Förord
I den här rapporten kommer några ungdomar mellan 18 och 25 år till tals om sitt
liv med droger och om sina motiv att försöka sluta med drogande och missbruk.
Syftet med undersökningen är att förstå hur unga människor kan uppleva vägen
mot drogfrihet och vilken betydelse en behandling på en öppenvårdsmottagning
för ungdomar kan ha i den processen.
Studien är en intervjuundersökning. Speciellt för studien är att ungdomarnas
kontext finns med genom hela analysen så att läsaren kan följa och lära känna
varje individ. Det blir möjligt genom att författaren fokuserar på drogens
betydelse i ungdomarnas liv och kategoriserar personerna utifrån detta kriterium.
Det intressanta är dock att den betydelse drogen får i livet, i analysen benämnt
drogmönster, inte på något entydigt sätt sammanhänger med motiven att bli
drogfri. Hur vardagslivet med droger kom att te sig blev snarare något oväntat och
okontrollerbart. Viktigare för en önskan att bli drogfri verkade en förhoppning
vara om att kunna återerövra det som gick förlorat genom missbruket. Det kunde
vara nära relationer, hälsa, att klara skolan, att bli betraktad som ”vanlig”.
Intressant är också hur frånvarande vuxenvärlden är i ungdomarnas berättelser,
inte minst de ”egentligen” närmaste vuxenrelationerna. De personer som
ungdomarna får stöd från i sin förändringsprocess är betydligt oftare pojk- och
flickvänner, jämnåriga med egna liknande erfarenheter, nya vänner som man
vinner i sitt sökande efter en ny bekantskapskrets när man försöker lämna ett
socialt sammanhang där drogerna står i centrum.
Inte minst intressant är de ungas berättelser om sin kontakt med öppenvårdsmottagningarna och ”sina” behandlare. I en tid då det sociala arbetets betydelse
ifrågasätts i missbruksbehandling visar det sig att behandlarnas flexibilitet och
känslighet för varje individs speciella behov och situation uppskattas. Kontakten
tillskrivs betydelse både i motivationssammanhang och som stöd i förändringsprocessen.
Rapporten torde vara av stort intresse för alla som arbetar med unga personer som
kommit i kontakt med droger.
Denna rapport är också godkänd som magisteruppsats vid Institutionen för socialt
arbete – Socialhögskolan vid Stockholms universitet.
Tullinge i juni 2005
Eva Nyberg
Forskningsledare
FoU-Södertörn
Författarens förord
”Äntligen klar”, tänkte jag när jag lämnade ifrån mig mitt manus strax före jul,
vintern 2004. Det kändes samtidigt lite vemodigt, för jag hade levt och umgåtts
med mitt material sedan våren 2004, då jag genomförde mina första intervjuer.
Jag hade fått förmånen att vara tjänstledig från min ordinarie tjänst som
enhetschef för öppenvården i Huddinge för att genomföra ett FoU-projekt i sex
månader under 2004. Jag ville intervjua missbrukande ungdomar, som gick i
behandling på ”min” öppenvårdsmottagning Utsikten Ungdom i Huddinge och
hoppades att, genom att ta del av ungdomarnas upplevelser, kunna förbättra
behandlingen på mottagningen. Undersökningen kom även att omfatta ungdomar
från miniMariorna i Botkyrka och Haninge. Jag vill rikta ett stort tack till alla er
på de tre mottagningarna, som hjälpt mig att få kontakt med ungdomarna. Ett
särskilt tack riktar jag till Bibbi Johnson på Utsikten Ungdom, Göran Edestedt på
Lyft-1/Hannamottagningen och Katarina Jansson på miniMaria Botkyrka, som så
frikostigt delade med sig av sina tankar och erfarenheter av missbruksbehandling,
och gav mig underlag till kapitlet om verksamhetsbeskrivningar.
Min undersökning har inneburit en fantastisk resa för mig, där jag successivt
kunnat distansera mig från min vardagliga yrkesroll som praktiker, och lyckats
lyfta mig till en mer teoretisk nivå. Dessa nya erfarenheter är ovärderliga för mig i
mitt fortsatta arbete ”på fältet” nu när jag återgår till mitt vanliga arbete igen. Eva
Nyberg, min handledare, har givit mig ovärderlig hjälp och uppmuntran i denna
process. Hennes tålmodiga och kritiska granskning av mitt arbete hjälpte mig
framåt även när det ibland kändes ganska tungt och motigt. Utan hennes hjälp
hade det inte blivit någon uppsats eller rapport!
Under senhösten 2004 flyttade jag min ”skrivarstuga” från FoU Södertörn hem till
vårt köksbord på Ekerö. Jag började bli rejält orolig att inte hinna bli klar med
uppsatsen före jul och ville satsa all vaken tid på att skriva. Då jag var som mest
uppslukad av min undersökning fick jag en fantastisk uppbackning hemifrån av
min man Hans och min son Hampus. Medan jag satt dag ut och dag in, timme ut
och timme in, dagar och kvällar framför min dator, skötte de all ”markservice”
med matlagning och rastning av våra hundar. Hans har därutöver varit en oförtröttlig diskussionspartner, och läst mitt material otaliga gånger. Hans synpunkter
och kommentarer hjälpte mig hela tiden framåt.
Varmt tack alla ni som gjort denna rapport möjlig – inte minst alla ni ungdomar
som har medverkat i undersökningen, och som så frikostigt delat med er av era
tankar och upplevelser.
Ekerö i maj 2005
Anne Holmqvist Stålholm
SAMMANFATTNING
Denna undersökning handlar om några ungdomars väg mot drogfrihet.
Undersökningen beskriver förändringsprocessen i ungdomarnas liv från att ha
varit missbrukande, och drogberoende, till att vilja sträva efter drogfrihet. Syftet
har varit att beskriva och förstå hur dessa personer kan uppleva vägen mot
drogfrihet när de går i missbruksbehandling i öppenvård, och hur de kan uppleva
hur det går till att sluta missbruka. Utifrån teorier om missbruks- och beroendeutveckling formulerar undersökningen fyra mönster i förhållningssätt till
drogbruk. I det första mönstret används drogerna för rekreationellt bruk, och
konsumeras regelbundet. Detta mönster benämns drogen som avkoppling. I det
andra mönstret har de flesta ungdomarna utvecklat ett beroende, och de klarar inte
att sluta på egen hand. Mönstret fick namnet drogen som en vana. Det tredje
mönstret handlar om drogen som del i psykisk ohälsa, och karaktäriseras av
självmedicinering av psykiska symtom med droger, hos ungdomarna. I det fjärde
mönstret har ungdomarna utvecklat ett tungt, dagligt missbruk och beroende, och
de psykiska och sociala konsekvenserna av drogandet är allvarliga. Detta mönster
benämns drogen som dominerar tillvaron. Därefter följs ungdomarnas förändringsprocess i respektive mönster, och drogens betydelse för ungdomarna
undersöks. Livssituationer som kunde leda fram till en vilja att ändra på sitt
drogbeteende undersöktes därefter hos ungdomarna. Behandlingsupplevelser
efterfrågades, och slutligen ett avsnitt om hur ungdomarna uppfattade resultaten
av sina förändringssträvanden.
Undersökningen visar att ett komplext samspel mellan fyra faktorer har varit av
särskild betydelse för förändringen. Dessa är ungdomarnas individuella förutsättningar och deras relationer till familj och andra. Vidare spelar livshändelser hos
ungdomarna och samhällsfaktorer in, där bland annat professionella institutioner
för vård och behandling av missbruk och missbrukare är en del.
Tretton ungdomar i åldern 18 – 25 år har intervjuats, och berättat om sina upplevelser av livet med droger, om sin behandling och om de resultat de erfarit som
drogfria. Ungdomarna hade pågående behandlingskontakter med kommunens/
/landstingets beroendemottagningar för missbrukande ungdomar i tre kranskommuner söder om Stockholm: Huddinge, Haninge och Botkyrka vid tiden för
intervjuerna. Intervjuerna genomfördes under våren/sommaren 2004. Intervjuer
har även genomförts med en ungdomsbehandlare från respektive mottagning.
Sökord: Missbruk, förändringsprocesser, motivation, behandling
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ………………………………………………………………
Tidigare forskning ………………………………………………………..
Begreppsdefinitioner ……………………………………………………..
Undersökningens disposition …………………………………………….
3
6
11
14
2. ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGARNA I UNDERSÖKNINGEN ………
Verksamhetsbeskrivningar ……………………………………………….
14
15
3. METOD …………………………………………………………………… 20
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
………………………………….. 25
5. DROGEN SOM AVKOPPLING ………………………………………….
Drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt ……………………
Motiv till förändring ……………………………………………………..
Behandlingen …………………………………………………………….
Upplevd förändring ………………………………………………………
29
29
31
32
33
6. DROGEN SOM EN VANA ……………………………………………….
Drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt ……………………
Motiv till förändring ……………………………………………………..
Behandlingen …………………………………………………………….
Upplevd förändring ………………………………………………………
35
36
39
41
43
7. DROGEN SOM EN DEL I PSYKISK OHÄLSA …………………………
Drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt ……………………
Motiv till förändring ……………………………………………………...
Behandlingen ……………………………………………………………..
Upplevd förändring ………………………………………………………
45
45
48
50
52
8. DROGEN SOM DOMINERAR TILLVARON …………………………..
Drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt ……………………
Motiv till förändring ………………………………………………………
Behandlingen ……………………………………………………………...
Upplevd förändring ……………………………………………………….
54
54
56
58
61
9. SAMMANFATTNING, DISKUSSION OCH SLUTSATSER ……………
Olika förhållningssätt till drogandet ………………………………………
Motiven till livsstilsförändring ……………………………………………
Öppenvårdsbehandlingen …………………………………………………
Resultat av förändringssträvanden ………………………………………..
Hur går det till att sluta missbruka? Vad gynnar förändring? …………….
Reflexioner kring resultatens praktiska konsekvenser ……………………
64
64
67
69
70
71
73
1
REFERENSER ……………………………………………………………….. 74
BILAGA 1: Intervjuguide …………………………………………………….
BILAGA 2: Intervjuguide - ungdomsbehandlare …………………………….
BILAGA 3: Information till intervjupersoner ………………………………...
BILAGA 4: Information till behandlare ………………………………………
78
80
81
82
Appendix - ungdomar berättar - sammanfattning av intervjuerna ……………. 83
2
1. INLEDNING
Denna uppsats redovisar några ungdomars syn på droger och hur de upplever
vägen mot drogfrihet när de går i missbruksbehandling i öppenvård.
Bakgrund
Tillgången på alkohol och narkotika ökar i Sverige, samtidigt som attityderna till
rusmedelsanvändning bland ungdomar har blivit mer tillåtande (Lalander &
Svensson, 2002). Missbruket bland ungdomar ökar och en ny missbruksbild har
visat sig i Sverige. Nya grupper ungdomar började missbruka nya droger på sätt
som inte kändes igen av professionella eller ideellt arbetande. Det handlade inte
om en tillfällig trend, utan en förändrad attityd till droger hos ungdomar (Hallén
Hemb & Olsson, 2002). Ungdomsarbetslöshet och många vuxnas svårigheter att
få tid till både förvärvsarbete och föräldraengagemang, parallellt med
nedskärningar inom i princip all förebyggande barn- och ungdomsverksamhet
över hela landet beskrivs påverka situationen negativt. Allt fler barn och
ungdomar har fått mindre tid tillsammans med vuxna; såväl inom förskola, skola,
fritidsverksamhet som inom familj, släkt och vänkrets (Hallén Hemb & Olsson
2002). Skola, ungdomsmottagningar och barnpsykiatri har allt oftare rapporterat
om ungdomars psykiska ohälsa. En del ungdomar har valt att prova droger, och
för vissa blev drogerna ett bekymmer.
Ungdomars alkohol- och narkotikakonsumtion
Nedan presenteras ungdomars (16 – 24-åringar) alkohol- och narkotikakonsumtion, som den beskrivs i aktuell statistik. Min avsikt är att ge läsaren en
generell beskrivning av ungdomars alkohol- och drogkonsumtion i dagens
samhälle. En del av de statistiska beskrivningarna känns igen i de berättelser som
ungdomarna delar med sig av i den här undersökningen.
Ungdomar dricker allt mer, enligt tillgänglig statistik. Ökningen av ungdomars
alkoholkonsumtion under 1990-talet tycks dock utifrån olika frågeundersökningar
ha planat ut de allra senaste åren (CAN, 2003). Nivån ligger idag på samma nivå
som under slutet av 1970-talet. Under 1980-talet var konsumtionsnivån lägre.
Antalet dryckestillfällen bland ungdomar har dock ökat (Lilja & Larsson, 2003).
Ändå kännetecknas ungdomars dryckesmönster av relativt få dryckestillfällen,
men med stora mängder per gång (Leifman, 2002).
Enligt Guttormsson, Andersson & Hibell, (2004) ser man en ökningstrend mellan
1994 och 2003 när det gäller ungdomars (16 – 24-åringar) årskonsumtion av
alkohol. År 1994 uppgick killarnas/männens beräknade årskonsumtion till 5,7 liter
ren alkohol och tjejernas/kvinnornas till 2,7 liter. År 2003 var motsvarande värden
7,1 respektive 3,3 liter. De manliga ungdomarna dricker således drygt dubbelt så
mycket som de kvinnliga. Studien visar också att de ungdomar som dricker mest
alkohol också är de som rapporterar mest erfarenheter av andra droger.
Förekomsten av intensiv- och berusningskonsumtion ökar, inte oväntat, i takt med
3
den totala alkoholkonsumtionen. Det är således högkonsumenterna av alkohol
som rapporterar mest avancerade drogerfarenheter i övrigt. Till exempel har 35 %
av högkonsumenterna använt narkotika, varav 5 % de senaste 30 dagarna.
Ungdomar anser att det är lätt att få tag på narkotika i sin närmiljö.
Narkotikaerfarenhet är vanligare bland killar än tjejer, och är också vanligare i
områden med högre befolkningstäthet. Andelen som har prövat ecstasy har ökat.
Enligt Guttormsson, Andersson & Hibell (2004) har runt 95 % av de ungdomar,
som har testat narkotika, prövat cannabis. Det är en siffra som står sig sedan flera
år. 20 % har prövat amfetamin medan andelen som har prövat ecstasy har ökat
från 5 till 21 % mellan 1994 – 2003.
Alkoholkonsumtion och narkotikakonsumtion hänger även ihop åldersmässigt.
Andelen som använt narkotika under den senaste 12-månadersperioden följer
utvecklingen av alkoholkonsumtionen tämligen väl sett till åldrar. Årskonsumtionen av alkohol är lägst bland 16-åringarna och når en topp bland 21-22-åringar.
Även för narkotika infaller konsumtionstoppen runt 21-årsåldern, enligt
Guttormsson, Andersson & Hibell (2004).
Lilja & Larsson (2003) beskriver i sin kunskapsöversikt om ungdomars alkoholoch drogbruk att många ungdomar experimenterar med alkohol och droger i
ungdomsåren, utan att det får några egentliga konsekvenser för dem i vuxen ålder.
Ungdomar med en hög alkoholkonsumtion tenderar dock att ha en mer tillåtande
attityd till alkohol än ungdomar som inte dricker/dricker mindre. Motsvarande
samband har man också funnit bland vuxna. Killar har mer positiva föreställningar
om alkohol än tjejer. De dricker mer än tjejerna, även om konsumtionen ökar hos
tjejer. Författarna har även funnit att ungdomar tenderar att få en mer positiv
attityd till alkohol med ökad ålder, vilket avspeglar alkoholkonsumtionens ökning
med stigande ålder. De anser att mycket tyder på att det finns ett samband mellan
alkoholkonsumtionen i ungdomsåren och konsumtionsmönstret som vuxen.
Vidare att ungdomar som missbrukar alkohol kan ha svårt att tillägna sig
vuxenroller och därmed löper större risk än andra ungdomar att också hamna i
missbruk som vuxen.
Lilja & Larsson har i sin forskning (2003) visat att det är viktigt att få till stånd ett
fungerande preventionsarbete för ungdomar med riskbeteende. Detta kan ske t.ex.
genom preventionsarbete i skolorna och sekundärprevention i öppenvård för
ungdomar.
Varför undersöka hur ungdomar upplever vägen mot drogfrihet när de går i
missbruksbehandling i öppenvård?
Det finns mycket forskat om missbruk och om missbrukets uppkomst, om olika
behandlingsformer, liksom om utfall av behandling, alternativt självläkning. Jag
inser sålunda att jag inte skulle kunna tillföra något nytt på denna front. Däremot
har jag inte funnit mycket forskning som tar fasta på upplevelserna hos dem, som
är föremål för behandlingsinsatser i öppenvård. Jag har hittat en FoU-rapport från
2004, vars syfte (ett av flera) är att följa förändringsprocessen hos ungdomar som
missbrukar alkohol och/eller narkotika (Eriksson & von Greiff, 2004). En annan
4
FoU-rapport beskriver arbetet på en öppenvårdsmottagning för ungdomar, där
även några ungdomar har intervjuats om sina missbruks- och behandlingserfarenheter (Hallén Hemb & Olsson, 2002). Jag anser det därför vara ett viktigt
område att forska vidare om.
Förförståelse
Intresset för min undersökningsfråga har successivt vuxit fram under de senaste
fem åren, då jag i min tjänstemannaroll har arbetat med utveckling av
öppenvårdsresurser och behandling för missbrukande vuxna, och senare även för
ungdomar. Att bedriva vård och behandling för missbrukare innebär för mig att
arbeta med och fokusera på förändring och förändringsprocesser hos klienten. Det
är därför väsentligt att ha kunskap om och förståelse för personers olika
livssituationer, och förståelse för varför personer handlar som de gör. För att
kunna utforma bra behandling måste man, förutom att ha terapeutiska kunskaper,
även ha kunskap om teorier, som bland annat psykodynamisk teori, systemteori,
nätverksteori, anknytningsteori, lösningsfokuserad teori, kognitiv teori och
miljöterapi. Man känner idag till att det föreligger behov av könsrelaterade
skillnader i missbruksbehandling, men frågan är, enligt min erfarenhet, inte
tillräckligt belyst i forskningen. När man idag utformar behandlingsprogram för
missbrukande ungdomar i öppenvård gör man sällan åtskillnad mellan tjejers och
killars skilda förutsättningar, trots att man känner till att det finns skillnader i
drogval och missbruksmönster mellan killar och tjejer. Eftersom missbruk också
är ett socialt relaterat problem finns det skäl att se könsrelaterad grupptillhörighet
som en viktig faktor i förståelsen av ungdomars alkohol- och drogmissbruk.
Det är här mitt forskarintresse kommer in. Genom denna undersökning ökar jag
kunskapen om forskningsområdet, och kan bidra med ny kunskap till praktiken.
Det empiriska materialet till undersökningen utgörs av tretton ungdomars
berättelser om sitt drogande och sin behandling i öppenvård. Gemensamt för dem
är att de har använt, eller fortfarande använder, alkohol och droger på ett sätt som
har blivit ett problem för dem. Alla hade vid tiden för undersökningen någon form
av behandlingskontakt vid några av de s.k. miniMariorna, eller öppenvårdsmottagningarna, i tre kranskommuner söder om Stockholm (se avsnitt
Verksamhetsbeskrivningar, sid.21). Jag låter ungdomarna själva komma till tals i
undersökningen, där de berättar om sitt drogande och om sina försök att sluta
droga. Mitt intresse fokuseras på ungdomarnas egna föreställningar om drogande
och behandling, och vad de själva anser har hjälpt dem.
Syfte och frågeställningar
Syftet med undersökningen är att beskriva och förstå några unga personers
upplevelse av att sluta missbruka, och hur vägen mot drogfrihet kan te sig, när de
går i missbruksbehandling i öppenvård. Ett vidare syfte med undersökningen är att
kunna föreslå utvecklingsområden för behandlingsinsatser i öppenvård, så att
metoderna bättre passar tjejers respektive killars behov och förutsättningar.
De frågeställningar som undersökningen försöker besvara är:
5
Vilken syn har ungdomar på droger och drogande, och vilken betydelse
kan en drog ha för dem?
Vilka motiv har de till förändring av sina drogvanor?
Hur upplever ungdomar missbruksbehandling i öppenvård, och vilka
förväntningar finns på den?
Vad gynnar förändring?
TIDIGARE FORSKNING
Nedan beskriver jag några för undersökningen viktiga forskningsresultat, utifrån
det aktuella kunskapsläget inom forskningsfältet: ungdomars förhållande till
alkohol och droger och hur vägen till förändring diskuteras i aktuell forskning.
När jag har gjort litteratursökningar, av relevans för undersökningen, har jag
funnit några utvärderingar och rapporter1 som belyser verksamhetsplanering,
behandlingsmetoder och utfall av behandling, men ingenting där ungdomar själva
beskriver sina upplevelser av öppenvårdsbehandling, och de förändringsprocesser
de går igenom i sina försök att bli drogfria. Jag har därför vidgat
litteratursökningen och försökt att avgränsa mig till sådan forskning som
fokuserar ett förståelse- och förändringsperspektiv. Förändringsprocesser är dock
ofta förknippade med behandlingsinsatser – frivilliga och ofrivilliga, varför jag
även studerat viss litteratur som fokuserar på behandling. Jag har också studerat
viss internationell forskning om ungdomar, alkohol och droger. En del har fokus
på genusperspektiv. Litteraturgenomgången gör inte anspråk på att vara
heltäckande.
Unga kvinnors och mäns förhållande till alkohol och droger
Många unga män och kvinnor dricker alkohol för att bli berusade. Forskningen
visar att i Sverige, liksom i övriga nordiska länder, dricker man som mest i
tjugoårsåldern. Norell & Törnqvist (1995) har undersökt vad alkohol och
berusning betyder för unga vuxna i tjugoårsåldern. De beskriver bland annat hur
festen blir veckans höjdpunkt för de unga, och hur helgkvällen och ruset blir den
skötsammes belöning efter vardagens uppoffringar. De undersökta ungdomarna
festar mest varje helg, men oftast endera lördag eller söndag, mer sällan båda
dagarna. Festandet kan delas in i förfest, fest (när man går ut) och efterfest.
Även de intervjuade ungdomarna i Lilja & Larssons kunskapsöversikt (2003)
räknar upp en rad positiva effekter med alkoholanvändning. De ansåg att
alkoholen bidrar till avslappning och markerar skillnad mellan vardag och helg.
Att dricka med kompisar bidrar till en känsla av gemenskap. De ansåg att det är
1
Rapport om ungdomsteamet Mini-Maria i Göteborg (FoU i Väst 2002)
Utvärdering av mini-Maria i Botkyrka (FoU-sektionen Beroendecentrum
Stockholm 2003)
Utvärdering av ett öppenvårdsprojekt för ungdomar i Lidingö (FoU Nordost i
Stockholms län 2004)
Verksamhetsberättelse Maria Ungdom 2003
6
lättare att uttrycka känslor med alkoholens hjälp, samt att alkoholen underlättade
partnerkontakter och stärkte självförtroendet.
Att alkoholen är viktig då nya kontakter ska tas med det andra könet har belysts
av Abrahamson (2004). Hon fann i sin studie om alkoholens betydelse för unga
mäns och kvinnors kontaktskapande, att alkoholen värderades högt av båda könen
när det gäller att ta den inledande kontakten med en ny partner. Männen ansåg att
berusningen bidrar till att våga vara öppen och naturlig i kvinnligt sällskap, medan
berusningen för kvinnorna underlättar sexuella initiativ. Däremot tenderade
kvinnor att se ned på andra kvinnor som var mer berusade än vad som är socialt
accepterat.
Svensk och internationell forskning om alkohol och droger i ungdomskulturer
visar skillnader, men också stora likheter. Beccaria & Guidoni (2002) har studerat
s.k. ”wet cultures” i Italien. I ”wet cultures” eller medelhavskulturer är förhållningssättet till alkohol att man dricker socialt, d.v.s. drickandet är integrerat i det
dagliga livet, till skillnad mot ”dry cultures” eller nordiska kulturer, som bär
prägel av berusningsdrickande och där alkoholen anses vara skadlig för individen
och för samhället. Författarna beskriver ungas intensiva drickande, som sker i
slutna kretsar utan vuxeninsyn. Drickandet och festandet kan pågå i flera dagar.
De unga dricker i de sammanhangen ofta mer än vad de egentligen vill, enligt
författarna. Det förväntas av de unga italienska kvinnorna att de ska ha kontroll
över sitt drickande, och dricka mindre än männen för att behålla sin ”sexuella
heder”. Men det förväntas även av dem att de ska försöka ha kontroll över sin
partners drickande.
I England beskrivs den framväxande ravekulturen med dansklubbar under 1990talet ha underlättat för unga kvinnor att med drogernas hjälp bli mer jämlika
männen i sällskapslivet. Puben har traditionellt varit männens arena, men i och
med dansklubbarnas framväxt har kvinnorna hittat sin mötesplats där. Droger är
ett vanligt inslag i umgänget, och de unga kvinnorna använder droger i den miljön
för att framstå som ”inne” och ”erfarna”. Kvinnorna använder även
centralstimulerande droger som bantningsmedel (Measham, 2002). Att unga
kvinnor använder dans och centralstimulerande droger som ett hjälpmedel att gå
ner i vikt förekommer, enligt min erfarenhet, även i Sverige. Enligt Measham
fyller drogen funktionen för de engelska kvinnorna att den förenar fritid (dansen;
den fysiska aktiviteten, och umgänget) med njutning (”kicken” av drogen). Hon
fann vidare att mäns och kvinnors drogmönster skiljde sig åt, så att kvinnor
uttryckte en önskan att vilja ha mer kontroll över val av drog och mängd av drog.
Liksom kvinnorna i Italien, skall man inte som kvinna ta för mycket droger (eller
dricka för mycket), eftersom man då inte har kontroll över konsekvenserna.
Att kvinnor oftare väljer andra droger än cannabis som huvuddrog hänger, enligt
Thomas Lundqvist, samman med kvinnors önskemål att ha kontroll på sin
tillvaro2. Lundqvist (1995) har mångårig erfarenhet av både kliniskt arbete med,
och forskning om, cannabismissbrukare, och visar i sin forskning att långvarigt
2
Muntlig redogörelse av Thomas Lundqvist, 2003. Seminarium om cannabisbehandling i öppenvård, Huddinge Universitetssjukhus/Karolinska Institutet.
7
och intensivt cannabisrökande försvårar perception och kognitiva förmågor hos
den drogande individen, vilket medför brister i logiskt tänkande och analytisk
förmåga. Dessa brister påverkar individens sociala tillvaro och bidrar därmed
också till svårigheten att upprätthålla social kontroll.
Philip Lalander (2001) har undersökt varför unga heroinister väljer att droga, och
varför de fortsätter att droga. Han studerade bland annat de ungas förändrade
upplevelsetillstånd, då de tagit heroin. Han menar att drogerna blir ett sätt för dem
att tackla olika situationer med, och därmed också ett sätt att ta sig fram i livet. De
unga heroinisternas alternativa liv i samhället beskrivs, och hur de har sökt sig till
och skapat en närmast osynlig subkultur i Norrköping. Han liknar denna subkultur
vid ett (virtuellt) spel, där aktörerna har en längtan efter en annan värld än den
verkliga. Lalander skriver att
Den alternativa socialisationen innebär att man vänjer sig vid att
leva i ett snabbt belöningssystem. Spelet innehåller dramatiska
förändringar och föder rastlöshet. Tanken att inte behöva vänta
ristas in i deras medvetande och med den vetskapen om att
förändring av sinnesstämningar kan åstadkommas i ett slag – livet
blir en serie upplevelser i kontrast till de rutiner det moderna
samhället förväntar sig att man ska leva i. Vetskapen om att man
kan åstadkomma förändring snabbt gör spelet värt att spela.
Överlag handlar stark dramatik om att skapa nu-upplevelser.
(2001:238)
Lalander beskriver även genusordningen i subkulturen. En stor majoritet av
antalet heroinanvändare är män. Männen bildar norm i subkulturen. Endast 10 –
20 % av heroinanvändarna är kvinnor.
Även Hunt et al. (2002) har fokuserat på subkulturer, och undersökt unga
drogande kvinnors tillvaro i mansdominerande gäng i San Fransisco, USA. De
fann bland annat att kvinnornas uppförande noggrant kontrolleras av männen,
men även av de äldre kvinnorna, i gänget. Kvinnorna var särskilt påpassade när de
har tagit droger. Om de uppförde sig opassande under drogpåverkan, togs det som
tecken på att det var fritt fram för männen att utnyttja kvinnorna sexuellt, vilket
kunde ge dem ett dåligt rykte.
Goldberg (2000) är kritisk till begreppet subkultur som förklaringsvärde för vad
han kallar problematisk konsumtion av narkotika, och anser att det inte bidrar till
någon förståelse för vad som händer på drogscenen. Han visar i sin undersökning
Narkotikan avmystifierad. Ett psykosocialt perspektiv att narkotikamissbrukare
inte bara anammar samhällets normer, de har till och med mycket traditionella
värderingar.
För att en avvikande subkultur skulle kunna uppstå och bestå bland
människor som vuxit upp i Sverige, skulle det kräva att dess
medlemmar lyckades neutralisera de samhälleliga normer som de
matats med i alla möjliga sammanhang sedan barnsben. Trots att
vissa forskare t o m anger olika metoder för att neutralisera
samhällets normer (se t ex Sykes & Matza, s 667ff), har jag inte
8
kunnat iaktta någon nämnvärd neutralisering bland dem jag träffat
på fältet (fast det är lätt att tro att neutralisering ägt rum om man
bara ser den fasad som vissa problematiska konsumenter av
narkotika visar utåt). I likhet med mina iakttagelser har många
andra forskare som haft långvarig närkontakt med ”avvikare”,
påtalat att någon nämnvärd grad av neutralisering av samhällets
normer inte skett (se t ex Yablonsky samt Jonsson 1973). Medan
”avvikare” verbalt sett ofta ger sken av att de förkastar samhällets
normer, upptäcker de som kommit dessa människor in på livet att
dessa inte bara anammar samhällets normer, de t o m har mycket
traditionella värderingar. (2000: 123)
Hur vägen till förändring diskuteras i aktuell forskning
Jan Blomqvist har mångårig erfarenhet av forskning om missbruksbehandling i
Sverige. I sin undersökning Inte bara behandling – vägar ut ur alkoholmissbruket
(1999) undersöker han hur det går till att sluta med ett, vad han kallar, avancerat
alkoholmissbruk. Hans undersökning tar sikte på det långsiktiga förändringsloppet
och försöker ge en bild av hur vägen ut ur missbruket formas i samspelet mellan
yttre inflytanden och psykologiska processer. Han visar bland annat att detta att
bli fri från ett allvarligt missbruk i hög grad påverkas av faktorer utanför själva
behandlingsinsatsen, och att den professionella behandlingen måste stödja och
underlätta den naturliga förändringsprocessen, d.v.s. den utveckling som kan
uppstå i form av förbättrad livskvalitet, då en missbrukare avhåller sig från att
dricka alkohol. En positiv utveckling kan inledas och positiva händelser generar
ofta nya positiva händelser i personens tillvaro. Blomqvists studie visar att
försöken att sluta, alternativt ta emot hjälp och behandling, föregås av en period
av negativa konsekvenser av drickande och åtföljs av minskad stress när
missbruket upphört. Skälen att söka och acceptera hjälp var, enligt författaren, lika
ofta behov av tillfällig lindring i desperat situation som en uttalad önskan om att
förändra alkoholvanorna.
Resultaten av föreliggande undersökning pekar dock, i likhet med
andra studier, på att vägen ut ur missbruket, inom ramen för givna
biologiska och sociohistoriska förutsättningar, formas i ett komplext
samspel över tid mellan individuella drivkrafter, yttre händelser och
reaktioner från omgivningen, inkluderande olika professionella eller
formellt organiserade interventioner. (1999:187)
Arne Kristiansen (2000) har, liksom Blomqvist, undersökt vilka inflytanden och
processer som gör att människan på egen hand klarar av att sluta med sitt
missbruk. I Kristiansens avhandling Fri från narkotika – om kvinnor och män som
har varit narkotikamissbrukare (2000) preciserar han de omständigheter under
vilka människor på egen hand finner lösningar på sina problem, som uppstått på
grund av missbruket. Även här lyfts negativa konsekvenser av missbruket fram
som betydelsefulla incitament för förändring av livsstil. Beslut om total drogfrihet
behövde inte ha fattats då förändringsförsöken inleddes. Men i takt med att de
sociala villkoren förändrades och betydelsefulla relationer skapades till människor
i nya sociala kretsar, så förlorade narkotikan och narkotikakretsarna sin tidigare
9
betydelse. Mina erfarenheter av behandlingsarbete överensstämmer med
Kristiansens slutsatser.
Kristiansen ser, liksom Blomqvist, vägen ut ur missbruket som en lång process
och menar att behandlingsinsatserna måste finnas över längre tid och ha olika
karaktär. Han skriver att:
Forskningen ger alltså stöd för att faktorer som har att göra med
den sociala interaktionen mellan personal och klienter (positiva
förväntningar, engagemang, respekt, acceptans, förmåga att skapa
relationer etc.) har betydelse för behandlingsresultaten oavsett
behandlingsmetod. Dessa faktorer som alltså är gemensamma för
framgångsrika behandlingar skiljer sig inte från vad som generellt
sett är viktigt för mänsklig utveckling och förändring, vilket
tydliggörs i olika undersökningar. (2000:47)
Huruvida behandlingen uppnår sina mål diskuteras ofta, och har också utvärderats
av SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, 2001). De ibland dåliga
resultaten kan bero på flera saker. Man kan, enligt min erfarenhet, inte säga att det
var just en specifik behandling som ledde till drogfrihet och en förändrad livsstil.
Det krävs ofta flera behandlingsomgångar för att uppnå en bestående förändring,
där varje omgång i sig bidrar till förändring. Kristiansen anser att behandlingen
bland annat är viktig för att den bidrar till att klienterna kan börja leva utan
narkotika. Han menar att behandling i sig inte botar, utan bidrar till
valmöjligheter. Hur det missbruksfria livet kommer att gestalta sig kommer allt
eftersom tiden går att påverkas av andra faktorer, och med tiden blir det orimligt
att påstå att missbruksfriheten enbart beror på behandlingen.
Kristiansen (2000) uppmärksammar skillnader mellan kvinnor och män i sin
studie, och visar att vägen ut ur missbruket till ”ett vanligt liv” ser olika ut för
män och kvinnor. Han konstaterar att mannen vanligtvis bildar norm för vad som
är normalt, och att det också gäller inom missbruksforskningen. Om man ska ”se”
kvinnorna i missbruksforskningen så måste det vara en forskningsstrategi, annars
är risken att man bara ”ser” männen, enligt Kristiansen.
Mats Ekendahl (2001) har studerat tvångsintagna missbrukares tankar kring tvång,
motivation och livsstilsförändringar, samt behandling. Han delade in de studerade
missbrukarna i tre grupper: omotiverade, tveksamma och motiverade. Han fann att
de intervjuade i samtliga grupper ansåg att personlig förändring är omöjlig om
behandling sker under tvång. Uppfattningen delades till och med av dem som
redan var behandlingsmotiverade när de kom till LVM-institutionen. Resultaten
av studien visade att tvångsvården kan antas få stora svårigheter när det gäller att
förvandla missbrukares ovilja till vilja!
Även Billinger (2000) har studerat förändring, men utifrån hur motivationsarbete
bedrivs på LVM-institutioner för vuxna missbrukare. Hon fann att det inte
utfördes något explicit motivationsarbete på de undersökta LVM-hemmen. Det
finns en väl fungerande behandlingsmetod, Motivational Interviewing, som dock
inte användes på någon av de undersökta institutionerna. En anledning till detta
kan vara att metoden betonar individens eget ansvar, vilket kan vara paradoxalt
10
och svårt att lyfta fram i en tvångssituation. Det är Miller & Rollnick (1991) som
har utarbetat behandlingsmetoden Motivational Interviewing vilken fått stor
genklang bland forskare och behandlare på senare tid. Metoden fokuserar på
förändring, och hur förändring kan komma till stånd. Författarna ser motivation
som ett ombytligt, kontextberoende och påverkbart fenomen. Det handlar om en
persons beredskap för förändring, och denna förstås i termer av ett samspel mellan
individ och omgivning. I Motivational Interviewing betonas individens ansvar,
där behandlaren inte ska argumentera för vissa åsikter. Ett av de centrala inslagen
i Motivational Interviewing är bearbetning av individens ambivalens.
Motivationsarbetet ska förse individen med argument som leder till att
”jämviktsläget” förändras så att individen kan fatta ett beslut.
Personalen på institutionerna ansåg att allt man utförde var motivationshöjande,
utifrån de förutsättningar som fanns. ”Istället för att fåfängt söka efter ett specifikt
motivationsarbete, får man söka i personalens presentation av verksamhetsinnehållet som helhet” (Billinger 2000:196).
Karin Trulsson (2003) studerar kvinnor och missbruk i ett genusperspektiv. I sin
avhandling Konturer av ett kvinnligt fält – om missbrukande kvinnors möten i
familjeliv och behandling beskriver hon kvinnornas livsvillkor i familjen, i
missbruk och i behandling och tolkar samspelet mellan de missbrukande
kvinnorna och omgivningens förväntningar och krav. Att vara missbrukare
innebär, enligt Trulsson, en marginalisering, och att som missbrukande kvinna
dessutom leva skild från sina barn innebär en stigmatisering. Författaren menar att
genom att synliggöra denna grupp kvinnor och deras relation till sina barn och
människor i omgivningen, kan kunskap genereras och möjligheter öppnas. Vidare
att inte enbart se dessa kvinnor som ett problem, utan som handlande kvinnor med
sina egna reflektioner och resurser. Trulsson diskuterar också hur erfarenheter av
behandling och socialt stöd kan bidra till uppbrott från missbruk, och lyfter fram
mötet mellan den missbrukande kvinnan och behandlaren. Om det blir ett möte,
en jag – du relation, kan misstro övergå till tilltro och en känsla av värdelöshet
förändras till tro på den egna förmågan. (Jfr Blomqvist, 1999, Kristiansen, 2000)
BEGREPPSDEFINITIONER
Drog
I den här undersökningen använder jag beteckningen drog för både alkohol och
narkotika och andra substanser, legala eller illegala, som används i annat syfte än
medicinskt, för att påverka och förändra sinnesstämningen. I vissa avsnitt skriver
jag emellertid alkohol, där det är enbart alkohol som avses.
Droga, drogande
När jag använder begreppet att droga menar jag en persons avsikt att påverka och
förändra sin sinnesstämning genom att använda droger. Drogers effekter på den
enskilda användaren styrs av en mängd olika faktorer. Till dessa hör mängden
konsumerad drog, drogens egenskaper, individuella faktorer som arv,
personlighet, sinnesstämning vid berusningstillfället (Melin & Näsholm, 1998).
