Med tryck på grön starr –
en av världens vanligaste
ögonsjukdomar
Christina Lindén
Universitetslektor, överläkare
Enheten för oftalmiatrik
Jag ska tala om den ögonsjukdom som intresserar mig allra mest, grön starr.
Ni ser att min titel består av två delar. Den första delen kommer sig av att min
forskning de senaste åren är ett samarbete med medicinsk teknik, inriktat på
nya tekniker för ögontrycksmätning. Den andra delen är dels för att locka hit
er, men också för att vi genomfört en epidemiologisk studie i Skellefteå.
Om vi börjar bakifrån med ”en av världens vanligaste ögonsjukdomar” så
är grå starr, gula fläcken-sjuka och grön starr de ögonsjukdomar som drabbar
de allra flesta av oss när vi blir äldre. Ofta får vi en, ibland två och i vissa fall
alla tre. Grön starr är inte bara en av de vanligaste ögonsjukdomarna, det är
också en av de vanligaste orsakerna till blindhet i världen. Om man tittar på
Världshälsoorganisationens statistik för blindhet är grön starr på andra plats.
Grå starr är den sjukdom som orsakar mest blindhet i världen, men i vår del
av världen där vi har rätt bra ekonomi, duktiga kirurger och tillgång till linser orsakar grå starr inga större problem. Tittar man globalt gör den dock det.
Risken att bli blind om man har grön starr är ungefär 10 procent eller kanske
lite mer om man tar genomsnittet i världen. Bor man i Sverige är emellertid
risken att bli blind liten, vilket jag vill poängtera.
Gemene man vet att det finns en starr som man blir blind av och en som
är godartad och ofta kommer man inte riktigt ihåg vilken som är vilken. Det
54
är den gröna som folk säger att man blir blind av, men bor man i Sverige är
risken väldigt liten. Går man ut på Stockholms gator och plockar en individ
rakt upp och ned i befolkningen är det bara sju tusendels procents risk att
vederbörande är blind på grund av grön starr. Om man räknar andra sjukdomar kombinerade med grön starr och inte vet vad det är som gör att man
ser dåligt blir risken lite högre, två hundradels procent. Om man översätter
det där till alla människor som har grön starr och räknar med att ungefär en
procent av befolkningen har sjukdomen får man en risk, den högsta risken
för blindhet i den här undersökningen, på två procent. Det är alltså en ganska liten risk. Det hjälper ju tyvärr inte den som är drabbad, för den är det
naturligtvis illa i alla fall. Då ska ni också veta att när man räknar blindhet i
sådana här sammanhang räknar man lite olika, men vanligast är att man räknar dem som endast ser översta raden på synundersökningstavlan eller sämre
som blinda, och då är man ju inte riktigt blind.
Vad är då grön starr? Jo, grön starr är ett samlingsnamn på en grupp sjukdomar som har olika uppkomstmekanism, och ibland en uppkomstmekanism som vi inte känner till. Men de har ett gemensamt, och det är att de ger
en skada i synnerven som i sin tur orsakar ett synfältsbortfall. Man kan inte
bota sjukdomen utan målet med all behandling är att förhindra eller förlångsamma sjukdomsförloppet.
Den största riskfaktorn för att utveckla en grön starr är ett förhöjt ögontryck.
Förr var det enkelt, då sa man att grön starr var detsamma som högt ögontryck,
men så är det inte. Det finns typer av grön starr där ögontrycket är alldeles
normalt. Därför finns trycket inte med i diagnosdefinitionen längre.
Vad är då trycket i ögat bra för? Jo, det behövs för att vi ska se klart. Vi
måste ha något som spänner ut ögat, annars fungerar inte ögats optik. Vilket
tryck man har i ögat beror dels på produktionen, dels på avflödet av kammarvätska. Tänk er att ni har en påfyllnadskran och ett avlopp (figur 1). Om
det blir stopp i avloppet så stiger trycket. Kammarvattnet produceras i ögats
bakre kammare. Det rinner in i främre kammaren mellan linsen och regnbågshinnan, och vidare ut ur ögat via kammarvinkeln.
