Medeltiden ABC

MEDELTIDEN
ABC
M
A
LLRA FÖRST
edeltiden är den tidsperiod som sträcker sig från tiden
för romarrikets fall tusen år framåt. I Finland anses medeltiden ha börjat på 1100-talet, då Finland övergick till historisk tid. De äldsta skriftliga källorna i vårt land är alltså från
den här tiden. Medeltiden i Finland anses ta slut i och med
den svenska kungen Gustav Vasas trontillträde år 1523.
Finland var under medeltiden intressant för såväl Sverige
som Novgorods furstendöme och tyska handelsmän. Anledningarna var ekonomiska och religiösa. Finland hamnade i
kläm mellan svenskarnas katolicism och ryssarnas ortodoxi
och fick intryck från båda. I området kring Karleby möttes
de västliga och östliga traditionerna, nejden anammade
dock de västliga i högre grad. Striden om Finland mellan
Sverige och Novgorod fick sitt slut i Freden i Nöteborg
1323 då Finland blev en del av det svenska kungadömet.
Sveriges betydelse för karlebyområdet ökade. Kristendomen fick ett allt starkare fäste i landet, men många av de
gamla sederna och trosföreställningarna levde alltjämt kvar.
De svenska kungarna kom till Finland på erövringståg och
spred samtidigt kristendomen, ibland t.o.m. med svärd.
Karleby var ännu inte en stad på medeltiden, men här fanns
en fast befolkning och i de äldsta dokumenten omnämns
orten som Karlabi. Det som i dag är Karlebys kärnområde
formades först efter medeltiden. Staden fick sitt nuvarande
namn år 1977 då Karleby landskommun och staden Gamlakarleby slogs ihop. Innan dess avsåg man med Karleby
landskommunen. Karleby blev kapellförsamling i Pedersöre omkring år 1400. Karleby blev självständigt från
Pedersöre i slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet
och anslöts till Korsholms län. Det exakta årtalet för
självständigheten är inte känt, men man vet att Karleby var
en självständig socken år 1511. Senast under medeltiden
på 1500-talet var religionen, riket och livet i övrigt starkt
sammanbundna.
Kyrkan spelade en stor roll i människornas liv, fast en stor
del av vardagen säkert gick åt till att överleva. Ibland kallas
medeltiden för ”den mörka tiden”, vilket inte speglar tiden
särskilt bra. Under medeltiden skedde många förändringar
inom kulturen och det religiösa och samhälleliga livet, som
influerade senare tidsåldrar. I den här ABC-boken presenteras medeltiden i ord och bild särskilt ur Karlebys perspektiv.
B
ARNLEKAR PÅ MEDELTIDEN
B
arn har alltid lekt, så också på medeltiden. Flera av lekarna påminde om dagens lekar. Man spelade olika
bollspel och brädspel. Man lekte med tärningar och spelade på säljpipor. Lergökar var populära under medeltiden.
På vintern byggde man snöslott och hade snöbollskrig. Barnen lekte inte endast för nöjes skull utan genom leken
förbereddes barnen för vuxenlivet. Den kända historikern Olaus Magnus beskriver det medeltida snöbollskriget i
sitt verk Historia över de nordiska folken. Där framgår hur ungdomarna tränas i krigföring, såsom belägringstaktik,
genom snöbollskrig och byggandet av snöslott..
Teckning: Olaus Magnus, Historia om de
nordiska folken.
D
OMINIKANERNA
D
ominikanerna eller predikarbröderna levde anspråkslöst
och gick från stad till stad för att sprida den kristna tron. De
kallas ofta för tiggarbröder eller svartbröder p.g.a. sin klädsel. Trots att de inte ägde så mycket var orden väl utbildad
och många av de medeltida stora tänkarna var dominikaner.
Det kan finnas en intressant koppling mellan Karleby och
dominikaner; en sägen nedtecknad i slutet av 1800-talet gör
gällande att det i Karleby landskommun funnits ett kloster innan Karleby blev socken och den nya stenkyrkan blev byggd.
Den bortgångna Emma Pulkkis, som var expert på hembygdshistoria, menar att det fanns en tunnel mellan kyrkan
och prästgården, som användes under medeltiden som skydd
för hednaattacker och för förvaring av kyrkosilver. Enligt
henne var det frågan om ett kapell och inte ett kloster som
det sägs i folkmun. Från kapellet färdades dominikanerna på
sina prediknings- och gudstjänstresor i området. Pulkkis tror
att kapellet byggdes år 1335. Det året stadfästes ett kungligt
direktiv som bevarades i den gamla stenkyrkan i Karleby
socken. Dokumentet är idag försvunnet.