Drogandet kan fylla mer eller mindre viktiga funktioner för individen: att uppnå
välmående, stimulans och njutning likaväl som ångestlindring, smärtlindring och
11
avslappning, att öka sitt självförtroende och känna gemenskap, att få en
grupptillhörighet, att glömma problem, att få energi och orka mera, att kunna
sova, att bli sexuellt aktiv – eller att stå ut med sex. Drogens funktion för en
individ kan ha stor betydelse för svårigheten att ändra drogvanor, även om inte ett
beroende har uppkommit (Johansson & Wirbing, 2003 sid. 22).
Experimentellt bruk
Experimentellt bruk kännetecknas av att effekten av drogen är sekundär i
förhållande till det äventyr själva användningen av drogerna innebär.
Undersökningar av droganvändningens utbredning visar att det experimentella
bruket av droger hos de flesta ungdomar är ett specifikt fenomen skilt från
missbruk, vilket vanligtvis förknippas med avvikande beteende eller asocial
personlighet (Andersson, 1995).
Riskbruk
En person som genom sina drogvanor befinner sig i riskzon för att utveckla
skador, missbruk eller beroende. I Systembolagets broschyr ”Testaren” finns
angivet gränser för hur stor alkoholkonsumtionen hos män respektive kvinnor ska
vara för att betraktas som riskkonsumtion eller riskbruk (Johansson & Wirbing,
2003).
Missbruk, missbruka
Jag avser med missbruk all konsumtion av alkohol och droger som är så stor, att
någon form av ingripande behövs från omgivningen. När jag använder termen
missbrukare menar jag individer som använder narkotiska preparat och/eller
alkohol, där drogen på något sätt försämrar deras sociala förhållanden eller hälsa,
och att försämringen håller i sig efter det att drogandet upphört.
Melin & Näsholm (1998) ger en diagnostisk definition, enligt DSM IV3, av
missbruk som innebär att man ska ha minst ett av följande problem i samband
med återkommande substansbruk under en 12-månadersperiod:
oförmåga att uppfylla åtaganden i arbete, skola eller familj;
utsätta sig själv för riskabla situationer; hamna i konflikt med myndigheter
(LOB4, rattonykterhet etc.) eller
att ha relationsproblem, orsakade eller förvärrade av drogeffekter, och
ändå fortsätta att ta drogen.
Beroende
Enligt Nakken (1999) är drivkraften i ett beroende obehagskänslor, oavsett vad
det är man missbrukar. Man finner en tillfällig lösning på dessa känslor genom att
använda spel, mat, alkohol eller droger. Alla missbruk som leder till beroenden
ger konsekvenser. Beroendet stjäl kraft, tid och energi från andra delar av livet
som borde få mer plats, t.ex. familj, vänner, hälsa o.s.v. Beroendet i sig ger
obehagliga känslor, som i sin tur blir drivkraften till att fortsätta missbruka. En
ond spiral utvecklas som stadigt leder nedåt.
3
4
Diagnostic and Statistical Manual of Mental disorders, fjärde versionen
Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
12
Enligt den diagnostiska definitionen av beroende, enligt DSM IV föreligger
beroende om minst tre av nedanstående kriterier uppfylls under loppet av en och
samma tolvmånadersperiod:
Toleransutveckling
Abstinens
Större mängd/längre perioder än vad som avsågs (”kontrollförlust”)
Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera
substansbruket
Mycket tid ägnas åt att få tag på substansen, använda substansen eller att
hämta sig från substansbrukets effekter.
Viktiga sociala aktiviteter, yrkes- eller fritidsaktiviteter överges eller
minskas på grund av substansbruket.
Bruket av substansen fortgår trots vetskap om fysiska eller psykiska
besvär, som sannolikt orsakats eller förvärrats av substansen.
När jag pratar om beroende i undersökningen använder jag den diagnostiska
definitionen enligt ovan.
Missbruksbehandling i öppenvård
När jag använder begreppet missbruksbehandling i öppenvård avser jag sådan
behandling som ges vid besök på en mottagning, där kommun och landsting
samverkar, eller som enbart drivs av kommunen. Målgrupp är ungdomar med
uttalat eller misstänkt missbruk eller riskbruk, eller som har ett experimentellt
bruk. Målet med behandlingen formuleras vanligen tillsammans med ungdomen,
och ibland även med föräldrarna, om ungdomen är omyndig. Det kan bland annat
handla om att hjälpa ungdomen att komma fram till vägval att antingen fortsätta
droga, med de problem det för med sig, alternativt att försöka sluta droga.
Öppenvården inriktar sig på att ge ungdomen förutsättningar att leva ett drogfritt
liv, eller att lindra det lidande som drogandet ofta för med sig.
Behandlingsinsatsen består vanligtvis av samtal, som ofta kombineras med
urinprover som stöd för att upprätthålla och kontrollera drogfrihet. Innehållet i
behandlingen kan variera utifrån olika ideologier, och behandlingssamtalen kan
ges individuellt eller i grupp. Familjeperspektivet är vanligtvis framträdande vid
mottagningar för unga. I samtal som fokuserar på kriser och motivation är det
vanligt att erbjuda KBT-inriktad behandling (Kognitiv Beteende Terapi). Då
behandlingen har som mål att stödja redan uppnådd drogfrihet är inriktningen ofta
mer psykodynamisk. Tidsaspekten är en annan faktor av betydelse. Behandlingen
kan ges som ett veckoprogram på dagtid i exempelvis tre till sex månader, eller
ske i form av individuella samtal någon eller några gånger per vecka. Hur länge
samtalen pågår är avhängigt omfattningen av problem hos ungdomen.
Behandlingsprogram med särskilda teman är vanligt i öppenvårdsbehandling.
Sådana teman kan vara återfallsprevention, haschavvänjning etc. Termen
öppenvård är ursprungligen en sjukvårdsadministrativ term (Nationalencyklopedin, 1996).
13
Ungdomar och unga vuxna
Jag använder termerna ungdomar och unga vuxna utan att avse någon exakt
åldersindelning. Ungdomarna i denna undersökning är mellan 18 och 25 år, men
de ungdomar som är målgrupp för öppenvården (se ovan) är i åldern 13 till 25 år.
UNDERSÖKNINGENS DISPOSITION
Rapporten är uppdelad i nio kapitel. Efter det inledande kapitlet följer ett kapitel,
som beskriver vård i samverkan mellan kommuner och landsting. Vidare beskrivs
de tre öppenvårdsmottagningarna, som ingår i undersökningen, och ett kort avsnitt
om behandling. I kapitel tre beskriver jag de metoder jag har använt mig av, från
hur jag tog kontakt med intervjupersonerna, till bearbetning och analys. I det
fjärde kapitlet beskriver jag de teoretiska utgångspunkterna för undersökningen.
Därefter följer fyra resultatkapitel där jag presenterar ungdomarnas berättelser
som citat och referat. I dessa kapitel finns också min analys med. De fyra kapitlen
inleds med en kort beskrivning av de ungdomar, som presenteras i det aktuella
kapitlet, och det drogmönster de representerar. Strukturen är densamma i de fyra
resultatkapitlen, som har undersökningens frågeställningar som rubriker. En
sammanfattning av varje ungdoms berättelse är bilagda undersökningen i
Appendix. Det avslutande kapitlet innehåller sammanfattning och diskussion.
2. ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGARNA I
UNDERSÖKNINGEN
I det här kapitlet beskriver jag utvecklingen av öppenvårdsmottagningar för
ungdomar med riskbruk eller missbruk av alkohol och narkotika, där kommuner
och landsting samverkar. Jag redogör för verksamheten vid de tre
beroendemottagningarna, där undersökningens ungdomar gick i behandling, med
fokus på hur missbruksbehandlingen bedrivs.
Kommuner och landsting samverkar kring missbrukarvård
Av socialtjänstlagens 2 kap, 2 § framgår det att kommunernas socialtjänst har det
yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver
(SFS 2001:453 Socialtjänstlagen). Det innebär att kommunerna har huvudansvaret för vård- och behandlingsinsatser mot missbruk, om inte behovet är
sjukvård eller kriminalvård. Det är emellertid svårt för en offentlig myndighet att
ge adekvat hjälp och stöd när klienters problembild blir för komplex. Då krävs
ofta en bredare kompetens och ett samarbete med andra verksamheter, framför allt
hälso- och sjukvården.
En modell för samverkan har växt fram i Stockholms län under senare år, och
sedan 1998 finns en gemensam policy för missbrukarvård och specialiserad
14
beroendevård i Stockholms läns kommuner och landsting (Samverkan i
missbrukar- och beroendevården – en gemensam policy för missbrukarvård och
specialiserad beroendevård i landstinget och kommunerna i Stockholms län,
1998). Av dokumentet framgår att den specialiserade beroendevården och
socialtjänsten har en gemensam uppgift att förebygga och behandla drog- och
alkoholmissbruk.
Missbrukarvården inom kommunerna och hälso- och sjukvårdens specialiserade
beroendevård har utvecklats mot allt öppnare former, vilket har bidragit till att
skapa lokala, integrerade mottagningar, där både kommun och landsting
samverkar om vård och behandling. I takt med nedskärningar inom den offentliga
sektorn under 1990-talet har öppenvård blivit ett alternativ till placeringar på
institutioner, då det är en mindre kostsam vårdform. Nya lokala mottagningar för
missbrukande ungdomar inrättas kontinuerligt. I skrivande stund finns det cirka
17 samverkansmottagningar i Stockholms län.
VERKSAMHETSBESKRIVNINGAR
Nedan följer en kort verksamhetsbeskrivning för var och en av de tre
mottagningarna där jag har gjort mina ungdomsintervjuer. Underlagen har jag fått
genom att intervjua en behandlare från respektive mottagning. Jag kommer att
kortfattat beskriva vilka som arbetar på mottagningen, vilka huvudmän de har,
vilken målgrupp de vänder sig till och vad deras arbete består av. Jag har ändrat
benämningarna på mottagningarna och tagit bort kommuntillhörigheten, då det
kan röja identiteten hos de intervjuade ungdomarna.
MiniMaria 1
MiniMaria 1 startade hösten 2003. Verksamheten bedrivs i projektform.
MiniMaria 1 vänder sig till ungdomar i åldern 13 – 25 år, som har ett riskbruk
eller missbruk av alkohol och droger, och som bor i kommun 1. Kommunen är
huvudman för verksamheten, som bedrivs i samarbete med Maria Ungdom.
Eftersom samverkansavtal om lokala landstingsresurser inte finns ännu, sker
samverkan runt den enskilde ungdomen ”på avstånd”. Kommunen har några fasta
tider per vecka på Maria Ungdom, då behandlarna kan boka läkarbesök för
medicinska och psykiatriska bedömningar.
Ungdomarna kommer till MiniMaria 1 på flera sätt. Genom föräldrars ansökan om
de är yngre än 18 år, eller genom att söka själva om de är 18 år eller äldre. Så fort
en ungdom från Kommun 1 har besökt Maria Ungdom informeras MiniMaria 1.
Ett överlämningsmöte sker på Maria Ungdom, och därefter fortsätter
behandlingsarbetet med ungdomen lokalt i Kommun 1. Flertalet ungdomar som
kommer till MiniMaria 1 har först haft kontakt med Maria Ungdom.
- Kommunens socialkontor remitterar ungdomar till mottagningen med önskemål
om insatser som en del i en bedömning eller utredning, eller som ett uppdrag att
göra en behandlingsinsats.
- Även skolorna kan remittera elever (gymnasieelever).
15
På MiniMaria 1 arbetar två behandlare, den ena är socionom och den andra
beteendevetare. Båda har långvarig erfarenhet av arbete med ungdomar och
familjer från skola, socialtjänst och behandlingshem. De arbetar individuellt med
ungdomarna och deras familjer. Ofta är ungdomarna kända på socialkontoret, men
inte alltid. Man arbetar med bedömningar, missbruksutredningar och behandling.
Bedömningen omfattar 3-5 samtal, och innehåller en medicinsk del, som görs på
Maria Ungdom, samt en psykosocial del, som görs på MiniMaria 1 med hjälp av
bl.a. en strukturerad intervju, ADAD (Adolescent Drug and Alcohol Diagnosis).
Behandlingsarbetet bygger i stor utsträckning på kognitiv beteendeterapi,
systemteori och nätverkstänkande, där föräldrars medverkan är en viktig del i
ungdomens behandling. Man arbetar med återfallsprevention, som är ett sätt att
hjälpa ungdomen att stå emot tvånget att ta drogen igen och förhindra återfall, och
ett haschavvänjningsprogram. Båda behandlingsprogrammen innehåller ett antal
sessioner som följer en fast struktur, eller en mall. Till behandlingsprogrammen
följer en manual, som ger anvisningar till gruppledaren för varje session.
Ungdomarna drogtestas som en del i behandlingen. Öronakupunktur erbjuds
ungdomar som är 18 år eller äldre. Öronakupunktur anses lindra obehagen vid
haschavgiftning, och anses också ha gynnsam effekt på bland annat
sömnsvårigheter. Individuella behandlingsplaner upprättas och utvärderas.
.
Man kan även söka till MiniMaria 1 som ung vuxen, d.v.s. till dess att man fyller
25 år. Åldersgränsen är satt för att få kontinuitet i behandlingsarbetet, så att den
unge ska slippa byta behandlare under pågående behandlingstillfälle. För denna
åldersgrupp sker samverkan lokalt med landstingspersonalen på kommunens
beroendemottagning. MiniMaria 1 är samlokaliserad med beroendemottagningen
för vuxna. Där finns tillgång till en läkare, två sjuksköterskor, en mentalskötare
40 % och en psykolog 30 %.
Genomsnittsåldern på de sökande är 17 år. Nästan alla som kommer till
mottagningen dricker alkohol regelbundet, och kombinerar ofta med andra droger,
oftast cannabis, men även med amfetamin och ecstasy. Gemensamt för tjejer och
killar är att de ofta har sömnproblem. Tjejer uppger oftare än killar att de har
problem med sin psykiska hälsa. Det handlar ofta om olika ångesttillstånd.
Ätstörningar förekommer.
Språnget (strukturerad öppenvård) och MiniMaria 2
Språnget startades i början av 2000 av Kommun 2 som en lokal
öppenvårdsbehandling i grupp för missbrukande ungdomar i åldern 16-23 år. Vid
en omstrukturering av Maria Ungdoms verksamhet utökade kommunen sitt lokala
ungdomsarbete. Samverkansavtal tecknades med Maria Ungdom, och MiniMaria
2 öppnades 2002/2003 med personal från både Maria Ungdom (sjuksköterska och
läkare) och Kommun 2 (behandlare). Åldersgruppen blev 12 – 20 år. Man behöll
öppenvårdsbehandlingen på Språnget, som samlokaliserades med den nystartade
MiniMaria 2. På MiniMaria 2 arbetar man främst med bedömningar och
missbruksutredningar samt individuell behandling. En bedömning omfattar 3-5
samtal, inklusive ett läkarbesök och provtagning. En missbruksutredning är mer
omfattande än en bedömning. I behandlingsutbudet ingår även haschavvänjnings-
16
program och öronakupunktur. På Språnget arbetar tre behandlare, alla
kommunanställda, med gruppbehandling. Utöver sitt arbete på Språnget har de
även ansvaret för öppenvård för unga vuxna. Behandlarna på Språnget har
mångårig erfarenhet av arbete med missbruk och beroende, både från landsting,
socialtjänst och från behandlingshem.
Till MiniMaria 2 kan man söka själv, eller komma på remiss från socialtjänsten.
Ungdomar som haft kontakt med Maria Ungdom rapporteras till mottagningen.
På Språnget arbetar man på uppdrag av socialtjänsten, men man kan även ta in
ungdomar direkt från MiniMaria 2. Verksamheten är uppbyggd som en
veckoavdelning, dagtid. Man äter frukost tillsammans, har någon aktivitet på
förmiddagen eller grupp kring något specifikt tema. Återfallsprevention, friskvård
(exempelvis gymnastik, simning, badminton m.m.) och öronakupunktur finns på
programmet. Därefter lagar och äter man lunch tillsammans. Sen har man en
avslutning för dagen av något slag. De inskrivna ungdomarna har även individuell
behandlingskontakt. Det miljöterapeutiska inslaget är viktigt. En av behandlarna
på Språnget uttryckte det så här:
”Vad som är det viktigaste på Språnget är egentligen inte att få in i deras
huvuden om missbruk och så där. Det kommer automatiskt. Det är att få dom
att sköta ramarna: att komma i tid, vara drogfri, respektera reglerna, och sen
vinsten, det är egentligen att få träffa dom fem dagar i veckan. Bara det är en
stor behandling för dom här ungdomarna. Och då innebär det också att dom
träffar andra vettiga vuxna, i form av oss, dom här fem gångerna i veckan.
Och när dom köper oss, att vi är vettiga personer, då händer det saker”.
Behandlingstiderna varierar från några månader till år. Språnget är indelat i Fas 1
och Fas 2. När ungdomen fungerar tillfredställande i Fas 1 flyttas han/hon till Fas
2. Då ska ungdomen ut på praktik, eller börja i skola/börja arbeta. Här har man ett
nära samarbete med kommunens Arbetscentrum.
MiniMaria 3
MiniMaria 3 startade 2001 som ett projekt, och permanentades senare.
Verksamheten var organisatoriskt större innan den permanentades. MiniMaria 3
drivs som en samverkansmottagning, där landstingspersonalen är organisatoriskt
knuten till Maria Ungdom. På mottagningen arbetar socialsekreterare och en
psykolog från kommunen som också är utbildade alkohol- och drogterapeuter.
Från Maria Ungdom arbetar en sjuksköterska och en timanställd läkare.
På MiniMaria 3 tar man emot ungdomar i åldern 13 – 20 år, som har eller
misstänks ha missbruksproblem.
Cirka en tredjedel av ungdomarna söker på egen hand till mottagningen, antingen
ungdomen själv eller dennes föräldrar, cirka en tredjedel kommer på remiss från
socialtjänsten och en tredjedel har inlett behandlingskontakten på Maria Ungdom,
varefter MiniMaria 3 övertar behandlingskontakten.
Man möter oftast ungdomen och dennes föräldrar i familjesamtal på MiniMaria 3,
men gruppbehandling förekommer också. Provtagning, oftast urinprover är den
vanligaste insatsen på ”landstingssidan”. Därnäst kommer bedömningsarbete av
17
läkare och sjuksköterska. Även öronakupunktur ges. Haschavvänjningsprogram
erbjuds till cannabisberoende ungdomar. Familjeperspektivet poängteras i arbetet.
Man gör upp en behandlingsplan för varje ungdom i samarbete med föräldrarna.
Arbetet sker ofta på uppdrag av handläggare från socialförvaltningens
utredningsenhet med missbruksbedömningar. Uppdragen kan även avse stöd och
behandling.
I bedömningsfasen arbetar man två och två – helst sjuksköterskan och en
socialsekreterare. Ibland används ADAD (Adolescent Drug and Alcohol
Diagnosis) i bedömningsfasen, men inte regelbundet.
Två socialsekreterare arbetar med gruppbehandling, som är tänkt att vara ett
alternativ till placering av ungdomar i behov av placering på institution eller i
familjehem. Man träffar ungdomarna i grupp tre förmiddagar per vecka under en
termin. Syftet är att hjälpa ungdomarna till drogfrihet, att få in vardagsrutiner och
att komma upp på morgonen. I behandlingsinslagen ingår återfallsprevention,
samtal kring olika teman, friskvård och social färdighetsträning.
MiniMaria 3 erbjuder även gruppbehandling för anhöriga. Under 2003
genomförde man en gruppbehandling för mammor, som hade barn i
gruppbehandling på MiniMaria 3. Vidare har man haft en gruppbehandling för
tonåringar, som har missbrukande föräldrar.
Vad är verksamt i öppenvårdsbehandlingen?
I intervjuerna med några behandlare på MiniMariorna ställde jag frågan vad de
anser vara verksamt i den behandling de bedriver (se intervjuguide i Bilaga 2).
Följande förutsättningar ansågs vara viktiga:
- Kommunikation – att nå fram, få kontakt och tala samma språk.
- Positiva förväntningar från ungdomen.
- Flexibilitet som behandlare.
- Ungdomens eget val.
- Målformulering gemensamt.
En behandlare på MiniMaria 2 formulerade det så här:
”Jag tror att det mest verksamma i behandlingen är över huvud taget att dom
knyter an, att man får en dialog, och att dom börjar se saker hos sig själva
och höra saker hos sig själva, och sen att dom blir nyfikna på hur ser det ut
för andra, att man kan beskriva hur det är, att dom inte är ensamma om det,
att dom ser att det här är ett mönster, the same thing but different… ingenting
som man behöver ta på en höft så här, utan man måste faktiskt göra
någonting. Och dom förstår att det här påverkar dom på alla områden. Det är
inte bara att jag sitter och röker lite braj och tycker att det är lugnt med det,
utan det påverkar hela deras livssituation. När dom ser det… att göra en
förändring… det är ett väldigt gynnsamt behandlingsläge, skulle jag vilja
säga.”
Ibland föreligger inte förutsättningar för verksam behandling. Förväntningarna
hos ungdomen kan vara låga. Då gäller det att hitta egen drivkraft, och få igång
den egna processen.
18
Samtliga behandlare som intervjuades hade ett integrativt förhållningssätt och
menade att de arbetar både pedagogiskt, rådgivande, lösningsinriktat och
kognitivt. I strukturerad öppenvård arbetar man pedagogiskt och kognitivt med att
lära ut färdigheter. Men i individuella samtal blandas teorierna oftare.
Psykodynamisk teori används för att beskriva vad som sker inom ungdomen vid
kriser o. dyl. Kognitiv teori används för att uppnå ett förändrat beteende hos
ungdomen. Lösningsinriktad teori används ofta kombinerat med andra teorier.
Flertalet behandlare hade en psykodynamisk grundsyn men menade att de i
praktiken arbetar mycket kognitivt inriktat. Jag uppfattade att behandlingsarbetet
på de tre MiniMariorna bär prägel av både kognitivt och psykodynamiskt
tänkande, kombinerat med systemteori och nätverkstänkande. Samtliga hade ett
familjeperspektiv i sitt behandlingsarbete. Alla de tre intervjuade behandlarna
sade sig ha ett eklektiskt förhållningssätt till de olika teorierna, och använde de
delar av dem som passade just för den aktuella ungdomens problemställning.
19
3. METOD
I det här kapitlet redogör jag för de metoder som jag har använt i min
undersökning. Jag har använt ett inifrånperspektiv, och jag har valt ett kvalitativt
arbetssätt med intervjuer. Jag beskriver också hur jag har genomfört studien, från
kontaktskapande till bearbetning av materialet.
Perspektivval
I äldre undersökningar av ungdomars drogande utgick man nästan uteslutande
från ett utifrånperspektiv. Intresset fokuserades bland annat på att finna
riskfaktorer som kunde förklara enskilda individers alkohol- och drogbruk. Man
analyserade omfattningen av drogbruket med hjälp av enkäter. Utifrånperspektivet
har hittills varit det dominerande, och är även det perspektiv som politiker och
föräldrar brukar anlägga på drogproblemet (Lilja & Larsson, 2003)
Eftersom min undersökning handlar om förståelse väljer jag att göra den från ett
inifrånperspektiv. Syftet i undersökningen skulle uppnås dåligt om jag studerade
de intervjuades ”yttre” sociala och samhälleliga omständigheter, och hade jag valt
ett klientperspektiv så skulle jag endast spegla de ungas upplevelser och
erfarenheter i klientrollen. ”En roll som i de flesta fall är för snäv för att vi ska se
människan!” (Eliasson, 1995 sid. 31). Det är istället intervjupersonernas subjektiva upplevelser, medvetna föreställningar och erfarenheter som bättre ger svar på
min forskningsfråga. Jag har inte valt bort att arbeta med kvantitativ metod, utan
forskningsfrågan styr mitt metodval. Den kvalitativa metoden möjliggör ett
förståelseperspektiv och tolkningar av intervjupersonernas berättelser. Jag förstår
ungdomarnas förändringsprocess som mellanmänskliga fenomen, vilken bäst kan
beskrivas med frågorna hur och varför.
Utgångspunkten i undersökningen är ungdomarnas berättelser om drogande och
om hur de upplever vägen mot drogfrihet när de går i öppenvårdsbehandling. Jag
har strävat efter att få en så god bild av mina intervjupersoners förhållanden som
är möjlig inom ramen för ett intervjutillfälle. Det är självklart omöjligt att få en
fullödig bild av intervjupersonerna genom en enda intervju. Ungdomarna berättar
valda delar för mig, vilka kan vara både ytliga och noga utvalda av dem. Det
kanske är deras fasad de anlägger mot vuxna, som jag får ta del av. Jag är även
medveten om att det inte är självklart för dem att dela med sig av sina upplevelser
till en vilt främmande människa, som de inte har någon relation till. Ett annat
problem kan vara ungdomarnas svårigheter att förklara för mig varför deras liv
har utvecklats som de har, vid ett enda intervjutillfälle. Det blir kanske lättare för
dem att hänga upp sin historia, eller det som de vill berätta, på enstaka tillfällen
eller händelser, som de lyfter fram som mer betydelsefulla än de kanske
egentligen har varit.
Ungdomarnas handlingar placeras in i sitt sociala och kulturella sammanhang, och
tolkas utifrån den kultur de yttras i. Förståelse lämpar sig bra att studeras i en
kvalitativ design. Jag har därför valt att basera min undersökning på fenomenologiska principer, i syfte att fokusera på ungdomars upplevelser ur ett individ-
20
perspektiv. Arbetssättet i min undersökning är huvudsakligen induktivt. Jag hade
en halvstrukturerad frågeguide, men ställde öppna frågor, och följde ungdomarna
med uppföljande frågor i deras berättelser.
Eliasson (1995:32) anser att inifrånperspektivet är viktigt, där vi lyssnar till och
försöker förstå enskilda människors erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Men
det är inte tillräckligt, enligt henne, som forskningsambition. Perspektivval
innebär även att vi behöver förstå och söka kunskap om faktiska förhållanden och
samhälleliga processer, som skapar den enskildes maktlöshet.
”När vi väljer perspektiv är det alltså inte bara en fråga om vilka
parters erfarenheter, frågor och bekymmer vi lyssnar till utan också
om att vidga perspektivet tillräckligt för att vi ska kunna se de
allmänna problemen bakom enskilda människors vardagliga
bekymmer” (Eliasson 1995:169).
Elisassons ambition är lovvärd, men svår för mig att leva upp till, eftersom min
undersökning är så liten. Mitt mål blir snarare att försöka förstå vilka förhållanden
som har medverkat till utvecklingen av ungdomarnas missbruk, och vad som fått
ungdomarna i undersökningen att välja en annan väg.
Intervjuerna
Intervjuernas struktur och syfte framgår av intervjuguiden (se Bilaga 1). Den
omfattar drygt trettio frågor, som har samlats under fem teman. Jag har inte ställt
fråga för fråga, utan det har mer blivit ett samtal där jag försökt se till att alla
teman kommit med. I olika intervjuer har tyngdpunkten legat på olika teman.
13 personer i åldern 18 – 25 år har intervjuats. Jag ville få kunskap om hur de
unga med egna ord beskriver sina upplevelser av livet med droger före
behandling, hur de beskriver själva behandlingen, och den förändring de upplever
när de går i behandling. Mitt intresse ligger alltså inte i att studera effekter av
given behandling, utan hur några ungdomar som går i öppenvårdsbehandling
upplever denna. Jag har även genomfört tre behandlarintervjuer, en från
respektive öppenvårdsmottagning, i syfte att erhålla en större förståelse för hur
behandling bedrivs på respektive mottagning.
Granskning av intervjusituationen
Jag har valt forskningsintervjun som datainsamlingsmetod, också därför att
undersökningsmetoden måste ha kapacitet att fånga förändringsperspektivet i de
intervjuades berättelser. Forskningsintervjun förekommer i olika samtalskontexter
(Kvale, 1997). Den är en samtalsteknik, där kunskap frambringas genom
samspelet mellan intervjuare och den intervjuade, den är också en form av
mänsklig interaktion. En intervjuundersökning kan ses som ett moraliskt företag,
där det personliga samspelet i intervjun inverkar på den intervjuade, och den
kunskap som frambringas inverkar på vår förståelse av människans situation.
Intervjuande är en interaktiv form av forskning, vilket ställer krav på forskaren att
upprätthålla en professionell distans och en empatisk hållning till sina
undersökningspersoner (Kvale, 1997).
21
I min undersökning har vissa intervjupersoners livsöden berört mig mer än andra,
vilket kan ha påverkat mig i intervjusituationen. En svårighet har varit att skilja på
rollen som behandlare och intervjuare. Det har ibland varit snubblande nära att
börja behandla, istället för att genomföra en intervju.
En av likheterna mellan forskarens och terapeutens roller är att båda har språket
som verktyg. Man frågar, lyssnar, förstår det man hör, tolkar och återkopplar till
klienten/intervjupersonen. Till skillnad från goda vänners förtroliga samtal, som
bygger på ömsesidighet i relationen, har varken forskningsintervjun eller det
terapeutiska samtalet syftet att vara ömsesidiga, även om en förtrolig atmosfär
ofta utvecklas under intervjun. I det terapeutiska samtalet hjälper terapeuten
klienten att klara ut något i hans/hennes liv. I forskningsintervjun hjälper
intervjupersonen forskaren att finna ut något om sitt eller andras liv (Fog &
Kvale, 1992).
Några intervjupersoner i min undersökning har kanske blivit påverkade av mig
vid intervjutillfället, då de upplevt intervjusituationen snarlik de terapeutiska
samtal de har med sina behandlare. Då man berättar sin livshistoria för någon
både skapar och återskapar man sin identitet, vilket kan ha en terapeutisk inverkan
för den som berättar.
I det terapeutiska samtalet är målet förändring. I forskningsintervjun kan samtalet
leda till förändring. Men detta är inte syftet med intervjun, utan intresset ligger på
själva utsagan. Intervjupersonen kanske hör sig själv formulera något för första
gången, som kan leda till ny insikt (Fog & Kvale, 1992).
”Forskningsintervjun är ett samtal om den mänskliga livsvärlden,
där den muntliga diskursen förvandlas till texter som ska tolkas.
Hermeneutiken är alltså dubbelt relevant för intervjuforskning: först
genom att kasta ljus över den dialog som skapar de intervjutexter
som ska tolkas och sedan genom att klarlägga den process där
intervjutexterna tolkas, vilken återigen kan uppfattas som en dialog
eller ett samtal med texten.” (Kvale, 1997, sid. 49)
Urval och avgränsningar
Jag bad behandlarna på MiniMaria 1 i Kommun 1 att förmedla kontakt med
ungdomar, som går i behandling. Urvalsprocessen är syftesbestämd genom några
urvalskriterier. Inklusionskriterier (se Bilaga 4) var killar och tjejer i åldern 18 –
25 år. Grad av missbruk/beroende kunde variera, likaså vilka droger de använde.
Jag ville vidare att de skulle ”ha kommit en bit” i sin behandling, d.v.s. åtminstone
etablerat en relation eller arbetsallians med sin behandlare. Behandlingen bestod
av det behandlingsutbud som erbjuds på mottagningen.
Behandlarna/kuratorerna tillfrågade de ungdomar som de hade kontakt med, och
som passade in på inklusionskriterierna, om de ville låta sig intervjuas. En
skriftlig information om undersökningen, delades ut till de ungdomar, som
tillfrågades att delta. (se Bilaga 3).
22
Från MiniMaria 1 och 3 fick jag namn och telefonnummer på ungdomar, som
tackat ja till att delta i undersökningen. Jag ringde upp dem och bokade tid för
intervju. På MiniMaria 2 bokade behandlarna också tid för intervjun. Intervjuerna
genomfördes på respektive mottagning. Som tack för intervjun fick ungdomarna
en biobiljett.
På MiniMaria 1 tillfrågades nio personer för intervju. Alla nio tackade ja, men en
uteblev från bokad intervjutid vid två tillfällen utan att höra av sig. Åtta intervjuer
genomfördes på MiniMaria 1. På MiniMaria 2 tillfrågades fyra personer för
intervju. En person uteblev vid två tillfällen och tre ungdomar intervjuades där. På
MiniMaria 3 tillfrågades 6 personer, varav två personer intervjuades. En person
tackade nej, en hade förhinder, en var bortrest och en uteblev från två bokade
tider. Totalt har 13 personer intervjuats. Av dessa var 8 tjejer och 5 killar.
Av 19 tillfrågade ungdomar blev bortfallet 6 personer, varav hälften uteblev från
bokade tider och resterande angav skäl. Kanske de som uteblev eller avböjde
kände sig pressade av sina behandlare att tacka ja, trots att de egentligen inte ville
delta i undersökningen. Ett annat skäl kan vara att de tillfrågade befann sig i ett
aktivt missbruk, utan att deras behandlare hade vetskap om det.
Bearbetning och analys
Det empiriska materialet består av 13 intervjuer med ungdomar och 3 intervjuer
med behandlare, totalt 16 intervjuer. Vid analysen av intervjuerna har jag sökt
efter mönster och teman (Kvale, 1997). Intervjuerna var till viss del redan
tematiserade utifrån intervjuguidens frågeområden. Dessa områden följde mina
frågeställningar. När alla intervjuer var utskrivna läste jag igenom dem många
gånger, och förde samman uttalanden till teman, vilka i sin tur fördes samman till
mer övergripande kategorier. Jag sökte efter likheter och skillnader. Jag fann att
ungdomarna utvecklade olika förhållningssätt till drogandet, beroende på bland
annat i vilket skede av missbruket de befann sig i, och hur långt deras missbruk
eller beroende hade utvecklats. Andra likheter av betydelse var ungdomarnas
ålder, mognad, sociala situation, sysselsättning och psykiska hälsa. Några var på
väg in i vuxenlivet och hade egen lägenhet, arbete och egen försörjning. Andra
bodde hemma och gick i skolan fortfarande, och försörjdes av pappa och mamma.
Ytterligare några bodde hemma och led av psykisk ohälsa. Några levde i
samhällets utkant och var bostadslösa, utan arbete och försörjning.
Med stöd av teorier om missbruks- och beroendeutveckling och utifrån
ungdomarnas sociala situation har jag konstruerat fyra olika mönster i
ungdomarnas drogande. Några av mönstren går i varandra.
Mönster 1
I det första mönstret används drogerna huvudsakligen för avkoppling och
helgfestande. Drogerna konsumeras regelbundet men inget beroende har
utvecklats. (Missbruk förekom hos en av ungdomarna i detta mönster. Den andra
hade ett experimentellt bruk). Sociala likheter i detta mönster var bland annat
ålder och mognad. Jag kallar detta mönster drogen som avkoppling.
23
Mönster 2
I det andra mönstret har fyra av sex ungdomar utvecklat ett beroende till drogen,
och de klarar inte att sluta på egen hand. (Av de två andra hade den ena ett
missbruk, och den andra ett experimentellt bruk.) Samtliga bodde med sina
föräldrar och försörjdes av dem. Fyra gick i skolan och två var arbetslösa. Jag
kallar detta mönster för drogen som en vana.
Mönster 3
Det tredje mönstret handlar om drogen som del i psykisk ohälsa, och
karaktäriseras av självmedicinering av psykiska symtom med droger.
Ungdomarna med detta mönster bodde hemma hos sina föräldrar. Alla var
beroende av droger. Samtliga led av psykisk ohälsa innan de började droga, och
problemen kvarstod fast mildare efter uppnådd drogfrihet.
Mönster 4
I det fjärde mönstret har ungdomarna utvecklat ett dagligt missbruk och beroende,
och de psykiska och sociala konsekvenserna av drogandet är allvarliga. Psykisk
ohälsa och självmedicinering förekommer även i detta mönster, men det är den
sociala situationen bidragit till att jag valde på detta sätt. Jag kallar detta mönster
för drogen som dominerar tillvaron.
Inom respektive mönster försöker jag sedan följa ungdomarnas förändringsprocess, genom att först undersöka hur de uppfattar drogen, och vilken betydelse
drogen har för dem. Därefter undersöker jag vilka livssituationer som kan leda
fram till en vilja att ändra på sitt drogmönster. Eftersom alla ungdomar i
undersökningen gick i öppenvårdsbehandling vid tiden för intervjun, har jag med
ett avsnitt som handlar om deras upplevelser av denna. Sist i varje mönster följer
ett avsnitt om hur ungdomarna har uppfattat resultaten av sina förändringssträvanden. Varje mönster presenteras i ett eget kapitel. Under varje
mönsterrubrik har jag samma underrubriker, som relaterar till frågeställningarna.
Dessa är: Drogens betydelse, Motiv till förändring, Behandlingen och Upplevd
förändring.
Undersökningsmaterialet kan kategoriseras på många olika sätt, utifrån olika sätt
att se på det. Mitt sätt får betraktas som ett av flera möjliga.
När jag startade den här undersökningen hade jag för avsikt att anlägga ett
genusperspektiv på materialet. Det visade sig emellertid, när jag började analysera
materialet, att det inte gav sådana förutsättningar, vilket ledde fram till beslutet att
avstå från denna ansats. Jag anser dock att könsaspekter är viktiga att belysa och
ta hänsyn till, i mötet med missbrukande ungdomar. Jag redovisar, där så är
möjligt, könsrelaterade iakttagelser i undersökningen.
Eftersom min undersökning är så liten är resultaten inte statistiskt generaliserbara. Vad min undersökning vill visa, med de brister och förtjänster mitt val av
metod medför, är kvalitativa aspekter av hur några ungdomar kan uppleva hur det
går till att sluta missbruka,
24
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
I det här kapitlet beskriver jag den teoretiska inramningen av min undersökning.
Teorin är inte överordnad mitt empiriska material, utan bildar en fond, eller
bakgrund, som resultaten analyseras emot. Genom att använda flera teorier som
förklaringsmodell kan man försöka förstå och analysera ungdomarnas upplevelser
och förändringsprocesser från olika utgångspunkter (Kvale, 1997).
Intervjuerna, som bildar empirin i min undersökning, försöker fånga
intervjupersonernas förändringsprocess från att vara missbrukande individer, till
individer som är på väg bort från droger och drogande. För att förklara
förändringsprocessens förlopp använder jag Prochaska & DiClementes (1986)
modell, som beskriver motivation som rörelse genom olika stadier, i en cirkulär
process:
Teori om förändring - ”Förändringshjulet”
Förändring av missbruksbeteende kan ske med hjälp av behandling eller på egen
hand. Ett sätt att beskriva individens beredskap, eller motivation för förändring, är
att använda Prochaska & DiClementes (1986) ”förändringshjul”, som består av
olika stadier som individen kan gå igenom. Den kan beskrivas med fyra, fem eller
sex stadier. Miller & Rollnick (1991) beskriver modellen med sex stadier i sin bok
Motivational Interviewing. Modellens cirkelform förstärker tanken att förändring
är en process, utan början och slut, och att förändringsmotivationen kommer
gradvis. Cirkeln innehåller ett ”förbegrundandestadium” (precontemplation), där
individen är relativt insiktslös om sina problem. Termen förbegrundan leder lätt
tanken till att andra än den problemet berör, inser problemets vidd. I
”begrundandestadiet” (contemplation) har individen viss insikt om problemet och
viss vilja till förändring. Ambivalensen hos individen är ofta påtaglig i denna fas,
enligt min erfarenhet. När individen befinner sig i ”beslutsstadiet” (determination)
kan han/hon antingen gå vidare till ”handlingsstadiet” (action), eller backa till
”begrundandestadiet”. I handlingsstadiet är målet att åstadkomma någon form av
förändring av problemet, men det är inte säkert att förändringen blir bestående.
