Prolog Perspektivet framåt

Prolog
Perspektivet framåt
År 1946 hyrde den fyrtiotreårige engelsmannen Eric Blair
ett hus vid världens ände, ett hus där han tänkte invänta döden. Det låg på den skotska ön Juras norra udde, längst bort
vid en grusväg, omöjligt att nå med bil och utan telefon och
elektricitet. Den närmaste handelsboden, öns enda, låg 40
kilometer åt söder. Blair hade sina skäl för att vilja hålla sig
långt borta. Han var nedbruten efter sin hustrus död kort
tidigare, han led av tuberkulos och skulle snart börja hosta
blod. Hans land vacklade under kostnaderna för en militär
seger som varken hade medfört säkerhet eller välstånd eller
ens något tryggt löfte om att friheten skulle överleva. Europa var på väg att dela upp sig i två fientliga läger, och världen såg ut att följa efter. Snart skulle atombomber sannolikt
komma till användning och ett nytt krig skulle bli förintande. Och han måste avsluta en roman.
Den hette 1984, där två siffror i det år då han fullbordade den var omkastade, och den kom ut i Storbritannien och
usa 1949 under Blairs författarpseudonym George Orwell.
15
Recensionerna var ”överväldigande positiva”, skrev New
York Times, men ”skrik av fasa hördes över applåderna”.1 Det
var inte förvånande, för 1984 manade fram en tidsålder som
bara låg trettiofem år fram i tiden, då totalitarismen hade
segrat överallt. Individualismen är förkvävd, liksom lag och
rätt, etik, kreativitet, språkets klarhet, en hederlig historiesyn och till och med kärleken – naturligtvis med undantag
för den kärlek som alla är skyldiga att hysa till den Stalinlike
diktatorn ”Storebror” och hans motsvarigheter, som styr en
värld i konstant krig. ”Om du vill ha en bild av framtiden
så tänk dig en stövel som stampar på ett människoansikte –
ständigt”, får Orwells hjälte Winston Smith höra medan han
undergår ännu en omgång skoningslös tortyr.”2
Orwell dog 1950 – på ett sjukhus i London, inte på sin ö
– och visste då bara att hans bok hade gjort intryck på sina
första läsare och skrämt upp dem. De som läste den längre
fram reagerade på liknande sätt, och 1984 blev den mest betvingande visionen under perioden efter andra världskriget
av vad som skulle kunna följa efter det. Medan det verkliga året 1984 närmade sig kom det oundvikligen jämförelser
med Orwells imaginära år. Världen var ännu inte totalitär,
men diktatorerna dominerade stora delar av den. Faran för
krig mellan usa och Sovjetunionen – två supermakter i stället för de tre som Orwell hade skrivit om – verkade större än
den hade gjort på många år. Och den till synes permanenta
konflikt som gick under namnet ”det kalla kriget”, som började medan Orwell alltjämt var i livet, visade inte det ringaste tecken på att upphöra.
Men på kvällen den 16 januari 1984 framträdde en skå16
despelare, som Orwell skulle ha känt igen från sin tid som
filmrecensent, i tv i sin färskare roll som usa:s president.
Dittills hade Ronald Reagan haft rykte om sig att vara en
soldat som med glöd i sinnet utkämpade det kalla kriget. Nu
målade han upp en annan framtid:
Gör som jag och tänk er, om så bara ett ögonblick, att en
Ivan och en Anja befann sig till exempel i ett väntrum eller delade ett skydd undan regnet eller ovädret med en
Jim och en Sally, och att det inte fanns någon språkbarriär som hindrade dem från att bli bekanta med varandra.
