diskussion ändå, eftersom konsensus
gör att argumenten inte riktigt bryts mot varandra, istället konstateras
det att valdemokrati är att föredra. Under intervjun ställde jag frågor
till läraren om hans agerande för att försöka förstå hur han tänkte kring
hur arbetet med uppgiften utvecklades. Läraren beskriver hur han tidigt
under lektionen, när eleverna till stor del fortfarande jobbar med att
läsa texterna, inser att flera av eleverna troligen inte förstår vad de ska
leta efter när de ska identifiera argument.
I: Och du gick runt lite grann till grupperna, som jag tolkade det i alla fall, och
försökte förklara det här med vad en tes var och vad ett argument var under
tiden som dom läste, hur tänkte du då?
SL: Jo alltså jag tänkte så här att, alltså ibland kan det vara så att när man
pratar om olika slags begrepp, så kan det vara så att man faktiskt glömmer
bort att eleverna kanske inte riktigt är förtrogna med dom här begreppen, att
dom inte vet vad det är för någonting. Och det slog mig då att shit det här kan
dom nog inte, dom vet inte riktigt, dom har inte riktigt klart för sig vad det är.
Och mycket riktigt så var det ju så att dom visste inte riktigt vad det var för
någonting va. […]
SL: jag fick den där känslan av att dom inte förstått det här liksom, alltså jag
vet inte men jag tror att efter ett tag om man har jobbat några år så kan man
faktiskt, när man tittar på eleverna så ser man om dom förstår eller inte
förstår. Jag kan inte riktigt förklara det här men det är nån känsla man får. Och
jag fick den här känslan att dom har nog inte riktigt förstått det här och
försökte hela tiden komma på olika exempel, hur kan man förklara det här nu,
som sagt jag hade inte riktigt tänkt på att det här skulle kunna vara ett problem
innan så då får man ju försöka improvisera lite när man står där va.
57
Kapitel 4
Lärarens agerande fungerar här som ett stöd i interaktionen med
eleverna. Han tvingas med sina egna ord ”improvisera” i situationen.
Detta kan användas för att illustera den bakomliggande komplexitet
mot vilken didaktiska val görs i klassrummet. Ett möjligt synsätt är att
förstå lärarens agerande i rationella termer, i meningen att han gör en
bedömning av situationen, fattar ett beslut och agerar därefter. En
relevant aspekt i sammanhanget är dock att läraren själv beskriver sitt
agerande som att han får ”nån känsla” som han inte riktigt kan
förklara, vilket han tror har att göra med den erfarenhet han har byggt
upp. Detta talar för att lärarens agerande inte ska förstås enbart i termer
av en enkel rationell bedömning, utan att det handlar om en slags
växelverkan mellan intuition och mer medveten överläggning i
situationen. Det går således att problematisera i vilken utsträckning
didaktiska val som görs ska förstås som fullt medvetna eller överlagda.
Efter en knapp timme bryts arbetet med artiklarna. Efter att läraren
fått svar på frågan vad som skiljer valdemokrati ifrån deltagardemokrati, sker följande:
Läraren börjar förklara vad en tes är, ett påstående som texten vill övertyga
om. Tesen i den första texten är att valdemokrati är bättre än deltagardemokrati, förklarar läraren samtidigt som han sammanfattar på tavlan.
Läraren vänder sig sedan till klassen och frågar ”vad är ett argument?”.
Anne räcker upp handen, får ordet och svarar: ”En anledning?”. Läraren
säger att hon är nära. Ruben räcker upp och säger att det är ”nåt som vill
övertyga”. Läraren ser nöjd ut och skriver på tavlan att ett argument stödjer
en tes, ofta med fakta. Läraren går vidare genom att fråga efter argument för
tesen. Ett par av eleverna räcker upp handen. Lina får ordet och säger att
undersökningarna i text nummer ett ger fakta som stödjer valdemokratin.
Läraren ber henne citera. Hon läser: ”Femtiosex procent av de som tog
ställning höll med valdemokraten medan fyrtiofyra procent höll med
deltagardemokraten”. Läraren skriver upp argumentet kort på tavlan under
tesen, 56 procent för valdemokrati. Läraren frågar sedan eleverna om
argumentet är övertygande. Han får samtidigt till svar av flera stycken att ja
det är det. Läraren frågar varför det är övertygande. Lina säger att ”fler är ju
för valdemokrati”. Läraren utvecklar vad hon sagt med andra ord och säger
att just så kan man argumentera, utifrån majoritetens åsikt. Han skriver sedan
på tavlan: ”Det har visat sig att skoluniformer leder till mindre skadegörelse.
Är du för skoluniformer?”. Läraren förklarar att det går att problematisera
58
Didaktiska val
författarnas resonemang. Hur man formulerar en fråga påverkar hur man får
svar.
Som framgår av utdraget ber läraren eleverna om argumenten ifrån
texterna. Han skriver på tavlan under tre olika rubriker, en för varje
artikel eller tes, och ordnar på så vis upp innehållet. Därmed synliggörs
eller skapas stegvis en struktur genom att argument lyfts fram. Det är i
huvudsak sex elever som aktivt bidrar med argument. Läraren problematiserar också på olika vis argumenten. Ett exempel på detta återfinns
i utdraget ovan där läraren belyser majoritetsargumentet genom att
säga att sättet forskarna ställt frågan på kan tänkas ha påverkat hur folk
har svarat. Läraren både strukturerar och problematiserar, med hjälp av
argumenten som eleverna bidrar med, och därmed skapas förutsättningar för en belysning av för- och nackdelar med de olika demokratiformerna. På så vis illustreras hur en granskning kan gå till. I vilken
riktning detta leder lektionen skildras nedan:
Flera argument mot deltagardemokrati förs fram och tavlan fylls på
efterhand. Det påtalas att folk inte är intresserade av att påverka. När läraren
frågar om detta stämmer får han till svar att: ”ja, folk är lata”. Det är bättre
om folket röstar vart fjärde år, det räcker gott, säger Hanna. Läraren gör då
en liten miniundersökning i klassen med handuppräckning. Han ställer frågan
”Vilka vill vara med att rösta om matsedeln i skolan?”. En stor majoritet, så
när som på några få elever, räcker upp handen. Han går vidare och frågar
hur många som skulle ha velat rösta om euron. Nästa lika många elever
räcker upp handen. Läraren argumenterar sedan för att intresset för att få
inflytande beror på om det påverkar en själv. Han gör poängen att de flesta
av oss nog är intresserade av att få inflytande över saker vi anser angår oss.
Avsikten är uppenbarligen att problematisera elevernas pessimistiska
inställning till folkligt deltagande.
När läraren frågar efter fler argument framförs av Johan att proffs ska styra,
som har mer kunskap. Marcus menar att folk är egoistiska. Han vänder sig
mot klassen och frågar rakt ut om det är så att folk är egoistiska. Han får ett
genomgående ”Ja!” från flertalet av eleverna i klassen. Lektionen börjar lida
mot sitt slut. Läraren tittar mot klockan och gör en summering av argumenten
som mestadels tycks handla om att det är dåligt med deltagardemokrati och
att valdemokrati är bra. Jag får intrycket av att läraren verkar vilja göra
något åt denna obalans. Han säger att det förvisso kan vara så att folket kan
59
Kapitel 4
fatta dåliga beslut om det blir flera folkomröstningar och de får mer att säga
till om, men skulle inte även politiker kunna fatta dåliga beslut undrar han.
Han vänder sig med en sista fråga till klassen: ”Vilket intresse kan en
politiker ha som vill bli vald?” Ingen svarar. Johan säger högt att han inte
förstår. Läraren svarar då själv genom att säga att frågan är om politiker
alltid säger sanningen, eller agerar för det allmänna bästa. Även politiker kan
driva sin egen agenda och påverkas av särintressen.
När eleverna börjar bidra med fler argument framträder alltmer en bild
av att det i gruppen finns en skepsis mot utökat folkligt deltagande i
demokratin. Hanna påtalar att folk är lata, vilket underförstått handlar
om att folk inte är intresserade av delta mer aktivt. Lärarens indirekta
svar på detta är att involvera resten av klassen genom handuppräckningen för att ge tyngd åt hans motargument – att de flesta av oss nog
vill påverka om det gäller frågor som berör oss. Detta aktiverar
gruppen och skapar ett ”tryck” i situationen när eleverna sträcker upp
sina händer. Hannas argument problematiseras därmed. Marcus gör
sedan något liknande, han vänder sig till klassen med sin fråga om folk
är egoistiska, och inhämtar på så vis stöd för detta hos andra i gruppen.
Agerandet kan ses som ett svar på lärarens tidigare strategi och
tolkas i termer av makt- eller dragkamp. Läraren försöker hämta stöd
hos eller åtminstone få gruppen att tänka efter och Marcus svarar med
en liknande strategi. Även denna gång agerar läraren, men med en
öppen fråga till gruppen. Genom att påtala att även politiker kan vara
egenintresserade ger läraren perspektiv på Johans och Marcus tidigare
argument och bidrar därmed till att balansera upp helheten något. Kan
politiker vara lika egoistiska som folk är mest blir bilden delvis en
annan. I samband med intervjun ställde jag följande fråga om den
avslutande episoden som skildrades ovan.
I: Du säger ju då på slutet här att, du problematiserar och så säger du så här
frågan är om politikerna alltid säger sanningen, kan det inte vara så att
politikerna också är egoistiska, att de driver sin egen agenda och kan det inte
va så att politikerna också påverkas av särintressen. Vad tänker du dig att
eleverna ska lära sig av att du säger det här liksom?
SL: Alltså vad dom ska lära sig är framförallt att dom ska förstå
komplexiteten, det är egentligen det vi pratade om förra gången, att de ska
förstå att det finns olika perspektiv man kan anlägga här. Så eleverna ska inte
60
Didaktiska val
göra det så lätt för sig hela tiden och jag märker ju det på en hel del elever,
framförallt i den här klassen, dom har en tendens att göra det väldigt enkelt
för sig.
Läraren syftar här på att han vill nyansera och bredda elevernas
tänkande. Enkla svar som att folk är lata eller egoistiska behöver
utmanas och läraren säger sig vilja visa på att det finns andra synsätt
som kan anläggas. Att medvetet anlägga olika perspektiv är något
läraren tydligt arbetar med i undervisningen. Ett sätt som detta visar
sig på är just det faktum att olika synsätt på demokrati överhuvudtaget
ställs mot varandra. Genom att relatera olika idéer till varandra skapas
utrymme för att ge perspektiv på det representativa systemet.
Det finns en dialektik i episoden som behandlats där argument för
och emot olika synsätt ställs emot varandra. En ”obalans” mellan de
två synsätten på demokrati framkommer genom att argument mot
deltagardemokratin berörs i större utsträckning. En grund för detta var
att två av texterna talade för valdemokrati och endast en för deltagardemokrati. I den efterföljande intervjun berördes materialfrågan och
läraren beskrev då att han haft svårigheter med att hitta ett mer
balanserat material. Detta berodde på att de flesta texter som pläderade
för deltagardemokrati var för komplexa för eleverna. Läraren nämner
också att han anser att samhällskunskapsboken inte riktigt tar upp de
aspekter han är ute efter, vilket gör att den inte är ett alternativ i
sammanhanget.
I: Du menar att samhällskunskapsboken inte är tillräckligt problematiserande,
är det så jag ska tolka dig?
SL: Precis, jag tänker mig att samhällskunskapsboken, om vi tar avsnittet
demokrati så lägger ju samhällskunskapsboken väldigt stort fokus just på att
betona fördelarna med den representativa demokratin, och jag tycker att på det
sättet missar ju egentligen samhällskunskapsboken uppdraget med
samhällskunskap, för uppdraget måste ju alltid vara att ifrågasätta rådande
tolkningar också, alltså med det menar jag inte att vi ska avskaffa den
representativa demokratin, det finns också många fördelar, men just
problematiseringen, den kan jag sakna ganska ofta. Ofta blir det också sådär,
hur ska jag säga, på en formell nivå liksom, att man diskuterar såna frågor
som hur kan man demonstrera på bästa sättet, eller är det rätt att demonstrera
så och inte så. Det är viktiga frågor det med, men om vi tänker frågor som vi
61
Kapitel 4
ska komma in på sen, som massmediernas roll i en demokrati, hur miljön
påverkar en, utbildningsnivåns påverkan på deltagandet i en demokrati, där
tycker jag att samhällskunskapsboken är väldigt, väldigt tunn.
Omdömet om läroboken är intressant ur flera olika perspektiv i relation
till kritiskt tänkande. Förutom att det i sig självt är uttryck för en
reflektion läraren gjort, så säger det någonting om hans synsätt på
ämnet och hur centralt det är att ”ifrågasätta rådande tolkningar”. Ur
ett sådant perspektiv duger det inte att argumentera för det nuvarande
systemet, utan själva förutsättningarna för hur detta fungerar och vilka
alternativa system man kan kontrastera emot blir betydelsefullt.
Episoden som fokuserats är illustrativ för hur lärarens synsätt på
kritiskt tänkande avspeglas i de didaktiska val som görs. Eleverna ska
kunna se på samhällsfenomen ur olika perspektiv och dessutom
problematisera dominerande synsätt. Men utmaningar uppkommer på
flera plan när detta ska omsättas i praktiken. Det hårda stödet med
frågorna fungerar inte riktigt som avsett eftersom flera av eleverna har
svårt att förstå texterna eller inte vet hur de ska identifiera argument.
Läraren svarar med att ställa frågor vilka fungerar som ett mjukt stöd.
Argumenten bryts heller inte riktigt mot varandra i grupperna, bland
annat eftersom detta hämmas av åsiktsmässig likriktning. Det är i stor
utsträckning läraren själv som står för problematiserandet. Läraren vill
utmana elevernas pessimistiska inställning till ökat folkligt deltagande
i demokratin, men stöter på motstånd. Huruvida detta bidrar till att
eleverna lär sig att problematisera eller om det snarare befäster deras
inställning är svårt att veta. Detta indikerar den komplexa bakgrund
mot vilken didaktiska val fattas när det kommer till att realisera ett
kritiskt tänkande i undervisningspraktiken.
Vad lärarna anser att eleverna ska kunna
Så här långt har det kunnat konstateras att båda lärarna ser kritiskt
tänkande som något betydelsefullt som de medvetet säger sig vilja
stimulera eleverna till. Det finns såväl likheter som skillnader i deras
synsätt. Som vi har sett betonar filosofiläraren argumentation,
begreppsutredning och tolkning. Samhällskunskapsläraren lyfter fram
problematisering och att kunna anlägga olika perspektiv på samhällsfenomen. Undervisningen i de båda grupperna kan vid en första
62
Didaktiska val
anblick tyckas skilja sig åt en hel del, men det finns uppenbara
beröringspunkter. Att eleverna arbetar med att identifiera och reflektera över argument är en sådan.
Utifrån ett didaktiskt perspektiv blir det intressant att ställa vidare
frågor kring vad det är eleverna förväntas kunna när det kommer till
kritiskt tänkande. En central beröringspunkt som båda lärarna på olika
vis återkommer till i våra samtal är betydelsen av kunskap för det
kritiska tänkandet. Under slutintervjun med samhällskunskapsläraren
berördes detta och han beskrev då följande episod:
SL: Så var de [eleverna] intresserade av att veta på vilket vis friskolor gör
vinst. Då förklarade jag att skattemedel går till företag och så vidare, så var
det en elev som brast ut: du menar alltså att friskolornas vinster genereras från
våra skattemedel? Ja, precis så är det [skratt]. Där märker man ju liksom att
eleverna plötsligt blev ställda, det för att igen poängtera att först måste
eleverna lära sig hur saker och ting fungerar, och sen kan det kritiska
tänkandet komma in, man kan inte ta det steget utan det första steget, det går
inte liksom.
Som framgår av citatet ovan menade läraren att kunskap om en fråga
var en slags nödvändig grund för att kunna tänka kritiskt om
densamma. Bristande kunskap kan enligt detta synsätt bli en ”barriär” i
somliga fall. Läraren beskrev också att det största hindret för kritiskt
tänkande i gruppen var att många elever saknade grundläggande
kunskaper i ämnet, att många fått med sig för lite ifrån grundskolan.
Kunskapens betydelse pekar vidare in mot skillnaden mellan ett
kritiskt och ett kritiserande tänkande. Distinktionen kommer från
början ifrån filosofiäraren och går ut på att kritiskt tänkande består i att
man ifrågasätter något på goda grunder, det vill säga har fog för det
man säger, vilket inte är nödvändigt när man är kritiserande.
FL: Vissa elever är så ojämna i sitt kritiska tänkande att de ibland, är helt på
rätt spår helt med i matchen och sen ibland är väldigt, nybörjarmässiga i sitt
tänkande så att säga och det är någonting som man märker i den dialogen som
man har med dom i klassrummet. Jag tänker särskilt på nån elev som väldigt
ofta ger uttryck för något som jag nu skulle kalla för kritiserande tänkande
snarare än kritiskt tänkande, i den meningen att hon helt och hållet hoppar
över tolkningsledet och inför nästan varje ny, inför nästan allt nytt stoff som
hon möter, innan hon ens har förstått vad det riktigt handlar om kastar hon sig
63
Kapitel 4
in i värderingsmomentet och börjar kritisera på ett ganska okunnigt sätt. […]
Och samma elev kan ibland vara väldigt, visa väldigt stor precision i det
kritiska tänkandet i andra sammanhang så att det är intressant tycker jag.
Filosofiläraren ger i citatet uttryck för en iakttagelse som kan vara värd
att betona. Han menar sig ha upptäckt i interaktionen med en elev att
hon i vissa situationer agerar mer kritiskt medan hon i andra är mer
kritiserande. Detta ger bilden av kritiskt tänkande som något
kontextbundet, att det kan variera mellan olika sammanhang för
samma elev. Det blir då inte en enkel fråga om ett antingen eller, det
vill säga om att vara kritisk eller okritisk i allmänhet. Eleven är i det
här fallet disponerad att ifrågasätta, men brister enligt läraren när det
kommer till att underbygga sina resonemang i vissa frågor och
betraktas därmed som ”ojämn” i sitt kritiska tänkande. Hon ”kastar”
sig i vissa fall in i värderingmomentet utan att först undersöka vad det
egentligen handlar om medan hon vid andra tillfällen visar ”väldigt
stor precision”.
När jag frågar samhällskunskapsläraren vad han vill att eleverna ska
lära sig av hans undervisning när det kommer till kritiskt tänkande är
han inne på en liknande linje. Svaret blir att han vill att eleverna ska få
med sig ett tillvägagångssätt som inbegriper att ha en skeptisk
grundattityd:
SL: […] att man har ett arbetssätt eller ett redskap, tankeverktyg eller vad man
vill kalla det för. Ett jag är skeptisk, två jag kollar upp hur det faktiskt
förhåller sig, tre jag drar en slutsats och slutsatsen är då, i det här fallet, att
antingen så stämde det eller stämde inte, så det tycker jag egentligen är det
viktigaste att ta med sig. […] På det sättet skulle jag säga att det viktigaste är,
som sagt arbetssättet, vara skeptisk, kolla upp fakta och framförallt också det
att gå alltid på fakta, gå på fakta, gå inte på tyckande, det är det vi försöker
jobba med, gå inte på vad du tycker utan försök gå på fakta, kolla upp hur det
är.
Läraren ger här uttryck för att det är väsentligt att eleven lär sig att
söka upp fakta och dra välgrundade slutsatser, men det är en fråga om
attityd också, där undersökandet ersätter tyckandet. Det ska finnas skäl
för en inställning om den ska återspegla ett kritiskt tänkande.
Med utgångspunkt i det lärarna på olika vis ger uttryck för går det
att sätta fingret på något som framstår som ett centralt svar på vad det
64
Didaktiska val
är eleverna förväntas kunna när det kommer till kritiskt tänkande. I
grunden finns hela tiden en strävan mot att eleven klargör vad saker
betyder eller hur de förhåller sig innan de bildar sig en uppfattning.
Det handlar om att stanna upp och ställa sig frågor, fundera över olika
möjligheter och reflektera över huruvida skälen är övertygande eller
inte. Ett undersökande tankesätt där kunskap, argument och frågor
spelar en central roll hamnar därmed i fokus.
Samhällskunskapsläraren betonar förvisso att undersöka fakta innan
en slutsats dras medan filosofiläraren lyfter fram betydelsen av
tolkning innan en värdering görs, men på ett mer fundamentalt plan
menar jag att detta kan förstås som närbesläktat trots att språkbruket
skiljer sig åt. Det handlar, med andra ord, om samma strävan efter
genomtänkta och välgrundade ställningstaganden.
65
KAPITEL 5
Manifesterat kritiskt tänkande
Kapitlet behandlar hur kritiskt tänkande manifesteras i de båda
klassrummen och hur detta kan förstås. I den första delen behandlas
undervisningen i filosofigruppen där kritiskt tänkande framförallt
manifesterades i helklassdiskussioner. En analys görs av vad som kan
sägas känneteckna de kritiska diskussioner som observerats. I den
andra delen fokuseras undervisningen i samhällskunskapsgruppen. Här
manifesteras ett kritiskt tänkande först när eleverna börjar diskutera
med varandra i mindre grupper. Analysen visar att samspelet mellan
eleverna och deras engagemang inför frågorna som behandlas blir
betydelsefulla i sammanhanget. I kapitlets tredje del fördjupas en
didaktisk avvägning som visat sig betydelsefull i båda klassrummen;
att balansera självständighet och styrning i undervisningen.