P
F
ÄRGERNA
å medeltiden användes förutom materialets egna färg
även växtfärger. De vanligaste färgerna var jordfärger som
man fick från kryddor. Klarblått och rött var dyrbart. Violett var en billig färg som man fick ur lavar. Gult kunde
man få av björkblad, rött av vitmårans rötter, olivgrönt
av blodskivling och enbär. Blått fick man av vejde. De
klaraste färgerna importerade man till exempel tegelrött
fick man av krapp, blått av indigo. Det var svårt att färga
något svart, därför användes oftast natursvart ylle. Den
vanliga befolkningens tyger var oftast enfärgade eller så
hade de något enkelt mönster.
G
REGORIANSK SÅNG
M
ed gregoriansk sång menas en medeltida enstämmig
kyrkosång som sjöngs på latin i kyrkor och kloster. I Finland spreds den med katolicismen. Det var oftast prästen
som sjöng, församlingen deltog aldrig i sången. Så förhöll
det sig säkert också i Karleby kyrka. Kyrkomusiken kunde
spridas och utvecklas genom kyrkan, medan den folkliga
musiken krävde en intresserad publik. Vandrande musikanter spred folkmusiken. De bästa scenerna utgjordes av
handels- och marknadsplatser där mycket folk samlades.
I
H
ELGONEN
det medeltida Finland spelade helgonen en central roll i människornas
andliga liv. De var viktiga förebilder och medlare till Gud. Man kunde
helgonförklaras efter sin död om man ansågs ha levt särskilt heligt. Det var
endast påven som kunde helgonförklara någon, vilket föregicks av en kanonisation om personen ifråga ansågs vara vördnadsvärd. Förutom att man
skall ha levt fromt förutsattes att man utfört mirakel under sin livstid eller
efter sin död.
Från himlen kunde helgonen hjälpa människorna på jorden och förmedla
böner till Gud. Det var ofta lättare att vända sig till ett helgon istället för
Gud då man var i nöd eller hade olika önskemål. Om man fick sin önskan
uppfylld så gjorde man ofta en pilgrimsresa till helgonets grav eller skänkte
man en peng för en ny helgonavbildning. Vi vet att man i Pedersöre socken
innan Karleby blev självständigt bad om hjälp av den heliga Birgitta. Birgitta var verksam i Sverige på 1300-talet och hon blev ett populärt helgon
snart efter sin död. Vi vet att S:t Olof och S:t Henrik var populära helgon i
andra delar av Finland, troligtvis också i Karlebytrakten.
Det var vanligt under medeltiden att man uppkallade kyrkorna efter något
helgon, vilket säkerligen också var fallet i Karleby. Det finns flera gissningar på vilket sockenkyrkans skyddshelgon var, bl.a. Ärkeängeln Mikael,
Katarina av Siena eller Katarina av Alexandria, sanningen är att vi inte vet
med säkerhet.
H
OLMBACKEN
D
agens Kyrkbacken hette förr Holmbacken. Området
började bebos kanske redan på 1200-talet, med säkerhet
på 1400-talet. Backen var då en holme. Det är inte känt
varför kyrkan byggdes just på Holmbacken. Där fanns redan
befolkning och en liten hamn och det är möjligt att kyrkan
byggdes för att skydda dessa. Enligt en legend nedtecknad
på 1800-talet var tre platser på förslag för kyrkan. En låg på
Storkisbacken en kilometer utanför stan, en på Holmbacken
där kyrkan idag ligger och en norr om Holmbacken intill
landsvägen. Då man inte nådde en överenskommelse spände
man ett oxpar framför en släde lastad med sten och lät dem
välja platsen. Oxarna stannade på Holmbacken och där byggde man kyrkan.
P
J
ST JOHANS KAPELL
å en karta över Karleby från mitten av 1600-talet
finns en intressant detalj; St Johans kapell. Utmärkningen på kartan är det enda man vet om kapellet. Det låg
på Hakalax sidan, ungefär vid nuvarande City Market
och Hagströms hörn. Vi vet inte om kapellet blev byggt
redan på medeltiden, men namnet tyder på detta. Det
tjänstgjorde möjligtvis som kyrka åt staden när den
grundades år 1620 innan man fick stadskyrkan som
byggdes på 1650-talet.