Skulle de då resonera om olikheterna mellan sina respektive stater? Eller skulle de sitta där och berätta om sina
barn eller tala om vad var och en försörjde sig på? … De
kanske till och med kom överens om att snart gå ut och
äta middag en kväll. Framför allt skulle de ha bevisat att
människor inte ställer till krig.3
Det var en oväntat fridsam uppmaning till människor att
besegra stövlar, diktatorer och krigets mekanismer. Under
Orwells år 1984 satte den i rörelse det händelseförlopp som
skulle leda till just detta. Bara lite drygt ett år efter Reagans
tal tog en totalitarismens brinnande fiende makten i Sovjetunionen. Innan sex år gått hade det landets herravälde över
halva Europa fallit i spillror. Innan åtta år gått hade De socialistiska rådsrepublikernas union – det land som hade utlöst
Orwells stora, dystra profetia – upphört att existera.
Att allt detta hände berodde inte rätt och slätt på att Reagan höll ett tal eller Orwell skrev en bok. Resten av den här
17
boken komplicerar orsakssammanhanget. Men det är bra att
börja med visioner, för de ger upphov till förhoppningar och
farhågor. Sedan bestämmer historien vilka som avgår med
segern.
Kapitel 1
Rädslan kommer tillbaka
Vi väntade på att de skulle komma i land. Vi kunde se deras ansikten. De såg ut som vanligt folk. Vi hade tänkt oss något helt annat.
De var ju amerikaner!
ljubova kozintjenka, röda arméns 58:e gardesdivision
Vi visste väl inte vad vi skulle vänta oss av ryssarna, men när man
tittade närmare på dem blev man alldeles konfys. Om man hade satt
en amerikansk uniform på dem kunde de ha varit amerikaner!
al aronson, förenta staternas
armés 69:e infanteridivision1
Det var så kriget skulle ha slutat, med glada tillrop, handslag,
dans, skålar och förhoppningar. Dagens datum var den 25
april 1945, platsen staden Torgau vid Elbe i östra Tyskland,
och det som hände var att arméerna för första gången sammanstrålade från världens motsatta ändar efter att ha kluvit
det nazistiska Tyskland. Fem dagar senare sköt sig Adolf Hitler i huvudet under de rasmassor som var det enda som åter19
stod av Berlin. Drygt en vecka senare kapitulerade tyskarna
villkorslöst. Ledarna för den segerrika alliansen, Franklin D.
Roosevelt, Winston Churchill och Josef Stalin, hade redan
själva skakat hand, skålat för varandra och framfört sina förhoppningar om en bättre värld vid två toppmöten medan
kriget fortfarande pågick, i Teheran i november 1943 och i
Jalta i februari 1945. Dessa gester skulle dock ha varit tämligen meningslösa om de trupper som stod under deras befäl
inte hade kunnat ställa till med ett eget bullersammare firande där det verkligen betydde något: på fronterna till ett
slagfält där fienden nu försvann.
Hur kom det sig då att arméerna vid Torgau närmade sig
varandra så misstänksamt, som om de hade väntat sig utomjordiska besökare? Varför blev de så häpna över de likheter
de såg – och så lugnade? Varför envisades deras befälhavare
trots detta med separata kapitulationsceremonier, den ena för
västfronten i Reims i Frankrike den 7 maj, den andra för östfronten i Berlin den 8 maj? Varför försökte de sovjetiska myndigheterna stoppa de spontana amerikanskvänliga demonstrationerna i Moskva efter det officiella tillkännagivandet om
att tyskarna hade kapitulerat? Varför avbröt de amerikanska
myndigheterna tvärt livsviktiga transporter av bistånd under lend-lease-avtalet till Sovjetunionen redan veckan därpå,
och återupptog dem sedan? Varför blev Roosevelts närmaste
medarbetare Harry Hopkins, som hade spelat en avgörande
roll i konstruktionen av alliansen 1941, tvungen att bege sig
till Moskva i ilfart sex veckor efter Roosevelts död för att rädda den? Och varför gav Churchill sin bok om dessa händelser,
som kom ut flera år senare, titeln Triumph and Tragedy?
20
Svaren på alla dessa frågor är ungefär likalydande: att kriget hade vunnits av en koalition vars viktigaste medlemmar
redan låg i krig – ideologiskt och geopolitiskt om inte militärt – med varandra. Nog för att alliansen hade firat stora
triumfer våren 1945, men dess framgång hade alltid hängt
på att oförenliga system hade eftersträvat förenliga mål. Tragedin var att segern antingen skulle kräva att segrarna upphörde att vara som de var eller avstod från mycket av det som
de hade hoppats uppnå med kriget.