Kammarvinkeln är viktig. Man kan nämligen dela in grön starr i väldigt
många olika kategorier, men den största skillnaden är mellan de som har en
öppen kammarvinkel där vattnet kan rinna ut och de som har en stängd kam-
55
Figur 1. Flödet av kammarvätska i
ögat. Det s. k. kammarvattnet produceras i ögats bakre kammare. Därifrån
rinner det in i främre kammaren mellan linsen och regnbågshinnan och vidare ut ur ögat via kammarvinkeln.
marvinkel utan möjlighet för vätskan att lämna ögat. I dagligt tal kallar man
ofta de med öppen kammarvinkel för ”kronisk” grön starr och de som har
stängd kammarvinkel för ”akut” (figur 2). Detta beror på att det är stor skillnad i symtomen vid sjukdomsstart.
Det finns andra former av grön starr också. Vi har en del sekundära former,
och de uppstår på grund av att man har någon annan sjukdom eller tillstånd i
kroppen. Det kan till exempel vara att man har fått en propp i näthinnan, och
så får man kärlnybildningar som täpper till kammarvinkeln, högt ögontryck
och grön starr. Dessutom kan man faktiskt födas med grön starr.
I figur 2 syns hur det kan se ut om man drabbas av akut grön starr, alltså
grön starr med stängd kammarvinkel. Då har man mycket besvär när sjukdomen startar. Det blir totalt stopp där vattnet ska ut ur ögat. Trycket stiger
fort till väldigt höga nivåer. Man får värk i ögat. Ibland får man huvudvärk,
ibland också illamående och kräkningar. Om man tittar på ögat så är det alldeles knallrött. Man har små stasade kärl, alldeles korviga, och det kanske syns
56
Figur 2. Symtom vid akut grön starr. Utloppet för kammarvätskan är stängt och
ögontrycket stiger snabbt.
i figuren att hornhinnan är disig och svullen. Vad som inte syns är att pupillen är ljusstel; går man ut i solen drar pupillen inte ihop sig utan är alldeles
stel. Den här formen av grön starr missas nästan aldrig för den som drabbas
har så mycket besvär att han/hon snabbt söker sjukvård. Snabb behandling
är dessutom viktigt, annars får man en stor skada.
Sedan har vi den andra formen, det kroniska glaukomet, grön starr med öppen kammarvinkel. Det drabbar vem som helst och man har ofta inga eller
små symtom i tidiga stadier. Tittar man på ögat ser man ingenting. Det ser
helt normalt ut när man tittar utanpå. För att ni ska förstå hur det kan te sig
med det tidiga synfältsbortfallet visar jag ett pussel från Smögens hamn, figur
3. Om man tittar i mitten av bilden, mitt fram i synfältet, så ser ni att en liten
pusselbit i fören på båten är borta, men det synfältsbortfallet är så litet att det
inte märks. Dessutom har vi ju två ögon och synfälten överlappar varandra.
Det innebär att det friska ögat ser fören på den där båten. Om man bara har
ett öga så upptäcker man ändå inte att pusselbiten är borta, för hjärnan är så
smart att den fyller i. Hjärnan vet att alla båtar ska ha en för och då lägger
den till fören som saknas. Den kroniska formen av grön starr är lätt att missa
i ett tidigt stadium, men det är som väl är en långsam sjukdom.
57
Figur 3. Synfältsbortfall med långsam försämring är typiskt vid
kronisk grön starr.
Ser du pusselbiten
som fattas?
Tack till Tord Jerndal.
När det pratas om grön starr menar vi nästan alltid den här kroniska formen.
Det är den stora gruppen, och nästan alla gröna starrar i Sverige är av den typen. Den akuta formen med stängd kammarvinkel är det bara någon eller
några få procent som får.
Hur ställer man då diagnosen? Som ögondoktor kan man ögonspegla, figur
4. Då tittar man rakt in i ögat, ser synnerven där inne. Har man en normal
Figur 4. Ögonspegling används för att granska ögonbotten och hitta tecken på
grön starr. Bilden visar en normal synnerv.
