Staden Rgb.pmd

S T A D E N
CENTRALA ÖREBRO. FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Staden
199
S T A D E N
Våra städer och tätorter är ett påtagligt uttryck för den snabba samhällsomvandling som har skett under en period av ungefär två hundra år. Vid
1800-talets början var Sverige fortfarande ett utpräglat bondesamhälle
där bara ungefär 10% av landets befolkning bodde i städer. Under 1800talets slut ledde industrialiseringen till att städerna växte och blev fler i
snabb takt. 1950 bodde inte mindre än hälften av Sveriges befolkning i
städer. Städer och tätorter är de områden i kulturlandskapet som har
påverkats och omvandlats allra mest av människan.
Städer och samhällen har växt fram utifrån olika behov och därför
också fått olika karaktär. Många städer anlades vid äldre marknadsplatser
och senare, när järnvägen drogs fram, växte många nya samhällen upp i
anslutning till knutpunkter i järnvägsnätet. Byggnaderna har ständigt
förnyats och det är därför sällsynt att hus från tiden före 1700-talet bevarats. Gatunät och tomtgränser är däremot svårare att förändra och kan
därför ha betydligt äldre anor.
Staden som administrativt begrepp försvann i och med kommunreformen 1971. Jämfört med slutet av 1800-talet har skillnaden mellan
livet på landet och i staden idag blivit mindre. Urbaniseringen har förändrat både näringsliv, livsmiljö och den byggda miljön, också utanför
städerna. Många av de större tätorternas byggnadstyper återfinns även i
äldre bymiljöer som växt till mindre tätorter.
Den långsmala medeltidsstaden
med sina slingrade gator går
fortfarande att urskilja på denna
1700-talskarta. Det var först
efter 1854 års stadsbrand som
staden fick sina rektangulära
kvarter, trots att rutnätsstaden
Örebro varit planerad redan på
1654 års stadsplan. ”PlanCharta öfver Örebro Stad,
författad år 1784 af ordin. Ingen
Eric Nyberg.”
200
Städers uppkomst
Stadsbegreppet
För att en bebyggelsegrupp skall kunna kallas stad krävs att funktionella,
topografiska och administrativa kriterier uppfyllts. Det måste exempelvis finnas en centralortsfunktion i ett omland, en fast befolkning, som
har andra huvudnäringar än jordbruk, till exempel handel eller hantverk. Bebyggelsen skall vara belägen inom ett väl avgränsat område och
det måste finnas någon typ av gemensam administration och rättsväsen.
Det finns en rad uppfattningar om varför och hur städer uppkommit.
S T A D E N
Det finns belägg för såväl spontant uppkomna handels- och hantverksplatser, som så småningom fått stadsprivilegier, som av centralmakten
anlagda städer av militärstrategisk eller administrativ art. Där befästningar
uppförts av centralmakten uppstod ofta samhällsbildningar som betjänade
fästets behov. Stadsprivilegier började utfärdas under 1200-talet, och städerna reglerades från mitten av 1300-talet av en för riket gemensam
stadslag, som gällde fram till 1734, då en ny lagstiftning trädde i kraft.
Den äldre stadslagen tillkom under tyskt inflytande. Många tyska handelsmän hade bosatt sig på de svenska handelsplatserna och de bidrog
till stadsbildningarnas utveckling och påverkade städernas administration.
1600-talets nya städer
Under 1600-talet hade statsmakten vuxit sig så stark att den kunde ta
initiativ till anläggning av nya städer, ofta av handels- eller näringspolitiska
skäl. Askersunds uppkomst kan härledas ur de formella svårigheter som
uppkom vid försäljningen av hemslöjdsalster, främst spik- och nubbsmide. Stadsbildningens avsikt var att reglera handeln. Noras, Lindesbergs och Järles stadsrättigheter sammanhängde med järnhanteringens
avsättningsbehov och behov av handelsvaror. Grythyttan hade stadsrättigheter i anslutning till Hällefors silververk. Då dessa städer var framtvingade ovanifrån, fanns ofta en viss motsträvighet bland den tilltänkta
befolkningen.
Handeln i städerna
Stadsliknande handelsplatser har funnits i Sverige åtminstone sedan vikingatid. Dessa platser hade ofta strategiska lägen, exempelvis vid ett
vad där landsväg och vattenväg möttes. Örebros tillkomst kan delvis
förklaras på detta sätt. Handeln reglerades tidigt av statsmakterna som
verkade för att all köpenskap skulle förläggas till städerna, där den lättare kunde underkastas myndigheternas kontroll. Torgdagar, då bönderna kunde försälja sina produkter, anordnades regelmässigt i städerna.
Men statsmakten var under medeltiden inte tillräckligt stark för att helt
kontrollera varuflödet. Förbud mot landsköp, det vill säga handelsmäns
uppköpsresor på landsbygden, hade införts med Kristoffers landslag under
1400-talet. Trots upprepade förbud bedrevs en stor andel av handeln ute
på landsbygden av kringresande köpmän och hantverkare. Böndernas
överskottsproduktion köptes i viss mån upp av städernas köpmän i avsikt att varorna skulle försäljas vidare till bergslagsområdena. Under de
senare århundradena förädlades en del varor i Örebro. Främst gällde det
brödsäd, varav en del bakades till bröd av de bagare som fanns förordnade
i staden, innan det såldes vidare. Brännvin, vilket var en viktig handelsprodukt i Bergslagen, producerades också i Örebro och i trakten kring
Askersund.
För staten var det viktigt att vidmakthålla och organisera handeln.
När centralmakten växt sig tillräckligt stark efter att Gustav Vasas tillträtt makten, drevs en medveten politik som dirigerade överskottsvaror
till behövande landsändar inom det egna riket. Oxdrifterna från Små201
FOTO: ÖREBRO
Marknaden i Nora har en lång
tradition, den finns belagd
åtminstone sedan 1500-talets
bör jan. Bilden visar Nora
marknad under något av 1900talets första år.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
S T A D E N
land, Öster- och Västergötland till Bergslagen och Stockholm är ett exempel på detta. Under 1600-talet infördes tullar, vilka blev en viktig
inkomstkälla för staten i form av arrendeavgifter. De tullar som togs ut
var lilla tullen, oxtullen och accisen. Det innebar att städerna fram till
1810, då tullsystemet avskaffades var omgärdade av staket med tullportar.
För Örebroköpmännen var handeln med de sjöförtullade varorna den
huvudsakliga inkomstkällan.
Hantverket koncentrerades till städerna
Sedan medeltiden verkade statsmakten för att även förlägga hantverket
till städerna, där det var lättare att kontrollera hantverkarnas inkomster
och därmed deras förmåga att betala sina skatter. En stor del av hantverket bedrevs av bönder parallellt med jordbruk, och statsmakten var ännu
för svagt utvecklad för att genomdriva sina önskemål. Det enda hantverk, som uttryckligen var förbjudet på landsbygden under medeltiden,
var guldsmidet. Under 1500-talet försökte statsmakten genom
utskrivningshot förmå hantverkarna att flytta in i städerna, men först på
1600-talet vidtogs effektiva åtgärder för att genomföra renodlingen av
landsbygds- och stadsnäringar. I bondebyarna fick dock allmogen rätt
att upplåta allmänningsmark till lägenheter för de hantverkare som var
nödvändiga, vanligen skräddare och skomakare. Byhantverkarna
förtecknades för att underlätta kontrollen.
För att få bedriva sitt hantverk i städerna var hantverkarna tvungna
att inneha burskap i den aktuella orten. Burskap beviljades av borgmästaren och rådet. I större städer organiserades skråväsendet redan under
medeltid. Örebro, som länge var den enda staden i länet, nådde först
under 1600-talet en så stor befolkningsmängd att tillräckligt många hantverkare fanns för att en skråorganisation skulle kunna tillämpas. Det
första skrået bildades av skomakarna 1669. Enligt taxeringslängden för
Älvsborgs lösen fanns 1613 följande hantverkare i Örebro: 1 buntma-
202
S T A D E N
kare, 1 glasmästare, 3 guldsmeder, 2 kopparslagare, 1 krukmakare, 2
skinnare, 10 skomakare, 2 smeder, 2 snickare, 1 stenhuggare, 1 svärdfejare och 1 sämskmakare. Utöver dessa hantverkare kan man räkna med
att det fanns ett antal hantverkare i statlig tjänst eller som hade anställning hos någon ståndsperson. Till hantverkarnas skara kom dessutom
gesäller och lärlingar, som var under utbildning i de olika yrkena.
Den tidiga stadens lantliga karaktär
De flesta svenska städerna hade länge en utpräglad lantlig karaktär. Även
om bönder från städernas omland förde sina produkter till staden bedrev de flesta borgare också jordbruk. Spannmål odlades på lotter utanför tullplanken och kor, grisar och höns hölls av de flesta stadsbor. Också
stadsbebyggelsen var länge påfallande lantlig. Under 1800-talet sågs de
lantliga inslagen i städerna med oblida ögon från myndigheternas sida,
eftersom de ansågs hämma hantverks- och fabriksrörelsernas utveckling
och stred mot de moderna hygieniska tankegångar som då började slå
igenom.
Städerna behöll länge en lantlig
prägel. De flesta borgarna bedrev
någon form av jordbruk på
odlingslotter utanför tullplanken samt höll diverse husdjur.
