EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor
och kampen mot alla former av diskriminering av kvinnor
1.
Målet för riktlinjerna
Antagandet av riktlinjer om våld mot kvinnor visar på en klar politisk vilja hos EU att prioritera
temat kvinnors rättigheter och att vidta långsiktiga åtgärder på detta område. Genom att inrikta sig
på frågan om våld mot kvinnor och flickor kommer EU att kunna vidta effektiva åtgärder mot en av
de allvarligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i världen i dag.
Dessa riktlinjer är grundade på ett gediget multilateralt regelverk där några av de senaste
milstolparna är den fördjupade undersökningen från FN:s generalsekreterare om alla former av våld
mot kvinnor (2006), arbetet med de indikatorer för våld som utarbetats av Yakin Ertürk,
FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor (2008), FN:s resolution 61/143 om ökade insatser för
att undanröja alla former av våld mot kvinnor (2006), FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000)
och 1820 (2008) om kvinnor, fred och säkerhet, Europaparlamentets resolution 2005/2215 om
kvinnors situation i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska
processen efter konflikter, relevanta artiklar i konventionerna om mänskliga rättigheter och
internationell humanitär rätt samt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.
Riktlinjerna syftar också till att främja genomförandet av ett större antal konkreta projekt till stöd
för kvinnor och flickor, finansierade bl.a. genom det europeiska instrumentet för demokrati och
mänskliga rättigheter och även genom andra tillämpliga finansiella instrument som EU och
medlemsstaterna förfogar över.
Antagandet av sådana riktlinjer bekräftar tydligt de mänskliga rättigheternas universella karaktär.
2.
Definition
För att definiera våld mot kvinnor vid tillämpningen av dessa riktlinjer har man utgått från
deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor:
"Begreppet våld mot kvinnor ska förstås som alla våldshandlingar mot kvinnor som resulterar i,
eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller fysiskt, sexuellt eller
psykiskt lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt
frihetsberövande, vare sig detta sker offentligt eller privat."
3.
Operativa riktlinjer
EU erinrar om de tre oskiljaktiga målen i kampen mot våld mot kvinnor, dvs. förebyggande av våld,
skydd och stöd för offren och lagföring av förövarna av sådana brott.
3.1
Operativa mål
3.1.1 Främja jämställdhet mellan kvinnor och män och bekämpa diskriminering av kvinnor
EU erinrar om att hindren för kvinnors utövande av sina såväl socioekonomiska som politiska
rättigheter gör att de är mer utsatta för våld. I detta avseende och för att förhindra sådant våld, måste
medlemsstaternas och EU:s strategier (i samband med EU:s yttre åtgärder) bl.a. inriktas på
lagstiftning och offentlig politik som har diskriminerande verkan på kvinnor och flickor samt
bristen på snabba åtgärder för att bekämpa diskriminering inom den privata sektorn och
könsstereotyper.
3.1.2 Insamling av uppgifter om våld mot kvinnor och framtagande av indikatorer
Trots de ansträngningar som gjorts under de senaste åren är det nödvändigt att få såväl kvantitativa
som kvalitativa, jämförbara och exakta uppgifter om alla former av våld mot kvinnor och flickor
samt relevanta indikatorer för att staterna ska kunna utveckla välgrundade åtgärder och strategier.
Det finns fortfarande stora skillnader när det gäller den typ av uppgifter som samlas in, de studerade
befolkningsgrupperna och formen av det våld som mäts. EU avser att fastställa institutionella och
andra mekanismer för insamling av uppgifter samt bidra till att förstärka den nationella kapaciteten
att samla in och sprida tillförlitliga och exakta uppgifter.
3.1.3 Införande av effektiva och samordnande strategier
EU:s tillvägagångssätt syftar till att erinra staterna om deras dubbla ansvar att förebygga och
reagera på våld mot kvinnor och flickor. Det är deras ansvar att utveckla strategier för att förebygga
våld och skydda och stödja våldsoffer och att plädera på alla nivåer (lokal, nationell, regional och
internationell nivå) och inom alla samhällssektorer, särskilt genom beslutsfattarna, den offentliga
och privata sektorn, det civila samhället och medierna. Det måste inrättas starka institutionella
mekanismer på lokal, regional och nationell nivå för att garantera att dessa strategier genomförs,
samordnas och följs upp.