K
LÄDERNA
U
nder medeltiden var ull det vanligaste klädesmaterialet. Det användes både till tunt tyg och grovt tovat tyg, både i sina
naturliga nyanser eller färgat med växtfärger. Lin var ett basmaterial som användes både till underkläder och huvudbonader men också till arbetskläder. Skinn användes framförallt tillsammans med tyg i arbetskläder. Pälsverk var dyrbarheter
och användes framförallt av rika, likaså silke. Tillskärningen skiljde sig inte nämnvärt mellan de olika stånden. Skillnaderna framkom framförallt i valet av färg och material. Bondebefolkningen tillverkade själva sina tyger, adeln och borgarna
importerade också dyra tyger. Garnen spanns på slända och tygen vävdes för hand. Tyget var en värdefull produkt. Man
försökte undvika slöseri i tillverkningen av kläder och de användes tills de var utnötta. Till kvinnans klädsel hörde skjorta,
särk och en ytterklänning. Armarna fick inte synas så särkens ärmar var långa och smala. Till dräkten hörde dessutom
kåpa, strumpor och strumpeband. Skorna var nätta och toffellika. Unga flickor hade håret utslaget eller flätat, äldre och
gifta kvinnor täckte håret.
Slöjor och huvuddukar var vanliga huvudbonader, likaså
höga bågformade huvudbonader och pillerhattar. Till
mannens dräkt hörde en skjorta eller kolt, bälte och trikåer
av ylle eller läder. Som ytterplagg hade man en rund eller
halvrund kåpa som fästes på högra axeln. Huvan var en
vanlig huvudbonad och användes också av kvinnor. Bältet
var viktigt både i männens och kvinnornas klädsel. Där
kunde man hänga viktiga redskap. Små barn kläddes i kolt
som var gjord av ylle eller linnetyg. Flickorna använde
luvor, pojkarna mössar.
K
VINNANS STÄLLNING
K
vinnans ställning var under medeltiden svagare än idag. Hon ansågs
vara mindre intelligent än mannen. Vissa av antikens filosofer förespråkade detta, likaså av kristendomen som betonade hur Eva lät sig
frestas av djävulen. Kvinnans huvudsakliga uppgift var att föda barn
och sköta om familjen. Jungfru Maria var en viktig förebild för kvinnoidealet med sitt kyska leverne och uppoffrande modersroll. Det dagliga
arbetet gjordes i allmänhet för familjen. Flickorna gick inte i skola och
fick inte själva välja sina yrken. Man bör dock komma ihåg att inte
heller pojkarna hade stora valmöjligheter beträffande yrkesval, utan
man ärvde oftast faderns yrke. Man räknades som vuxen när man fyllde
15 år. Gifta kvinnor ansvarade för barnens uppfostran och hushållet och
lydde under sin äkta man. En ogift kvinna hade två valmöjligheter; att
ta anställning som piga eller gå i kloster i Nådendal.
L
IVET I RÖKPÖRTET
P
å medeltiden levde den största delen av befolkningen på landsbygden. En allmän hustyp var ett timrat rökpörte. I våra
trakter har vi inga lämningar efter medeltida hus, men troligtvis har rökpörten också funnits här. Rökpörtet bestod av ett
rum, stugan, som hade en stor ugn i ett hörn. Det fanns ingen skorsten utan röken sökte sig ut genom små hål vid taklisten. Stugan var dunkel och det fanns få möbler. Som belysning användes pärtor i tall, levande ljus användes endast under
högtider. Alla sov i rummet, till och med djuren under kalla månader. Vi känner inte till mycket om medeltiden i Karleby
socken. Man livnärde sig på jordbruk, djurhushållning, fiske, sälfångst och handel.
M
AT PÅ MEDELTIDEN
V
i vet inte mycket om matkulturen i Karleby under medeltiden, men den torde ha varit likadan som i andra kusttrakter
i landet. Den vanligaste födan var sädesprodukter såsom gröt och bröd. Gröten kokades på grovmalen säd. Under svåra
år drygades gröten och brödet ut med frön, lavar och bark. Man åt mycket mera fisk än idag. Fisken stod sig länge torkad
eller saltad. Kyrkan tillät att man åt fisk under fastedagar, vilka det fanns gott om i det katolska kyrkoåret. Man syrade
ofta mjölken eller gjorde ost som man torkade. Kött från boskap och vilt kokades, stektes, torkades, röktes och saltades.
Det var inte alltid möjligt att förhindra att maten förfor men man kunde dölja dålig lukt och smak med kryddor. Salt och
kryddor var dyrt. De vanligaste grönsakerna var lök, kålrot, rova, kål, ärtor, bönor och palsternacka. Dessutom odlade
och plockade man örter, som kunde användas både som kryddor och medicinalväxter.
