den förödande anklagelsen

INGÅR I ARTIKELSERIEN: NÄR JUDE BLIR MOTSATSEN TILL KRISTEN Del 2.
DEN FÖRÖDANDE ANKLAGELSEN
- av Miletos från Sardes
INLEDNING
- Läser vi Bibeln “neutralt”, eller är vi styrda i bibelläsandet?
Nog är vi många som hört påståendet att judarna ena dagen ropade “Hosianna”! och andra
dagen ropade “Korsfäst”.
Men frågan är: Varifrån kommer den uppfattningen? Är den framsprungen ur bibelläsning eller är
den en påverkan från Fornkyrkan.
Den klassiska kristna anklagelsen mot judarna är att de korsfäste Jesus.
– Stämmer det med Nya testamentets undervisning?
Den första kristna ledaren som i skrift formulerar anklagelsen att judarna är Gudsmördare, är
biskop Miletos i Sardes. Han formulerar denna förödande anklagelse i en predikan år 160.
1
MILETOS AV SARDES
– Vem var Miletos?
Miletos var församlingsledare i Sardes i den romerska provinsen Asien de tre sista decennierna
av andra århundradet.
Miletos skrev den första kända reseskildringen av en kristen i det Heliga Landet. Han företog sig
en resa till Jerusalem för att besöka heliga platser, bland annat Jesu grav, som i våra dagar finns
inne i Gravkyrkan i Jerusalems gamla stad.
En av orsakerna till besöket i Jerusalem var att Miletos ville veta vilka böcker judarna
inkluderade i Bibeln. Miletos förteckning över Gamla testamentets kanon, är det första exemplet
på en kristen lista över den hebreiska bibeln. Miletos har samma kanon som judarna utom att han
utesluter Esters och Nehemjas böcker. Samtidigt inkluderar han Vishetens (Ben Sira) bok i
kanon.
Miletos är också den förste att kalla den hebreiska delen av Bibeln för “Gamla testamentet”. Det
bruket har vi tagit efter.
Det är den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) som Miletos kände till. Han kunde
troligen inte hebreiska. Men Miletos har inga problem vare sig att se det som sker i Gamla
testamentet som historiska händelser eller att som kristen kännas vid GT som helig skrift.
Hur mycket av Nya testamentets kanon Miletos bejakar är oklart. Men hans skriftförståelse visar
att han betraktar GT som Skriften och NT som tolkningsnyckeln. Uppfyllelsen sker genom Jesus.
"Han citerar Gamla testamentet, men han använder Nya testamentet."
Den kristna historikern Eusebios som levde under 300-talet, berättar att Miletos var eunuck. Det
ska troligen förstås så att han levde i celibat. Han är en av dem som Jesus talar om i Matt 19:12 som för Guds verks skull valt att leva ensam. Men ska förmodligen inte ses bokstavligt som i
kyrkofadern Origenes fall, som kastrerade sig. Miletos var en föregångare till senare tids munkar.
Somliga forskare menar att Melito var av judisk börd. Men det kan man inte veta något bestämt
om. Det förekommer spekulationer angående Miletos bakgrund. Somliga hävdar att han var en
konvertit från cybelekulten. Andra menar att han var en asketisk judekristen. Hans retoriska
utbildning är inget hinder för judiskt ursprung.
Framför allt har Miletos gått till historien för sin antijudiska inställning. Det fanns många judar i
Sardes och en stark judisk församling där.
I april månad höll Miletos en påskpredikan som verbaliserade den uppfattning om judar som
skulle bli ödesdiger och få konsekvenser in i vår tid: Det judiska folket anklagas för att vara
Gudsmördare. De korsfäste Jesus.
Miletos är säkert inte upphovsmannen till tanken, men han står för den första kända
formuleringen. Judarna anklagas för avrättningen av Jesus och är därför förbannade av Gud.
Själv har jag stött på den läran i ett antal länder. “Judarna dödade Jesus” ropade man efter oss
på en gata i en stad i Mellanöstern för något år sedan.
I talarstolar kan man höra formuleringar som går ut på att förklaringen till judarnas lidande
genom historien genom att hänvisa till utsagan “må hans blod komma över oss och våra barn”.
(Matt 27:18)
Miletos var motståndare till montanismen, den profetiska rörelsen som hade sitt upphov i
Frygien, ett grannlandskap till Sardes. Montanismen var en karismatisk väckelse som bl a
tilltalade kyrkofadern Tertullianus i Kartago starkt. Men Miletos var emot montanismen, Varför
får vi inte veta.
– Sardes
Melito ligger begravd i Sardes., som var huvudstad i Lydien. Lydien var den dominerande
kungamakten i Minder Asien efter omkring 700 f. Kr. Krösus (560-546 f.Kr) var den mest
berömda av Sardes kungar.
Den persiske kungen Kores, som också omtalas i Daniels bok i Bibeln, intog Sardes år 546 f. Kr.
och gjorde den till huvudort för persernas administrativa landskap (satrap).
Seleuciderna rådde över Sardes under perioden 270 - 190 f. Kr fram till romarnas
maktövertagande. Romarna överlämnade Sardes till Pergamons kung år 188 f Kr.
Under Tiberius tid, år 17 e. Kr drabbades Sardes för en förödande jordbävning med en
lågkonjunktur som följd. Men staden återhämtade sig snart ekonomiskt och förödelsen genom
jordbävningen kunde ersättas med nya byggnader.
Sardes hade en befolkning på omkring 100 000 invånare. Under Miletos dagar hade staden fred
och högkonjunktur som huvudstad för den nya provinsen Lydien. Sardes var ett militärt och
ekonomiskt centrum.