Vinjett från Gripenhielms karta
över Närke, 1680-tal.
1800-talets näringsfrihet
Under 1800-talet genomgick de svenska städerna genomgripande förändringar. Genom näringsfriheten kunde handel och hantverk utvecklas fritt. Skråväsendet löstes upp och handel och hantverk gick mot en
blomstringsperiod. Den stränga regleringen hade bidragit till en stagnation av produktionen och ett uppdämt behov av konsumtionsvaror, också
i enklare kvalitéer, kunde nu tillgodoses. Samtidigt förbättrades
försörjningsmöjligheterna för stadsbefolkningen, som ökade genom inflyttning från omlandet. Omställningen gick inte smärtfritt. De etablerade hantverkarna med burskap i städerna protesterade mot illojal och
orättvis konkurrens. En del hantverksgrenar slogs ut av de inhemska och
utländska industriprodukter, som nu översvämmande marknaden. Många
av de människor som flyttade in till städerna från landsorten under 1800talets andra hälft sysslade med någon typ av hantverk eller handel. Landets egentliga industrialisering ägde dock i stor utsträckning rum i anslutning till järnvägsknutar och bruksorter.
203
S T A D E N
1900-talets nya städer
De städer som fått privilegier under 1900-talet är sådana som redan tidigare etablerats som municipalsamhällen och/eller köpingar. Karlskoga
och Kumla är länets två 1900-talsstäder. Båda kan ses som resultatet av
en expansiv industrialiseringsprocess.
FOTO: LÄNSSTYRELSEN, ÖREBRO
Städernas administration
Efter stadsbranden byggs ett nytt
rådhus upp i Örebro. Den
nygotiska fasaden med många
fönster och torn kom att dominera torgbilden. Byg gnaden
inrymde ursprungligen förvaltning, borgmästarvåning, banklokal, bokhandel samt den
tekniska elementarskolan.
Från och med 1500-talets mitt
var rutnätsplanen det allmänna
idealet i stadsplaneringen. Man
strävade efter att ordna gatorna
efter ett rätvinkligt mönster. Ofta
var det svårt att genomföra detta
i de redan befintliga städerna och
det var främst i de nyanlagda
städerna som de nya planidealen
kom att realiseras. Askersund,
Nora och Lindesberg grundades
alla under 1600-talet och lades
ut efter enkla rutnätsplaner.
Anläggningskarta för Askersund
1643. Örebro läns museums
arkiv.
204
Som ovan nämnts reglerades städernas styrande av en för landet gemensam stadslag, Magnus Erikssons stadslag från 1300-talets mitt. Exempel
på lokala stadsrätter och stadsprivilegier finns dock. Örebro är länets
enda medeltida stadsbildning. De äldsta privilegiebreven är försvunna
och därför är det okänt vilket år Örebro blev stad. Stadens angelägenheter och förvaltning leddes, enligt tyska förebilder, av borgmästaren och
rådet som hade sitt huvudsäte i rådhuset. Rådsinstitutionen i Örebro
nämns med säkerhet första gången 1288. Borgmästarämbetet är belagt
från 1320-talet. Både rådmän och borgmästare utsågs bland de fria borgarna. Kungamakten representerades av en stadsfogde, som tillsammans
med rådet och borgmästaren dömde och bestraffade lagöverträdelser.
S T A D E N
För städernas gemensamma utgifter upptogs stadsskatter som så småningom utvecklades till burskapspenning. En viss del av dessa stadsinkomster skulle, enligt somliga tolkningar, gå till kungen eftersom staden vuxit fram på kunglig mark.
Stadsplaner
De tidigmedeltida gatunäten tillkom utan medveten planering och huvudgatan var egentligen en förlängning av landsvägen. För Örebros del
blev landsvägens sträckning på den dränerande åsen avgörande för stadens gatumönster. Genom behov av en reglerad tomtindelning togs
emellertid de första stegen mot planerad stadsbebyggelse redan under
medeltiden.
Rutnätsstaden
Med renässansens strömningar, som först under andra hälften av 1500talet slog igenom i vårt land, blev den rätvinkligt utlagda rutnätstaden
det allmänna idealet. I modifierade former har det varit dominerande in
till 1900-talet. Lindesberg, Nora och Askersund anlades alla under 1600talet och fick från början rutnätsplaner. Ibland tog det mycket lång tid
innan stadsområdet, som lagts ut i dessa planer, helt bebyggts och bebyggelsen fick sällan regelbundna drag, trots enhetlig tomtindelning i
de strikt utformade kvarteren. Ansatser till att anordna Örebro enligt
rutnätsplanemönster finns redan i de äldsta bevarade stadsplanerna från
1600-talet. Särskilt intressant i detta avseende är en Charta Öfver Örebro Stad från 1690, där staden försetts med ett omslutande befästningsverk. Eventuellt återgår detta på ett befästningsförslag från århundradets
tidigare hälft. Den medeltida tomtindelningen, med långa smala tomter, bevarades emellertid fram till den stora branden 1854. Det tog alltså
Under 1600-talet inspirerades
man också av kontinentens
planer för fästningsstäder.
Kraftiga
befästningsgördlar
byggdes b la kring Kalmar och
Malmö. En befästningsplan
utarbetades även för Örebro
1690, där staden skulle byggas
efter en cirkelrund plan och
omges av en befästningsgördel
med fjorton bastioner. Dessa
planer kom aldrig att sättas i
verket. Kopia 1792 efter
Wiblingens originalkarta från
1690. Uppsala universitetsbibliotek.
205
S T A D E N
omkring 200 år innan det rätvinkliga gatusystemet, med ”modern” tomtindelning, kunde införas i Örebro.
I 1734 års lag fastslogs att en för alla städer gemensam byggnadsstadga skulle upprättas, men det skulle ta 140 år innan en sådan utarbetades. Den 8 maj 1874 kom till slut den allmänna byggnadsstadgan
ut. Den föreskrev att det för varje stad skulle upprättas en stadsplan för
”ordnande och bebyggande”. I stadsplanen skulle stadslivets behov av rörelse, utrymme, bekvämlighet, sundhet, frisk luft och ljus tillgodoses.
Kvarteren skulle utläggas så att risken för stadsbränder minskade. I många
trästäder fanns färska minnen av brandhärjningar. Samtidigt skulle estetiska värden som skönhet, omväxling och prydlighet råda. Mönsterplaner
utarbetades av Albert Lindhagen, som 1866 hade svarat för Stockholms
stadsplan. Planerna var geometriska och regelbundna enligt det mönster
som varit rådande sedan 1600-talet. En nyhet var de breda, planterade
brandgatorna, som lades ut för att förhindra spridning av eventuella eldsvådor. Flera städer hade, redan före den allmänna byggnadsstadgans tillkomst, fått stadsplaner enlig rutnätsmönstret i samband med privilegier
eller vid återuppbyggandet efter bränder. Lindhagens stadsplaner kom
därför främst att få betydelse för nyuppkomna samhällen. För Örebro
utarbetades i slutet av 1870-talet en stadsplan för västra stadsdelen. I
handlingarna till denna refereras direkt till Lindhagens Stockholmsplan,
men planförfattarna valde att anpassa kvartersindelningen till befintligt
vägnät. Resultatet blev radiellt utstrålande gator från Vasatorget, vilket
trots allt överensstämde med tidens strävan efter geometriska former.
Utläggningen av Hertig Karls allé och de någorlunda regelbundna kvarteren väster om denna visar att man ändå gjort vad man kunnat för att
ordna områdets bebyggelse efter rådande stadsplaneideal.
Nya stadsplaneideal
1907 tillkom en stadsplanelag, som gav städernas styrelser rätt att inlösa
mark för gator, torg och allmänna platser, vilket för första gången gav
städerna en reell möjlighet att genomföra sina stadsplaner och sanera
vad man uppfattade som områden med ”olämplig bebyggelse”. Nya ideal
hade kommit att ersätta rutnätsplanen, och vid utbyggnaden av
Längbrogärdet och Västra Mark kom dessa fria gatumönster till uttryck
i stadsplanerna. Under 1930-talet börjar den funktionalistiska differentieringstanken slå igenom i stadsplanerna för att slutgiltigt manifesteras
i 1947 års byggnadslag. Bostäder, affärscentrum och industriområden
renodlades. Industrierna, som tidigare ofta legat i stadens centrala delar,
och där förorsakat sanitära olägenheter, flyttades ut i ytterområdena.
Eftersom industrierna inte längre var bundna till vattendragen som energikällor eller råvarutillgångar, innebar det inga större svårigheter att utlokalisera dessa från stadskärnorna.
De mindre städerna
Länets övriga städer var länge för små för att märkbart påverkas av 1800och 1900-talets växlande stadsplaneideal. Det fanns tillräcklig tillgång
på mark inom de gamla stadsområdena för att utbyggnaden skulle fort206
S T A D E N
1900-talets villabebyggelse växte
fram efter nya planideal. Nu
eftersträvades mer omväxlande
och fria gatumönster. På 1925
års karta över Nora kan man
tydligt se skillnaden mellan de
centrala stadsdelarnas strikta
rutnätsplan och de mjukt svängda gatorna i villaområdena.
skrida in på 1900-talet. Sanitära överväganden kunde också i dessa orter
leda till en renodling av områden för industrier eller bostäder. När villabebyggelsen började växa fram eftersträvades omväxlande gatumiljöer,
vilket bland annat avspeglas i Noras stadsplan från 1912, där rutnätsstadens strikt geometriska indelning övergår i villaområdenas mjukt
svängda gator.