I
Om det verkligen funnits några utomjordingar på Elbes
stränder i april 1945 skulle de nog ha upptäckt ytliga likheter mellan de sovjetiska och amerikanska arméer som möttes
där, och även i de samhällen som de hade kommit ifrån. Både
usa och Sovjetunionen hade fötts i en revolution. Båda hyllade ideologier med globala aspirationer: det som fungerade
därhemma skulle fungera också för resten av världen, trodde deras ledare. Som kontinentalstater hade båda ryckt fram
över väldiga gränsområden, och vid denna tidpunkt var de
världens största och tredje största länder. Och båda hade gått
in i kriget till följd av en överrumplingsattack: den tyska invasionen av Sovjetunionen, som började den 22 juni 1941,
och det japanska anfallet på Pearl Harbor den 7 december
1941, som Hitler tog till förevändning för att förklara usa
krig fyra dagar senare. Men därmed hade likheterna varit
slut. Skillnaderna var mycket större, som en jordisk iakttagare genast kunde ha påpekat.
21
Den amerikanska revolutionen, som hade ägt rum drygt
halvtannat sekel tidigare, speglade ett djupt misstroende mot
maktkoncentration. Frihet och rättvisa kunde inträda enbart
genom att makten hölls inom snäva gränser, det hade författningens upphovsmän noga understrukit. Tack vare en sinnrik författning, den geografiska isoleringen från potentiella
fiender och storartade naturresurser lyckades amerikanerna
bygga upp en enastående mäktig stat, ett faktum som blev
uppenbart under andra världskriget. Det resultatet uppnådde
de tack vare att de på olika sätt strängt begränsade statens
makt att styra över vardagslivet: genom att hålla idédebatten
i gång, organisera ekonomin och bedriva politik så som de
själva ville. Trots arvet efter slaveriet, trots att urinvånarna
nästintill utplånades och trots ihållande etnisk, sexuell och
social diskriminering kunde usa:s medborgare 1945 fullt
trovärdigt påstå att de levde i världens friaste samhälle.
Den bolsjevikiska revolutionen, som hade utspelat sig
bara ett kvartssekel tidigare, hade däremot koncentrerat all
makt som ett sätt att störta klassfiender och konsolidera en
bas varifrån proletariatets revolution skulle sprida sig genom
världen. I Det kommunistiska manifestet från 1848 hävdade Karl
Marx att den industrialisering som kapitalisterna hade satt i
rörelse samtidigt utökade och exploaterade arbetarklassen,
som förr eller senare skulle slå sig fri. Vladimir Iljitj Lenin
ville inte sitta där och vänta på att detta skulle hända utan
påskyndade 1917 historiens gång genom att ta makten över
Ryssland och påtvinga det marxism, trots att denna stat inte
stämde med Marx förutsägelse om att revolutionen bara
kunde inträffa i ett högutvecklat industrisamhälle. Stalin i
22
sin tur löste det problemet genom att forma om Ryssland så
att det passade in i den marxist-leninistiska ideologin. Han
tvingade en nation, som huvudsakligen bestod av jordbrukare med få frihetstraditioner, att bli en kraftigt industrialiserad nation utan någon frihet alls. Följden var att De socialistiska rådsrepublikernas union (sssr) vid slutet av andra
världskriget var världens mest auktoritära samhälle.