Återfall – större eller mindre kan inträffa under hela förändringsprocessen. Under
nästa stadium ”vidmakthållande” (maintenance) är utmaningen att vidmakthålla
uppnådd förändring och att förhindra återfall. Att upprätthålla förändring kräver,
enligt Miller & Rollnick, andra färdigheter än vad som krävs för att inleda
förändring i de tidigare stadierna i motivationscirkeln. Om individen väljer det
sjätte stadiet ”återfall” (relapse) så får han börja om i cirkeln igen. Det är med
andra ord möjligt för individen att pendla mellan olika stadier, och även att hoppa
över vissa stadier.
Teori om beroendeutveckling
Enligt Bergström et al (1999) har grunden för att människor kan fastna i beroende
sitt ursprung i önskan att njuta, känna välbefinnande och må bra. Det kan vara
svårt att avstå från något, som exempelvis bidrar till ett strålande humör, även om
vetskapen finns att det är skadligt. Mekanismerna bakom ett drogberoende
25
behöver inte enbart handla om droger. Bakom drogberoende, spelberoende,
matmissbruk och arbetsnarkomani ligger i grunden samma mekanismer. Den
gemensamma nämnaren är att de kan förhöja och förändra sinnesstämningen.
Rusupplevelse, så kallad ”kick”, eller stark lättnad kan inte alltid upprepas eller
åstadkommas när man vill. Alla beroendeframkallande substanser/aktiviteter har
vissa egenskaper som gör att man lätt kan blir förförd av dem:
Intensiteten – styrkan i upplevelsen. Drogruset har ett starkt
inlärningsvärde, d.v.s. man blir förtjust i upplevelsen och längtar tillbaka
till den.
Förutsägbarhet – den mest förföriska egenskapen hos drogen är att man
kan förutsäga och styra hur man kommer att må. Den intensiva
drogupplevelsen som man bara tänkte prova på en gång kan nu
återupprepas.
Enligt Johansson & Wirbing (2003) anses beroende numera ha mer med kroppslig
(fysiologisk) tillvänjning att göra och är en allvarligare diagnos än missbruk.
Missbruket kan variera i intensitet och frekvens medan beroendet är mera
permanent och ingenting man går ut ur och in i, från vecka till vecka. Ett
kontinuerligt missbruk kan så småningom leda till beroende, som innebär ett mera
tvångsmässigt drogintag. Ett beroende kräver oftast att personen ifråga helt slutar
med drogen.
Teori om missbrukets förlopp
Utvecklingen av missbruk benämns ofta karriär, med innebörden att individen
startar med legala droger och övergår till illegala, och från lättare missbruk till
intensivare. Att injicera heroin kan betraktas som toppen på karriärstegen, eller
botten om man så vill (Andersson, 1995). Strävan efter status och/eller identitet i
missbrukskretsar brukar anges som drivkraft för att klättra vidare på stegen. Andra
drivkrafter är att individen stämplas som avvikare av samhället och själv
identifierar sig som missbrukare.
Eftersom drogen skiftar i betydelse för ungdomarna i den här undersökningen,
beroende på hur länge och hur ofta de har använt droger använder jag det synsätt
på missbruksutvecklingen, som Andersson (1995) gör i sin studie Marias Barn.
Hon fann en lagbundenhet i missbruksutvecklingen hos ungdomarna hon
undersökte (260 pojkar och flickor). Lagbundenheten identifierades i
ungdomarnas sätt att använda droger. Den innebär att ungdomarna gick från
enklare droger till tyngre, och från legala droger till illegala. Ungdomen kan
stanna kvar i vilket stadium som helst utan att gå vidare. Övergången till nästa
stadium påverkas inte bara av droganvändningen, utan även av andra faktorer,
som personliga egenskaper och livsstil.
Jag använder Anderssons (1995) teori om missbruksutvecklingens lagbundenhet
tillsammans med Melin & Näsholms (1998) modell, för att beskriva olika faser
som kan urskiljas på vägen in i missbruk och beroende. Den första fasen består av
att möta drogen och att pröva på den. I den efterföljande fasen konsumeras drogen
regelbundet, och individen blir högkonsument med ett riskbruk. I nästa fas börjar
26
individen att missbruka drogen. Beroendet utvecklas successivt utifrån en längre
periods missbruk. Droganvändningen och missbruket i de olika faserna genererar
olika drogmönster.
Teori om rusupplevelser, personlighet och sinnesstämning
Enligt Lilja & Larsson (2003) kan individens personlighet och sinnesstämning
påverka hur ruset kommer att upplevas, men det är svårt att uttala sig med
säkerhet, eftersom endast ett fåtal undersökningar är gjorda. En person med
positiv sinnesstämning och utan uttalade problem torde i konsekvens med
resonemanget vara mer återhållsam i sitt drickande och drogande än ungdomar
som exempelvis upplever ilska, vilka torde dricka och droga mer än andra
ungdomar. Även stress tenderar, enligt författarna att ha samband med högt
alkoholbruk. Likaså har man experimentellt kunnat visa att alkohol i begränsade
mängder kan reducera ångest.
Teori om den socialt konstruerade verkligheten
Berger & Luckman (1979) har utvecklat en kunskapsteori som handlar om hur
människan tillägnar sig sin uppfattning om ”verkligheten” och hur kollektivt
giltiga bilder av ”verkligheten” skapas. Man utgår inom denna teori ifrån den
meningsskapande människan som söker en grundläggande ordning i tillvaron som
stöd för sitt handlande. En sådan ordning byggs upp i samspel med andra
människor. Teorin belyser den objektifieringsprocess som inleds i och med att
individuella erfarenheter och synsätt omfattas och bekräftas av andra. Detta
medför att de socialt konstruerade föreställningarna så småningom får en prägel
av verklighet som tas för given, och som delas av andra i omgivningen.
Människans sociala förankring och hennes ständigt pågående samspel med
omgivningen ger henne således ett socialt format kunskapsförråd. Språket har en
avgörande betydelse för såväl den individuella som den kollektiva
kunskapsprocessen (Borgström, 2001). Den socialkonstruktivistiska teorin har
relevans för min undersökning, för att visa hur synen på droger kan variera mellan
kultur och subkultur och mellan unga och gamla i dagens samhälle.
Teori om den berättande människan
Undersökningens empiri består av intervjuer med unga vuxna, där de berättar om
livet med och utan droger och om den behandling de genomgick vid tiden för
intervjutillfället. Att berätta skapar mening, och vi skapar vår sociala verklighet
genom berättande (Hydén, 1997) men det är också ett sätt att strukturera
upplevelser på. ”Att studera berättelser blir sålunda ett sätt att studera hur vi
gestaltar och upplever vår fysiska och sociala värld, oss själva och andra”
(Hydén, 1997:16). Ur ett metodologiskt perspektiv är berättelsen en av många
möjliga källor till kunskap om den sociala verkligheten.
Tankar, uppfattningar, föreställningar och moraliska val sker inom ramen för
givna berättelsestrukturer, enligt Mishler (1997). Mitt intresse i den här
undersökningen ligger dock inte på att studera hur strukturerna i de ungas
27
berättelser är uppbyggda. Jag ser istället på intervjuerna som berättelser, som ett
sätt att organisera erfarenheter samt överföra budskap. Berättelserna beskriver inte
enbart hur något är, utan anger också, ofta underförstått, hur något borde vara. Om
allt är som det ska, behövs inte berättelsen. Borgström (2001:50) skriver att
Berättelsen får sin betydelse genom att den kan förklara avvikelser
från ”det vanliga” i en mångsidig form. Att berätta en historia
innebär alltså inte att enbart rekonstruera ett händelseförlopp, utan
samtidigt görs ett slags moraliskt ställningstagande. Från en sådan
synvinkel kan exempelvis människors livsberättelser sägas innefatta
en retorisk ståndpunkt, dvs berättelsen rättfärdigar varför det var
nödvändigt (inte orsaksmässigt men moraliskt, socialt och
psykologiskt) att livet tog en viss vändning.
Teori om könssocialisation ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv
För att försöka beskriva och förstå varför ungdomarna känner som de känner och
handlar som de gör har jag utgått från psykodynamisk utvecklingspsykologi, och
även använt Bjerrum Nielsen & Rudbergs (1991) teori om hur flickor och pojkar
socialiseras in i sina kön, utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.
Sammanfattning
Jag använder olika teorier i min undersökning för att försöka att åskådliggöra och
förstå olika fenomen. Jag har exempelvis använt Prochaska & DiClementes
(1986) förändringsteori för att försöka fånga förändringsprocessen hos
ungdomarna. Anderssons (1995) och Melin & Näslunds (1998) teorier tog jag
hjälp av för att konstruera mina drogmönster. Utvecklingspsykologi hjälper att
belysa ungdomarnas tankar och handlingar på ett individuellt plan. Teorin om
sociala konstruktioner bidrar till förståelse för hur samhällsfaktorer spelar in i
ungdomarnas förändringsprocess, och teori om berättande hjälper mig att förstå
ungdomarnas berättelser i en annan dimension än att vara rent beskrivande.
28
5. DROGEN SOM AVKOPPLING
I det här kapitlet tar jag upp drogmönstret, som det kan visa sig hos ungdomar
som inte har utvecklat något drogberoende, och där drogen övervägande omtalas i
positiva termer. (Sammanfattningar av intervjuerna finns i Appendix).
Sandra var 25 år. Hon arbetade och hade egen bostad. Hon flyttade från
föräldrahemmet till Stockholm då hon var 20 år. Sandra hade sporadisk kontakt
med föräldrarna, som enligt Sandra var alkoholberoende, utan att beskriva sig så.
Sandra beskriver sin uppväxt som präglad av föräldrarnas drickande. Sandra drack
öl i stora mängder, och började inse att hon hade ett problemdrickande. Sandra var
ofta ute med kompisar och festade, mestadels på helgerna, men ofta även någon
kväll i veckan. Jobbet skötte hon för det mesta. Hon gick i behandling och hade
varit nykter i ca fyra månader vid tiden för intervjun.
Martin var 23 år, arbetade och bodde i egen lägenhet. Han flyttade hemifrån då
han var 19 år. Modern var död, och kontakten med fadern var inte särskilt god.
Martin började röka cannabis då han flyttade till egen lägenhet. Han var mån om
att sköta sitt arbete. Idrott var hans stora intresse, och han spelade ishockey aktivt.
Martin rökte cannabis regelbundet varje helg med kompisar, som ett sätt att
koppla av. Han tröttnade alltmer på att röka och sökte hjälp på MiniMaria, efter
att ha rekommenderats av en kompis. Han hade varit fri från cannabis i ca tre
månader då han intervjuades.
DROGENS BETYDELSE INDIVIDUELLT, SOCIALT OCH
KULTURELLT
Referat och citat ur intervjuerna, som belyser drog- och dryckesmönstret hos
helgfestande ungdomar
Martin och Sandra kopplade båda av med hjälp av alkohol respektive cannabis.
När de drack/rökte så skedde det tillsammans med kompisar och på helgerna. Det
kunde hända att de drack/drogade någon dag i veckan också. Martin uttrycker det
så här:
Det är nästan så att jag har rökt varje helg, men absolut inte varje dag
inte… så det är klart att det har blivit flera dagar i rad ibland, men inte på
rutin… ja, någon gång varje helg brukar det ju bli. (Martin, 23 år)
Sandra berättade att
Jag dricker aldrig själv, utan går ut på krogen och dricker, och dricker med
kompisar. Jag dricker öl, för det är billigast och jag är världsbäst på att
pricka in billiga öl-ställen och att pricka in happy-hour-tider. Strax innan
happy-hour-tiden tog slut beställde jag in fem öl för att hinna få i mig så
mycket som möjligt till så billigt pris som möjligt. (Sandra, 25 år)
Både Martin och Sandra tyckte att det var viktigt att sköta jobbet och att göra rätt
för sig. De berättade med en slags självklarhet i rösten att jobbet kom i första
hand. Martin hade aldrig stannat hemma från jobbet p.g.a. drogandet. Sandra
däremot, hade sjukanmält sig vissa måndagar när hon hade varit ute på helgen,
29
eller gick hon till jobbet, men var så darrig och bakfull att hon inte kunde utföra
något egentligt arbete. Att dricka öl/röka cannabis var ett naturligt sätt att umgås,
tyckte båda. Sandra trodde att de flesta ungdomar drack ungefär som hon gjorde –
för att ha kul och att bli berusad. Martin berättade att han planerade in eventuella
aktiviteter först på dagen, för att sedan ha kvällen ledig för samvaro med kompisar
och haschrökning.
Tolkning och analys av alkoholens/drogens betydelse individuellt, socialt och
kulturellt
Sandras och Martins uttalade förväntningar inför helgens festande var
övervägande positiva. Förväntningarna gällde både alkoholens/drogens effekter
och förväntningar på vad som ska hända på krogen/festen. Sammanhanget där
alkoholen eller drogen förekommer tycks ha betydelse för dem båda. Eftersom
Sandra endast drack när hon var ute på krogen, uppfattar jag att hon använde
alkoholen som ett sätt att minska på sina hämningar och för att bli lite mer frigjord
i sin attityd mot kompisar och killar. Med alkoholens hjälp kunde hon även stärka
sitt självförtroende, och blev lite modigare i att ta nya kontakter med killar. Men
även gemenskapsdrickandet var viktigt för henne, eftersom det bidrog till en ökad
känsla av tillhörighet, och kommunikationen mellan kompisarna blev öppnare.
Vid sidan av de positiva förväntningarna på alkoholen ville Sandra njuta av
berusningen i sig.
Martin rökte i slutna sällskap, där rökandet i sig var ett sätt att träffa kompisar och
att umgås på. I sällskap där cannabis används tycks ungdomar, enligt min
erfarenhet av arbete med drogande ungdomar, mer uttalat eftersträva drogruset,
eller ”påtändningen” före den sociala samvaron. Martin beskriver i sin berättelse
att han uppfattade sig själv och kompisarna som sociala när de rökte, men vid
närmare eftertanke ansåg han sig själv bli ganska introvert under drogruset, dock
lugn och avslappnad. Miljön och situationen är förknippade med förväntningarna
om vad som kommer att hända och hur kompisarna kommer att uppträda, och det
tycks vara metodologiskt omöjligt att skilja mellan miljöns, situationens och
förväntningarnas bidrag till den upplevda effekten, enligt Lilja & Larsson (2003).
De samhälleliga normerna om alkohol och droger ger oss vägledning om vad som
uppfattas som rätt och fel. Normerna ger oss inte bara anvisningar om vad vi kan
berusa oss med utan också när, var och hur. Det är exempelvis långt mer legitimt
att dricka på vissa dagar eller tidpunkter än andra. Fredagsfyllan är exempelvis
mer normal än måndagsfyllan, och det är mer legitimt att dricka på kvällen än på
dagen (Lalander & Svensson, 2002). Det är däremot inte legitimt, enligt
samhällsnormerna, att använda cannabis, eftersom det är ett narkotiskt preparat
och en kriminaliserad handling. Jag tolkar att Martins normer om cannabisbruk
skiljde sig från majoritetssamhällets, i och med att han föredrog cannabis före
alkohol, trots att han visste att det inte är socialt accepterat. Däremot uppfattar jag
att både Martin och Sandra följde de gängse samhällsnormerna beträffande syn på
när i veckan det är acceptabelt att koppla av med rusmedel. Helgfestandet blev en
markering mellan vardag och helg för dem. Deras syn på arbete, och vikten av att
göra rätt för sig präglades av samhällsnormerna, enligt min uppfattning. Martin
30
satte ju en ära i att aldrig vara borta från jobbet på grund av sitt drogande. Jag
tolkar att även Sandra hade samma uppfattning om vikten av att sköta sitt arbete.
Att hon inte lyckades fullt ut kan bero på att hon började få negativa konsekvenser
av sitt drickande, som hon inte styrde över.
MOTIV TILL FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Martin och Sandra rökte och drack i flera år utan att tänka särskilt mycket på det.
Sandra berättade att hon visserligen drack mer än flertalet av sina kamrater, men
hon intalade sig att det inte var så farligt, eftersom hon hade en kompis, som drack
ännu mer än hon själv. Martin började känna sig smått deprimerad, och uttryckte
sig så här:
Man blir deprimerad av det (drogerna, min anm.) Man röker ju för att man
inte vill vara det, men man blir ju mer deprimerad. Så dom sista två
månaderna tänkte jag faktiskt att ”det här är inte bra”. Jag hade ju aldrig
tänkt på det viset. Alla mina vänner rökte ju först. Vi satt ju alltid
tillsammans ett helt gäng, så det var ju bara kul hela tiden. Sen så började
folk att sluta och så där, så då var det inte samma sak längre.
(Martin, 23 år)
Martin tyckte inte att han var beroende av drogen, men beskrev att
cannabisrökningen ändå blev som en belastning i hans liv. Sandra tyckte att hon
mådde allt sämre, och började tänka på hur hon drack. Hon berättade att hon fick
minnesluckor, och hamnade i obehagliga situationer utan att komma ihåg något.
Hennes kompisar klagade på hennes drickande och att de fick ta hand om henne
när de var ute på krogen.
Dom hotade med att inte gå ut tillsammans med mig om jag fortsatte som
jag gjorde. (Sandra, 25 år)
--En gång vaknade jag hemma hos någon kille på morgonen, utan att jag
minns något av hur eller varför jag kom dit. Jag grejar inte att ha någon
relation till nån kille, eftersom alkoholen hela tiden kommer emellan.
(Sandra, 25 år)
Tolkning och analys av motiv till förändring
Yngre generationer av kvinnor har ofta en tidig alkoholdebut och
konsumtionsvanor som liknar unga mäns. Man kan se att konsekvenserna av
drickandet skiljer sig mellan män och kvinnor, så att det för kvinnor framför allt
ligger på det känslomässiga och relationsmässiga planet, medan fylleri, slagsmål
och rattonykterhet är vanligare bland män (Johansson & Wirbing, 2003). Jag
uppfattar Sandras drickande som mer manligt än kvinnligt, med
berusningsdrickande och medföljande negativa konsekvenser. Hennes
berusningsdrickande fick bland annat konsekvensen att hon hade svårt att skapa
relationer till killar. En alternativ tolkning kunde emellertid vara att hon hade
svårt med relationer, och därför drack hon. Det framstår för mig att killar som hon
träffade på krogen endast var intresserade av henne för stunden. Sandra nämner
31
även klagomålen från kompisar som motiv till förändring. Lilja och Larsson
(2003) belyser samma aspekt i sin intervjuundersökning bland ungdomar, där det
framkommer att ungdomarna har intresse av att deras kamrater inte blir alltför
berusade, eftersom det kunde innebära att de inte kom in på klubben som de
skulle besöka, och att de fick ta hand om den starkt berusade kamraten.
Jag tolkar att Martins experimentella bruk inte sågs som problematiskt av honom
eller hans kompisar, utan snarare uppfattades som en del av en livsstil. Jag tolkar
vidare den förändrade inställningen till drogandet, som några av Martins kompisar
började ge uttryck för, som en bidragande orsak till att Martin själv började
fundera över sitt eget drogande. Inget tyder på att Martin hade utvecklat något
beroende av cannabis, men han började se tecken hos sig själv i form av
nedstämdhet, vilket oroade honom.
BEHANDLINGEN
Referat och citat ur intervjuerna
Sandra tog själv reda på var hon kunde söka hjälp. Hon berättade att hon kände
sig mycket nervös, men tog mod till slut och ringde.
Jag var desperat och ville ha hjälp omedelbart, men dom sa att det skulle
dröja ett tag innan jag skulle bli kallad för ett samtal. Det var jättejobbigt att
vänta, men det gick ganska snabbt ändå att få komma. (Sandra, 25 år)
Martin hade en kompis som kände till MiniMaria, och som rekommenderade
honom att söka.
Och då ringde jag och frågade vad det var för någonting. Och dom sa att
det var… heter det öppenvård… att det var öppenvård? Och det tyckte jag
var bättre för mig än att söka hjälp någon annan stans, i och att jag kände
att det var upp till mig själv. Så att jag ringde och frågade och bokade en
tid. (Martin, 23 år)
Martin var osäker på vad behandlingen skulle innebära och hade inga särskilda
förväntningar. Han var fokuserad på att inte röka, och uttryckte att han hade lite
”tunnelseende”. När Sandra tog kontakt med öppenvården ville hon ha någon att
prata med.
Båda gick i individuella samtal, och kände sig lättade när kontakten med
MiniMaria var etablerad. Så här uttrycker Sandra det:
Det känns jätteskönt att prata med Lisa. Det bästa är att få prata av sig.
Hon berättar för mig vad som händer inom mig, och med mig. Hon sätter
ord på det som jag känner. Jag har bestämt mig för att inte dricka, och har
varit nykter i fyra månader nu. Jag är jättestolt över mig själv.
(Sandra, 25 år)
Martin tyckte liksom Sandra att han hade en bra kontakt med ”dom” (sina
behandlare, min anm), men för honom var inte det viktiga att få prata av sig, utan
att få stöd. Han berättade så här:
Jag har känt mig så himla peppad av henne (behandlaren, min anm.) i
fråga, liksom. Det är den största och den viktigaste delen härifrån att jag
har känt mig peppad – att ”du klarar av det här”, och hela den biten. Sen är
32
det ju fortfarande upp till mig. Det är det som jag har upplevt som bäst. Jag
tror att dom kanske checkar av mig som person i början och jag sa ju redan
från början att ”nu är det upp till mig att ta kontroll” och då har dom
försökt att peppa mig. Och det har givit lite resultat i alla fall. Jag är helt
fokuserad, eller så fokuserad som man behöver vara för den här biten.
(Martin, 23 år)
Tolkning och analys
Att både Sandra och Martin själva tog initiativet till att söka hjälp för sin
tilltagande konsumtion av alkohol och droger, tolkar jag utifrån bådas genuina
vilja att få en förändring till stånd i sina liv. Jag använder Prochaska &
DiClementes modell för förändring (1986) (se avsnitt Teori, sid. 35) för att
beskriva Martins och Sandras förändringsprocess. Martin hade redan bestämt sig
för att upphöra med sitt rökande innan han började på MiniMaria. Enligt
förändringshjulets faser förstår jag att Martin befann sig i beslutsfasen, då han
kontaktade MiniMaria. Av hans berättelse tolkar jag att hans behandlare bemötte
honom utifrån att han befann sig i den fasen i förändringshjulet. Martins beslut
bildade deras gemensamma grund att utgå från i de fortsatta samtalen. När Martin
gick från beslutsfasen till handlingsfasen i förändringshjulet inriktade behandlaren
sitt arbete på att stödja och uppmuntra honom till fortsatt drogfrihet, vilket han
också gav uttryck för i sin berättelse. Jag tolkar att Martins primära önskan var att
få stöd i sitt eget förändringsarbete, och inte så mycket att få prata och avbörda sig
problem. Jag kan även tänka mig att den så kallade pygmalioneffekten, d.v.s.
behandlarens positiva förväntningar på klienten/patienten bidrog till Martins goda
resultat.
För Sandra var den inre utvecklingsprocessen och relationsfrågorna centrala. Jag
tolkar att hennes motiv till att kontakta MiniMaria var att få prata, få lindring och
att må psykiskt bättre. Det förefaller att hon inte hade formulerat något beslut för
sig själv att ändra sina dryckesvanor vid den tidpunkten. Hon befann sig med
andra ord i en tidigare fas än Martin i förändringshjulet, där hon började komma
till insikt om att hon hade ett problemdrickande, och att hon borde göra någonting
åt det. Hennes ambivalens var påfallande. Jag uppfattar att samtalen på MiniMaria
troligen fokuserade på att hjälpa Sandra fram till ett ställningstagande för sitt
fortsatta handlande, vilket hon också bekräftade med att sluta dricka.
UPPLEVD FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Både Martin och Sandra hade varit drogfria/nyktra en tid, då jag intervjuade dem.
Båda uttryckte att de inte var så trötta och hade mer energi numera. Martin
idrottade mer när han inte rökte. När Martin pratade om sitt drogande reflekterade
han över att han trott sig vara social när han rökte, men att han nu tyckte att han
och kompisarna varit ganska asociala och introverta. Martin träffade inte
kompisarna som han hade rökt med så ofta, men han umgicks fortfarande med en
kompis som rökte cannabis. Sandra däremot, träffade fortfarande samma
33
kompisar på krogen, men drack numera coca-cola. När kompisarna blev fulla
tyckte Sandra att de var jobbiga och att det blev tråkigt, så hon gick hem istället.
Martin var mycket bestämd över att hans beslut att avstå från cannabis var
definitivt.
Det (haschet, min anm.) är någonting som jag har testat, och någonting som
jag har gjort. Jag är klar med det. Det är så jag känner. Det är min
spontana känsla. (Martin, 25 år)
Sandra berättade att hon inte hade någon längtan att börja dricka igen…
Men nog tänker jag, när jag går förbi en uteservering, att ”Oh, det ser
mysigt ut!” (Sandra, 25 år)
Både Sandra och Martin nämner viktiga personer, som stöd i sin
förändringsprocess. Sandra hade en kusin, som hon kände stöd av och hade
liknande erfarenheter som hon. Martin hade två kompisar som han träffade och
idrottade tillsammans med. När Sandra började på MiniMaria tog hon mod till sig
och berättade för sin chef på jobbet om sina alkoholproblem. Hon tyckte att det
hjälpte henne att inte komma abstinent och bakfull till jobbet.
Tolkning och analys
Enligt de flesta studier är möjligheten att återgå till ett problemfritt drickande
främst avhängig hur svårt beroende av alkohol man har varit (Blomqvist, 1999).
Han påpekar i sammanhanget att det absoluta flertalet av dem som återgått till en
problemfri konsumtion, hade varit helnyktra under något eller några år omedelbart
efter beslutet att ändra sitt drickande. I Sandras fall hade hon inte utvecklat något
beroende, och hon hade heller inte tagit ställning för livslång avhållsamhet, så
sannolikheten för att hon börjar dricka igen bedömer jag som stor. Sandra hade,
trots sin korta tid i nykterhet, upplevt en reduktion av de påfrestningar hon
tidigare hade känt av, och därigenom fått en förbättrad livskvalitet. Den psykiska
pressen hade minskat och hennes relationer till kompisarna hade förbättrats.
Att Sandra umgicks med samma kompisar som tidigare kan innebära en riskfaktor
för henne att falla in i samma dryckesmönster som tidigare. Jag uppfattar att
Sandras umgänge med kompisarna till stor del var baserat på att dricka
tillsammans. När Sandra ändrade sitt dryckesmönster försvinner, enligt mitt sätt
att se det, själva förutsättningen för henne med umgänget. Martin däremot träffade
inte sina gamla kompisar så ofta, men han umgicks fortfarande med en vän som
rökte cannabis. Där tycks relationen vara viktigare för Martin än vilka aktiviteter
de gjorde tillsammans.
Jag tolkar att Martins drogande var av mer experimentell karaktär. Att
experimentera med nya och annorlunda livsupplevelser är en normal del av
tonåren och perioden som ung vuxen, och kan ses som en del av
mognadsprocessen (Andersson, 1995). Experimentellt bruk kännetecknas av att
effekten av drogen är sekundär i förhållande till det äventyr själva bruket innebär.
34
6. DROGEN SOM EN VANA
I det här kapitlet tar jag upp drogmönstret, som det kan visa sig hos ungdomar
som har passerat experimentstadiet. De flesta ungdomarna har utvecklat ett
drogberoende. Samtliga ungdomarna i det här kapitlet bodde hemma hos sina
föräldrar, och gick i skolan, alternativt var arbetslösa. (Sammanfattningar av
intervjuerna finns i Appendix).
Josefin var 18 år och gick på gymnasiet. Hon bodde hemma hos sin mamma och
styvpappa. Hon hade en pojkvän, som hon hade varit tillsammans med i tre år.
Josefin var ute mycket på helgerna och träffade kompisar. Josefin rökte cannabis,
först tillsammans med sina kompisar, men började efter en tid köpa eget och sitta
hemma och röka. Skolarbetet blev lidande efter hand. Josefins mamma fick brev
hem från skolan om IG-varningar5, och samtal till jobbet om att Josefin skolkade,
vilket väckte ångest hos Josefin. Så rökte hon ännu mer för att lindra sin ångest.
Josefin hade gått i behandling i ca tre månader vid tiden för intervjun.
Yalcin var 19 år, och bodde hemma hos sina föräldrar. Han gick på gymnasiet,
och trivdes bra i skolan. Yalcin skrev poesi och dikter på fritiden. Han hade rökt
cannabis dagligen i flera år, och prövat det mesta i drogväg utom heroin och LSD.
Föräldrarna kände inte till hans drogande förrän Yalcin själv berättade om det,
nyligen. Yalcin hade haft kontakt med MiniMaria ett år tidigare, men inte fullföljt
behandlingen. Yalcin hade vid tiden för intervjun just tagit förnyad kontakt med
öppenvården.
Madeleine var 18 år, gick på gymnasiet och bodde hemma hos sin mamma,
styvpappa och lillebror. Madeleine använde ecstasy och amfetamin. Hon ansåg att
amfetaminet var hennes huvuddrog. Hon helgfestade mestadels, och gick på en
del rave-fester. Madeleine började använda ecstasy vid 16 års ålder, då hon inte
ansåg sig inte kunna dricka alkohol normalt. Hon tyckte att hon blev för full och
fick minnesluckor. Amfetaminet använde hon för att orka mer, men upptäckte att
hon kunde använda det för att gå ner i vikt också. Madeleine hade gått i
behandling ca fyra månader när hon intervjuades.
Francisco var 21 år och arbetslös. Han hade haft egen lägenhet tidigare, men
flyttat tillbaka till mamman, efter att ha suttit i fängelse. Francisco hade en
ofullständig gymnasieutbildning, och hade fått sluta i förtid. Han hade rökt
cannabis i två år, mest på helgerna med kompisar, innan han dömdes till ett nio
månaders fängelsestraff. I fängelset slutade han att röka cannabis, och fortsatte att
vara drogfri efter frigivningen. Francisco var på väg att avsluta sin
behandlingskontakt vid tiden för intervjun.
Hannele var 20 år och gick på gymnasiet. Hon bodde hemma med sina föräldrar,
som båda drack mycket. Modern hade ett uttalat problemdrickande. Båda
föräldrarna arbetade. Hannele hade lätt för sig i skolan innan hon började använda
droger. Hon hade tävlingsidrottat men slutat när hon började röka cannabis i
5
Betyg Icke Godkänt
35
sjunde klass. I början rökte hon mest på helgerna, men slutade efter ett tag, för
hon tyckte att hon blev ”seg” av det. Därefter prövade hon olika droger.
Amfetamin blev hennes huvuddrog, d.v.s. den drog som hon oftast använde. Hon
började först använda det för att orka mera och prestera bättre. Viktminskning
bidrog till fortsatt användande. Hannele hade avhållit sig från narkotika i ca fyra
månader vid tiden för intervjun.
David var 18 år, och bodde hemma hos sina föräldrar. Han hade nyligen fått sluta
gymnasieskolan, då han hade svårt att hänga med i studierna. Han vantrivdes och
hade skolkat mycket. Skolan misstänkte att han drogade, och anmälde slutligen
till socialtjänsten, som inledde en utredning, och remitterade honom till
MiniMaria. Det kom fram att David hade rökt hasch sedan 14 års ålder, först som
en rolig grej, men successivt utvecklade han ett beroende till drogen. Davids
föräldrar kände inte till hans drogande, men han berättade för dem, då hans
missbruk uppdagades i skolan. David valde själv att fortsätta kontakten med
MiniMaria, och hade varit fri från cannabis ca en månad vid tiden för intervjun.
DROGENS BETYDELSE INDIVIDUELLT, SOCIALT OCH
KULTURELLT
Referat och citat ur intervjuerna som belyser drogmönstret vid vanemässigt
drogande
När Josefin, Yalcin, David, Francisco, Madeleine och Hannele berättar om sitt
drogande är det i positiva ordalag. Det var ett sätt att umgås på, och att koppla av
med hjälp av drogen. Alla sex helgfestade i stor utsträckning med kompisar. De
började samtliga experimentera med droger på högstadiet, och efter hand fick
drogandet en mer vanemässig prägel. Josefin rökte cannabis, men drack även en
del alkohol. Så här berättar hon om alkoholen:
Det är själva behaglighetskänslan, att liksom kunna släppa loss och ha kul.
Man kan ju ha kul utan berusningsmedel också, det kan man säkert, men det
blir ju inte samma sak. Man bjuder mer på sig själv när man har druckit lite
och så. Det är ju ofta så. För annars är jag en ganska blyg människa,
ganska tillbakadragen, liksom. Men sen när jag kommer ut på krogen med
mina kompisar, då har vi jättekul. (Josefin, 18 år)
Även Madeleine berättar om känslan, som hon ville uppnå.
Jag var ute efter själva känslan med Ecstasy. Och sen amfetaminet: var ju
bara kul om man gick ut och träffade folk på fest. Då pratade man ganska
mycket. Så jag har lärt känna jättemånga på det, alltså som jag bara har
träffat någon gång. Men jag tyckte att det var kul. Jag ville väl inte uppnå
något speciellt, det var ju roligare än att vara normal! Det är roligt för man
blir så där kärleksfull med kompisar och så, man sitter och pratar... typ man
kan dansa länge... (Madeleine, 18 år)
Madeleine berättade hur det gick till när hon började använda narkotika:
36
Min anledning till att jag började med droger från början var att jag aldrig
kunnat dricka alkohol normalt. Jag blir alltid för full, och sen händer en
massa saker... så jag tänkte att, ja, ett utbyte till en bättre sak, som man inte
blir så borta i huvudet av. Man får ju inte minnesluckor av droger, eller jag
får inte det... Sen så hade jag gått upp, typ åtta kilo under sommaren, så jag
ville gå ner igen. Och det gjorde jag när jag tog amfetamin, plus att jag
märkte att håret växte dubbelt så snabbt också. (Madeleine, 18 år)
Hannele berättar hur hon sökte sig fram efter en drog som passade henne:
Jag började röka hasch i sjuan – provade på. Då blev det mest på helger.
Jag rökte bara några gånger. Gillade det inte, för jag blev så seg i huvudet
av det. Jag provade ecstasy och kokain också. Ecstasy gillade jag inte för
jag blev konstig av det. Kokain var för dyrt för att använda. Sen har jag
tagit tabletter: Rohypnol och Valium, och sånt där som man tar när man
tränar – Efedrin. När jag började med amfetamin var det först för att orka
med mera och prestera bättre. Jag tyckte att jag kunde tänka klarare när jag
använde det. Jag tog det också när jag pluggade för att orka mera. Om jag
hade varit ute och festat på helgen och var trött i veckan, så var det utmärkt
att ta lite amfetamin för att inte känna mig så trött. Sen märkte jag att jag
gick ner i vikt när jag använde det, och det var bra, för jag tyckte att jag var
tjock. (Hannele, 20 år)
Alla sex fortsatte att helgfesta, men utöver det tilltog ett mer vanemässigt
drogande. Josefin började efter hand köpa egen cannabis och röka själv. Hon
skolkade mycket och satt framför datorn och chattade. Jag åt mycket godis,
berättade hon, och tyckte att allting blev mycket roligare när jag hade rökt. Yalcin
skolkade inte från skolan. Han berättade att han trivdes bra, men han rökte
marijuana både på vägen till skolan, och under skoldagen. Han berättade att
Från början var det en social grej. Man röker för att det är kul, och man gör
det tillsammans, men efter ett tag så är det bara för rökats skull.
(Yalcin, 19 år)
David och Francisco vantrivdes i skolan och hade svårt att följa undervisningen.
De skolkade en hel del, och fick båda avsluta gymnasiestudierna i förtid.
Från början var det bara en rolig grej. Men sen så vart det till en vana, sen
vart man beroende av det, och då var man tvungen att ha det. (David, 18 år)
Till skillnad mot Josefin och Yalcin brukade Madeleine inte ta droger ensam
hemma, men när hon skulle gå på bio eller göra någonting, då tog hon, annars
tyckte hon inte att hon orkade. Även Hannele började ta amfetaminet mer
vanemässigt. Hon berättar:
Jag har använt amfetamin dagligen i flera år och tagit andra droger också –
kokain, ecstasy och tabletter. Jag har tagit amfetamin dagligen sedan första
ring, men det blev riktigt illa först i tredje ring. Från början tog jag det mest
med kompisar på helger, men sen ganska snart så började jag använda det
när jag var ensam. (Hannele, 20 år)
37
Föräldrarna och skolan
Varken föräldrar eller skola kände till ungdomarnas drogande. Madeleine och
Yalcin tyckte att de hängde med i skolan, och att skolsituationen inte påverkades
nämnvärt av deras drogande, medan det var annorlunda för Josefin, Hannele,
David och Francisco. Deras drogande påverkade skolarbetet allt mer. Hannele
berättade att hennes mamma inte märkte någonting, för hon drack ganska mycket
själv. Det var hennes pappa som hade kontakt med skolan, men han var bortrest
ofta och uppmärksammade inte hennes problem så mycket. Josefins och
Madeleines mammor var misstänksamma, men de tolkade döttrarnas drogsymtom
som något annat. Yalcins och Franciscos mammor undrade över deras ständiga
trötthet. Yalcin la sig varje dag och sov när han kom hem från skolan, och
Francisco stängde in sig på sitt rum. Josefins mamma fick brev från skolan om
dotterns skolk och dåliga skolresultat, och trodde att det berodde på skoltrötthet.
Madeleines mamma trodde att dottern hade fått anorexia, eftersom hon gick ner i
vikt så mycket. I Hanneles fall var det lärarna i skolan som reagerade. Så här
beskriver hon det:
I skolan tyckte lärarna att jag gick ner mycket i vikt, så jag hade kontakt
med kuratorn en period. Dom trodde att det var det som var problemet. Dom
visste inte om att jag använde droger. Jag vägde ungefär 42 kg då.