Stadsbebyggelse
Örebro län ligger helt inom trästadsregionen. Fram till 1800-talets mitt
var det i stort sett bara Örebro som hade några enstaka stenbyggnader
utöver kyrka och rådhus, trots att myndigheterna vid upprepade tillfällen uppmuntrade byggnation av stenhus, särskilt i samband med stadsbränder. Först efter stadsbranden 1854 blev bostadshus av sten vanliga i
Örebro. Länets övriga städer präglas fortfarande av träbebyggelse från
1700- och 1800-talen med stark anknytning till lantliga byggnadsformer.
Husens stommar är ibland äldre, men under 1800-talets blomstrande
stadskultur kunde borgarna uttrycka sin framgång och ståndsmässighet
genom att sätta upp panelfasader med klassiska detaljer, målade med
stenimiterande, ljusa oljefärger. Det var vanligt att bara gatufasaden försågs med panel medan gårdsfasadens och gårdsbebyggelsens timmerstomme förblev synlig och rödfärgad. En social skiktning märks ofta där
de välbärgade borgarnas hus har centrala lägen medan hantverkarnas
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Trästaden
Gårdsmiljö från Lindesber g.
Många av gårdarna i länets
trästäder präglas fortfarande av
en påfallande lantlig bebyggelse.
207
I trästäderna blev det under
1800-talet vanligt bland borgarna att måla gatufasaderna i
stenimiterande ljusa oljefärger.
Inne på gårdarna förblev däremot ofta fasaderna rödfärgade.
På bilden ses gatubebyggelsen i
kvarteret Pelikanen, Nora.
FOTO: JONAS JANSSON
S T A D E N
enklare bebyggelse ligger i utkanten av det gamla stadsområdet. Där
dominerar enklare panelfasader, målade med rödfärg.
Stenbebyggelse
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Örebros ställning som centrum för regionens handel, utbildning och
administration gav de ekonomiska förutsättningarna för uppförandet av
stenstadsbebyggelse i större utsträckning från 1800-talets andra hälft.
Många arkitektoniskt påkostade byggnader vittnar om skicklig behandling av stenmaterialet såväl i paradbebyggelse som i enklare bebyggelse
för arbete, fritid och boende. Nybyggnadstrycket i Örebro centrum under 1900-talet har lett till att endast enstaka trähus har bevarats på ursprunglig plats i stadens centrala delar. Det är viktigt att dessa fåtaliga
rester bevaras där de står idag, eftersom de avspeglar trästadens utbredning före stenstadens genombrott.
F d Örebro enskilda bank är ett
exempel på den stenbebyggelse
som uppfördes efter branden i
Örebro. Fasaden med sin barockinspirerade utsmyckning är uppförd i Ekebergsmarmor. Byggnaden ritades av Gustav Wickman, en av landets ledande arkitekter vid sekelskiftet.
208
Handelns miljöer
De varor som fördes till städerna från omlandet såldes på torget på särskilda torgdagar och veckomarknader. I Örebro fanns flera torg och olika
varugrupper försåldes på olika ställen. Kring sekelskiftet blev saluhallar
för livsmedelsförsäljning vanliga. I Örebro fanns en saluhall inlemmad i
en hyresfastighet från 1910 vid hörnet Engelbrektsgatan/Kungsgatan.
En fristående saluhall fanns på Hamnplanen. Hantverkarnas produkter
beställdes och försåldes däremot i deras verkstäder. En stor del av handeln i städerna ägde rum i handelsgårdar. Där fanns förutom gathus
med bostad och handelskontor ekonomibyggnader med varulager och
stall. De bönder som köpte eller levererade varor fick stalla sina hästar
hos köpmännen under den tid de vistades i staden. Under 1800-talet
byggdes bottenvåningarna ofta om till affärslokaler, och utbudet i butikerna blev allt rikare samtidigt som en specialisering av butiker med ett
begränsat varusortiment till exempel modebutiker, kortvaruaffärer och
tobaksbodar blev allt vanligare. Exponering av varor i skyltfönster slog
S T A D E N
A. V. KJELLSTRÖM
igenom och floran av reklamskyltar växte. Strax före sekelskiftet 1900
uppkom centralpalatset som byggnadstyp, med butiker i bottenvåningen
och kontorslokaler och bostäder i de övre våningarna. Byggnader för
handel och boende byggdes sedan i varierande storlek.
Den framväxande kooperativa rörelsen framstod kring sekelskiftet som
ett alternativ till den privata dagligvaruhandeln. Den första butiken öppnades i länet år 1901 och var inrymd i en källarlokal på Fredsgatan 18 i
Örebro. KF skaffade sig så småningom en egen kår av arkitekter, som
gav konsumbutikerna en viss enhetlighet, oavsett i vilken landsända de
låg. Varuhusbyggnaderna slog igenom under 1900-talets första hälft.
Konsum lät 1922 bygga ett varuhus på Slottsgatan och 1937 byggdes ett
varuhus i funkisstil vid Stortorget. Örebro fick tidigt sin första galleria i
och med uppförandet av Krämarhuset vid Våghustorget på 1960-talet. I
länets övriga städer saknas i stort sett denna typ av varuhus, men vid
torgen i Askersund och Karlskoga finns en centrumanläggning av ”modern” typ.
Bankerna
Den största delen av de ekonomiska transaktionerna sköttes länge av
privata finansiärer. Bankväsendets historia i Sverige är emellertid lång
och Sveriges Riksbank, grundad 1668, är världens äldsta nu existerande
bank. Det första bankkontoret i Örebro var det lånekontor som år 1694
inrättades av Riksens ständers bank, Riksbanken. Riksbanken lät 1902
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Adolf Vilhelm Kjellström (1834-1932) var lektor i byggnadskonst vid
Tekniska Elementarskolan i Örebro under åren 1877-1901. Han var
utbildad vid Teknologiska Institutet. Kjellström verkade som en pionjär
inom stenbyggnadskonsten och experimenterade med att blanda olika
stenmaterial och tegel. Han var särskilt intresserad av kalksten från Yxhult
och konsulterades i materialtekniska frågor av några av samtidens stora
arkitekter, till exempel I G Claesson och F Boberg. Kjellström verkade
själv som arkitekt. Inför ombyggnaden av Nikolaikyrkan skickades han
på en studieresa till England år 1862. Han tog starka intryck av den där
florerande nygotiken. Hans främsta verk, Nikolaiskolan som låg vid
Trädgårdsgatan, är tyvärr rivet men flera andra byggnader finns kvar. Till
de minsta hör pumphuset på Våghustorget och den största är Olaus
Petri kyrka, som uppfördes i anslutning till den plats där Längbro kyrka
låg fram till 1500-talet, då den raserades. Den senare tillkom på Kjellströms initiativ och finanserades delvis av medel han själv donerat. I
utformningen medverkade även A H Hägg och E Dodgeshun. Kjellström intresserade sig även för stadsplaneringen och medverkade bland
annat till att den för tiden påfallande radikala planen för Väster i Örebro
slutligen fastställdes år 1888.
I den moderna staden, som tog
sin form kring sekelskiftet 1900,
blev affärerna och butikerna allt
fler. Skyltfönstren blev större och
nya kombinerade affärs- och
bostadshus byggdes, så kallat centralpalats. I bottenvåningen
fanns butiker, däröver kontor och
bostäder. Centralpalatset i Örebro byggdes 1906 och inrymmer
dessutom en biograf.
209
Bankerna hade en nyckelroll i
1800-talets samhällsomvandling och framemot århundrades
slut började särskilda bankpalats
byggas. Örebro läns sparbank lät
1891 uppföra ett nygotiskt bankpalats vid kanten av Svartån.
Byggnaden som till formen liknar
en riddarborg inr ymmer idag
tidningen Nerikes Allehanda.
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
S T A D E N
uppföra ett nytt bankhus i staden ritat av Aron Johansson, känd som
arkitekt för riksdagshuset i Stockholm. Under 1800-talet utvecklades
det moderna bankväsendet som var en av förutsättningarna för den samhällsomvandling som tog sin början under århundradet. Örebro läns
sparbank bildades 1826, Askersunds sparbank 1841. När näringslivet
började blomstra under 1800-talets andra hälft fick bankerna resurser
att uppföra bankpalats, som ofta ägnades stor arkitektonisk omsorg. När
bankerna efter hand växt sig starka, uppfördes särskilda bankhus också i
mindre orter.
Nöjeslivets miljöer
Under 1800-talet kom intresset
för teater att öka betydligt bland
borgerskapet. De flesta städer
försökte skaffa sig någon form av
permanent teaterbyg gnad. I
Örebro uppfördes en teater 1852.
Enligt tidens strömningar fick
den en rund teatersalong. Trettio
år senare här jades teatern av
brand och det utseende teatern
har idag härrör från ombyg gnaden 1889.
210
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
Borgerskapets nöjesbehov tillgodosågs bland annat genom uppförandet
av Örebro teater, invigd 1852. Konsertlokal byggdes i Örebro 1932.