Språket som talades i Mindre Asiens västkust var grekiska. Inget annat språk var i någon större
omfattning utbredd.
2
JUDAR & KRISTNA I SARDES
– Från Efesusväckelse till Katedral
“..det heter om dig att du lever, men du är död.” (Upp 3:1)
Det omdömet får församlingen av Jesus. Församlingen var då uppskattningsvis 40 år gammal.
Man kan på goda grunder anta att församlingen i Sardes grundades under Paulus väckelsearbete i
Efesus under första delen av 50-talet.
I brevet till Sardes i Uppenbarelseboken (Upp 3:1-6) kan man få en glimt av förhållandena i
regionen.
Genom de brev som Ignatius av Antiochia skriver ett 25-tal år senare till angränsande städer till
Sardes, kan man få inblick i de problem som de kristna församlingarna brottades med. Dels hade
man att teologiskt bearbeta det man kallade “judaister”, vilket var tendensen hos kristna att hålla
fast vid judiska bruk. Dels hade man att ta itu med doketismen, som var en villfarelse som lärde
att Jesus inte var samtidigt Gud och människa.
Den kristna församlingens historia i Sardes är fortsättningsvis mycket fragmentarisk. Men en
glimt är bevarat till oss genom en av föreståndarna i församlingen i slutet av andra århundradet,
Miletos av Sardes.
Somliga kristna kan ha varit konvertiter från Sardes judiska församling. Historiker spekulerar i att
Miletios själv hade judisk bakgrund. Man kan också tänka sig motsatt flöde, att kristna
attraherades av den judiska tron. Det skulle vara en orsak till att tydligt dra upp rågången mellan
judiskt och kristet.
– Judar i provinsen Asien
Uppskattningsvis 20 procent av befolkningen i romerska provinsen Asien var judisk. Det var
ungefär dubbla antalet mot genomsnittet i Romarriket.
I Sardes fanns en stark judisk befolkning. Judar kom till Lydien under Antiochus III tid från
Mesopotamien. Enligt historikern Josefus deporterades 2 000 judiska familjer från Mesopotamien
till Lydien och Frygien år 205 f Kr.
Josefus berättar också att judarna i Sardes fick leva efter Toran och att man hade synagoga. (Ant
14,259-61) Flera judar var antagligen medlemmar i staden Sardes rådsförsamling.
Arkeologiska fynd fyller ut informationen angående judarnas situation. Den utgrävda synagogan i
Sardes, som är ca 100 meter lång, härstammar från 200-talet. Det är den största synagogan
arkeologer träffat på från antiken och ett av de mest spektakulära arkeologiska fynden som gjorts.
Synagogan förutsätter en blomstrande judisk bosättning. Innan byggnaden gjordes om till
synagoga i slutet av andra århundradet, hade den andra funktioner. Man kan dela in byggnaden i
fyra stadier:
Stadium 1
Tre rum, troligen en hall för föredrag i anslutning till gymnasiet. Uppförd efter jordbävningen år 17 e.Kr.
Stadium 2
Byggnaden förvandlades under 100-talet till en basilika. Från denna tid är den i judisk ägo.
Stadium 3
Under perioden 170-250 e Kr förvandlas byggnaden till en synagoga.
Stadium 4
Perioden 350 - 400 e Kr byggs den stor synagogan som man idag ser lämningarna av.
Byggnadens storlek och läge tyder på att den judiska kolonin bestod av framstående medlemmar i
staden. Både sociala och ekonomiska resurser fanns i församlingen.
- Relationen kristna - judar
Det finns inga dokument som speglar vilka relationer som rådde mellan judar och kristna i
Sardes. Det faktum att Miletos reste till Jerusalem för att ta reda på antalet böcker i den judiska
bibeln kan tyda på att relationen till den judiska församlingen var skral.
Det är väsentligt att se hur liten och svag den kristna rörelsen är i jämförelse med judarna ännu
under 100-talet. Historiker uppskattar det totala antalet kristna i Romarriket omkring år 100 till i
storleksordningen 100 000 personer. Det ska jämföras med sex, sju miljoner judar vid samma tid!
De kristna var i underläge och kände antagligen ett hot från synagogans folk.
Genom den kristne apologeten Justinos Martyren, som reflekterar förhållandena i Efesus på 160talet genom Dialogen med Tryfo, har vi en inblick i förhållandena i provinsen Asien under andra
halvan av 100-talet. Bland annat anklagas Jesus av judarna för att ha förlett Israel med en
“Toralös villfarelse”.
Apollinaris som var biskop i Hierapolis under kejsar Marcus Aurelius tid (161-180) skrev en
dubbelvolym mot judarna. Titeln var “Mot Judarna”. Uppgiften kommer från Eusebios och visar
att relationen mellan kyrkan och synagogan inte var utan spänning.
60 eller 70 år efter Miletos tid, berättar historien om Pionius martyrskap i Smyrna i samband med
den deciska förföljelsen. Händelsen belyser också relationen mellan judar och kristna i Smyrna
omkring år 250 e Kr. Det fanns en polemik mot kristna från judiskt håll, och judarna anses ha
legat bakom Pionius martyrskap.
Av detta kan man dra slutsatsen att också den kristna församlingen i Sardes låg i skuggan av den
mycket starka judiska närvaron. Det är den miljö i vilken predikan Peri Pascha (Om Påsken)
kommer till.
