JUZN02 Kön och rätt
Hemtentamen 2015-10-20
Välj en av de två artiklarna nedan och diskutera den utifrån två olika
teoretiska perspektiv som tagits upp på kursen!
Du ska lämna in minst 2 sidor och max 3 sidor, ange ditt namn.
Använd 12 punkters typsnitt med 1,5 radavstånd. Glöm inte att ange
källor, du väljer själv referenssystem.
Lycka till!
Ulrika
Tentan ska skickas till
[email protected]
Hemtentan kan max ge 50 poäng och bedöms utifrån tre kriterier för
vilka poängsättningen är fördelad enligt nedan.
- Språk och upplägg (10 P) –
o Här handlar det om språket i allmänhet, upplägget och
begripligheten
- Anknytning till respektive teori (20 p) –
o Här handlar det om hur teorierna återges och appliceras
- Problemhantering, analys och argumentation(20 p)
o Här handlar det om argumentation och analys kring
artikelns frågor och problem
1.
Feminism är inte lika med jämställdhet
Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan
inte långsiktigt vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle, skriver
Per Johansson, professor vid Uppsala universitet.
Man kan konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas
bättre än män.
Framgångarna för Feministiskt initiativ (Fi) har satt extra fokus på jämställdhet i den
politiska debatten. Underförstått ses partiets och feminismens strävanden som
synonyma med ökad jämställdhet i samhället. Detta är förståeligt mot bakgrund av de
framsteg som gjorts på jämställdhetsområdet i feminismens namn. Att sätta
likhetstecken mellan feminism och jämställdhet är emellertid inte problemfritt.
Utgångspunkten för feminismen är att det finns en strukturell ordning i samhället
som leder till att kvinnor systematiskt missgynnas. Därför lyfts ofta områden fram
där kvinnor de facto är missgynnade och statistik ges en ensidig tolkning för att
bekräfta att så är fallet. Baksidan av detta är att frågan om jämställdhet riskerar att
bli alltför smal och till och med missriktad. Som exempel på detta kan man
konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas bättre än
män. Exempelvis, lever de längre, de har bättre betyg, utbildar sig mer, och har lägre
kriminalitet.
Man kan konstatera att män och kvinnor i genomsnitt konsumerar lika mycket, och
vad gäller hälsokonsumtion gör kvinnor betydligt fler besök på sjukhus och
vårdcentraler än män. Det senare tolkas ofta som att kvinnors hälsa är sämre än
mäns. Emellertid visar forskning att skillnaderna till stor del kan vara socialt
betingade och att vårdbesöken sannolikt är bra för hälsan.
I en studie av mig och en kollega visar vi att män efter en sjukhusinläggning har
dubbelt så hög dödlighet under en treårsperiod som kvinnor, och att detta gäller
oavsett diagnos. För ensamstående män med cancer är risken att dö fyra gånger så
hög jämfört med för en ensamstående kvinna. En tolkning av resultaten är att
kvinnor i genomsnitt söker vård tidigare än män och att de därför har högre chans att
överleva. Detta skulle i sin tur kunna vara en bidragande orsak till att det skiljer i
genomsnitt fyra år i livslängd mellan män och kvinnor. Min övertygelse är att dessa
skillnader, i likhet med löner och toppositioner i samhället, kan påverkas genom
norm- och attitydpåverkande åtgärder i jämställdhetssyfte.
Pojkar har sämre betyg än flickor och dessutom är män underrepresenterade i högre
utbildning. Detta inger oro, speciellt med tanke på att allt färre män får allt fler barn
och att det är primärt män med låg utbildning och låga löner som inte får barn (se
Boschini m fl 2011). Om vi inte kan vända denna negativa trend med allt större
skillnader mellan män och kvinnors studieresultat finns det en uppenbar risk att vi
får en allt större grupp av män i utanförskap. Av naturlig anledning är detta ingen
fråga på Fi:s agenda, men ett parti med jämställdhetsambitioner borde kunna lyfta
även denna och liknande frågor.
Det faktum att kvinnor blir gravida och att de också behövs mer än mannen en
kort tid efter det att barnet föds är en väsentlig skillnad mellan män och kvinnor. Jag
har med kollegor kunnat visa att när par får barn påverkar skillnader i löner och
sjukfrånvaro inom paret. Femton år efter det första barnets födelse har skillnaderna i
löner mellan män och kvinnor ökat med 10 procentenheter. Det finns ingen skillnad i
sjukfrånvaro innan det första barnet föds men femton år efter det första barnet fötts
har kvinnan i familjen i genomsnitt dubbelt så mycket sjukfrånvaro. Även om
resultaten i genomsnitt döljer väldigt stora skillnader mellan par (till exempel har
kvinnan bättre löneutveckling än mannen efter barnafödande bland 20 procent av
paren, och bland de par där kvinnan haft en bra löneutveckling har kvinnan lika eller
mindre sjukfrånvaro än mannen) kan jag inte se annat än att en individualiserad
föräldraförsäkring skulle vara betydelsefullt för att öka jämställdheten i arbetslivet.