Kritisk klassrumsdiskussion
Observationerna i filosofigruppen visar att kritiskt tänkande manifesteras i interaktion mellan läraren och eleverna, i vad som kan beskrivas
som kritiska diskussioner. Den grundläggande karakteristiska aspekten
som framstår nödvändig för att diskussionen ska bli kritisk är att den är
granskande i betydelsen att antaganden eller idéer undersöks. Detta
kan innebära att såväl argument för- och emot något lyfts fram, att det
blir belyst ur olika perspektiv, att det analyseras eller att det problematiseras, utmanas eller ifrågasätts. Deltagarna försöker utvärdera något
och förstå det bättre. Utan denna granskande aspekt saknar diskussionen eller utbytet en kvalité som skiljer den ifrån en ordinär, ickekritisk diskussion.
Kritiska reflektioner manifesteras ofta i samband med att frågor på
olika vis ställs i interaktionen. Vid genomgångar får läraren respons av
eleverna genom att de ställer frågor, ifrågasätter eller vill ha mer
utvecklande eller detaljerade svar. Detta sker ibland spontant genom
66
Manifesterat kritiskt tänkande
att eleverna bryter in eller räcker upp handen och får ordet. Det
initieras även av läraren genom att han ställer problematiserande frågor
till gruppen och på så vis ger inviter till diskussion. Frågandet påbörjas
med andra ord av såväl läraren som eleverna.
Förekomsten av klassrumsdiskussioner är dock i sig ingen garanti
för att kritiskt tänkande manifesteras. Så vad skiljer då kritiska från
icke-kritiska klassrumsdiskussioner? Utöver det grundläggande granskande element som beskrevs ovan visar analysen att det finns tre
andra aspekter vilka framstår som typiska för de kritiska diskussionerna, även om de inte är tillräckliga för att ensamma ge en sådan
diskussion. Vad som avses med dessa aspekter kommer först att
beskrivas, sedan kommer en episod ifrån undervisningen att analyseras
för att exemplifiera.
Den första karakteristiska aspekten består i att diskussionen har ett
tydligt fokus, vilket betyder att den är inriktad mot något, till exempel
ett påstående eller en fråga. Deltagarna i diskussionen talar om samma
sak och deras inlägg kretsar kring samma punkt. Detta kan kontrasteras
mot klassrumsdiskussioner där det saknas en klar inriktning, där
deltagarna uttrycker sina åsikter om många olika frågor parallellt.
Kritiskt tänkande manifesteras ur detta perspektiv med avseende på
något, riktat mot något. Att det finns ett fokus i diskussionen tycks
vara en förutsättning för att en granskning överhuvudtaget ska äga
rum.
En andra aspekt som tydligt går att koppla till den första är att
diskussionen präglas av relevans, det vill säga att inläggen som
framförs har med varandra att göra, att det deltagarna säger är kopplat
till eller anknyter till vad de andra har uttryckt. Om inläggen är
irrelevanta för det som diskuteras äger ingen gemensam granskning
rum; deltagarna talar förbi varandra.
En tredje aspekt som utmärker den kritiska diskussionen är att den
präglas av precision i det som sägs. Deltagarna försöker vara tydliga
med vad de menar, de utvecklar sina resonemang, gör distinktioner och
ber andra precisera eller förklara sina tankegångar. Oklarheter
försvårar en gemensam granskning och påverkar både fokus och
relevans i diskussionen.
Nedan följer en episod från undervisningen filosofigruppen och
därefter kommer de olika aspekterna som beskrivits exemplifieras.
Diskussionen som skildras var avsedd att introducera eleverna till
67
Kapitel 5
området kunskapsfilosofi och ägde således rum tidigt under kursmomentet.
Läraren skriver på whiteboardtavlan med stora bokstäver: TRO VETA och
vänder sig sedan till klassen med en fråga. ”Vad skiljer begreppen åt? Ni ska
få en ledtråd. Är det samma sak?”. Eleverna börjar diskutera frågan i mindre
grupper. Jag lyssnar på gruppen bredvid mig som utgörs av tre elever. Killen
i gruppen, Patrik, är inne på linjen att det inte finns någon större skillnad.
Han säger: ”Man tror alltid att man vet, men man kan egentligen aldrig vara
helt säker på något. Så vi tror alltid”. De två tjejerna som diskuterar
tillsammans med Patrik är mindre säkra. En av dem vänder sig till honom
med en fråga: ”Betyder det du säger att tro och att veta är samma sak?”.
Patrik svarar att det gör det. Efter några minuter bryter läraren
smågruppsdiskussionen och frågar klassen vad de har att säga. Karin räcker
upp handen och får ordet. Hon hävdar att skillnaden ligger i att då vi vet
något så har vi bevis för det. Läraren skriver Bevis under VETA på tavlan.
Patrik räcker upp handen och lägger fram sitt tidigare resonemang om att det
är samma sak att tro och att veta för hela klassen. Läraren ritar ett
likhetstecken på whiteboardtavlan: TRO = VETA. Diskussionen utvecklas och
Patrik får mothugg ifrån några andra elever. När Patrik får ordet igen
hävdar han att bevis också handlar om tro, så därför kan man inte säga att
skillnaden mellan att tro och att veta ligger i att det finns bevis för det senare.
Läraren tar över ordet och vänder sig till klassen: ”Kan det inte finnas en
skillnad mellan bevis och tro?”. Läraren skriver på tavlan: 1) Karin tror att
en gris är rosa, 2) Bevisa att: en gris är rosa. Läraren ställer sedan en fråga
till gruppen: ”Är inte detta olika saker?”.
Ytterligare några elever ger sig in i diskussionen och ifrågasätter vad ett
bevis egentligen är och om det existerar bevis. Läraren är mycket aktiv i
diskussionen, tackar för inläggen, ställer följdfrågor och omformulerar vad
eleverna säger med andra ord innan han lämnar ordet vidare. I sina inlägg
försöker läraren styra in eleverna mot relationen mellan att tro och att veta.
Frågan om vad tro egentligen är förs fram i diskussionen av en elev. Läraren
gör en distinktion mellan olika typer av tro. Det är skillnad på att tro på Gud,
i meningen sätta sitt hopp till, och tro att en gris är rosa, i meningen att ana
något förhåller sig på ett visst sätt säger läraren. Sedan skriver han Ana
under på TRO på tavlan. Annelie som tidigare varit aktiv i diskussionen
räcker upp handen och argumenterar för att tro och att veta nog trots allt inte
är samma sak. Läraren stryker då över likhetstecknet mellan TRO och VETA
68
Manifesterat kritiskt tänkande
på tavlan. Nästa elev på tur är Cecilia, en elev som inte sagt mycket sedan
diskussionens början. Hon ser fundersam ut och säger: ”Att tro det är som att
det finns flera olika vägar, men att veta är som att det bara finns en”. Läraren
berömmer Cecilia genom att påpeka att inlägget är intressant och säger:
”Det du säger öppnar upp för att bevisa genom uteslutningsmetoden, färre
vägar återstår helt enkelt.”
Ett grunddrag i diskussionen är att den utgör en granskning av vad som
skiljer tro och vetande. Argument för olika ståndpunkter läggs fram,
begrepp som ”bevis” ifrågasätts och flera inlägg är problematiserande.
Det finns ett tydligt fokus i diskussionen som inläggen kretsar kring.
Detta understryks av att läraren skrivit begreppen TRO och VETA på
tavlan. Inläggen anknyter till och bygger vidare på varandra. Genom
att likhetstecknet ritas upp och nyckelbegrepp (”bevis” och ”ana”)
skrivs på tavlan tydliggörs relevansen i det som sagts. Diskussionen
präglas också av precision. Patrik utvecklar exempelvis sitt resonemang om likheten mellan att tro och att veta, medan Cecilias fundering
kring varför motsatsen kan vara riktig är distinkt.
Episoden visar på hur lärarens agerande skapar förutsättningar för
att understödja en kritisk diskussion. Han inleder med att ge ett tydligt
fokus, både rent visuellt genom att skriva på tavlan men även genom
att ge eleverna en konkret fråga att diskutera. Diskussionen underlättas
genom att eleverna ges en ledtråd (är det samma sak?) och får tillfälle
att först diskutera i mindre grupper. Läraren omformulerar vad
eleverna säger och ställer följdfrågor vilket bidrar till att tydliggöra vad
som avses och på vilket sätt det är relaterat till frågan som diskuteras.
Detta ger honom makt och möjlighet att styra samtalet i en viss
riktning. För att belysa centrala aspekter av det som sägs används
tavlan aktivt när diskussionen framskrider. Distinktioner görs mellan
begreppen tro och bevis med hjälp av ett enkelt exempel samt mellan
olika sätt att använda begreppet tro. Detta bidrar till att skärpa
precisionen i diskussionen. Sammanfattningsvis kan agerandet därmed
förstås i termer av att det bidrar till att understödja såväl fokus,
relevans som precision genom en explicit styrning av diskussionen.
Utifrån analysen som gjorts blir det en gradfråga hur kritiska
klassrumsdiskussionerna är. De kan vara mer eller mindre fokuserade,
bestå av mer eller mindre relevanta och precisa inlägg samt vara mer
eller mindre inriktade mot granskning. Det är alltså inte en enkel fråga
69
Kapitel 5
om antingen eller, om kritiskt och okritiskt, utan det existerar en skala
däremellan. I diskussionerna återspeglar vissa inlägg ovan nämnda
karakteristiska aspekter i större utsträckning än andra. För att
ytterligare fördjupa de resonemang som förts ska nu en lektion från
slutet av undervisningsmomentet i kunskapsfilosofi fokuseras. Under
lektionen behandlas George Berkeleys filosofi, med startpunkt i ett
centralt resonemang hos föregångaren John Locke. Vid detta tillfälle
manifesteras det kritiska tänkandet på ett, i förhållande till episoden
ovan, mer komplext vis. Så här uttrycker sig filosofiläraren i den
efterföljande intervjun.
I: Vad tycker du själv om diskussionerna som har varit i klassrummet?
FL: Jag tycker det har varit ett typexempel på sådana lektioner som jag vill ha
i filosofi där har man har med sig ett stoff och presenterar det och det blir en
levande genomgång därför att den förs framåt av elevernas frågor. Eleverna
räcker upp handen hela tiden och har synpunkter eller kommentarer,
motexempel, hur blir det om det är så här och så här? Håller den här teorin?
För tänk om det är så här istället? Den här teorin tycks ju bygga på att Gud
finns, om Gud nu inte finns hur blir det då med teorin? Den typen av kritiska
synpunkter som jag tycker både hjälper en som lärare att förstå vad eleverna
har förstått och jag tänker mig att det också är den typen av frågor som när vi
behandlar dem tillsammans får eleverna att förstå.
Läraren sätter i citatet fingret på att eleverna kommer med relevanta
frågor som driver resonemanget framåt, vilket jag uppfattar som
utmärkande för de tillfällen i undervisningen då diskussionerna blir
kritiska i den här beskrivna betydelsen. Elevaktiviteten är något som
läraren värdesätter högt. Under helklassdiskussionen som snart ska
fördjupas bidrog drygt ett tiotal elever med inlägg, det vill säga
ungefär en tredjedel av klassen, vilket var fler än vid tidigare
tillfällen.12 Denna form av elevaktivitet ses alltså av läraren som ett
tecken på förståelse, vilken synliggörs i interaktionen, och som en
katalysator för förståelse. Perspektivet att elevernas kritiska synpunkter
både sker mot bakgrund av och bidrar till egen och andras förståelse
12
Att få fler elever aktiva i helklassdiskussionerna var en central utmaning för
läraren vilket behandlas i nästa kapitel.
70
Manifesterat kritiskt tänkande
ger en förklaring till varför diskussioner som dessa gavs ett stort
utrymme i undervisningen.
Under momentet i kunskapsfilosofi har läraren använt sig av enkel
illustration som han återkommande har ritat upp på tavlan för att
åskådliggöra filosofernas teorier. Den består av ett huvud, med en
tydligt markerad hjärna, vars ögon stirrar på en blomma. Under
lektionen i fråga har läraren ritat upp denna illustration och inleder
sedan med en kort repetition.
Läraren börjar med att snabbt repetera Lockes uppdelning mellan primära
egenskaper, som finns i tingen, och sekundära egenskaper, som uppstår inom
oss när vi betraktar dem. Han skriver de båda begreppen på tavlan. Därefter
skriver han Berkeley som rubrik ovanför begreppen, filosofen som ska
behandlas för dagen. ”Enligt Berkeley har blomman bara sekundära
egenskaper, den finns bara i medvetandet”. Demonstrativt stryker läraren
över primära egenskaper på tavlan. Därefter skriver han allt som finns är a)
medvetanden och b) idéer. Blomman utanför hjärnan suddar han ut. Flera av
eleverna viskar till varandra. De pekar mot bilden och ser ut att diskutera
den. Malin som sitter bakom mig pratar med sin kompis så att jag kan höra
det: ”Hur kan vi ha samma idé om en blomma om det inte existerar en
blomma?”.
Läraren tar nu upp en mörkblå sportbag som han tagit med sig och ställer
den på bänken framför sig. Pennan som han nyligen använt håller han upp för
klassen så att alla ska se den, varpå han stoppar ner den i väskan och drar för
dragkedjan. ”Nu existerar inte pennan längre” säger läraren. Det går ett sorl
genom klassen. En serie invändningar mot att pennan inte skulle existera
framförs. Från ”vi har ju alla sett pennan” till ett ”öppna så ska du nog se
att den ligger där”. Läraren ser mycket nöjd ut och har ett lätt leende på sina
läppar. Han bemöter elevernas invändningar och förklarar: ”ni blandar ihop
minnet av pennan med upplevelsen av pennan i detta nu”. Jag får intrycket av
att han går in i rollen som Berkeley. En elev kommer med en fråga: ”Han kan
alltså inte dra en slutsats med hjälp av sitt förnuft?”. Läraren förklarar att
Berkeley var en konsekvent empirist: ”ska vi bara lita till våra sinnesintryck
så kan vi inte veta att det finns en penna i väskan”.
Ett tydligt fokus etableras genom sättet Berkeleys radikala antimaterialistiska tes presenteras på. Detta görs både genom att relatera
till tidigare resonemang (Lockes uppdelning), rent visuellt (skriva
71
Kapitel 5
nyckelbegrepp och stryka över på tavlan) samt demonstrativt
(manövern med pennan i väskan). När eleverna på olika vis börjar
ifrågasätta och ställa frågor går läraren så att säga in i rollen som
Berkeley. Genom ”rollspelet” illustreras hur en ståndpunkt försvaras i
ett intellektuellt utbyte, men det skapar också ett engagemang och
intresse hos eleverna genom att provocera dem. Eleverna påminns vid
flera tillfällen om Berkeleys antaganden och de argument som framförs
till stöd för dessa och därmed styrs diskussionen in mot tesen. Ett
tillvägagångssätt som också används är att ifrågasätta elevernas
resonemang och invändningar. Elevernas frågor driver hela tiden
resonemanget framåt.
Fredrika, som inte tidigare deltagit i diskussionen, räcker upp handen och
frågar vad som ”egentligen skiljer medvetanden ifrån idéer”, om nu detta är
allt som antas existerar. Läraren berömmer henne för frågan och börjar rita
upp tre moln på tavlan som han säger är medvetanden. Varje moln får ett
namn hämtat ifrån klassen; Johan, Lovisa och Sandra, till flera av elevernas
förtjusning. I varje moln ritar han upp olika saker, en penna, en bok och en
kopp som ska symbolisera idéer. Medvetandet är som en behållare fyllt med
idéer, förklarar läraren. Frågan som ni har varit inne på här, fortsätter
läraren, är ”varifrån kommer idéerna?”. För Locke handlar det om primära
egenskaper som ger upphov till de sekundära egenskaperna, men något
sådant vill inte Berkeley gå med på att vi kan veta. Läraren förklarar med en
liknelse att om medvetandet är som en filmduk så fylls det med idéer från en
film. Enligt Berkeley finns det en maskinist – Gud – som står bakom idéerna.
Läraren ritar ett stort moln på tavlan med två ögon en och en mun i. Under
molnet skriver han Gud och drar sedan pilar till de tre mindre molnen.
Kasper, som ständigt räckt upp handen, frågar hur problemet skulle kunna
lösas om man vill vara en konsekvent empirist men ”man inte tror på Gud”?
Läraren förklarar att Berkeley, som var en kyrkans man, reagerade på att det
fanns de som inte trodde på Gud och ville stärka tron. Visst är tron på Gud en
tro, men det är också tron på en materiell yttervärld utanför det egna
medvetandet skulle man kanske kunna hävda, säger läraren. Flera andra
elever räcker upp handen och kommer med synpunkter kring att Berkeley
blandar in Gud. Patrik frågar sig: Om Berkeley har rätt, vad blir meningen
med alltihopa? Varför gör då Gud detta, varför fyller han våra medvetanden
med idéer? Amanda drar en parallell till Descartes och menar att det finns
stora likheter mellan honom och Berkeley ”eftersom båda blandar in Gud”.
72
Manifesterat kritiskt tänkande
Läraren påpekar att det förvisso är en likhet, men att det enligt Berkeley inte
finns något materiellt vilket är en viktig skillnad. Siri räcker upp handen och
undrar ”varifrån idén om Gud i så fall kommer?”. Läraren svarar att Gud är
”nödvändig för annars brakar världen ihop”, det är förklaringen till att
saker, som pennan i väskan, existerar fast vi inte upplever dem; ”Allt
innesluts i Guds medvetande”. Fredrika menar att Gud i så fall är ond
eftersom han planterar idéer om krig och andra dåliga saker i våra
medvetanden. Läraren svarar att detta inte är något som ”drabbar Berkeleys
tes specifikt”.
Utdraget ovan inleds med Fredrikas preciserande fråga om
distinktionen mellan medvetande och idéer. Det är ett exempel på en
elevfråga som ”driver” resonemanget framåt och bereder vägen för
förklaringen om att det är Gud som ger tillvaron stabilitet. Eleverna
ställer relevanta frågor samt invänder mot centrala tankegångar och
läraren svarar genom att försvara och precisera, på så vis rullas
premisserna i Berkeleys resonemang succesivt fram. En del av
frågorna är kritiska manifestationer i meningen att de i själva verket
utgör ett ifrågasättande av Berkeleys antaganden. Siris fråga om
varifrån idén om Gud i så fall kommer är ett exempel på detta. Den kan
förstås som en relevant och precis invändning mot Berkeleys resonemang. Ibland kan ett yttrande vara av mer indirekt kritisk karaktär,
vilket betyder att vad som sägs tycks återspegla att en kritisk reflektion
har föregått inlägget, även om det i sig självt inte är direkt kritiskt i
meningen att det kan ses som ett ifrågasättande. Ett exempel på detta är
Kaspers fråga som indikerar att han funderat över den empiristiska
teorins gränser.
Värd att notera är också interaktionen mellan Fredrika och läraren
på slutet som illusterar hur kritiska resonemang manifesteras i en
växelverkan. Fredrika hävdar att en konsekvens av teorin blir att Gud
är ond, eftersom vi bevisligen har negativa innehåll i våra medvetanden. Det hon säger innebär i själva verket att även om man skulle
acceptera Berkeleys antaganden, så skulle hans kristna världsbild ändå
inte kunna upprätthållas eftersom den bygger på idén om en god Gud.
Lärarens svar går ut på att säga att det inte drabbar Berkeleys tes
specifikt. Att förena en god allsmäktig Gud med världens ondska (det
så kallade teodicé-problemet) är ett generellt problem som inte
specifikt har att göra med den epistemologiska och metafysiska tes
73
Kapitel 5
som diskuteras vill han hävda. Här försvaras således Berkeleys
position genom att relevansgraden i Fredrikas invändning ifrågasätts.
Vid andra tillfällen medger läraren att han inte kan bistå filosofen.
Flera elever invänder mot Berkeleys resonemang på olika vis. Cecilia frågar
läraren varför Berkeley inte ”endast antar att det existerar ett medvetande?”.
Frågan syftar, som jag förstår det, på att om vi endast känner till idéer i vårt
medvetande kan vi inte veta att det existerar andra medvetanden. Läraren,
som har gått in för att försvara filosofen under diskussionen, svarar att ”där
kan jag inte hjälpa Berkeley”. Amanda plockar upp Cecilias boll och frågar
om detta med andra medvetanden, om Berkeley ansåg att man kunde vara
säker på detta, att de existerade? Läraren säger att nej, det är snarare något
han ”antar för att göra världen begriplig”.
Cecilias fråga visar att hon identifierat en invändning mot Berkeleys
resonemang, hon har gjort en kritisk reflektion, som visar på att
filosofen kanske antar mer än han strikt taget borde göra. Amanda
spinner vidare på hennes inlägg med sin fråga. Detta är ett exempel på
hur elevers resonemang hakar i varandra, kring en punkt som kan
ifrågasättas.