– Orsaker till spänningar
Skilda motiv - teologiska sammanflätade med sociologiska - spelade säkert in för att störa
relationen mellan den kristna och judiska rörelsen i Sardes
Antagligen var orsakerna till friktionen desamma i Sardes som på övriga platser. Här är några
orsaker till den tilltagande sprickan mellan judar och kristna under andra århundradet.
1. Tydlig gräns
Den kristna rörelsen har sina rötter i den judiska myllan. Men under andra århundradet blev det
alltmer irriterande att utomstående sammankopplade kyrkan med synagogan. De kristna såg ett
tilltagande behov av att dra upp en tydlig gräns mellan kristna och judar. De kristna måste
distansera sig från judendomen.
Ett konkret exempel är påskfirandet. När de kristna firade påsk vid samma tidpunkt som judarna
och dessutom behöll vissa judiska bruk, var det svårt för omgivningen att skilja kristna från judar.
2. Identitet
Kristna kände ett starkt behov att teologiskt avgränsa sig. Här utgjorde Gamla testamentet ett
problem. Kyrkan ville behålla Gamla testamentet, samtidigt som man tolkade det annorlunda än
judarna.
Ett av skälen varför man var angelägen om att behålla Gamla testamentets skrift, var att man inte
ville framstå som en ny religion. Nya religioner hade låg status. Men eftersom de kristna kunde
hänvisa till de judiska skrifterna och sig själva som de sanna arvtagarna till GT, fick man större
trovärdighet.
Aningen förenklat kan man säga att den allegoriska bibeltolkningen mötte de kristnas behov.
För Miletos var kristendomen den sanna filosofin som var fortsättningen från judendomen.
3 “Judaisering”
Problemet med “judaisering” förekom i Mindre Asien redan sedan tidigare. Exempelvis Ignatius
brev till församlingarna i provinsen Asien visar detta.
Som exempel kan gudstjänstdagen nämnas. Under den första kristna tiden samlades de kristna till
möte på sabbaten och på söndagen. Men med tiden blev bara söndagen accepterad som kristen
mötesdag. Att som kristen fira sabbaten betraktades som en “judaisering”.
4. Judisk förföljelse av kristna
Judarna var accepterade medan de kristna utsatta för förföljelse. Det är sannolikt att judar delvis
låg bakom förföljelser mot kristna. Exempelvis i samband med Polykarpus martyrskap i Smyrna
den 23 februari år 155 eller 156 e. Kr, spelade judar en viss roll. Man kan alltså räkna med en del
antijudiska känslor bland kristna p.g.a. detta.
Frågan var aktuell i Sardes. Miletos skrev en försvarsskrift till kejsaren i Rom, som vid den tiden
var Marcus Aurelius, för att bemöta ett dekret som han utfärdat och lett till förföljelse mot
kristna.
5. Proselytering
Miletos antijudiska känslor härrör troligen också från konkurrensen om antikens sökare.
Judendomen var under tillväxt genom proselytism, det vill säga när hedningar blev judar genom
konvertering.
Redan i Apostlagärningarna kan man se att “gudfruktiga” attraherades av Bibeln och sökte sig till
synagogan. Det var bland den gruppen som de flesta hednakristna kom.
6 Underlägsenhet
Den kristna församlingen i Sardes var tämligen liten och svag i jämförelse med den stora och
inflytelserika judiska befolkningen.
Inga arkeologiska spår finns från kristen närvaro från denna tid, medan arkeologer grävt fram en
stor och centralt belägen synagoga från tiden strax efter Miletos.
7. Antikens antisemitism
Kristna anknyter i stor utsträckning till den redan utbredda antisemitismen som rådde under
antiken. I stor utsträckning för Kyrkan bara vidare antisemitiska uppfattningar som redan
cirkulerade.
8. Ställa sig i bättre dager
En förklaring till den kristna antijudiskheten kan vara att kristna inte ville framstå så negativt i
myndigheternas ögon. Tendensen var att spela ner romarnas ansvar för Jesu död och förstärka
judarnas. Varför? Troligen för att vinna en bättre relation till romerska myndigheterna. De var
redan ansträngda eftersom kristendomen var illegal. (Judendomen var däremot tillåten - religio
licita.)
Redan det faktum att de kristna trodde på en korsfäst frälsare, var skandalös och suspekt i
romarnas ögon. Att dessutom anklaga romarna för Jesu korsfästelse skulle öka antagonismen
mellan kyrkan och myndigheterna.
Att i det läget i stället skylla på judarna tjänade till att ställa sig själva i bättre dagen på judarnas
bekostnad. Detta i synnerhet som judarna ofta redan var impopulära bland folk.
Miletos anklagelse av judarna för “gudsmordet”, är ett nytt element i antisemitismens historia.
Det är ett kristet bidrag till antisemitismen, en anklagelse som inte förekommit tidigare.
- Hur representativ var Miletos?
Kanske är Melitos upphovet till anklagelsen att judarna dödat Jesus. Men mer troligt är det att
han bara för vidare och äldre och bredare uppfattning. Även exempelvis teologen Efraim Syriern
i Edessa i östra Syrien, representerar denna uppfattning. Så “gudsmordsanklagelsen” var ingen
isolerad ståndpunkt.
Miletos antijudiskhet är ingen isolerad företeelse. Han exemplifierar en friktion på bred front
mellan kristna och judar under andra århundradet. Hans lösning betraktas däremot inte som
typisk. Hans inflytande när det gäller kristologin är kortlivad.
I senare tid blev de antijudiska utfallen vanliga bland kristna. Men för sin samtid är Miletos ett
extremfall. Tidigare kristna författare var mer försiktiga och moderata.