58
Figur 5. En synnerv
som skadats av glaukom kan se ut så här
genom ögonspegeln.
Näthinnan är urgröpt
eftersom syntrådar har
fallit bort.
synnerv så ser den ut ungefär som i figur 4. Alla syntrådarna från näthinnan
samlas i synnerven. När de dör försvinner de och tar mindre plats i synnerven. Istället får man en stor grop i synnerven, figur 5.
Sedan undersöker man synfältet. Patienten sitter i en synfältsapparat, stirrar rakt fram och fixerar ett ljus med blicken. En sköterska sitter bakom apparaten. Hon kontrollerar att man inte fuskar och flackar med blicken samtidigt som hon kartlägger synfältet genom att visa olika stora och olika starka
ljuspunkter för patienten. När patienten ser ljuspunkterna knackar han/hon
i bordet varvid sköterskan gör en markering på en teckning över synfältet.
Bilden överst till höger i figur 6 visar hur det kan se ut. Patienten stirrar rakt
fram, och när sköterskan visar små ljuspunkter ser patienten dem inom det
gröna området och när han/hon visar stora ljus ser patienten dem ute i periferin. Hela tiden måste patienten komma ihåg att bara titta rakt fram. På så
vis kartläggs synfältet.
När man har grön starr kartläggs synfältet oftast inte på det manuella vis
jag just beskrev. Man väljer i stället datoriserade undersökningsformer, för de
är lite säkrare. Ett grön starr-skadat synfält kan till exempel se ut som i figur
6, bilden nederst. Det svarta är den del av synfältet som är borta. Om man i
stället skulle gjort en manuell synfältsundersökning skulle samma skada sett
ut som på bilden ovanför. Ni ser att det fattas motsvarande bit av synfältet,
de båda bilderna liknar varandra.
59
Figur 6. Vid misstanke om grön starr görs en synfältsundersökning. Resultat från
manuell undersökning i övre diagrammet, från datoriserad dito i det nedre.
Vem får då grön starr? Ja, vem som helst kan få grön starr, men det finns ett
flertal så kallade riskfaktorer. Jag sa förut att ögontrycket var en av dem. Därför mäter man alltid trycket vid ögonundersökningar. Ju högre ögontryck man
har desto större risk har man att få grön starr, även om det finns många personer med grön starr som har ett fullständigt normalt ögontryck. Fler riskfaktorer är:
• Ålder. Ju äldre vi blir desto fler är det som får grön starr.
• Ras. Om man har svart hudfärg har man mycket högre risk att få grön starr
och dessutom får man den i yngre år och oftast i allvarligare former.
• Ärftlighet. De flesta fall av grön starr är sporadiska, vem som helst kan alltså få det, men har man flera nära släktingar som har det är risken större.
Ytterligare en riskfaktor är exfoliationen. Det är en äggviteämnesutfällning
på linsens främre yta som doktorn kan se när han undersöker i mikroskopet.
Den är rätt så lätt att se om man vidgar pupillen; en grå hinna som ofta ser
lite sprucken ut, se figur 7.
Exfoliationer har ansetts rätt vanligt här i Norrland. För att kolla hur vanligt, startade Siv Åström 1981 en studie av grön starr i Skellefteå, där hon
tittade på just detta. Hon tittade dels på förekomsten av exfoliationer, den
här äggviteämnesutfällningen, dels på förekomsten av grön starr i befolkningen. Hon studerade invånare som var födda 1915. 1981 var de alltså 66
60
Figur 7. Exfoliationer är
äggviteämnesutfällningar
på linsens främre yta och en
riskfaktor för grön starr.
år och förhoppningsvis tillräckligt gamla för att tillräckligt många skulle ha
fått den där utfällningen på linsens yta. Dessutom var de nypensionerade så
hon hoppades att de skulle ha tid att medverka, och det hade de. 87 procent
av de inbjudna kom.
Siv fann att nästan en fjärdedel av alla 66-åringar i Skellefteå hade exfoliationer. Det var nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män. Ögon
med exfoliationer har i regel högre tryck, ungefär 2 millimeter. Hon fann
också att ungefär 2 procent av 66-åringarna i Skellefteå hade grön starr, och
att risken för att utveckla grön starr var mycket större i den grupp som hade
exfoliationer än hos dem som inte hade några.