Sammanfattningsvis visar analysen således att kritiskt tänkande
manifesteras i diskussioner. Detta sker genom att antaganden och idéer
undersöks eller granskas gemensamt. Diskussionerna kan också förstås
som att de har tre andra karakteristiska aspekter; de präglas av fokus,
relevans och precision. Agerandet från läraren blir avgörande för att
understödja dessa aspekter på flera olika vis. Samtidigt frågar och
ifrågasätter eleverna vilket ger bränsle till diskussionen. En växelverkan etableras på så vis i interaktionen vilket driver den kritiska
undersökningen framåt.
Samspel och engagemang
I samhällskunskapsgruppen förekom inga kritiska diskussioner på det
vis som skildrats ovan. Episoderna från föregående kapitel där
argument för- och emot olika demokratiformer behandlades är
illustrativa för hur de lektioner som observerats har sett ut. Kännetecknande är att ett fåtal elever uttalat sig och att deras inlägg för det
mesta varit relativt kortfattade. Läraren har i stor utsträckning varit
drivande i att problematisera. Det är först under en lektion där eleverna
74
Manifesterat kritiskt tänkande
i mindre grupper diskuterar en dokumentär som kritiskt tänkande
börjar manifesteras i klassrummet på ett tydligt vis. En episod ifrån
denna lektion kommer nu att belysas.
Eleverna befann sig som skrivits i början av sina gymnasiestudier
och läraren strävade efter att succesivt börja bygga upp elevernas
kunskaper och utveckla deras färdigheter i att tänka kritiskt. Samspelet
mellan eleverna i gruppen präglades av att klassen relativt nyligen
formerats och att eleverna således höll på att lära känna varandra
närmare. Ett didaktiskt val läraren gjorde i detta sammanhang var att
ofta låta eleverna diskutera i mindre i grupper. Förväntan var att de på
så vis skulle lära känna varandra bättre och få möjlighet att utbyta
åsikter i ett mindre format än helklassituationen. Nedan utvecklar
läraren sitt perspektiv på dessa diskussioner och förklarar varför han
ser dem som en ingång till kritiskt tänkande.
SL: Varje människa har ju en helt egen unik uppväxt som har format en till
stor del och då har man ju fått med sig vissa perspektiv och vissa, ja attityder
och jag tror att om man, och nu får man liksom en klass här, och då måste
man utgå ifrån att vi har trettiotvå människor med helt egna uppväxter, och på
det sättet har det ju format dom och format deras världsåskådning eller
världsbild och då kan man faktiskt hoppas på att det kan räcka för att de kan
berika varandra. […]Det kan ju också vara en ingång till kritiskt tänkande,
alltså man kan säga varför är det så här? Ligger det något i det du säger
kanske? Jag kanske har fel? Så att man stimuleras till eftertänksamhet.
Som framgår av citatet finns det en förhoppning om att elevernas olika
erfarenhet ska kunna leda till en ”breddning” av tänkandet, att eleverna
ska kunna stimulera varandra till reflektion genom att de får syn på nya
förhållningssätt. Episoden som kommer att fokuseras handlar om att
eleverna diskuterar ”På rätt sida av älven”, en dokumentär av
journalisten Janne Josefsson. Avsikten med att visa dokumentären var
att fördjupa hur social bakgrund och utbildningsnivå påverkar
människor och vilken betydelse detta kan tänkas få för deltagandet i
demokratin. Dokumentären skildrar två skolklasser från olika
stadsdelar i Göteborg. Eleverna i de olika klasserna har olika social
bakgrund och fokus ligger framförallt på vilka drömmar de har inför
framtiden, vad de gör på sin fritid, vad deras föräldrar arbetar med och
hur de bor.
75
Kapitel 5
I samband med att dokumentären visas upplever jag en uppmärksamhet i klassrummet från elevgruppen som inte funnits där på samma
sätt tidigare. Ungdomarna i dokumentären intervjuas ganska ingående
och kontrasterna mellan hur de olika grupperna har det och hur de ser
på sin framtid är slående. Villorna i det välbärgade Örgryte och de
slitna hyresrätterna i Biskopsgården blir som två olika världar.
Samtidigt finns där också likheter utifrån att det rör sig om ungdomar i
samma ålder. I den efterföljande intervjun fördjupar läraren sina motiv
till att visa dokumentären och då framgår att inlevelseaspekten
betraktas som betydelsefull i sammanhanget. Ungdomarna i dokumentären befinner sig i samma livsfas som eleverna i klassrummet, vilket
gör att läraren tänker sig att de senare enklare ska kunna relatera till
och bli engagerade av vad som visas.
SL: Och just den här filmen jobbar ju ganska mycket med bilder och försöker
väldigt tydligt jobba fram dom här skillnaderna som ju faktiskt finns. Och min
erfarenhet är sen också att eleverna tar emot den här dokumentären rätt så väl,
jag har visat den flera gånger i flera år för olika klasser […] För det är alltid
bra eller kul framförallt när man ser att man verkligen har fångat elevernas
intresse och eftersom just den här filmen skildrar två olika skolklasser, den
anknyter väldigt bra till elevernas verklighet, dom kan känna igen sig tror jag
väldigt mycket i den här filmen.
Vid sidan av identifieringen med jämnåriga betonar läraren även
filmens tydlighet, de skarpa kontrasterna mellan de olika grupperna,
och att publiken direkt får se hur olika de lever, bor, tänker och även
vad som senare händer i livet. Mitt intryck är också att dokumentären
ger upphov till ett engagemang och ett intresse jag inte observerat på
samma sätt i gruppen tidigare. Detta märks de efterföljande diskussionerna, vilka tar sin utgångspunkt i ett frågepapper. Nedan skildras
diskussionen i en av grupperna.
Jag lyssnar till en elevgrupp – bestående av tre tjejer, Anna, Ida och Linda –
som kommit lite längre med frågorna och har börjat diskutera filmen lite
friare. Två av dem är skeptiska mot dokumentären. De diskuterar på vilket
sätt social bakgrund påverkar en människas livsmöjligheter.
Anna, som pratar mest, menar att ”det handlar om hur man är som person,
som individ”. Ida bekräftar henne och säger att hon håller med. Man kan inte
76
Manifesterat kritiskt tänkande
bortse från de egna val man gör. Tjejerna, som verkar vara överens, fortsätter
på samma tema men Linda, som också är med i gruppen påpekar efter nån
minut att ”dom hade inget självförtroende i Biskopsgården”. Hon försöker på
olika sätt nyansera diskussionen som kamraterna för. Anna är snabb med att
påpeka att ”hon som ville bli mäklare” verkade ha självförtroende, fast hon
kom ifrån Biskopsgården. Linda säger att hon håller med om det, i just det
fallet. Linda drar sedan en parallell till en högstadieskola i den egna staden,
där de själva bor. På skolan går nästan uteslutande invandrarelever. Hon
jämför elevernas situation på den skolan med elevernas situation i
Biskopsgården, för att visa att de har sämre förutsättningar överlag på båda
ställena: ”det är samma sak”. Ida säger då att man ”inte kan skylla på dom
andra för att man har det dåligt”. Anna säger att hon håller med och att ”det
är inte deras fel”. Ida och Anna verkar anse att det finns ett skuldbeläggande
i dokumentären av de mer lyckosamma eleverna från Örgryte, vilket de
vänder sig emot. De verkar vänta på Linda ska säga något men hon har
tystnat. Anna säger då att ”lärarlegitimationen kanske kommer att förbättra
dåliga skolor”, lite överslätande. Ida håller med och säger att det säkert ”blir
bättre för dom” på sikt, syftandes på invandrareleverna som går på
högstadieskolan i den egna staden.
Framförallt Anna har blivit provocerad av dokumentären och hon
företräder här vad som enklast kan sammanfattas som ett liberalt eller
individorienterat perspektiv, som står i konstrast till det mer
strukturbetonade klassperspektivet som genomsyrar hela dokumentären. Hon ifrågasätter budskapet i dokumentären och får stöd i detta
av Ida. Linda problematiserar och konfronterar i sin tur Annas analys
genom att lyfta fram argument med exempel från dokumentären. Hon
nämner exempelvis det lägre självförtroendet i Biskopsgården. Anna är
snabb med att hitta ett motexempel, i dokumentären fanns det visst en
individ från Biskopsgården som tycktes ha gott självförtroende.
Lindas motdrag blir att anknyta till situationen i den egna
hemstaden och en skola där. Därmed dras en parallell till elevernas
egen sociala verklighet för att illustera en poäng, men det gör också
som jag tolkar det, att diskussionen får en annan nerv. Vid det här
stadiet blir diskussionen mer känslig, plötsligt handlar den inte bara om
hur det gick för ungdomarna i dokumentären, utan den berör ungdomar
i den egna staden idag och deras framtidsutsikter. Anna och Ida
upprepar sina argument om att man inte ska skylla på andra och nu
77
Kapitel 5
tystnar Linda ganska snabbt. Att situationen blir känslig märks tydligt
på det som sker sedan, det vill säga de överslätande kommentarerna.
Kritiskt tänkande manifesteras i interaktionen mellan eleverna i
meningen att det sker ett ifrågasättande och en problematisering.
Eleverna formulerar argument, utmanar varandras men också
dokumentärens perspektiv. Detta kan förstås mot bakgrund av att det
finns ett engagemang och att eleverna blivit känslomässigt berörda (på
olika vis), vilket gör att de blir disponerade att diskutera. Samspelet
mellan eleverna är också betydelsefullt. Att elevernas olika perspektiv
ställs emot varandra kan ses som väsentligt för att det överhuvudtaget
blir en diskussion och det blir därmed relevant att fundera över under
vilka omständigheter detta kan tänkas ske. Det krävs självförtroende
för att våga artikulera ett eget perspektiv eller en avvikande
ståndpunkt, inte minst i en situation där man som Linda befinner sig i
numerärt underläge. När diskussionen blir lite för känslig, väljer hon
också att inte säga mer, kanske för att hon inte längre vill konfrontera
de andra.
Diskussionerna i de mindre grupperna fungerade således som en
ingång till kritiskt tänkande. Detta pekade mot att det fanns en
potential till kritiskt tänkande som inte manifesterades i helklass under
observationerna. Mitt intryck var att många av eleverna helt enkelt var
tryggare i de mindre grupperna och kände sig osäkra inför att ta
utrymme i helklass. Ett tillvägagångssätt som jag noterade att läraren
använde sig av frekvent var att på olika vis uppmuntra eleverna efter
deras inlägg. Vid sidan av att detta utvecklade och omformulerade
samhällskunskapsläraren elevernas uttalanden, vilket bidrog till att
fylla ut, strukturera och fördjupa det som sades. Under en av
intervjuerna med läraren berördes detta agerande. Han betonade då
framförallt aspekten med elevernas självförtroende och hur avgörande
han ansåg att stärkandet av detta var för att utveckla det kritiska
tänkandet.
SL: Jag tycker det är viktigt, om vi nu tänker på kritiskt tänkande, för att
kunna tänka kritiskt så måste du också ha självförtroende för att kunna göra
det, för utan självförtroende tror jag bara på vad andra säger, det kan ju gärna
inte vara poängen med kritiskt tänkande, det måste vara tvärtom, jag måste
också kunna våga gå emot auktoriteter på olika områden.
78
Manifesterat kritiskt tänkande
Genom att vidareutveckla det eleverna säger hoppas läraren stärka dem
och visa att de har något att bidra med. Agerande kan förstås som att
han succesivt försökte skapa förutsättningar för mer av gemensamma
diskussioner. Ett annat tillvägagångssätt som jag observerade var att
läraren problematiserade det sätt han valt att framställa saker på inför
eleverna. Under lektionen som fokuserades ovan presenterade läraren
en enkel struktur över social bakgrund som han också ritade upp
tavlan. Under de avslutande minuterna berörs bland annat uppdelningen mellan olika samhällsklasser.
Läraren bryter diskussionen i grupperna eftersom lektionen börjar lida mot
sitt slut. På tavlan står det Social bakgrund = samhällsgrupp. Han har också
skrivit Överklass, Medelklass, Arbetarklass och Underklass. Läraren går
vidare med att förklara vad han skrivit: att till överklassen brukar de riktigt
förmögna räknas, och att de utgör en liten del av befolkningen. Till
medelklassen hör sådana som han själv, till exempel lärare. Han
exemplifierar också med arbetarklassyrken, som gaturenhållare, och pekar på
att de finns de som står utanför arbetsmarknaden under mycket långa
perioder och är socialbidragstagare, vilka kan betecknas som en underklass i
samhället. Läraren säger sedan att detta är ”ett sätt att beskriva saken på”
och att man kan ”problematisera det här på flera sätt”. Det är till exempel så
att vissa grupper som traditionellt tillhört arbetarklassen kan tjäna mer
pengar än de i medelklassen. En arbetare kan tjäna mer pengar än en lärare.
Läraren problematiserar här den modell han ritat upp på tavlan för att
förklara klasstrukturen i samhället. Han påpekar att det går att
ifrågasätta även de sätt han väljer att framställa saker på undervisningen. Läraren stod vid flera tillfällen ensam för manifestationer av
kritiskt tänkande, det vill säga utan att det ägde rum i direkt interaktion
med eleverna där dessa också bidrog aktivt. Läraren ”tänkte högt”,
ställde olika perspektiv mot varandra och problematiserade. Han
uttrycker i intervjuerna ett förhållningssätt till sitt eget ämne som i
mångt och mycket går ut på att samhällsproblem är komplexa med
många olika tänkbara förklaringar. Han anser också att det är ett stort
problem om eleverna har en attityd till ämnet som går ut på att det
finns enkla svar eller att läraren sitter inne på hela sanningen kring hur
saker och ting förhåller sig. I citatet nedan formulerar läraren sig själv
kring detta med elevernas förhållningssätt.
79
Kapitel 5
SL: Min erfarenhet är så här att det finns elever som gärna ber, verkligen ber
läraren, kan du inte säga till mig vad som är det rätta svaret nu. Alltså dom
som vill bli matade liksom, dom som lärt sig, förmodligen genom skolan att
det är så det funkar, läraren kan allt, har sanningen, och jag återupprepar bara
vad läraren vill höra va och det tycker jag är otroligt problematiskt om
eleverna tänker så. För i samhällsvetenskap, eller samhällskunskap i alla fall
så ska det inte vara så.
Detta sätt att problematisera på som beskrivits kan ur ett didaktiskt
perspektiv förstås som att läraren modellerar ett kritiskt förhållningssätt inför eleverna.13 Det blir ett sätt att i handling illustrera ett
förhållningssätt till ämnet som han önskar att eleverna ska tillägna sig.
Sammanfattningsvis bidrar den didaktiska iscensättningen, med
dokumentären och organisering av diskussionen i mindre grupper, till
att ett kritiskt tänkande manifesteras i klassrummet. Eleverna börjar
diskutera med varandra och utbyta kritiska synpunkter på ett annat vis
än tidigare under observationerna. Analysen pekar mot betydelsen av
engagemang inför innehållet, känslor samt det sociala samspelet
mellan eleverna för förståelsen av detta. Samhällskunskapsläraren står
också ensam för ett manifesterat kritiskt tänkande, utan att eleverna är
direkt involverade i detta. Detta kan förstås som han att modellerar ett
kritiskt förhållningssätt inför eleverna.
Balans mellan självständighet och styrning
Kapitlet har så här långt behandlat hur kritiskt tänkande manifesteras i
de båda klassrummen och hur detta kan förstås. Fokus riktas nu mot en
avvägning som på olika vis uppkommer i båda lärarnas undervisning
som handlar om att balansera självständighet och styrning. Å ena sidan
finns det en stark uppfattning om att självständighet i tänkandet är
viktigt, men å andra sidan finns det också en idé om att styrning är
nödvändig för att ge eleverna struktur och riktning. Båda lärarna
uttrycker själva att de medvetet försöker styra genom utformningen av
uppgifter och responsen som ges i den direkta interaktionen med
eleverna. Nedan sammanfattar filosofiäraren den avvägning som
berörts.
13
Begreppet modellering är hämtat från Brookfield (2012; 1987) se vidare under
rubriken ”Den andra vågen” i kapitel två, s. 19.
80
Manifesterat kritiskt tänkande
FL: Jag var lite inne på om det finns en konflikt här mellan att å ena sidan
styra eleverna i en viss riktning och att å andra sidan låta dom formulera sig
helt fritt, blir dom för fria blir det flummigt styr man dom för mycket är risken
att dom känner att dom inte klarar det liksom, att deras inlägg inte duger i nån
mening och att man då på sikt hämmar deras vilja att formulera sig snarare än
att uppmuntra.
Uttalandet måste förstås mot bakgrund av att filosofiläraren i
interaktionen aktivt kommenterar, ibland omformulerar och styr in
elevernas inlägg i vad han kallar en ”filosofisk riktning”. Detta bidrar,
vilket analysen i detta kapitel visat, till att påverka fokus, relevans och
precision i diskussionerna. Samtidigt som styrningen alltså kan förstås
i termer av att den bidrar till kritiska diskussioner, så går det att
problematisera om den inte också potentiellt kan ha en hämmande
effekt. Om eleverna känner att det finns en alltför hård styrning, som
de inte förstår sig på, finns faran att de börjar känna att det som sägs
ibland blir fel utan att de förstår varför. En reflektion blir därmed att
det att krävs anpassning och ”fingertoppskänsla” i stunden, där läraren
synliggör kvalité utan att eleven får en negativ känsla av otillräcklighet. Att hantera denna komplexitet kan därmed förstås som en
central didaktisk avvägning. För att ett kritiskt tänkande ska manifesteras krävs styrning, men denna kan även potentiellt ha en begränsande
effekt.
En annan relaterad aspekt handlar om det utrymme som ges åt
elevernas frågor i undervisningen. I kapitlets inledande del konstaterades det att det på många vis var elevernas frågor som drev samtalet
framåt när diskussionerna blev kritiska. Nedan frågar jag läraren varför
de diskuterat primära och sekundära egenskaper under så lång tid i
undervisningen.
I: Du har valt att disponera mycket tid kring detta, dels på att gå igenom det,
eller mycket, det beror på vad man relaterar det till..
FL: Ja för att det är ett litet stoff alltså, det här innehållet skulle man kunna
skriva ner i några meningar på pappret och läsa upp på två minuter. Mer är det
inte.
I: Men ni har diskuterat det i två och en halv timme nästan. Så hur kommer
det sig?
81
Kapitel 5
FL: Ett sätt att se på det, det är ju att det inte är jag som har disponerat tiden
så, utan eleverna som har valt att disponera min tid så, det vill säga genom att
de ställer alla dessa frågor så tar det den tid det tar eftersom jag väljer att svara
på dem och inte gå vidare.
I: Varför väljer du det då?
FL: Nää därför att jag tror att det är det bästa sättet för dem att lära sig på. Jag
tror att den kunskap som svarar mot en fråga, mot ett behov det är den som
man kommer ihåg eller som sätter sig och jag tycker att de ställer väldigt bra
frågor och sen tycker jag att det är roligt också. Det är ju en väldigt viktig del
av det hela, alltså samtalet kring det hela. Att bara stå och reproducera fakta ur
en bok inför eleverna det är ju inget nöje. Men när de börjar tänka kring det,
alltså målet är ju att de ska börja tänka kring det, och när de visar att de tänker
då vill man ju vara där. Det är dit man vill komma.
Citatet ovan ger en inblick i motiven till att elevernas frågor ges ett så
pass centralt utrymme i undervisningen. Det är något läraren låter ske
för att han anser att de gynnar elevernas lärande och tänkande, men
han gör det också för att han helt enkelt själv tycker om det. Just detta
med själva förhållningssättet till elevernas frågor framstår således som
betydelsefullt för manifesterandet av kritiskt tänkande. Men samtidigt
ställer inställningen läraren inför praktiska problem. Att låta diskussionerna utvecklas på det vis läraren gör tar tid. Som antyds i citatet
ovan kan ett relativt begränsat stoff ge bränsle till omfattande
diskussioner. Läraren ger i våra samtal uttryck för att han känner sig
stressad över att han inte hunnit ta upp mer stoff och att han är orolig
över hur en del elever ska reagera på att han ännu inte hunnit ge
tillräckliga instruktioner inför den stundande examinationen. Att
prioritera de kritiska diskussionerna är därmed inte helt lätt och det
finns ett spänningsförhållande mellan att göra detta och hantera andra
krav i undervisningen kopplat till stoffträngsel och praktikaliteter.
Självständighet betraktas även av samhällskunskapsläraren som en
betydelsefull aspekt av kritiskt tänkande. Han betonar också det
kritiska tänkandets fundamentala betydelse för demokratin som sådan.
SL: Jag tycker kritiskt tänkande är viktigt, just eftersom demokrati aldrig kan
fungera utan människor som tänker kritiskt, i så fall är vi tillbaka i diktatur
eller oligarki i alla fall. Om människorna ändå bara så att säga springer efter
82
Manifesterat kritiskt tänkande
ledaren, vem det nu än kan va, det kan finnas olika slags ledare, då tappar ju
demokratin helt sin mening på något sätt. Framförallt, det ska jag också säga
då är ju människorna väldigt lättpåverkbara, då kan man ju styra människor
väldigt lätt, det är också naturligtvis väldigt farligt, det finns massiva exempel
på det, även i länder som kallar sig, alltså som officiellt sett är demokratier
men där man uppenbarligen kan se att så fanns det inte tillräckligt med kritiskt
tänkande för att ifrågasätta den förda politiken.