Miletos behövde markera kristen tro i ett judiskt sammanhang. Man kan inte säga att han gör sig
till talesman för alla samtida kristna. Hans åsikt kan vara betingad av lokala förhållanden och att
han eventuellt själv vara av judisk bakgrund.
Kanske var inte Miletos representativ. Men utan tvekan ekar hans åsikt om judarna genom
historien. I det avseendet var han före sin tid.
Han är en brygga mellan en i grunden positiv hållning till judarna i generationerna före honom,
och de aggressiva antijudiska generationerna efter honom.
3
MILETOS TEOLOGI I PÅSKPREDIKAN
Kyrkohistorikern och biskopen Eusebius skriver på trehundratalet, att en av de skrifter som
Miletos lämnade till eftervärlden, var en påskpredikan: Peri Pascha - Om Påsken. Det är i den
predikan som han anklagar judarna för “Gudsmordet”.
Den finns bevarad till vår tid genom ett fynd som gjordes år 1932. För övrigt har de flesta av
Miletos 17 litterära verk gått förlorade.
Peri Pascha visar att läsning av 2 Mos 12 skedde från tidig kristen tid i samband med
påskfirandet. Detta har ingen parallell på judiskt håll. Somliga har kallat peri pascha för en
kristen påskhaggada. i så fall speglar denna kristna “påskhaggada” en gemenskap eller i alla fall
en koppling mellan synagogan och den kristna församlingen i Sardes.
Peri Pascha visar att Miletos hade retoriska och dramatiska kvaliteter. Här finns judiska och
bibliska influenser i fråga om struktur och uttryckssätt. Men framför allt råder stilistiska
paralleller mellan Peri Pascha och den asiatiska skolan som förknippas med Maximus från
Tyros. Predikan (Homilian) är en ren Grekisk retorisk produkt. Tidigt exempel på kristen homilia
i konstprosaform.
Redan från tidig tid kopplades påsken samman med dop. Det kan beläggas från början av 200
talet. Ofta förrättades dopen vid påsk. Men även om peri pascha har syftningar på dopet (13-15,
30, 67, 103) kan man inte belägga att dopen förekom speciellt under påsken.
Miletos syn på judendomen kan delas in i två delar
a) Typologisk förklaring av uttåget - (§ 1-45),
b) anklagelse om förvillelse (§ 72-99)
Verket är ett konststycke. Och det kan delvis förklara tonläget. Kontrasterna är delvis ett resultat
av förkärlek till antiteser. Kärleken till upprepningar skapar överdrifter (överbetoningar). Men
Melitos antijudiska homilia kan inte förklaras med stilistik.
En hel generation forskare har underlåtit att se Miletos antijudiskhet. Ett oförklarligt fenomen.
Påsk samtidigt med Paesach
Melitos firade påsk efter den judiska kalendern (han var en s.k. quartodeciman). För övrigt är
påskfirandet bland de kristna vid denna tid höljt i dunkel.
Miletos har judarna i åtanke när han skriver Peri Pascha.
Men församlingarna i Asien höll fast vid den urkristna tidpunkten för påskfirandet, nämligen den
14 Nisan. Det är då judarna firar påsk medan man hade templet. (Sedan förlades påsken en dag
senare till 15 Nisan.)
Ganska tidigt började kristna flytta påsken till första söndagen efter 15 Nisan, eftersom den var
Jesu uppståndelsedag. Söndagen hade ju redan tidigt blivit de kristnas gudstjänstdag. Från slutet
av 100-talet var det vanligt att fira påskdagen på en söndag.
Det fanns kristna kretsar - villfarelserna som marcioniter och gnostiska cirklar - som inte firade
Påsk över huvud taget. De manade att påskfirande var en “judaisering”.
Kristna ledare uppfattade det som ett problem att judiska rabbiner i Tiberias fastställde när
påsken skulle infalla. Därmed var det rabbinerna och inte biskoparna som avgjorde när kristna
skulle fira påsk! Därför var en av punkterna på dagordningen vid biskopsmötet i Nicaea år 325 förmodligen på kung Konstantins inrådan - att finna ett nytt sätt att förlägga påskfirandet.
Biskop Eusebius skriver på 300-talet att det är “mycket ovärdigt denna mest heliga högtid, att vi
skulle fira den efter judarnas sed".
Kyrkomötet i Nicaea år 325, beslöt att påsken skulle infalla första söndagen efter fullmåne efter
vårdagjämningen. Men inte alla orientaliska kyrkor lämnade den judiska kalendern.
Synkronisering
Tidpunkten för påskfirandet var ett besvärligt tvisteämne på Miletos tid. Påven i Rom som hette
Victor (189-198 e Kr) kunde inte acceptera att kristna firade påsk vid olika tidpunkter. Han var
också emot att kristna firade påsk samtidigt som judarna. Därför försökte han tvinga på
församlingarna i Mindre Asien att anpassa sig till Roms bruk. I ett brev uppmanade han
församlingarna i Mindre Asien att gå över till "söndagsfirandet" för att det skulle vara samma
överallt.
Men församlingarna i Mindre Asien på Miletos tid, gav inte upp sin gamla tradition att fira
påsken den 15 Nisan. Det fortsatte man med i alla fall till sekelskiftet 200.
I den s.k. "Påskstriden" på 190-talet vägrade församlingarna i Mindre Asien att foga sig efter
påven i Rom.
Man kan inte ur Miletos predikan belägga att kvartodecimanerna hade ett avvikande påskfirande
jämfört med andra kristna. Den innehåller de kända ingredienserna: påskalammstypologi,
lidandeshistorien och uppståndelsen.