3.1.4 Kampen mot strafflöshet för förövare av våld mot kvinnor och tillgång till rättslig
prövning för offer
EU kommer att inrikta sig på det absoluta behovet av att staterna säkerställer att våld mot kvinnor
och flickor är straffbart enligt lag och ser till att förövarna av våld mot kvinnor och flickor ställs
inför rätta. Staterna måste i synnerhet utreda våld mot kvinnor och flickor på ett snabbt, noggrant,
opartiskt och samvetsgrant sätt och se till att det straffrättsliga systemet, bland annat bevis- och
förfaranderegler, innehåller de nödvändiga bestämmelserna för att göra det möjligt att uppmuntra
kvinnor att vittna och samtidigt garantera deras skydd, i samband med lagföring av de personer som
begått våldshandlingar mot dem, bland annat genom att tillåta offren och deras företrädare att
inträda som civilrättslig part. Kampen mot strafflöshet kräver också konkreta åtgärder såsom
utbildning av polistjänstemän och tjänstemän vid brottsbekämpande organ, rättshjälp och ett
effektivt skydd för brottsoffer och vittnen och genom att skapa förutsättningar för att offren inte
längre ska vara ekonomiskt beroende av våldsförövarna.
3.2
EU:s instrument för ingripanden
Instrumenten för ingripanden måste göra det möjligt att involvera alla aktörer inom EU, i första
hand medlemsstaternas ambassader, kommissionens delegationer och generalsekretariatet för
Europeiska unionens råd.
EU kommer att säkerställa att vederbörlig hänsyn tas till samverkan mellan genomförandet av dessa
riktlinjer och EU:s andra riktlinjer om mänskliga rättigheter, däribland riktlinjerna om barns
rättigheter och riktlinjerna om människorättsförsvarare.
I enlighet med EU:s operativa mål för kampen mot våld mot kvinnor kommer dess viktigaste
instrument för ingripande att vara följande:
3.2.1 Allmänna åtgärder
I sina förbindelser med tredjeländer och regionala organisationer kommer EU regelbundet att ta upp
kampen mot våld mot kvinnor och flickor och den diskriminering som ligger till grund för detta.
Dessa åtgärder kommer bl.a. att omfatta överensstämmelsen av den nationella lagstiftningen med
staternas internationella normer och åtaganden i detta avseende samt ett effektivt genomförande och
en effektiv uppföljning av dessa. EU kommer också att se till att det införs en hänvisning till
kvinnors rättigheter i alla uppdrag för EU:s särskilda representanter och sändebud.
Före alla åtgärder kommer EU att göra följande:
a)
Fastställa formerna av våld mot kvinnor och flickor och analysera relevanta uppgifter och
indikatorer i detta sammanhang.
b)
Fastställa förekomst av lagar och praxis som uttryckligen och faktiskt är diskriminerande och
som ligger till grund för våldet.
c)
Fastställa avsaknad av och/eller brister i den offentliga politik som fastställts med anledning
av våld mot kvinnor.
d)
Fastställa de internationella och regionala instrument för skydd av kvinnors rättigheter som
ratificerats av länderna, däribland förekomsten av reservationer, och deras införlivande med
den nationella lagstiftningen.
e)
Fastställa rekommendationerna från internationella och regionala mekanismer till dessa länder
när det gäller kvinnors rättigheter och våld mot kvinnor.