Ett synsätt framträder i citatet där målet är en självständigt tänkande
medborgare som både kan och vill ifrågasätta makten. Detta
förhållningssätt sätter också spår i undervisningspraktiken. I förra
kapitlet skildrades exempelvis en episod som handlade om olika
demokratiformer där läraren i slutet av lektionen lyfte frågan kring
politikers egenintressen och försökte utmana elevernas pessimistiska
inställning till ökat folkligt deltagande i demokratin. Men läraren stöter
på motstånd och flera av eleverna tycks inte vilja få sina antaganden
utmanade. Självständighet betraktas således som betydelsefullt, men
samtidigt anser läraren att han styr undervisningen – och indirekt
påverkar elevernas uppfattningar – genom de didaktiska val som görs.
Han ser en fara med en överdriven auktoritetstro samtidigt som han
betraktar sig själv som en auktoritet i förhållande till eleverna. Det
finns en risk med att eleverna reproducerar det som de tror att han vill
höra, snarare än att de utvecklar egna funderingar:
SL: Jag kan inta en extremt kritisk position till, till exempel, den liberala
demokratin men, då tycker jag egentligen inte att eleverna lärt sig någonting
då har de egentligen bara lärt sig mitt perspektiv och mitt perspektiv är inte
bättre än någon annans perspektiv så på något vis måste undervisningen gå ut
på att eleverna lär sig det här själva, att de själva liksom försöker bilda sig en
egen uppfattning, det måste vara det som är poängen. Sen är det klart ok, visst
genom att jag väljer ut material och vissa dokumentärer så styr jag ju
naturligtvis undervisningen ganska kraftigt men å andra sidan, jag vet inte
riktigt något annat sätt egentligen, för hur man ska komma åt det här kritiska
tänkandet.
Att få eleverna att tänka självständigt är ett komplext mål. Som läraren
antyder kan han stå för ett problematiserande eller ifrågasättande, han
kan styra i den riktningen, men det är inte säkert att detta leder till att
eleverna lär sig att göra detsamma. Samtidigt kan man precis som
83
Kapitel 5
läraren ger uttryck för i slutet på citatet ställa frågan vad alternativet är.
Min reflektion blir i sammanhanget att målet att utveckla elevernas
kritiska tänkande i någon mening kräver ett risktagande från lärarens
sida. Kanske blir det då nödvändigt att visa på kritiska perspektiv och
resonemangsmöjligheter utifrån förhoppningen att eleverna succesivt
ska börja göra detsamma även om det sker med vetskap om att det kan
innebära att somliga elever uppfattar att läraren styr undervisningen i
en viss riktning.
En av episoderna som fokuserats i detta kapitel kan användas för att
belysa denna avvägning. Läraren gör där det didaktiska valet att visa
Josefssons dokumentär som har ett tydligt struktur- och klassperspektiv. En del av eleverna, som Anna och Ida, motsätter sig också
detta perspektiv och tycker att dokumentären är skuldebeläggande. Här
tar läraren således en viss risk, men valet bidrar också till att kritiskt
tänkande manifesteras i klassrummet.
84
KAPITEL 6
Utmaningar
Kapitlet fokuserar på utmaningar och avvägningar som lärarna ställs
inför i undervisningen. På samma vis som i tidigare kapitel behandlas
först undervisningen i filosofigruppen. Den centrala utmaningen för
läraren bestod i att få fler elever delaktiga i de kritiska helklassdiskussionerna. I kapitlets andra del belyses ett längre grupparbete som
genomfördes i samhällskunskapsgruppen. Här ligger fokus på stödstrukturerna för elevernas kritiska tänkande och avvägningar som
uppkommer med relevans för dessa. I kapitlets tredje och avslutande
del görs en analys av den didaktiska komplexitet kopplad till kritiskt
tänkande som uppkommer givet de resultat som framkommit i detta
och tidigare kapitel.
Delaktighet och gruppdynamik
En återkommande utmaning för filosofiläraren bestod i att få fler
elever delaktiga i de kritiska helklassdiskussionerna. Dessa dominerades ofta av en grupp på fem elever som stod för en stor andel av
inläggen som gjordes. Ett av de tillfällen då denna dominans var som
mest påtaglig var då fyra olika sanningsteorier berördes. Denna mindre
grupp elever ställde långtgående frågor kring hur teorierna kunde
förstås, bad om exempel, relaterade teorierna till varandra och
ifrågasatte dem dessutom. Läraren förklarade också att han gjort något
ganska ovanligt när han så småningom valde att bryta den filosofiskt
sett intressanta diskussionen och gå vidare. Detta gjordes med motivet
att diskussionen fördes på en väldigt abstrakt nivå och att han var
osäker på vilken utdelning det skulle ge klassen som helhet att lyssna i
längden. I utdraget nedan frågar jag just läraren vad han tror att det ger
de andra eleverna att lyssna till diskussionen och han förklarar då
vilken svår avvägning det hela ställer honom inför.
85
Kapitel 6
FL: Det är väldigt svårt att veta och det beror förstås på hurdana dom andra är
i sin inställning ifall de lyssnar på sina kompisar för att lära sig någonting eller
i fall dom genom att inte va aktivt deltagande i samtalet heller inte tar in nåt
alltså. Det är svårt att veta. Samtidigt, det är ju en riktig konflikt det här alltså,
för att samtidigt känner man att har man nu ett gäng elever som är så duktiga
att de kan föra den här typen av resonemang med så lite teoretisk input ifrån
början så att säga, och så lite handledning så vore det idiotiskt att inte låta
dom göra det också, det är dit man skulle vilja ta alla. Man måste på något sätt
även utnyttja dom som goda exempel i klassen på något vis. Kanske skickar
det nån signal ändå till hela klassen vad det är för mål vi strävar emot, jag vet
inte. Men att man låter det ta så mycket utrymme ger ändå nån slags signal.
Men det beror ju på för att om inte klassen alls kan tillgodogöra sig
diskussionen, då går det dom helt förbi, då har de ingen nytta av det ändå.
En av frågorna jag funderade över under mina observationer i gruppen
var just hur mycket många av de elever som inte deltog aktivt i de
kritiska helklassdiskussionerna fick ut av att lyssna. Det kan i detta
sammanhang vara på sin plats att komplicera bilden av delaktighet
något. I samband med mina funderingar började jag också observera
att det ibland i förhållande till själva huvuddiskussionen som fördes i
helklass pågick parallella diskussioner mellan enstaka elever. Dessa
samtal var relaterade till innehållet eller till frågor som var sprungna ur
detta. Sidodiskussionerna kunde ofta innehålla poänger och reflektioner som om de artikulerats högt hade kunnat bidra till helheten. Vid
ett tillfälle lyssnade jag exempelvis till ett fängslande lågmält samtal
mellan tre tjejer som berörde frågan om människan har en själ. Deras
diskussion hade sin grund i en helklassdiskussion om Platons idélära,
men den tog sedan sina egna banor.
Under observationerna noterade jag att läraren på olika vis strävade
efter att ge elever som inte uttalade sig i helklass uppmärksamhet. Det
mest iögonfallande sättet som detta gjordes på var att inkludera
eleverna i små berättelser när innehåll framställdes. Detta gjordes
genom att figurer ritades på tavlan som sedan gavs samma namn som
dessa elever, vilket bidrog till fnissar och leenden, inte minst ifrån de
utvalda eleverna själva. Nedan beskriver läraren sina tankar kring
detta:
FL: Och jag tror att det här är ett väldigt ofarligt sätt att använda sig av elever,
att Fanny för ett ögonblick får vara Sokrates i min berättelse eller att Nina för
86
Utmaningar
ett ögonblick får vara killen på stan som Sokrates hoppar på liksom, dom
behöver ju inte säga nånting, dom behöver inte kommentera, dom behöver
inte göra nånting, dom går bara in i den rollen för ett ögonblick, på det sättet
så får dom här tjejerna som aldrig skulle komma på idén att räcka upp handen,
för det skulle dom inte, på det sättet så får dom ändå vara i centrum ett
ögonblick men utan att riskera att förlora nånting på det. Räcker dom upp
handen och säger nåt då hänger orden i luften och dom måste stå för dom en
lite stund på nåt vis och det kan va jättefarligt kan dom tycka då, men här så är
det bara jag som berättar och dom är bara uppmärksammade på att de ingår i
berättelsen och inte så mycket mer. Jag ser det som ett litet steg på väg mot att
dom ska våga räcka upp handen nån gång i en framtid och att dom åtminstone
ska förstå att de inte är livsfarligt att få uppmärksamhet ens i helklass.
Mitt intryck var att det stora utrymme som den mindre gruppen ofta
tog kunde leda till att de andra eleverna valde att inte artikulera sina
reflektioner högt i helklass. Som jag tolkade det bidrog det sociala
klimatet i gruppen därmed till att det kritiska tänkandet ibland inte
manifesterades på det vis som kanske kunde ha skett i helklassdiskussionerna. Samtidigt var detta en spekulation från min sida,
eftersom jag inte gärna kunde veta vad som skulle inträffa om flera av
eleverna från den dominerande gruppen var borta en lektion. Skulle
kritiska diskussioner äga rum detta till trots, eller var de kanske rent av
beroende av den mindre gruppens närvaro? Av en tillfällighet fick jag
möjlighet att få bevittna just en sådan situation, då halva klassen var
borta på någon form av skolaktivitet vid ett tillfälle.
Några episoder ifrån denna lektion kommer nu att fokuseras för att
belysa utmaningen med att få elever delaktiga i de kritiska diskussionerna och hur läraren didaktiskt hanterar detta. Ämnet för lektionen var
Lockes filosofi och den föregick lektionen om Berkeley som berördes i
föregående kapitel.
Läraren, som är placerad längts fram i klassrummet, böjer sig så ner och tar
upp en grå papperskorg i plast ifrån golvet och ställer den på bänken framför
sig. Han frågar klassen om papperskorgen: ”vilka egenskaper har den?”. När
han inte får något svar inleder han med att skriva Färg: ljusgrå på tavlan.
Flera elever i gruppen räcker nu upp handen och börjar fylla på med olika
egenskaper. Åtskilliga av dem har aldrig talat i helklass under mina tidigare
observationer. Läraren fyller på efterhand: Form: Cylinder, Storlek: Liten,
Massa: Lätt. Dejan, en elev som aldrig räckt upp handen under tidigare
87
Kapitel 6
observationer, får ordet säger att den säkert ”luktar gott” också. Läraren
skriver Lukt: God på tavlan och ler lite. Några tjejer fnissar högt. Flera
egenskaper läggs till de ovanstående och snart står det också Smak: Plast,
Antal: En, Rörelse/vila: Vila. Läraren skämtar kring vilken smak
papperskorgen kan tänkas ha och gör en ansats att nafsa på den, varpå flera i
gruppen skrattar. Nu vänder han sig till eleverna med en fråga de ska
diskutera med sina bänkkamrater: ”vilka egenskaper har papperskorgen och
vilka finns i huvudet?”.
Efter en stunds diskussion i mindre grupper går läraren vidare genom att
berätta kort om empiristen John Locke som ansåg att man kunde dela upp
egenskaper i primära och sekundära. På tavlan skriver han följande under
rubriken John Locke: Primära egenskaper: finns i tingen, nödvändiga för
deras existens och under Sekundära egenskaper: finns inte i tingen –
uppstår inom oss när vi betraktar dem. Inte nödvändiga för tingens existens.
De flesta av eleverna ser ut att noga anteckna vad läraren skrivit. Dejan
räcker upp handen igen och ställer en fråga till läraren: ”Om ett träd faller i
skogen och ingen är där, gör det ett ljud ifrån sig då?”. Han ser ut att titta
undrande på läraren.
Lektionen följer här ett upplägg som bygger på att exempel först ges
på egenskaper och sedan introduceras begreppen primära och
sekundära egenskaper. Vid andra tillfällen observerades en motsatt
logik, vilket innebar att begreppen eller teorin introduceras först för att
sedan exemplifieras eller tillämpas. Diskussionen om sanningsteorier
som nämndes inledningsvis är ett exempel på detta. Där introducerades
teorierna först varpå flera av eleverna i den mindre grupp som nämnts
bidrog med följdfrågor och exemplifieringar. Detta gav upphov till en
teoretiskt avancerad och abstrakt diskussion, men delaktigheten
begränsades till ett fåtal elever. Utifrån ett delaktighetsperspektiv kan
det konstateras att det är enklare att ge exempel på egenskaper än på att
komma med tillämpningar eller reflektioner kring de teoretiska
begreppen. Sättet innehållet framställdes på kunde därmed hämma
eller bidra till delaktigheten. I det här fallet bidrar elever som sällan
uttalat sig i helklass med exemplifieringar.
Värt att notera är hur Dejan för första gången under mina
observationer väljer att räcka upp handen, först för att ge ett exempel
på ett skämtsamt vis (papperskorgen som luktar gott), men sedan också
88
Utmaningar
för att ställa en fråga. Utifrån begreppsparet primära och sekundära
egenskaper är detta en relevant fråga att utforska vidare. Detta är också
vad som sker, vilket beskrivs nedan.
Efter Dejans fråga stannar läraren upp några sekunder, ser fundersam ut och
böjar sedan att rita upp ett träd på tavlan samtidigt som han pratar. Nedanför
trädet ritar han en papperskorg med en tillhörande pil som markerar dess
fall. Från korgen går ljudvågor till ett öra. Vidare drar lärarens ett streck
ifrån örat till en hjärna. Strecket symboliserar en nerv förklarar läraren. Inuti
hjärna skriver läraren ”som det låter”. En diskussion utbryter nu i
klassrummet kring vad som är ljud och hur Dejans fråga kan besvaras.
Linnea hävdar att ljud är det som ”finns i hjärnan” och att det inte är samma
sak som ljudvågor. Hon drar en parallell till färg, och hur en kamera
fungerar genom att det går att ta bilder med eller utan olika färger eller
nyanser. Kasper argumenterar för att ljud är något objektivit och att det
självklart finns ett ljud i skogen även om ingen är där eftersom ljud helt enkelt
är ljudvågor. Läraren gör en enkel handuppräkning i klassen och frågar vilka
som anser att ljud är ”ljud i hjärnan” och vilka som anser att det är
”ljudvågor”. Kasper är ensam om att tycka det senare, även om några i
klassen verkar osäkra. Erika tar fasta på Linneas färgexempel sedan tidigare
och argumenterar emot att denna analogi håller: ”det är inte samma sak
tycker jag”. Läraren försöker ställa frågor kring varför hon inte anser att det
är samma sak, men det är oklart för mig varför hon inte tycker att parallellen
håller.
Lektionen fortskrider med att läraren skriver form, storlek, massa, antal och
rörelse/vila som exempel på primära egenskaper på tavlan. Därefter följer de
sekundära ljud, färg, lukt och smak. Han berättar sedan om hur Lockes
världsbild ansågs som radikal på sin tid. Kasper får ordet och funderar högt
kring om Lockes uppdelning är hållbar. Kan man verkligen säga att det finns
en avgörande skillnad mellan rörelse och ljud, mellan primära och sekundära
egenskaper? Läraren bekräftar hans tankegångar genom att upprepa dem och
frågar resten av klassen vad de tänker om saken. Matilda menar att det
lättare att bevisa de primära egenskaperna, och att hon därför håller med
Locke.
Dejans fråga fångas upp och blir till huvudfokus för en stor del av
lektionen. Detta görs på ett detaljerat och visuellt vis genom att en stor
skiss över frågan ritas upp på tavlan, en struktur utifrån vilken en
89
Kapitel 6
diskussion börjar föras om var ljudet uppkommer någonstans. Elever
som sällan uttalat sig i helklass bidrar här med inlägg. Kritiskt
tänkande manifesteras genom att argument för olika perspektiv på hur
ljud ska tolkas framträder.
Efter ett tag för läraren in exemplen och kopplar dem till de
teoretiska begreppen. Detta sätt att sammanfatta på verkar få Kasper att
fundera över uppdelningen mellan primära och sekundära egenskaper,
för han ställer sedan den i sammanhanget kritiska frågan om det är en
hållbar uppdelning. På så vis föregriper han vad som komma skall
eftersom Berkeley, som senare kommer att introduceras, just menade
att alla egenskaper måste förstås som sekundära. Värt att notera är
också hur läraren artikulerar frågan högt och ställer den till hela
klassen snarare än att besvara den, vilket ger Matilda, som sällan
uttalat sig i helklass, möjlighet att säga att hon delar Lockes
uppfattning. Under lektionens avslutning sätts Lockes filosofi i
samband med frågan om det existerar medfödd talang. De ganska
abstrakta resonemangen som förts sätts därmed i samband med en
fråga flera av eleverna tycks ha starka åsikter om:
Läraren frågor sedan varför Lockes tankar skulle kunna utmana hans samtid:
”varför var det provocerande att vi föds tomma?”. Elin svarar att han
ifrågasatte vissa människors utvaldhet. Läraren ser nöjd ut och
vidareutvecklar det korta svaret. Om även kungen föddes som ett tomt blad
var vi lika från början, vilket provocerade de som hade makten och som ansåg
sig som utvalda. Han går sedan vidare genom att fråga klassen vad de själva
tänker om Lockes idé. Föds vi som tomma blad? Existerar det en medfödd
talang eller är det något vi lär oss? Flera av eleverna yttrar sig under
lektionens sista minuter. Anna hävdar att det existerar medfödd talang och tar
exempel med fotbollspelare, artister och deras barn. Hon får mothugg av
Linnea som anser att det inte existerar något sådant som är medfött, utan det
handlar om att lära sig. Kasper menar att det självklart ”måste vara
biologiskt” med talang. Matilda drar en parallell till arv och miljö, vilket blir
lektionens sista elevinlägg. Meningsskiljaktigheterna är bevisligen stora och
det verkar som det finns mer som eleverna vill säga, men lektionstiden är slut.
Lektionen avslutas i en annan anda än den började, där läraren tog de
första stegen och kom med exempel på egenskaper. Det sker en tydlig
interaktion där eleverna svarar på inlägg och argumenterar emot
varandras uppfattningar. Elever som Elin, Dejan och Matilda som
90
Utmaningar
sällan uttalat sig i helklass, är med och bidrar under lektionen. Efter
lektionen konstaterade jag att elever som tidigare inte ens räckt upp
handen under observationerna hade bidragit med kritiska synpunkter
till diskussionerna.
Sammanfattningsvis så var det en återkommande utmaning för
läraren att få fler elever delaktiga i helklassdiskussionerna. Lektionen
som skildrats ovan var ett undantag som skiljde sig ifrån mängden ur
ett delaktighetsperspektiv. Den var också ett undantag i meningen att
halva klassen var borta vilket förändrade situationen. Episoden är
således ett exempel på hur gruppdynamiken påverkade hur kritiskt
tänkande manifesterades eller inte manifesterades i undervisningen.
Den illusterar också hur sättet innehållet framställdes på påverkade
möjligheterna för elever som vanligtvis inte uttalat sig så mycket att
delta i större utsträckning än tidigare.
Avvägning av stöd
I det följande kommer ett grupparbete som gjordes över flera lektioner
i samhällskunskapsgruppen att skildras. Avsikten är att belysa
utmaningar och avvägningar som uppkommer. Uppgiften eleverna
arbetar med är tydligt inriktad mot analys och kritiskt tänkande. Men
det är samtidigt en uppgift som på flera sätt visar sig vara komplex för
eleverna att hantera. Även om uppgiften på designnivån handlade om
kritiskt tänkande, blev det inte så i någon större utsträckning på
genomförandenivån, det vill säga i undervisningspraktiken. För att
belysa detta görs en analys som tar fasta på hur stödstrukturen för
elevernas kritiska tänkande såg ut under arbetet med uppgiften.
Uppgiften eleverna arbetar med, i grupper om fyra, är en
partianalys. Den introduceras av läraren på ett detaljerat vis utifrån ett
uppgiftspapper som delades ut i klassen. Där kan följande läsas om
avsikterna:
Uppgiften går ut på att ni ska analysera och jämföra två politiska partier.
Målet är att ni ska få ökade kunskaper om de politiska partierna, deras
ideologier samt vad de egentligen står för i konkreta sakpolitiska frågor. Ni
ska också träna er förmåga att undersöka, jämföra samt presentera era resultat
muntligt. Förhåll er kritiska till det partiet skriver och säger, det vill säga
acceptera det inte utan vidare som sanning.
91
Kapitel 6
Upplägget gick i korthet ut på eleverna skulle välja partier som var
politiska motståndare, ett från höger och ett från vänster. De skulle
sedan välja ut ett antal politiska frågor eller områden att jämföra.
Tanken var att eleverna därefter skulle undersöka vad partierna ansåg,
bilda sig en egen uppfattning och göra en analys utifrån de politiska
ideologierna. Resultatet skulle presenteras inför resten av klassen.