Man fortsatte att titta på samma personer 3 gånger till, sammanlagt följdes
de i 21 år. Man tittade på dem 1988, 1995 och 2002, när de var 73 eller 80
och sista gången 87 år gamla. Vad fann man då? Jo, förekomsten av exfoliationer, som från början fanns hos var fjärde individ, ökade. Vid 87 års ålder
hade mer än hälften av invånarna exfoliationer. Andelen nyinsjuknade, d.v.s.
nytillkomna personer med exfoliationer, var knappt 2 procent per år. Andelen med grön starr i befolkningen ökade också från 2 procent vid 66 års ålder
till var fjärde 87-åring. Nyinsjuknandet varje år är knappt 1 procent. I det
här ganska lilla materialet är det 4 gånger högre risk att få grön starr om man
har exfoliationer än om man inte har det.
Som jag sa tidigare är exfoliationen förenad med högre ögontryck. Då kommer jag in på vad normalt ögontryck är: ungefär 16 mm Hg. Man mäter i
millimeter kvicksilver. Som ni ser i figur 8 så finns det en stor svans uppåt, och
väldigt många som har tryck till höger i figuren är normala. För 30 år sedan
61
Figur 8. Fördelning av ögontryck i en population.
sa man att alla som hade över 21 mm Hg var onormala, men idag vet man
att det inte är så. Man vet att väldigt många med måttligt förhöjt ögontryck
aldrig utvecklar grön starr.
Hur mäter man ögontryck? Idealiskt vore att mäta trycket inuti ögat, men
det låter sig ju inte göras med mindre än att man gör hål på ögat. Det kan
man naturligtvis inte göra förutom i samband med operationer. Därför mäter
man utanpå ögat och följaktligen är ögontrycket vi mäter bara en uppskattning av det verkliga trycket. De metoder vi har idag mäter via hornhinnan.
Det finns försök med metoder som mäter utanpå ögonlocket, men de mäter väldigt osäkert än så länge. Tryckmätningsmetoderna har flera felkällor.
De påverkas av hornhinnans egenskaper; om man har ärr, om hornhinnan är
svullen, om den är tunn eller smal och vilken form den har.
När man mäter utanpå ögat trycker man dessutom till ögat och belastar det
med någonting. Man trycker ofrivilligt undan en del vätska, vilket i sig höjer ögontrycket. Olika personer har olika elasticitet i ögonvitan, vilket också
påverkar mätningen. Den enklaste tryckmätningen innebär att man känner
med fingrarna på ögat, men den är jätteosäker. Man måste ha väldigt högt
ögontryck för att man ska känna att trycket är förhöjt med den metoden,
62
vilket gör att den i princip aldrig används. I stället använder man två andra,
principiellt olika, former.
Det finns dels en äldre metod som bygger på tyngdlagen och kallas för indentationstonometri. Den andra formen kallas applanationstonometri och
mäter helt enkelt vilken kraft man behöver för att plana ut en yta av en viss
storlek. Ordet tonometri betyder tryckmätning.
Jag tror att många av er har blivit mätta med hjälp av den äldre metoden;
en liten metallhållare med en rörlig kolv i sig, figur 9. Som jag sa bygger den
på tyngdlagen så man måste ligga ner Man måste också ha bedövning i ögat,
inte för att det gör ont utan för att man annars blinkar. Den här kolven åker
på grund av sin vikt in lite i ögat, men det är väldigt lite, så det är inte något
farligt. Man avläser utslaget på visaren som är proportionellt mot ögontrycket
och sedan får man gå till en omvandlingstabell för att få trycket i millimeter
kvicksilver (mm Hg).
Det där är ju lite krångligt, metoden har också en del felkällor som gör att
den sällan används idag. Man använder i stället olika applanationsmetoder.