P
M
ÄSSAN
å medeltiden var den heliga mässan eller gudstjänsten en
viktig del av kyrkans verksamhet. Mässan gick till stor del på
latin, men också delvis på det lokala språket. Mässan följde
det romerska missalets liturgiska angivelser. Programmet innehöll dels vissa givna element, dels element som var beroende
av kyrkoåret. Utöver de officiella dokumenten vet vi lite om
mässan. Befolkningen deltog förutom i bönen och trosbekännelsen också i nattvarden där man fick bröd. Den medeltida
kyrkomusiken var även i Karleby sockenkyrka enstämmig
gregoriansk sång. Typiskt för den katolska gudstjänsten var att
församlingen stod. Ståplatserna bestämdes först efter kön och
sedan efter samhällelig ställning. Ju viktigare församlingsmedlemmen var, desto närmare altaret stod han. Kvinnorna stod
till vänster och männen till höger. På sidorna fanns troligtvis
bänkar för sjuka och trötta. Stämningen i kyrkan var säkerligen högtidlig. Det fanns endast ett fåtal små fönster, så kyrkan
lystes upp av altarljus. Det fanns ingen uppvärmning utan man
fick klä sig efter vädret. Under sommarhettan bjöd stenkyrkan
på en behaglig svalka.
O
JÄMLIKHETEN
D
et medeltida Finland hade fyra ständer; adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna. Man föddes in i sitt
stånd. I Karlebynejden var bönderna den överlägset största gruppen, adliga saknades nästan helt och prästerskapet
var fåtaligt. Under medeltiden fanns här dock handelsmän och hantverkare, som hörde till borgarna. Likt övriga
Finland fanns här också fattiga, som inte hörde till något stånd. Ansvaret för de fattiga var kollektivt, även om det
i första hand var familjens ansvar. I de svenska landskapslagarna fanns en stadga som säkert också gällde i Karleby socken fram till 1500-talet. Enligt den fick en fattig gå från gård till gård i sin socken och tigga uppehället för
en dag. Skillnaderna i förmögenhet i nejden var dock förhållandevis små, då näringarna i område i stort sett var
likvärdiga. De förmögnaste var bönder som också bedrev handel. Ställningen för barn födda utanför äktenskapet
var svag, då kyrkan såg ner på dem. Åldringarna försörjdes oftast av sina barn eller andra släktingar. Åldringar
utan familj eller släkt var utsatta, på medeltiden fanns ingen instans för försörjningen.
R
UNSTAV
R
unstaven eller kalenderstaven användes i Finland innan den tryckta
almanackan. Det var en kalender inristad på en trästav där årets dagar
var utmärkta med sju runor eller andra tecken. Runstavar var i bruk i
Finland åtminstone på 1400-talet, möjligtvis ännu tidigare. På staven
fanns dessutom inristat de katolska högtiderna, helgonens minnesdagar
och olika datum för sådd, skörd m.m. Runstaven slutade användas på
mitten av 1700-talet, då man övergick från den julianska kalendern till
den gregorianska.
R
ÄTTSVÄSENDET
Ier, landskapslagarna
det medeltida Finland var lagen ännu inte enhetlig. Lokala sedsamt domarna och folket i tinget var spelade
avgörande roller. Straffen var oftast synbara, då den skyldige skulle
straffas offentligt. För små förseelser fick man offentliga spöstraff eller
sattes man i skampålen till allmänt åtlöje. Dödsstraffen var förhållandevis vanliga och kunde utdömas för redan lindriga brott med våra ögon
mätt. De allvarligaste brotten var hädelse och irrlära.
Teckning: Tytti Saari
S
AKRAMENTEN
D
e sju sakramenten under medeltiden var dopet, konfirmationen, bikten, nattvarden eller eukaristin, prästvigningen, äktenskapet samt den sista smörjelsen. Sakramenten utgjorde stommen i kyrkans verksamhet och var också
viktiga för gemene man. Genom dem var kyrkan närvarande i människornas liv, från vaggan till gravet. Nattvarden
var det viktigaste sakramentet och hörde uteslutande till mässan. I slutet av nattvardsliturgin läste prästen epiklesen där han åkallade den Helige Ande att förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod. Därefter ringde man
i en liten klocka och vinet och brödet visades upp för församlingen. Prästerna intog nattvarden före församlingen.
Man delade inte ut vin åt församlingen, för man var rädd att Kristus blod i misstag skulle spillas på marken. Man
deltog i nattvarden högst ett par gånger per år.