Under den efterföljande intervjun ställdes frågor kring varför
läraren valt att utforma uppgiften som han gjort. Läraren beskriver då
en avvägning han gjort mellan olika tänkbara alternativ, bland annat
om eleverna skulle koncentrera sig på ett parti eller flera partier. Han
föll för det senare alternativet eftersom det underlättar granskning.
SL: Jag har ju funderat lite grann själv när jag tittade på uppgiften, hmmm hur
ska man göra alltså, antingen så tar dom ett parti och granskar det partiet eller
så tar dom två partier och jämför dom med varandra. Och jag svängde lite
grann mellan de olika alternativen några gånger men sen så tyckte jag ändå i
slutändan att granska två partier är bättre, just framförallt för att få fram
skillnader […]
I: Varför tror du det blir lättare att granska om man jämför? Om du kan
utveckla det lite.
SL: Absolut, jag tror det blir enklare om man tittar på, ja om man tänker så
här, om en elev ska granska ett parti och då tar man hemsidan och
partiprogrammet som utgångspunkt, då tror jag lätt att vissa elever kan fastna
i det här att dom i princip bara tar det som ordagrant står i partiprogrammet.
Och att dom då gör nån slags redogörelse bara för det, vänsterpartiet till
exempel vill göra det här, det här och det här. Men om uppgiften sedan är att
dom ska jämföra med ett annat parti då uppmanas dom ju väldigt aktivt att
granska egentligen, eller jag tänker mig att det sker nästan automatiskt, att
man då granskar till exempel vänsterpartiets program när man ställer det mot
moderaternas program. Och då kan man jobba mycket mer med likheter och
skillnader.
Farhågan läraren uttrycker är värd att ta fasta på, nämligen att om
eleverna fokuserar för mycket på ett parti så finns risken att de ”stirrar
sig blinda” på det. Genom att eleverna ska jämföra partier tänker sig
läraren att det ”nästan automatiskt” kommer att ske en granskning,
vilket vägleder hans didaktiska val. Detta är något jag kommer att
92
Utmaningar
återkomma till senare. För tillfället kan det konstateras att läraren
således har konstruerat och introducerat en uppgift som är tydligt
inriktad mot analys och kritiskt tänkande. I praktiken visar det sig dock
vara en komplex uppgift för eleverna att handskas med och de har
svårt att riktigt granska partiernas idéer. Detta illusteras nedan genom
en inblick i hur en elevgrupp arbetar med uppgiften:
Fredrik, Emil, Marcus och Max sitter runt en dator. Det är endast Fredrik
och Emil som kan sitta direkt framför datorn, så de två andra sitter vi sidan
om. De diskuterar gemensamt om de ska ta med EU i sin presentation.
Partierna de ska jämföra är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. De har
redan valt ut ett stort antal frågor eller områden att jämföra: miljöfrågor,
skolpolitik, invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik. De tycks
landa i att ta med EU också och börjar fundera vidare över hur de ska lägga
upp presentationen lite löst, medan en av killarna framför datorn, Emil, tar
kommandot och börjar skriva in rubriker och klippa in bilder på
partisymbolerna i en Power Point-presentation. Arbetet går ganska trögt och
de vet inte riktigt vad de ska skriva verkar det som. En diskussion tar fart som
handlar om det är bra att partierna är kritiska mot EU. De har frågat läraren
om Vänsterpartiets EU-kritiska inställning, som de undrat över. Läraren har
bland annat berättat att Vänsterpartiet är negativa till att EUs politik kan
motverka arbetares villkor när man öppnar upp för tjänstekonkurrens, enligt
Fredrik som redogör för resonemanget. Han nämner Vaxholmskonflikten
också.
Emil argumenterar för mindre makt till EU. Han har bland annat varit inne
och studerat Sverigedemokraternas hemsida och menar att det ligger en hel
del i deras åsikter. EU har för mycket makt menar han. Det är inte så att
Sverigedemokraterna är emot samarbete med andra länder, men det ska inte
tvingas på från ovan. Det är Sverige som ska ha makten, menar han. Max och
Fredrik verkar inte vara säkra på vad de ska tycka. Max säger att ”båda är
kritiska till EU”, men ställer frågan om det inte är det nödvändigt att EU har
mycket makt i en del frågor för att det ska gå att komma fram till något
gemensamt? Fredrik säger att han inte kan tillräckligt mycket om vilken makt
EU egentligen har för att uttala sig. Själva arbetet med att skriva
presentationen har avstannat för länge sen, till förmån för diskussionen om
EU. Marcus verkar mindre engagerad än de andra, han sitter och håller på
med mobilen samtidigt som han verkar lyssna.
93
Kapitel 6
Som framgår av utdraget ovan har eleverna undersökt båda partiernas
inställning till EU. Fredrik har bett läraren om hjälp och fått en
förklaring av Vänsterpartiets EU-kritiska idéer. Emil har undersökt
Sverigedemokraternas åsikter på deras hemsida, vilka han dessutom
sympatiserar med. Max och Fredrik är mindre säkra på vad de ska
tycka, och även om Max är inne på ett intressant spår när han ställer
den problematiserande frågan om det inte kan vara nödvändigt att EU
har en hel del makt i vissa frågor, blir det svårt för någon i gruppen att
vidareutveckla resonemanget. Eleverna har kommit en bit på väg, men
något kritiskt tänkande kring idéerna manifesteras inte i meningen att
de ifrågasätts, granskas mer djupgående eller problematiseras utifrån
exempelvis mer EU-positiva idéer.
Av utdraget ovan framgick att läraren blivit tillfrågad om
vänsterpartiets EU-kritik, vilket kan användas för illustera en utmaning
som uppkommer i undervisningen med anknytning till kritiskt
tänkande. Den handlar om att vara neutral eller opartisk. I utdraget
nedan berör läraren frågan.
SL: Det är verkligen ett sånt ögonblick när man måste passa sig väldigt noga
för att inte färga det för mycket med vad man själv egentligen anser. Det kan
ju lätt, alltså jag tror, faran, det händer lättare om jag spontant ska svara på
nån fråga som jag egentligen inte har tänkt på innan va. Om man planerar en
lektion så är det ju mycket enklare att verkligen se till att man visar på båda
perspektiven så att säga, så när det blir mer spontant då får man ju verkligen,
jag du förstår vad jag menar. Alltså det blir sådär, men jag tror nog att den
bild som jag gav, att den var nog objektiv.
Min tolkning är att samhällskunskapsläraren är orolig för att eleverna
ska tycka att han färgar undervisningen med sina egna politiska
uppfattningar. Eftersom han är mån om att skapa motbilder eller
problematisera rådande tolkningar, vilket visats i föregående kapitel,
blir detta en påtaglig utmaning för honom att hantera. Lösningen blir
att visa på flera olika möjliga perspektiv, vilket antyds i citatet ovan,
och sedan låta eleverna ta ställning själva. Att anlägga olika perspektiv
kan därmed inte bara förstås som en didaktisk strategi för att utveckla
elevernas kritiska tänkande utan också som ett sätt att ge eleverna en
balanserad undervisning. Det här är dock någonting som är svårare att
göra spontant i situationen än när det funnits utrymme för att planera
på förhand.
94
Utmaningar
Att visa eleverna på ett visst perspektiv eller sätt att resonera på
ställer också läraren inför en avvägning. Ett syfte med partianalysen
var att eleverna skulle lära sig att kunna göra kopplingar mellan de
politiska ideologierna, med fokus på socialismen, liberalismen samt
konservatismen, och partiernas åsikter inom olika områden eller
sakfrågor. Frågan som uppstår blir därmed hur mycket av själva
analysen läraren skall ge eleverna. Nedan resonerar läraren kring detta
utifrån exemplet med vänsterpartiets EU-kritik.
SL: Alltså det är knepigt va, jag skulle också kunna ha börjat min förklaring
med att vänsterpartiet är ett socialistiskt parti och som ett socialistiskt parti så
är dom emot EUs framförallt nyliberala politik och så vidare. Och jag hade
nog också kunnat förklara det här med nyliberalism och vad det innebär och
så vidare och eleverna hade säkert förstått vad jag menade. Men sen, jag ville
inte lägga upp det så va, för jag tänkte att jag ger bara en delförklaring, resten
får ni pyssla ihop själva så att säga det är inte min sak att säga det till er. För
då blir det, då känns det också som att uppgiften blir lite meningslös helt
plötsligt om jag ger dom hela biten sådär. Fast jag vet inte, jag tänker kanske
fel där men.
Läraren vill att eleverna själva ska kunna dra parallellerna till
ideologierna och nöjer sig därför med att ge en ”delförklaring”. Avvägningsfrågan som uppstår är helt enkelt hur mycket stöd eleverna skall
få och lärarens osäkerhet (”jag tänker kanske fel”) indikerar att han
betraktar den som svår. Om läraren ger eleverna för mycket av
analysen försvinner utmaningen (”uppgiften blir lite meningslös”) men
samtidigt inser läraren att hans stöd också är betydelsefullt för att de
ska ha en möjlighet att förstå. Läraren vill att eleverna ska analysera
själva, men de är samtidigt beroende av hans stöd för att kunna göra
just detta. Risken blir därmed att eleverna helt enkelt bara reproducerar
lärarens analys eller inte förmår att göra den överhuvudtaget.
Vid redovisningarna framkom att uppgiften på flera vis visat sig
vara komplicerad för eleverna att hantera. Den första redovisningsdagen var det fyra av åtta grupper som redovisade. Nedan beskrivs den
första elevgruppens redovisning.
Grupp nummer sju inleder så redovisningarna den här dagen. Den består av
fyra killar, Mikael, Björn, Dennis och Pontus. Partierna de valt att jämföra är
Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De har gjort en presentation vars
95
Kapitel 6
första bild består av Miljöpartiets maskros. Presentationen inleds med att en
av killarna, Björn, berättar kort om Miljöpartiet. Björn nämner bland annat
att partiet tillhör Alliansen. Jag märker att läraren, som sitter och antecknar
på ett på förhand utformat bedömningsprotokoll, reagerar på den uppenbara
felaktigheten men han avbryter inte eleven. Redovisningen fortskrider med att
killarna läser, för det mesta innantill, från sina papper kring vad de båda
partierna tycker i olika frågor: invandringspolitik, kriminalpolitik, äldrepolitik och energipolitik.
En av killarna, Pontus, läser ett långt stycke innantill från sitt papper. Han
stakar sig på flera av orden. Informationen tycks vara hämtad från
Sverigedemokraternas hemsida och handlar om arbetslöshet, lönedumpning
och invandring. Strax därefter säger Björn att de är klara. En liten applåd
hörs i klassen. Läraren ber killarna stanna kvar och ställer flera frågor, bland
annat: ”Vilka är de viktigaste likheterna och skillnaderna ni kommit fram
till?”. Killarna tittar på varandra. Mikael svarar: ”De tycker olika om
invandring”. Läraren forsätter: ”Finns det fler saker ni tänkt på?” Dennis
känner sig manad att svara: ”Sverigedemokraterna prioriterar de äldre mer”.
Presentationen har inte innehållit någon information om Miljöpartiets
äldrepolitik. Läraren ställer en sista fråga: ”Finns det någon likhet?”. Björn
svarar kort och koncist: ”De tycker samma om jobben”.
Som framgår av skildringen hade eleverna haft svårt att få till en
egentlig jämförelse av partierna. Något manifesterat kritiskt tänkande, i
betydelsen analys eller problematisering av partiernas idéer eller
informationen som presentationen byggde på, var svårt att spåra.
Liknande svårigheter visade sig också i de andra presentationerna,
även om de kanske var som allra tydligast i den ovan skildrade.
I den efterföljande intervjun uttryckte läraren att han kände sig lite
besviken över resultatet och att han hoppats att eleverna skulle kunna
ha bearbetat uppgiften mer och i större utsträckning använt sig av ett
kritiskt tänkande. Han sa också att eleverna överlag inte tycks ha följt
instruktionerna riktigt. I dessa står det klart och tydligt att de ska leta
efter likheter och skillnader, menar läraren, och hänvisar till uppgiftspappret som berördes inledningsvis. Enligt denna analys låg således en
svårighet i att eleverna inte utnyttjade det hårda stödet med arbetsgången bättre. Därefter gör han följande reflektion som handlar om
elevernas frågor.
96
Utmaningar
SL: Sen kan jag också tycka så här, jag undrar faktiskt varför grupperna inte
har frågat mig mer, för det fanns, ok det fanns vissa grupper, och det är också
så typiskt, det är naturligtvis dom bästa grupperna, eller dom bästa eller
starkaste eleverna, inte dom bästa utan dom starkaste, som ställer frågor, men
just dom svagare eleverna som egentligen behöver mer hjälp, men dom frågar
inte va, dom kommer inte till mig, alltså går jag runt liksom och vissa ställer
vissa frågor och sådär men sen märker man på redovisningen att dom kunde
ha frågat mig mer.
Läraren lyfter här fram att eleverna skulle kunna ha behövt mer stöd
och att det är framförallt vad han benämner som ”starkare” elever som
ställt frågor. Frihetsgraden i uppgiften bidrog, enligt mitt sätt att förstå
situationen, till att ett stort ansvar lades på eleverna att själva aktivt
fråga och be om hjälp när de inte förstod. Om lärarens omdöme är
korrekt kring vilka elevkategorier som bad om hjälp så innebär detta
att stödstrukturen för de skilda kategorierna kunde se olika ut.
Det hårda stödet med arbetsgången tycks alltså i sig själv inte vara
tillräckligt i sammanhanget. Den mjuka stödstrukturen, som läraren
står för i interaktion med eleverna, kunde som berördes ovan se olika
ut för skilda elevkategorier. Men även då ett sådant stöd ges, som
exempelvis när Fredrik frågade om Vänsterpartiets EU-kritik, handlar
stödet i begränsad utsträckning om hur eleverna kan problematisera
och i denna mening tänka kritiskt. Detta kan förstås mot bakgrund av
att läraren inte vill framstå som partisk och att han är rädd för att ge för
mycket stöd vilket skulle ta bort utmaningen. Hur mycket stöd som ska
ges blir därmed en komplex avvägning för läraren att hantera. Ur ett
mer långsiktigt perspektiv är det också viktigt för honom att eleverna
utvecklar en självständighet i tänkandet, på det vis som beskrevs i
föregående kapitel.
En relaterad fråga är i vilken utsträckning eleverna kan ge ett sådant
stöd till varandra. Inledningsvis citerades läraren om hur han tänkt
kring uppgiftsdesignen och han påpekade då att en uppgift med två
partier som ska jämföras ”nästan automatiskt” också borde leda till att
eleverna granskade partierna. En risk som han däremot såg med ett
upplägg med ett parti var att eleverna ”nästan ordagrant” skulle
redogöra för det som stod i partiprogrammet. Med facit i hand kan det
konstateras att detta var vad som inträffade i flera fall.
97
Kapitel 6
Enligt min tolkning av situationen var en bidragande orsak till detta
att flera av elevgrupperna valde att dela upp arbetet mellan sig på ett
vis så att någon egentlig jämförelse inte ägde rum. Istället för att
samarbeta kring att undersöka olika aspekter av partiernas politik, det
vill säga att samma elev exempelvis undersökte både folkpartiets och
socialdemokraternas skolpolitik, så delade eleverna upp sig i par som
gemensamt undersökte ett parti utan att direkt relatera till det andra
partiet under processens gång. Eleverna blev därmed inte riktigt ett
stöd för varandra i det kritiska tänkandet. Det blev snarare i stor
utsträckning så att eleverna i praktiken fördjupade sig i ett parti,
snarare än två, och den nästan ”självklara” jämförelse som läraren hade
tänkt sig uteblev därmed. Enligt denna analys bidrog därmed
arbetsdelningen i grupperna till att det inte blev något riktigt utbyte
mellan eleverna på det sätt som läraren hade avsett vid utformningen
av uppgiften.
Efter att varje elevgrupp presenterat ställde läraren frågor, vilket
framgick av skildringen av redovisningen ovan. Frågorna rörde bland
annat likheter och skillnader mellan partierna och kopplingar till
ideologierna. Vid dessa tillfällen börjar några av eleverna resonera och
formulera mer analytiskt inriktade svar. Interventionen, det vill säga
bara det faktum att frågorna ställs, tycks leda till tydlig reflektion.
Detta stärkte min tolkning att frågor som dessa inte riktigt ställts under
arbetsprocessens gång.
Sammanfattningsvis visar analysen av grupparbetet på centrala
avvägningar som läraren ställs inför. I utformandet av uppgiften och
instruktionerna görs av avvägning mellan olika alternativ, att granska
ett eller två partier. När det gäller hur mycket hjälp eleverna ska ges i
själva analysarbetet görs också en avvägning, för att hitta rätt nivå på
stödet. En utmaning blir samtidigt att ge en balanserad bild och inte
framstå som partisk i elevernas ögon. Dessa komplexa överväganden i
kombination med hur arbetet organiserars i grupperna påverkar hur
stödstrukturen för elevernas kritiska tänkande ser ut.
Didaktisk komplexitet
Det har så här långt i detta kapitel kunnat konstateras att lärarna ställs
inför olika utmaningar och avvägningar i undervisningen. I det första
resultatkapitlet gavs en bild av de didaktiska val lärarna gör utifrån vad
98
Utmaningar
de anser att eleverna behöver kunna för att utveckla sitt kritiska
tänkande. Då betonades färdigheter som att kunna analysera, tolka,
problematisera och att kunna se på fenomen ur olika perspektiv.
Kunskapens roll påpekades också. Betydelsen av såväl mjukt som hårt
stöd lyftes fram. I det andra kapitlet fokuserades hur det kritiska
tänkandet manifesteras i de båda klassrummen. De kritiska helklassdiskussionerna i filosofigruppen belystes med fokus på interaktionen
mellan läraren och eleverna. I samhällskunskapsgruppen började ett
kritiskt tänkande manifesteras först när eleverna diskuterar i mindre
grupper. Samspelet mellan eleverna, självförtroende och engagemang
inför frågorna betonades.
Resultatet pekar således sammantaget mot att flera olika aspekter
blir betydelsefulla för huruvida kritiskt tänkande manifesteras i
klassrummet. Det är således inte enbart en fråga om färdigheter och
kunskaper, om gruppdynamik och attityder eller om hur undervisningen organiseras och stödstrukturerna ser ut. Istället handlar det om
att olika delar samtidigt spelar in i vad som sker, vilket visar på den
bakomliggande komplexitet som finns för lärarna att hantera.
Denna komplexitet kommer att belysas genom att en undervisningssituation fokuseras, som filosofiläraren beskrev under den avslutande
intervjun. Filosofigruppen hade vid det här laget lämnat momentet som
handlade om kunskapsfilosofi och höll på med att studera moralfilosofiska problem. Episoden berör en diskussion som handlade om
huruvida det är etiskt försvarbart att äta kött. Diskussionen hade
utbrutit under en övning då eleverna skulle repetera modellen för
argumentationsanalys och träna sig i att identifiera och tolka argument.
FL: Nu var det i vanlig ordning då en liten klick som uttalade sig väldigt
mycket när vi gjorde den här övningen, kanske rent av färre elever än det
brukar va, och det kan nog i just det här fallet ha haft och göra med att just de
här eleverna som pratar mest dessutom hade en väldigt tydlig gemensam
hållning i den här frågan och att det gjorde att andra inte ville ge sig in i
diskussionen.
I: Vilken hållning hade de då?
FL: Dom var alltså mot att äta kött, hela gänget bland de som brukar tala
mest. Och, jag tror att de kanske blev, så förblindade av sin egen färdiga åsikt
i själva frågan att de inte förmådde att tänka kritiskt kring den och att därmed
99
Kapitel 6
så var det kanske ett olyckligt ämne att diskutera också, men det gick ju inte
att veta i förväg i och för sig.
Läraren gör alltså tolkningen att eleverna har en mycket starkt åsikt
kring frågan redan från början, och därför inte förmår att skapa distans
till den och förhålla sig analytiskt. Detta pekar mot att engagemang i
en fråga både kan leda till en vilja att ta sig an den, som när
dokumentären skapade diskussionslust i samhällskunskapsgruppen
vilket visades i föregående kapitel, men även till svårigheter om det
hela ligger för nära känslomässigt. Läraren beskriver i intervjun hur
han försöker få eleverna som hade mycket starka åsikter i frågan att
betrakta argumenten rent analytiskt, ur ett tolkningsperspektiv, men
detta får dem att känna sig provocerade och ifrågasatta av läraren.
FL: De kunde ju snabbt räkna upp jättemånga argument mot att äta kött, och
de menade att de här argumentens blotta existens räckte för ett ställningstagande i frågan, och jag försökte bromsa upp lite och visa att det här
argumentet om djurs lidande till exempel, det bygger ju på antagandet här nu
att alla djur lider, att alla djur har det på ett sånt här sätt, för de la fram
argumentet på ett sånt sätt, det här är en generalisering som ligger i botten,
och då försökte jag få dem att förstå att om argumentet ska stödja tesen så
måste man också köpa den generaliseringen och köper man den så måste man
göra det av nått slags goda skäl till exempel att man kan ge belägg för att den
skulle vara rimlig att göra och så vidare och det var provocerande för dem.