(Hannele, 20 år)
Tolkning och analys av drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt
Ungdomarna i det här kapitlet hade blandade uppfattningar om vad alkoholen och
drogen betydde för dem. Hilte (i Johansson & Wirbing, 2003) beskriver
alkoholberusningen med hjälp av begreppet ”time-out”, och menar att det blir
möjligt att sätta vanliga normer och förväntningar på individen åt sidan med
alkoholens hjälp. När man är berusad behöver man inte följa det sociala livets
vanliga spelregler, utan man kan bli mer ohämmad och frigjord. Man kan med
andra ord ursäkta sina handlingar med hänvisning till alkoholberusningen, som
ger ansvarsbefrielse. Ruset förändrar upplevelsen av verkligheten. Jag tolkar
Josefins beskrivning av alkoholens betydelse för henne utifrån Hiltes resonemang,
och förstår att hon använde alkoholen som en förevändning för att göra saker som
hon annars inte skulle tillåta sig. Enligt Hilte kan inte denna typ av
ansvarsbefrielse användas för narkotika i vår kulturkrets, eftersom narkotika inte
är ett legitimt rusmedel i det etablerade samhället. Narkotikan skulle därmed inte
kunna användas som förevändning för att till exempel bli mer frigjord. Men när
Madeleine berättar om sitt förhållande till droger så beskriver hon just att hon
upplever sig bli mer frigjord med hjälp av drogen. Hon har en positiv och
tillåtande inställning till narkotika och dess effekter, och föredrar till och med
narkotikan före alkoholen. Johansson & Wirbing (2003) tar upp samma tema och
anser att vissa ungdomskulturer, som exempelvis house- och ravetrenderna är mer
positiva till droger än andra. Jag tolkar det så att Madeleines normer beträffande
droger inte överensstämmer med majoritetssamhällets uppfattning. Jag förstår
vidare Hanneles och Madeleines övervägda val i sitt sökande efter en drog, som
de ansåg passade dem, mot ovan förda resonemang. Lalander & Svensson (2003)
gör en något annorlunda bedömning än Hilte och anser att uppfattningen om
38
narkotika har ändrat karaktär hos många grupper från att vara tabustämplat och
förenat med socialt förfall till att mer associera till festande.
Melin & Näsholm (1998) beskriver vägen i in missbruk/beroende som en process
där man kan urskilja ett antal faser. Dessa innebär att möta droger, pröva droger,
regelbundet konsumera, bli högkonsument, missbruka, och successivt utveckla ett
beroende. Ungdomarna i den här gruppen hade alla utom en passerat
experimentstadiet för drogande, vilket kan jämföras med Melin & Näsholms
(1998) pröva/regelbundet konsumera-fas, och de flesta av dem upptäckte att de
var i dagligt behov av preparaten och inte klarade att avstå, d.v.s. de hade
utvecklat ett beroende.
Unga är ofta missnöjda med sitt utseende och sin kropp. ”Man ska vara smal med
stora bröst” stod det i en artikel i Dagens Nyheter (2004-12-04). Där framgick att
en femtedel av alla elever som gick första året på gymnasiet i Stockholm var
missnöjda med sin kropp. TV-program och reklam är det som sätter mest press,
enligt några intervjuade elever i artikeln. Uppfattningen om utseende och
kroppsform förefaller vara viktig för både unga kvinnor och män, troligen mer för
de unga kvinnorna. Två kvinnor i undersökningen berättade också hur de bantade
med hjälp av amfetamin. Jag uppfattar vidare att de hade höga krav på sig själva,
när det gäller att vara duktig och prestera i skolan. Amfetaminet fyllde också deras
behov att tänja gränsen för vad de egentligen orkade.
Det är oroande att vuxna i ungdomarnas närhet inte uppfattade eller reagerade på
vad de höll på med. Det kan delvis ses som en naturlig följd av att föräldrarna
förlorar kontroll och kontakt med sina ungdomar när de blir äldre, men det kan
också vara så att föräldrarna kanske var upptagna med egna problem. Det kan
även vara ett utslag av att föräldrar inte hade några effektiva kontrollmetoder, och
därför tvingades bli tillåtande (Lilja och Larsson, 2003),. Jag vill föra in
ytterligare en tolkning, att det kan vara lättare att blunda än att se. Det krävs vilja
och mod att konfrontera sin ungdom med raka frågor om obehagliga ämnen. Ett
ärligt, jakande svar från ungdomen att han/hon använder droger kräver agerande
från föräldrarnas sida. De kan känna sig villrådiga hur de ska hantera situationen.
Samma resonemang om föräldrars attityder torde gälla även för skolpersonal.
MOTIV TILL FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
När Josefin, Hannele och Yalcin fortsätter att berätta om sitt drogande, är det inte
bara de positiva effekterna som de talar om. Alla tre började känna ångest allt
oftare, när drogandet fick en mer regelbunden prägel. Josefins berättelse har
likheter med Yalcins och Hanneles. Josefin tyckte inte att hon hade några problem
alls, så länge hon rökte. Då struntade hon i allt, och ångestkänslan minskade för
stunden. Sen tänkte hon på skolan och hur hon kom efter, och då ökade ångesten
igen, och så rökte hon ännu mer. Det blev en ond cirkel. Hannele slarvade mer
och mer med skolarbetet, men hon gick oftast till skolan. Hon läste inte läxor,
men klarade sig ganska bra ändå, eftersom hon hade lätt för sig. Även Hannele
kände av ångest:
39
Det är klart att jag fick ångest när jag tänkte på att mina klasskamrater som
skulle ta studenten, men inte jag, för jag hade kommit så mycket efter. Jag
ville inte ta studenten, och jag ville inte bestämma om något för mitt liv. Jag
struntade i allt. Jag tänkte att skolan är skit. Imorgon när jag kommer till
skolan får jag prata med läraren, men så blev det aldrig. (Hannele, 20 år)
Madeleine berättade inte om ångest, men fick sömnproblem, och problem i
skolan. Föräldrarna och hennes kompisar tyckte att hon hade blivit smal och tanig,
men den avgörande händelsen, som fick henne att tänka efter, var att hon fick
hallucinationer efter en tids intensivt drogande.
Jag fick jättemycket sömnproblem och problem i skolan... och fick
hallucinationer vid ett tillfälle, som skrämde. Det var så pass läskigt, det jag
såg. Det var inte kul! Jag ville jämt att någon skulle sova hos mig. Då tänkte
jag att det är inte värt det.
Så det var så jag kom på att jag inte ville hålla på med droger, plus att min
pappa är schizofren, så det känns som att jag inte vill bli det.
(Madeleine, 18 år)
Även om förändring innebär en process över tid, kan tillfälligheter spela in som
ögonöppnare. Josefin träffade en kompis, som hon inte hade umgåtts med på
länge och som hade hållit på med droger, men som nu var drogfri. Hon tog med
Josefin på ett NA-möte6. De berättelser hon hörde avskräckte henne, och fick
henne att fatta beslutet att sluta röka. På en fest träffade Madeleine en kompis,
som hade börjat gå i behandling på Maria Ungdom, och som tipsade henne om
det. Han följde med henne dit första gången.
David och Francisco valde inte själva från början att ändra på sina drogvanor.
Lärarna misstänkte att David tog droger i skolan, och anmälde honom till
socialtjänsten. Francisco slutade med droger när han avtjänade ett fängelsestraff.
Josefin och Hannele kontaktade båda skolsköterskan och började anförtro sig åt
henne. Skolsköterskan förmedlade kontakten till MiniMaria. Båda tjejerna gick
dit, men berättade att de egentligen inte var särskilt intresserade. Yalcin, som
mådde allt sämre med drogerna, sökte själv upp MiniMaria för att få hjälp.
Madeleine överfördes från Maria Ungdom till MiniMaria. Det skedde genom ett
avslutningsmöte på Maria Ungdom, där hennes nya kontaktperson på MiniMaria
var med. Franciscos frivårdskonsulent förmedlade kontakten till MiniMaria, och
Davids socialsekreterare remitterade honom till MiniMaria.
Tolkning och analys av motiv till förändring
Ungdomarna i den här gruppen använde droger för att genom ruset fly från
verkligheten. Verkligheten blev allt hårdare, en erfarenhet som blev en ny
anledning att droga ner sig.
”Den dynamiska kraft som upprätthåller missbruket kan därför
beskrivas som en interaktion mellan missbrukets negativa konse6
Anonyma Narkomaner, självhjälpsgrupp för narkotikaberoende personer
40
kvenser och ruset. Men detta sätt att se på missbruket som ett
kontinuerligt samspel mellan individen och verkligheten innehåller
också möjligheter till förändring – påverkas ungdomarnas
verklighet kan missbrukets förlopp påverkas”.
(Andersson, 1995, sid. 115).
De negativa konsekvenserna av missbruket tycktes utgöra motiv för några av
ungdomarna att söka sig bort från drogandet. Jag anser att det är viktigt att det då
finns vuxna – både privata och professionella – som är med och stödjer ungdomen
i den processen. Det är intressant att notera hur några av ungdomarna tar hjälp och
intryck av kompisar i kamratgruppen för att söka sig bort från drogerna, istället
för att vända sig till vuxna. Lilja & Larsson (2003) fastslår att ungdomar söker sig
till grupper som har liknande attityder, värderingar och beteenden som de själva,
och att de som använder alkohol eller droger tenderar att umgås med kamrater
som använder samma berusningsmedel. De kamrater som slutat droga blir då
förebilder som förmedlar att det går att klara av, och hjälper till att förmedla
kontakt med den professionella vården.
Det är ingen slump att Josefin och Hannele hade kontakt med skolsköterskan, om
man får tro Lilja & Larson (2003). Personalen i skolhälsovården blir, enligt
författarna, i allmänhet först medvetna om att det finns drogproblem i skolan och
är de första som kan undersöka misstankarna om drogproblem genom att ställa
direkta frågor till de misstänkta eleverna. Denna iakttagelse stöds även av mina
erfarenheter.
I Davids fall var det skolpersonal som till sist upptäckte hans drogproblem. Det
kan vara svårt att upptäcka cannabisbruk, eftersom de tecken som är associerade
med cannabisbruk kan tolkas på så många sätt (t.ex. trötthet, blekhet, hög
frånvaro/skolk och dåliga skolprestationer). Detsamma gäller symtomen på
Hanneles och Madeleines amfetaminanvändning i form av viktminskning, som
skola och föräldrar tolkade som anorexia och ätstörningar.
BEHANDLINGEN
Referat och citat ur intervjuerna
Ungdomarnas förväntningar på behandlingen varierade. Francisco trodde att det
skulle vara gruppsamtal, och det ville han inte. Yalcin kände till MiniMaria, och
visste vad det innebar att gå där. Hans mål var att få ett bra liv. David och
Hannele och var inte intresserade i början. Hannele tyckte att det skulle vara
obehagligt att lämna urinprov när någon såg på. Josefin var lite positivare, och
ville prova om det gick att bli fri från sitt beroende. För henne var urinproverna en
positiv del i behandlingen. Madeleine ansåg sig behöva stöd, och ville prata. När
jag intervjuade henne hade hon gått i behandling i några månader, och då var det
framför allt urinproverna som hon uppskattade, och att hennes mamma fick delta i
behandlingen. Francisco, David och Yalcin uttryckte också sin uppskattning över
urinproverna.
41
Samtliga ungdomar i den här gruppen gick i individuella samtal. Josefin och
Hannele uppskattade de individuella samtalen. Josefin tyckte att hon fick hjälp att
försöka låta bli att röka, men framför såg hon fram emot att prata också om annat.
Jag tycker om att gå hit. Att komma hit en gång i veckan och prata om det
som har hänt under veckan, det jag bekymrar mig för... allmänt hur det är i
skolan och om hur det är hemma, om det funkar bra mellan mig och killen,
och…allt! Hon tänker på allt! (Josefin, 18 år)
Hannele var lite mer reserverad mot sin behandlare i början. Hon tyckte att
behandlaren verkade sträng, men upplevde att hon ändå "brydde sig". Hannele
ansåg att samtalen hjälpte henne att komma fram till ett beslut.
När jag hade träffat Birgitta några gånger så bestämde jag mig för att inte
ta mer. Så jag la av. Det var inte svårt. Jag sov i tre dagar, sen var det över.
Jag går inte omkring och känner något sug efter amfetamin, men det känns
lite tomt. (Hannele, 20 år)
Hannele uppskattade samtalskontakten mer och mer:
Jag har gått och pratat med Birgitta en gång i veckan. Det har varit
jätteskönt, för jag har så mycket aggressioner inom mig. Jag har varit arg
på allt och alla: på kompisar och på lärare och på mina föräldrar, kanske
mest på min mamma. Jag har alltid haft bättre kontakt med min pappa. Jag
var arg på han som jag köpte amfetaminet av, han förstörde så mycket för
mig. Jag var jättearg över att jag har förlorat flera år av mitt liv när jag har
hållit på med droger. Hos Bibbi har jag kunnat ösa ur mig allt detta, och det
har känts jätteskönt. Efteråt så känns det mycket lättare. (Hannele, 20 år)
Francisco uttryckte inte samma behov att få prata. Däremot tyckte han att han fått
hjälp att bolla tankar och idéer för framtiden. Yalcins behandlare pratade om
droger med honom men han önskade att de hellre kunde prata om hur han mådde.
David uppskattade att han gjorde saker med sin behandlare. (De hade varit på
Gröna Lund veckan innan intervjutillfället.) Han berättade att han fått lära sig en
del om haschets inverkan på kroppen.
Det var inget nytt, men man kände igen det han sa. Då tänkte man tillbaka
och märkte att det var sant. Det är en enda stor dimma man går omkring i.
(David, 18 år)
Tolkning och analys
Av de sex ungdomarna i det här kapitlet var det endast Yalcin som tog kontakten
själv med MiniMaria. Hur kontakten inleddes hänger, enligt min uppfattning,
samman med ungdomarnas motivationsnivå. Motivation kan betraktas som en
cirkulär och spiralformad process som utvecklas framåt stegvis. Någonting startar
processen och den övergår från omedvetenhet till funderingar på om det ändå
kunde vara möjligt och meningsfullt att göra en förändring (Johansson & Wirbing,
2003). De övriga fem hade inte kommit så långt i motivationsprocessen som
Yalcin. För dem var det socialtjänsten, skolan, Maria Ungdom och Frivården som
för medlade kontakten till MiniMaria. Beskrivet utifrån Prochaska & DiClementes
(1986) modell för förändring befann sig Yalcin i beslutsfasen, där han antingen
kunde gå vidare till handlingsfasen, eller återgå till begrundandefasen för att i så
42
fall bearbeta sin ambivalens. Francisco hade varit drogfri en tid och befann sig
redan i handlingsfasen, när han påbörjade kontakten på MiniMaria. De övriga fyra
var ambivalenta. De hade viss vilja till förändring och viss insikt om problemet
men hade inte bestämt sig riktigt.
Alla sex ungdomarna fortsatte i samtalsbehandling på MiniMaria. I samtalen
berättade de hur de upplevde sin tillvaro, och ibland underförstått hur de ansåg att
den borde vara. Jag tolkar deras berättelser så att deras drogande endast upptog en
del av innehållet i samtalen. Det mesta handlade om deras totala livssituation, och
vad som bekymrade dem. Berättandet blev ett sätt för dem att sortera intryck och
testa vad som uppfattas som rätt och acceptabelt av en vuxen samtalspartner. Det
tycks som om deras uppskattning av samtalen hängde samman med att de
upplevde att de fick hjälp av sina behandlare att sätta ord på sina upplevelser och
känslor.
Många av ungdomarna i undersökningen, företrädesvis kvinnor, upplevde det
positivt att prata. Det skulle kunna förklaras utifrån den utvecklingspsykologiska
könssocialisationsteorins två centrala begrepp autonomi och intimitet (Bjerrum
Nielsen & Rudberg, 1991), där kvinnor söker intimitet och männen autonomi. För
kvinnor är intimiteten och relationer viktiga aspekter i tillvaron. Att gå i
behandling i samtal innebär att man ingår i en ny relation med en behandlare. Det
är en professionell relation, vars syfte är behandlande eller terapeutisk, men
förtroligheten och ömsesidigheten finns ofta med som viktiga beståndsdelar
(Hallén Hemb & Olsson, 2002).
Madeleine, David och Francisco uttryckte sig positivt om urinproverna som ett
stöd att avhålla sig från droger. Jag tolkar att ungdomarna uppfattade det som en
konkret och påtaglig handling att lämna urinprover, och att provsvaren blev deras
”kvitto” på att de inte drogade. Att de sedan kunde använda urinproverna som
förevändning för kompisar att tacka nej till droger, menar jag bidrog till deras
fortsatta drogfrihet. Det torde vara bekvämare för dem att ha urinproverna att
skylla på, istället för att skylla på att de inte fick droga för föräldrarna.
UPPLEVD FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Hannele, Josefin, Madeleine, och Francisco hade varit fria från narkotika en tid då
de intervjuades. Alla fyra använde emellertid alkohol när de träffade sina
kompisar på helgerna, men de avstod från att använda narkotika.
Det går bra med drogfriheten, men jag ersätter ganska mycket med alkohol
på helgerna… Slösar bort mycket pengar på det. Men hellre det… det är
inget beroende. Det är liksom en festgrej. Hellre alkohol på helgerna än
droger varje dag. (Josefin, 18 år)
Flera av ungdomarna berättar om förbättrade relationer med föräldrar, andra
anhöriga och kompisar. Francisco tyckte att kontakten med flickvännen och
mamman hade blivit bättre, och Hannele återupptog kontakten med en halvbror,
som hon inte hade träffat på länge.
43
Utseende och hälsa förbättrades. Hannele ökade 10 kg i vikt när hon slutade med
amfetamin, och tyckte att hon mådde bättre av det.
Förut hade jag dålig hygien, jag hade jättedålig hygien. Sen har jag märkt
att jag blir mer fåfäng, liksom. Vill vara fräsch och ha rena kläder. Jag vill
vara skärpt, men jag har fortfarande jättedåligt minne. Kommer inte ihåg
vad jag åt i skolan i fredags, och smågrejor, som vad gjorde jag igår.
(Josefin, 18 år)
Strategier att hantera drogfriheten
Ungdomarna använde olika strategier för att fortsätta vara narkotikafria.
Pojk/flickvänner, kompisar, föräldrar och klasskamrater är viktiga personer som
de får stöd av. Hannele motionerar och går ut med familjens hund. Hon läser en
hel del och träffar nya kompisar. Josefin och David satte upp mål för sig. Josefin
var fortfarande skoltrött men upplevde att hon var mer motiverad att plugga ikapp
det hon hade missat tidigare, och hade bestämt sig för att ta studenten. David ville
ta körkort och måste vara drogfri i ett antal månader för att få lämplighetsintyg
från Länsstyrelsen. Yalcin mediterade.
Tolkning och analys av upplevd förändring
En positiv upplevelse av att vara drogfri förstärker, enligt min uppfattning, viljan
hos ungdomarna att välja fortsatt drogfrihet. En positiv förändringsprocess inleds
därmed, där en förändring leder till en annan. Jag tolkar att en sådan utveckling
skedde för alla sex ungdomarna. I och med att deras föräldrar fick vetskap om
deras drogande, blev det möjligt för dem att aktivt stödja sina barn i deras strävan
att inte använda droger.
Alla sex ungdomarna pratade i positiva termer om kontakten med sin behandlare.
Madeleine, som hade uttryckt positiva förväntningar på samtalen, var den som
uppskattade dem minst. Jag tolkar det så att hennes behov av samtal inte var
särskilt stora. Vidare fick hon sannolikt ett bra stöd från hemifrån, vilket kanske
var tillräcklig hjälp för henne.
Jag uppfattar att Hannele, Josefin och David hade tagit intryck av behandlarnas
råd då de beskriver sina strategier för att avleda sina tankar på drogande och
droger.
44
7. DROGEN SOM EN DEL I PSYKISK OHÄLSA
I det här kapitlet tar jag upp drogmönstret, som det kan visa sig hos ungdomar
som lider av psykisk ohälsa. (Sammanfattning av intervjuerna finns som bilaga i
Appendix).
Frida var 20 år när hon intervjuades. Hon bodde med sin mamma och syster i en
studentlägenhet. Faderns död några år tidigare blev en kris för dem. Vid samma
tidpunkt vräktes familjen från sin bostad och därefter följde några års
kringflackande liv. Frida hade periodvis varit mycket hemifrån. Hon hade använt
droger i fem år, och provat det mesta. Amfetamin var hennes huvuddrog. Hon
hade försökt sluta droga upprepade gånger, utan framgång. Hon gick regelbundet
på NA7 och fann stöd i det. Frida hade uttalad ångestproblematik med social fobi.
Hon hade arbetat sporadiskt sedan hon slutade grundskolan. Vid tiden för
intervjun gick hon i strukturerad öppenvård och hade varit drogfri i ca tio
månader.
Rebecka var 19 år och bodde hemma med sina föräldrar och sin bror, som hon
missbrukade tillsammans med. Hon hade varit sjukskriven i knappt ett år med
diagnos anorexia nervosa och väntade på att få påbörja anorexi-behandling. Hon
gjorde ingenting på dagarna. Föräldrarna kände inte till att hon rökte cannabis,
vilket hon hade gjort sedan 14 års ålder. Rebecka berättade att hon rökte cannabis
för att dämpa sin ångest och dämpa tanken på att ha kontroll. Rebecka hade
avhållit sig från cannabis i ca fem månader vid tiden för intervjun.
Micke var 20 år och bodde med sin mamma. Han arbetade sedan några månader
och trivdes med sitt arbete. Han hade använt droger sedan högstadiet men var nu
drogfri. Micke hade ett blandmissbruk och hade använt alla typer av droger.
Amfetamin respektive heroin hade växelvis varit huvuddrog, blandat med
Rohypnol. Micke hade varit mycket utagerande i skolan, och aggressiv under sin
uppväxt. Aggressiviteten förvärrades när han tog droger. Vid sådana tillfällen
hade Micke slagit sönder inredningen i hemmet och varit våldsam mot modern.
Han hade haft kontakt med socialtjänsten i många år. Micke hade varit drogfri i ca
sju månader vid tiden för intervjun.
DROGENS BETYDELSE INDIVIDUELLT, SOCIALT OCH
KULTURELLT
Referat och citat ur intervjuerna, som belyser drogmönster vid psykisk
ohälsa
Både Frida och Rebecka ville hellre vara ensamma än att umgås med andra. Frida
tyckte att det blev lättare att umgås med människor när hon tog amfetamin. Hon
berättade att hon hade missbrukat amfetamin dagligen i tre års tid. Frida träffade
7
Narcotics Anonymous, självhjälpsgrupp med AA, Anonyma Alkoholister, som
förebild.
45
inte människor så ofta. Hon hade varit deprimerad lång tid och haft mycket
kontakt med psykiatrin.
Helst så ville jag ha det (amfetaminet, min anm.) på morgonen, när jag
vaknade, för att jag skulle liksom våga bli mig själv, eller bli mig själv. För
jag har haft väldigt mycket problem med social fobi, mycket problem att
umgås med människor, så att det blev ju lättare när jag tog det.
(Frida, 20 år)
Rebecka hade rökt cannabis regelbundet i fyra år, först någon gång i veckan, sen
blev det varje dag. Hon satt oftast hemma på dagarna och rökte tills brodern fick
slut på hasch. Då åkte hon iväg till någon kompis som kunde bjuda henne.
Egentligen ville hon inte umgås, men var tvungen för att få hasch.
Jag rökte mest bara för att glömma. Och jag drack ju också samtidigt…
bara för att få bort… för jag har ju anorexi… tanken på att ha kontroll, så
då kunde jag släppa det. (Rebecka, 19 år)
Micke, som hade börjat med droger på högstadiet, beskrev den första påtändningen som ”jättehäftig”. Därefter rökte han mer och mer och prövade andra
droger. Frida och Micke utvecklade ett amfetaminberoende efter en tid, och deras
missbruk blev tvångsmässigt. Så här berättar Frida hur hon upptäckte det.
Ja, det var väl för ungefär ett par år sedan, tror jag. Men det blev som att
jag blev tvingad att ta det, men jag ville inte. Det var bara det att jag
behövde det. Jag mådde inte bra när jag tog det, och jag mådde inte bra när
jag inte tog det heller. Det var bara jobbigt hela tiden. Men jag kunde inte
sluta ändå. (Frida, 20 år)
Frida och Micke försökte sluta droga på egen hand flera gånger, men
misslyckades. Micke lyckades avhålla sig långa perioder vid flera tillfällen, men
började igen, och då blev det värre för varje gång. Frida lyckades vara drogfri
några månader åt gången, men återföll varje gång. Rebecka hade över huvud taget
inte funderat på att sluta droga. När jag intervjuade henne hade hon fortfarande en
positiv inställning till cannabis.
Det (cannabis, min anm.) är ingenting jag tycker är dåligt. Jag finner det
fortfarande bättre än alkohol. Och det kommer jag nog alltid att göra. Så
jag ser ju inget fel med att folk gör det, (röker, min anm.) så länge dom inte
gör det för ofta. Precis som alkohol. Men för vissa är det ju inte bra. (fniss)
Jag kommer nog säkert att röka efter det att jag har slutat här, fastän inte
ofta. Bara någon gång i månaden, för det har ändå varit en så stor del av
mitt liv. Och så länge jag ändå har kontroll så tycker jag att det är OK. Fast
jag kommer aldrig att börja röka så pass mycket igen. (Rebecka, 19 år)
Tolkning och analys av drogens betydelse individuellt, socialt och kulturellt.
Kain et al (2000) har genomfört en behovsanalys avseende barns och ungdomars
psykiska ohälsa. De har funnit att för att barn och ungdomar ska utveckla psykisk
ohälsa krävs en anhopning av riskfaktorer, som kan finnas hos ungdomen själv, i
familjen eller i omgivningen. Sådana faktorer kan vara svårhanterligt
temperament hos barnet, skolk när det blir äldre och bruk av tobak samt alkohol
och/eller andra droger. Riskfaktorer i familjen kan vara konflikter mellan barnets
46
föräldrar, psykisk sjukdom hos föräldrarna, bristande samspel mellan barn och
föräldrar och kontrollerande eller inkonsekvent uppfostringsstil samt övergrepp
och våld. Riskfaktorer i omgivningen kan vara byte av bostadsområde och/eller
skola, begränsat socialt nätverk och arbetslöshet bland ungdomar. Traumatiska
livshändelser kan också bidra till psykisk ohälsa hos ungdomar. Det kan också
handla om förlust av annan människa i ungdomens känslomässiga närhet
(Johansson & Wirbing, 2003).
Jag uppfattar att alla tre ungdomarna hade varit utsatta för flera riskfaktorer. Frida
hade mist sin far några år tidigare och familjen blev bostadslös när de vräktes från
sin lägenhet strax därpå, med ett kringflackande liv som följd. Rebecka hade
skolkat en del från skolan, kanske på grund av föräldrarnas höga krav på hennes
skolprestationer. Hon levde i en känslomässigt sval miljö hemma, där hon
försökte dra sig undan föräldrarna så mycket hon förmådde. När hon pratade om
sin bror, uppfattade jag att hon fick hon mer värme i rösten. Micke hade haft ett
svårhanterligt temperament sedan unga år och skolkat mycket från skolan, och
familjen hade bland annat därför haft kontakt med socialtjänsten under en längre
tid.
Både Frida och Rebecka beskriver sig vara socialt isolerade. Det är en självvald
isolering, men ändå påtvingad utifrån deras psykiska ohälsa. De berättade hur de
helst drog sig undan och tillbringade dagarna ensamma hemma. Frida led av
panikångest med social fobi. Rebecka var deprimerad och orkeslös, och uttryckte
leda över sin livssituation.
Ungdomar med ångest och depressionssymtom, t.ex. upplevelser att livet saknar
mening, tenderar att ha större alkohol- och drogbruk än ungdomar som inte har
sådana symtom, enligt Lilja & Larsson (2003). Det finns, enligt författarna, endast
ett fåtal undersökningar av den mer omfattande användningen av alkohol och
droger bland ungdomar med psykologiska/psykiatriska besvär. En uppfattning är
att det rör sig om självmedicinering, d.v.s. alkohol och droger används för att
lindra ångest, oro, smärta, hallucinationer och ensamhet, eller för att fly från
erfarenheter av övergrepp och trauman (Johansson & Wirbing, 2003). Det tycks
mig att både Frida och Rebecka använde drogerna i självmedicinerande syfte, för
att lindra sin psykiska ohälsa. För Frida framstod inte verkligheten lika
skrämmande när hon tog amfetamin och tillvaron blev uthärdlig. När Rebecka
rökte cannabis upplevde hon att hennes kontrollbehov släppte för stunden. Det
förde det paradoxalt goda med sig att hon lättare kunde äta och behålla maten. Det
förefaller som hon även erfor viss lättnad i livsledan då hon rökte cannabis.
Drogproblem anses vara mera dolda hos kvinnor än hos män, eftersom alkohol
och droger inte passar ihop med den traditionella kvinnorollen, enligt Johansson
& Wirbing (2003). Kvinnor med alkohol- och drogproblem har i högre grad än
män samtidig psykisk ohälsa, en pressad social eller relationsmässig situation och
en traumatisk bakgrund (a.a.). Kvinnorna i min undersökning använde droger
tillsammans med andra, men tog oftare än män droger i sin ensamhet för att döva
sin ångest. De negativa konsekvenserna av drogande för kvinnorna i min
47
undersökning tycks framför allt ligga på ett känslomässigt och relationsmässigt
plan, där ångest är en vanlig ingrediens.
När Micke berättade om sin psykiska ohälsa etiketterade han inte sitt tillstånd med
någon diagnos. Micke beskrev hur han varit utagerande och aggressiv redan under
skoltiden, och hur det första narkotikaruset blev en intensiv upplevelse för honom.
Det förefaller mig dock att hans fortsatta missbruk snarare hade karaktären av
självmedicinering mot oro och rastlöshet, än att ge rusupplevelser. Enligt
Johansson & Wirbing (2003) är risken för drogproblem förhöjd hos vuxna, som i
barndomen eller under tonårstiden har haft anpassningssvårigheter i hemmet och
skolan.
Det förefaller som både Mickes och Fridas försök att sluta med droger på egen
hand försvårades av deras psykiska ohälsa, eftersom drogen fyllde funktionen att
lindra oro och ångest. Att Rebecka inte hade övervägt att sluta med
cannabisrökandet finner jag inte särskilt
konstigt, eftersom det lindrade hennes anorexia och medförde att hon fick lättare
att äta.
MOTIV TILL FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Alla tre ungdomarna berättade om psykiska problem och psykisk ohälsa. Micke
och Frida beskrev hur de hade varit nära att ta livet av sig flera gånger. Frida
vände sig till sin socialsekreterare, men upplevde inte att hon blev hjälpt.
Jag mådde fruktansvärt dåligt och jag var nära att ta livet av mig. För då
kontaktade jag min socialassistent och sa att jag orkar inte mer. Då ville jag
komma in på behandlingshem. Ja, det var lite konstigt. Hon ville inte se mig
som missbrukare, för att jag var så ung. Hon var jättekonstig, och körde mig
till psyket. Så blev jag inlagd där, och började ta antidepressiva. Jag var väl
där en vecka eller någonting, men jag trivdes inte där, för det var så jobbigt.
Så jag skrev ut mig själv och började gå på droger igen. Så det gick väl ett
år. Jag mådde skitdåligt, så då ringde jag dit igen och frågade om jag fick
komma, och då fick jag det. Då fick jag antidepressiva igen, och det går jag
på nu. (Frida, 20 år)
Micke använde Rohypnol tillsammans med alkohol under en period. Han beskrev
den tiden så här:
När jag började använda ”råppar” blev det riktigt dåligt. Jag blev
aggressiv och fick raseriutbrott. Det räckte att någon tittade på mig på stan,
så slog det slint i skallen på mig. Jag slog folk på käften utan anledning.
Slogs och rånade. (Micke, 20 år)
Jag blev mer och mer aggressiv. Hemma kunde jag slå sönder saker och slå
min mamma utan anledning. Hon har fått stå ut med mycket. (Micke, 20 år)
Alla tre ungdomarna tyckte att deras relationer till föräldrarna var dåliga, och
berättade om sina häftiga humörsvängningar. Frida var inte hemma så mycket,
men tyckte i efterhand att hon hade bråkat mycket och varit aggressiv och elak
48
mot sin mamma när hon gick på droger. Kanske använde hon drogen för att få ur
sig aggressioner också?
Drogandet och den psykiska ohälsan påverkade skola och arbete. Rebecka
berättade att hon hade skolkat mycket och slutade skolan då hon insjuknade i
anorexia. Hon trodde att hon skulle ha skolkat mindre om hon inte samtidigt hade
rökt cannabis. När hon inte orkade gå till skolan var hon hemma och gjorde
ingenting, förutom att röka cannabis. Hon hade inte lust för någonting, drog sig
undan all kontakt och var deprimerad.
Frida och Micke hade försökt arbeta vid några tillfällen utan framgång.
Jag slutade bara att gå dit, (till arbetet, min anm.) faktiskt. Det började med
att jag misskötte tiderna. Jag kom inte när jag skulle. Dom (arbetskamraterna, min anm.) sa ingenting… men jag var ganska bra på att ljuga,
och sa att jag var sjuk och mådde dåligt. Sen är jag ju den som inte pratar
mer än nödvändigt, så dom var ju vana vid att jag kanske inte sa så mycket.
Det gick väl ett par veckor, och sen, ja då försvann jag därifrån. Då blev det
ju ännu värre än tidigare… då tog jag nästan allting, faktiskt. (Frida, 20 år)
Frida tröttnade allt mer på drogandet och började gå på NA-möten. Hon höll sig
drogfri på egen hand i flera månader. När hon träffade en drogfri kompis som gick
i 12-stegsbehandling blev hon återigen intresserad av missbruksbehandling.
När Rebecka sökte vård för sin anorexi fick hon frågan om hon använde droger.
Hon valde att vara ärlig, och fick vänta med att börja behandlingen tills hon varit
drogfri i sex månader.
Micke fortsatte att droga intensivt utan att fundera på att sluta. Han tog överdoser
av heroin flera gånger.
Det började med att min mamma körde in mig till avgiftningen. Jag låg inne
i fyra dagar. Om det inte var för henne hade jag varit död för länge sedan.
När jag kom ut så fortsatte jag att droga i alla fall. Min socialassistent var
efter mig hela tiden, så man kan inte säga att jag valde självmant att gå till
MiniMaria. (Micke, 20 år)
Hur kontakten inleds på MiniMaria
Frida tog själv kontakt med kommunens beroendemottagning för vuxna för att få
komma till behandlingshem. Därifrån remitterades hon vidare till MiniMaria på
grund av sin låga ålder. Rebecka remitterades av psykiatrin till kommunens
beroendemottagning för att få behandling för sitt missbruk. Beroendemottagningen remitterade henne vidare till MiniMaria. Micke, slutligen, remitterades till
MiniMaria från socialtjänsten.
Tolkning och analys av motiv till förändring
Både Micke och Frida hade erfarit betydande negativa konsekvenser av sitt
drogande. De förmådde inte ha nära relationer till anhöriga och klarade inte att
försörja sig själva. Den psykiska ohälsan bidrog till att de inte orkade med sin
tillvaro, och de gjorde flera självmordsförsök. Till skillnad mot Frida hade Micke
49
flera längre perioder av drogfrihet bakom sig. Det är obekant för mig om han
lyckades avhålla sig på egen hand, eller om han fick vård vid dessa tillfällen.
Fridas tidigare kontakt med vården resulterade inte i någon hjälp alls. Eftersom
Frida inte uppfattade sig hjälpt skrev hon ut sig från en psykiatriavdelning, där
hon var inlagd. Enligt mitt sätt att se behövde Frida både hjälp för sitt missbruk
och psykiatrisk vård.
Både Micke och Frida hade utsatta livssituationer. Frida tröttnade på sitt
missbrukarliv och upplevde det mer och mer meningslöst. Hon beskrev hur hon
nådde sitt personliga bottenläge, och tog avstampen i detta till att förändra sitt liv.
Frida hade funnit stort stöd i NA, där också begreppet ”the rock bottom”8 har en
central betydelse (Kristiansen, 2000). Det kan tänkas att hennes beskrivning
påverkades av föreställningar om att man måste nå sitt personliga bottenläge och
knarka färdigt för att kunna vända.
Mickes drogande var så intensivt och tvångsmässigt att han inte förmådde att
bryta själv. Han beskriver också hur tiden med droger var kaotisk och våldsam
med överdoser vid flera tillfällen. Jag uppfattar att det inte var någon tillfällighet
att han kombinerade alkohol med Rohypnol, eftersom kombinationen genererar
stark och blind aggressivitet. Ett sätt att tolka hans missbruk på är att han fick ur
sig sina aggressioner utan att behöva känna moraliskt ansvar för sina handlingar.
Han glömde ofta vad han hade gjort och vad som hade hänt.
Rebeckas situation skiljer sig från Fridas och Mickes så till vida att hon taktiskt
valde att sluta använda droger, eftersom det gynnade hennes möjlighet att få
anorexiabehandling. De negativa konsekvenserna av drogandet i form av psykisk
ohälsa, skolk och försämrade relationer till föräldrarna var inte hennes motiv att
sluta droga. Jag uppfattar att hon även fortsättningsvis, som drogfri, hade en
positiv inställning till cannabis, vilket sannolikt kan äventyra fortsatt drogfrihet.
Enligt Prochaska & DiClementes modell för förändring (1986) befann sig både
Rebecka och Frida i stadiet där de var redo att handla, när de fick kontakt med
MiniMaria. De ville båda ha en förändring i sina liv, men utifrån olika
utgångspunkter. Båda uppfattade sig kapabla att genomföra det de hade bestämt
sig för. Micke däremot var helt ointresserad av behandling inledningsvis, vilket
placerar honom i förbegrundandefasen (a.a.), det vill säga omgivningen insåg
vidden av hans problem, men det var en insikt som han själv inte delade vid den
tidpunkten. Jag uppfattar att han varken ville, eller trodde sig kunna, förändra sin
livssituation när han inledde kontakten med MiniMaria.
BEHANDLINGEN
Referat och citat ur intervjuerna
Ingen av ungdomarna uttryckte några förväntningar inför behandlingen. När
Rebecka och Frida berättade, framkom det att båda ville må bättre men de
8
En allmänt utbredd uppfattning inom NA att man som missbrukare måste nå
botten med sitt knarkande, innan man kan vända och förändra sitt liv.
50
kopplade inte ihop det med förväntningar på behandlingen. Rebecka ville bli ren
från cannabis så fort som möjligt, så hon kunde komma igång med sin anorexibehandling. Hon berättade att hennes bror hade gått i behandling tidigare, så hon
visste vad som väntade.