V
S
OCKENKYRKAN
i vet inte exakt när Karleby sockenkyrka byggdes. Socknen blev självständig mellan åren 1494-1511 så
kyrkan byggdes troligtvis ungefär den tiden. Då var Finland katolskt. En katolsk kyrka får inte användas förrän
den är vigd och varje kyrka dedikerades till något helgon, vi känner inte till någon av detaljerna. Det är möjligt
att kyrkan byggdes på samma ställe som ett tidigare kapell i trä, vilket var vanligt på medeltiden. Kyrkan var till
en början rektangulär. Långhuset var 28,5 m långt och 13,8 m brett. Bönderna gick via vapenhuset på sydsidan medan de obesuttna fick använda en ingång på västra sidan. Prästens dörr låg på norra sidan i anslutning
till sakristian. Taket var ett tunnvalv i trä, stenväggarna var rappade på ut- och insidan och golvet var stampad
jord. Det enda vi vet om kyrkans inredning är att det på väggarna fanns målningar över bibliska berättelser och
möjligtvis kyrkohistoriska händelser samt kyrkokonst och helgonskulpturer. I övrigt var inredningen troligen
sparsam.
Bild: Jeremias Isohanni.
T
ORISSON, LAURENTIUS
D
e första karlebybor som omnämns i källor är Laurentius Torisson och hans dotter Helena från Karlaby i
Pedersöre församling i Åbo stift. Fadern och dottern avgav vittnesmål om ett mirakel de upplevt efter att Lau-
rentius bett Heliga Birgitta om hjälp. Miraklet är nedtecknat i ett dokument i Vadstena kloster i Sverige. Dottern
Helena hade gått vilse i skogen utanför hembyn. Hon strövade omkring i tio dagar utan mat och omgiven av vilda djur. Fadern letade förgäves efter sin dotter och hade även grannar till hjälp. Den trötta och desperata fadern
bad till slut till den Heliga Birgitta och lovade att göra en pilgrimsresa till Vadstena kloster om dottern hittades
levande. Nästa dag återfanns dottern välbehållen i skogen. Laurentius höll sitt löfte och begav sig tillsammans
med sin dotter till Vadstena. Där gick han i ed på att
ett mirakel skett. Det här hände runt åt 1375. Andra
vittnen var ”Summepate från Asamundaby och Bero
Slukir från Lamershaby och Weroleon från Lappalax”. Man tror att Asamundaby är dagens Åsmus,
Lamershaby Larsmo och Lappalax Lepplax.
T
ROSFÖRESTÄLLNINGAR
F
ör människorna på medeltiden var tron på diverse övernaturliga väsen allmän. Man trodde bl.a. på troll, älvor
och olika underjordiska väsen. Älvorna kunde finnas på olika platser. Älvor kallades ofta för tomtar, såsom hustomten och bastutomten. De var små gråa gubbar och gummor som det lönade sig att stå på god fot med, annars
drabbades man av olycka. Så länge man höll tomtarna på gott humör gick det bra för gården. Man offrade åt tomtarna, t.ex. vid mjölkningen lät man en skvätt mjölk falla på marken för att blidka tomten. Man bad också tomtarna
om goda skördar och genom trollramsor botade man sjukdomar och höll bort onda andar. Senast på järnåldern
börjades s.k. offerstenar eller gropstenar tas i bruk i nejden. Stenarna har urgröpningar där man har offrat det första
av skörden och mjölken, för att säkra sig om en god skörd och friska kalvar. Regnvatten som samlats i groparna
ansågs ha helande krafter. I Karlebynejden känner vi till gropstenar i bl.a. Storby och Såka. I eposet Kalevala
omnämns gropstenar:
”Kivi on keskellä mäkeä. Tuosa reikeä yheksän, joka reikä keskinäinen yheksän sylen syvyinen sinne kipuja
kiistän”
MEDELTIDEN ABC 2011:
Texter: Lauri Skantsi
Layout: Jeremias Isohanni, Lauri Skantsi
Teckningar: Pilvi Kivijärvi (om ingen annan nämnd)
Bilder: Lauri Skantsi (om ingen annan nämnd)
Översättning: Anton Stenfors
KÄLLOR OCH MERA INFORMATION OM MEDELTIDEN
Hetemaa, Anne, Hollmen, Roope 2006: Suomen keskiaika. Otava, Keuruu.
Karleby sockenhistoria, del I. 1969. Oy Lounaisrannikko. Turku.
Kangas, Tero 2011: HISTORIA ANTIQUA KARLABYENSIS. Medeltiden sett från Kyrkbacken i Karleby. K.H.Renlunds museum - Mellersta Österbottens landskapsmuseum, Karleby kyrkliga samfällighet. Oy Fram Ab. Vaasa.
http://www.tkukoulu.fi/tiimalasi/