I sina åtgärder kommer EU bland annat att fastställa följande ståndpunkter och initiativ:
f)
Uppmuntra till ratificering av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor och dess fakultativa protokoll, protokollet till den afrikanska stadgan om mänskliga
rättigheter och folkens rättigheter i fråga om kvinnors rättigheter samt den interamerikanska
konventionen om förebyggande och utrotande av våld mot kvinnor.
g)
Uppmuntra till återkallande av reservationerna mot konventionen, särskilt reservationer i strid
med konventionens mål och syften, särskilt på grundval av den tolkning som gjorts av
kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor när det gäller dessa reservationer.
h)
Uppmuntra, vid behov genom tekniskt stöd, framläggande av rapporter till kommittén för
avskaffande av diskriminering av kvinnor inom fastställda tidsfrister samt uppföljning av
kommitténs rapporter och rekommendationer.
i)
Upprätthålla en dialog och regelbundna samråd med kvinnorättsaktivister och
kvinnoorganisationer.
j)
Uppmuntra deltagande av kvinnorättsaktivister och kvinnoorganisationer vid utformningen,
genomförandet och utvärderingen av offentlig politik på detta område.
k)
Uppmuntra staterna att inom ramen för den universella periodiska granskningen göra konkreta
åtaganden för att bekämpa våld mot och diskriminering av kvinnor.
l)
Främja utveckling av nya relevanta regionala och internationella instrument.
3.2.2 Kompletterande särskilda åtgärder i kampen mot våld mot kvinnor
Åtgärder som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor kommer att vidtas genom följande initiativ:
a)
Främja uppmaningar till FN:s särskilde rapportör om våld mot kvinnor i fall där våld mot
kvinnor är mycket utbrett och i stor utsträckning förblir ostraffat.
b)
Om ett besök gjorts, säkerställa att rekommendationerna, slutsatserna och synpunkterna från
rapportören följs upp.
c)
Stödja kampen mot strafflöshet när det gäller våld mot kvinnor och flickor, bland annat
genom att följa rättegångar som har anknytning till våld mot kvinnor.
d)
Stödja kvinnorättsaktivister och kvinnliga människorättsförsvarare, särskilt kvinnor som hotas
av eller är offer för särskilt och riktat förtryck eller trakasserier.
e)
Främja och stödja strategier och kampanjer för att öka medvetenheten om jämställdhet mellan
kvinnor och män och om våld mot kvinnor, bland annat upplysningskampanjer riktade särskilt
till män och pojkar.
f)
Främja och stödja kampanjer inriktade på systematiskt försummande av små flickor, särskilt
när det gäller födelseregistrering och skolgång.
3.2.3 Enskilda fall
När EU får kännedom om enskilda, exceptionellt allvarliga fall, inklusive våld som utövas eller
tolereras av en stat i strid med internationella åtaganden och grundläggande rättigheter till fysisk
integritet och icke-diskriminering, och i avsaknad av tillfredsställande åtgärder på nationell nivå,
kommer EU att överväga särskilda åtgärder.
Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt fall där överträdelserna är mest flagranta och där ett
eller flera av följande kriterier är uppfyllda:
3.2.3.1 Fall av våld där förövarna med all sannolikhet inte kommer att ställas till svars för sina
handlingar inför en brottmålsdomstol, i förhållande till hur allvarligt brottet är.
3.2.3.2 Fall av våld där offren sannolikt inte kommer att ha tillgång till adekvat gottgörelse i
straffrättsliga och civilrättsliga förfaranden på ett icke-diskriminerande sätt.
3.2.3.3 Fall som återspeglar ett vanligt förekommande, systematiskt eller omfattande bruk och
avseende vilka lagar och offentlig politik är otillräckliga eller saknas helt, i synnerhet de
allvarligaste fallen, exempelvis de som gäller mord och framtvingade självmord av
hedersrelaterade skäl.
3.2.3.4 Fall som är resultatet av diskriminerande lagstiftning och praxis.
3.2.3.5 Fall där kvinnliga människorättsförsvarare utsätts för våld, hot, trakasserier och förtryck.
3.2.4 Inom ramen för EU:s dialoger
Europeiska unionen kommer regelbundet att ta upp frågor om våld mot kvinnor och bakomliggande
diskriminering inom ramen för sina särskilda dialoger om mänskliga rättigheter och, vid behov,
EU:s andra politiska dialoger.
Dessa frågor kan tas upp på dagordningen för dialogerna antingen i form av en särskild punkt eller
genom att integrera dem i en eller flera punkter som har en könsspecifik dimension.