Sedan resandet ökat genom järnvägens tillkomst uppfördes påkostade
hotellbyggnader, ofta i anslutning till järnvägsområdet. Stadshotellen,
som gärna förlades till städernas torg, blev centrum för de burgnas nöj-
S T A D E N
esliv, men också för den tidiga kommunala verksamheten. I Åmmeberg
kunde brukets tjänstemän roa sig på Casinot, som var ortens motsvarighet till städernas stadshotell. De kunde också spela kägla på kägelbanan,
vilken fortfarande är bevarad liksom en kägelbana i Lindesberg. Sommartid företogs lustturer på sjöar och vattendrag. Särskilt sedan ångbåtstrafiken införts, blev detta ett populärt nöje och utvärdshus byggdes,
bland annat det ännu bevarade Strömsborg i Örebro från 1920-talets
början.
Penningekonomins genombrott och det ökade varuutbudet frigjorde
efterhand allt större delar av befolkningen från kravet att ständigt vara
sysselsatta med någon form av produktion. Fritid var inte längre förbehållet de förmögna samhällsklasserna. Samtidigt gav den snabba tekniska utvecklingen nya underhållningsmöjligheter, till exempel biografer som började byggas under 1900-talets första decennier. Ibland byggdes särskilda biografbyggnader och ibland inlemmades biograferna i stadspalats tillsammans med butiker, kontor och bostäder så som i Centralpalatset i Örebro. Danssalonger, konditorier och restauranger blev andra vanliga inslag i stadsbilden.
Folkrörelsemiljöer
Också folkrörelserna finns representerade som karaktärsbyggnader i
stadsmiljöerna. Frikyrkornas fasader är ofta lätt urskiljbara som byggnadstyp. Folketshusrörelsens byggnader och andra föreningsbyggnader har
också ofta en utpräglad arkitektur som särskiljer dem från ”vanlig” stadsbebyggelse för handel och boende. Se även ”Folkrörelse och fritid” under Samhälle.
Den nya teknikens miljöer
Under 1800-talets andra hälft inleddes utvecklingen av tillämpning av
olika tekniker för samhällsnyttiga ändamål. Samtidigt organiserades städer och municipalsamhällen på ett sådant sätt att de hade möjlighet att
tillgodogöra sig de tekniska landvinningarna, men också privata anläggningar uppfördes av enskilda personer eller föreningar. Pumphus, vattentorn, brandstationer, telegrafstationer med mera blev nya inslag i stadsmiljön.
Boende
I den traditionella köpstaden drev köpmän och hantverkare sin näring
på samma gård som de bodde. I Örebros centrala delar kom däremot de
olika sociala skikten att blandas. De förnämsta byggnaderna förlades längs
stadens huvudgator, i anslutning till öppna platser och parker. I kvarterens inre delar och mot sido- och bakgator var bebyggelsen enklare.
I utkanterna av de gamla stadskärnorna kom från slutet av 1800-talet
en omfattande bostadsbebyggelse att breda ut sig. I dessa områden blev
också den sociala skiktningen tydlig. Nära stadskärnan dominerade ofta
flerbostadshusen, men villa- och egnahemsbebyggelsen utgjorde också
211
S T A D E N
Schematiskt snitt ur ena hälften
av en agrar köpstad med övervägande träbebyg gelse. Både
konkret och ur värdesynpunkt
har snittet sin höjdpunkt i centrum med rådhus och kyrka.
Därefter kommer regionen med
stora handelsgårdar, sedan hantverkargårdarna med deras anspråkslösare och ojämnare bebyggelse och längst ut småfolkskvarteren och den lantliga regionen. Ur Gregor Paulssons
”Svensk stad”.
viktiga inslag i städernas bebyggelse från 1900-talets början och framåt.
Det första egnahemsområdet i Örebro var Hagaby som anlades 1904.
Oreglerade kåksamhällen förekom såväl i städer som i bruksorter utanför de planerade områdets gränser.
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Landerier och koloniträdgårdar
Industrialiseringen och 1800talets befolkningsökning resulterade i snabbt växande städer.
Stadsmiljön var bullrig och
smutsig. Koloniträdgårdarna
blev därför, inte minst på sommaren, en tillflyktsort för de
stadsinnevånare som hade tillgång till en sådan. Kolonistuga i
Örebro 1915.
212
Stadsmiljön kunde vara nog så besvärande under sommartid då stanken
från gatornas avfall och garveriernas utsläpp blev än mer påtaglig. De
förmögna familjerna i Örebro skaffade sig redan på 1700-talet sommarnöjen på stadens donationsjord i enlighet med tidens mode. Dessa
landerier var inte enbart sommarbostäder utan försåg också hushållen
med förnödenheter i form av säd, frukt, grönsaker och animalier. De
större landerierna gav också en ekonomisk avkastning som bidrog till
ägarens välstånd. Sommarro och Stora Hyddan är bevarade exempel i
Örebro. Under 1800-talets slut renodlas sommarnöjet men fruktträdgården var fortfarande ett viktigt inslag vid ”grosshandlarvillorna”. Koloniträdgårdarnas syfte var ursprungligen att bidra till de mindre välsituerade
hushållens försörjning. Stadsborna hade av tradition kålgårdar och åkrar
på stadens donationsjord men koloniträdgårdarna var avsedda för arbetare och lägre tjänstemän, vilka inte hade tillgång till egen mark. Koloniområden i Örebro finns bland annat vid Skebäck, CV-kolonierna och
Rosta.
Folkhemsperiodens boendemiljöer
Under efterkrigstiden blev Sverige, genom den höga bostadsstandarden,
ett föregångsland för bostadsbyggandet. Folkhemsperiodens bostadsbebyggelse studerades av utländska arkitekter och planerare. Bostäderna
skulle inte som tidigare ligga tätt tillsammans i kompakta gårdar. Tidens
arkitekter strävade efter ljusa och luftiga lägenheter i smala lamellhus.
Idealet var öppna stadsplaner med generösa och lummiga grönytor mellan husen, ”hus i park” är därför en bra term för många av 1930-, 40-
S T A D E N
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Stjärnhusområdet i Rosta,
Örebro, byggdes i slutet av 1940talet, och blev internationellt
uppmärksammat för sina höga
kvaliteter. Stjärnhusen gav ljusa
lägenheter med fina rumsproportioner, samtidigt som huskropparna kunde sättas samman
och skapa både små och stora
gårdar.
och 50-talens bostadsområden. I Örebro finns flera representativa bostadsområden från denna tid, inte minst det internationellt uppmärksammade Rosta, med sina stjärnhus och Baronbackarna. Stora delar av
Laxå präglas av lamellbebyggelse från folkhemsperioden, och Karlskoga
har både hyreshus, radhus och villor från samma tid.
Miljonprogrammet
Till folkhemsepoken hörde ett intensivt studium av bostadens funktion.
Så småningom ledde detta till standardisering av mått och prefabricering av byggnadselement. Under 1960-talet blev bostadsbristen akut.
Samtidigt fanns för första gången tekniska möjligheter att effektivt framställa stora mängder av bostäder på kort tid. Miljonprogrammets syfte
var att under en tioårsperiod producera en miljon bostäder. Effektivitetens, storskalighetens och massproduktionens avigsidor negligerades. De
stora områdena med likartad bebyggelse kom snart att belastas av sociala
problem, trots att de enskilda lägenheterna på många sätt var utmärkta.
Idag har områdena ofta ”stabiliserats” och 1960-talets bostadsområden
erbjuder idag bra bostäder till ”hyfsade” hyror.
Gröna stråk
Parker och grönska utgör viktiga inslag i stadsmiljön. Städernas grönska
var långt in på 1800-talet en privat angelägenhet för de enskilda fastighetsägarna, men under århundradets andra hälft blev parkerna en viktig del
i hygienismens tankegångar. Grönskan blev från denna tid föremål för
en offentlig omsorg. Gröna stråk i form av alléer anlades också av
brandsäkerhetsskäl och estetiska orsaker. I parkerna byggdes ofta
serveringspaviljonger och enkla friluftsscener där någon musikkår kunde
stå för underhållningen. I centrala lägen kunde också restaurangrörelser
bedrivas som till exempel vid Strömparterren i Örebro.
Örebro är en stad med många parker. Slottsparken var ursprungligen
slottsträdgård där både prydnads- och nyttoväxter odlades men blev all213
I samband med uppförandet av
ett hyreshusområde i Karlskoga
på 1940-talet, anlades stadsparken Ekmansdalen i en närliggande bäckravin.
FOTO: SIF EKLUND
S T A D E N
män park år 1877. Oscarsparken utgjorde under 1700- och 1800-talen
en privat apoteksträdgård där medicinalväxter odlades. Trädgården blev
offentlig år 1894. Stora holmen anordnades som engelsk park av landshövding Nils Gyldenstolpe 1817. Holmen skänktes till staden mot villkor att den skulle förbli park. På holmen anordnades så småningom
kafé, restaurang och kägelbana. Stadsparken började anläggas 1863 av
den nybildade trädplanterings- och trädgårdsföreningen i Örebro län.
1931 blev parken kommunalägd. I stadsparkens förlängning ligger Skytteparken där Örebros Skarpskytteförenings skyttepaviljong och bana anlades 1861.
I Askersund planterades träd längs stadens infarter på 1850-talet, och
Borgmästarudden avsattes som park på 1860-talet. Skarpskytteföreningen
förlade en friluftsrestaurang med kägelbana dit. Askersunds torgpark
anlades på 1880-talet.
