Att slå två (eller fler) cancerformer i en smäll
Cancer är en mångfacetterad sjukdom. Beroende på vilken cell i kroppen som plötsligt börjar dela sig
obegränsat, så bildas tumörer med vitt skilda karaktärsdrag. En stor del av cancerforskningen fokuserar
på specifika tumörtyper i jakten på effektiva behandlingsformer. Vår forskning riktar sig dock mot en
gemensam nämnare för de flesta cancerformer – proliferationen.
Proliferation är processen då celler kopierar sitt genetiska material, DNA:t, och sedan fördelar
detta symmetriskt mellan de två dottercellerna när ursprungscellen delar sig. Detta är en väl
kontrollerad process, men många cancerceller har förmågan att proliferera, oberoende av vilka
signaler de får utifrån. Vi undersöker vilka proteiner som är viktiga för både påbörjan och
slutförandet av cellernas delningsprocess. Proteinerna i fråga utvinner vi från odlade tumörceller.
Två av proteinerna som jag arbetar med i mina doktorandstudier kallas för SADB och γtubulin. SADB styr förflyttningen av γ-tubulin i cellen, så att det befinner sig på rätt plats vid rätt
tillfälle. Tillsammans är de ansvariga för att behålla cellens genetiska material stabilt då det ska
kopieras och cellen ska delas. Om det inte fungerar som det ska så kan cellens kopierade DNA
delas upp ojämnt mellan de två nybildade cellerna. I värsta fall får då en av cellerna, eller till och
med båda, en onormal genuppsättning. Detta kan göra dem livskraftigare och mer benägna att
dela sig, än andra celler. Ett sådant övertag kan göra att cellerna fortsätter att dela sig obehindrat.
I kroppen, precis som i naturen, är det nämligen så som Darwin formulerade: ”Survival of the
fittest”. Risken finns att cellerna vid varje ny delning förvärvar än fler och än mer fördelaktiga
genuppsättningar. I slutändan så leder detta till
tumörbildning.
En annan viktig aktör i detta förlopp är proteinet
Retinoblastom, förkortat RB1. I en frisk cell behöver
RB1 stängas av för att cellen ska dela sig. När det väl
gör det så finns det ingen återvändo, och cellen är
programmerad både att kopiera sitt DNA och att dela
sig. Skulle signaleringen gå fel, om den t.ex. är
onormalt intensiv, så startar cellen ett självdödsprogram, kallat apoptos, för att undvika att en
tumörcell bildas.
RB1 saknas ofta hos tumörceller, vilket ger en stark
signal till cellen att den ska starta delningsprocessen. I
vår forskning har vi kunnat visa att det är γ-tubulin
som är ansvarigt för att inte också apoptosen startar i
dessa celler. Vi har också kunnat visa att man ändå kan
aktivera apoptosen i de här cancercellerna, om man tar
bort γ-tubulin.
Figur 1. Överblick över händelseförloppet efter att en
proliferationssignal skickats till celler som har både RB1
och gamma-tubulin, bara gamma-tubulin, eller som
saknar båda proteinerna. Celler som bär på den ena, eller
båda proteinerna går vidare med sin delningsprocess. En
cell som däremot förlorar båda proterinerna startar istället
självdödsprogrammet apoptos.
Vi vet redan att SADB kan styra γ-tubulins funktion vid delningen av DNA, och just nu arbetar
vi med att försöka se om och hur SADB kan styra även den nyupptäckta funktionen hos γtubulin. Vår forskning strävar alltså mot att få en bättre förståelse för hur alla dessa proteiner
fungerar och samverkar, både i friska celler och i tumörceller. I slutändan hoppas vi kunna
tillverka läkemedel mot γ-tubulin. Förhoppningsvis kan vi då utveckla en bredare
behandlingsmetod mot flera olika tumörformer samtidigt.