I detta sammanhang kommer EU att följa upp rekommendationerna och slutsatserna från
internationella och regionala mekanismer för skydd av kvinnors rättigheter och kamp mot våld mot
kvinnor, särskilt de från FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor, de som gäller kvinnor inom
ramen för den universella periodiska granskningen samt slutsatser och rekommendationer från
kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor och från regionala skyddsmekanismer.
3.2.5 Upprättande av rapporter om de mänskliga rättigheterna
Delegationscheferna bör systematiskt i sina rapporter införa en analys av respekten för kvinnors
grundläggande rättigheter, med en särskild hänvisning till kvinnors rätt till fysisk integritet och
icke-diskriminering samt iakttagande av staternas internationella åtaganden i kampen mot våld mot
kvinnor.
I rapporterna ska följande anges:
•
Institutionella och andra mekanismer för insamling av kvalitativa och kvantitativa uppgifter
över hela territoriet och i alla miljöer (hemmet, arbetsplatser, utbildningsanstalter,
interneringsplatser bland andra officiella institutioner osv.).
•
Statistik uppdelad efter kön, ålder och andra relevanta faktorer samt uppgifter om spridningen
av sådan statistik till de främst berörda aktörerna och allmänheten.
•
Den rättsliga ramen såsom den fastställts i tidigare åtgärder, bland annat förekomsten av
diskriminerande lagar och praxis.
EU:s representanter och särskilda sändebud bör beakta kvinnornas rättigheter och ta med sådan
information i sina rapporter.
3.2.6 Att främja kvinnors rättigheter i internationella forum
I internationella forum, bland annat inom FN:s ram, kommer EU att även i fortsättningen aktivt
främja kvinnors rättigheter och då särskilt att förebygga våldet mot kvinnor. EU kommer att sträva
efter en god samordning med FN:s alla forum för kvinnors rättigheter, kontinuerligt stödja deras
arbete samt se till att det lämnas harmoniserade och samstämmiga budskap i dessa forum, så att
EU:s åtgärder ges mer tyngd och får större genomslagskraft.
3.2.7 Bilateralt och multilateralt samarbete
Kampen mot våld mot kvinnor och flickor kommer att prioriteras inom ramen för det bilaterala och
multilaterala samarbetet till skydd för de mänskliga rättigheterna, i samarbete med det civila
samhället, där även det rättsliga området och utbildningssektorn ingår. Särskild uppmärksamhet
kommer att ägnas åt samarbetet inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och
mänskliga rättigheter samt även genom varje annat relevant finansiellt instrument i EU och
medlemsstaterna.
Samarbetet syftar främst till att stödja program, i synnerhet från det civila samhällets sida, kring
följande prioriterade områden:
3.2.7.1
a)
Behandling, rehabilitering och tillgång till vård
Stödja program som syftar till att främja och säkerställa tillgång till rättvisa för våldsoffren, då
även våldoffren ska delta i domstolsförhandlingarna.
b)
Stödja tillgången till lämplig och kostnadsfri vård, psykologiskt stöd, juridisk hjälp,
inkvartering och återanpassning av våldsoffren och deras barn samt även stödja offentliga
informationskampanjer om dessa tjänster.
c)
Främja kvinnors och flickors tillgång och rätt till information och till hälso- och sjukvård,
bland annat när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa, för att bättre skydda dem mot
hivinfektion. Samtidigt bekräftar EU sitt fulla stöd för ett genomförande fullt ut av det
handlingsprogram från Kairo som antogs vid den internationella konferensen om befolkning
och utveckling (ICPD) 1994 och av de viktigaste åtgärderna för en fortsatt tillämpning av
ICPD:s handlingsprogram som avtalats vid ICPD + 5 samt för Köpenhamnsdeklarationen och
handlingsprogrammet från Köpenhamn, handlingsplanen från Peking och
millennieutvecklingsmålen.
d)
Stödja program som främjar kvinnors rätt att själva bestämma i frågor som rör deras sexualitet
utan att utsättas för tvång, diskriminering eller våld.
e)
Stödja program som riktar sig till sådana kategorier kvinnor som särskilt bör uppmärksammas
med tanke på den ökade risk som de löper att bli offer för våld.