Kanske den också leder till en mer jämställd hälsa; detta skulle kunna bli resultatet
om männen får en bättre kontakt med hälso- och sjukvården och en bättre relation
med barnen.
Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte,
långsiktigt, vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle. Jag har absolut
inget problem med feminism som särintresse. Problemet just nu är att det inte finns
någon motvikt. Innebörden av detta kan bli att invanda föreställningar och fördomar
kan förstärkas vilket kan vara till nackdel för en ökad jämställdhet.
Exempelvis är nog den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta för våld än
män. Anledningen till denna tro är att det är våld mot kvinnor som diskuteras i
medier.
Utifrån Socialstyrelsens inläggningsregister kan man dock konstatera att män utsätts
för våld är ungefär fyra gånger så ofta som kvinnor och att våldet mot män är minst
lika allvarligt som mot kvinnor. Min tro är att det finns en föreställning eller norm att
kvinnor är offer för omständigheter utanför deras kontroll medan män är i stånd att
klara sig själva och därför är våldet mot män inte värt att skildra. Invanda
föreställningar om att män är i stånd att klara sig själva, men att kvinnor inte är det,
utan är offer för omständigheter tillsammans med att detta våld skildras i medier kan
vidmakthålla skillnader vi säger oss vilja motverka. Till exempel kan kvinnors frihet
begränsas av en överdriven risk för våldsutsatthet och män kan ges större ansvar och
därmed högre lön.
För ett jämställt samhälle måste vi därför sluta sätta likhetstecken mellan
feminism och jämställdhet. Vi måste också sluta stirra oss blinda på små skillnader i
genomsnitt mellan grupper. Inom varje grupp ryms mycket stor heterogenitet. Att till
exempel utifrån skillnader i genomsnittlig makt och lön definiera en grupps
överordning är problematiskt eftersom det inom samma grupp som definieras som
överordnad finns individer med väldigt liten makt över sitt liv. Att se till att individer
oavsett kön ges samma möjligheter måste vara politikens målsättning, inte att se till
att vissa specifika utfall, definierade av ett särintresse, ska vara lika i genomsnitt.
PER JOHANSSON
professor i ekonometri, mikroekonomisk utvärderingsforskning, Uppsala universitet
2.
”Nya mål och ny myndighet stärker jämställdheten”
Utredning överlämnas i dag. (20151007) Utvecklingen mot ett jämställt samhälle går
alldeles för långsam och vissa fall bakåt. Jag bedömer att en jämställdhetsmyndighet är
ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska
målen, skriver statens utredare i jämställdhet Cecilia Schelin Seidegård.
Ofta framställs Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Resultaten i
betänkandet ”Mål och Myndighet – en effektiv styrning av Jämställdhetspolitiken” (SOU
2015:86), som jag i dag överlämnar till regeringen, manar dock till eftertanke. Trots att
utvecklingen på vissa områden har gått framåt är samhället långt ifrån jämställt. Utvecklingen
går dessutom alldeles för långsamt och i vissa fall bakåt.
Jag vill särskilt uppmärksamma följande:
Kvinnor och män har inte samma tillgång till makt och inflytande. Även om en jämnare
könsfördelning har nåtts inom politiken och den statliga förvaltningen råder en fortsatt
dominans av män inom centrala områden. Andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna har
sjunkit i två val i rad. Inom näringslivet och akademin återstår mycket att göra. Glastaket
består, även om det har krossats på vissa områden.
Den ekonomiska ojämställdheten är alltjämt intakt. Även om kvinnors arbetstider har
förlängts fortsätter kvinnor att arbeta deltid i stor omfattning. Detta innebär lägre inkomst,
vilket i sin tur påverkar såväl ersättning vid föräldraledighet, arbetslöshet och sjukdom som
framtida pension. Arbetsmarknaden har blivit något mindre könsuppdelad, vilket beror på att
kvinnor har börjat arbeta i mansdominerade yrken. Kvinnors löner fortsätter att vara lägre än
mäns. Sedan 1996 har den standardvägda skillnaden minskat med enbart 1,0 procentenhet.
Skillnaden är störst inom privat sektor.
Kvinnor och män delar inte jämnt på det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Även om andelen
män som tar ut föräldrapenning har ökat, tar kvinnor ut 75 procent av föräldrapenningen och
utför merparten av det obetalda arbetet. Föräldraförsäkringens utformning bidrar paradoxalt
nog inte till en utveckling mot en jämn fördelning av obetalt arbete, ett jämställt föräldraskap
eller ett jämställt arbetsliv.