[…] Det här är ju intressant alltså det har jag inte så noga tänkt på men, ofta
kan det nog vara så att en person som är ovan vid att göra tolkningsledet
överhuvudtaget, förstår inte riktigt vad det är man gör när man gör det utan
upplever att man istället presenterar motargument. Det var nog det som hände
med de här eleverna och det som provocerade dem, att när jag förklarade för
dem att det är argumentet som ni la fram det bygger ju på den här
generaliseringen, är den rimlig att göra, det uppfattade de som en invändning
mot deras resonemang snarare än som en belysning av det.
Läraren beskriver här hur han försöker belysa elevernas resonemang på
ett vis som jag observerat att han gjort vid flera tillfällen, men då har
situationen varit annorlunda. Det har gällt frågor som inte berört
eleverna känslomässigt på samma vis och det har oftast inte handlat
om situationer där åsikterna varit så enhetliga bland de som uttalar sig
som de tycks ha varit i det här fallet. Läraren beskrev efter intervjun att
100
Utmaningar
ett par av eleverna han diskuterat med kommit fram efter lektionen och
uttryckt besvikelse över hans åsikter i sakfrågan. Han förklarar också
att han tror att köttätarfrågan är betydelsefull för gruppen i fråga för att
den utgör en del av deras världsbild, den går rakt in i identiteten.
FL: Jag tror att det är starka psykologiska mekanismer här för att när man
kommer in i en sån diskussion som vi nu pratar om, som gäller en
värderingsfråga, och den här värderingen dessutom är en viktig pusselbit i en
hel livsstil, image, kalla det vad du vill liksom, ett helt paket, som man har
valt att köpa liksom. […] Förmodligen så innebär ett problematiserande av
kostvalet för dom här eleverna, det innebär ett ifrågasättande av synen på män
och kvinnor, sexualitet, musiksmak, klädstil, you name it liksom. Jag tror att
det är mycket som hänger ihop där, gissar jag. Och då är det inte lätt att
zooma ut alltså.
Resonemanget läraren för kring situationen pekar i riktning mot att ett
öppet förhållningssätt eller en vilja att reflektera över egna antaganden
kan försvåras vid vissa ämnesval. Han nämner själv sedan att en
möjlighet kan vara att arbeta med ofarliga exempel, som inte på
samma vis utmanar elevernas världsbild eller normativa uppfattningar.
Gruppen hade nämligen tidigare arbetat med ett annat exempel som
rörde otrohet, vilket hade genererat en helt annan kritisk diskussion där
eleverna utan problem hade kunnat förhålla sig mer ”prestigelöst”, som
läraren uttryckte det. Problemet med denna strategi blir dock att det
kritiska tänkandet riskerar att bli något mindre betydelsefullt för
eleverna.
FL: Frågan är bara om det är bättre eller sämre, för att man vill ju heller inte
att det kritiska tänkandet eller filosofin ska vara något som bara äger rum i
klassrummet, man vill ju att det på nått sätt ska vara något som de tar med sig
ut också. Och risken är att om man bara diskuterar tillrättalagda eller ofarliga
exempel att det, att det blir som jag inbillar mig att matte är för många,
nånting som man räknar och får betyg i men som man inte pysslar med i
vardagen.
Det som verkligen engagerar och betyder något kan vara utmanande att
tänka kritiskt kring därför att nödvändig distans saknas. Samtidigt
finns det också en problematik i att, som läraren är inne på, välja
innehåll där distansen är så pass stor att det egentligen inte betyder
101
Kapitel 6
något. Det kritiska tänkandet riskerar att bli något man gör i skolan (till
exempel arbetar med en modell för argumentationsanalys), men något
eleverna ”inte pysslar med i vardagen”. En didaktisk utmaning blir ur
detta perspektiv att balansera mellan närhet och distans i undervisningen, så att det som görs betyder något för eleverna samtidigt som de
förmår att granska sina egna antaganden och uppfattningar kring just
detta.
Tankegångarna kring köttätardiskussionen pekar på flera vis mot
den komplexitet som nämndes inledningsvis. För att det ska bli en
kritisk diskussion måste flera olika delar falla på plats. I det här fallet
är det situationen i gruppen som gör att de andra eleverna inte
medverkar och den aktiva gruppens förhållningssätt till det som diskuteras blockerar den kritiska diskussionen. I fråga om otrohetsexemplet,
precis som i andra fall som har belysts tidigare, blir diskussionen en
annan. Detta pekar mot att det inte är bristande färdigheter eller
kunskaper som hindrar. Det hårda stödet i form av modellen som
analyserats i tidigare kapitel finns också på plats, men inte heller detta
tycks spela någon roll.
Mot denna bakgrund blir det en komplex uppgift att på förhand
planera för kritiska diskussioner. Filosofiläraren nämner bland annat
ovan det inte gick att ”veta i förväg” hur köttätarfrågan skulle tas emot.
I andra fall, som under diskussionen av Lockes filosofi som skildrats
tidigare i detta kapitel, är en del elever borta och gruppdynamiken blir
en annan. Läraren improviserar i stunden genom att fånga upp en
elevfråga och bygger vidare utifrån det och då är det inte fråga om
någon egentlig planering överhuvudtaget. Detta indikerar det kritiska
tänkandets kontextuella karaktär; sammanhaget och samspelet mellan
olika element i undervisningen blir avgörande för om det manifesteras
något kritiskt tänkande eller inte.
102
KAPITEL 7
Diskussion
Detta avslutande kapitel består av tre delar. Först sammanfattas och
diskuteras resultatet i relation till tidigare forskning. Därefter följer ett
avsnitt med praktisk-didaktiska reflektioner. Till sist diskuteras vidare
forskning.
Kritiskt tänkande i klassrummet
Syftet med denna studie har varit att beskriva och analysera
undervisning i samhällskunskap och filosofi i gymnasiet med fokus på
kritiskt tänkande. Detta har gjorts med utgångspunkt i vad Hultman
(2011) benämner som ett antroprologiskt synsätt på didaktik och med
inspiration hämtad från etnografisk forskning. Ur detta perspektiv blir
det relevant att ta fasta på vad lärarna vill uppnå med sin undervisning,
hur de väljer att göra, vad som händer i klassrummet i mötet med
eleverna samt de utmaningar som de ser sig ställda inför. Didaktik
handlar då om vad som sker i undervisningspraktiken, snarare än om
hur lärare bör undervisa.
Mot denna bakgrund har tre forskningsfrågor formulerats. Den
första frågan handlar om vad lärarna anser att eleverna ska kunna när
det kommer till kritiskt tänkande och vilka didaktiska val som görs i
relation till detta. Den andra frågan är inriktad mot på vilka vis kritiskt
tänkande manifesteras i klassrummet och hur detta kan förstås. Den
tredje frågan fokuserar på de utmaningar och avvägningar som
uppkommer för lärarna. Svaren på dessa frågor kommer nu att
sammanfattas och diskuteras i relation till tidigare forskning.
Ett genomgående drag i resultatet är att det finns skillnader mellan
de båda fall som studerats, det vill säga mellan undervisningen i
samhällskunskapsgruppen och filosofigruppen. Det visar sig redan i
vad lärarna vill att eleverna ska kunna när det kommer till kritiskt
tänkande. Skillnaden är tydligt knuten till att de undervisar i olika
103
Kapitel 7
ämnen. Filosofiläraren betonar betydelsen av tolkning och språkets roll
för det kritiska tänkandet. Att eleverna kan identifiera, tolka och
värdera argument betraktas som avgörande färdigheter. Samhällskunskapsläraren fokuserar på att eleverna ska kunna anlägga olika
perspektiv på samhällsfenomen, problematisera och undersöka fakta
eller information. Lärarna vill således på flera vis uppnå olika saker
med sin undervisning när det kommer till kritiskt tänkande.
Detta kan förstås mot bakgrund av att det existerar vad Brookfield
(2012) kallar olika intellektuella traditioner i det kritiska tänkandet. En
av de som lyfts fram är den analytiska filosofin som är fokuserad mot
argument, språkliga tolkningar och preciseringar. En annan är den
kritiska teorin som är politisk och inriktad mot att ifrågasätta och
analysera maktförhållanden i samhället. En tredje, för att ta ett
kontrasterande exempel, är den naturvetenskapliga där den hypotetisktdeduktiva metoden och falsifiering är viktiga beståndsdelar i det
kritiska tänkandet. Kritiskt tänkande är således betydelsefullt inom
dessa skilda traditioner, men det handlar om och går i stor utsträckning
ut på olika saker. Traditionerna kan sägas ha olika normer för
tänkandet och för vad som räknas som legitim kunskap. Jag vill inte
hävda att lärarnas avsikter på ett enkelt sätt kan sägas överensstämma
med dessa traditioner, men det är uppenbart att de lägger vikt vid olika
aspekter av kritiskt tänkandet utifrån ämnena de undervisar i.
Inom forskningsfältet har kritiskt tänkande, som framgick i kapitel
två, framförallt studerats i termer av färdigheter på individnivå. Vid
sidan av färdigheter har kunskap och attityd lyfts fram som väsentliga
för den enskildes kritiska tänkande (Mason, 2009; Thayer-Bacon,
2000; Angeli & Valanides, 2009; Halpern, 2003). Vad lärarna anser att
eleverna ska kunna när det kommer till kritiskt tänkande kan
sammanfattas utifrån dessa tre aspekter.
När lärarna uttrycker vad eleverna ska kunna nämns framförallt
färdigheter. Till de som lyfts fram i resultatet hör att kunna problematisera och ifrågasätta, att tolka och precisera, att se saker ur olika
perspektiv, att värdera, att undersöka information och ställa relevanta
frågor, att analysera och att kunna ange genomtänkta skäl eller
argument. När det gäller kunskap framkommer i intervjuerna att
lärarna ser denna som ett viktigt villkor för kritiskt tänkande inom ett
område. Otillräckliga kunskaper riskerar att bli ett hinder för kritiskt
tänkande, då det är svårt att granska eller ställa relevanta frågor om
104
Diskussion
något man inte förstår eller kan tillräckligt om. Att ha kunskap om
argument är något som betonas i båda lärarnas undervisning. När det
kommer till den attitydmässiga dimensionen av kritiskt tänkande
berörs denna i störst utsträckning av samhällskunskapsläraren. Han
betonar betydelsen av självförtroende och att våga stå på sig mot
auktoriteter. Till andra attityder som lyfts fram i resultatet hör att vara
skeptisk, att förhålla sig självständigt, att ha distans och öppenhet till
frågor i meningen att vara beredd att revidera sin uppfattning.
Mot bakgrund av de skillnader som berördes ovan mellan de olika
fallen så bör det nämnas att det dessa till trots går att spåra
beröringspunkter i lärarnas synsätt på vad eleverna behöver kunna.
Utifrån resultaten framträder i båda fallen en bild av ett undersökande
tankesätt där argument spelar en central roll. Det finns en avsikt om att
eleven lär sig att klargöra vad saker betyder eller hur de förhåller sig
innan en slutsats dras. Att på detta vis underbygga ställningstaganden
tycks vara något avgörande som båda lärarna menar att eleverna
behöver lära sig eller göra i större utsträckning för att utveckla sitt
kritiska tänkande. Detta kan förstås mot bakgrund av resonemangen
som fördes i kapitel två om att kritiskt tänkande kan betraktas som en
form av granskande eller utvärderande tänkande. Tanken om att det
finns en form av gemensam grund i det kritiska tänkandet, men att det
kan tas sig olika uttryck, är inte ovanlig inom fältet vilket exempelvis
återspeglas i följande citat: ”Critical thinking comes in many forms,
but all possess a single core feature. They presume that human
arguments require evaluation if they are to be worthy of widespread
respect.” (Browne & Freeman, 2000, s. 302).
Det är nu dags att vända blicken mot undervisningsskeendet i
klassrummet för att ta fasta på de didaktiska val som görs. Lärarna gör
didaktiska val med avseende på framställningen av innehållet, men
också i förhållande till hur de ska agera i interaktionen med eleverna.
Ett begreppspar som varit centralt för att analysera de didaktiska valen
är hårda och mjuka stödstrukturer. De förra är statiska och kan
planeras i förväg, medan senare är situationsanpassade och uppstår i
interaktionen (Saye & Brush, 2002).
Filosofiläraren använder sig av en modell för argumentationsanalys
som fungerar som ett hårt stöd för tänkandet. Den visar hur eleverna
kan gå tillväga när de tänker kritiskt genom att identifiera, tolka och
värdera argument. Det mjuka stödet ges i interaktionen med eleverna
105
Kapitel 7
genom att läraren gör metatolkningar av elevernas resonemang,
återkopplar och knyter filosofiska begrepp till det som sägs. I
samhällskunskapsundervisningen finns också hårt stöd i form av
uppgiftsinstruktioner och frågepapper. I interaktionen med eleverna
ställer samhällskunskapsläraren frågor och ger förklaringar. Han
problematiserar också samt utmanar elevernas förhållningssätt.
Exempel på detta lyftes fram i kapitel fyra där läraren väckte frågor
kring elevernas pessimistiska inställning till ökat folkligt deltagande i
demokratin.
Utifrån den didaktiska triangeln som presenterades i kapitel två kan
detta således förstås som att stödstrukturer blir betydelsefulla i två
dimensioner; det mjuka stödet i förhållande till interaktionen och det
hårda stödet i förhållande till framställningen. Sambandet mellan dessa
olika former av stöd blir betydelsefullt i undervisningen; det hårda
stödet ger inriktning, men det är vid flera tillfällen inte tillräckligt i sig
självt. Det är inte heller säkert att det hårda stödet förstås av eleverna
eller används på det vis som avsetts, vilket ställer krav på att läraren
ger anpassat stöd i situationen. Detta ligger i linje med resultatet i Saye
och Brushs (2002) studie där det framhålls att stöd i frågor som
inbjuder till många olika resonemangsmöjligheter är svårt att planera
på förhand vilket innebär att stora krav ställs på läraren.
Lärarnas didaktiska val med avseende på innehållet kan även
relateras till de tre undervisningsstrategier som nämndes i kapitel två.
Den generella strategin går ut på att undervisa i färdigheter separat från
ett specifikt ämnesinnehåll medan infusionsstrategin går ut motsatsen.
Immersionsstrategin fokuserar på idéer snarare än färdigheter, vilket
innebär att de senare lärs ut implicit snarare än explicit som i de två
andra strategierna (Angeli & Valanides, 2009). I filosofilärarens
undervisning läggs fokus på färdighetsövning utifrån modellen för
argumentationsanalys, vilket kan relateras till de två första strategierna.
Modellen introduceras och färdigheterna fokuseras först separat från
ett specifikt filosofiskt stoff (generellt) för att sedan aktualiseras under
arbetet med olika områden under kursens gång (infusion). Idéer
behandlas också utan att färdigheter fokuseras explicit (immersion). I
samhällskunskapsgruppen ligger fokus tydligare mot immersion,
eftersom olika idéer (om exempelvis demokrati) snarare än färdigheter
betonas genomgående i undervisningen. På den här punkten gör
106
Diskussion
lärarna således olika didaktiska val när det kommer till hur explicit
färdigheterna behandlas.
Lärarnas agerande i interaktionen med eleverna kan också förstås
som att de vid olika tillfällen i undervisningen modellerar ett kritiskt
tänkande (jfr Brookfield, 2012; 1987, s. 85-88). Genom att exempelvis
problematisera sitt eget material öppet (som samhällskunskapsläraren
gjorde med klasstrukturen han ritat upp i kapitel fem), visa hur en
analys kan göras eller genom att tillstå att argumenten mot den egna
positionen väger tungt (som filosofiläraren gjorde i ”rollspelet” i
kapitel fem), så kan lärarna sägas illustrera ett kritiskt förhållningssätt.
När lärarna agerar på sådana vis kan det förstås som att de i
interaktionen fungerar som ”levande exempel” för eleverna i undervisningen.
Den andra forskningsfrågan handlar om hur det kritiska tänkandet
manifesteras i klassrummet och hur det kan förstås. Resultatet visar att
det är i diskussionen mellan lärare och elever och mellan elever i
klassrummet som ett kritiskt tänkande kommer till uttryck. De kritiska
diskussionerna kännetecknas av att antaganden eller idéer undersöks
på olika vis. Detta sker genom att frågor väcks, att argument för- och
emot lyfts fram, att en belysning görs ur olika perspektiv, eller att en
analys eller problematisering kommer till stånd. Här kan således en
gemensam form av granskning sägas äga rum. Av resultatet framkommer också att det handlar om såväl relativt enkla resonemang om
för- och nackdelar som mer avancerade tankegångar om abstrakta
idéer.
I filosofigruppen manifesterades kritiskt tänkande i helklassdiskussioner i en växelverkan mellan läraren och eleverna. Elevernas
frågor drev resonemangen framåt, argument framfördes och ifrågasättanden gjordes. Detta ägde samtidigt rum inom ramarna för en
styrning från lärarens sida i interaktionen. Diskussionerna kan förstås i
termer av att de har tre karakteristiska aspekter vilka styrningen bidrar
till; fokus, relevans och precision. Fokus innebär att det finns en klar
punkt som diskussionen kretsar kring. Relevans syftar på att inläggen
anknyter till varandra. Med precision menas att det klart framkommer
vad som avses, att resonemang görs mer exakta och vidareutvecklas.
Här kan läraren således tydligt visa vad som ska diskuteras, ställa
följdfrågor och omformulera samt lyfta fram distinktioner, för att ta
några exempel (jfr Liljestrand, 2002).
107
Kapitel 7
I samhällskunskapsgruppen manifesteras ett kritiskt tänkande först
när eleverna diskuterar med varandra i mindre grupper. Vid sidan av
att det framstod som om eleverna kände sig tryggare i att uttrycka sig i
dessa grupper än i helklass, pekar analysen mot betydelsen av att
eleverna föreföll känna ett engagemang för frågorna som diskuterades.
Det känslomässiga samspelet mellan eleverna och betydelsen av
självförtroende lyftes också fram i sammanhanget. En parallell kan här
dras till Brookfield (2012) som menar att studenter själva just betonar
diskussioner med kamrater i mindre grupper som betydelsefullt för hur
de lär sig att tänka kritiskt.
I detta sammanhang kan det också vara värt att påminna om en
skillnad i synsätt på kritiskt tänkande som berördes i kapitel två. Där
refererades det till Brodin (2007) som gör en uppdelning mellan ett
absolut och relativt perspektiv på kritiskt tänkande. Utifrån det förra
synsättet hamnar individens rationella förmåga och generella principer
i centrum. Med utgångspunkt i det senare blir kritiskt tänkande mer
kontextberoende och det sociala samspelet betonas även. Utifrån
resultaten i denna studie är det tydligt att ett absolut synsätt på
fenomenet inte i sig själv är tillräckligt för att förstå det kritiska
tänkande som manifesteras i klassrummet.
För att illustera detta kan resultatet relateras till den didaktiska
triangeln som utgjort en utgångspunkt i studien. Utifrån denna hamnar
innehållet samt interaktionen mellan deltagarna i centrum för analysen
av undervisningen. Betydelsen av innehållet visar sig på olika vis i
resultatet. Ovan nämndes exempelvis hur kritiskt tänkande börjar
manifesteras i samhällskunskapsgruppen när elevernas engagemang
väcks, detta efter att de sett en dokumentär och diskuterar olika
samhällsgruppers livsmöjligheter. En motsatt situation återfinns i
filosofigruppen där en kritisk diskussion kring huruvida det är rätt att
äta kött blockeras på grund av att en grupp elever känner mycket starkt
för frågan och inte vill eller förmår betrakta den analytiskt. Gruppens
starka åsikter bidrar till att andra elever i klassrummet inte vill ge sig in
i diskussionen. Detta visar på hur valet av innehåll också kan påverka
interaktionen mellan eleverna. Gruppdynamiken spelar även en
betydelsefull roll för om och på vilka vis kritiskt tänkande manifesteras. Detta blev väldigt tydligt i filosofigruppen där diskussionerna
ofta dominerades av en mindre grupp elever som stod för en stor del av
inläggen som gjordes. När flera av dem var frånvarande vid ett tillfälle
108
Diskussion
deltog andra elever för första gången under observationerna i kritiska
diskussioner. Det kritiska tänkandet framstår därmed som nära knutet
till känslor, samspelskomponenter och beroende av sammanhang för
om och hur det tar sig uttryck (jfr Thayer-Bacon, 2000; Brookfield
1987).
Sammantaget belyses i resultatet en komplexitet där flera olika
aspekter blir betydelsefulla för förståelsen av det kritiska tänkande som
manifesteras: innehållet som behandlas, interaktionen mellan läraren
och eleverna, stödstrukturerna samt samspelet mellan eleverna och
gruppdynamiken. Detta sätt att förstå kritiskt tänkande på skiljer sig
mot den dominerande forskningen inom fältet där fokus ligger på
individuella färdigheter och rationell slutledning. Vad som avses här är
inte att elevens färdigheter skulle vara oviktiga, snarare att om och hur
dessa tar sig uttryck i praktiken blir beroende av sammanhanget; det
vill säga vilka frågor som behandlas samt känslomässiga aspekter som
trygghet i situationen, engagemang och distans till det som diskuteras.
Hur stödstrukturerna ser ut och inte minst samspelet med andra elever
spelar även in. Kritiskt tänkande kan ur detta perspektiv inte förstås
fullt ut i termer av något som är individuellt, generellt eller rationellt.