De segerrika nationerna kunde alltså knappast ha varit
mer olika, och så var det också med de krig som de hade utkämpat mellan 1941 och 1945. usa förde separata krig samtidigt – mot japanerna i Stilla havet och mot tyskarna i Europa
– men led påfallande små förluster. Knappt 300 000 amerikaner stupade på alla krigsskådeplatser sammanlagt. Deras land
låg på stort geografiskt avstånd från själva striderna och utsattes inte för några större attacker frånsett den inledande i Pearl
Harbor. Tillsammans med sin allierade Storbritannien (som
förlorade omkring 357 000 man i fält) kunde usa välja var,
när och under vilka omständigheter det skulle gå i strid, ett
faktum som kraftigt minimerade krigföringens kostnader och
risker. Men till skillnad från britterna gick amerikanerna ut ur
kriget med sin ekonomi i blomstring; försvarets beställningar
hade nästan fördubblat bruttonationalprodukten på mindre
än fyra år. Om det någonsin kunde finnas något ”gott” krig
kom andra världskriget i närheten av det för usa:s del.
Sovjetunionen vann inga sådana fördelar. Det utkämpade
endast ett krig, men det kan sägas vara historiens mest fruktansvärda. Stora städer, mindre samhällen och landsbygden
förhärjades och industrierna låg i ruiner eller hade i all hast
flyttats till andra sidan Uralbergen, och det enda alternativet
23
till kapitulation var förtvivlat motstånd, i terräng och under
förhållanden som fienden hade valt. Beräkningar av dödsoffer, civila och militära, är notoriskt osäkra, men troligen dog
cirka 27 miljoner sovjetmedborgare som en direkt följd av
kriget, omkring 90 gånger antalet amerikaner som miste livet. Segern kunde knappast ha köpts till ett högre pris. 1945
var Sovjetunionen en svårt sargad stat som kunde skatta sig
lycklig att ha överlevt. Som en samtida sade var kriget ”det
ryska folkets ohyggligaste och samtidigt stoltaste minne”.2
När uppgörelsen efter kriget skulle ta form var utgångsläget ändå jämnare än dessa asymmetrier tyder på. usa hade
inte utfäst sig att ändra sin etablerade tradition att hålla sig
borta från europeiska angelägenheter. Roosevelt hade tvärtom försäkrat Stalin i Teheran att amerikanska trupper skulle återvända hem inom två år efter krigsslutet.3 Med tanke
på de deprimerande händelserna på 1930-talet kunde man
inte heller vara säker på att krigstidens högkonjunktur skulle
fortgå, eller att demokratin återigen skulle slå rot utanför de
relativt få länder där den alltjämt fanns kvar. Det dystra faktum att amerikaner och britter inte kunde ha besegrat Hitler
utan Stalins hjälp innebar att andra världskriget var en seger
enbart över fascismen, inte över totalitarismen och dess utsikter för framtiden.
Trots sina ofantliga förluster hade Sovjetunionen betydande tillgångar. Eftersom det ingick i Europa skulle dess
militära styrkor inte dras tillbaka därifrån. Dess kommandoekonomi hade visat sig vara i stånd att upprätthålla full sysselsättning när de kapitalistiska demokratierna hade misslyckats med det under förkrigsåren. Dess ideologi åtnjöt utbredd
24
respekt i Europa på grund av att kommunisterna där i stort
sett hade anfört motståndet mot nazisterna. Slutligen hade
den oproportionerliga börda som Röda armén burit vid besegrandet av Hitler gett Sovjetunionen ett moraliskt anspråk
på starkt, kanske rentav dominerande, inflytande i utformningen av uppgörelsen efter kriget. 1945 var det åtminstone
lika lätt att tro att framtiden låg i den auktoritära kommunismen som i den demokratiska kapitalismen.
Sovjetunionen hade också en annan fördel, nämligen att
det var det enda av segrarländerna som gick ut ur kriget med
ett beprövat ledarskap. Roosevelts död den 12 april 1945
hade slungat in hans oerfarne och illa underrättade vicepresident Harry S. Truman i Vita huset. Tre månader senare
gjorde Churchills oväntade nederlag i det brittiska parlamentsvalet labourpartiets långt mindre imponerande ledare
Clement Attlee till premiärminister. Sovjetunionen däremot
hade Stalin, sin oomtvistade härskare sedan 1929, mannen
som gjorde om sitt land och sedan ledde det till seger i andra
världskriget. Slug, respektinjagande och i varje fall utåt oberört målmedveten som han var visste diktatorn i Kreml vad
han ville ha efter kriget. Truman, Attlee och deras folk föreföll mycket mindre säkra.