Jag gick in ganska öppensinnad... gick jag hit... framför allt för att lyssna
och berätta. Jag trodde att dom människor jag skulle träffa skulle anta att
jag inte kunde klara av det, och att dom skulle anta att jag skulle falla
tillbaks. Det är väl det som jag kanske hade förväntat mig lite grann... som
jag inte har stött på. (Rebecka 20 år)
Jag tror inte att jag hade så mycket förväntningar. Det var väl det att jag
kände att det skulle bli skönt att få jobba med mig själv och lära känna sig
själv. Skulle få veta vem jag är. Mina förväntningar var att må bättre.
I början var det jättejobbigt, som det brukar vara, men sen… jag trivs
jättebra. Att ha någonting att göra på dagarna, och att känna att man har
någonting för sig själv… ja, man jobbar med sig själv. (Frida, 20 år)
Frida och Micke gick i strukturerad öppenvård9, där individuella samtal ingick.
Rebeckas behandling bestod av individuella samtal en gång i veckan samt
urinprover. Rebecka och Frida uppskattade de individuella samtalen. Frida ville
ha mer samtalsgrupper. Hon tyckte att hon kunde prata om allt hon ville i de
individuella samtalen, och i grupperna tyckte hon att hon lärde sig tänka på nytt
sätt.
Jag tycker att jag får jättemycket hjälp. Första gångerna var det mest vad
jag hade tagit för droger, och liksom prata om sådana saker. Men nu har
jag ju gått här ett tag. Nu klarar jag ju av det mesta ändå. Så det är ju mest
vardagliga saker, vad jag gör på dagarna, och så där. Dom hjälper mig,
eller hjälpte mig att kolla om jag kunde ha något extra jobb, eller någonting
sånt. Sådana där enkla saker. Vi skrev en lista på vem jag var. Vad jag var
bra på och vad jag var dålig på. Och jag kom i bättre kontakt med mig själv.
Efter det att jag hade slutat röka blev det lite förvirrande. Jag visste inte
riktigt vem jag var. (Rebecka, 20 år)
Micke berättade att han hade haft individuella samtal i början, men att han nu gick
i en grupp två gånger i veckan. Han tyckte att de enskilda samtalen hade varit bra,
men att urinproven var det som hjälpte mest.
Urinproverna har varit särskilt bra. Jag lämnar fortfarande prover. Det
hjälper mig att inte ta droger. För om jag dricker, då tar jag droger, och jag
kanske inte ens vet dagen efter att jag har tagit något, eller vad jag har
tagit. Om jag vet att jag ska lämna urinprov, då kan jag inte dricka eller
festa, och då tar jag inte droger heller. (Micke, 20 år)
Tolkning och analys
Frida pratade om förändringar på både ett individuellt och socialt plan då hon
svarade på min fråga om hennes förväntningar på behandlingen. Hon berättade
9
Öppenvård med programpunkter några timmar varje dag.
51
vad hon ville uppnå: att må bättre, och bryta sin sociala isolering med den tristess
som den medförde. Rebecka som både ville lyssna och berätta, förväntade sig att
behandlaren kunde få bristande tilltro till hennes förmåga att sluta röka cannabis.
Micke uttryckte inga förväntningar alls. Jag tolkar Fridas och Rebeckas lågmält
positiva utsagor så att de var försiktigt avvaktande inledningsvis. Rebeckas något
negativa inställning uppfattar jag kan hänga samman med broderns tidigare
erfarenheter av missbruksbehandlingen på MiniMaria, och hans svårigheter att
uppnå drogfrihet.
De båda tjejerna uttryckte mer uppskattning över de individuella samtalen än
Micke, men jag uppfattar att alla tre lärde sig att det kan hjälpa att prata med
någon. I samtalen fick de möjlighet att upptäcka sammanhangen i deras liv. För
att våga se sin livssituation krävdes det att de kände acceptans för den de var. För
Frida handlade det, tror jag, om frågor kring både skuld och skam. Skuld för vem
hon hade blivit och skam över vad hon hade gjort. För Micke handlade det mest
om skuld.
Frida pratade om att lära sig hantera situationer med nya metoder. Hon fick hjälp
att bemästra sin ångest och sociala fobi. Den träningen ledde till att hon stod ut att
befinna sig i sociala situationer, som i sin tur medverkade till att bryta isolering
och tristess. Att hennes psykiska ohälsa förbättrades torde även hänga samman
med att hon började medicinera med antidepressiva läkemedel då hon var alkoholoch narkotikafri.
Mer än att prata uppskattade Micke urinproverna, som blev en slags fokusering på
mätbara resultat för honom, istället för att försöka förstå och förklara varför livet
blev som det blev.
UPPLEVD FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Frida, Rebecka och Micke hade mellan fem och nio månaders avhållsamhet från
narkotika vid tiden för intervjun. Micke och Frida använde varken narkotika eller
drack alkohol. Det är oklart för mig om Rebecka drack.
Frida och Rebecka levde ett stillsamt liv, och var hemma mestadels. De uttrycker
att de har fått mer energi, och att de känner sig piggare och gladare. Båda tjejerna
tyckte att de hade fått bättre självförtroende. Rebecka tyckte att hon inte var lika
självisk längre, och hade mer känslor.
Jag har blivit bättre på att säga nej och att stå för mig själv. Det tycker jag
är jättebra, för det hjälper väldigt mycket. Och så mår jag mycket bättre nu.
Jag har blivit mer öppen och social och vågar mycket mer, att ta kontakt
med människor. Det är verkligen en stor skillnad på mig nu och då. Då var
man ju som en rädd liten myra för allting, som vågade ingenting. Och det är
andra som har sagt till mig också, att dom märker på mig att jag går i
behandling, så det är jätteskönt att höra. (Frida, 20 år)
Fridas relation till mamman blev bättre och hon tyckte att de började komma
varandra nära igen. Micke berättar däremot att hans mamma fortfarande är
52
misstänksam och rädd för hans våldsutbrott och aggressivitet, trots att han är
drogfri.
Ungdomarna har olika strategier för att hålla sig borta från narkotika. Micke
tycker att hans arbete hjälper honom att vara drogfri, och Frida känner stöd i
Anonyma Narkomaner och hos sin sponsor. Rebecka umgås mycket med sin
pojkvän och tycker att han är ett stöd för henne, liksom hennes bror. Varken
pojkvännen eller brodern är dock helt drogfria från cannabis, enligt Rebecka, men
hon tycker inte att det är så stort problem. Hon nämner inte föräldrarna som något
stöd. På frågan om hon fortfarande är sugen på att röka svarade hon:
Nej, inte direkt. Jag sitter ju med när folk gör det hela tiden. Så jag tycker
det bara är skönt att känna lukten av det, och jag brukar få mecka åt dom,
och så där. Och jag tycker att det räcker. (Rebecka, 20 år)
. Så här säger Frida om sitt liv idag:
Jag kan få sådana där tankar ibland som att livet är nästan tråkigare nu än
vad det var då. För visst, jag är drogfri, men jag gör ju ingenting av mitt liv
nu heller. Det känns som att jag måste verkligen göra någonting. Jag vet
inte vad jag vill göra riktigt. Så att det ska få mening. (Frida, 20 år)
Tolkning och analys
Min tolkning är att Frida och Micke hade en genuin önskan att ändra sin
livssituation, och att de arbetade målmedvetet för att uppnå en förändring. Att
båda två avstod från både narkotika och alkohol tyder på det. Frida använde dock
fortfarande receptförskriven antidepressiv medicin för sina psykiska besvär. Både
Micke och Frida använde uttalade strategier för att klara den fortsatta drogfriheten
och beskrev värdet av att ha tänkt efter i förväg vad som kan inträffa i vissa
risksituationer. Rebecka var också målmedveten att bli fri från cannabis för att få
börja i anorexiabehandlingen, men för henne fanns det inte någon önskan om
bestående förändring. Jag uppfattar att hon inte i grunden hade ändrat inställning
till droger, vilket stärks av att hon fortfarande umgicks i samma kretsar som
tidigare. Att hennes pojkvän och bror fortfarande rökte cannabis kan också ses
som en risk för Rebecka.
Oavsett motiven till förändrad livssituation upplevde samtliga tre att de mådde
bättre och att deras psykiska ohälsa hade förbättrats. Rebeckas och Fridas
förbättrade självförtroende gjorde att de också fungerade bättre i sociala
sammanhang. Att Micke numera hade ett arbete att gå till bidrog till en stor social
förändring för honom. Han ville göra rätt för sig och han uppfattade sig vara på
god väg att bli en del av det ”vanliga” samhället.
Även Rebeckas sociala situation förbättrades. När hennes apati avtog orkade hon
intressera sig för personer i omgivningen och hennes sociala isolering avtog.
Föräldrarelationerna förbättrades för alla tre, även om Mickes mamma inte hade
återfått förtroendet fullt ut för sonen.
Trots avhållsamhet från narkotika och alkohol, och bättre psykisk hälsa, kvarstod
dock ett allvarligt problem för Frida: att ge livet en mening.
53
8. DROGEN SOM DOMINERAR TILLVARON
I det här kapitlet tar jag upp drogmönstret, som det kan visa sig hos ungdomar, där
konsekvenserna av drogandet bidragit till ett socialt utanförskap.
(Sammanfattning av intervjuerna finns som bilaga i Appendix).
Linda var 21 år, och bostadslös. Hon är uppvuxen med sin mamma. Pappan
kommer från USA, och flyttade tillbaka innan Linda föddes. Linda är uppvuxen
med mycket alkohol, våld och övergrepp i hemmet. Hon flyttade hemifrån när hon
var 17 år. Samtidigt avbröt hon sina gymnasiestudier. Hon började röka cannabis
vid 14 års ålder, och drack mycket alkohol redan vid 12 år. Hon hade varit stökig i
skolan och kom full på lektionerna. Linda har använt det mesta i narkotikaväg.
Hon var blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog mestadels. Senast
använde hon emellertid morfintabletter och Subutex10. Innan hon började i
behandling ägnade hon större delen av dagarna åt att jaga narkotika. Hon hade
ingenstans att bo och flyttade runt hos kompisar. Linda har periodvis haft uttalade
psykiska problem. Strax innan intervjun bodde hon på ett stödboende för
missbrukare, men blev avvisad då det visade sig att hon drogade. Hon var inte
drogfri vid tiden för intervjun.
Carolin var 20 år, och bostadslös. Hennes mamma dog när hon var 15 år. De
nästföljande åren bodde hon med sin pappa och sina bröder. Relationen till fadern
var dålig, så hon sökte sig hemifrån när hon var 18 år. Under en period bodde hon
tillsammans med en av sina bröder, som också missbrukade. Sen blev hon
bostadslös och flyttade runt hos kompisar. Carolin slutade skolan efter 9:an och
hade enstaka ströjobb därefter. Hon började röka cannabis dagligen ett år innan
hon flyttade hemifrån. Större delen av hennes tid gick då åt att jaga cannabis.
Carolin bodde sedan en tid på ett stödboende för missbrukare. Hon sökte hjälp för
sitt drogande på eget initiativ, och hade varit drogfri ca sex månader när hon
intervjuades.
DROGENS BETYDELSE INDIVIDUELLT, SOCIALT OCH
KULTURELLT
Referat och citat ur intervjuerna som belyser drogmönstret hos ungdomar
med socialt utanförskap
Linda och Carolin berättar att en stor del av deras tid gick åt att jaga narkotika.
Linda missbrukade morfin innan hon började i behandling. När hon väl fick tag på
en försäljare försökte hon köpa in mycket, eftersom hon blev sjuk om hon inte
hade morfinet. Carolin berättade att hon började inse att hon hade ett cannabisberoende när hennes hasch tog slut, och hon började jaga efter det. Hon berättade
hur hon ringde runt till folk och ordnade pengar för att köpa cannabis.
Så då började man ändå fatta själv att det är någonting som är fel, för man
gör ju inte så, liksom… för att få någonting… Så då började jag fatta att jag
ändå var beroende. Det låter så där, liksom, ungefär, värsta grejen, typ. Jag
tänkte inte riktigt så heller förrän jag skulle sluta. (Carolin, 20 år)
10
Läkemedel för underhållsbehandling av opiatberoende
54
Både Linda och Carolin behövde ta droger för att känna sig normala. Carolin
tyckte ändå att hon mådde ganska bra. Eftersom hon rökte hela tiden hann hon
aldrig känna efter hur hon egentligen mådde, berättade hon. Linda berättade att
hon periodvis har varit riktigt nerkörd och mått oerhört dåligt.
Både Linda och Carolin var bostadslösa, så det blev mycket omkringflyttande för
dem. Varken Linda eller Carolin hade jobbat annat än sporadiskt. Den mesta tiden
hade gått åt till att jaga droger och att ta droger.
Tolkning och analys
Linda och Carolin har båda ett dagligt narkotikamissbruk, vilket innebar att
drogen intog en central plats i deras tillvaro. Båda tjejernas drogande var i hög
grad självdestruktivt. Det handlade om hur de skulle få tag på drogen och hur de
skulle kunna betala för den. När tjejerna pratar om sitt drogande använder de båda
termen ”jaga”. Jag tolkar det som en tvångsmässig handling för att få tag på
narkotika. Om de inte jagar får de ingen narkotika, och då blir de sjuka, eller
abstinenta. Linda beskriver det särskilt tydligt när hon berättar att hon blir väldigt
sjuk om hon inte får drogen regelbundet. Det förefaller mig även att tjejerna
försökte fly från sina problem genom sitt intensiva drogande, och att de uppnådde
en illusion av att ha kontroll och inflytande över sina liv under rusets korta
sekvens.
Johansson & Wirbing (2003) uppmärksammar stora könsskillnader vid vägen in i
tungt narkotikamissbruk. Flickor narkotikadebuterar tidigare och uppnår snabbare
ett avancerat drogmissbruk än pojkar, enligt författarna. En förklaring kan vara att
flickorna introduceras till droger genom äldre pojkar eller män, som har passerat
sitt eget experimentstadium. En annan förklaring kan vara att flickorna ofta har
fler problem i sin familjesituation före drogdebuten än pojkar (Andersson, 1995).
Flickor hamnar, enligt författaren, oftare än pojkar i konflikt med sina mödrar som
försöker kontrollera och övervaka döttrarna. Att det kan bli på det sättet hänger
enligt utvecklingspsykologisk teori samman med att den kvinnliga självkänslan
utvecklas i relation till omvärlden, medan den manliga självkänslan utvecklas i
avskildhet och autonomi (Andersson, 1995). Linda, som redan i tidig ålder hade
en konfliktfylld relation till modern, sökte sig bort från hemmet så snart hon
kunde, till kamratgrupper där alkohol och droger förekom. Jag håller för sannolikt
att hon introducerades till alkohol och droger av äldre killar i gänget, eftersom hon
beskrev ett avancerat alkoholmissbruk redan som 12-åring.
Johansson & Wirbing (2003) har funnit att misshandel och tidiga trauman är
betydligt vanligare hos kvinnor med drogproblem än hos andra kvinnor. De
sexuella övergreppen har ofta varit avgörande för att kvinnorna har börjat använda
droger, och för att de har fortsatt i missbruk. ”De sexuella övergreppen förföljer
dem genom livet och återkommer ständigt i deras berättelser. Det sexualiserade
våldet tycks ha varit mer kränkande än annat våld” (Trulsson i Johansson &
Wirbing, 2003, sid. 225).
55
Carolins mamma dog i en för Carolin känslig ålder. Förlusten av en nära anhörig
är en traumatisk kris för en tonåring, och innebär en riskfaktor för utvecklande av
drogmissbruk. Att hennes far inte mäktade med sitt ansvar för Carolin och hennes
bröder tycks vara en bidragande orsak till att Carolin sökte sig hemifrån till
kamrater med samma intresse för droger som hon själv hade utvecklat.
Lindas och Carolins sätt att leva fick större och större negativa sociala
konsekvenser. All deras tid och energi gick åt till anskaffande av droger, och de
förmådde inte sköta något arbete eller upprätthålla sociala kontakter. När deras
parasiterande på kompisar blev för påfrestande, blev de utslängda.
Dagligt missbruk leder ofta till psykisk ohälsa. Psykiska symtom kan vara en
orsak till drogandet, men kan också vara en följd av detsamma. Så fort Linda
mådde dåligt ville hon ha någonting. Jag tolkar det som att hon ville fly från de
problem som hon annars skulle behöva konfronteras med. Jag tror att hon använde
drogen för att döva sina traumatiska minnen, som självmedicinering. Svensson i
Johansson & Wirbing (2003, sid. 40) nämner att en del tjejer far väldigt illa i
missbruket och att det finns en högre andel självmedicinerare i gruppen kvinnliga
narkomaner än manliga. ”När vi stöter på dem i vården efter 5-6 år så ser vi just
självmedicineringen, för då har de varit med om så otäcka saker”, säger han.
Holmberg (2000) konstaterar att unga kvinnor snabbare än unga män uppnår ett
avancerat missbruk, och då får behov av ständig tillgång på droger. Det var fallet
för några av kvinnorna i min undersökning. Missbrukande kvinnor prioriterar ofta
relationer till män istället för att umgås med andra kvinnor (a.a.). En förklaring
kan vara att männen förser dem med droger – något som Linda i min
undersökning berättade om. Hon umgicks mestadels med män. Linda bytte
huvuddrog emellanåt, men gav ingen förklaring till det. Holmberg (2000) har
emellertid funnit att kvinnor i missbrukarvärlden ofta byter drog när de byter
partner. Hon drar parallellen till icke missbrukande kvinnor, som ofta byter
umgängeskrets när de byter partner.
MOTIV TILL FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Linda beskriver att hon periodvis mådde mycket dåligt på grund av sitt drogande.
Linda hade varit inskriven på olika ”psykställen”, som hon kallade det. Hon var
ambivalent till sitt drogande när jag träffade henne. Hon uttryckte att hon nog
egentligen ville punda, men att hon måste bli drogfri för både sin egen, och för
”allas” skull. Hon tyckte att det blev svårare att komma igen för varje gång hon
hade ”pundat ner sig”. Hon hade drabbats av magsår och lunginflammationer vid
sådana tillfällen, och fått efterhängsna ”tics”11 av amfetaminet. Det skämdes hon
över för då var det så uppenbart att hon pundade, tyckte hon.
Motiv till förändring kan också sökas i livssituationen, så att tjejerna önskade
förbättra sina dåliga relationerna till föräldrar och syskon.
11
Ofrivilliga ryckningar och reflexrörelser
56
Min yngsta brorsa, som jag levde ihop med då, han hade också haft
missbruksproblem. Vi hade missbrukat tillsammans, men mina… för jag har
två storebrorsor, och mina andra storebrorsor var ju inte så där jätte…
alltså för jag sköt ju bort dom. Vi var inte likadana, typ. Man kan inte umgås
med folk som inte är som en själv, så det blev ju automatiskt att jag stötte
bort dom. Så jag träffade dom knappt. Det kanske var någon gång…
(Carolin, 20 år)
Vid ett tillfälle försökte Linda ta livet av sig och blev inlagd på psykiatrisk
avdelning. När den akuta suicidrisken bedömdes vara över fick hon inte någon
fortsatt psykiatrisk behandling utan skickades vidare till kommunens
öppenvårdsbehandling för missbrukare, MiniMaria.
I: Så du sökte egentligen hjälp för att du mådde så förbaskat dåligt?
IP: … ja, psykiskt dåligt. Javisst! Jag mådde jättedåligt. Så, jag, alltså, kom
hit direkt från sjukhuset, när dom hade skrivit ut mig. Och så fick jag gå på
möten här, och så sa dom… ja, då började jag missbruka opiater mer och
mer, och till slut så sa dom att ”om inte du går med på en avgiftning eller
behandling, så blir det LVU, nej LVM-utredning. Och det ville jag ju inte.
(Linda, 21 år)
Carolin började tröttna på det liv hon levde, sökte själv upp sin socialsekreterare
och bad om hjälp.
IP: Jag hade ingenstans att bo. Jag bodde hos kompisar, och det… jag
ruttnade på det, för att det håller inte i längden. Så då mådde jag inte bra
alls, så då sa jag det på soc, vad jag gjorde…
I: Så du hade kontakt med soc innan…?
IP: Ja, innan… så då sa jag till soc vad jag gjorde för någonting… för det
funkade ju inte. Ah… sen åkte jag in på Maria Ungdom och avgiftades, och
sen så började jag här. (Carolin, 20 år)
Tolkning och analys av motiv till förändring
Blomqvist (1999) talar om livsstilsförändring utifrån två aspekter: som en
omvändelse eller som en medveten strategi. Han anser att mänsklig förändring är
en mångfasetterad och svårgripbar företeelse som ibland sker gradvis och nästan
omärkligt, ibland med tydliga steg. Svensson (1996) anser att förändring kan
åstadkommas genom en tyngdpunktsförskjutning från en social värld till en
annan. Den kan ske gradvis, långsiktigt, men den kan också bero på avgörande
händelser som leder till att personen etablerar sig i en ny social värld. Både Lindas
och Carolins motiv till förändring bottnade, enligt min tolkning, i en outhärdlig
situation och ett allt större socialt utanförskap med de påfrestningar psykiskt,
fysiskt och socialt som det medförde. Det förefaller som Lindas psykiska och
fysiska ohälsa blev vändpunkten för henne. Självmordsrisken är avsevärt förhöjd
hos missbrukare med psykiska problem jämfört med andra missbrukare, vilka
redan i sig är en riskgrupp för suicid, enligt Johansson & Wirbing (2003). Jag
förstår Lindas suicidförsök som ett dramatiskt sätt att be om hjälp. Vändpunkten
för Carolin, uppfattar jag, bottnade i sociala skäl, att hon tröttnade på det liv hon
levde. Det tycks att Carolin hade en önskan att förbättra sina relationer till sina
57
bröder och sin pappa. Jag uppfattar att båda tjejerna var hjälpsökande och ville ha
en förändring i sina liv, men att de hade svårt att formulera vad de önskade. Det
tog sig uttryck i att Carolin använde uttryck som att hon ”ruttnade” på tillvaron,
och att hon ”ville bli någon”, och Linda uttryckte att hon ”inte ville stå vid sidan
av samhället, för det gör man när man pundar”.
Jag uppfattar att Linda hade en längtan och önskan att inordna sig i samhället. Ju
slitnare hon såg ut, och ju mer fysiskt nergången hon blev, desto svårare var det
för henne att dölja sin narkomani och sitt sociala utanförskap. Som narkoman kan
man välja olika grad av synlighet i samhället. Man kan välja att vara ”doldis” och
försvinna i mängden. Men det intensiva missbruket utgör ofta en stor påfrestning
på individens sociala situation, på ekonomi, bostad, sociala relationer, hälsa,
utseende och personliga framträdande. Att behålla den sociala fasaden kräver
ansträngning, det sker inte längre automatiskt (Svensson, 1996). Jag uppfattar att
Linda hade svårigheter att hålla uppe den sociala fasaden, vilket tydliggörs när
hon beskrev sina svårigheter att ”komma tillbaka” efter de tillfällen hon har
”pundat ner sig”. Sannolikt skämdes hon även över det liv hon levde, och då blev
skammen ytterligare en börda för henne.
BEHANDLINGEN
Referat och citat ur intervjuerna
Varken Linda eller Carolin klarade att bli drogfria i öppenvårdsbehandling på
MiniMaria. Carolin gick ett s.k. haschavvänjningsprogram utan framgång. Även
Linda fortsatte att droga, trots försök att låta bli.
Jag har så himla svårt att få hjälp, för jag har sökt en massa psykhjälp, men
eftersom jag har missbrukat också, så har det inte gått. Dom har sagt ”Nej,
du får inte komma in här, du får söka dig någon annanstans.” De är
jättesvårt. Jag har åkt till Huddingeakuten och suttit där och sagt ”Jag
kommer att ta livet av mig om ni inte hjälper mig. Jag har ingenstans att ta
vägen… jag mår skitdåligt”. Och dom har bara skickat mig därifrån. Så på
det sättet var det jätteskönt när jag kom till MiniMaria, för där satt man ju
inte bara och pratade knark hela tiden, utan man satt och pratade om allt
runt omkring. Det var så himla skönt att inte behöva… för hos psykologerna
försökte jag hålla det inom mig, om jag hade knarkat, för annars skulle jag
inte få någon hjälp av dem… annars skulle dom avskriva mig därifrån. Men
här kunde jag sitta och prata om allt som jag kände och tänkte. Jag gick ju
här något halvår innan det blev tid för avgiftning. Jag kom hit även fast jag
höll på att punda, så det var jätteskönt. (Linda, 21 år)
I början när jag började gå här så var jag inte riktigt drogfri heller. Först, i
början, så fortsatte jag att röka. Det var innan jag åkte in på Maria, så kom
jag hit och lämnade positivt hela tiden. Och sen blev det så här för mig att
när jag åkte in på Maria första gången så vände jag på en natt, och slutade
röka. Sen dess har jag inte rökt någonting! Så jag vet inte riktigt om jag
tycker att dom här samtalen hjälpte mig någonting, alltså. (Carolin, 20 år)
58
Båda tjejerna var tvungna att läggas in för avgiftning i slutenvård för att bli
narkotikafria. (Dygnsomhändertagande med tillgång till personal dygnet runt, som
slutenvård innebär, underlättar för ungdomarna att ”stå ut” under abstinensen, och
inte ge efter för impulsen att ta droger igen. Även sjukhusavdelningens stängda
dörr försvårar sådana impulshandlingar). När de skrevs ut därifrån förmådde båda
två att vara fortsatt drogfria. Vid samma tid avslutade de sina behandlingskontakter på MiniMaria, och började istället i kommunens strukturerade
öppenvårdsprogram Språnget. Socialtjänsten ordnade samtidigt med tillfälligt
boende åt dem på ett stödboende för missbrukare.
Efter avgiftningen, när Linda blev drogfri, fick hon svårt att öppna sig i
individuella samtal, och i gruppsamtalen sa hon ingenting. Hon blev tyst. ”Jag har
så mycket som ligger bakom, jag ska börja på RSCI”12 berättade hon för mig.
Carolin var positiv till den strukturerade öppenvårdsbehandlingen. Så här
berättade hon om gruppsamtalen:
Jag tar åt mig av det som jag tycker själv att jag själv behöver. Och jag
gillar att sitta i grupp, för jag gillar att höra på dom andra, hur dom
upplever saker, för då kan jag själv se mig själv lite i det. Eftersom vi alla
som går där har haft missbruksproblem, så jag gillar att sitta i grupp, fast
inte för länge. Jag börjar tycka att det blir jobbigt efter ett tag. Då vill jag
gå där ifrån. Alltså inte så: jag skäms inte eller så, men jag tycker att, usch,
jag får myror i kroppen, typ. Jag måste gå där ifrån, så blir jag. (Carolin,
20 år)
På Språnget (öppenvården, min anm.) går man in mer i sig själv än man
gjorde på MiniMaria. OK, det är vård på Språnget, fast man är där på
dagarna och, typ, man lär känna personalen och så där, … det är inte
samma som på MiniMaria. (Carolin, 20 år)
Linda kom inte riktigt in i behandlingen. Hon tyckte att det var tråkigt i början och
så upplevde hon att det inte fanns så mycket att göra, så hon slarvade med att gå
dit.
Det känns som att jag inte riktigt hörde hemma där. Jag var äldst. Det
kändes som att de flesta var mest så här, tjoho, hade varit ute och festat lite
på helgen. Dom hade rökt lite braj eller tagit någon ”näsa tjack”, och jag
hade tagit mycket mer än så. Så det kändes som att jag inte riktigt hörde
hemma där. (Linda, 21 år)
Efter en tid återföll Linda i missbruk och började ta Subutex. Det upptäcktes
ganska snart och resulterade i att hon inte fick bo kvar på stödboendet. Hon fick
avbryta behandlingen också.
Så här sa hon avslutningsvis om sin behandling:
… det kunde ha varit mer intensivt. Jag vet inte… det är mycket vad man gör
det till, också. Jag har inte gått in för det till hundra procent. Det kanske är
jag som behövde vara mer intensiv. (Linda, 21 år)
Carolin fortsatte med sin behandling, och klarade drogfriheten. Så här sa hon
avslutningsvis om sin behandling:
12
Riksorganisationen mot sexuella övergrepp
59
Jag hade kunnat hålla mig drogfri utan Språnget. Det är inte så, men… jag
vet inte, jag tycker det är bra. Alltså, hellre går jag till Språnget varje dag
än att bara ligger hela dagen på Östergården, där jag bor, så jag är hellre
här.
--Man lär sig att vara i grupp, och vi lagar mat tillsammans. Man har samtal
individuellt. Det är ganska bra… Jag tycker att det är jävligt bra på
Språnget. Man får vara sig själv och man är där. Det är lugnt och så. Jag
tycker att det är bra som det är. (Carolin, 20 år)
Tolkning och analys
Blomqvist (1999) anser att ett syfte med den professionella behandlingen är att
stödja och underlätta den naturliga förändringsprocessen (se sid. 13). I det
sammanhanget är det viktigt att anpassa insatserna till det stadium i
förändringsprocessen där den enskilde klienten befinner sig. (Jfr även Prochaska
& DiClementes teori om förändring, där man kan urskilja olika steg eller faser i
förändringsprocessen, och att människor använder sig av olika strategier eller
tekniker i olika faser för att komma vidare i förändringsprocessen). Det kan vara
så att både Carolin och Linda stannade kvar i samtal hos sina behandlare på
MiniMaria, trots att de inte var drogfria, för att någon lyssnade på dem och att de
fick avbörda sig sina problem, som kanske inte alltid var direkt drogrelaterade. Att
Carolin och Linda upplevde sig positivt bemötta, och kände sig sedda och
bekräftade, bidrog troligen till senare beslut att gå med på avgiftning i slutenvård.
När Carolin berättar att hon ”vände på en natt” och slutade droga, tror jag att det
var ett beslut som hade vuxit fram hos henne successivt, utan att hon hade
formulerat det för sig själv.
Trots att Carolin var fåordig uppfattar jag att hon hade behållning av
gruppbehandlingen på Språnget genom att lyssna och känna igen sig i andras
berättelser. Trulsson (2003) skriver om behandling att kvinnor inte betonar
betydelsen av gruppsamtal och aktiviteter i miljöterapi, utan mer lyfter fram
relationer och den inre utvecklingsprocessen. Den slutsatsen tycker jag inte
stämmer för Carolin. Jag uppfattar att Carolin uppskattade både gruppsamtalen
och de miljöterapeutiska inslagen på Språnget. I motsats till Trulssons uppfattning
uttryckte Carolin inget särskilt intresse för att prata själv eller att fokusera på sin
egen utvecklingsprocess. Att hon inte gärna pratade själv kan bero på dåligt
självförtroende, eller att killarna kanske tog stor plats i gruppen. I
gruppbehandlingen fick hon i alla fall möjlighet att jämföra sina erfarenheter med
de andra gruppdeltagarnas, och få bekräftat att de hade liknande erfarenheter. Hon
var inte ensam om att känna som hon gjorde och hon delade skuld- och
skamkänslorna med andra.
Att Linda inte kände sig bekväm på Språnget kan ha flera förklaringar. Hennes
svåra bakgrund medförde, som jag förstår det, att hon kände bristande
samhörighet med de andra i gruppen. Svårigheten att öppna sig – både individuellt
och i grupp – torde även ha bidragit till att hon uppfattade behandlingen som
tråkig. Kanske upplevde hon det även skamfyllt att prata om sina tidigare
60
upplevelser om våld och övergrepp, och teg därför hellre. Att hon var äldst i
gruppen kan också ha bidragit till känslan av utanförskap.
Enligt Berglind (1995) är det viktigt att klarlägga vad personen vill och tror sig
kunna, som en viktig väg till förståelse av den personen. Jag tolkar att Carolin
ville ha en förändring av sin livssituation och trodde sig kunna genomföra och
klara av den, med stöd från sin socialsekreterare och behandlare. När hon klarade
av drogfriheten ledde det till att hon fick hjälp med boende. Förändring på ett
område för ofta med sig förändring på andra områden, och det tolkar jag skedde i
Carolins fall. Linda däremot, uppfattade jag både ville och inte ville förändra sin
situation. Ett skäl till hennes ambivalens kan tänkas hänga samman med att hon
inte visste vilka förändringar som var möjliga, och inte heller var säker på om hon
kunde eller orkade klara av det. Jag förstår att hennes främsta önskan var att
komma bort från den nuvarande livssituationen, där hon mådde så psykiskt dåligt.
Hennes fortsatta drogande fungerade som en slags självmedicinering och tillfällig
ångestlindrare, vilket förstärkte hennes ambivalens att sluta. Linda nämnde själv
att hon skulle börja i behandling någonstans för att bearbeta sina tidiga trauman.
Linda trodde själv att så länge hon inte får hjälp med att bearbeta sina upplevelser
av våld och övergrepp så kommer hon sannolikt inte att kunna ändra på sin
livssituation.
När Carolin och Linda reflekterar över vad som hjälpt dem i behandlingssituationen, tonar båda ner öppenvårdens betydelse. Linda nämner sin egen
inställning och motivation som viktig. Carolin är lite positivare än Linda, men tror
sig ändå ha kunnat förbli drogfri utan insatserna från öppenvården. Att Linda inte
är så positiv kan tänkas hänga samman med att hon fick avsluta sin behandling i
förtid, då hon återföll i drogande.
Varken Linda eller Carolin använder ordet behandling, när de beskriver sina
kontakter med MiniMaria. Linda började ”gå på möten” på MiniMaria, och
Carolin pratar om ”samtalen” på MiniMaria. Behandlarna benämns antingen som
”dom” eller kallas vid förnamn. Jag tolkar det så att begreppet behandling inte
hade någon särskild innebörd för dem, och att de lämnades att själva formulera det
som pågår. Begreppet behandling uppfattar jag mer som ett abstrakt begrepp, som
professionella använder när de ska förklara vad de gör och hur de gör i mötet med
klienten/patienten. Det viktiga för Linda och Carolin tycks ha varit att bli
uppmärksammade och att få stöd.
UPPLEVD FÖRÄNDRING
Referat och citat ur intervjuerna
Linda beskrev hur hennes fysiska hälsa förbättrades när hon var drogfri. Ögonen
var inte så insjunkna, tyckte hon, och armarna inte lika taniga, och revbenen stack
inte ut lika mycket. När hon pratade om hur hon mådde som drogfri, gav hon
exempel som kan tyckas som självklara. Hon pratade om att kunna äta mat igen,
och att kunna dricka läsk, vilket hon inte kunde göra då hon drogade.
Man blir hög på att vara normal. Det var så länge sen man var så klar, men
sen när det går över – att vara hög på att vara normal – så måste man bli
61
hög på någonting annat. Att hitta någonting i tillvaron som verkligen fångar
ens intresse, att brinna för, så att man inte bara går och tänker på droger.
Plus att om man ska försöka vara ren och att hänga sig kvar med samma
gäng och samma polare, det går ju inte. Nej, det gör det ju inte!
(Linda, 21 år)
Linda var inte helt drogfri vid intervjutillfället. Hon hade rökt cannabis på
morgonen, innan jag intervjuade henne. Linda berättade att hon rökte en del
cannabis men var inställd på att sluta. Hon visste bara inte riktigt när. Hon såg
fortfarande pigg och fräsch ut. Hon trodde att om hon inte hade fått
påtryckningarna från MiniMaria och socialsekreteraren så skulle hon nog fortsatt
att punda hårt. ”Då hade jag nog till och med gått på horse13”, trodde hon.
Carolin tyckte att mycket hade förändrats för henne. Hon upplevde sig förändrad,
både personligen och socialt.
Jag är ju inte lika glad som jag var, inte utåt, förstår du vad jag menar? Jag
är ju inte ledsen eller någonting, men det blir sån skillnad! När man röker
så blir man… alltså, man trycker ner sina känslor.
--Jag mår bra. Det känns mycket bättre än vad det gjorde för ett halvår sedan.
Jag har kommit på också att jag kan må bra utan att vara ”beng”14 hela
tiden. Det är faktiskt sant. Jag är på väg någonstans. Det är det här som jag
har kämpat för. Jag har inte kommit hela vägen, men en bit.
--När man röker så blir man… som jag sa.. instängd. Jag var inte instängd, så
där, mot dom jag var med. Men mot vanliga människor så blir man… OK
jag har fortfarandet det här att jag inte är en vanlig människa, men… jag
skäms inte för mig själv, jag skäms inte för vad jag har gjort. Men… jag tror
ändå att mina brorsor tycker att jag är bättre nu, än vad jag var. Nu träffar
jag ju dom, och umgås med dom och deras familjer och deras barn.
(Carolin, 20 år)
Hon umgicks inte med samma kompisar som tidigare, och hennes umgänge hade
krympt. Nuförtiden hade hon någonting att göra på dagarna, och på helgerna
träffade hon sina bröder. Hon kände stort stöd från dem, särskilt från en av
bröderna, som hon tidigare hade missbrukat med. Han var drogfri på egen hand
sedan länge. Hon bodde kvar på stödboendet, och hoppades att socialtjänsten
skulle hjälpa henne med lägenhet. Hon uttryckte det så här:
Eftersom jag går på soc, och jag har gjort allting som dom har velat att jag
ska göra: Blivit drogfri, varit på Maria, bott på Östergården, börjat på
Språnget. Alla dom sakerna har dom velat att jag ska göra. Och jag har
ställt upp på det, just för att jag vet att det är bra för mig, och för att det är
bra att göra någonting som dom vill, … och då tycker jag att det är deras
tur att ge mig någonting som jag vill ha. Alltså, jag tycker inte att det är
speciellt fel. Det är ju det jag kämpar för. Annars, om jag hade haft en
13
14
Heroin
Tokig, galen
62
lägenhet, när jag höll på förut. Om jag hade jobb och bostad och allt det
där, varför skulle jag sluta då? (Carolin, 20 år)
Tolkning och analys
För att nå bestående lösningar krävs att klienten på sikt tar itu med olika aspekter
av livssituationen, förmår se sitt ansvar och åter börjar intressera sig för
omgivningen (Blomqvist, 1999). Jag tolkar att Carolin var på väg mot en
bestående förändring i sitt liv. Hon började få en regelbundenhet i sitt liv med
ordnade aktiviteter i veckorna, tid för umgänge och samvaro med släkt och vänner
på helgerna. Det tycks mig att hon själv uppfattade dessa förändringar, och
gladdes åt dem – både förändringarna inom henne själv och förändringarna i
hennes sociala tillvaro. Jag uppfattar att Carolin var nöjd med att vara vanlig.
Även om Linda upplevde att hennes hälsa och utseende förbättrades när hon inte
drogade så hårt, förefaller det att Lindas traumatiska upplevelser stod i vägen för
henne när det gäller att komma igång med någon förändringsprocess. Drogen
intog fortfarande en central plats i hennes liv. Jag uppfattar att hon ansåg sig
behöva drogen för att döva minnen och hemska erfarenheter, till dess att hon fick
hjälp att bearbeta dessa trauman.