I Karlskoga och Kumla finns fina exempel på funktionalismens parkideal. I Kumla tillkom en park runt ett friluftsbad som utgjordes av ett
före detta grustag. Den anlagda sjön med tillhörande anläggningar tillkom som statskommunalt reservarbete under åren 1933-35. Ekmansdalen i Karlskoga fungerar som stadspark och iordningställdes 1946 i
samband med uppförandet av ett angränsande hyreshusområde. I Karlskoga finns också en park från den ”klassiska” parkanläggningsperioden
under 1800-talets andra hälft. Tingshusparken är från 1879, men också
denna park har fått sin nuvarande prägel under 1940-talet.
Marknadsplatser
Ursprungligen var handeln inte knuten till städer. Handelsplatser utnyttjades säsongsvis, åtminstone sedan vikingatid men också inom orter
som specialiserat sig på hantverk. Det var vanligt att marknader hölls i
anslutning till tingen eller vid kyrkliga högtider. Dessa marknadsplatser
har ofta kontinuerligt utnyttjats långt fram i tiden. I flera fall har städer
anlagts på platser, där marknader sedan tidigare hållits, till exempel Nora,
Lindesberg och Askersund. Marknaderna har i historisk tid varit regle214
FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
S T A D E N
Hästpremiering i Sanna 1941.
På marknadsplatsen har det
hållits marknad sedan 1840talet. Fortfarande finns marknadsbodar bevarade på platsen.
rade av kungliga privilegier och periodiciteten har varierat från veckomarknader till årliga marknader för särskilda varuslag. En av årets viktigaste marknader i länet var Hindersmässan i Örebro, som sedan medeltid avhållits i januari månad. Det var en frimarknad och tillresta köpmän från bland annat Stockholm och Göteborg köpte då upp järn från
Bergslagen. Dessutom försiggick kommers med allehanda varor från när
och fjärran.
Torgdagarna hade främst betydelse för livsmedelshandeln. Bergsmännen fick under 1600-talet företräde vid inköp vid städernas torgdagar, veckomarknader, medan bruksägarna hänvisades till att handla
direkt med storgodsen. Bruksägarna fick 1642 formell rätt att på så sätt
köpa upp spannmål, smör, ost, kött, fläsk och strömming och sälja detta
vidare till sitt arbetsfolk.
I äldre tid försåldes ömtåliga varor i marknadsbodar som kunde vara
fasta eller flyttbara. Vid platsen för Sanna marknad i Knista socken, som
hållits sedan 1860-talet, finns marknadsbodar fortfarande bevarade.
Brukssamhällen
De äldsta brukssamhällena i länet har tillkommit genom en fortskridande expansion. Aspa och Brevens bruk kännetecknas båda av successivt tillkommen bebyggelse som inte inordnats i ett förutbestämt mönster. Industrialiseringen under 1800-talets senare hälft och 1900-talets
början ledde emellertid till att en större mängd nybebyggelse, på många
håll, tillkom under en kort period och därför fick en strikt reglering med
arbetarbostäder i räta rader. Utanför brukets domäner grupperades bebyggelse för handel, hantverk och boende. I de orter som blev municipalsamhällen eller köpingar infördes emellertid den allmänna byggnadsstadgan som snart gav även denna bebyggelse en ordnad karaktär.
Karlskoga och Degerfors har helt präglats av de stora industrier som
också varit grunden för orternas utveckling. De äldre delarna av Deger215
Brevens bruk är en välbevarad
bruksmiljö som präglas av
brukets storhetstid under mitten
av 1800-talet. Bebyggelsen har
här uppförts efter bruksledningens önskemål och har därför
fått en mer organiserad och sammanhållen struktur än länets
bergsmansbyar. På bilden syns
rostugnen, masugnen och i förgrunden modellboden.
FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON
S T A D E N
fors, Kanada och Jannelund, har helt olikartad prägel. Jannelund var ett
fritt utvecklat nybyggarsamhälle utanför brukets ägor, medan Kanada
har en reglerad rutnätsplan. Båda områdena har uppkommit som
komplementsamhällen till bruksområdet.
Karlskogas centrala delar hade andra förutsättningar för sin utveckling. Här fanns redan från 1580-talet en kyrkby med flera gårdar. Samhällets utveckling hänger intimt samman med bruken, främst Bofors,
som först på eget initiativ och senare tillsammans med kommunen, genom olika bostadsstiftelseformer, svarat för uppbyggnaden av stora bostadsområden från slutet av 1800-talet och under 1900-talet. Mest kända
är de gamla arbetarområdena i och kring Rosendal, men samhället präglas också av andra bostadsområden, för tjänstemän och arbetare, ägda av
bruket i form av egnahemsföreningar och hyreshusområden i folkhemsanda. Se även: ”Bruksmiljöer” under Berget.
Järnvägssamhällen
Nyuppkomna järnvägssamhällen kunde redan från början organiseras
efter strikta mönster. I dessa samhällen blev stationshuset den självklara
centralpunkten i orten. Fram till stationshuset ledde en rak, trädkantad
gata som avslutades i järnvägstorget, en öppen plats framför stationen,
där järnvägshotell och utskänkningslokaler ofta byggdes. Till järnvägsanläggningen hörde ofta en park, inordnad i det strikta mönstret. Också
där järnvägsstationer förlades till redan befintliga städer eftersträvades
en strikt organisation kring stationsområdet.
Laxå är ett riksintresse för kulturmiljövården i egenskap av stationssamhälle. Strukturen kring stationsområdet är typisk med rätvinkligt
planmönster och välbevarad bebyggelse av sekelskifteskaraktär. Plan för
Laxås utbyggnad upprättades av J E Roth år 1897. Också Hallsberg har
en tydlig prägel av järnvägssamhälle, där landsvägen på en åssträckning
och den med landsvägen parallella järnvägen gett en långsträckt, östvästlig utbredning. Hallsberg fick sin första planläggning 1886, det vill
säga redan innan orten blivit municipalsamhälle. I anslutning till Kop216
S T A D E N
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
I stationssamhället Hallsberg
intar järnvägen en dominant
ställning. På flygfotot syns tydligt
samhällets långsträckta utbredning. Järnvägen följer den
gamla landsvägens sträckning
längs en grusås. Samhället delas
av jär nvägen i två delar, en
”framsida” med stationshus, storgata, kommunalhus och torg
samt en ”baksida” med industriområden.
parbergs station anlades en järnvägsverkstad. Denna gav upphov till en
”järnvägsstadsdel”, Bovreten, i anslutning till bergsmansorten Kopparberg, men med en helt annan karaktär än den senare. Se även ”Järnvägen” under Kommunikationer.
Städer i Örebro län
Örebro
FOTO: B HAKELIER/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Stadens äldre historia är oklar på grund av brist på skriftliga dokument
och skilda tolkningar av dem som faktiskt finns. Det är bara i samband
med exploateringar som det är möjligt att genomföra de arkeologiska
utgrävningar, som kan ge upplysningar om utbredning och utveckling
fram till dess att de första kända karteringarna gjordes på 1650-talet. De
bakomliggande faktorerna för stadens grundande är emellertid till stor
del kända. En handelsplats fanns redan under järnåldern vid Skebäck,
dit Svartån var farbar. Under 1200-talet antas en tysk befolkning ha fun-
Örebro slott 1884. Slottet fick
sitt nuvarande utseende i
samband med restaureringen
1897-1901. Omdaningens syfte
var ”att förläna byggnaden ett
om dess historia och skiftande
öden erinrande ålderdomligt
utseende”.
217
S T A D E N
nits i Örebro som påverkat stadens utformning och administration. I
omlandet fanns åtminstone under senare delen av järnåldern en talrik
fast befolkning. Kommunikationerna i området var goda med flera vägsystem som sammanstrålade och Eriksgatan passerade platsen. Dessutom
möjliggjorde Hjälmaren sjötransporter. Den centrala makten tycks också
haft intressen i orten eftersom en borg och ett mynthus anlades här.
CAJSA WARG
Borgarhuset låg ursprungligen på
Kyrkogatan 4, mitt emot Nikolaikyrkans
västra port och utgjorde då södra halvan av
en större byg gnad, uppförd någon gång
under slutet av 1600-talet.
218
FOTO: ANNA-KARIN ERIKSSON
Cajsa Warg (1703-1769) hette egentligen Anna Christina och var dotter
till landskamrer och Örebroborgaren Anders Warg. Enligt traditionen
har Borgarhuset, som numera står i Wadköping men som tidigare låg
vid Järntorget tillhört Cajsa Wargs far. Som ogift kvinna tjänade hon sitt
levebröd i arbete hos förmögna familjer. Hon kom till Stockholm där
hon var verksam som husmamsell hos familjerna Klinckowström och
Stackelberg. Båda bröderna Stackelberg var kända för att hålla ett gott
bord. På mödernet var Cajsa Warg släkt med fru Klinckowström. Denna
familj var hennes huvudsakliga arbetsgivare och hon begravdes efter sin
död i deras gravkor i Klara kyrka i Stockholm. Familjen Klinckowströms
stamgods var Löfsta i Uppland, varför Cajsa Warg också vistades där.