Kvartodecimanerna vakade hela natten till påskdagen. Man delade inte upp lidande och
uppståndelseberättelserna på olika dagar som senare i tiden. Skärtorsdag och Långfredag hade
ännu inte införts.
- Några teologiska drag i Miletos Påskpredikan
- Vad kan man utläsa ur Peri Pasha om kristen syn på judar?
1 TYPOLOGISK TOLKNING AV GT
Miletos Påskpredikan har tidvis en behaglig ton och en god undervisning.
§ 66
§ 67
När han kom från himlen till jorden
för den lidandes skull
och klädde sig i denne genom jungfruns sköte
och framträdde som människa,
tog han på sig den lidandets lidelser
genom den kropp som var i stånd att lida
och upplöste köttets lidelser,
och genom Anden som inte kan dö
dräpte han mandråparen döden.
Ty själv bortförd som ett lamm
och slaktad som ett får
löste han oss ur världens träldom
liksom från Egyptens land
och befriade oss från djävulens slaveri
liksom från Faraos hand,
och han satte ett sigill på våra själar
och sin egen Ande
och på kroppens lemmar
med sitt eget blod.
2. KRISTOLOGI & GUDSMORD
Miletos uttryckssätt avviker från senare teologiska formuleringar. Han fäller för första gången
uttrycket att "Gud mördats". Han skriver att Kristus uppstått till Gud. Men skiljer samtidigt
mellan Fadern och Sonen. Anden finns inte med.
Miletos introducerar det forskare kallar en “monoteistisk kristologi” - där skillnaden mellan Gud
och Jesus i det närmaste försvinner.
Kristologin har också beskrivits som en “naiv modalism” - Jesus är Gud. Därför blir de som
dödade Jesus “Gudsmördare”.
Miletos var den förste som formulerar anklagelsen om judarna som gudsmördare.
§ 96b
Gud har blivit mördad,
Israels konung har blivit dödad
av en israelitisk hand
3. GAMLA TESTAMENTET
För Miletos förebildas Jesus i Gamla testamentet. Jesus inte bara förebildad i Gamla testamentet,
utan redan aktiv: I Abel, mördades Jesus, i Isak bands Jesus, i Josef såldes Jesus....
På så sätt förstärks förkastandet - Jesus var redan förkastad av judarna i GT!
Miletos värderade Gamla testamentet högt. För honom hade Gud gett Israel den speciella rollen.
Men han menar att judarna förfelade den och blev olydiga. Handlingen att vara gudsmördare
skedde inte av okunnighet utan med berått mod.
Ansvaret begränsar inte Miletos till de judiska ledarna. Inte heller till judarna i Jerusalem, eller
ens de judar som levde i landet Israel. Uppenbarligen menade Miletos att alla judar - också i
hans egen samtid - var ansvariga för Jesu död.
4 ISRAELS KOLLEKTIVA SKULD
För Miletos står “Israel” för alla judar. Han skiljer inte mellan ledare och folket, mellan
palestinska judar och diasporajudar, inte heller mellan judar nu levande och de som levde i det
förgångna. Alla judar oberoende av geografi och tid gör han ansvariga.
§ 92
Men du röstade mot din Herre.
Ty honom som hedningarna tillbad
och oomskurna beundrade
och främlingar ärade,
honom för vars skull
till och med Pilatus sköljde sina händer,
honom dödade du vid den stora högtiden.
Den gudomliga nödvändigheten att Messias skulle korsfästas fritar inte judarna ansvaret menade
Miletos. De borde ha bett Gud om att hedningar skulle ha utfört korsfästelsen.
§ 74
Vad har du gjort, Israel?
Eller står det inte skrivet för dig:
“Du skall inte utgjuta oskyldigt blod”,
så att du inte dör en ond död?
“Jag dödade Herren”, säger Israel.
Varför? “Eftersom han måste dö.”
Du misstar dig Israel,
då du så bortförklarar dråpet på Herren.
§ 93b
Du dödade din Herre mitt i Jerusalem
§ 72
Han är den som har blivit dräpt.
Och var har han blivit dräpt?
Mitt i Jerusalem.
Av vilka? Av Israel.
Varför? Därför att han botade de lama bland dem
och renade deras spetälska
och gav ljus åt deras blinda,
det var därför han dog.
5 ANTIJUDISK TON
Det som Justinios Martyren uttryckligen skriver några decennier före Miletos - att Kyrkan är det
Nya Israel - förutsätts hos Miletos.
Miletos ser Israel som en modell som blir värdelös när det verkliga kommit i Kristus.
Miletos ger positiva omdömen angående Toran/lagen för perioden före Jesu. Men de var bara en
modell. När verkligheten kommit blir modellen värdelös. Judendomen och allt som den innebär
gäller inte längre, menar han. I den mån judendomen har fortsatt värde, är det därför att de
absorberats av kristendomen.
§ 41
§ 43
Förebilden var alltså värdefull
innan förverkligandet kom,
och symbolen var underbar
innan tolkningen kom.
Det betyder: Folket var värdefullt
innan kyrkan uppstod,
och lagen var underbar
innan evangeliet blev uppenbart.
På samma sätt som modellen blir värdelös
när den överför sin form till det verkliga,
och symbolen blir fullbordad
när den har blivit upplyst genom tolkningen,
så blev lagen fullbordad,
när evangeliet blev uppenbart,
och folket blev ett intet,
när kyrkan uppstod,
och symbolen upplöstes,
när Herren uppenbarades.
Idag har det som förr var värdefullt blivit värdelöst,
sedan det verkligt värdefulla har visat sig.