II
Vad var det då Stalin ville ha? Det är rimligt att börja med
honom, för han var den ende av de tre efterkrigsledarna som
hade haft tid att begrunda och rangordna sina prioriteringar, samtidigt som han behöll makten. Mannen som härs25
kade över Sovjetunionen var sextiofem år vid krigsslutet.
Han var i dåligt fysiskt skick, omgiven av jasägare, ensam på
det personliga planet – men makten hade han kvar i ett stadigt, ja skrämmande, grepp. Med borstiga mustascher, missfärgade tänder, koppärrigt ansikte och gula ögon ”gav han
ett intryck av en gammal stridsärrad tiger …”, skriver en
amerikansk diplomat. ”En oförberedd besökare skulle aldrig ha anat vilka djup av beräkning, äregirighet, maktlystnad, avund, grymhet och dold hämndlystnad som lurade
bakom denna enkla fasad”.4 Genom en serie utrensningar
på 1930-talet hade Stalin långt tidigare undanröjt alla sina
rivaler. Hans underordnade visste att ett höjt ögonbryn eller
en liten rörelse med ett finger kunde betyda skillnaden mellan liv och död. Denne korpulente gubbe, som var påfallande
kortväxt – bara 1,62 – var ändå en koloss som satt inne med
all makt över en kolossal stat.
Det Stalin eftersträvade efter kriget var säkerhet för sig
själv, för sin regim, för sitt land och för sin ideologi, i exakt
den ordningen. Han gjorde allt för att se till att inga inre utmaningar någonsin skulle äventyra hans egen makt i framtiden och att inga yttre hot någonsin skulle utsätta hans land
för någon risk. Kommunisternas intressen i andra delar av
världen må ha varit all heder värda, men de skulle aldrig få
förtur framför sovjetstatens prioriteringar så som han hade
fastställt dem. Narcissism, förföljelsemani och oinskränkt
makt löpte samman i Stalin:5 I Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen var han oändligt fruktad
– men också dyrkad i breda lager.
Stalin hävdade att krigstidens kostnader i blod och peng26
ar i stort sett borde styra vem som fick vad efter kriget, och
därför hade Sovjetunionen rättmätiga krav på en hel del.6
Landet skulle inte bara återfå de territorier som det hade
förlorat till tyskarna under andra världskriget utan också
de territorier som det tagit till följd av den opportunistiska
men kortsiktiga ”nonaggressionspakt” som Stalin hade slutit med Hitler i augusti 1939 – delar av Finland, Polen och
Rumänien och samtliga tre baltiska stater. Det innebar att
stater utanför dessa utvidgade gränser skulle ligga kvar inom
Moskvas inflytandesfär. Sovjetunionen skulle begära territoriella eftergifter av Iran och Turkiet (bland annat kontrollen över Dardanellerna och Bosporen) och även flottbaser i
Medelhavet. Slutligen skulle det straffa ett besegrat och ödelagt Tyskland med militär ockupation, beslag av egendom,
krigsskadestånd och ideologisk omvandling.
Här stod Stalin emellertid inför ett svårt dilemma. Att de
oproportionerliga förlusterna under kriget gav Sovjetunionen rätt till oproportionerliga vinster var ingen orimlig tanke,
men förlusterna hade också berövat landet den kraft det måste ha för att unilateralt säkra dessa fördelar. Sovjetunionen
behövde fred, ekonomiskt bistånd och sina forna allierades
diplomatiska samtycke. För ögonblicket var alltså enda möjligheten att även i fortsättningen söka samarbete med amerikaner och britter. Alldeles som de hade varit beroende av Stalin för segern över Hitler var Stalin nu beroende av fortsatt
brittisk-amerikansk välvilja, om han skulle uppnå sina efterkrigsmål till rimliga kostnader. Därför ville han varken ha ett
hett eller ett kallt krig.7 Om han skulle visa sig skicklig nog att
undvika dessa alternativ var dock en helt annan fråga.
27