63
9. SAMMANFATTNING, DISKUSSION OCH SLUTSATSER
Med min undersökning har jag försökt belysa hur några ungdomar uppfattar
vägen mot drogfrihet, när de går i missbruksbehandling i öppenvård. 13 ungdomar
har berättat om sina erfarenheter vid ett intervjutillfälle. Berättelserna utgör
studiens primära data. Frågeställningarna försöker att fånga och beskriva den
förändringsprocess som äger rum för ungdomarna, från att ha varit missbrukande
till att bli narkotikafria. Den första frågan försöker belysa hur ungdomarna
uppfattade drogen och sitt drogande innan de började överväga någon förändring.
Den andra frågan försöker visa på olika livshändelser och konsekvenser av
drogandet, som på olika sätt kan ha bidragit till spirande tankar hos dem att ändra
sitt drogbeteende. Eftersom samtliga ungdomar gick i öppenvårdsbehandling när
jag intervjuade dem, ville jag, som en tredje fråga, ta del av deras upplevelser av
behandlingen, och värdet av behandlingen. Med den fjärde frågan ville jag visa
hur ungdomarna uppfattade sin tillvaro efter uppnådd drogfrihet och även visa på
hur deras nyvunna drogfrihet påverkade livsområden som familj, andra relationer,
skola, arbete etc. Jag använde här Prochaska & DiClementes (1986) teori om
förändring för att förstå ungdomarnas upplevelser och handlande i förändringsprocessen och visa på vilka konsekvenser handlandet fick för dem i deras dagliga
liv, först med droger och därefter utan. Frågeställningarna löd:
1) Vilken syn har ungdomar på drogen, och vilken betydelse kan en drog ha
för dem?
2) Motiv till förändring av drogvanor.
3) Hur upplever ungdomar missbruksbehandling, och vilka förväntningar
fanns på den?
4) Vad gynnar förändring?
I tidigare kapitel har jag beskrivit och försökt tolka ungdomarnas berättelser. I det
här kapitlet ska jag försöka sammanfatta undersökningen och diskutera några
slutsatser.
OLIKA FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL DROGANDET
Ungdomarna utvecklade olika förhållningssätt till drogandet, beroende på bland
annat i vilket skede av missbruket de befann sig och hur långt deras beroende
hade utvecklats. Detta överensstämmer med Anderssons (1995) och Melin &
Näslunds teorier (1998) om missbruksutveckling samt Bergströms et al (1999)
teori om beroendeutveckling. Jag har även beaktat ungdomarnas sociala
livssituation, då jag konstruerat mönstren. Jag har urskilt fyra olika mönster.
Några mönster ligger närmare varandra än andra. I det första och andra mönstret
förekommer likheter i ungdomarnas syn på helgfestande, men
beroendeutvecklingen har hunnit olika långt hos dem, och därmed också de
negativa konsekvenserna av drogandet. I både det tredje och fjärde mönstret
förekommer utbredd psykisk ohälsa. En viss självmedicinering förekommer hos
en av ungdomarna i det fjärde mönstret, men jag har ändå valt att föra hennes
drogbeteende till det fjärde mönstret, eftersom tvångsmässigheten i hennes
drogande och de negativa konsekvenserna genererat mer långtgående social
utslagning, än hos ungdomarna med det tredje drogmönstret (psykisk ohälsa).
64
Mönster 1: Drogen som avkoppling
Till det första mönstret hör en droganvändning för helgfestande och
experimentellt bruk med en regelbunden konsumtion. Ungdomarna med detta
drogmönster var på väg in i vuxenlivet. De hade egen lägenhet och arbete och
försörjde sig själva. Eftersom dessa ungdomar inte hade utvecklat något beroende,
förekom ingen tvångsmässighet i deras drogande. Jag förstår drogandet mer som
ett utslag av experimenterande, i en utvecklingsfas på väg mot vuxenlivet. Ett
visst missbruk fanns hos den ena ungdomen. Båda började känna av negativa
konsekvenser av drogandet och tog kontakt med MiniMaria på eget initiativ.
Förhållningssättet till drogandet präglas mer av positiva förväntningar än av
tvångsmässighet och det finns en förväntan inte enbart på drogens positiva
effekter, utan i lika hög grad på festen, eller krogrundan, och det som skulle ske
under kvällen. Drogen uppfattas som en naturlig del i umgänget och blir något att
samlas kring. Man kan säga att drogen är gemenskapsbefrämjande och också ett
medel för relationsskapande, speciellt på krogen. Detta mönster benämns drogen
som avkoppling.
Mönster 2: Drogen som en vana
I det andra mönstret används drogerna fortfarande för helgfestande, men
förekommer även i veckorna. Ett beroende till drogen har utvecklats hos fyra av
sex ungdomar, det är svårt att sluta på egen hand. Ungdomarna med detta
drogmönster bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar, och gick i skolan.
Några var arbetslösa men alla försörjdes av föräldrarna. Föräldrarna var länge
ovetande om sina ungdomars drogande. Samtliga hade börjat använda droger i 14
– 15 årsåldern, först sporadiskt och så småningom dagligen. De flesta hade drogat
dagligen i något eller några år innan de slutade med drogerna. De som var
beroende upplevde abstinens om de inte fyllde på med droger. Flera av
ungdomarna upplevde ångest och psykiska problem på grund av sitt drogande.
Skolarbetet blev lidande, och relationer till föräldrar och andra påverkades
negativt av drogandet. Så gjorde även den fysiska hälsan. Så gott som samtliga
var inledningsvis obenägna att förändra sitt drogbeteende, och fick hjälp i
kontakten med MiniMaria. Samtliga ändrade dock uppfattning efter en tids
samtalsbehandling och försökte därefter att bli drogfria. Här är förhållningssättet
till drogen fortfarande förväntansfullt men beroendet hos flertalet medförde
tvångsmässighet i ungdomarnas drogande, d.v.s. de var tvungna att droga för att
undvika abstinens. Förväntningarna gäller framför allt helgfestande och
partydrogande. Jag kallar detta mönster för drogen som en vana.
Mönster 3: Drogen som en del i psykisk ohälsa
Det tredje mönstret jag använder handlar om drogen som en del i psykisk ohälsa.
Man kan urskilja endogen psykisk ohälsa, d.v.s. psykisk ohälsa finns före
drogernas inträde, och exogen psykisk ohälsa, där drogerna medför psykisk
ohälsa. Båda två kan också finnas i en feed-backrelation, så att psykisk ohälsa
leder till drogande, som leder till psykisk ohälsa. Till det föregående mönstret,
drogen som en vana kan höra exogen psykisk ohälsa. Ungdomarna med det här
65
mönstret hade däremot utvecklat psykisk ohälsa innan de började med droger,
vilket de gjorde i 14 – 15-årsåldern. Samtliga bodde hemma hos sina föräldrar.
Två av ungdomarna var arbetslösa och försörjdes av sina föräldrar, den tredje
ungdomen arbetade efter han blivit drogfri och kunde försörja sig själv.
Ungdomarnas förhållningssätt till drogandet hade varit tvångsmässigt och dagligt
och samtliga hade ett påtagligt och utvecklat drogberoende. Drogmönstret
karaktäriseras av självmedicinering av psykiska symtom med drogen. Tillvaron
upplevs negativt både med och utan droger, men drogen lindrar. Negativa sociala
konsekvenser förekommer i form av aggressivt beteende och kriminalitet, social
isolering och brist på sysselsättning.
Mönster 4: Drogen som dominerar tillvaron
I det fjärde mönstret beskrivs drogen som dominerar tillvaron. Detta drogmönster
karaktäriseras av ett dagligt missbruk och beroende. Förhållningssättet till
drogandet är tvångsmässigt och drogen används för att undvika abstinens.
Injektionsmissbruk, d.v.s. drogen tas intravenöst, förekom periodvis hos den ena
ungdomen. Båda hade traumatiska upplevelser i barndomen/under uppväxten, och
båda flyttade hemifrån i 17-årsåldern. Deras relationer till föräldrarna var dåliga,
näst intill obefintliga, och båda var bostadslösa. (Frågan om deras försörjning
diskuterades inte i intervjuerna). Deras strategier för att orka leva vidare i den
tillvaron, var att droga i syfte att bedöva ångest och skjuta problemen framför sig.
Den ena kvinnan självmedicinerade för att stå ut i en outhärdlig livssituation.
Hennes traumatiska barndomsupplevelser hindrade henne från att komma igång
med sin förändringsprocess. Det tycktes göra för ont att möta livet utan att bedöva
sig. Man kan anta att motiven för att söka drogfrihet var att komma ur en eländig
och förödande tillvaro. De psykiska och sociala konsekvenserna av drogandet blir
allvarliga och påtagliga. Psykiska problem med suicidförsök, liksom
bostadslöshet, brist på försörjning och sysselsättning, kriminalitet, svag
självuppfattning och förnedring hör till bilden här.
DROGENS BETYDELSE VARIERAR
Ett mönster kan skönjas i materialet av de undersökta ungdomarnas
förhållningssätt till drogen och drogens betydelse, så att de som hade fått minst
negativa konsekvenser av sitt drogande hade de positivaste förväntningarna på
drogen. När drogandet blir alltmer regelbundet framstår synen på drogen som mer
sammansatt av både positiva och negativa känslor. Ett sökande börjar uppstå efter
illusorisk lindring och för att undvika obehagliga känslor eller situationer.
Drogens effekter eftersträvas både för njutning och för att undvika abstinens. Jag
fann att då psykisk ohälsa förekom hos de undersökta ungdomarna, var den
primära förväntan på drogen att lindra psykiatriska symtom med drogens effekter.
Där drogandet tedde sig uteslutande tvångsmässigt betydde tillgång till drogen
möjlighet att känna sig normal, och avsaknad av drogen sjukdom och abstinens.
De ungdomar, vars missbruk hade medfört flest negativa konsekvenser,
uppfattade drogen primärt som ett medel att uppnå normalitet och att hålla
abstinens borta. Jag uppfattar att stadiet då drogen primärt intas för rusupplevelsen
har passerats sedan länge hos dessa ungdomar.
66
Hur man ser på drogen, och vilken betydelse den har, varierar i fyra drogmönster
som jag urskiljt. Uteslutande positiva förväntningar på alkoholen och drogen
uttalas av dem som inte har något beroende, och vars mönster jag kallar för
drogen som avkoppling. Förväntningarna handlar om både den efterlängtade
ruseffekten och det förändrade stämningsläge som följer med ruset. Med rusets
hjälp tycks upplevelsen av verkligheten kunna förändras.
Drogens positiva egenskaper framhålls även vid vanemässigt drogande, nämligen
inom det mönster jag kallar drogen som en vana, men utöver uppfattningen att
drogen förväntas ge positiva effekter fyller den även funktionen att vara
normaliserande för att undvika abstinens. Drogen ses således inte enbart med
positiva förtecken, utan även som ett medel att lindra ångesten för stunden.
Intensivt drogande tycktes leda till psykisk ohälsa hos vissa av ungdomarna med
detta drogmönster.
Förhållningssättet till drogandet tycks förlora de positiva förtecknen, och bli
uttalat tvångsmässigt då psykiska problem förekommer samtidigt. Drogen
uppfattas mer som en medicin än ett medel att uppnå njutning av. Jag kallar detta
drogmönster för drogen som en del i psykisk ohälsa. Utöver att hålla abstinensen
borta tycks förväntanseffekterna på drogen här även vara att uppnå ångestlindring,
samt att underlätta flykt från verkligheten en stund.
Förhållningssättet till drogandet syntes även vara tvångsmässigt hos ungdomarna
som befann sig i svåra livssituationer, och som stod vid sidan av samhället. Inom
det drogmönster jag kallar för drogen som dominerar tillvaron kretsar det mesta i
tillvaron kring införskaffning, finansiering och intag av drogerna. Drogen
uppfattas som ett hjälpmedel att hålla ångest och abstinens borta.
MOTIVEN TILL LIVSSTILSFÖRÄNDRING
Blomqvist (1999) anser att en förutsättning för att någon form av förändring över
huvud taget ska komma igång tycks vara att missbruket givit upphov till
iakttagbara problem på olika viktiga livsområden, som fysisk hälsa, psykiskt
välbefinnande, familjeliv och umgänge, arbete och ekonomi osv. Men blotta
förekomsten av sådana problem är inte i sig nog för att man ska överväga en
förändring. Vad som får en gryende ambivalens att övergå i en medveten insikt
om drogandets avigsidor kan variera med individer och omständigheter. Jag finner
att mina resultat överensstämmer med Blomqvists resonemang. Oavsett vilket
mönster ungdomarna företrädde i min undersökning, vittnade alla om mer eller
mindre negativa konsekvenser på grund av missbruket.
Ungdomarna tycktes ha en önskan att vilja återerövra det som de hade förlorat på
grund av sitt drogande. Det är allmänt känt att missbruk av droger oftast får
konsekvenser som påverkar olika delar i en människas liv. Önskan om en
förbättrad fysisk och psykisk hälsa tycktes vara en stor drivkraft hos ungdomarna
för att överväga ändrat drogbeteende. Med förbättrad hälsa följer mer energi och
större ork att ta itu med sådant som blivit åsidosatt på grund av missbruket.
Relationer till familj och vänner har i allmänhet påverkats negativt av missbruket.
Vid drogfrihet sker ofta ett uppvaknande, och en önskan att reparera relationerna.
67
För ungdomarna i undersökningen hade skolgången påverkats negativt och
förmågan att arbeta hade försämrats. Genom att bli drogfria kunde skolarbetet
återupptas, även om det innebar att några fick gå om en årskurs. De två ungdomar
som hade förlorat mest genom sitt missbruk hade kanske mest att vinna på att bli
drogfria, men hade också den hårdaste vägen till ett ordnat liv. Båda dessa
ungdomar gav uttryck för att de upplevde sig stå vid sidan av samhället och att
vara marginaliserade. De ville inte betraktas som pundare och knarkare.
Behandlingssamtalen på de tre MiniMariorna fokuserade på ungdomarnas
drogande och missbruk, med syfte att hjälpa dem att vidmakthålla drogfrihet. Men
därutöver tog samtalen utgångspunkt i ungdomarnas olika behov. Det kunde
handla om ungdomarnas önskemål att reparera relationer och ställa till rätta, men
det kunde också handla om att blicka framåt och planera för framtiden.
Till det första drogmönstret jag beskrivit hör få negativa konsekvenser för viktiga
livsområden medan de är desto fler och allvarligare inom det som benämns
drogen som dominerar tillvaron. Emellertid fanns inget samband mellan en mer
eller mindre utsatt situation och benägenheten att söka hjälp i det här materialet.
Det förefaller snarare vara individuella omständigheter som har lett fram till
beslut om förändring, eller så bidrog yttre omständigheter till att kontakt togs med
missbruksvården. Det förefaller dock så att de ungdomar som tröttnade på
konsekvenserna av sitt missbruk eller experimenterande med droger också sökte
hjälpt på egen hand. Det gäller de ungdomar som representerar alla mönstren,
totalt 7 av 13 ungdomar. Beskrivet med Prochaska & DiClementes (1986) teori
för förändring hade de sju ungdomarna redan tagit sig igenom och bearbetat sin
ambivalens (begrundandefasen) (a.a.) i förändringsprocessen, och bestämt sig för
att söka hjälp. Fem av sju befann sig i förändringsprocessens beslutsfas (a.a.) när
det gällde viljan att försöka bli drogfri. En ungdom i kategorin var ambivalent till
nykterhet och befann sig i begrundandefasen (a.a.) inledningsvis, liksom den
ungdom som hade tagit ett återfall i drogande.
För de 6 övriga ungdomarna var det olika omständigheter som ledde till att de
kom i behandling: En dömdes till fängelse och blev narkotikafri där. Han var
mycket motiverad till fortsatt drogfrihet och behandling då han remitterades till
MiniMaria. Han befann sig då i den s.k. handlingsfasen (a.a.). En ungdom sökte
anorexibehandling, för vilken det krävdes dokumenterad drogfrihet för att få
påbörja behandlingen. Hon fattade beslutet att bli drogfri då hon ställdes inför
detta krav, och befann sig således i handlingsfasen (a.a.) när hon påbörjade sin
missbruksbehandling. Två ungdomar blev övertalade av skolsköterskan att söka
behandling, och var ambivalenta till behandling i början. De två återstående
ungdomarna anmäldes till socialtjänsten p.g.a. misstankar om missbruk.
Inledningsvis var båda helt omotiverade och befann sig förbegrundandefasen
(a.a.) när de kom i kontakt med MiniMaria.
Materialet antyder att graden av beslutsamhet och motivation hos ungdomarna
tycks ha betydelse för insikten om nödvändigheten att förändra i sitt liv. Jag har
däremot inte funnit att ungdomar med något specifikt drogmönster skulle vara
mer eller mindre förändringsbenägna. Det synes snarare vara så att insikten om
68
nödvändigheten att förändra växer fram gradvis. Under den processen kan det
vara någon specifik händelse som ter sig skrämmande och öppnar ögonen för vart
man är på väg. Att nå ett personligt bottenläge kan också bli en ögonöppnare.
ÖPPENVÅRDSBEHANDLINGEN
Ett vanligt mått på framgångsrik behandling är förändrat beteende hos klienten i
form av drogfrihet. Undersökningens resultat visar emellertid att behandling
endast är en aspekt som kan bidra till att en person väljer att bli drogfri. Resultaten
visar också att både vägen in i missbruket samt vägen ut, och rehabiliteringen, är
en process, en rörelse, där många faktorer samverkar till att en person väljer och
förmår göra förändringar i sitt liv. Det kan vara svårt att finna ut vilka faktorer
som har störst inflytande i förändringsprocessen. Individuella förutsättningar
skiljer sig från individ till individ, och så gör även de yttre, sociala förutsättningarna.
Trots att det endast var drygt hälften av ungdomarna som själva ville ha en
förändring av sitt drogande, stannade alla ungdomar kvar i behandling. Även om
utformningen av behandlingarna skilde sig åt på de olika MiniMariorna, utgjordes
huvuddelen av individuella samtal, kombinerade med urinprover för att
kontrollera drogfriheten. Samtalen kunde ha olika inriktning beroende på
ungdomens behov. De kunde till exempel vara rådgivande, motiverande,
stödjande, bearbetande eller förändrande.
Materialet antyder att ju längre ungdomarna kom i sin missbruks- och
beroendeutveckling (se Teori sid 36), desto svårare var det för dem att bli drogfria
i öppenvård, och omvänt: ju tidigare i missbruks- och beroendeutvecklingen,
desto lättare att bli drogfria i öppenvård. Ungdomarna med det svåraste
missbruket behövde drogavgiftning i slutenvård för att lyckas bryta drogandet.
De två kvinnorna som representerar mönstret drogen som dominerar tillvaron har
några gemensamma erfarenheter av behandlingskontakten. De uppskattade de
individuella samtal som de haft en längre tid innan de blev drogfria genom
avgiftningen i slutenvård. Att de fick förtroende för sina behandlare, och att de
kunde få prata om sina problem tycks ha bäddat gynnsamt för deras fortsatta
behandlingskontakt. Efter avgiftningen lyckades de behålla drogfriheten i
öppenvård. Ungdomarna i de övriga kategorierna övriga klarade av att bli drogfria
i öppenvård.
Endast tre ungdomar uttryckte positiv förväntan på behandlingen, övriga förhöll
sig tämligen neutrala. De tre positiva var kvinnor.
Samtliga ungdomar uttryckte sig positivt om de individuella samtalen i
öppenvården. Inte en enda ungdom uttryckte negativa omdömen om öppenvården
eller sin behandling. Att det förhöll sig på detta sätt kan bero på urvalet ungdomar,
som medverkade i undersökningen. Jag har kanske endast nått dem som redan var
positiva till sin behandling. De uttryckte sig emellertid på olika sätt om samtalen.
69
-
-
-
-
-
En kvinna fick hjälp att bearbeta sin ambivalens beträffande sina
alkoholvanor i behandlingssamtalen, och upplevde sig hjälpt att komma
fram till beslut om val, som hon sedan genomförde.
En man fick stöd och uppmuntran i samtalen för att genomföra sitt redan
tidigare fattade beslut att bli drogfri.
En kille hade lång sammanhängande drogfrihet när han började i
behandling. I behandlingssamtalen fick han sortera tankarna om sin
framtid, och kom fram till valet att återuppta sina avbrutna studier.
En kille upplevde sig styrkt i samtalen att välja drogfrihet för att kunna ta
körkort.
Två unga kvinnor upplevde att de fick stöd att sluta med droger, men
uppskattade framför allt att de kunde prata om allt som bekymrade dem.
En av dem bar på mycket ilska, som hon fick utlopp för i samtalen.
En kvinna hade förväntningar inför samtalen, men kände sig besviken.
Hon uppskattade däremot urinproverna.
En ung man ville ha stöd för att orka igenom avgiftningsprocessen med
cannabis.
Två kvinnor upplevde båda att de fick hjälp att må psykiskt bättre genom
samtalen.
En man kände mer stöd genom urinproverna än av samtalsbehandlingen.
Två kvinnor var fåordiga i både de individuella samtalen och i
gruppsamtalen. Den ena uttryckte uppskattning över gruppsamtalen men
talade inte särskilt mycket själv. Hon kände igen sig i andras berättelser
och fick bekräftat att hon inte var konstig eller annorlunda med sina
erfarenheter. Den andra kvinnan berättade att hon hade svårt att öppna sig
på grund av sina traumatiska upplevelser i barndomen. Man kan anta att
hennes mer avancerade erfarenheter än övriga gruppdeltagares bidrog till
ett utanförskap i samtalsgruppen.
Fyra ungdomar uttryckte stor uppskattning av urinproverna i behandlingen.
Jag finner att min konstruktion av drogmönster inte tycks ha någon relevans för
tolkningen av ungdomarnas upplevelse av behandlingen. Materialet antyder att
kvinnorna uppskattade samtalen i större utsträckning än männen, och att männen
tycktes värdera urinproven högre än kvinnorna i undersökningen.
RESULTAT AV FÖRÄNDRINGSSTRÄVANDEN
I samtliga mönster finner man vinster av förändringar i livsföringen. Till det första
mönstret hör en förbättrad livskvalitet och förbättrad hälsa hos ungdomarna, när
de upphör med alkohol och droger. Viktiga personer nämns som stöd i
förändringsprocessen.
I det andra mönstret ser man hur positiva resultat av drogfrihet förstärker viljan att
fortsätta drogfriheten. Även här nämns viktiga personer som stöd men även
avledande aktiviteter används, då rastlöshet eller längtan efter droger sätter in.
I det tredje mönstret kan man skönja förbättringar både beträffande psykisk hälsa
och social situation. En högre livskvalitet följer på att sluta använda droger.
Deltagande i NA nämns som stöd för fortsatt drogfrihet, liksom att ha ”tänkt efter
70
före”, d.v.s. att ha uttalade strategier för hur man ska handla om en risksituation
skulle inträffa.
I det fjärde mönstret beskrivs resultaten av kvinnornas förändringssträvanden bäst
individuellt. Början till en bestående livsförändring kan skönjas hos den ena
kvinnan. Här syns effekter av förändringar både individuellt och socialt i form av
bättre psykisk hälsa och början till en socialt ordnad tillvaro. Även den andra
kvinnan upplevde förbättrad hälsa och mindre psykisk ohälsa, men kämpade
fortfarande med att bli drogfri. Hennes barndomsupplevelser hindrade henne att
komma igång med sin förändringsprocess, eftersom det gjorde för ont att möta
livet utan att bedöva sig. Hon var, enligt min uppfattning, i behov av annan och
mer omfattande hjälp.
Materialet antyder att i de fall där ungdomarna inte hade fått så stora negativa
konsekvenser, blev inte heller förändringarna så genomgripande. Men i de
mönster där drogandet givit upphov till omfattande negativa konsekvenser blev
också förändringarna påtagligare.
HUR GÅR DET TILL ATT SLUTA MISSBRUKA OCH VAD GYNNAR
FÖRÄNDRING?
Som vi har sett i undersökningen förefaller det vara ett komplext samspel mellan
inre drivkrafter och yttre inflytanden som bidrar till ändrade drogvanor. Nedan
diskuterar jag några av de faktorer som undersökningen visar ha betydelse för
förändringsprocessen hos ungdomarna i undersökningen. (Jfr. Blomqvist, 1999,
som diskuterar vilka drivkrafter och kritiska inflytanden som framstår som
kritiska i olika skeden av förändringsförloppet).
Individuella faktorer
Individuella faktorer hos de undersökta ungdomarna tycks ha betydelse för hur
framgångsrika de blir i sin förändringsprocess. Det kan handla om deras
självuppfattning samt vilka värderingar och ambitioner de har. Värderingar har de
fått med sig från uppväxten. Om dessa värderingar betonar personligt och socialt
ansvarstagande kan de bli till stöd för förändringsprocessen, och det kan vara
lättare att komma fram till beslutet att avstå från droger. Vidare spelar den sociala
förmågan in, samt förmågan att stå ut med och hantera obehagliga situationer.
Upplevelser av att duga och att vara kapabel tycks också ha betydelse för hur man
orkar stå emot ”suget”15 av droger. Några av ungdomarna i undersökningen hade
hunnit bygga upp ett ”vuxenliv” med arbete och egen bostad - sociala
förutsättningar som de sannolikt värderade högt och vara angelägna om att sköta
och behålla. Sådana förutsättningar torde fungera motivationshöjande i strävanden
att komma tillrätta med drickande och drogande.
15
Längtan efter drogen; känsla av hyperaktivitet, rastlöshet och irritation som
lindras då drogen tas igen.
71
Relationer
Undersökningen visar också att både relationer och reaktioner från andra utgör
stöd i förändringsprocessen. Viktiga i det sammanhanget är framför allt föräldrar
och pojk- och flickvänner. Klasskamrater och vänner nämndes också som
betydelsefulla. I några fall var relationerna till föräldrarna så dåliga att det kan bli
viktigt för ungdomarna att hitta andra viktiga vuxna i sitt nätverk, om relationerna
inte går att reparera. Det kan handla om andra vuxna som finns i omgivningen –
antingen privat i den egna släkten, eller i skolan (jfr skolsköterskan som nämns i
undersökningen) eller kanske inom föreningslivet. De vuxna behandlare på
MiniMaria som ungdomarna kom i kontakt med kan också bli viktiga personer,
både som förebilder och som ett reellt stöd i tillvaron under en jobbig period i
livet. Socialsekreterarna tycks också uppfattas som viktiga personer trots att de
kanske inte uppfattas stödjande och välvilliga, då de inte låter ungdomen
missbruka ifred.
Livshändelser och negativa konsekvenser av drogandet
Livshändelser kan, som vi har sett i undersökningen, bidra till att höja
ungdomarnas beredskap till förändring. De kan till och med ha avgörande
betydelse för besluten att göra något åt sitt missbruk. I den här undersökningen
handlade det om negativa konsekvenser av missbruket, och att bland annat tröttna
på sitt eländiga liv. Någon pratade om att nå sitt eget personliga bottenläge. Det
handlade vidare om dramatiska kriser som självmordsförsök och överdoser.
Obehagliga upplevelser i form av hallucinationer blev en ögonöppnare för en ung
kvinna.
Missbruksbehandling
Undersökningen stöder mig att uppfatta missbruksbehandling som en process,
som kan bidra till att ungdomen får hjälp att bryta sitt missbruksbeteende och
hjälp att orientera sig mot ett liv utan droger. För att lyckas i behandling krävs att
det blir ett möte och ett bra samspel mellan den missbrukande ungdomen och
behandlaren. Om det blir ett ömsesidigt möte kan den missbrukande ungdomens
misstro övergå till tilltro, och känslor av värdelöshet övergå till tro på den egna
förmågan. Enligt Trulsson (2003) är det viktigt för kvinnor (men även för män,
min anm.) att inte överges av sin behandlare när hon/han har öppnat sig och visat
både sina svagheter och styrkor. Oavsett vilken behandlingsideologi som
tillämpas, tycks det faktum att individen blir uppmärksammad i
behandlingssituationen, ha ett terapeutiskt värde. Detta påstående styrks i
undersökningen, då samtliga ungdomar var positiva till samtalen i behandlingen.
Jag uppfattar att samtalen uppskattades utifrån de olika behov och önskemål som
respektive ungdom hade. Hur behandlingsprogrammen sedan var utformade, eller
vad de innehöll, tycktes däremot inte vara föremål för särskilt stort intresse hos
ungdomarna. De var nöjda så länge de upplevde sig hjälpta av samtalen.
Avslutningsvis kan jag konstatera att missbruksbehandlingen i öppenvård föreföll
fylla en viktig funktion för ungdomarna. De tycktes uppleva sig hjälpta i sina
72
försök att bli drogfria. Men materialet antyder också att det krävs mycket mer än
enbart behandling för att ungdomar ska välja att sluta droga.
REFLEXIONER KRING RESULTATENS PRAKTISKA
KONSEKVENSER
Ett av undersökningens resultat är formuleringen av fyra mönster i förhållningssätt till drogande. (Drogen som avkoppling, drogen som vana, drogen som del i
psykisk ohälsa och drogen som dominerar tillvaron). Dessa mönster har i
undersökningens empiriska del visat sig kunna bidra vid tolkning och förståelse
av enskilda personers väg mot drogfrihet.
Som reflexion har jag prövat att använda dessa mönster som utgångspunkt för en
diskussion om kunskap om vård och behandling samt organisering av densamma.
Inom varje mönster finns vårdbehov som skiljer sig från behoven i andra mönster.
Man kan således tala om att vården behöver differentieras i förhållande klientens
förhållningssätt till drogen för att bli väl anpassad och effektiv. På vägen mot
drogfrihet förändrar klienten förhållningssätt till drogen, och vården och
behandlingen behöver ur denna aspekt integreras med andra aktörer, d.v.s.
behandlingen behöver kunna anpassas dynamiskt i vårdkedjor och utformas i ett
helhetsperspektiv.
Undersökningens resultat kan således tolkas så att missbruks- och
beroendeutvecklingen är av stor vikt för förståelse av klienten och därmed
behandlingen. Undersökningen motsäger heller inte att variationen är större
mellan mönstren än inom dem. Könsaspekter inom respektive mönster bör
beaktas, men undersökningsmaterialet gav inte förutsättningar för att genomföra
en sådan analys. Undersökningens praktiska konsekvens är att såväl
kunskapsområdet som vården och behandlingen av missbruk och beroende bör
utvecklas i både differentierade och integrerande riktningar.
73
REFERENSER
Abrahamson, Maria (2004). Alcohol in courtship contexts: focus-group interviews
with young Swedish women and men. Contemporary Drug Problems 31:3-29
Andersson, Christina (1995). Marias barn – om ungdomars väg in i missbruk av
alkohol och andra droger. Malmö: Sober förlag
Beccaria, Franca & Odillo Vidoni Guidoni (2002). Young people in a wet culture:
Functions and patterns of drinking. Contemporary Drug Problems 29:305-334
Berger, Peter L & Luckman, Thomas (1979). Kunskapssociologi. Hur individen
uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Berglind, Hans (1995). Handlingsteori och mänskliga relationer. Stockholm:
Bokförlaget Natur och Kultur
Bergström, Gunnar, Käll, Kerstin & Olsson Pelle (1999). Beroende. Stockholm:
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle
Beroendecentrum Stockholm. www.beroendecentrum.com
Billinger, Kajsa (2000). Få dem att vilja. Motivationsarbete inom tvångsvården av
vuxna missbrukare. Avhandl. Stockholms universitet: Institutionen för socialt
arbete
Bjerrum Nielsen, Harriet & Rudberg, Monica (1991). Historien om flickor och
pojkar. Könssocialisation i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Lund:
Studentlitteratur
Blomqvist, Jan (1999). Inte bara behandling – vägar ut ur alkoholmissbruket.
Vaxholm: Bjurner och Bruno
Borgström, Karin (2001). Ansvar och vägval. Blivande och erfarna
socialpedagogers föreställningar om ungdomar med sociala problem. Avhandl.
Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen
CAN (2003). Rapport nr.71. Drogutvecklingen i Sverige. Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning
Ekendahl, Mats (2001). Tvingad till vård – missbrukares syn på LVM, motivation
och egna möjligheter. Avhandl. Stockholms universitet: Institutionen för socialt
arbete
Eliasson, Rosmarie
Studentlitteratur
(1995).
Forskningsetik
74
och
perspektivval.
Lund:
Eriksson, Riita & von Greiff, Katarina (2004). Metoder och visioner, vägar, berg
och tunnlar – Utvärdering av ett öppenvårdsprojekt för ungdomar i Lidingö. FoU
Nordost: Rapport 2/2004
Fog, Jette & Kvale, Steinar (1992). Artikler om interviews. Aarhus Universitet:
Institut for Statskunskab
Goldberg, Ted (2000 andra omarb. uppl.). Narkotikan avmystifierad. Ett
psykosocialt perspektiv. Solna: Academic Publishing of Sweden
Guttormsson, Ulf, Andersson, Barbro, Hibell, Björn (2004). Ungdomars
drogvanor 1994 – 2003. Intervjuer med 16 – 24-åringar. CAN: Rapport nr. 75.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Hallén Hemb, Annika & Olsson, Pia, (2002). Upptäckten av det kvinnliga
perspektivet. Om unga kvinnor och unga män i missbruksbehandling. FoU i Väst:
Rapport 5:2002
Holmberg, Carin (2000). Aspekter av kvinnosynen i missbruksbehandling.
Empiriska exempel och teoretiska funderingar. Ersta Sköndal högskola:
Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie
nr 14
Holmén, Stefan
Polishögskolan
(1997).
Pundartugg,
narkotikarelaterade
slanguttryck.
HSFR. (1990) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. www.hsfr.se
Hunt, Geoffrey P., Joe-Laidler, Karen & Evans, Kristy (2002). The meaning of
gendered culture of getting high: gang girls and drug use issues. Contemporary
Drug problems 29: 375-415
Hydén, Lars-Christer (1997) De otaliga berättelserna. I Att studera berättelser.
Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Red. Hydén, L-C & Hydén, M.
Stockholm: Liber AB
Jenner, Håkan (1992) Pygmalion i missbrukarvården. Om förväntningar mellan
behandlare och klient. Lund: Studentlitteratur
Johansson, Katarina & Wirbing, Peter (2003). Riskbruk och Missbruk. Alkohol läkemedel - narkotika. Uppmärksamma, motivera och behandla inom primärvård,
socialtjänst och psykiatri. Stockholm: Natur och Kultur
Kain, Marie-Louise, Cagnell, Hans, Gisslar, Ulla, Östberg-Rosell, Monica,
Dalman, Christina, Lindberg, Lene & Åberg, Gunnar (2000). Behovsanalys
avseende barns och ungdomars psykiska (o)hälsa. Ett utvecklingsarbete i
75
samverkan mellan Sydvästra sjukvårdsområdet och Samhällsmedicin. Stockholm:
Hälso- och Sjukvårdsnämnden
Kommunförbundet Stockholms län, KSL & Hälso- och sjukvårdsnämnden (1998)
Samverkan i missbrukar- och beroendevården. www.ksl.se
Kristiansen, Arne (2000). Fri från narkotika –om kvinnor och män som har varit
narkotikamissbrukare. Avhandl.Vaxholm: Bjurner och Bruno
Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Lalander, Philip (2001). Hela världen är din – en bok om unga heroinister.
Avhandl. Lund: Studentlitteratur
Lalander, Philip & Svensson, Bengt (2002) Ungdomar, normer och kultur. I Den
svenska supen i det nya Europa. Nya villkor för alkoholprevention: en
kunskapsöversikt. Red. Andreasson, Sven. Stockholm: Förlagshuset Gothia
Leifman,Håkan (2002). Konsumtionsvanor och alkoholproblem. Internationella
jämförelser. I Den svenska supen i det nya Europa. Nya villkor för
alkoholprevention: en kunskapsöversikt. Red. Andreasson, Sven. Stockholm:
Förlagshuset Gothia
Lilja, John & Larsson, Sam (2003). Ungdomsliv, identitet, alkohol och droger. En
multidimensionellt och preventivt inriktad kunskapsöversikt med hermeneutisktsocialpsykologiskt fokus. Rapport 2003:10 Statens folkhälsoinstitut
Lundqvist, Thomas (1995). Cognitive dysfunctions in chronic cannabis users
observed during treatment – an integrative approach. Avhandl. Stockholm:
Almqvist & Wiksell International
Measham, Fiona (2002). ”Doing gender” – ”doing drugs”: Conceptualizing the
gendering of drugs cultures. Contemporary Drug Problems 29:335-373
Melin, Ann-Gerd & Näsholm, Christina (1998). Behandlingsplanering vid
missbruk. Lund: Studentlitteratur
Millner, William & Rollnick, Stephen (1991). Motivational Interviewing. New
York: The Guilford Press
Mishler, Elliot G. (1997) Modeller för berättelseanalys. i L-C Hydén & M Hydén
(red.) Att studera berättelser. Stockholm: Liber
Nakken, Craig (1999). Jaget och missbrukaren. Hur en missbrukarpersonlighet
uppstår. Hur ett tillfrisknande kan äga rum. Stockholm: Proprius förlag
Nationalencyklopedin (1996). Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB
76
Nationalencyklopedins ordbok (1996). Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB
Norell, Margareta & Törnqvist, Claes (1995). Berättelser om ruset. Alkoholens
mening för tjugoåringar. Avhandl. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag
Symposium
SBU (Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering, 2001). Behandling av
alkohol- och narkotikaproblem – en evidensbaserad kunskapssammanställning
vol. 1 och 2. Stockholm: SBU
SFS 1988:870. Lag om vård av missbrukare i vissa fall (1988:870)
SFS 2001:453. Socialtjänstlag (2001:453)
Svensson, Bengt (1996), Pundare, jonkare och andra – med narkotikan som
följeslagare. Stockholm: Carlsson Bokförlag
Trulsson, Karin (2003) Konturer av ett kvinnligt fält – om missbrukande kvinnors
möten i familjeliv och behandling. Avhandl. Lunds universitet, Socialhögskolan
77
BILAGA 1: Intervjuguide
Unga personers upplevelser av, och tankar om, missbruksbehandling i
öppenvård
- strategier för personlig förändring.
FÖRE BEHANDLINGEN:
Kan Du berätta lite kort om Dig själv: Hur gammal är du? Hur bor du? Vad
gör du? Vem är Du? Hur är Du som person?
Kan Du berätta hur Ditt liv såg ut innan Du började på .....mottagningen?
beskriv en vanlig vecka:
Vad gjorde du på dagarna?
Hur mådde du?
Hur var relationerna till anhöriga?
Drogar Du nu?
FÖRHÅLLANDET TILL DROGEN/MISSBRUKET:
vad använde du för droger? – hur ofta? – i vilka sammanhang? – hur länge har
du drogat?
vad betyder drogen för dig? Vad ville du uppnå med att droga?
hur blir du när du drogar/dricker?
när började drogen/alkoholen bli ett problem? – på vilket sätt?