Mäns våld mot kvinnor har inte minskat. Även om kvinnors benägenhet att anmäla våld har
ökat och oron och otryggheten bland kvinnor har minskat är kvinnors våldsutsatthet konstant
eller möjligen ökande. Kvinnor och flickor drabbas också i högre grad än tidigare av
kränkningar och hot om våld via digitala kanaler.
Det finns stora jämställdhetsproblem inom utbildningen. Flickor presterar bättre än pojkar i
alla ämnen utom idrott, men upplever samtidigt mer stress. Maskulinitetsnormer och
antipluggkulturer i skolan kan få stora konsekvenser på sikt där inte bara pojkars förmåga att
tillgodogöra sig all form av utbildning äventyras utan även deras chanser till etablering på
arbetsmarknaden. Det finns också tydliga könsskillnader inom hälsa, vård och omsorg.
Kvinnor i åldern 35–64 år med kort utbildning har haft den sämsta hälsoutvecklingen de
senaste tio åren. Dödligheten i cancer är 50 procent högre bland kvinnor med
grundskoleutbildning, jämfört med dem med eftergymnasial utbildning.
Det finns tendenser till en ökande jämställdhetsklyfta mellan kvinnor och män med olika
inkomster och utbildningsbakgrund och mellan inrikes och utrikes födda. För att nå de
jämställdhetspolitiska målen är det därför viktigt att fokusera på samspelet mellan kön och
andra maktordningar. Det behövs därmed ett tydligare intersektionellt perspektiv i
jämställdhetspolitikens genomförande och uppföljning.
Jämställdhetspolitiken måste bli strategisk, strukturerad och långsiktig. Jag kan konstatera att
det varken saknas kunskap om jämställdhet eller goda exempel på hur den kan främjas. Sedan
2007 har mängder av lovvärda projekt genomförts, initiativ tagits och förändringsprocesser
satts igång.
Över 70 myndigheter har fått olika uppdrag att utveckla jämställda verksamheter.
Satsningar har genomförts i kommuner, landsting, regioner och organisationer och särskilda
insatser har gjorts för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi kan konstatera att dessa insatser
i flera fall har lett till ökad kunskap och att nya metoder har tagits fram, men att de ännu inte
har lett till några bestående effekter på samhällsnivå och att det finns brister i styrningen av
jämställdhetspolitiken.
Jämställdhetsintegrering behöver i högre grad få genomslag i styrningen av myndigheter och
verksamheter. Trots omfattande återrapportering av myndigheternas insatser saknas det ofta
analyser av effekter och regeringen brister i återkopplingen till myndigheterna. Det finns ett
stort behov av fortsatt stöd till myndigheter, kommuner och landsting i strävan att utveckla
jämställda verksamheter. Jämställdhetspolitiken behöver också samordnas, inte minst i fråga
om samhällets insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Samtidigt visar utvecklingen att det är möjligt att åstadkomma förändring. Resultat nås när
tydliga mål sätts upp och kraftsamling görs. Jämställdhet är dock inget som uppnås med
automatik. Jämställdhetsarbete innebär långa och komplicerade processer, där också motstånd
finns. Jämställdhet kräver därför styrning och kontinuitet och att både politik, offentlig
förvaltning, arbetsmarknadens parter, näringsliv och civilsamhället tar sitt ansvar.
Jag föreslår därför att:
1. Det övergripande målet alltjämt bör vara att kvinnor och män ska ha samma makt att
forma samhället och sina egna liv. De nuvarande delmålen om jämn fördelning av makt och
inflytande, ekonomisk jämställdhet och jämn fördelning av det obetalda hem- och
omsorgsarbetet bör i stort sett kvarstå. Delmålet mäns våld mot kvinnor ska upphöra kvarstår i
sin helhet.
2. De fyra delmålen kompletteras med två nya delmål om utbildning respektive hälsa, vård
och omsorg.
3. Uppdragen till myndigheterna görs tydligare och länsstyrelsernas roll att följa upp och
stödja utvecklingen i respektive län utnyttjas mer.
4. En Jämställdhetsmyndighet bildas för att ge jämställdhetspolitiken stadga och
långsiktighet. En Jämställdhetsmyndighet skulle ge såväl myndigheter, kommuner och
landsting som andra aktörer bättre möjligheter att verka för jämställdhet mellan kvinnor och
män. Med en myndighet får regeringen också det stöd som krävs för samordning av insatser
och en samlad analys och uppföljning av politiken. Detta bör stärka såväl effekterna av som
effektiviteten i jämställdhetspolitiken. Jag bedömer att en Jämställdhetsmyndighet är ett
nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen.
Cecilia Schelin Seidegård, landshövding på Gotland, statens utredare i jämställdhet