Det går således inte heller att bortse ifrån att huruvida kritiskt tänkande
manifesteras eller inte blir en fråga knuten till relationer mellan
människor och därmed även till makt.
Den tredje forskningsfrågan fokuserar på de utmaningar och
avvägningar som uppstår, givet de ambitioner lärarna har med
undervisningen när det kommer till kritiskt tänkande. Lärarna har
delvis olika målsättningar och i mötet med eleverna ställs de inför
avvägningar som behöver hanteras givet de förutsättningar som råder.
Det skapas utrymme för reflektion och kritiskt tänkande i undervisningen, men det handlar inte om en enkel resa från en punkt till en
annan. Vad som studerats är med andra ord en komplex process, där
det finns en strävan att utveckla elevernas tänkande i en viss riktning.
Det som sker i mötet med eleverna blir en form av kompromiss mellan
”det tänkta och det möjliga” (Hultman, 2011, s. 78). Resultatet kan på
denna punkt sammanfattas genom att beskriva utmaningar som kan
kopplas till tre områden: att skapa förutsättningar för kritiskt tänkande,
att utveckla självständighet i tänkandet och att utmana elevernas
uppfattningar.
109
Kapitel 7
När det gäller det första området såg situationen olika ut i de båda
grupperna. En utmaning för samhällskunskapsläraren bestod i att
hantera elevernas bristande förkunskaper i ämnet. Detta betraktades av
honom som det största hindret för kritiskt tänkande i gruppen. Vid
flera tillfällen visar det sig att elever har svårt att förstå texter de läser
eller begrepp som används i undervisningen. Sättet att hantera detta på
blir att försöka åtgärda dessa ”luckor” för att sedan, så småningom,
förmå eleverna att reflektera mer självständigt över innehållet.
Samhällskunskapsläraren betraktade det hela som en process där
eleverna succesivt skulle få mer kunskap i ämnet och utveckla sitt
kritiska tänkande.
Mot denna bakgrund blir en avvägning för läraren hur mycket stöd
eleverna ska ges. Ett illustrativt exempel lyftes fram i samband med att
arbetet med partianalysen skildrades (i kapitel sex). Där tvekar läraren
kring hur mycket av analysen han ska ge eleverna när de frågar honom.
Detta kan förstås i relation till Vygotskijs (1978) beskrivning av den
proximala utvecklingszonen, den möjliga utvecklingszon där eleven
med stöd kan lösa problem som annars skulle vara för svåra. Avsikten
är att eleverna ska analysera själva, men de är samtidigt beroende av
lärarens stöd för att kunna göra just detta. Svårigheten blir att eleverna
riskerar att mer eller mindre reproducera lärarens analys, eller att de
helt enkelt inte förmår göra den överhuvudtaget. Det hela blir således
en fråga om att avväga stödet så att eleverna kan hantera uppgiften på
ett rimligt vis utan att utmaningen för den sakens skull försvinner.
I filosofigruppen är situationen en annan. Efter ett tag utvecklas
lektionerna till en ”arena” för kritiska diskussioner om filosofiska
frågor. Detta tar tid och att prioritera diskussionerna skapar praktiska
utmaningar för läraren eftersom han känner att han behöver hinna
behandla mer stoff inför examinationen. I diskussionerna står ofta en
mindre grupp elever för en stor andel av inläggen och dominerar i den
meningen deltagandet (jfr Dysthe, 1996). Dessa elever förmår ofta föra
komplexa resonemang med lite stöd vilket läraren värdesätter eftersom
han helst skulle vilja att alla elever kunde nå dit, samtidigt är han
osäker på vad det ger resten av klassen att lyssna. Det blir därmed en
svår avvägning i vilken mån han ska låta denna mindre grupp hållas.
För filosofiläraren är det betydelsefullt att försöka involvera så
många elever som möjligt i helklassdiskussionerna, så att fler röster
hörs (jfr Thayer-Bacon, 2000). Det är en komplex utmaning och som
110
Diskussion
Liljestrand påpekar är det långt ifrån säkert att alla elever är lika
intresserade av att delta i diskussioner (2002, s. 200). Av resultatet i
denna studie framgår dock att när flera av eleverna i den mindre
gruppen är frånvarande så börjar också andra elever, vilka tidigare inte
yttrat sig i helklass, bidra till kritisk diskussion.
Ett andra område med utmaningar utgår ifrån strävan att utveckla
självständighet i tänkandet. Det finns en önskan om att eleverna ska
lära sig att tänka självständigt, men samtidigt krävs det styrning för att
eleverna ska ges riktning och struktur. Utan denna finns risken att det
blir ”flummigt” som filosofiläraren uttrycker saken. Samtidigt menar
han också att styrning innebär en risk eftersom eleverna kan börja
känna att deras inlägg inte duger. Det blir därmed en fråga om att stötta
och visa på kvalitet utan att avskräcka, vilket ställer höga krav på att
göra avvägningar i stunden. Även samhällskunskapsläraren vill att
eleverna ska utveckla sina egna uppfattningar, men han ser samtidigt
att han styr undervisningen och därmed påverkar eleverna med de val
som görs. De finns en risk att eleverna övertar hans åsikter eller säger
vad de tror han vill höra.
Liljestrand (2002) berör en likande problematik kopplad till lärarens
uppdrag att förankra demokratiska värden. Elevernas uppfattningar
överensstämmer inte alltid med i samhället brett förankrade värderingar, vilket innebär att det existerar ett spänningsförhållande mellan
att uppmuntra till självständighet och ifrågasättande samt att få
eleverna att omfatta vissa värden. Även om självständighet i tänkandet
således kan betraktas som något eftersträvansvärt, så är det inte
oproblematiskt att förhålla sig till i undervisningspraktiken. Här
existerar således ett spänningsförhållande mellan att ”tänka fritt och
tänka rätt”.14
Det tredje området berör att utmana elevernas uppfattningar på
olika vis. Brookfield (2012; 1987) menar att kritiskt tänkande ofta äger
rum när vi märker att världen inte fungerar på det vis vi trott att den
fungerade på. Genom att antaganden utmanas skapas möjligheter till
reflektion över alternativa synsätt vilket kan visa sig vara en
14
Wyndhamn menar att spänningsförhållandet mellan att överföra värden och träna
ett kritiskt tänkande ”kan relateras till två centrala, över tid identifierbara och
konträra, drivkrafter i utbildningssystemet: å ena sidan samhällelig förändring och
elevens frigörelse, å andra sidan samhälleligt bevarande och elevens disciplinering.”
(2013, s. 195).
111
Kapitel 7
ansträngande och känslomässigt krävande process. Spänningsförhållanden och kontroverser blir ur detta perspektiv betydelsefulla för
kritiskt tänkande i klassrummet. Men att undersöka antaganden kan
vara obekvämt, för såväl lärare som elever, bland annat eftersom det
kan visa sig att det saknas goda skäl för omhuldade uppfattningar
(Browne & Freeman, 2000).
Av resultatet i denna studie framgår att lärarna stöter på motstånd
från eleverna när de problematiserar vissa frågor. Vid dessa tillfällen
känner sig en del elever provocerade vilket tycks blockera en kritisk
diskussion. En central fråga blir här hur eleverna kan utmanas utan att
de uppfattar att läraren är partisk eller ger en alltför ”vinklad”
undervisning. En annan fråga handlar om känsliga problem eller frågor
ska undvikas, där nödvändig distans saknas, eller om undervisingen
och det kritiska tänkandet därmed riskerar att bli betydelselöst för
eleverna utanför skolan.
Brookfield menar att perfektion är omöjligt, att kritiskt tänkande
kräver risktagande och att det handlar om att ta vara på känsloladdade
ögonblick när de uppenbarar sig i undervisningen och göra det bästa av
dessa (1987, s. 234-35). Värt att påminna om är dock att hans fokus
primärt ligger på vuxenutbildning. Halpern (2003, s. 13-14) argumenterar i sin tur för att frågan om transfer mellan olika kontexter är helt
fundamental när det kommer till att utveckla kritiskt tänkande. Om
färdigheterna eleverna lär sig endast används i klassrummet eller i
sammanhang som påminner om skoluppgifter är de av begränsat värde.
Mot denna bakgrund blir det relevant att fråga sig var gränserna för
det kritiska tänkandet i skolan skall dras och vad det ska riktas emot.
Svaren på i vilken utsträckning elever ska ges möjligheter att problematisera rådande maktförhållanden i samhället (ten Dam & Volman,
2004), majoritetsuppfattningar eller få sina antaganden ifrågasatta är
långt ifrån självklara. Utifrån ett radikalt, kritiskt-pedagogiskt
perspektiv går det att argumentera för långtgående politisk aktivism
och systemkritik (jfr Youdell, 2011). Detta aktualiserar djupgående
politiska och etiska frågor som rör skolans gränser och den formella
utbildningens roll i samhället. Det kritiska tänkandet kan bli potentiellt
”explosivt” när det riktas mot vissa frågor eller områden (jfr
Brookfield, 1987). Vad det kritiska tänkandet ska beröra i undervisningen är med andra ord inte givet, men i praktiken är detta avvägningar som lärare har att hantera i sina klassrum.
112
Diskussion
Praktiskt-didaktiska reflektioner
Mot bakgrund av studiens resultat väcks frågor som kan vara betydelsefulla för lärare att reflektera över i relation till sin undervisning
givet att det finns en ambition att utveckla elevernas kritiska tänkande.
Dessa frågor kan relateras till de didaktiska vad-, hur- och varfördimensionerna. Diskussionen nedan ska inte tolkas som att jag avser
att föreskriva ett visst sätt att undervisa på, utan ambitionen är att lyfta
fram aspekter vilka kan utgöra ett underlag för lärares (kritiska)
reflektioner kring kritiskt tänkande i sin och andras undervisning.
En första fråga rör således vad det är man som lärare vill uppnå med
sin undervisning när det kommer till kritiskt tänkande. Kritiskt
tänkande är naturligtvis inget elever utvecklar fullt ut av att exempelvis
läsa en kurs i gymnasiet, men det går att betrakta undervisningen som
en del av den skolning eleverna ges i att tänka kritiskt. Av studien
framgår att kritiskt tänkande är ett mångfacetterat fenomen och att det
existerar olika traditioner som lägger vikt vid delvis skilda aspekter.
Det blir därmed relevant att som lärare fundera över kritiskt tänkande i
relation till det ämne man undervisar i och vad det är som ska ges
företräde. Som framgår av resultatet i denna studie ser de båda lärarnas
prioriteringar delvis olika ut. Grundläggande aspekter som rimligen
kan bli relevanta att reflektera över i de flesta sammanhang är hur
eleverna kan tränas i att ställa utvärderande frågor, underbygga sina
resonemang med genomtänkta argument samt problematisera såväl
sina egna som andras antaganden och idéer.
När det kommer till att reflektera över vad-frågan kan en
utgångspunkt även tas i de tre aspekter som lyfts fram i studien –
färdighet, kunskap och attityd – vilka sammantaget kan ses som
betydelsefulla för kritiskt tänkande (Mason, 2009). Att endast ha en
kritisk attityd i meningen att vilja ifrågasätta, utan att kunna något om
det som granskas, leder till ett kritiserande snarare än kritiskt tänkande
för att tala med filosofiläraren. På motsvarande vis kan en elev besitta
såväl kunskap om något som analytisk färdighet utan att för den sakens
skull vara disponerad att problematisera eller ställa granskade frågor.
Detta ”sammansatta” sätt att förstå kritiskt tänkande pekar således mot
att samtliga av de tre aspekterna kan behöva beaktas och balanseras i
undervisningen, vilket kan vara värt att fundera över. Kanske blir det
då i vissa fall relevant att som samhällskunskapsläraren visa en
113
Kapitel 7
dokumentär som väcker ett engagemang och diskussionslust hos
eleverna även om det innebär att mängden stoff som hinner behandlas
reduceras, för att ta ett exempel.
En andra fråga rör hur undervisningen ska organiseras. Utifrån den
didaktiska triangeln kan det konstateras att lärare ställs inför val på
denna punkt i två dimensioner; i förhållande till interaktionen och
framställningen. När det gäller interaktionen finns det betydelsefulla
frågor att reflektera över som resultatet aktualiserar. En sådan är hur
den mjuka stödstrukturen för det kritiska tänkandet ska se ut, det vill
säga hur undervisningen kan organiseras så att lärare och elever kan
fungera som ett stöd för varandra i tänkandet. Även om det i
undervisningen ges tid till och utrymme för diskussion kring öppna
frågor, som kräver reflektion och ställningstaganden från elevernas
sida, så pekar resultatet i denna studie mot att det inte i sig själv
behöver vara tillräckligt. Av resultatet framgår att det i diskussionerna
kan vara betydelsefullt att som lärare understödja fokus (att det finns
en klar inriktning), relevans (att vad som sägs anknyter till vad andra
säger) och precision (att det framgår tydligt vad som avses). Dessa
aspekter kan således utgöra en utgångspunkt för reflektion.
I filosofigruppen var det också eleverna som drev den kritiska
diskussionen framåt med sina frågor. Intressant att fundera över kan
därför vara hur elevfrågor kan fångas upp och ges utrymme, vilket kan
kräva improvisation i stunden, så att eleverna ges möjlighet att
undersöka frågor de själva anser är intressanta i relation till det som
behandlas i undervisningen. Det blir då en fråga om att reflektera över
hur eleverna kan göras till deltagare i undervisningen, som genomgående involveras i aktivt tänkande, snarare än till passiva ”mottagare”
av densamma (jfr Browne & Freeman, 2010). Resultatet visar också att
det ibland kan vara så att när läraren väljer att ta ett steg tillbaka, vilket
samhällskunskapsläraren gjorde vid smågruppsdiskussionerna, så
underlättas kritiska diskussioner mellan eleverna.
När det gäller framställningen av innehållet aktualiserar resultatet
på liknande vis frågor som kan vara intressanta att reflektera över som
praktiker. En sådan är hur olika perspektiv och infallsvinklar på samma
problem eller fråga kan lyftas fram, vilket kan skapa möjligheter till att
bredda elevernas tänkande. Detta kan även bidra till att skapa
dialektiska motsättningar eller kognitiva konflikter mellan olika idéer
(jfr Nyman, 2013), till exempel mellan rationalism och empirism eller
114
Diskussion
direkt och indirekt demokrati för att hämta exempel ur resultatet, vilket
kan bidra till att elevernas utmanas i sitt tänkande. En annan fråga att
fundera över som aktualiseras utifrån resultatet är hur man som lärare
kan modellera ett kritiskt förhållningssätt, det vill säga att själv i
handling illustrera det. Ett exempel på denna punkt är att som
samhällskunskapsläraren problematisera sitt eget urval av material i
undervisningen.
En annan aspekt att fundera över utifrån framställningen blir hur
explicit undervisningen av eventuella färdigheter skall vara. På denna
punkt har forskning visat att explicit undervisning av färdigheter
integrerat med ämnesinnehållet kan gynna det kritiska tänkandet
(Marin och Halpern, 2011; jfr Beyer, 2008). Filosofilärarens sätt att
undervisa utifrån modellen för argumentationsanalys kan förstås som
att det ligger i linje med detta. Modellen fungerar som ett hårt stöd för
eleverna, den blir ett redskap för att synliggöra vad det är de förväntas
göra när de tänker kritiskt. Dess funktion blir även att etablera ett
språkbruk för vad som görs, vilket innebär att eleverna börjar uttrycka
sig i termer av att de gör olika tolkningar och värderar argument.
Därmed skapas en intersubjektiv grund för utbyten med en grad av
precision som annars inte skulle varit möjlig. Det underlättar även för
läraren när det kommer till att ge återkoppling på en metanivå kring
hur han tolkar elevernas utbyten och ställningstaganden.
Tillvägagångssättet kan sägas ligga i linje med ett synsätt på
undervisning som betonar betydelsen av att som lärare tydligt
synliggöra för sig själv och sina elever vad de förväntas lära sig och
hur de kan gå tillväga för att göra det (Hattie, 2009; Hattie 2012). Det
kan också ses som ett exempel på hur tänkande kan synliggöras i
klassrummet (Ritchart et al., 2011). En fråga som således kan vara
betydelsefull att fundera över som lärare är hur ett eventuellt hårt stöd
för det kritiska tänkandet kan utformas och integreras med relevant
ämnesinnehåll.
En tredje fråga är varför eleverna ska utveckla kritiskt tänkande, det
vill säga vad som är poängen eller syftet med det. Tre tänkbara skäl att
reflektera över kommer att lyftas. Dessa har kopplingar till tre domäner
för kritiskt tänkande som Barnett (1997) identifierar vilka han
benämner: kunskapen, jaget och världen. Jag har inspirerats av denna
indelning i formulerandet av skälen nedan, men resonemangen är
115
Kapitel 7
anpassade efter resultatet i denna studie och har influerats av de samtal
jag haft med de båda lärarna.
Det första skälet består i att kritiskt tänkande är betydelsefullt för att
tillägna sig kunskap. Ur detta perspektiv blir kritiskt tänkande i skolan
något som är kopplat till färdigheter och kunskap inom olika ämnen.
Det ligger då nära till hands att betrakta kritiskt tänkande i instrumentella termer, som något som är betydelsefullt för framgång inom
såväl utbildning som arbetsliv.
Det andra skälet handlar om att kritiskt tänkande är (potentiellt)
frigörande samt avgörande för personlig utveckling. Ur detta perspektiv riktas det kritiska tänkandet inåt, mot självreflektion, med fokus på
frågor som är relevanta för det egna livet. Kritiskt tänkande blir då
något som bland annat berör frågor om livsval och livsåskådning,
identitet samt relationer och blir därmed mindre knutet till kunskap i
skolämnen eller färdighetsträning.
Det tredje skälet går ut på att kritiskt tänkande är nödvändigt för
världens (positiva) utveckling. Därmed riktas det kritiska tänkandet
utåt mot områden som är relevanta för samhällsutvecklingen. Mot
bakgrund av detta utvecklingsfokus blir aktion väsentligt vid sidan av
reflektion. Kritiskt tänkande blir då knutet till att agera och ta ställning
i sakfrågor kopplade till exempelvis makt, demokrati och etik.
Skisserandet av dessa tre möjliga skäl ska ses som en startpunkt för
reflektion. De är inte ömsesidigt uteslutande men visar samtidigt på
olika tänkbara skäl till varför kritiskt tänkande kan vara betydelsefullt,
skäl vilka kan ges olika tyngdpunkt i det konkreta klassrumssammanhanget. Lärare kan därmed fundera över vilken vikt de och eleverna
anser att dessa och andra möjliga skäl har samt vilka konsekvenser
detta kan tänkas få för den egna undervisningspraktiken.
Vidare forskning
Denna studie har haft en explorativ ansats där ambitionen varit att
beskriva och analysera undervisning med fokus på kritiskt tänkande ur
ett didaktiskt perspektiv. Studien belyser hur lärare ser på kritiskt
tänkande i förhållande till sin undervisning, de didaktiska beslut som
fattas, hur kritiskt tänkande manifesteras i klassrummet samt de
utmaningar som uppkommer. Någon annan studie med ett sådant fokus
har jag inte kunnat finna och på denna punkt kan studien därmed sägas
116
Diskussion
ge ett bidrag till forskningsfältet i Sverige. Studiens inriktning, där
utgångspunkten tagits i praktiken, har också inneburit att ett delvis
annorlunda och kompletterande perspektiv på kritiskt tänkande har
kunnat ges i förhållande till den dominerande forskningen inom fältet.
Förhoppningen är att studiens resultat kan vara intressanta att
reflektera över ur såväl ett praktiskt som principiellt perspektiv och
stimulera till vidare forskning och diskussion kring undervisning och
kritiskt tänkande.
Studien har på flera vis avgränsats för att den skulle vara möjlig att
genomföra. Forskningsfrågorna har formulerats på ett sådant vis att
”lärarperspektivet” betonats genomgående. Utifrån den didaktiska
triangeln innebär detta att fokus lagts på två av de tre dimensionerna av
undervisning: det vill säga på framställning och interaktion snarare än
erfarenhet. Efter den tidsperiod i fält som beskrivits i studien återkom
jag några månader senare för att samla in ytterligare material. Detta
material innefattar mer än tjugo stycken elevintervjuer och ett stort
antal examinationer som eleverna skrivit. Min förhoppning är att jag i
framtiden ska få möjlighet att analysera detta material för att på så vis
kunna utforska ”elevperspektivet” och studera manifestationer av
kritiskt tänkande på individnivå. Sammantaget kan detta ge en
fördjupad förståelse för undervisningen. Ur teoretiskt hänseende skulle
det kanske också kunna leda till utvecklingsmöjligheter mot bakgrund
av att manifestationer av kritiskt tänkande då kan belysas på såväl den
sociala som individuella nivån (jfr Vygotskij, 1978).
Ur ett vidare perspektiv finns det en rad angelägna frågor att forska
om när det kommer till undervisning och kritiskt tänkande. Mot
bakgrund av forskningsläget vore det exempelvis angeläget med
studier som fokuserar på andra ämnen, ålderskategorier och fler
klassrum. Det vore också välkommet med studier som utforskar lärares
kritiska tänkande kring den egna undervisningspraktiken. Den svenska
forskningen inom fältet befinner sig ännu i sin linda.