6 ISRAEL ÄR FÖRKASTAT
Tydligen menar Miletos att Israel upphört att vara Guds egendomsfolk.
§90
§ 99b
Ovärdeliga var hans gåvor till dig,
men på ett ovärdigt sätt gav du honom tack,
då du lönade honom med otacksamhet:
ont för gott
och plåga för glädje
och död för liv,
och för detta måste du dö.
Du övergav Herren,
och du blev (inte) funnen av honom,
du tog inte emot Herren,
och du fick inte förbarmande från Herren,
du slog ner Herren,
och du blev slagen till jorden,
och du ligger död,
men han har uppstått från de döda
och har stigit upp till himlars höjder.
Judarna är inte längre Guds egendomsfolk. Judarna har förkastat sin Gud genom att korsfästa
Jesus. Därför har Gud förkastat dem. Detta är Miletos grundhållning i fråga om judendom.
För Miletos finns en parallell mellan sättet som judarna hanterade Jesus på och sättet som
egyptierna behandlade israeliterna på i samband med uttåget. För honom var judarna Jesu fiender.
Förföljare
egyptierna (uttåget)
judarna (korsfästelsen)
Förföljd
israeliterna
Jesus
För Miletos var det ett ödets ironi och tragedi för judarna, att de mitt under det att de firade sin
egen frälsning från Egyptens slaveri, själva blev ansvariga för dödandet av det sanna
påskalammet.
Till eftervärlden
Miletos är ihågkommen som den första kristna författare som entydigt anklagar judarna för
gudamord. Anklagelsen att judarna bar ansvaret för Jesu död har ett långt (högt) stamträd.
Före Miletos hade ingen anklagat så dramatiskt och utstuderat. Tidigare hade ingen överfört
“judarnas brott” från ansvar för Jesu död till ansvariga för att ha dödat Gud.
4
HUR LÄSER VI BIBELN
- Hade Miletos rätt? Vem dödade egentligen Jesus?
Om man ställer frågan vem som tidiga kristna ledare ställde ansvariga för för Jesu död, finner
man att Miletos inte är isolerad i sin uppfattning.
Ca år
150
170
Kyrkofader/
skrift
Petrusevangeliet
Justinos
Martyren
Ansvarig för
Jesu död
Herodes,
dirigerat av det
judiska foket.
Romarna
avrättar.
Herodes
“Judarnas kung”
konspirerar med
judarna och
Pilatus.
Pilatus ansvar
Pilatus har ingen
roll i domen av
Jesus
-
Konsekvens för
Israel
-
170
Miletos
Det judiska
folket har
primära rollen
Judarnas
dödande av
Jesus jämförs
med Kains mord
av Abel.
200
Irenaeus
200
Origenes
Framför allt
ledarna,
översteprästerna,
de skriftlärde
och fariseerna.
200
Didascalia
Apostolorum
370
Johannes
Chrysostomos
Folkets ledare
driver saken.
Herodes utfärdar
korsfästelseorder
n.
Judarna var
ansvariga för
Jesu död - även
judarna som var
samtida med
Chrysostomis
själv.
Pilatus finns inte
med.
Pilatus är inte
helt borta Men
arresteringen
sker av judarna
som tvingar
Pilatus mot hans
vilja
-
Konsekvensen
blev en nationell
katastrof.
Judarna straffas
av Gud därför att
de dödade
Messias. Jesu
blod faller på
judarna i alla
generationer till
tidens ände.
Pilatus spelar en
obetydlig roll.
(Pilatus ansågs i
vissa kristna
kretsar ha
konverterat till
Kristendomen.)
Judarna straffats
av Gud och är
förbannade.
I vår tid har Katolska Kyrkan genom Vaticanum II deklarerat att judiska folket inte längre är
kollektivt skyldiga till Jesu död.
Matteus skildring av Jesu död
För att göra det något enklare låter jag Matteus skildra händelserna som leder fram till Jesu
korsfästelse. Det kan finnas nyansskillnader i jämförelse med de andra evangelierna.
Scener:
1. FÖRSPELET
En stor del av Matteus upptas med konflikt mellan Jesus och fariseer/skriftlärde. Tolkning i halakhiska frågor; 9:3,
11, 34 12:2, 14, 24, 38 15:1, 12 19:33. I Matt 16:1 inkluderas även saddukeerna i konflikten.)
Väl i Jerusalem är Jerusalems folk med honom 21:11, 46 - medan religiösa ledarna är emot.(Matt 21:15 , 21:23,
21: 45-46, 22:15, 34, 22:23)
A. Jesus rider in i Jerusalem
Innebörd:
Matt 21:1-11
Reaktion: Hela Jerusalem är i rörelse genom Jesu dramatiska intåg och tempelrening. Matt 21:10 ekar från 2:3,
B. Templet renas
Matt 21:12-17
Innebörd:
Reaktion: Som reaktion till tempeldemonstrationen angriper översteprästen och folkets äldste Jesu indirekta
gudomliga uppdrag 21:23.
(Undervisande avsnitt: Matt 21:28- 25:46)
2. PROCESSEN MOT JESUS
A. Stora rådet samlas
Matt 26:1-5
(Sista måltiden med lärjungarna.)
B. Jesus grips bedjande
Matt 26:47-56
C. Förhör hos Sanhedrinen
Matt 26:57-68
D. Jesus inför Pilatus
Matt 27:1-26
3. VÄGEN TILL GOLGATA
Romerska soldater
Matt 27:27-31
Golgata
Matt 27:32-44
Jesus dör
Matt 27:45-56
Ledarna mutar soldaterna att säga att Jesu kropp stulits. (Matt 28:11-15)
Huvudaktörer
– Jesus
Är aktiv vid intåget i Jerusalem, reningen av templet, undervisningen och förberedandet av
sedermåltiden. Men efter gripandet “följer han med”.