Hur tycker Du att Ditt drogande/drickande påverkar Dina relationer till
anhöriga och kamrater?
tycker Du att relationerna har förändrats på något sätt sedan Du började i
behandling?
Hur har Din skolgång varit?
Tycker Du att Ditt drogande/drickande påverkar Ditt arbete/Dina studier?
Om ja, hur?
- märker Du någon skillnad sedan Du började i behandling?
Påverkar drogandet/drickandet något annat i Ditt liv…?
Avgörande livshändelser?
BEHANDLINGEN:
Kan Du berätta hur Du fick kontakt med ....mottagningen?
vad fick Dig att söka hjälp och varför?
vilka förväntningar hade Du på behandlingen?
hur länge har Du gått? i behandling
78
hur blev det? – berätta om Din behandling och mötena med Din behandlare
vad tycker du har varit verksamt i behandlingen?
saknar du något i behandlingen?
FÖRÄNDRING:
tycker Du att Du får någon hjälp? Om ja, vad hjälper?
vad, eller vem, tar Du hjälp av, för att förändra Din situation, utöver Din
behandlare?
har något förändrats för Dig sedan behandlingen påbörjades? Om ja, på vilket
sätt?
IDAG:
Hur mår Du idag?
hur tror Du att någon, som känner Dig väl, skulle beskriva Dig idag? Skulle
han/hon märka någon skillnad mot tidigare? Om ja, vilken?
hur ofta dricker/drogar Du nu för tiden? Om mindre/inte alls, vad gör Du
istället?
vad betyder drogen för Dig idag?
FRAMTIDEN:
Hur ser Ditt liv ut om 5 år?
Vad behöver du tänka på/vilka strategier behöver Du använda för att uppnå
det Du vill?
Tack för intervjun!
79
BILAGA 2: Intervjuguide - ungdomsbehandlare
Unga personers upplevelser av, och tankar om, missbruksbehandling i
öppenvård – strategier för personlig förändring.
Kan Du ge en kort presentation av Dig själv? Utbildning. Tidigare
erfarenheter.
Kan Du beskriva verksamheten på Lyft-1/Hannamottagningen, miniMaria
Botkyrka, Utsikten Ungdom?
Kan Du berätta om ditt jobb som ungdomsbehandlare?
- vad gör Du?
- vilka träffar Du?
- hur ser dina uppdrag ut?
Vad är viktigt för Dig (hur tänker Du) när Du träffar en ungdom för första
gången?
Hur bedriver Du ditt behandlingsarbete med unga/vuxna (18 år )?
Vad tror Du är verksamt i Din behandling/behandlingen på Utsikten
Ungdom?
Vad tror Du bidrar till att unga faktiskt slutar droga/ändrar sin livsstil osv?
Planerar Du Din behandling på samma sätt (med samma upplägg) för
killar och tjejer?
- Om ja, kan du utveckla hur Du tänker?
- Om nej, varför inte?
Om Du får önska fritt – hur ser den optimala missbruksbehandlingen ut för
ungdomar i öppenvård?
Tack för intervjun!
80
BILAGA 3: information till intervjupersoner
Information till personer som deltar i undersökningen om
”UNGA PERSONERS UPPLEVELSER AV MISSBRUKSBEHANDLING I
ÖPPENVÅRD”
Jag heter Anne Holmqvist, och arbetar på en lokal beroendemottagning, Utsikten
(för vuxna) och Utsikten Ungdom i Huddinge kommun. Utsikten Ungdom är en liten
beroendemottagning för unga, 13 – 25 år, som öppnades 2003. Utsikten Ungdom
drivs av Huddinge kommun, i samverkan med Maria Ungdom, Beroendecentrum.
Just nu är jag tjänstledig för att genomföra en undersökning på FoU Södertörn, som
också ska bli en magisteruppsats på Socialhögskolan i Stockholm. Undersökningen ska
vara klar hösten/vintern 2004.
Undersökningen handlar om hur det går till att sluta missbruka. Jag är speciellt
intresserad att undersöka hur unga personer i åldern 18 – 25 år upplever behandling i
öppenvård. Därför vänder jag mig till unga personer, som just nu går i behandling i
öppenvård i Huddinge, Botkyrka och Haninge.
Behandling handlar om förändring. När man påbörjar, eller går i missbruksbehandling
är målet personlig förändring - på ett eller annat sätt. Man kan ha målet klart
formulerat för sig, eller det kan vara outtalat av den som går i behandlingen. Ibland
har man inte något mål klart för sig över huvud taget. Då kan behandlingen inriktas
på att hjälpa den unge att komma fram till om man vill ändra något, och i så fall vad
man vill ändra.
I min undersökning vill jag försöka komma underfund med hur man gör (vilka
strategier man använder) för att uppnå personlig förändring.
Ett annat syfte med undersökningen är att kunna föreslå åtgärder för att utveckla
och förbättra behandlingsinsatserna, så att de bättre passar tjejers respektive
killars förutsättningar.
Jag kommer att intervjua ca 15 personer som går i öppenvårdsbehandling i Huddinge,
Botkyrka och Haninge. Jag kommer även att intervjua en behandlare på respektive
mottagning. Alla intervjupersoner är anonyma i undersökningen. Namn eller andra
uppgifter, som kan röja identiteten tas inte med i intervjun och tas självklart inte
heller med i undersökningen. Endast kön och ålder anges. Vad som sägs i intervjun
påverkar inte Din behandling på mottagningen!
Alla intervjuer spelas in på band, och tar mellan 30 - 45 minuter. Anledningen till det
är att minska minnesfel.
Om Du har frågor om undersökningen är Du välkommen att ringa undertecknad på
telefon 08-535 316 11 eller på mobil 0709-750 032. Det går även bra att maila:
[email protected]
Huddinge i april 2004
Anne Holmqvist
81
BILAGA 4: Information till behandlare
Information till behandlare vid
Utsikten Ungdom
Hannamottagningen/Lyft-1
miniMaria Botkyrka
Inklusionskriterier för deltagande i undersökning om
”UNGA PERSONERS UPPLEVELSER AV MISSBRUKSBEHANDLING I
ÖPPENVÅRD.
Jag ber om hjälp att få kontakt med unga personer i åldern 18 – 25 år, som går i
behandling på Utsikten Ungdom i Huddinge, på Hannamottagningen/Lyft-1 i Haninge
och på miniMaria i Botkyrka.
Jag vill intervjua både killar och tjejer, och önskar genomföra 5-6 intervjuer per
kommun/mottagning.
Grad av missbruk/beroende kan variera hos de intervjuade, likaså vilka droger man
använder.
Ungdomarna bör ha ”kommit en bit” i sin behandling, dvs. åtminstone ha etablerat en
arbetsallians med sin behandlare/kurator, efter bedömningsfasen.
”Behandlingen” består av det utbud, som erbjuds på respektive mottagning – det
finns ingen ”rätt eller fel” behandling i min undersökning. Mitt intresse riktas främst
mot ungdomarnas upplevelser – inte någon specifik behandlingsform. Däremot
kommer jag i min undersökning att beskriva hur behandling bedrivs på dessa tre
mottagningar.
Intervjuerna tar mellan 30 – 45 minuter, och spelas in på band. Banden kommer att
förstöras då undersökningen är slutförd.
Intervjupersonerna är anonyma – endast kön och ålder anges.
Om ni har kontakt med någon/några ungdomar, som stämmer in enligt ovan, så ber
jag er tillfråga dem om jag kan få intervjua dem. Det enklaste är kanske att ni – vid
positivt svar - mailar förnamn och telefonnummer (bost. och/eller mobil), så ringer
jag upp den unge för överenskommelse om tid och plats för intervju. (Finns det
möjlighet att få låna ett rum på respektive mottagning för att genomföra
intervjuerna?)
Huddinge i maj 2004
Anne Holmqvist
Mobiltel.
Tel. arb.
Mail:
0709-75 00 32
08-535 316 11
[email protected]
82
APPENDIX: Ungdomar berättar – sammanfattning av intervjuerna
Intervjupersonernas namn är fingerade i berättelserna, och vissa detaljer är
ändrade för att inte röja ungdomarnas identitet. Namn på kommunerna och
öppenvårdsmottagningarna är ändrade av samma syfte.
(Intervju 1)
FRANCISCOS BERÄTTELSE
Jag är 21 år och arbetslös. Har en flickvän. Just nu bor jag hemma hos min
mamma, men tidigare hade jag egen lägenhet. När jag hamnade i fängelse, så
flyttade jag hem till henne, för jag kunde inte ha lägenheten kvar. Nu har jag
ingen brådska att flytta hemifrån, men kanske på sikt.
Innan jag åkte fast rökte jag cannabis. Jag gillade det. Jag vet inte om jag hade
slutat med droger om jag inte hade hamnat i fängelse. Men nu slutade jag i alla
fall, och har varit drogfri sedan dess.
När jag rökte så hade jag inte så bra kontakt med min mamma. Jag ville helst vara
ifred, och stängde in mig på mitt rum. Mamma blev orolig, arg och tjatade. I
samma veva blev jag utslängd från skolan, också.
Det var inte så att jag rökte varje dag, men det blev ofta till veckosluten. Jag
tyckte att jag kopplade av med cannabisrökningen, det var så man träffade sina
kompisar. Jag tycker inte att jag hade fått några negativa konsekvenser av
rökningen när jag åkte in. Och då hade jag ändå rökt i två år.
Det var min frivårdskonsulent som ordnade kontakten med MiniMaria. Jag tycker
att det har varit bra att ha den kontakten. Jag har fått hjälp att planera för
framtiden. Urinproven har varit bra, för då har jag kunnat ge min mamma svart på
vitt att jag inte drogar. Kontakten med henne har blivit mycket bättre. Hon märker
att jag har blivit gladare och öppnare nu för tiden, och att jag kan koncentrera mig
bättre. Jag drar mig inte undan på samma sätt heller. Och så tycker jag att det är
lättare att prata med henne numera.
Innan jag kom till MiniMaria så trodde jag att man skulle vara tvungen att sitta i
grupp och berätta om sig själv. Det ville jag inte. Som tur var så träffade jag min
behandlare i enskilda samtal. Vi pratade om hur jag skulle klara framtiden utan
droger, och att jag skulle komma igång med något vettigt. Jag tycker att jag har
fått hjälp att sortera tankar och att bolla idéer. Min behandlare har föreslagit
”prova att göra så här” eller att ”tänka så här”, men jag har inte känt mig tvingad
att följa råden och förslagen. Men jag har i alla fall bestämt mig för att göra något,
så jag har sökt in till Komvux för att bli färdig med gymnasiet.
Det är lite tråkigt att inte ha något att göra på dagarna, men jag tränar mycket med
min hund, så han blir i alla fall glad.
83
Nu har jag varit drogfri så länge, så jag har ingen längtan efter att röka. Och för
övrigt skulle inte min tjej gilla det heller. Hon använder inte droger, har aldrig
gjort det, så det är till hjälp för mig, om jag skulle trilla dit igen, men det tror jag
inte att jag gör.
(Francisco hade inte rökt cannabis på ca ett år vid tiden för intervjun, och var på
väg att avsluta sin behandlingskontakt.)
(Intervju 2)
SANDRAS BERÄTTELSE
Jag är en 25-årig tjej som flyttade till Stockholm för några år sen. Jag är
ensamstående och har inga barn. Jag arbetar inom ett IT-företag, och går ofta ut
efter jobbet med mina arbetskompisar och dricker öl. Det var ännu mer festande
tidigare, när jag jobbade på ett annat IT-företag. Där var det många
arbetskompisar i min egen ålder. Jag bodde inne i stan då, så vi gick ofta hem till
mig och festade.
En vanlig vecka kunde se ut så här: Jag arbetade, gick ut efter jobbet med mina
kompisar, drack ungefär 10 öl per kväll, blev full, gick/åkte hem sov ett tag, gick
upp till jobbet och var bakis. Jag skötte jobbet mestadels, men det kunde hända att
jag sjukanmälde mig på måndagen, eller kom senare på torsdagen, om jag hade
varit ute på onsdagen, som ju är lill-lördagen. På fredag, lördag och söndag kunde
jag dricka ca 25 öl per kväll. Då blev jag ofta så full att jag inte kom ihåg vad jag
gjorde på kvällen. Jag hamnade ofta i situationer som inte var så kul. Mina
kompisar fick ofta ta hand om mig när jag var så full. En gång skulle jag åka hem
från krogen. Jag vaknade i ett bussgarage på morgonen, och satt kvar på bussen.
Jag vet inte om busschauffören hade sett mig eller om han struntade i mig, eller
inte kunde väcka mig. Jag gissar att jag hade somnat på bussen och åkt runt, runt,
tills det var dags att ställa in bussen efter sista turen. Jag var tvungen att ringa till
polisen och be att dom skulle släppa ut mig. Usch, det var pinsamt.
Egentligen, så mådde jag väl inte så bra, men jag har en kompis som dricker ännu
mer än mig. Jag tänkte att – visst dricker jag mycket – men inte så mycket som
han gör. Det var ett sätt att intala mig själv att det inte var så farligt. Men jag
drack mycket mer än mina kompisar. Dom började klaga mer och mer på mitt
drickande, och att de jämt fick ta hand om mig när vi var ute. Dom hotade med att
inte gå ut tillsammans med mig om jag fortsatte som jag gjorde.
Jag dricker bara öl, för det är billigast. Jag dricker aldrig själv, utan går ut på
krogen och dricker med kompisar. Jag var världsbäst på att pricka in billiga ölställen, och happy-hour-tider. Jag drack så mycket och så fort jag kunde. Strax
innan happy-hour-tiden tog slut beställde jag in fem öl för att hinna få i mig så
mycket som möjligt till så billigt pris som möjligt.
Det är först på senare tid som jag har insett att jag dricker för mycket och att jag
ofta ställer till det för mig när jag dricker. Ibland har jag hamnat i situationer som
84
jag inte vet hur eller varför. En gång vaknade jag hemma hos någon kille på
morgonen, utan att jag minns något av hur eller varför jag kom dit. Jag grejar inte
att ha någon relation till nån kille, eftersom alkoholen hela tiden kommer emellan.
Allt går ut på att dricka.
Det hela blev värre och värre och jag mådde sämre och sämre. Och kompisarna
klagade. Dom ville inte gå ut med mig om jag fortsatte att dricka som jag gjorde.
Till slut tog jag mod till mig och sökte hjälp för några månader sedan. Jag var
desperat och ville ha hjälp omedelbart, men dom sa att det skulle dröja ett tag
innan jag skulle bli kallad för ett samtal. Det var jättejobbigt att vänta, men det
gick ganska snabbt ändå att få komma.
Det bästa med behandlingen är att få prata av sig…Jag behövde någon att prata
med. Och det fick jag. Jag träffar min behandlare en gång i veckan. Det känns
jätteskönt att prata. Hon berättar för mig vad som händer inom mig, och med mig
– sätter ord på det som jag känner. Jag har bestämt mig för att inte dricka, har
varit nykter i fyra månader nu. Jag är jättestolt över mig själv. Jag går fortfarande
ut med mina kompisar, men jag dricker inte öl, utan jag tar in en coca-cola eller
nåt. Det är många som frågar, det kan vara lite jobbigt, men det är OK. Nu är det
jag som ser hur fulla kompisarna blir, särskilt en tjej som nyligen har separerat.
Jag har inte berättat för mina föräldrar att jag går i behandling, så de märker ingen
skillnad. Jag brukar inte dricka när jag träffar dem ändå. Jag kanske berättar lite
längre fram…
Mina föräldrar vet inte hur jag lever uppe i Stockholm. Dom dricker själva mycket
– är alkoholister utan att de själva kallar sig för det. Dom är hela tiden så upptagna
av sitt eget drickande och av varandra, att dom inte ser eller märker hur jag har
det.
Utöver min behandlare tar jag hjälp av en släkting. Han är en viktig person för
mig. Hans situation liknar min egen. När jag pratar med honom om mina
bekymmer så vet han vad jag pratar om, och känner igen sig. Jag får stöd av
honom när vi pratar.
Idag känner jag mig mycket piggare – inte så trött, har mer energi. Jag känner inte
någon längtan att börja dricka igen. Men nog tänker jag, när jag går förbi en
uteservering, att ”Oh, det ser mysigt ut…”
Jag har fullt upp att göra hela tiden. Det hade jag även tidigare, när jag drack. Jag
gjorde mycket saker även då. Är nog lite rastlös av mig. Jag träffar samma
kompisar som tidigare, och går ut fortfarande med dem, med skillnaden att de
dricker och blir fulla, men det blir inte jag. Jag tycker att de blir jobbiga när dom
blir fulla, så jag brukar gå hem efter några timmar. Jag vill inte hamna i
situationer där jag måste ta hand om dem därför att jag är nykter.
(Sandra hade varit nykter i ca fyra månader vid tiden för intervjun.)
85
(Intervju 3)
JOSEFINS BERÄTTELSE
Jag är en 18-årig tjej, som går sista året på gymnasiet, restaurangprogrammet. Jag
bor hemma med min mamma och styvpappa. Jag har en pojkvän. Vi har varit
tillsammans i tre år nu. Innan jag började i öppenvård så levde jag ett ganska
turbulent liv. Jag gick till skolan när jag hade lust. Rökte mycket cannabis.
Träffade mina vänner. Fick ångest för att jag inte gick till skolan…fick många IGvarningar…läraren ringde hem till mamma. Hon var ju bekymrad över min
skolsituation, för hon vill att jag ska få en ordentlig utbildning och bra betyg.
Vid den här tiden rökte jag så gott som dagligen, men mamma misstänkte
ingenting. I början gick jag till skolan, då klarade man ju det. Jag rökte med mina
kompisar, men det dröjde inte länge innan jag började köpa eget. Jag satt framför
datorn och tyckte att allt var jätteroligt, åt jättemycket godis. Ångestkänslan
minskade tillfälligt. Så fick jag ångest för vad jag gjorde, och så rökte jag ännu
mer. Så höll jag på. Jag tänkte att ”skolan är skit”. Imorgon när jag kommer till
skolan får jag prata med läraren, men så blev det aldrig. Så här höll jag på i två
och ett halvt år.
Jag ville fortsätta röka, det var ju liksom mitt liv. Men så kom jag i kontakt med
en gammal kompis som jag inte hade träffat på länge. Hon berättade att hon hade
börjat gå på NA (Anonyma Narkomaner), och att det funkade bra, så jag följde
med henne på ett möte. När jag kom därifrån hade jag helt ändrat mig – nej inget
mer hasch för min del, nu får det vara nog! Men så halkade jag tillbaka. Sen så
gick jag till systern i skolan, och pratade med henne, för vi hade börjat prata om
det här, och då fick jag tips om MiniMaria. Jag ville gå och kolla om jag
fortfarande hade en chans att bli av med det här beroendet, och lämna urinprov,
och prata om andra problem också.
Jag tycker om att gå dit en gång i veckan och prata om det som har hänt under
veckan, och om det som jag bekymrar mig för – allmänt hur det är i skolan och
om hur det är hemma, om det funkar mellan mig och killen. Jag känner ett stort
stöd från min behandlare. Sen har jag en kompis som går hos samma behandlare,
så alla tycker om henne! Hon tyckte att jag skulle berätta för min mamma vad jag
höll på med. Men mamma hann före och frågade mig rent ut en kväll om jag höll
på med droger, för hon tyckte att jag betedde mig så konstigt. Då höll jag
fortfarande på lite grann, men jag sa: Inte nu längre. Hon blev jättetyst och
chockad, men frågade inte vad jag hade tagit eller om jag hade råkat illa ut. Hon
bryr sig, men vill inte veta av någonting sånt. Jag hade önskat att hon hade frågat
hur jag blev när jag rökte och vilka som försåg mig med knark, om jag hade sökt
hjälp, men ingenting! Så jag känner inget direkt stöd från min mamma. Däremot
känner jag stöd från en kompis i klassen, som står mig ganska nära. Hon håller
koll på mig, så det är ganska skönt att ha henne, men hon blir så sur när jag får
återfall. Och så har jag min pojkvän också. Han har testat droger någon gång, men
är inte beroende. Att testa massa grejor, det är ganska vanligt!
86
Förut hade jag ganska mycket abstinensbesvär, men så lärde jag mig att hitta
någon rutin, där jag kanske kunde ersätta cannabisrökningen – kanske sitta
framför datorn hela kvällen, eller läsa någonting, eller kolla på TV. Jag hade
känslan att allt är tråkigt utan att röka, allt är så mörkt. Jag dricker ganska mycket
på helgerna, men det är inget beroende. Hellre alkohol på helgerna än droger varje
dag. Jag vill ha behaglighetskänslan, att liksom kunna släppa loss och ha kul. Man
kan ju ha kul utan berusningsmedel, men det blir ju inte samma sak. Man bjuder
mer på sig själv när man har druckit lite. För annars är jag en ganska blyg
människa, ganska tillbakadragen, men sen när jag kommer ut på krogen med mina
kompisar, då har vi jättekul.
Mitt mål är att ta studenten, men jag är fortfarande så himla skoltrött. Numera
försöker jag i alla fall lyssna på vad lärarna säger, istället för att spela mobilspel.
Jag märker att jag har klarnat i skallen och jag vill verkligen försöka att bli
drogfri. Cannabisen är personlighetsförändrande. Förut hade jag jättedålig hygien.
Jag har också märkt att jag blir mer fåfäng, liksom. Vill vara fräsch och ha rena
kläder. Jag vill vara skärpt, men jag har fortfarande jättedåligt minne. Kommer
inte ihåg vad jag åt i skolan i fredags, och…smågrejor, som vad gjorde jag igår.
Förut, då var jag jätteskärpt. Det har min mamma sagt också. Det var därför hon
började undra. Det är skönt att känna att jag är på väg upp…jag har så himla
mycket drömmar!
(Josefin hade inte rökt cannabis på ca tre månader vid tiden för intervjun)
(Intervju 4)
HANNELES BERÄTTELSE
Jag är 20 år och går i tredje ring på gymnasiet. Bor hemma fortfarande. Båda mina
föräldrar dricker ganska mycket, men det är bara mamma som har problem. Jag
själv har använt amfetamin dagligen i flera år och tagit andra droger också –
kokain, ecstasy och tabletter.
Från början tog jag det mest med kompisar på helger, men sen ganska snart så
började jag använda det när jag var ensam. I början klarade jag av skolan ganska
bra fast jag tog amfetamin, men sen efter ett tag så blev det sämre och sämre med
det. Jag har alltid haft mycket lätt för mig i skolan – var nog bäst i klassen i sexan
och framåt. Jag var mycket aktiv på fritiden också. Jag simmade, och var faktiskt
väldigt duktig med det – tävlade på hög nivå. Sen red jag också, och tränade
jättemycket.
Jag började röka hasch i sjuan, provade på. Då blev det mest på helger. Jag rökte
bara några gånger. Gillade det inte, för jag blev så seg i huvudet av det. Jag
provade ecstasy och kokain också. Ecstasy gillade jag inte för jag blev konstig av
det. Kokain var för dyrt att använda. Sen har jag tagit tabletter: Rohypnol och
Valium, och sånt som man tar när man tränar, Efedrin. När jag började med
amfetamin var det först för att orka med mera och prestera bättre. Jag tyckte att
jag kunde tänka klarare när jag använde det. Jag tog det också när jag pluggade
87
för att orka mera. Om jag hade varit ute och festat på helgen och var trött i
veckan, så var det utmärkt att ta lite amfetamin för att inte känna mig så trött. Sen
märkte jag att jag gick ner i vikt när jag använde det, och det var bra, för jag
tyckte att jag var för tjock. Jag har haft några perioder när jag inte alls har tagit
något, flera månader, men då har jag druckit ganska mycket istället.
I skolan märkte dom att det var något fel med mig, men inte vad. Jag hade kontakt
med kuratorn på högstadiet en period, för att jag gick ner så mycket i vikt. Dom
trodde att det var det som var problemet. Dom visste inte om att jag använde
droger. Jag vägde ungefär 42 kg då. Jag slarvade mer och mer med skolarbetet.
Pluggade inte, men klarade det ganska bra ändå, eftersom jag hade så lätt för mig.
En del lärare var tvungna att sätta G istället för VG eller MVG för att jag hade så
mycket frånvaro. Jag tänkte att jag skulle plugga, men sköt upp det till nästa dag.
Fick ångest när jag tänkte på mina klasskamrater, och hur mycket jag hade
kommit efter. Jag ville inte planera för någonting eller ha några mål över huvud
taget. Jag ville inte ta studenten. Jag struntade i allt.
Jag fick kontakt med öppenvården genom skolsköterskan, som jag hade kontakt
med. Jag hade börjat må sämre och sämre, och brydde mig mindre och mindre om
allt. Små saker blev större och större. Hon ringde MiniMaria och lämnade över
luren till mig. Jag var inte särskilt intresserad i början, men jag gick dit i alla fall.
Jag trodde att jag skulle vara tvungen att lämna urinprov. Det är jättejobbigt att
behöva göra det när någon annan tittar på! Jag lämnade ett prov första gången jag
var på öppenvården. Då var jag påverkad av amfetamin. Nästa gång jag kom dit
hade jag också tagit något. Min behandlare verkade så sträng, men visade ändå att
hon brydde sig, så jag fortsatte att gå till henne. Jag ville liksom inte göra henne
besviken. När jag hade träffat henne några gånger så bestämde jag mig för att inte
ta mer. Så jag la av. Det var inte svårt. Jag sov i tre dagar, sen var det över. Jag
går inte omkring och känner något sug efter amfetamin, men det kan kännas lite
tomt. Jag har bara haft ett litet återfall sedan dess. Jag har gått och pratat en gång i
veckan. Det har varit jätteskönt, för jag har så mycket aggressioner inom mig. Jag
har varit arg på allt och alla: på kompisar och på lärare och på mina föräldrar,
kanske mest min mamma. Jag var jättearg på han som jag köpte amfetaminet av.
Han hade förstört så mycket för mig. Jag var jättearg över att jag har förlorat flera
år av mitt liv när jag har hållit på med droger. Hos min behandlare kunde jag ösa
ur mig allt detta, och det har känts jätteskönt. Efteråt så känns det mycket lättare.
Vi har pratat en del om framtiden också. Jag har bestämt att jag ska ta studenten i
vår, så jag försöker plugga ikapp så mycket jag orkar. Jag har en del att ta igen…
Nu för tiden så tränar jag mycket och är ute mycket med våra hundar. Jag har gått
upp 10 kg sen jag slutade med amfetamin! Jag läser en del också. Jag försöker
hitta på saker att göra när jag blir rastlös. Jag har en kompis som också höll på
med droger, som också har slutat. Vi stöttar varandra. Jag går fortfarande ut en hel
del, och träffar kompisar, men då blir det alkohol för mig istället. Det blir så att
jag träffar dom som håller på med droger mindre och mindre. Just nu känner jag
ingen längtan efter amfetamin.
(Hannele hade varit fri från narkotika i ca fyra månader vid tiden för intervjun).
88
(Intervju 5)
MADELEINES BERÄTTELSE
Jag är 18 år. Är väl ganska lugn, egentligen, kanske lite rastlös. Det måste hända
saker hela tiden. Jag bor hemma med min mamma och hennes sambo, och min
lillebror varannan vecka. Går på gymnasiet, estetisk linje. Jag åker inlines och
målar lite på fritiden. Förut, när jag höll på med droger, var jag jättetrött. Jag sov
alltid när jag kom hem efter skolan. Sen satt jag framför datorn, och var jättetrött
hela tiden. Jag orkade inte plugga. Det var ju så vilt på helgerna, så jag gick inte
till skolan på måndagarna heller. Då låg jag hemma och sov och skulle vila upp
mig från helgen.
Jag var ute i princip varje helg, i alla fall en dag på helgen. Det blev en del ecstasy
och amfetamin då. Jag tog ecstasy mest för själva känslan. Man blir så där
kärleksfull med kompisar, och man sitter och pratar och kan dansa länge.
Amfetaminet var ju kul att ta när man gick ut och träffade folk på fest. Då pratade
man ju ganska mycket, så jag har lärt känna jättemånga! Så där höll det på, och
det blev bara mer och mer. Jag började med ecstasy när jag var 16, för jag har
aldrig kunnat dricka alkohol normalt. Jag blir alltid för full, och då händer det en
massa saker. Så jag tänkte att jag byter alkoholen mot något som man inte blir så
borta i huvudet av. Man får ju inte minnesluckor av droger, eller jag får inte det…
Sen hade jag gått upp åtta kilo under sommaren, som jag ville gå ner igen. Och det
gjorde jag när jag tog amfetamin, märkte jag. Plus att jag hade varit hos frisören,
och fått håret felklippt, och märkte att det växte ut dubbelt så snabbt.
Mamma började bli misstänksam, och frågade. Jag brukade gå på rave-fester, så
vid ett tillfälle när jag skulle gå på ett rave, frågade hon om jag hade tagit
någonting. Hon såg att jag hade jättestora pupiller, men jag nekade. Jag hade
nyligen kommit hem på morgonen från en fest och hade inte sovit någonting på
hela natten. Jag var fortfarande påtänd, och var jättestressad, för jag skulle hinna
med bussen ner till Göteborg, och gå på rave där, men jag förnekade det. Då gick
hon och rotade i min hylla, men jag hade ju inget där…
Sen frågade hon om jag åt någonting, om jag hade fått anorexia. Hon ställde mig
på vågen, och så tog hon med mig ut på restaurang, och så. Men jag åt ju. Jag äter
ju normalt, det är ju bara det att jag gick ju ner, eftersom man inte äter under
kanske tre dagar… men jag åt ju när jag väl åt. Det var ju inte så att jag fick
ätstörningar.
Jag brukade inte ta amfetamin ensam hemma, men när jag skulle gå ut på bio eller
göra någonting, då tog jag. En gång tog jag det hemma, men det har inte hänt
någon mer gång sedan dess, förutom den gången, när vi satt några stycken och
drack lite öl, då hade jag tagit fast ingen visste något om det. Och sen somnade
alla typ fem på morgonen, men jag var den enda som var vaken. Jag kunde inte
sova. Jag hade ju haft jättemycket sömnproblem, och haft problem i skolan också.
Så jag började gråta, och min killkompis som låg bredvid mig, han vaknade, för
jag såg massa saker… hade hallucinationer och så, och då frågade han vad det var.
89
Jag berättade för honom, och då sa han att han gick på Maria Ungdom för att sluta
med droger. Jag har ju såna kompisar… eller hade förut … men dom flesta har
slutat. Så han berättade att han gick där, och så sa han att han kunde följa med
mig. Han berättade att det var skönt att prata med någon som kan sånt om droger.
Jag visste ju inte hur det var att gå i behandling.
Det här var på måndagen. Och skolan började typ på onsdagen, och sen på
torsdagen följde han med mig in till Maria Ungdom.
Så pratade jag lite med dom, och dom tyckte att jag skulle berätta för min mamma
hur det låg till… för mitt problem var att jag var rädd för att bli psykiskt störd. Jag
hörde massa konstiga saker när jag skulle sova, så då ville jag att mamma skulle
veta, om jag kunde gå och väcka henne mitt i natten, om jag inte kunde sova, och
så… Så det var så jag kom på att jag inte ville hålla på med droger. Plus att min
pappa är psykiskt sjuk, så det känns som att jag inte vill bli det.
Så jag började gå i samtal och lämna urinprover för att komma ifrån det. Mamma
var med på några samtal, för hon undrade hur man såg ut när man hade tagit och
så, och om hon kunde köra iväg mig på prover om hon blev misstänksam. Det
gjorde hon en gång. Men jag hade inte tagit. Det har varit bra att lämna urinprov,
för jag vill inte svika min mamma. Hon grät så mycket, så då tar man ingenting,
för man vet att man ska kolla upp med urinprov. Sen när man har hållit sig borta
från det så länge, då går det av bara farten… Det var ju inte så att jag hade
bestämt mig för att komma bort från drogerna. Jag hade ju inte märkt något
negativt. Jag skulle fortfarande tycka att det vore kul, men det blev så jobbigt med
sömnproblemen och läskigt med rösterna när jag ska sova.
Det har varit bra, men inte så där jätte-jättebra med behandlingen. Jag tror, att om
jag hade haft större drogproblem, så skulle jag ha behövt komma oftare. Men hon
(min behandlare) märkte att jag verkade ha bra inställning till det. Det är skillnad
också om man är yngre, och ens föräldrar har kommit på en… då kanske man
behöver lite mer hjälp, men… Men jag tycker ändå att det har varit bra….
(Madeleine hade varit fri från narkotika i ca fyra månader vid tiden för intervjun)
(Intervju 6)
CAROLINS BERÄTTELSE
Jag är 20 år, och bor på sånt här stödboende för missbrukare. Det har jag gjort i
fyra månader nu. Det är inte så där jättebra, men det är bättre än ingenting. Det är
ganska länge sedan jag bodde hemma. Innan jag kom hit hyrde jag och en
tjejkompis rum hemma hos olika folk, för att vi skulle ha någonstans att bo. Så
satt vi där och rökte braj16varje dag. Det var det enda man gjorde – satt hemma
hos någon, eller var där man bodde. Så har jag hållit på i över tre år. Jag slutade
skolan för rätt länge sen, efter 9:an. Sen har jag inte gjort någonting, egentligen,
16
Cannabis
90
bara flummat runt. Jag hade några ströjobb, men det funkade inte så bra. Jag rökte
inte på jobbet, men före och efter. När jag kom till jobbet hade jag redan rökt två
stycken, när jag gick upp, för annars kom jag knappt ur sängen. Dom brukade
alltid fråga på jobbet om jag var morgontrött. Dom märkte ju att det var något,
men jag förklarade alltid bort det. Jag ljög så mycket när jag jobbade där! Det blir
ju så. Jag måste ju skydda mig själv.
Nu har jag varit drogfri i över ett halvår, och mår bra. Jag trodde att jag mådde bra
när jag var flummig och höll på, och att jag blev mig själv när jag rökte, men
innerst inne så mådde jag ju inte så bra. Men jag hann ju aldrig känna efter, för jag
fyllde på hela tiden. Jag tyckte att jag blev lugn när jag rökte. Man blir glad och
snäll. Jag blev inte så där instängd, som en del blir, utan jag blir mer öppen. Det
tog rätt lång tid innan jag fattade att jag var beroende. Men sen, när man väl inte
hade någonting att röka, så blev det så att man började jaga det istället. Fattar du?
Ringde runt till folk och fixade pengar och så. Beroende - det låter så där, värsta
grejen. Jag tänkte inte riktigt så, heller, förrän jag skulle sluta. Då fattade jag att
jag hade varit det.
När jag höll på som mest så hade jag inte så mycket kontakt med min familj,
förutom med min bror, som också hade missbruksproblem. Dom andra stötte jag
bort, för man kan ju inte umgås med folk som inte är som en själv, när man håller
på.
Sen hade jag ingenstans att bo. Jag bodde hos kompisar, och jag ruttnade på det,
för det håller inte i längden. Då mådde jag inte bra alls. Så då berättade jag på soc
vad jag gjorde, för det funkade ju inte. Sen åkte jag in på Maria Ungdom och
avgiftades, och så började jag här på öppenvården. Jag visste ungefär hur det
skulle vara, för jag hade en kompis som gick här. Man lär sig att vara i grupp och
vi lagar mat tillsammans. Sen har man samtal individuellt, det är ganska bra.
Innan jag började på öppenvården så gick jag på MiniMaria. Dom frågade mig
massa frågor, vad som hände när jag rökte, hur jag mådde. Det handlade om
cannabis. Så gick jag och lämnade urinprov och så pratade jag med två tejer. I
början när jag började gå där så var jag inte riktigt drogfri heller. Först, i början,
så fortsatte jag att röka. Det var innan jag åkte in på Maria. Jag kom hit och
lämnade positivt hela tiden. Sen när jag åkte in på Maria så vände jag på en natt,
och slutade röka. Sen dess har jag inte rökt någonting! Så jag vet inte riktigt om
jag tycker att dom här samtalen hjälpte mig någonting, alltså.
På öppenvården tar jag åt mig av det som jag tycker själv att jag själv behöver.
Och jag gillar att sitta i grupp, fast inte för länge. Jag tycker att det blir jobbigt
efter ett tag. Då vill jag gå där ifrån. Det är inte så att jag skäms eller så, men jag
tycker att, usch, jag får myror i kroppen och måste gå där ifrån – så blir jag.
Men jag gillar att höra på dom andra, hur dom upplever saker, för då kan jag själv
se mig själv lite i det. Jag tycker att det är jävligt bra på öppenvården. Man får
vara sig själv och man är där. Det är lugnt och så. Jag tycker att det är bra som det
är.
Min brorsa, som jag missbrukade med, har hjälpt mig och stöttat mig jättemycket.
Han har klarat att vara drogfri på egen hand i över ett och ett halvt år, så han är
91
jävligt stark! Och eftersom han är min storebrorsa så ser jag ju upp till honom.
Men det var inte bara därför jag slutade. Men idag mår jag bra. Det känns mycket
bättre än vad det gjorde för ett halvår sedan. Jag har kommit på att kan må bra
utan att var bäng hela tiden. Jag känner att jag är på väg någonstans. Jag har inte
kommit hela vägen, men en bit. För mig har massor förändrats sen jag blev
drogfri. Jag själv är förändrad. När man röker så trycker man ner sina känslor, och
nu när jag inte röker så är jag inte lika glad som jag var, inte utåt. Jag är ju inte
ledsen, men det blir sån skillnad. Men sen är det ju vad man gör på dagarna och
vad man gör på helgerna. Vilka man umgås med, och det har blivit väldigt
annorlunda. Jag har inte lika många kompisar som jag hade förut. För jag kan inte
vara med alla som jag var med förut. Det håller inte om jag ska vara med dom
som sitter och röker braj. Alltså, jag fixar det, men det blir skitjobbigt för mig.
Nu har jag gjort allt som dom på soc ville att jag skulle göra, så nu tycker jag att
det är deras tur att ge mig något tillbaka. Jag vill ha någonstans att bo!
(Carolin hade varit drogfri ca sex månader vid tiden för intervjun.)
(Intervju 7)
FRIDAS BERÄTTELSE
Jag är 20 år, blir 21 i november. Jag är väl ganska blyg som person, är oftast tyst
av mig. Jag har hållit på med droger i fem år nu, men det har varit till och från
hela tiden. Jag har provat så gott som allt, men det är mestadels amfetamin som
jag har använt. Nu har jag varit drogfri i över nio månader. Jag var faktiskt drogfri
fyra månader innan jag började på behandlingen här. Jag går på NA-möten17, det
hjälper.
Jag har bott hemma hela tiden, faktiskt. Men vi har haft det ganska rörigt, för att
min pappa dog år 2000, och i samma veva så blev vi av med vår lägenhet, så att vi
har fått flytta runt ganska mycket. Lånat lägenheter, men nu bor vi i en
studentlägenhet – jag och min mamma och min syster. Det har vi gjort i ett år.