3.2.7.2
Att förebygga våld
a)
Främja och stödja kampen mot straffrihet i samband med våld mot kvinnor och flickor.
b)
Stödja utbildning om de grundläggande rättigheterna och kvinnors och flickors egenmakt.
c)
Stödja kampanjer – särskilt kampanjer för att öka medvetenheten och kommunikationen –
som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män och kampen mot våld mot kvinnor och
flickor genom att undanröja könsstereotyper som bidrar till att våldet mot kvinnor och flickor
fortsätter.
d)
Stödja program som syftar till att öka kvinnors ekonomiska oberoende.
e)
Stödja utbildning till poliser och domstolsanställda om våld mot kvinnor, dess orsaker och
dess konsekvenser.
3.2.7.3
a)
Att förstärka kapaciteten
Bistå vid de nationella handlingsplaner som syftar till att genomföra rekommendationerna
från kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor, inklusive intern spridning.
b)
Bistå vid inrättandet av effektiva samordnade mekanismer för insamling av uppgifter om våld
mot kvinnor och flickor.
c)
Stödja kvinnogrupper och kvinnliga människorättsförsvarare samt även mer allmänt
organisationer i det civila samhället som bekämpar våld mot kvinnor.
d)
Se till att alla yrkesgrupper som är behöriga att behandla våld mot kvinnor, dess orsaker och
dess konsekvenser (polis, domstolsanställda, sjukvårds- och utbildningspersonal,
medieanställda) kan få lämplig utbildning.
e)
Stödja program som syftar till att stärka polisens kapacitet att ingripa vid våld, bland annat vid
våld i hemmet, genom att inrätta standardiserade protokoll för ingripandet, med tillämpning
av Förenta nationernas resolution om förebyggande av brott och straffrättsliga åtgärder för att
undanröja våld mot kvinnor.
f)
Stödja att det inrättas avdelningar inom den centrala förvaltningen och decentraliserade
avdelningar som har till uppgift att höja kvinnans status.
g)
Bistå vid nationella handlingsplaner som syftar till att genomföra säkerhetsrådets
resolution 1325.
3.3
Utvärdering
Rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna kommer att regelbundet utvärdera hur dessa
riktlinjer genomförs, bland annat mot bakgrund av uppdragschefernas rapporter och efter informella
samråd med det civila samhället. Arbetsgruppen för de mänskliga rättigheterna kommer att hålla
rådet informerat om tillämpningen av riktlinjerna och föreslå rådet nödvändiga förbättringar av
denna tillämpning.
______________
BILAGA 1
Inledning till frågan om våld mot kvinnor, former för detta,
dess orsaker och dess konsekvenser
Våld mot kvinnor och flickor är i alla dess former ett verkligt gissel. Enligt de uppgifter som finns
tillgängliga är detta en global och systemomfattande företeelse. Våldet tar sig uttryck i många olika
former, som har en nära inbördes koppling och varierar alltefter social, ekonomisk, kulturell och
politisk bakgrund.
Med våld mot kvinnor och flickor avses följande olika former av fysiskt, sexuellt och psykologiskt
våld, dock utan att begränsas till detta: a) våld som utövas inom familjen (inbegripet ett prenatalt
urval på grund av fostrets kön (utom då detta görs av medicinska skäl), ett systematiskt
åsidosättande av små flickor, tvångsäktenskap, tidiga äktenskap, våld som utövas av partnern eller
den f.d. partnern, syreangrepp, våld i samband med hemgiften samt våld, mord och påtvingade
självmord som utförs för att försvara hedern, slag, sexuella övergrepp som små flickor utsätts för i
hemmet, bland annat incest, våldtäkt i ett parförhållande eller mellan sammanboende, kvinnliga
könsstympningar och andra traditionella sedvänjor till skada för kvinnan, b) våld som utövas inom
samhällets ram (inbegripet våldtäkt, sexuella övergrepp, sexuella trakasserier och all annan form av
trakasseri med koppling till offrets kön, mobbning på arbetsplatsen, vid utbildningsanstalter och
annorstädes, koppleri och utnyttjande av annans prostitution, moderna former av slaveri,
kvinnomord, våld mot kvinnor och flickor vid eller efter en konfliktsituation, handel med kvinnor
och flickor för sexuellt utnyttjande och i alla andra utnyttjandesyften); c) våld mot kvinnor omfattar
samtliga ovannämnda handlingar, även om de begås eller godtas av staten.