– Folket
a) Pilgrimerna från Galileen: som känner Jesus hyllar Jesus som Messias. Matt 21:9
folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad
är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
b) Folket i staden: redan anlända pilgrimer som inte kände Jesus, och invånarna i staden.
När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” 11Och folket
svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” (Matt 21:10)
Jerusalems befolkning vid denna tid var i storleksordningen 100 000 invånare. I samband med
påsken kom pilgrimer från hela världen. Historiker menar att att Jerusalem kunde ha minst 300
000 besökare dessa dagar.
c) Folket hade uppenbarligen sympati för Jesus. Men inte under själva helgen”, sade de, ”så att
det uppstår oro bland folket.” (Matt 26:3).
Det verkar som om Sanhedrinen inte vill riskera oro bland folk. Påsken var en känslig tid för
upplopp varför romarna satte in extra vaktstyrkor.
Om folkopinionen varit mot Jesus hade Sanhedrinen haft folkets stöd i gripandet. Men
uppenbarligen visste den att folket var på Jesu sida.
d) Folket som ropar korsfäst:
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.
(Matt 27:20)
Miletos menade, som jag visat, att judarna var kollektivt ansvariga för Jesu korsfästelse. “Israels
folk” dödade Jesus. Därför straffades de.
Tanken på judarnas skuld och straff utvecklas till att inte bara gälla de som faktiskt ropade.
Origenes ser en förbannelse över judarna för all framtid. Judarna straffas av Gud därför att de
dödade Messias. Jesu blod faller på judarna i alla generationer till tidens ände. (Davies s.592)
Men denna antisemitism måste föklaras med att man läser bibeltexterna slarvigt.
- Vilka var “folket” som ropade och vilka representerade de?
Låt oss se på texten.
Folket som ropade korsfäst var övertalade av översteprästerna. (Matt 27:20) De överlämnar inte
en rapport från en folkomröstning bland dåtidens alla judar angående Jesus!
När man läser texten ska man hålla i minnet att det judiska folket vid denna tid beräknades till
sex eller sju miljoner i Romarriket. Detta förutom de som levde Mesopotamien. Antalet judar i
landet Israel uppskattas till mellan en halv och två miljoner.
Övergång från “hop” till “folket”.
De som ropade kallas “folket” (v.20), “alla” (v.22b), “de” (v.23), “hela folket ropade: “Hans blod
må komma över oss och våra barn”. (v.25)
Folket som ropar är de som samlats inne i Pilatus palats på borggården. Det är i Herodes palats
där Pilatus brukade bo när han kom till Jerusalem på besök, som han med största sannolikhet tar
emot deligationen från Sanhedrinen och fången Jesus.
– Hur många ropade?
“Folket” är alltså en begränsad skara, manipulerad av översteprästerna - men utan mandat från de
breda folklagren.
Att det rör sig en begränsad folkmassa står klart också om man betänker tidpunkten, tidigt på
morgonen. Kvällen och natten innan firade pilgrimerna åskalammsmåltiden, en festmåltid som
drog in på småtimmarna. De flesta människor i Jerusalem låg i tung sömn när Jesus döms av
Pilatus.
Man ska också hålla i minnet att Pilatus bara kunde ta emot ett begränsat antal besökare inne i
palatset. Gissningsvis handlar det om några hundra personer på borggården som ropar.
Uttrycket: Hans blod må komma över oss är ett uttryck som betyder att man tar ansvaret för
någons död.
e) Folk som går förbi Golgata smädar
De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet 40och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp
det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” (Matt 27:39)
I skildringen av korsfästelsen tar Lukas med en detalj som visar att människor bland publiken
uttryckte sympati med Jesus, trots att det var straffbart att sympatisera med en kriminell.
När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot
bröstet.
(Lukas 23:48)
Att slå sig för bröstet är fortfarande i orienten ett uttryck för sorg. Folket sörjde alltså det som
hände med Jesus. “Folket” i detta sammanhang skiljer Lukas dels från Jesu vänner (v.49).
- Folkets ledare
a) Översteprästerna
“Överstepräster” kallades alla manliga familjemedlemmar som tillhörde någon av de 4-5 familjer
som Herodes den Store insatte. Översteprästerna var inget reellt ledarskap och hade inte folkets
förtroende. Översteprästtjänsten hade blivit politisk sedan persertiden och var hårt kontrollerad
från Rom.
b) Sanhedrinen & de Äldste
c) Fariséerna
Fariséerna har ingen framträdande roll i korsfästelsedramat. I Markus evangelium försvinner
fariséerna helt från scenen i passionsberättelsen. Hos Matteus däremot följer de med
översteprästen till Pilatus för att utverka att Jesu grav plomberas. (Matt 27:62)
De som hade ansvaret för templet blev uppretade av Jesus när han renade templet.