Efter baron Leonard Klinkowströms död bodde hon kvar i det hus familjen bebott vid Drottninggatan i en hyrd lägenhet, eftersom huset
såldes efter baronens död. Den första kokboken på svenska utkom 1650
och följdes sedan av flera under århundradet. Cajsa Warg var den tredje
kvinnan i Sverige som lät ge ut en kokbok, ”Hjelpreda i hushållningen för
unga fruentimber”. Boken utmärker sig genom gedigen utarbetning där
även mått och vikt anges och genom sin omfattning. Cajsa Wargs kokkonst representerar 1700-talets högreståndsmathållning, som vi tack vare
hennes verk fått kännedom om. Samtidens kokböcker parodierades friskt
av Olof von Dahlin som i samband med Anna Margareta Wrangels giftermål skrev en kokbok som förvaras på Boo herrgård. I denna bok finns
det berömda receptet att ”Att koka soppa på en spik” som tillskrivits
Cajsa Warg. Cajsa Wargs mathållning har hyllats i dikter men hennes
personlighet är mindre väl känd.
S T A D E N
Redan från 1100-talet är en kvarn känd vid Svartån. Vid Långebro, i
närheten av nuvarande Olaus Petri kyrka, byggdes Längbro kyrka, troligen redan under 1100-talet. Ortnamnet Längbro ”exporterades” i sen
tid till ett område väster om staden. Nikolaikyrkan påbörjades troligen
under 1200-talets senare del och markerar att huvuddelen av bebyggelsen redan då var belägen i detta område söder om Svartån. De tidigaste
stadsprivilegierna är förkomna. Det äldsta bevarade stadssigillet är från
1331 och också skriftliga källor tyder på att stadsrättigheter erhållits under
1300-talets första decennier. Fynd av myntslagning från kung Valdemars regeringstid (1250-1302) har emellertid tolkats som att Örebro
fått stadsstatus redan under 1200-talets andra hälft; mynthuset omnämns
i Magnus Ladulås testamente från 1285. 1292 hölls ett rådsmöte i Örebro där Isar vigdes till biskop i Strängnäs. Detta har tolkats som om den
första etappen av Nikolaikyrkans uppförande var avklarad. I Örebro fanns
en kungsgård som flitigt nyttjades vid viktiga rådslag eftersom den hade
ett centralt läge i det dåtida Sverige. Uppbyggandet av en borg i Örebro,
Örebro hus, påbörjades under 1200-talets senare del eller 1300-talets
början. Uppförandet av borgen kan ha samband med den försvars- och
förvaltningsreform som genomfördes under slutet av 1200-talet. Örebros
läge på gränsen mellan Svea- och Götaland och de många vägar som
strålade samman vid Svartån gjorde orten strategiskt viktig. Ett karmeliterkloster, Vårfruklostret, etablerades under 1400-talet men drogs in efter reformationen.
Under 1300-talet påbörjades utskeppningen av järn och staden utvecklades till ett handelscentrum för det inre Mellansverige i konkurrens med Arboga. En viktig järnmarknad utgjorde Hindersmässan som
varje år hölls i januari, åtminstone sedan medeltiden. Eftersom det var
en frimarknad deltog köpmän från andra städer, främst Stockholm och
Göteborg i järntransaktionerna. Vid 1600-talets början anlades Örebros
gevärsfaktori. Endast delar av gevärstillverkningen utfördes i stadsområdet. 1639 vidtogs aktiva åtgärder för inflyttning av smederna och
mark för bostäder och smedjor avsattes på smedjebacken, som tidigare
varit slottets hästhage. En stor del av faktoriets verksamhet förblev trots
detta landsortsbaserad. I samband med inrättandet av det nya länsväsendet 1634 blev Örebro residensstad för landshövdingen. För att bättre
kontrollera varuflödet över stadsgränsen beordrades staden år 1640 att
bygga gärdsgårdar och särskilda tullportar. Staden hade 7 tullar fram till
1809.
Under 1700-talet anlades en rad manufakturer i staden. Den goda
vattentillgången var en förutsättning för tillverkning i dessa. Under samma
period tillkom det Lindska boktryckeriet, som var ett av samtidens största
tryckerier med eget pappersbruk. Under 1800-talet anlades en rad fabriker, och stadens status som skostad grundlades. Järnvägen kom till Örebro 1856 med sträckan Köping - Hult, och 1862 tillkom ett förbindelsespår mellan Örebro och Hallsberg.
Av stadens medeltida gatunät finns endast enstaka lämningar kvar.
Huvudgatans sträckning på åskrönet är en rest från den gamla landsvägen, men den slingrande formen rätades ut 1662. Efter branden 1854
stakades en rutnätsplan ut för hela det dåvarande stadsområdet och den
idag dominerande stenstadsbebyggelsen började uppföras. Utanför den
219
S T A D E N
gamla stadskärnan har 1900-talets skiftande stadsplaneideal avsatt sig i
bostads- och industriområden.
Örebro har fått sitt namn av den ör, ”grus, grusbank”, staden ligger
på. Namnets betydelse blir då ”bron på grusbanken/grusbankarna”.
Askersund
Askersund ligger vid Vätterns
norra strand och förmodligen var
det fördelaktiga läget vid vattnet
anledningen till att Gustav Vasa
här anlade en marknadsplats på
1500-talet. Askersund har varit
en viktig handels- och utskeppningsplats, bland annat för
järnet från Lerbäcks bergslag.
220
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Askersund var sedan gammalt tingsplats för Sundbo härad. Byn hade ett
fördelaktigt läge vid Vätterns norra strand, och flera vägar möttes där.
Förmodligen bedrevs handel med järn på platsen, åtminstone i samband
med tingen. Gustav Vasa förordnade 1550, i ett kungligt brev angående
rikets seglation, om anläggandet av en marknads- och handelsplats med
två årliga marknader vid Askersund. Staden skulle bli en länk i varubefordran från Ryssland till Västsverige. Gustav Vasa köpte 1558 tre hemman i Askersunds by och förlade en avelsgård dit. Han anlade också en
smedby på Smedudden. Avelsgården lades ned efter Gustav Vasas död.
Vadstenas handelsmän hade monopol på marknaden, ett privilegium
som befästes av Johan III. Kontakten med södra Närkes bergslag var
viktig för borgarna i Vadstena.
1643 fick Askersund stadsprivilegier. Ett syfte med stadens grundande
var att få till stånd en avsättningsort för spik- och nubbsmidet i Lerbäck
och angränsande socknar. Ett annat syfte var att få till stånd en handelsoch utskeppningsplats för järnet från Lerbäcks bergslag. En annan viktig
produkt i staden blev sprithanteringen. I slutet av 1600-talet hade staden rykte som malt- och brännvinsstad.
Askersunds stadsplan utstakades i samband med privilegierna. Klagomål på att byggnation förekom på grannars tomter var vanliga eftersom ”...de märken och stänger som ingenjören upsatt hafver, hvarefter de
bygga skola, äro omkull fallne, bortrefne och nedtrampade...”. Namnet Askersund kommer troligen av trädnamnet ask, aske betyder askdunge.
Efterleden -sund syftar sannolikt på sundet mellan sjöarna Viken och
Alsen, den plats som var tingsplatsen i det gamla Sundbo härad.
S T A D E N
Nora
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Nora nämns i en bergsordning från 1340. Troligen fanns redan då ett
samhälle vid Nora. Nora marknad bekräftades vid 1527 års riksdag i
Västerås och en livlig handel med järn och livsmedel förekom i samband
med denna. Redan på 1620-talet fanns ett ”borgerskap” i Nora. Det var
personer som inte själva idkade bergsbruk utan i konkurrens med Örebro och Arboga bedrev handel med järnprodukter. De kunde också uppträda som kreditorer för de investeringar, som de nyanlagda bruken
krävde, eller som ägare av stångjärnshammare. Förutom att reglera
bergslagshandeln var ett syfte med stadsgrundningen att koncentrera
hantverket i området till Nora, genom att förmå hantverkarna att flytta
till staden. Stadsprivilegier utfärdades 1643, trots protester från borgare
i Örebro och Arboga. Förmyndarregeringen hade dessförinnan velat sammanslå Nora och Lindesberg genom flyttning av befolkningen till Järle.
När folkomflyttningsförsöken misslyckats, blev Nora residensstad i Järle
landshövdingdöme, som bildats 1642. I och med detta bytte länet namn
till Nora län. Landshövdingdömet indrogs redan 1648, då det införlivades med Örebro län. Noras stadsplan upprättades 1644. Namnet Nora
kommer troligen från ett tidigare namn på den korta Hagbyån mellan
Åsbosjön och Norasjön. Det äldre namnet, Nora-ån, hade då troligen
betydelsen ”kort som ett nor”.
Den för 1600-talets nyanlagda
städer så typiska rutnätsplanen
präglar fortfarande de centrala
delarna av Nora. Bebyg gelsen
består i huvudsak av träbyggnader från 1700- och 1800talet, ofta i kringbyggda gårdar.
Lindesberg
Lindesberg fick, liksom Nora och Askersund, stadsprivilegier 1643.
Lindesås, som den äldre kyrkbyn hette, hade sedan gammalt varit en
handelsplats för Bergslagens bergsmän och slättbygdens bönder. Arbogas
borgerskap ägde salubodar i anslutning till marknadsplatsen. Invånarna
i Lindesås var enligt 1625 års jordebok skyldiga att transportera kol till
Guldsmedshytte kronobruk. Liksom i Nora fanns under 1620-talet en
grupp personer, som bedrev handel med järn utan att själva delta i produktionen. Stadsplanen upprättades efter en brand 1644 av Tomas
Kristoffersson. Staden brann åter 1688. Karl XI nekade staden bidrag
221
S T A D E N
Den småskaliga bebyg gelsen
utmed
Trädgårdsgatan
i
Lindesberg.
FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM
till återuppbyggnaden. Motstånd mot stadens tillkomst hade nämligen
rests redan på 1640-talet av borgarna i Örebro och Arboga, och det såg
ut som att de denna gång skulle kunna hindra stadens fortsatta existens.
Landshövdingen, som hade att verkställa statens beslut, förbjöd 1689 all
återuppbyggnad efter branden, och borgarna beordrades att flytta till
Arboga eller Örebro. Någon flyttning blev aldrig av, och gårdarna byggdes åter upp efter hand. Lindesberg är uppkallat efter byn och socknen
Linde, som betyder ”lindbestånd, linddunge”.
Järle
Landshövdingen i Järle, Carl Bonde, verkade för att få till stånd en vattenförbindelse mellan Bergslagen och Stockholm. Av topografiska skäl skulle
kanalens ändpunkt vara Järle, och dit skulle residensstaden i ett nytt län
förläggas. Järle fick stadsprivilegier 1642, men någon överflyttning av
innevånarna i Nora och Lindesberg, så som planerats, kom aldrig till
stånd. Länets residens överflyttades följande år till Nora, som då fick
sina stadsprivilegier. Järles stadsprivilegier drogs aldrig in.
Grythyttan
Grythyttan hade redan under medeltiden en hytta. En församlingskyrka
hade byggts 1632. Perioden 1644 till 1682 hade orten stadsprivilegier.
Grythyttan blev en medelpunkt i området som hade utvecklats på grund
av silverhanteringen och där Hällefors silververk dominerade. Trots att
stadsrättigheterna indrogs, präglas fortfarande samhällets centrala delar
av en stadsmässig trästadsbebyggelse. Den har i huvudsak 1700-talskaraktär men en del stommar kan möjligen vara äldre. 1879 fick orten
en järnvägsstation och därmed inleddes en ny expansionsperiod med
industrier och villabebyggelse kring den gamla kärnan. Orten bildade
1927 municipalsamhälle. Ortnamnet Grythyttan har tolkats som ”hyttan
där man gjuter järngrytor” men inga historiska dokument styrker detta.
222
S T A D E N
FOTO: PETER ÅSTEDT
Grythyttan hade stadsprivilegier
mellan 1644 och 1682. Trots att
privilegierna drogs in präglas
samhällets centrala delar av en
stadsmässig trästadsbebyggelse.
Karlskoga
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Karlskoga sockens tillkomst under 1500-talets slut var ett led i hertig
Karls försök att stimulera bosättningar i gränsskogarna mellan Värmland, Västmanland och Närke. Syftet var att utveckla järn- och jordbruk
i tidigare okoloniserade områden. På 1580-talet fanns ett 50-tal hushåll
vid Möckelns bodar. Dessa fick bilda centralort i en ny församling, Karlskoga. I samband med vägnätets förbättrande under 1600-talet tillsattes
gästgivare och postbonde. Under 1800-talets slut expanderade de båda
bruken Valåsen och Bofors, vilket i kombination med näringsfrihetens
införande ledde till en uppblomstring av kyrkorten, som fick municipalrättigheter 1897. Nyårsnatten 1939/40 blev Karlskoga kyrkby och Bofors bruk Karlskoga stad. Därefter genomgick Karlskoga en intensiv
utbyggnadsperiod som präglar dagens stadsbild. Karaktäristiskt för orten är de ganska stora bostadsområden som tillkommit bland annat genom olika egnahems- och bostadsföreningar med anknytning till Bofors.
Tiden kring andra världskriget
innebar en expansiv period för
Bofors eftersom efterfrågan på
vapen ökade. Detta medförde
även att samhället Karlskoga
expanderade. Under 1930-40talen byg gdes bl a 55 tjänstemannavillor, alla i tidens funktionalistiska stilideal. Bostadsområdet Karls Åby har på grund
av sin stora sammanhängande
och enhetliga bebyg gelsemiljö
utsetts till riksintresse för kulturmiljövården.
223
S T A D E N
Karlskoga har fått sitt namn efter hertig Karl (Karl IX). Till en början
var det socknen som kom att kallas Karlskoga ”(hertig) Karls skogsbygder”, men 1940 blev det också namnet på den nya staden.
Kumla
I Kumla har människor bott
sedan mycket länge. Här fanns
tidigare ett gravfält från
järnåldern och en medeltida
kyrka. Nuvarande kyrka är från
1830-talet. I samband med
järnvägen och skoindustrins
framväxt växte tätorten Kumla
fram på den gamla kyrkbyns
utmarker.
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Kumla var ursprungligen en kyrkby med jordbruk som bas. Orten spelade under medeltid en central roll. År 1365 sammanträdde Närkes landsting i Kumla. Kumla var huvudort i Kumla härad, som förutom Kumla
socken omfattade Hallsberg och Lerbäck. Kumlas centrala ställning avspeglas ännu i viss mån i bebyggelsen i kyrkbyn där länsmansbostället
utgör ett inslag med administrativ funktion. När anslutningslinjen mellan Örebro och Hallsberg anlades 1862, växte ett stationssamhälle upp
på kyrkbyns utmarker. Under 1800-talets slut och 1900-talets början
växte skoindustrin upp, och därmed utvecklades tätortsbebyggelsen.
Orten präglas idag av villabebyggelse, där olika årsringar kan utläsas. I
ortens centrala delar finns ansatser till en ”stadsmässig” bebyggelse med
inslag av stenhus och rutnätsplan. Kumla blev stad 1942.
Kumla har fått sitt namn efter kyrkbyn och betyder ”resta stenar,
gravminnesmärke med resta stenar”. Namnet vittnar således om att byn
anlades på en plats med forntida lämningar.
Övriga tätorter
Kopparberg
Området kring Kopparberg koloniserades i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Nybebyggelsen bestod av glest liggande finngårdar
och torp. År 1624 återupptäcktes en kopparfyndighet i området. Brytning av denna påbörjades 1627. Kopparverket lockade till sig
nykolonisatörer från såväl Finland som Sverige, däribland dalkarlar från
Stora Kopparberg med kunskaper i kopparhantering. Ytterligare tre hyttor
anlades och en ny bergslag bildades 1641, Nya Kopparberg, inom vilken
också järnmalm bröts. Centralpunkten var kopparverket, som gav upphov till en bergsmansby och sockenbildning. 1872 fick orten en järnvägs224
station vid Frövi-Ludvika järnväg. I anslutning till stationen uppstod en
samhällsbildning med bostäder för järnvägspersonal. Industriverksamhet baserad på järnframställning och bryggeri har satt sin prägel på orten. Orten blev municipalsamhälle 1888 och 1908 fick den köpingsrättigheter. Kopparbergs centrala delar samt järnvägsområde är utpekat
som riksintresseområde för kulturmiljövården. Namnet Kopparberg vittnar om de kopparfyndigheter som gjorts på orten. Efterleden -berg står
för ”bergslag, gruvfält”.
Hällefors
Ortens uppkomst sammanhänger med upptäckten av silverfyndigheter
på 1630-talet. I trakten fanns tidigare endast ett fåtal finska nybyggare.
Ett silververk anlades på platsen och 1645 tillkom en brukskyrka. Hällefors församling bildades 1687. Utvinningen av silver upphörde huvud-
FOTO: MIA GEIJER
S T A D E N
Tätorten Kopparberg har växt
fram ur den gruvby som bildades i anslutning till kopparfyndigheter na. Tingshuset är
ursprungligen en gruvstuga från
1641, som på 1890-talet byggdes
om och fick en inredning i
fornnordisk stil.
KARIN BERGÖÖ
FOTO: ELISABETH KARLSSON
Karin Bergöö (1859-1928) växte upp i Hallsberg där fadern var en framgångsrik handelsman. Karin hade konstnärliga talanger och hade utbildats vid slöjdskolan och konstakademien i Stockholm, där en kvinnlig
avdelning hade öppnats år 1864. Hon hade sedan fortsatt sina studier i
Frankrike och mött Carl Larsson i den livliga konstnärskolonin i Grez.
Hon gifte sig med Carl Larsson i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm år
1883. Paret flyttade efter några år i Stockholm till Sundborn. De hade
av Adolf Bergöö fått en gammal släktgård, Lilla Hyttnäs. I och med
giftermålet slutade Karin måla, men hon ägnade sig åt en livlig konstnärlig verksamhet under det ständigt pågående inredningsarbetet i
Sundborn. Där skapade hon både textiler och ritade möbler som traktens snickare tillverkade. I Bergööska huset i Hallsberg finns målningar
av både Karin Bergöö och hennes man.
Karins gungstol. En av de enkla
och funktionella möbler Karin
ritade till hemmet i Sundborn.
Stolen på bilden står i Bergööska
huset, Hallsberg, och är en kopia
efter originalet i Sundborn.
225
S T A D E N
sakligen i slutet av 1700-talet och silververket ombildades till järnverk.