Jag har varit ganska deprimerad, så jag har inte gjort någonting på dagarna, bara
varit hemma mestadels. Sov länge, lyssnade på musik. Kanske åkte in till något
möte. Jag äter antidepressiva, och har haft ganska mycket kontakt med psykiatrin.
När jag var mitt uppe i missbruket tog jag amfetamin varje dag. Så höll jag på
några månader. Sen försökte jag lägga av någon månad, men fick återfall hela
tiden. Helst ville jag ha det på morgonen, när jag vaknade, för att jag skulle våga
bli mig själv. Jag har haft väldigt mycket problem med social fobi, mycket
problem med att umgås med människor, så det blev lättare när jag tog det. Jag var
nästan aldrig hemma, och när jag var det så bråkade vi hela tiden. Jag var väldigt
aggressiv. Men nu har det blivit bättre. Vi har börjat komma varandra nära igen.
17
Anonyma Narkomaner
92
Vi hade ju ganska bra kontakt tidigare, men när jag började med drogerna så stötte
jag ju bort henne väldigt mycket. Jag pratade aldrig med henne. Jag kunde bli
väldigt elak.
Det var för några år sedan som jag började upptäcka att drogerna höll på att bli
problem. Det var som att jag blev tvingad att ta dem, fast jag inte ville. Det var
bara det att jag behövde det. Jag mådde inte bra när jag tog det och jag mådde inte
bra när jag inte tog det heller. Det var bara jobbigt hela tiden. Jag mådde
fruktansvärt dåligt och var nära att ta livet av mig. Då kontaktade jag min
socialassistent och sa det, att jag inte orkar mer. Då ville jag komma till
behandlingshem, men hon ville inte se mig som missbrukare, för jag var så ung.
Hon var jättekonstig och körde mig till psyket istället. Så blev jag inlagd där och
började med antidepressiva. Jag var väl där någon vecka, men trivdes inte, så jag
skrev ut mig och började gå på droger igen.
Så började jag gå på möten, för jag tröttnade. Kände att jag inte pallar mer. Jag
ville inte hålla på längre. I samma veva träffade jag en tjejkompis, som jobbade på
KRIS18. Hon gick i 12-stegsbehandling, och tyckte att det kanske skulle vara bra
för mig att jobba med mig själv. Så tog jag kontakt med beroendemottagningen,
men dom tyckte att jag skulle kolla möjligheterna i kommunen först. Så fick jag
komma på ett studiebesök på öppenvården, och det verkade bra.
Jag hade väl inte så mycket förväntningar. Det var väl det att jag kände att det
skulle bli skönt att få jobba med mig själv och lära känna mig själv: få veta vem
jag är, och att må bättre. I början var det jättejobbigt, men jag trivs jättebra. Att ha
någonting att göra på dagarna, och att känna att man har någonting för sig själv –
att man jobbar med sig själv. Vi brukar sitta i grupper, men det blir inte så mycket
till grupp: det är alltid någon som är sjuk, eller ”pausad”. Så jag önskar att det
skulle vara lite mer samtalsgrupper: att sitta tillsammans och prata med varandra
och lära känna varandra. Så det blir lite mer gemenskap i gruppen. Nu vet vi vad
vi heter, men vi känner knappt varandra. Så det är lite tråkigt. Det är mycket
återfallsprevention. Det är någon sån där triangel som vi pratar mycket om: tanke,
känsla, handling. Så har vi kollat på någon film om beroende. Men sen är det inte
så mycket mer, så det är lite tråkigt. Sen har vi individuella samtal ett par gånger i
veckan, och det är jätteskönt. Då kan man prata om vad som helst. Vi lagar lunch
tillsammans, och sen går man hem.
Jag tror att det har varit verksamt för mig att komma hemifrån, att inte bara sitta
hemma och må dåligt. Jag blir ju mer öppen och social på det här sättet. Inget mer
sånt här inbundet. Så har jag fått träna mig på att säga nej, och att stå för mig
själv. Det tycker jag är jättebra, för det hjälper väldigt mycket. Att gå på möten
hjälper också väldigt mycket, och att jobba i stegen. Så har jag en sponsor som jag
kan prata med. Jag brukar gå ungefär tre gånger i veckan.
Idag mår jag mycket bättre, faktiskt. Jag vågar mycket mer, att ta kontakt med
människor, och så där. Det är verkligen stor skillnad på mig nu och då. Då var
18
Kriminellas Revansch i Samhället
93
man ju som en rädd liten myra för allting, och vågade ingenting. Och det är andra
som har sagt det till mig, också, att dom märker på mig att jag går i behandling, så
det är jätteskönt att höra. Visst kommer det stunder när jag blir jättedrogsugen,
men det känns ändå som att jag har fått något slags skydd att ändra tanke snabbt,
och det känns jätteskönt. Jag kan få tankar ibland att livet nästan är tråkigare nu än
vad det var förr. Visst, jag är drogfri och så där, men jag gör ju ingenting av mitt
liv nu heller, så det känns som att jag verkligen måste göra någonting, men jag vet
inte vad jag vill göra riktigt – så att det ska få mening.
(Frida hade varit drogfr i nästan tio månader vid tiden för intervjun.)
(Intervju nr 8)
LINDAS BERÄTTELSE
Jag heter Linda, är 21 och ska fylla 22. Jag har bott här i södra Stockholm sedan
barnsben, och jag är missbrukare. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, till södra
Sverige, och tänkte läsa färdigt plugget där, men jag började punda istället. Jag
var 14 när jag började röka hasch. Och så drack jag mycket alkohol innan dess.
Jag började när jag var 12. I högstadiet var jag väldigt strulig – väldigt, väldigt
strulig. Jag blev avstängd från en massa lektioner. Skrek och härjade och kom full
till skolan, men det var aldrig någon som kollade upp det. Och sen så började jag
med tjack19 när jag var 17, och ecstasy, och flödder20 och råppar21 och sånt. Och
sen efter det började jag med Subutex och Metadon, och… morfin. Det är bara
heroin kvar.
Innan jag började i behandling då var det mycket morfin. Så då var jag ute och
jagade hela dagen. Alltså när jag väl fick tag på det så försökte jag köpa in
mycket, så att jag hade, så att jag inte skulle bli sjuk. För jag blev väldigt sjuk om
jag inte hade morfinet. Jag sköt inte, men jag har använt nålar innan, men det var i
annat syfte…för att skjuta i mig Subutex.. Så då var det att åka fram och tillbaka
mellan olika polare, sitta och ringa och försöka få tag på något bra…till ett bra
pris.
Jag bodde… ja, det blev ju att åka hit och dit, och sova lite här och där…
Jag har inte så mycket kontakt med mina föräldrar. Min mamma är väl den som
jag har bäst kontakt med, men hon har låtit mig gå igenom en del saker som jag
inte kan förlåta henne för. Jag har vuxit upp med mycket våld och alkohol… Min
pappa har jag bara träffat några gånger i mitt liv. Jag har aldrig haft kontakt med
socialen, men jag önskar att jag hade haft det… att dom hade gått in och kollat
någonting, men det har dom inte gjort.
19
Amfetamin
Lugnande tabletter
21
Rohypnol
20
94
Första gången jag kom i kontakt med MiniMaria… Det var min första
behandling… då hade jag sökt massa psykologhjälp innan för massa andra grejor
på massa olika ställen. Jag hade varit inskriven på lite olika psykställen, och så
stoppade jag i mig massa tabletter och försökte ta livet av mig. Då kom jag till
psykiatrin, men dom sa att, eftersom jag är missbrukare så får jag komma till
MiniMaria istället. Så då fick jag komma hit, och börja gå på möten. Det ledde det
till att jag kom på avgiftning, eller två avgiftningar: först in på Danderyd, 110:an.
Men så fick dom överfullt, så dom skickade hem mig fast jag hade jättehög feber,
så då åkte jag till Maria. Jag mådde jättedåligt! Jag kom hit direkt från sjukhuset,
när dom hade skrivit ut mig. Och så fick jag gå på möten här, men jag började
missbruka opiater mer och mer. Till slut sa min behandlare att ”om inte du går
med på en avgiftning eller behandling, så blir det LVU, nej LVM-utredning”. Och
det ville jag ju inte. Hon fick iväg mig till stödboende och sen började jag på
öppenvården. Det som kändes bra var att jag fick komma till MiniMaria i början,
fast jag höll på att punda. Men öppenvården är bra, också. Dom är snälla. Det är
en trevlig stämning och liten grupp, så man hamnar inte i skymundan. Och så får
man laga maten själv, vilket säkert är nyttigt, även om det blir mycket ”neej, jag
vill inte diska idag.” Och så har man teman som man pratar kring i gruppen, hur
man förhindrar återfall, och sånt. Jag har inte varit med så himla länge, plus att jag
har varit borta en del, men det var himla bra, förutom att när jag precis började, då
tyckte jag att det var lite tråkigt. Det fanns lite att göra. Det var mest att man bara
satt där, så då blev det att jag började strunta att gå dit. Men nu har jag verkligen
börjat göra mer saker: jag följde med på bio… Det är ett bra ställe. Det är synd att
jag inte får gå kvar, för jag har kommit in i gruppen. Fast samtidigt är det skönt på
något sätt, för jag var äldst där, och det kändes lite konstigt. Det kändes som att
jag inte riktigt hörde hemma där. Dom flesta som var där hade varit ute och festat
lite på helgen – dom hade rökt lite braj eller tagit någon näsa tjack, och jag hade
tagit så mycket mer än så.
Så hade vi individuella samtal också, ungefär ett per dag och det är bra, men jag
hade lite svårt för att öppna mig. Jag vet att jag skulle behöva prata om våldet och
de sexuella övergreppen som jag har varit med om, för det är väl ändå det som har
fått mig in på den här banan. Jag tycker att behandlingen kunde ha varit mer
intensiv, fast jag vet inte. Pissproverna har varit bra, för man vill inte fucka dom.
Men det är mycket vad man gör det till, också. Jag har inte gått in för det till
hundra procent. Det kanske är jag som behövde vara mer intensiv. Jag vet inte…
Men jag måste komma bort från drogerna för allas skull: För min skull och för
alla omkring. Jag har en kille som inte pundar, och som inte vill att jag håller på.
Jag har massa vänner och en familj som inte vill det. Plus att jag har pundat ner
mig så många gånger och det är svårt att komma tillbaka. Det är skönt att bli en
del av det här samhället, för det är så lätt att man står utanför, fast egentligen så
vill jag väl punda, jag är väldigt delad.
Min pojkvän är verkligen ett stort stöd, fast samtidigt om jag tar något piller, så
gör jag det i hemlighet, för annars blir han så himla arg på mig. Jag märker ju att
jag mår mycket bättre fysiskt nu, så jag har så mycket att vinna på att vara drogfri.
Förut hade jag magsår och problem med lungorna, lunginflammationer. Nu ser jag
mycket fräschare ut. Armarna är inte lika taniga och revbenen sticker inte ut.
Ögonen är inte så där insjunkna längre. När jag träffar folk som jag inte har träffat
95
på några år, så säger dom ”vad fräsch du ser ut. Oh gud vad sjysst att du ser ut att
må så himla bra!” Det är ju kul att inte se så pundig ut. Så jag måste försöka hitta
någonting i tillvaron som verkligen fångar ens intresse, och tid, någonting att
verkligen brinna för, så att man inte bara går och tänker på droger.
(Linda var inte drogfri vid tiden för intervjun)
(Intervju nr 9)
MICKES BERÄTTELSE
Jag är en 20-årig kille som har mått jättedåligt. Jag bor fortfarande hemma. Har
använt droger sedan högstadiet. Mitt liv har varit nattsvart. Jag har fått
raseriutbrott och varit våldsam, och slagit sönder saker hemma, slagit in dörrar
och sånt. Jag har varit nära att sticka kniven i min mamma flera gånger, tagit
överdoser och varit nära att dö. Jag har varit nära att begå självmord många
gånger…
Jag började använda droger på högstadiet. Det kom en snubbe till skolan och
berättade om droger. Han hade hållit på, men slutat. Jag och mina kompisar blev
intresserade och nyfikna, och började experimentera. Vi köpte en kaka hasch och
delade på den. Det var jättehäftigt den första påtändningen… Sen började jag röka
mer och mer. Kom påtänd till plugget, men det var inte någon som sa något. Jag
kom rödögd, men hade solglasögon på mig… Blev mer och mer aggressiv.
Hemma kunde jag slå sönder saker och slå min mamma utan anledning. Hon har
fått stå ut med mycket. Sen började jag experimentera med kokain. När jag
började använda råppar22 blev det riktigt dåligt. Jag blev aggressiv och fick
raseriutbrott. Det räckte att någon tittade på mig på stan, så slog det slint i skallen
på mig. Jag slog folk på käften utan anledning. Slogs och rånade. Att ta råppar och
dricka tillsammans är för jävligt. Råppar är för jävliga! Mitt liv var svart. Jag var
blandade droger friskt, och började även ta tjack23.
Jag var ganska stökig och jobbig i skolan. Jag höll på i 7:an, 8:an och 9:an. Mitt
liv var bara nattsvart med droger. När jag började ta tjack så jobbade jag som
bilmekaniker. Då jobbade jag mest ensam, så det var inte så många som märkte
något. Jag hade solglasögon på mig, och skyllde på det starka ljuset, när jag
svetsade… När man tar tjack så måste man ha någonting att pilla med hela tiden.
Jag slipade ner en bil på en dag, jättenoga. Det brukar i vanliga fall ta två dagar.
Sen tröttnade jag på att droga och la av under långa tider. Jag ville leva ett vanligt
Svenssonliv. Rökte kanske bara någon gång per år – hasch eller gräs. Men så
började jag igen – den här gången på riktigt – i höstas förra året. Jag tog allt. Det
blev bara mer och mer. Jag har varit nära döden många gånger. Jag tog överdoser,
22
23
Rohypnol
Amfetamin
96
och har varit på väg att dö. Har haft nära-döden-upplevelser, och sett tunneln med
en ljusspringa i slutet. Det var otäckt. Vaknade av att kompisar slog mig i ansiktet
gång på gång…
Nu har jag varit drogfri i sju månader, men jag var nära ett återfall i veckan. Det
var jättejobbigt. Jag kände starkt sug efter droger. Men jag vet att om jag skulle ta
något, så åker jag dit med en gång. Då sätter jag igång igen, och då blir det hela
registret. Då går det inte att sluta. Då kör jag stenhårt.
Jag har haft kontakt med MiniMaria i över ett halvår, men jag har haft kontakt
med socialen mycket längre, ända sedan jag gick i skolan. Det började med att
min mamma körde in mig till avgiftningen. Jag låg inne i fyra dagar. Om det inte
var för henne så skulle jag vara död för länge sedan. När jag kom ut så fortsatte
jag att droga i alla fall. Min socialassistent var efter mig hela tiden, så man kan
inte säga att jag valde självmant att gå till MiniMaria. Men det är bra. I början
hade jag enskilda samtal. Vi pratade om droger och om mitt liv och sånt. Och så
lämnade jag urinprover. Det gör jag fortfarande. Det hjälper mig att inte ta droger.
För om jag dricker, då tar jag droger, och jag kanske inte ens vet dagen efter att
jag har tagit något, eller vad jag har tagit. Om jag vet att jag ska lämna urinprov,
då kan jag inte dricka eller festa, och då tar jag inte droger heller. Min mamma är
fortfarande misstänksam, trots att jag varit drogfri så länge, och rädd för min
aggressivitet och mina våldsutbrott. Om jag är rödögd, så tror hon att jag har tagit
droger, fast jag bara är trött. Jag minns en gång, när jag fortfarande höll på. Då
kom jag hem och käkade upp en hel kalkon som hon hade gjort i ordning, sen
käkade jag åtta mackor och försvann ut igen och tände på.
Numera mår jag ganska bra. Jag känner att jag har kommit ganska långt. Jag är
drogfri, jag har ett jobb som jag trivs med, och jag vill leva ett svensson-liv - ha
ett vanligt liv utan droger, och att göra vanliga saker.
(Micke hade varit drogfri i ca sju månader vid tiden för intervjun)
(Intervju 10)
DAVIDS BERÄTTELSE
Jag är en 18-årig kille, snart 19. Bor hemma. Går inte i skolan längre. Jag har
aldrig gillat skolan, och har alltid skolkat mycket, även innan jag rökte hasch. Så
när jag började skolka på grund av haschrökningen, så var det ingen som
reagerade särskilt på det. Till slut blev jag utskriven, eftersom jag har gått om i så
många år, så dom tyckte inte att det var någon idé att jag gick vidare där. Så jag
får plugga på Komvux om jag ska plugga någonstans, men jag tänker nog jobba.
Just nu gör jag ingenting, men tidigare satt jag och rökte lite hasch. Innan jag
började på MiniMaria så såg en vanlig vecka ut ungefär så här: Då gick jag upp på
morgonen, och var med mina kompisar. Fixade hasch så tidigt som möjligt. Sen
97
satt vi bara och rökte hela dagarna, varje dag. Så här har jag hållit på – säkert i två
och ett halvt år. Jag har rökt hasch sedan jag var 14. När jag höll på och rökte, så
mådde jag hur bra som helst. Sen, när jag började bli drogfri, insåg man att man
gick som i en dimma, bara. Pappa och mamma fick reda på det alldeles nyligen.
Jag berättade det för dom. Det är klart att dom blev besvikna, men dom är glada
att jag har tagit tag i det och ska bli ren. Jag känner att dom stöttar mig. Dom
frågar mig om jag ska ha skjuts hit, och hur det går.
Från början var det bara en rolig grej. Men sen så vart det till en vana, sen vart
man beroende av det, och då var man tvungen att ha det. Det var först under det
sista året som jag märkte det. Då hade det börjat gå utför, så det var lika bra att jag
nästan slutade. Så vart det att jag slutade. Det som fick mig att ta tag i det var att
jag inte får ta körkort förrän jag visar mig ren… på Länsstyrelsen.
Det är klart att drogandet påverkade mitt skolarbete, även om jag fattade det. Då
gick jag ju i den där dimman… man trodde att det var helt normalt. Jag hängde
inte riktigt med på matte-, engelska- och svenska-lektionerna. Men på bildlektionerna kunde jag koncentrera mig hur bra som helst.
Jag ville inte alls gå till MiniMaria från början. Det var genom socialen. Skolan
skickade mig dit, för dom misstänkte att jag tog droger, och socialen skickade mig
hit. Det är ju självmant om jag vill gå här fortfarande, eller om jag skiter i det.
Men jag vill vara ren, så jag går här. Det är inte så länge sedan jag började – några
månader sen, kanske. Mitt mål är att vara ren, och att kanske få ett jobb
någonstans, och skaffa körkort. Så att man kan ta hand om sig själv. Egen bostad,
och så där…
Jag har bra kontakt med dom här. Vi sitter inte bara här och pratar, utan vi gör
saker också, utflykter och sånt. Och mycket fysiskt också… roliga grejer, så att
man tänker på annat. Men jag har samtalskontakt också. Vi pratar om vad haschet
gör för någonting, vad det bryter ner i kroppen, hur seg man blir, och allt man
missar. Det var väl inte något nytt, men man känner igen sig i det han
(behandlaren) säger. Då tänker man tillbaka upptäcker att det är sant. Det är en
enda stor dimma man går omkring i. Det bästa med behandlingen är pissproverna.
Jag ser varje framsteg som jag gör i mina pissprover. Så det är nyfiket att få veta
hur det går.
Innan jag började här (på MiniMaria) hade jag ingen aning om vad det var. Jag
hade inga förväntningar. Jag är bara glad att man fick den hjälpen. Annars hade
man ju aldrig tagit tag i det. Då hade jag suttit och rökt hasch igen. Dom fick mig
att ta tag i det. När jag tittar på äldre kompisar som röker hasch, och som har gjort
det i bra många år mer än vad jag har gjort, så ser jag hur sega dom är. Dom gör
ingenting. Då ser man ju. Jag vill inte hamna i den situationen när jag är 25, 30 år.
Nu när jag inte röker, så är jag med andra kompisar. OK, jag är med dom som
röker också, men när dom röker, då hittar jag på något annat, då går därifrån... Det
blir ju mer att man prioriterar andra grejor också. Som nu – jag skulle kunna sätta
mig och spela TV-spel eller vad som helst. Gå ut och spela fotboll istället för att
98
sitta där och röka haschet, som jag prioriterade då. Man tar igen lite grejor som
man gjorde när man var yngre. Dom som inte röker, dom märker stor skillnad. Jag
tar mig tid till andra grejor. Jag springer ute nu och leker med dom andra nu och
sitter inte bara och röker nu. Dom som röker tycker att det är tråkigt att jag inte är
med dom lika mycket längre, att jag inte är där och röker med dom. En annan bra
sak är att man har mer pengar nu.
(David hade inte rökt cannabis på ca en månad vid tiden för intervjun, men hans
provsvar visade fortfarande THC-koncentration i urinen.)
(Intervju 11)
REBECKAS BERÄTTELSE
Jag bor i söderort, och fyller 20 snart. Bor hemma med mina föräldrar och min
bror. Som person är jag tystlåten och blyg, men ganska glad och positiv. Jag gör
ingenting på dagarna, för jag är sjukskriven. Har varit det i tio månader nu. Jag
går upp på morgonen och sätter mig framför datorn. Sen sitter jag där. Ibland
orkar jag ta mig till stan och fika eller träffa någon kompis.
Första gången jag rökte hade jag precis fyllt 14. Jag var på fest med min bror och
hans kompis. Dom ville inte att jag skulle säga någonting till mamma, så dom
tänkte att om dom fick mig att börja röka, så skulle jag inte säga något. Så då
började jag röka. Fast det var bara några få gånger per år. När jag började i
gymnasiet så blev det lite oftare. Första gången jag rökte så var jag väldigt full, så
jag kommer inte ihåg om jag kände något av haschet då. Sommaren när jag fyllde
16 började jag röka regelbundet, någon gång i veckan, och nu, innan jag slutade,
så rökte jag ju varje dag. Sen hade jag uppehåll innan det i fyra månader, så då
rökte jag, typ bara någon gång i månaden. Och innan det så rökte jag konstant i
1.5 år. Jag har testat lite olika: ecstasy och amfetamin, svamp och syra, men det är
haschet som jag har tagit regelbundet.
När jag rökte så var det mest bara för att glömma. Och jag drack ju också
samtidigt… bara för att få bort... för jag har ju anorexi,.... tanken att ha kontroll.
Då kunde jag släppa det. Sen rökte jag också för att man inte vill vara deprimerad,
men man blir ju mer deprimerad av det, så det är ju ingenting bättre med det. Jag
märkte nog att det inte var OK, fast jag har bara aldrig orkat ta tag i det. Så dom
sista två månaderna tänkte jag faktiskt att ”det här är inte bra”. Jag hade ju aldrig
tänkt på det viset. Alla mina vänner rökte ju först. Vi satt ju alltid tillsammans ett
helt gäng, så det var ju bara kul hela tiden. Sen så började folk att sluta och så där,
så då var det inte samma sak längre.
Sen började jag tänka efter hur jag egentligen umgås med folk: Jag sitter liksom
hemma hela tiden tills min bror har fått slut på hasch, då åker jag iväg till någon,
för jag vet att den har det. Så jag bara träffade folk så länge dom kunde bjuda mig
på saker och ting. Det kändes jobbigt, men egentligen orkade jag inte umgås med
dom. Jag ville bara ha haschet, och var det så, så kunde jag ju faktiskt umgås med
dom.
99
Egentligen så valde jag inte själv att bli drogfri. Det var när jag sökte
anorexibehandling, på en anorexia-klinik, som dom frågade om jag tog droger.
Jag tänkte att det är lika bra att vara ärlig, så jag berättade. Då sa dom att jag
måste vara ren i ett halvår. Så då skickade dom en remiss till MiniMaria. Fast nu
är det ju väldigt skönt. Jag ville ju bli det, fast att jag aldrig skulle ha klarat av det
själv.
Mina föräldrar vet inte att jag går här, för dom vet inte att jag har rökt hasch. Dom
tycker att det tar väldigt lång tid innan jag får komma till anorexi-behandlingen,
men jag säger att det är lång väntelista.
Innan jag kom hit så trodde jag att man skulle bli pressad i samtalen, och att jag
skulle få gå och lämna urinprover oftare. Det är ändå rätt skönt, för jag tycker att
jag får jättemycket hjälp. Första gångerna pratade vi mest om droger och vad jag
hade tagit för något. Nu har jag gått här ett tag, och nu klarar jag av det mesta,
ändå. Så det är ju mest vardagliga saker, vad jag gör på dagarna, och så där. Dom
hjälpte mig att kolla om jag kunde ha något extra jobb, eller någonting sådant. Vi
skrev en lista på vem jag var. Vad jag var bra på och vad jag var dålig på. Och jag
kom i bättre kontakt med mig själv. Efter det att jag hade slutat röka blev det lite
förvirrande. Jag visste inte riktigt vem jag var… Ja, bara grejen att få komma
någonstans och prata om bara just den saken. För går man till en kurator, så
handlar det om alltid allting, och en vanlig kurator vet inte så mycket, som dom
här gör, vilket känns mycket bättre. Så behandlar dom en på ett bra sätt och
verkligen pushar på en hela tiden.
Nu har jag varit drogfri i snart fem månader, och mår ganska bra. Mina föräldrar
säger att jag ser mycket piggare och fräschare ut och att jag är gladare, framför
allt. Jag tycker själv att jag inte har lika mycket humörsvängningar nu. Jag gör
inte så mycket mer nu än tidigare, men känner att jag orkar mer. Jag är ute och
promenerar en del. Åker in till stan och kollar i affärer. Är mycket med min
pojkvän. Jag träffar fortfarande samma kompisar, och sitter med när folk röker.
Jag tycker att det är skönt att bara känna lukten av det, och jag brukar få mecka åt
dom. Det tycker jag räcker.
När jag tänker på hasch idag så tycker jag fortfarande att det inte är ingenting
dåligt, för jag finner det fortfarande bättre än alkohol. Och det kommer jag nog
alltid att göra. Så jag ser inget fel med att folk röker, så länge dom inte gör det för
ofta. Men för vissa är det inte bra. Jag kommer nog säkert att röka efter det att jag
har slutat här, fastän inte ofta, liksom. Bara någon gång i månaden, för det har
ändå varit en så stor del av mitt liv. Och så länge jag ändå har kontroll, så tycker
jag att det är OK. Fast jag kommer aldrig att börja röka så där mycket igen.
(Rebecka hade inte rökt cannabis på ca fem månader vid tiden för intervjun)
100
(Intervju 12)
MARTINS BERÄTTELSE
Jag är 23, jobbar som snickare, så jag går upp halv sex varje morgon. Jag har gjort
det i snart två år, så jag har blivit rätt morgonpigg av mig, eller kvällstrött, skulle
man kunna säga. Jag bor själv i en tvåa, har förstahandskontrakt, och det har jag
gjort ganska länge. Det är fyra år sedan jag flyttade hemifrån. Så det känns bara
bra. Det är inget jag saknar, att bo hemma. Privat är jag ganska idrottsintresserad håller på med det mesta i idrott när jag kommer åt, egentligen. Även TV-mässigt
så blir det mycket sport. Det tar väl det mesta av min tid och energi, egentligen.
Jag spelar hockey seriöst, eller organiserat. Men mesta delen av andra dagar fyller
jag med andra sporter: friidrott, fotboll, basket och allt möjligt – på skoj, då. Men
ändå så att man rör på sig. Det är väl mitt största intresse.
Ja, på vardagarna arbetar jag från sju till fyra. Och sen hem och äta, och sen
eventuellt någonting, ja... vanligtvis så blir det ju sport då... och sen då vissa
kvällar, jaa, rökt hasch eller gräs, och mycket TV-tittande på helgerna. Ibland en
del sportande också... Jag röker väl tre, fyra gånger i veckan, ibland mer, ibland
mindre, men det är väl så det har blivit. Men jag har grejat att sköta jobbet hela
tiden. Jag har hela tiden varit fokuserad på att klara av arbetet, och att ha ett
socialt liv ändå. Det har varit högsta prioritet. Jag har nog rökt varje helg, men
absolut inte varje dag. Så det är klart att det har blivit flera dagar i rad ibland, men
inte på rutin, så att säga. Jag brukar alltid planera min dag. Om jag ska göra något,
så gör jag det först. Jag tycker inte om att röka och sen göra saker. Jag behöver
inte röka för att komma igång, utan det har liksom blivit det sista på en dag, så att
säga.
Jag började röka hasch för ungefär fyra år sedan, jag är inte helt säker. Mestadels
har jag rökt tillsammans med andra, för man tänker ju att när man röker är det i
socialt syfte, fast egentligen är man ganska osocial och introvert, men det märker
man inte då. Det är klart att jag har rökt själv också, för det är ju skönt, och man
blir lugn och avslappnad av det.
Sista tiden var jag ganska trött på det – hela alltihopa, egentligen, och allting runt
om. Det var en stegrande känsla jag hade under det sista halvåret. Jag började
känna att nu får det vara nog. Så att det är ju ingen särskild händelse som har
kommit upp med en glödlampa att ”nu får det vara bra”, utan det har liksom vuxit
fram. Det är hjärnan som har sagt ”det här är inte bra, sluta nu!” I efterhand så var
det jäkla skönt att jag kom hit. Samtidigt som jag kände att det behövs inte så
mycket för mig för att jag ska kunna motivera mig själv för att lägga av, men det
krävs någon slags hjälp ändå. Så jag var himla trött på det, det var jag. Jag kände
bara ”bläh”, liksom. Det blev för mycket, liksom. Det blev som en belastning i
mitt liv. Så träffade jag en kompis, som rekommenderade det här. Och då ringde
jag och frågade vad det var för någonting. Och dom sa att det var... heter det
öppenvård... att det var öppenvård? ... och det tyckte jag var bättre för mig än att
söka hjälp någon annanstans, i och med att jag själv kände att det var upp till mig.
Så att jag ringde och frågade och bokade en tid. Jag hade väl inte så mycket
101
förväntningar, egentligen. Jag gick in ganska öppensinnad...gick jag hit... framför
allt för att lyssna och berätta. Jag trodde inte att jag skulle... att dom människor
jag skulle träffa skulle anta att jag inte skulle klara av det. Att dom skulle anta att
jag skulle falla tillbaks. Det är väl det som jag kanske hade förväntat mig lite
grann... som jag inte har stött på... De känns istället som att man blir peppad på ett
bra och positivt sätt... och det var jag väl lite osäker på hur det skulle vara. Men
annars så hade jag inte så mycket förväntningar. Jag var ganska fokuserad på att
inte röka. Så det var mer dom tankarna... jag var lite ego och tänkte mig att ... så
här lite tunnelseende bara – att nu ska det vara slut. När jag hade gått här ett tag då
kände jag en slags lättnad. För då visste jag att det var definitivt.
Jag träffar min behandlare en gång i veckan för samtal. Jag har lämnat urinprover
fem, sex gånger, tror jag, men jag var negativ redan första gången jag lämnade. Så
fick jag en del material att läsa, så medvetandet om effekterna, liksom, av
rökandet har ökat… saker som jag inte visste om. Lite avskräckande exempel har
det nog varit, tror jag, men väldigt informativt. Men det var ändå saker som jag
helst slipper att höra. Men jag har känt mig himla peppad av behandlaren i fråga,
liksom. Det är det största och den viktigaste delen härifrån, att jag har känt mig
peppad – att ”du klarar av det här”, och hela den biten. Så har jag känt. Sen så är
det ju fortfarande upp till mig...
Idrott är fortfarande den stora passionen. Men nu, när jag inte röker gör jag mer av
allting, som jag gjorde tidigare: äter mer, dricker mer, sköter min kropp bättre. Jag
jobbar inte mer men jag jobbar mycket. Så det är egentligen idrott som jag har
ersatt rökandet med... när jag hade rökt istället, egentligen. Det är liksom mitt
ersättningsmedel, så att säga. Jag umgås med samma kompisar, fast det är vissa
som jag träffar mindre och andra som jag träffar mer. Det har blivit lite
annorlunda. Det är vissa som jag känner att jag inte behöver träffa, som jag
träffade förut. Jag har fortfarande en vän som själv röker, och vi har varit vänner
innan, så jag tänker inte ta avstånd på grund av det. Det är upp till honom. Jag
säger att jag kan pusha honom, men jag vill inte pusha för mycket. Han säger att
han inte är redo, och att det kommer. Så det känns ändå som, ja, det finns en chans
för honom också. Men jag kände att jag var klar. Det är någonting som jag har
testat, och som jag har gjort. Jag är klar med det, det är min spontana känsla.
(Martin hade inte rökt cannabis på ca tre månader vid tiden för intervjun)
(Intervju 13)
YALCINS BERÄTTELSE
Jag är 19 år. Jag bor i södra förorterna. Jag bor hemma, med mina föräldrar. Jag
kommer ursprungligen från Kurdistan, den iranska delen. Jag går på gymnasiet,
och trivs ganska bra i skolan.
Jag har rökt cannabis tre, kanske fyra år. Alltså, ”off and on”. Innan dess, när jag
var yngre, käkade jag en massa tabletter och sniffade massa konstiga saker, men
102
så kom jag till insikt att jag ville lägga ner allting, men det var för svårt. Jag hade
ju huvudsakligen rökt cannabis, och det var för svårt, så då fortsatte jag med det.
Så här såg min vecka ut: Jag vaknade på morgonen. Så rullade jag en joint, och
rökte den på väg till bussen. Gick till skolan, gick på lektionen. Hade lektion.
Gick till lunch. Rullade en joint. Käkade mat. Gick på lektion, eller kanske
skolkade, men jag skolkade inte så ofta. Röka en joint. Gick på lektion. Så kanske
jag gick hem. La mig och sov, spelade TV-spel eller nåt, eller skriva poesi, inget
speciellt. Bara röka joint varje dag. Jag mådde väl som vem som helst som håller
på med droger. Jag mådde inte särskilt bra. Men man förstår ju inte själv att man
mår dåligt. Så det är där problemet ligger, att det blir en ond cirkel. Lärarna
märkte ingenting, för jag brukade alltid vara aktiv på lektionerna. Mamma och
pappa märkte att det var någonting, dom märkte ju, men jag nekade. Jag berättade
alldeles nyligen för min mamma. Hon blev lättad, för hon har misstänkt i två, tre
år. Jag berättade att jag går på MiniMaria, så nu snackar vi om det varje dag. Det
blir bättre och bättre.
Jag gick dit (till MiniMaria) frivilligt. Jag har varit här förut. Men då så la jag av.
Jag fortsatte att röka istället. Det var mycket annat som spelade in den gången.
Det var skitjobbigt. Fast den här gången tror jag att det ska gå. Jag har en helt
annan inställning till livet, en helt annan inställning till mig själv. Nu har jag inte
rökt på två veckor, så när som i fredags. Det var för typ ett och ett halvt år sedan
som jag märkte att, shit, jag vill göra andra saker istället, men det gick inte. Det
var svårt. Jag märkte att rökandet hindrar mig. Det finns så mycket andra saker jag
vill göra. Jag vill röka också, det finns i bakhuvudet någonstans att ”röka, röka,
röka, röka, röka”, men det finns så många andra saker som jag hellre vill göra,
som hindras av att man röker. Jag skriver mycket, och jag märker att jag inte blir
lika produktiv när jag röker. Då skriver jag skitdåligt, och försöker bara få det att
rimma, eller att se tjusigt ut. Jag blir inte lika produktiv i skolan. Jag är inte socialt
lika bra. Jag fungerar inte hemma med mina föräldrar. Det enda jag gör är att
röka. Det blir bara jobbigt. Det blir en stor huvudvärk, liksom.
Jag började röka när jag var 15 år för att jag ville prova. Och jag tyckte WOW,
vilken jävla grej! Och så fortsatte jag. Nu sitter jag här fyra år senare. Jag rökte för
att inte känna ångest. Om jag inte rökte så fick jag ångest. Så fick jag ångest för
jag rökte. Det blir en ond cirkel som blir svår att bryta sig ur. Jag har fått
skitdåligt minne, kan inte relatera till saker på samma sätt, men allt går ju att
reparera med lite viljestyrka. Tid, vilja och engagemang. En gång så fick jag så
där att röster tog över och en låt som jag hade hört spelades upp en vecka efter jag
hade hört den. Jag fattade ingenting. Jag mådde skitdåligt. Tänkte shit! Jag kan
inte leva så här när jag blir stor och får barn…
Nu ser jag fram emot att leva vanligt. Ser fram emot att kunna gå i skolan utan att
vara trött hela dagen. Ser fram emot att gå hem och inte somna direkt efter skolan.
Men just nu är det bara jobbigt. Jag får huvudvärk när jag inte röker. Är dålig i
magen, och allmänt deprimerad. Allt är tråkigt. Jag kan göra världens roligaste
grej, och det blir ändå tråkigt. Och saker som är tråkiga, dom blir extra tråkiga.
Jag gråter av ingen anledning… och har grov ångest. Det är abstinensen…
103
Samtalen med min behandlare är bra, men behandlingen gör jag mot mig själv.
Att gå här är ett sätt att kunna kontrollera mig själv. Jag gör någonting. Jag går på
ett ställe, har ett syfte, och så har jag alltid det i åtanke. Men jag tror inte att jag
behöver gå på möten för att kunna hålla mig drogfri, det är inte det som är grejen.
Utan grejen är min tankeinställning. Jag försöker att skapa en inre dialog med sig
själv för att kunna säga emot dom negativa sidorna… Förr glorifierade jag
cannabis jättemycket. Jag tyckte att det var medicin för allt. Mådde du dåligt? Rök
en joint! Har du cancer? Det är lugnt. Rök en joint. Har du aids? Det är lugnt. Rök
en… Nu har jag ett mantra: Jag säger ”Du ska inte röka”. Jag säger det om och om
igen. Så fort jag tänker på att röka, så tänker jag ”Du ska inte röka”. Så det blir en
inre dialog med mig själv: Fan, du har ju rökt i fyra år, vad betyder det att bara
röka en enda gång till? Fan, det hjälper ju inte. Jag vet vad effekten ger, och jag
vet hur jag blir av det, och…
Urinproverna är till stor hjälp. För då kan jag inte ljuga för min behandlare eller
för mig själv. Jag har lovat min mamma att hon får se alla mina prover, så det är
till stor hjälp… och se att det går nedåt i värdena.
Allting handlar om att man ska må bra. För att må bra ska man inte vara beroende
av någonting alls. Förut tränade jag mycket, men det klarar jag inte nu. Om jag
skulle börja träna nu så kommer jag att kollapsa. Men jag vill ha tillbaka det jag
har förlorat, så när den värsta abstinensen är över så kommer jag att ta upp det här
med träningen igen. Men just nu så tar jag dag för dag…
(Yalcin hade inte rökt på fem dagar vid tiden för intervjun och hade
abstinenssymtom. Dessförinnan var han drogfri i ca fjorton dagar.)
104