När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet:
”Hosianna Davids son”, blev de förargade (Matt 21:15)
Komplott i Kajafas palats
Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats 4och kom överens om att
gripa Jesus med list och döda honom. (Matt 26:3-4)
Arresteringspatrullen
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av
översteprästerna och folkets äldste. 48Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag
kysser är det, grip honom.” (Matt 26:47)
Förhör i Kajafas palats av Sanhedrinen
57
De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
/Översteprästerna och hela rådet sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till
döden, 60men de lyckades inte trots att det uppträdde många falska vittnen. (Matt 26:57, 59)
– Pilatus
Förhör i Pilatus residens
På morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att försöka få Jesus avrättad. 2De lät binda honom,
förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren. (Matt 27:1-2)
Pilatus roll. (Davies/ Maii iii s.554)
Han visste att det var av avund mot Jesus som man hade utlämnat honom. 19Medan han satt på domartribunen fick
han detta bud från sin hustru: ”Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i
natt för hans skull.” (Matt 27;19)
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket
och sade: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod.(Matt 27:24)
Pilatus har gått till eftervärlden
I senare kristen tradition
- Soldaterna
Jesus korsfästes av romerska soldater.
Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom
för att korsfästa honom. (Matt 27:31)
Det faktum att romare ansvarade för Jesu avrättning är inte ifrågasatt utombibliska antika källor.
5
VEM DÖDADE JESUS?
Man kan fundera på varifrån Miletos fick näring till sin uppfattning att judarna dödade Jesus.
Johannesevangeliet är en tänkbar kandidat. Texter som I Judéen ville han inte vandra eftersom
judarna var ute efter att döda honom. Joh 7:1.
Paulus ord i 1 Tess 2:15 - Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har
de förföljt. - är en annan text Miletos kan tänkas ha hämtat stöd för sin nya lära.
Jag vill inte spela ut Paulus mot Matteus. Men kanske finns det nyanser i Paulus uttryckssätt som
kan ses tydligare i ljuset av evangeliernas beskrivning.
Om man förstår Paulus uttryck “judarna” som “de judiska ledarna”, ger det full förståelse åt
Matteus framställning. Att ett folk identifieras med sina ledare är inte ovanligt.
Skillnader och likheter mellan Miletos och Synoptikerna.
1. SKULDFRÅGAN
a) Matteus lägger ansvaret på det judiska ledarskapet - inte folket i kollektiv.
De som bär ansvaret var de som ropade, på uppmaning av översteprästerna och folkets ledare.
Det kan ha rört sig om några hundra personer av ett folk på minst sju miljoner människor.
Man kan också tänka på att de som ropade “Hans blod må komma över oss och våra barn”, var
just den generation som fick vara med om den nationella katastrofen när Jerusalem grusades av
romerska legionärer år 70. Det skedde 40 år senare, en generation senare.
b) Miletos däremot, lägger en kollektiv skuld över alla judar - inte bara de som ropade.
I senare kristen tradition uppfattades den skulden gå i arv från den ena generationen till den
andra. Det judiska folket som sådant var förbannat enligt exempelvis kyrkofadern Augustinos.
2. BÖDLARNA
a) Matteus beskriver tydligt hur romerska soldater korsfäste Jesus. Även för romerska historiker
som Tacitus var det ingen tvekan om att det var romare och inte judar som utförde avrättningen.
b) För Miletos däremot beskrivs judarna som bödlar.
AVSLUTNING
“Men du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder.” Upp 3:4
Trots Miletos antijudiska inställning visar historien att kristna och judar kunde leva sida vid sida i
Sardes. Just i Sardes har arkeologer grävt fram den största synagogan man känner till från
antiken.
Den judiska församlingen i Sardes var stor och livaktig. Arkeologer kan konstatera att en centralt
belägen byggnad förvandlas till synagoga ungefär samtidigt med Miletos, dvs omkring 170 e.Kr.
Den byggdes om och bevaras till omkring år 400. Det visar att kristna och judar kunde leva sida
vid sida.
Hur det än är med den saken, är anklagelsen ur Nya testamentets synvinkel orättvis och osaklig.
Den är framsprungen ur en antijudisk inställning och har följt med i hela Kyrkans historia.
Den surdegen har vi orsak att rensa bort ut förkunnelsen! Sett i ett historiskt perspektiv var alla
kristna fördomar om judar som Kyrkan spridde vidare, anammade från den hedniska
omgivningen.
Miletos formulerar dock en ny antisemitisk uppfattning - judarna dödade Gud. Miletus från
Sardes är den förste kristne historien känner, som formulerade anklagelsen “Judarna dödade
Jesus”. Det skedde mot slutet av andra århundradet i predikan “Om Påsken”.
Konsekvenserna för uttalandet genom historien, var naturligtvis omöjligt för Miletos att förutse.
Men de har varit förödande.
Varje förkunnare och varje kristen bekännare har orsak att rannsakande tänka igenom sin egen
inställning och göra upp med varje uttryck för antijudiskhet!
Jerusalem
Göran Lennartsson
KÄLLOR
Beskow, Per. Melito av Sardes, Om Påsken, Skellefreå, (Artos) 1984
Carrill/ Green, The Death of Jesus in Early Christianity, (Hendricksons) 1995
Davies/Allison, The Gospel According to Saint Matthew, vol.III (T&T Clarc) 1997
Graham Keith, Hated without a cause? (Paternoster Press) 1997
Hagner/Evans red. Anti-Semitism and Early Christianity. (Fortress Press) Minneapolis 1993
Hall, S.G. Mileto of Sardis - On Pascha. Oxford 1979 (grek text, med intro och översättning)
Scholer, David M. i Ferguson, EEC s.593
Shanks,H. Christianity and Rabbinic Judaism. Washington 1992
Stykes, S Melitos Anti-Judaism, Journal of Early Christian Studies 5:2 271-283, 1997
Trebilco, P.R. Jewish Communities in Asia Minor. Cambrodge, 1991
White, Social Origins
Wilson, Related Strangers,
Taylor, Joan. Golgotha NTS vol.44, 1998, pp 180-203