Det bör samtidigt understrykas att även om våld mot kvinnor oftast utövas av privata aktörer och
involverar många olika typer av personer och grupper, vilket även FN:s generalsekreterare
framhåller i sin djupstudie, befriar detta på intet sätt staterna från skyldigheten att snabbt vidta
åtgärder i enlighet med rekommendation 19 från kommittén för avskaffande av alla former av
diskriminering av kvinnor.
13
Vissa faktorer gör dessutom att offren blir mer sårbara på grund av den flerfaldiga diskriminering
som de utsätts för, vilken är knuten både till kön och tillhörighet till minoritetsgrupper eller
särskilda etniska grupper, religion eller språk, egenskap av kvinnliga urinvånare, migrantkvinnor,
fördrivna kvinnor eller flyktingkvinnor, kvinnor som lever i underutvecklade miljöer eller i
avlägsna landsbygdssamhällen, kvinnor i institutioner eller fängelser, kvinnor med funktionshinder
eller som är hiv-positiva, lesbiska, bisexuella eller transsexuella kvinnor, unga flickor, gamla
kvinnor eller änkor samt kvinnor som är offer för någon annan form av diskriminering.
I krissituationer eller under väpnade konflikter är slutligen våldtäkter och sexuellt slaveri, våld och
utnyttjande de mest systematiska och allmänt utbredda yttringarna av våld mot kvinnor.
Utöver de allvarliga konsekvenserna för offrens fysiska hälsa (särskilt genom en betydande ökning
av risken för att smittas med hiv) och mentala hälsa medför våldet mot kvinnor också viktiga
sociala följder och höga ekonomiska kostnader. Därtill kommer en kostnad i form av politisk och
social instabilitet till följd av att våldet förs vidare från en generation till nästa. Våldet mot kvinnor
bidrar således till att försvaga inte endast de enskilda kvinnorna, utan också deras familjer,
gemenskaper, samhällen och länder. Våld mot kvinnor utgör därför ett hinder för utveckling.
Det våld som utövas mot kvinnor och flickor har vissa strukturella orsaker, särskilt de historiskt
ojämna styrkeförhållandena mellan såväl kvinnor och män som mellan flickor och pojkar, vilka
karakteriserar många samhällen. Dessutom åberopas seder, traditioner och religiösa värden för att
berättiga våldet mot kvinnor. Den ekonomiska ojämlikhet som kvinnorna utsätts för och deras brist
på oberoende är avgörande faktorer för våldet, genom att deras handlingsfrihet och deras rätt att
fatta beslut inskränks, och detta ökar deras sårbarhet för våldshandlingar.
14
Politisk instabilitet och väpnade konflikter utgör ytterligare källor till våld mot kvinnor och flickor.
Också långt efter det att kriget har upphört fortsätter det att råda ett klimat som präglas av våld, och
i många länder som har genomlevt en väpnad konflikt medför den ökade acceptansen av våld och
den stora spridningen av vapen att våldet ökar också efter konflikten.
Det är absolut nödvändigt att beakta alla dessa aspekter om detta gissel ska kunna bekämpas
effektivt.
___________
15
BILAGA 2
Internationella rättsliga ramar och medlemsstaternas skyldigheter
när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor
Det internationella samfundet har genom många olika fördrag och politiska åtaganden förbundit sig
att skydda kvinnors och mäns rättigheter och värdighet. 60 år har gått sedan antagandet av den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i vilken det klart framhålls att "alla
människor är födda fria och lika i värde och rättigheter" och att var och en "är berättigad till alla de
rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom på grund
av kön".
Kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor, som övervakar tillämpningen av
konventionen (1979) har fastställt att våld mot kvinnor är en form av diskriminering i den mening
som avses i konventionen, och detta har lett till att frågan har fått en mer framträdande plats i
institutionernas arbetsprogram och i mekanismerna för skydd av de mänskliga rättigheterna.
Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i Wien 1993 ledde till att FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna 1994 utsåg en särskild rapportör om våld mot kvinnor, och gjorde att FN:s
generalförsamling samma år kunde anta en förklaring om avskaffande av våld mot kvinnor.
Världskonferensen fastslog på nytt att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara.
I denna förklaring anges en rad åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att förhindra och
avskaffa detta våld. Det krävs bland annat att staterna ska fördöma våld mot kvinnor och inte får
åberopa någon sed eller tradition eller något religiöst skäl för att undandra sig skyldigheten att
avskaffa det.
16
Handlingsplanen från Peking som antogs 1995 stöddes av 189 länder vid FN:s historiska konferens
om kvinnornas situation i världen. I denna handlingsplan fastställs tolv områden där det behövs
förbättringar, och ett av dessa är att bekämpa våld mot kvinnor. Dessa aspekter diskuterades vid den
konferens som anordnades i New York 2005, i samband med handlingsplanens tioårsdag. EU:s stöd
för handlingsplanen från Peking uttrycktes på högsta nivå av regeringscheferna vid toppmötet i
Madrid i december 1995.
Sedan 1999 antar Europeiska unionens råd varje år slutsatser om indikatorer och referenskriterier,
och garanterar därigenom en mer målinriktad och strukturerad årlig uppföljning. En rad kvantitativa
och kvalitativa indikatorer rörande våld mot kvinnor utarbetades 2002.
I översynen efter fem år av handlingsplanen från Peking (Peking+5) uppmanas regeringarna att
vidta lämpliga åtgärder för att avskaffa det våld och den diskriminering som alla enskilda personer,
organisationer eller företag utsätter kvinnor för samt att behandla alla former av våld mot kvinnor
som straffbara gärningar.
I FN:s generalförsamlings resolution 61/143 (2006) om intensifierade åtgärder för att avskaffa alla
former av våld mot kvinnor, som antogs med konsensus, fastslås på nytt staternas alla
internationella åtaganden, däribland skyldigheten att främja och försvara alla mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för kvinnor och flickor och att skyndsamt vidta åtgärder för att
förhindra våldshandlingar, utreda dem, straffa förövarna och ge offren skydd, samt att all
underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet strider mot kvinnors och flickors mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter eller gör det omöjligt att utöva dem.
17
I FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000) och 1820 (2008) fastställs det internationella
samfundets åtaganden när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor under väpnade konflikter.
I resolution 1820 fastslås kopplingen mellan upprätthållande av internationell fred och säkerhet och
kampen mot sexuellt våld mot kvinnor under väpnade konflikter. I resolution 1820 (2000), som
återger bestämmelserna i artikel 7 i Internationella brottmålsdomstolens Romstadga, erinras
staterna bland annat om att våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra en
krigsförbrytelse, ett brott mot mänskligheten eller ett folkmord, och det betonas att det är
nödvändigt att sexuella våldsbrott inte får omfattas av amnesti i samband med
konfliktlösningsförfaranden.
Europaparlamentets resolution 2005/2215 om kvinnornas situation i väpnade konflikter och deras
roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder som just genomgått en konflikt
utgör en allmän ram för EU:s insatser när det gäller kvinnor i väpnade konflikter, och särskilt det
våld som de utsätts för.
Flera initiativ avseende våld mot kvinnor har också tagits av Europarådet och OSSE, i vilka EU
spelar en viktig roll.
I Europaparlamentets resolution från 2005 anges de konkreta insatser, démarcher och åtgärder som
bör göras för att effektivt bekämpa detta gissel.
I dessa riktlinjer införlivas dessa skyldigheter inom EU:s ram. Därigenom stöds de europeiska
insatserna för att skydda kvinnors rättigheter och främja jämställdhet i de yttre förbindelserna, i
enlighet med färdplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män, kommissionens meddelande
från 2007 om jämställdhet mellan kvinnor och män och kvinnornas frigörelse inom ramen för
utvecklingssamarbetet samt rådets slutsatser om det meddelandet, eller i enlighet med andra
riktlinjer beträffande de mänskliga rättigheterna som antagits inom ramen för EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp).
________________________
18