117
Referenser
Anderson, Lorin W.; Krathwohl, David R. & Bloom, Benjamin S.
(red.) (2001). A taxonomy for learning, teaching, and assessing: a
revision of Bloom's taxonomy of educational objectives. New York:
Longman.
Angeli Charoula. & Valanides Nicos (2009). Instructional effects on
critical thinking: Preformance on ill-defined issues. Learning and
Instruction, nr 19, 322-334.
Barnett, Ronald (1997). Higher Education: A Critical Business.
Buckingham: Society for Research into Higher Education & the
Open University Press.
Behar-Horenstein, Linda & Niu, Lian (2011). Teaching Critical
Thinking Skills In Higher Education: A Rewiew of The Litterature.
Journal of College Teaching & Learning, 8(2), 25-41.
Bengtsson, Jan (1997). Didaktiska dimensioner. Möjligheter och
gränser för integrerad didaktik. Pedagogisk forskning i Sverige, årg
2, nr 4, 241-261.
Beyer, Barry K. (2008). What research tells us about teaching thinking
skills. The Social Studies, September/October, 223-232.
Brodin, Eva (2007). Critical Thinking in Scholarship. Meanings,
Conditions and Development. Diss. Lund University. Department of
Education. Media – Tryck, Sociologen.
Brookfield, Stephen D. (1987). Developing critical thinkers:
challenging adults to explore alternative ways of thinking and
acting. Milton Keynes: Open University Press.
Brookfield, Stephen D. (2012). Teaching for Critical Thinking. Tools
and Techniques to Help Students Question Their Assumptions. San
Fransisco: Jossey-Bass.
Browne, Neil M. & Freeman, Kari (2000). Distinguishing Features
of Critical Thinking Classrooms. Teaching in Higher Education, vol 5,
nr 3, 301-309.
118
Browne, Neil M. & Keeley, Stuart M. (2012). Asking the Right
Questions: A Guide to Critical Thinking. 10th Edition. Upper
Saddle River, N.J.: Pearson Prentice Hall.
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Andra
upplagan. Liber ekonomi: Malmö.
Burke, Lynsey A. & Williams, Joanne M. (2008). Developing Young
Thinkers: An intervention aimed to enhance children’s thinking
skills. Thinking Skills and Creativity. nr 3, 104-124.
Carlgren, Ingrid (2010). Den felande länken – Om frånvaron och
behovet av klinisk utbildningsvetenskaplig forskning. Pedagogisk
forskning i Sverige, nr 4, 295-306.
Daniels, Harry (2001). Vygotsky and Pedagogy. London and New
York: Routledge/Falmer.
Dewey, John (1910/2007). How we think. New York: Cosimo.
Dysthe, Olga (1996). Det flerstämmiga klassrummet. Lund:
Studentlitteratur.
Emerson, Robert. M.; Fretz, Rachel. I. & Shaw, Linda. L. (1995).
Writing Ethnographic Fieldnotes. London: The University of
Chicago Press.
Ennis, Robert H. (1987). A taxonomy of critical thinking dispositions
and abilities. I J. K. Baron, R. J Sternberg (red.) Teaching thinking
skills: theory and practice, 9-26.
Ennis, Robert H. (1989). Critical Thinking and Subject Specificity:
Clarification and Needed Research. Educational Researcher, vol
18, nr 3, 4-10.
Ennis, Robert H. (1993). Critical Thinking Assessment. Theory into
Practice, 32(3), Teaching for Higher Order Thinking Summer, 179186.
Flyvbjerg, Bengt (2006). Five Misunderstandings About Case-Study
Research. Qualitative Inquiry, vol 12, nr 2, 219-245.
Freund, Margaret (2009). The classroom as an arena of teachers‘ work.
I Saha & Dworkin (red.) International Handbook of Research on
Teachers and Teaching, 305-318.
Glassner, Amnon & Schwarz, Baruch B. (2007). What stands and
develops between creative and critical thinking? Argumentation?
Thinking Skills and Creativity, nr 2, 10-18.
119
Referenser
Halpern, Diane F. (2001). Assessing the Effectiveness of Critical
Thinking Instruction. The Journal of General Education. 50(4),
270-286.
Halpern, Diane F. (2003). Thought & Knowledge. An Introduction to
Critical Thinking. Fourth Edition. Mahwah, New Jersey: Lawrence
Erlbaum Associates.
Hammersley, Martyn & Atkinson, Paul (2007). Ethnography:
principles in practice. 3. ed. Milton Park, Abingdon, Oxon:
Routledge.
Hattie, John (2009). Visible Learning. A Synthesis of over 800 metaanalyses relating to achievement. London & New York: Routledge.
Hattie, John (2012). Visible Learning for Teachers. Maximizing Impact
on Learning. London & New York: Routledge.
Hedin, Anna (2006). Lärande på hög nivå. Idéer från studenter, lärare
och pedagogisk forskning som stöd för utveckling av
universitetsundervisning. Uppsala: Uppsala universitet.
Hjelmér, Carina (2012). Leva och lära demokrati?: en etnografisk
studie i två gymnasieprogram. Diss. Umeå: Umeå universitet.
Hopmann, Stefan (1997). Wolfgang Klafki och den tyska didaktiken. I
Michael Uljens (red.) Didaktik, 198-214. Lund: Studentlitteratur.
Hughes, William & Lavery, Jonathan (2008). Critical Thinking. An
introduction to the basic skills. Femte upplagan. Plymouth:
Broadview press.
Hultén, Pernilla; Hultman, Jens & Eriksson, Lars Torsten (2007).
Kritiskt tänkande. 1. uppl. Malmö: Liber.
Hultman, Glenn (2001). Intelligenta improvisationer. Lärares lärande
och kunskapsbildning i vardagen. Lund: Studentlitteratur.
Hultman, Glenn & Martinsson, Bengt-Göran (2005). Pedagogiskt
arbete – ett nytt forskningsfält vid Linköpings universitet inom det
utbildningsvetenskapliga området. I Glenn Hultman & Bengt-Göran
Martinsson (red), Pedagogiskt arbete som forskningsfält. Några
forskningsinriktningar vid Linköpings universitet. Linköping:
Skapande vetande.
Hultman, Glenn (2008). Ambiguity as Work. Teachers’ Knowledge
Creation in Classrooms. NZ Journal of Teachers’ Work, vol 5, nr 1,
21-35.
120
Hultman, Glenn (2011). Antropologisk didaktik. Noteringar om
didaktik som situerad praktik. Didaktisk tidskrift, vol 20, nr 2, 6983.
Jackson, Philip W. (1990). Life in Classrooms. New York: Teachers
College Press.
Jank, Werner & Meyer, Hilbert (1997a). Sambandet mellan didaktisk
teorikunskap och handlingskompetens. I Michael Uljens (red.)
Didaktik, 35-46. Lund: Studentlitteratur.
Jank, Werner & Meyer, Hilbert (1997b). Didaktikens centrala frågor. I
Michael Uljens (red.) Didaktik, 47-74. Lund: Studentlitteratur.
Kirschner, Paul A.; Sweller, John & Clark, Richard E. (2006). Why
Minimal Guidance During Instruction Does Not Work: An Analysis
of the Failure of Constructivist, Discovery, Problem-Based,
Experiential, and Inquiry-Based Teaching. Educational
Psychologist, 41(2), 75-86.
Ku, Kelly Y.L. (2009). Assesing students’ critical thinking
preformance: Urging for measurments using multi-response format.
Thinking Skills and Creativity, 4, 70-76.
Kuhn, Deanna & Dean, David Jr. (2004). Metacognition: A bridge
between Cognitive Psychology and Educational Practice. Theory
Into Practice, vol 4, nr 4, 268-273.
Kuhn, Deanna & Dean, David Jr. (2007). Direct Instruction vs.
Discovery: The Long View. Science Education, vol 91, nr 3, 384397.
Kuhn, Deanna (2007). Is Direct Instruction an Answer to the Right
Question? Educational Psychologist, 42 (2), 109-113.
Kullberg, Birgitta (2004). Entografi i klassrummet. 2 rev. uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa
forskningsintervjun. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Larsson, Kristoffer (2013). Kritiskt tänkande i grundskolans
samhällskunskap: en fenomenografisk studie om manifesterat
kritiskt tänkande i samhällskunskap hos elever i årskurs 9. Diss.
Götebrog: Göteborgs universitet.
Liberg, Caroline (2010). Den didaktiska reliefen – att vara lärare. I
Lundgren, U. P., Säljö, R. och Liberg, C. (red) Lärande, skola,
bildning. Grundbok för lärare. Stockholm: Natur & Kultur.
121
Referenser
Lilja, Patrik (2012). Contextualizing inquiry: negotiations of tasks,
tools and actions in an upper secondary classroom. Diss. Götebrog:
Göteborgs universitet.
Liljestrand, Johan (2002). Klassrummet som diskussionsarena. Diss.
Örebro: Örebro Universitet.
Linell, Per (1994). Transkription av tal och samtal: Teori och praktik
(Arbetsrapporter från Tema K 1994:9). Tema Kommunikation,
Linköpings universitet, Linköping.
Lipman, Matthew (2003). Thinking in Education. Andra upplagan.
Cambridge University Press: Cambridge.
Marin, Lisa M. & Halpern, F. Diane. (2011). Pedagogy for developing
critical thinking in adolescents: Explicit instruction produces
greatest gains. Thinking Skills and Creativity, nr 6, 1-13.
Mason, Mark (2009). Critical Thinking and Learning,. I Mason, Mark
(red.) Critical Thinking and Learning,1-11. Wiley-Blackwell,
Hoboken, USA.
Mathews, Samule R. & Lowe, Katie (2011). Classroom environments
that foster a disposition for critical thinking. Learning Environ Res,
nr 14, 59-73.
McGregor, Debra (2007). Developing Thinking; Developing Learning.
A Guide to Thinking skills in Education. McGraw-Hill, Open
University Press: Maidenhead, Berkshire, England ; New York.
McPeck, John E (1990). Teaching Critical Thinking: dialogue and
dialectic. New York: Routledge.
Merriam, Sharan B. (1998). Qualitative Reasearch and Case Study
Applications in Education. San Francisco: Jossey-Bass.
Murphy, Karen P.; Wilikinson, Ian A. G.; Soter, Anna O.; Hennesey,
Maeghan N. & Alexander, John F. (2009). Examining the Effects of
Classroom Discussion on Students’ Comprehension of Text: A
Meta-Analysis. Journal of Educational Phsycology, vol 101, nr 3,
740–764.
Nuthall, Graham (2005). The Cultural Myths and Realities of
Classroom Teaching and Learning: A Personal Journey. Teachers
College Records, vol 107, nr 5, 895-934.
Nyman, Thomas (2013). Begreppet ”konflikt” i filosofisk
undervisning. I Schaffar, Birgit (red.) Filosofins didaktik –
Filosofiska betraktelser om att lära sig tänka, 175-193. Stockholm:
Thales.
122
Peters, Michael A. (2009). Kinds of Thinking, Styles of Reasoning. I
Mason, Mark (red.) Critical Thinking and Learning, 12-24. WileyBlackwell, Hoboken, USA.
Pihlgren, Ann S. (2008). Socrates in the classroom: rationales and
effects of philosophizing with children. Diss. Stockholm :
Stockholms universitet.
Pihlgren, Ann S. (2013). Det tänkande klassrummet. Stockholm: Liber.
Renaud, Robert D. & Murray, Harry G. (2008). A comparison of a
subject-specific and general measure of critical thinking. Thinking
Skills and Creativity, nr 3, 85-93.
Ritchhart, Ron; Church, Mark & Morrison, Karin (2011). Making
Thinking Visible: How to Promote Engagement, Understanding,
and Independence for All Learners. San Francisco, CA: Jossey-Bass
Sanz de Acedo Lizarraga, M. L.; Sanz de Acedo Baquedano, M. L.;
Mangado, Tomas Goicoa & Cardelle-Elawar, Maria (2009).
Enhancement of thinking skills: Effects of two intervention
methods. Thinking Skills and Creativity, nr 4, 30-43.
Saye, John W. & Brush, Thomas (2002). Scaffolding Critical
Reasoning About History and Social Issues in MultimediaSupported Learning Environments. ETR&D, nr 3, 77-96.
Schmidt, Henk G.; Rotgans, Jerome I. & Yew, Elaine HJ. (2011). The
process of problem-based learning: what works and why. Medical
Education, 45, 792-806.
Selander, Sven-Åke (1991). Reflektion och kritiskt tänkande: Om
didaktiska principer och deras tillämpning. PedagogiskPsykologiska problem, Nr 555. Malmö: Lärarhögskolan.
Selander, Staffan (2008). Tecken för lärande – tecken på lärande. Ett
designteoretiskt perspektiv. I: Rostvall, Anna-Lena & Selander,
Staffan (red.) Design för lärande, 28-44. Stockholm: Norstedts
akademiska förlag.
Selander, Staffan (2010). Didaktik – undervisning och lärande. I
Lundgren, U. P., Säljö, R. och Liberg, C. (red) Lärande, skola,
bildning. Grundbok för lärare. Stockholm: Natur & Kultur.
Skolverket (2011a). Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma
ämnen för gymnasieskola 2011.
Skolverket (2011b). Ämnesplan i samhällskunskap.
<http://www.skolverket.se/forskola_och_skola/gymnasieutbildning/
2.2954/SAM> hämtad 2012-01-04.
123
Referenser
Skolverket (2000). Ämnesplan i filosofi.
<http://www3.skolverket.se/ki03/front.aspx?sprak=SV&ar=1011&i
nfotyp=8&skolform=21&id=FS&extraId> hämtad 2012-01-04.
Smith, Louis & Geoffrey, William (1968). Complexities of an urban
classroom : an analysis toward a general theory of teaching. New
York: Holt, Rinehart and Winston.
Stake, Robert E. (2010). Qualitative Research. Studying how things
work. New York: The Guilford Press.
Säljö, Roger; Jakobsson, Anders; Lilja, Patrik; Mäkitalo, Åsa & Åberg,
Mikaela (2011). Att förädla information till kunskap: lärande och
klassrumsarbete i mediesamhället. Stockholm: Norstedts.
Ten Dam, Geert & Volman, Monique (2004). Critical thinking as a
citizenship competence: teaching strategies. Learning and
Instruction, nr 14, 359-379.
Thayer-Bacon, Barbara J. (2000). Transforming Critical Thinking.
Thinking Constructively. New York: Teachers College Press.
Van de Pol, Janneke; Volman, Monique & Beishuizen, Jos. (2010).
Scaffolding in Teacher–Student Interaction: A Decade of Research.
Educational Psychology Review. vol 22, nr 3, 271-296.
Vetenskapsrådet (2011). Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Hämtad 13 maj 2014 från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
Vygotskij, Lev Semenovič 1978). Mind in Society: The Development
of Higher Psychological Processes. Cambridge, Massachusetts:
Harvard University Press.
Walters, Kerry S. (1994). Introduction: Beyond Logicism in Critical
Thinking. I Walters, Kerry S. (red.) Re-Thinking Reason: New
Perspectives in Critical Thinking. Albany: State University of New
York Press.
Watson, Goodwin & Glaser, Edwin M. (2005). Bedömning av kritiskt
tänkande. Manual: svensk version. Hägersten: Psykologiförlaget.
Willner, Jan (1986). Kritisk granskning. Mönster för kritisk
undersökning i historisk och kunskapsteoretisk belysning.
Doktorsavhandling i filosofi, Stockholms universitet. Göteborg:
Thales.
Wedin, Ann-Sofi (2007). Lärares arbete och kunskapsbildning:
utmaningar och inviter i den vardagliga praktiken. Diss. Linköping:
Linköpings universitet.
124
Wolcott, Harry, F. (2003). Teachers vs Technocrats. An educational
innovation in anthropological perspective. 2:a rev upplagan.
Walnut Creek: AltaMira Press.
Wolcott, Harry F. (2008). Ethnography – a way of seeing. London:
AltaMira Press.
Wyndhamn, Anna-Karin (2013). Tänka fritt, tänka rätt: en studie om
värdeöverföring och kritiskt tänkande i gymnasieskolans
undervisning. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet.
Youdell, Deborah (2011). School Trouble. Identity, Power, and
Politics in Education. London & New York: Routledge.
125
Bilaga
Frågor till slutintervju
Hur ser du på kritiskt tänkande i din undervisning?
På vilka sätt och vid vilka tillfällen i undervisningen sker kritiskt
tänkande?
Hur är eleverna och du själv involverade i detta?
Hur planerar, undervisar och examinerar du för att stimulera kritiskt
tänkande?
Vad vill du att eleverna lär sig när det kommer till kritiskt tänkande?
Vilka möjligheter och utmaningar ser du för att nå din målsättning?
126
LINKÖPING STUDIES IN PEDAGOGIC PRACTICES
1.
MARKSTRÖM, ANNE-MARIE. Förskolan som normaliseringspraktik. En etnografisk studie. 2005. ISBN 91-85297-70-4.
2.
WEDIN ANN-SOFI, Lärares arbete och kunskapsbildning. Utmaningar
och inviter i den vardagliga praktiken. 2007. ISBN 978-91-85715-63-3.
3.
BRÜDE SUNDIN, JOSEFIN. En riktig rektor. Om ledarskap, genus
och skolkulturer. 2007. ISBN 978-91-85715-62-6.
4.
HELLBERG, KRISTINA. Elever på ett anpassat individuellt
gymnasieprogram: skolvardag och vändpunkter. 2007. ISBN 978-9185831-92-0.
5.
SPARRLÖF, GÖRAN. Vi manliga lärare. Folkskolans lärare och
lärarinnor i kamp om löner och arbetsvillkor 1920-1963. 2007. ISBN
978-91-85831-38-8.
6.
KARLSSON, YVONNE. Att inte vilja vara problem - social
organisering och utvärdering av elever i en särskild undervisningsgrupp. 2008. ISBN 978-91-85895-28-1.
7.
OLSON, MARIA. Från nationsbyggare till global marknadsnomad. Om
medborgarskapet i svensk utbildningspolitik under 1990-talet. 2008.
ISBN 978-91-7393-890-7.
8.
AYTON, KATARINA. An ordinary school child: Agency and
authority in children’s schooling. 2008. ISBN 978-91-7393-834-1.
9.
BOLANDER, EVA. Risk och bejakande. Sexualitet och genus i sexualupplysning och undervisning i TV. 2009. ISBN 978-91-7393-685-9.
10. JOHNSSON HARRIE, ANNA. Staten och läromedlen. En studie av
den svenska statliga förhandsgranskningen av läromedel 1938-1991.
2009. ISBN 978-91-7393-616-3.
11. HÖGBERG, RONNY. Motstånd och konformitet. Om manliga yrkeselevers liv och identitetsskapande i relation till kärnämnena. 2009.
ISBN 978-91-7393-543-2.
12. HEGENDER, HENRIK. Mellan akademi och profession. Hur lärarkunskap formuleras och bedöms i verksamhetsförlagd lärarutbildning.
2010. ISBN 978-91-7393-526-5.
127
13. SEVERINSSON, SUSANNE. Unga i normalitetens gränsland:
Undervisning och behandling i särskilda undervisningsgrupper och hem
för vård eller boende. 2010. ISBN 978-91-7393-402-2.
14. WIDÈN, PÄR. Bedömningsmakten. Berättelser om stat, lärare och
elev, 1960-1995. 2010. ISBN 978-91-7393-372-8.
15. SANDLUND, MONICA. Lärare med utländsk bakgrund. Sju yrkeslivsberättelser om möten med nya skolsammanhang. 2010. ISBN 978-917393-371-1.
16. LILJA, PATRIK. Contextualizing inquiry. Negotiations of tasks, tools
and actions in an upper secondary classroom. 2012. ISBN 978-917346-735-3
17. FREDRIKSSON, KRISTINA (Licentiatavhandling ISV). Drama som
pedagogisk möjlighet. En intervjustudie med lärare i grundskolan.
2013. ISBN 978-91-7519-613-8
18. BENGTSSON, JENNY (ISV). Jag sa att jag älskade han men jag har
redan sagt förlåt för det. Ålder, genus och sexualitet i skolans tidigare
år. 2013. ISBN 978-91-7519-560-5
19. SÖDERMAN LAGO, LINA (ISV). ”Mellanklass kan man kalla det”:
Om tid och meningsskapande vid övergången från förskoleklass till
årskurs ett. 2014. ISBN 978-91-7519-349-6
20. STENLIDEN, LINNÉA (ISV). Visual Storytelling Interacting in
School. 2014. ISBN: 978-91-7519-338-0
21. ELFSTRÖM PETERSSON, KATARINA (Licentiatavhandling ISV).
Playing a part in preschool documentation – A study of how
participation is enacted preschool documentation practices and how it is
affected by material agents. 2014. ISBN: 978-91-7519-339-7
22. DALGREN, SARA (Licentiatavhandling ISV). Förskolans pedagogiska praktik som interaktion. Frågor och svar i vardagliga förskoleaktiviteter. 2014. ISBN: 978-91-7519-262-8
128
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards