Arbetslivsinriktad rehabilitering. Från sjukskrivning till arbete
Baserat på retrospektiva data, i en så kallad observationsstudie,
är det ofta svårt att bestämma om det finns en effekt av en
behandling. Problemet består i att man från dessa studier inte vet
på vilka grunder som individer har fått en insats. Om individer med
förväntat lång sjukfrånvaro i högre utsträckning blir föremål för
insatser än individer med en förväntat kort sjukfrånvaro finns ett
”mekaniskt” positivt samband mellan sjukfrånvarofallets längd och
förekomsten av insats. Om utredaren inte har vetskap om den
process som bestämmer tillgång till insatsen (när och till vem)
finns därför en stor risk att felaktiga slutsatser dras.
Ett sätt att lösa dessa selektionsproblem är att genomföra
randomiserade kontrollerade studier. I en sådan studie ges behandling slumpmässigt till en grupp medan en slumpmässig kontrollgrupp inte får denna behandling. Om randomiseringen är korrekt
gjord kan en skillnad i utfall mellan dem som behandlas och de som
ingick i kontrollgruppen tros bero på behandling. Det finns dock,
tyvärr, många problem med randomiserade studier (se exempelvis
List och Rasul 2011). Om antalet individer som ingår i experimentet är litet är det fortfarande svårt att göra korrekta bedömningar. Detta problem förstärks, som det diskuterades ovan, om
det finns stora skillnader i effekter beroende på när, vem och vilken
behandling som ges.
En nyligen gjord observationsstudie av Jensen med flera (2011)
utvärderar införandet av rehabiliteringsgarantin som vänder sig till
individer i yrkesverksam ålder som är eller riskerade att bli
sjukskrivna för lättare psykisk ohälsa eller för ospecifik smärta i
rörelseorganen. De finner att varken multimodal rehabilitering för
smärtpatienter eller psykologisk behandling för patienter med
lättare psykisk ohälsa inom rehabiliteringsgarantin ökade återgången i arbete. Ett problem med studien kan vara att man inte,
retrospektivt, lyckats kontrollera för skillnader i ohälsa mellan de
individer som fick behandling och de som inte fick densamma. En
annan potentiell förklaring är att åtgärderna inte har genomförts på
ett tillräckligt bra sätt eller att åtgärderna inte är effektiva.
I en studie av Waddell med flera (2008) om vilka rekommendationer som kan ges för åtgärder inom arbetslivsinriktad rehabilitering poängteras primärvårdens viktiga roll. Primärvården kan
informera och ge råd om ett strukturerat arbetssätt på arbetsplatserna och möjligheter till anpassningar, vilket förenklar återgången i arbete. I rapporten påpekas också att sannolikheten för
återgång i arbete kan minska om allt för omfattande insatser sätts
66