De första hamrarna uppfördes utanför det egentliga Hällefors och flera
hyttor fanns i området. Dessa bruk och hyttor införlivades efter hand
med Helleforsverket. Brukspatronen lät 1796 anlägga en engelsk park,
Krokbornsparken, som på söndagarna uppläts för bruksbefolkningens
nöje. Tjänstemän- och arbetarbostäder byggdes på 1920-talet i kyrkbyn
och norr om industrin hade tidigare bostadsområdet ”Bruket” tillkommit. Hällefors blev köping 1950. Järnverket har tillsammans med
sågverksindustrin, under lång tid varit den dominerande arbetsplatsen i
Hällefors. Företagets upp och nedgångar har därför i hög grad påverkat
samhället. Under 1990-talet läggs flera större verksamheter ner, bland
annat stålverket. Orten har fått sitt namn efter en fors i Svartälven, Helleforsen. Vid lågvatten blev här flera flata hällar synliga i strömfåran.
Hallsberg
1862 anlades Hallsbergs station vid Västra Stambanan. Hallsbergs station lades helt friliggande från den gamla kyrkbyn på utmark vid gränsen mellan Hallsberg och Kumla socknar, och ortens utveckling är intimt förbunden med järnvägens tillkomst. Vid den nyanlagda järnvägsknuten utvecklades handel och industri. Orten blev municipalsamhälle
1890 och köping 1908. Hallsberg tros ha fått sitt namn efter den gård
på vars mark kyrkan anlades. Denna gård hörde sannolikt tidigare till
byn Berga och fick vid avsöndringen behålla moderbyns namn. Den
särskiljande förleden antas vara det fornnordiska mansnamnet Hallr, vilket ger ortnamnet betydelsen ”Halls (gård i) Berg”.
Laxå
Laxå är liksom Hallsberg en ort där järnvägen varit en förutsättning för
samhällsbildningen. I Laxå fanns sedan 1600-talet två järnbruk, men
någon större samhällsbildning hade inte uppstått. I samband med västra
stambanans tillkomst anlades en järnvägsstation i Laxå. 1866 blev Laxå
stationsort också för nordvästra stambanan vilket gjorde att orten fick
en knutfunktion i järnvägsnätet. Bebyggelsen närmast järnvägen kom
att präglas av 1897 års rutnätsplan med bebyggelse för handel och småhantverk. I ytterkanterna har industrier och bostadsbebyggelse givit orten en 1900-talsprägel, där hyreshuslameller är dominerande inslag. Orten
fick köpingsrättigheter 1946. Sockenkyrkan flyttades till orten 18981899 från sin gamla plats vid Ramundeboda invid Västgötavägen. Laxå
hette tidigare Stora Lassåna. Troligen kommer det ursprungliga namnet
från ordet lad (genetiv lads) ”något upplagt, stapel, vägbank”, vilket skulle
avse en broanläggning på platsen där Eriksgatan passerade ån. Med tiden skulle detta ovanliga ord bytts ut till ett mera välkänt, lax, och blivit
Laxå.
Pålsboda
Pålsboda är ett mindre stationssamhälle. Stationen utgjorde en knutpunkt på den smalspåriga järnvägen Örebro - Finspång, anlagd 1874,
226
S T A D E N
FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Laxå är ett utpräglat stationssamhälle. Kring Järnvägsgatan
finns en välbevarad bebyg gelse
från sekelskiftet 1900. Samhället
växte precis som Hallsberg upp
kring en station som anlades vid
västra stambanan. Till stationssamhället flyttades så småningom
också den gamla sockenkyrkan i
Ramundeboda.
och västra Stambanan från 1862. Orten blev municipalsamhälle 1941.
Kring järnvägen finns byggnader för handel och industri och i samhällets västra del en ganska välbevarad villabebyggelse från 1920-40-talen.
Ortnamnet Pålsboda innehåller ordet bod med betydelsen ”bod för förvaring av hö eller sjöbod, fiskebod”, i förleden finns mansnamnet Påvel.
Pålsboda (Påls bodar) var från början sannolikt en samling bodar för
tillfällig vistelse och förvaring.
Vretstorp
Vretstorp växte upp kring en korsning av landsvägarna mellan TivedenÖrebro och Askersund-Västernärke. På platsen hölls sedan 1600-talet
ting, och en gästgivargård var belägen i anslutning till tingsgården. På
1860-talet inrättades en årlig marknad, och Vretstorp blev något av en
centralpunkt för Viby socken. När järnvägen anlades, och Vretstorps
station 1862 tillkom, försköts ortens centrum längre söder ut, men spridd
bebyggelse finns längs åsen mellan den gamla och nya delen. Gästgiveriet
ersattes så småningom av hotell och restaurang vid stationen. Tinget
flyttade 1909 till Hallsberg, som också övertog marknaden. Bebyggelsen har emellertid bevarats. Järnvägsområdet präglas av bebyggelse från
sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Stationssamhällets typiska karaktär
med små industrier, ofta med agrar anknytning, och handelshus är påtagligt välbevarad. Tyvärr är själva järnvägsstationen idag borta. Vretstorp blev municipalsamhälle 1944 och kommun 1952, vilket manifesteras genom det tidstypiska kommunalhuset. Genom kommunsammanslagning ingår Vretstorp i Hallsbergs kommun och kommunalhuset an227
S T A D E N
vänds som Folkets hus. Varifrån namnet Vretstorp kommer finns det
flera tolkningar av. Den tidiga stavningen Wreedztorp tyder på att förleden kan syfta på ordet vred ”vägkrök”. En annan förklaring kan finnas
i ordet vret med betydelsen ”inhägnad åker, äng”.
Fjugesta
Fjugesta var ursprungligen en jordbruksby med anor åtminstone från
tidig medeltid, belägen vid korsningen Letstigen och en kyrkväg. Den
tillhörde under medeltiden Riseberga kloster. Till orten förlades 1896
en station på Svartåbanan, vilken bidrog till ortens uppblomstring och
1906 fick Fjugesta status av municipalsamhälle. Sedan 1800-talet hålls
Sannamarknaden årligen i oktober månad. Namnet Fjugesta kommer
av fornsvenskans stadher ”ställe”. Tolkningen av ortnamnets förled är
osäker men troligen är det frågan om något personnamn.
Degerfors
Industrisamhället Degerfors
växte fram kring det järnbruk
som grundades vid Letälven på
1600-talet. Järnverket har
därför i hög grad kommit att
prägla samhället. Bruksområdet
är en levande industrimiljö och
innehåller byg gnader från det
sena 1800-talet till framförallt
1940-talet.
228
FOTO: PETER STRÖM
Degerfors är ett industrisamhälle uppväxt kring järnbruket, som grundades på 1660-talet. Järnvägen anslöts till Degerforsbruket genom
Vikern-Möckelnbanan, som invigdes 1873. Orten präglas av uppdelning i det välordnade brukssamhället och i de utanför bruksorten tillkomna samhällsbildningarna Jannelund, handelscentrum, och Kanada,
hantverkscentrum. Jannelund blev eget municipalsamhälle 1912.
Degerfors blev egen kommun 1925. I samband med 1970-talets
saneringsvåg revs stora delar av den gamla bebyggelsen, och stadsplanen
i den västra delen av Jannelund förändrades. Degerfors har fått sitt namn
efter den digra (stora) forsen i Letälven, en tidig laxfiskeplats som senare
kom att utnyttjas inom järnindustrin.
S T A D E N
Frövi
Frövi utgjordes ursprungligen av ett sockencentrum med bondebebyggelse. Anknytningen till medeltidsgodset Hinseberg var stark. Näsby
kyrka uppfördes på 1200-talet och senast då måste alltså en fast befolkning ha funnits i området. När Frövifors järnbruk anlades är oklart. Säkra
uppgifter om dess existens finns från och med år 1658. Bruket fick med
tiden stor betydelse för ortens tillväxt. År 1857 fick orten järnvägsstation med två banor, Köping-Hult och Ervalla-Nora. När trämassefabriken
1889 anlades vid bruket, tillkom de ekonomiska förutsättningarna för
Frövis fortsatta expansion. Förutom massaindustrin har skoindustrin givit
sysselsättningstillfällen. Frövi blev municipalsamhälle 1914, orten planlades 1938-42. Nyårsnatten 1954-55 blev Frövi köping. Namnet Frövi
tros vara bildat av orden fröd ”frodig” och -vidhi ”skog”, med betydelsen
”den frodiga skogen”.
Fellingsbro
Fellingsbro är ett järnvägssamhälle som blev municipalsamhälle år 1911.
Fellingsbro station låg längs järnvägslinjen Örebro-Köping. Inom socknen fanns en rad bruksanläggningar som utgjorde basen för en småindustri, främst inom träförädlingsbranschen, sedan järnhanteringen inte
längre var lönsam och för vilka järnvägsförbindelserna länge var en
livsnödvändighet. I samhället fanns från 1915 också folkhögskola och
lantmannaskola. Ortnamnet Fellingsbro har tolkats på flera olika sätt,
mest troligt är att förleden i namnet är ett fornsvenskt mansnamn, Fiaeland. Efterleden -bro syftar troligen på en broförbindelsen över Essingsån,
ett biflöde till Arbogaån.
Hällabrottet
Hällabrottet uppkom omkring stenindustrin i Yxhult och blev municipalsamhälle år 1946. Orten präglas av lameller från folkhemstiden och
senare villabebyggelse. Stenindustrin har också gett orten dess namn.
Förleden häll syftar på stenhäll, i detta fall kalkstenshäll, och med brott
menas naturligtvis stenbrott, den plats där man bryter sten.
229
S T A D E N
230