De beräknar ögontrycket efter en lag som heter Imbert-Ficks lag, som egentligen säger att ögontrycket är kraften delat med ytan. Egentligen innebär det
att man mäter den kraft man behöver för att plana ut en yta av en viss storlek.
De flesta metoder man använder är varianter av Goldmann-metoden, figur 10.
Figur 9. Indentationstonometri, ett äldre sätt att mäta trycket i ögat.
63
Det är den metoden man kallar Gold standard och det är med den alla nya
tryckmätare jämförs. Goldmann använde en yta som var 7,35 kvadratmillimeter att plana ut. Det gjorde han därför att vid den ytan motsvarade kraften
1 gram 10 mm Hg, så det blev lätt att räkna. Just vid den här ytan – trodde
han i alla fall – att alla andra krafter som påverkar mätningen, till exempel
kapillärkrafter från tårarna och böjkrafter ifrån ögonväggen, tog ut varandra,
så att man inte behövde tänka på dem. Sättet att räkna förutsätter också att
ögat är en perfekt sfär med en oändligt tunn vägg och god elasticitet. Så är
naturligtvis inte fallet och detta medför att vi får en del mätosäkerheter.
När man mäter med Goldmann-metoden går det till som i figur 10. Man
häller i ett gult färgämne, fluorescein, i ögat. Färgämnet innehåller också bedövning. Sedan sätter man pelotten mot ögat. Därefter ökar man kraften mot
ögat tills den förutbestämda ytan är utplanad. Då läser man av på skalan hur
högt tryck, uttryckt i mm Hg, man har i ögat.
Det finns många varianter av applanationsmetoderna. En som många av er
säkerligen har stött på vid besök hos optikern är den så kallade ”luftpuffen”.
Fördelen med den metoden är att man inte behöver något bedövningsmedel,
men de flesta som varit utsatta för luftpuffen ryggar till första gången den används och sedan är det svårare att mäta nästa gång. Det är själva luftstrålen
som planar ut ytan. Sedan är det fotosensorer som stänger av luftstrålen när
den förutbestämda ytan är utplanad. Tiden till avstängning mäts och är proportionell mot trycket. Metoden anses som lite mindre säker, men speciellt
om undersökaren är duktig kan den vara ganska bra.
Figur 10. Ögontrycksmätning med Goldmannmetoden är den vanligaste bland
de sätt som bygger på att plana ut en del av ögongloben.
64
Behöver vi verkligen nya tryckmätare när vi har så här många metoder? Dagens metoder är bra för att följa trycket hos en individ. Ändå har man de senaste åren letat nya metoder, inte bara vi här i Umeå utan också andra. Det
finns framför allt två orsaker till detta. Det ena är en studie som kom 2002
som hette Ocular Hypertension Treatment Study och som främst visade att
behandling av förhöjt ögontryck minskade insjuknandet i grön starr. Men den
visade också att tunn hornhinna medförde ökat insjuknade. Plötsligt hamnade hornhinnetjockleken i fokus.
Den andra faktorn av betydelse är refraktionskirurgins framfart. Det är ju
nämligen så att om vi inte vill ha glasögon idag kan vi slänga iväg dem och gå
ner till Koskelas ögonklinik och slipa oss. Det finns många olika sätt att göra
detta på. Metoderna är lite olika, men alla går ut på att man med laserstrålar
omformar hornhinnan. Ni ser i figur 11 att den blir platt. Den behöver inte
bli alldeles platt, men den blir i alla fall tunnare. Fördelen med laserbehandlingen är att plötsligt ser man bra och kan slänga sina glasögon. Anledningen
är att strålarna bryts på ett annorlunda sätt ner på näthinnan så att man ser
bra. En nackdel är dock att om man ska mäta trycket på de här individerna
får man fullständigt felaktiga värden med våra hittillsvarande tryckmätningsmetoder. Det är inte fråga om 1, 2 eller 3 mm Hg fel, utan mer om 10-tals
mm Hg. Detta är ett problem.
Det är dock oftast unga individer som slipar sig och de har inte fått grön
starr än. De är alltså ännu inte i så stort behov av att mäta ögontrycket, men
de kommer ju en dag att bli lika gamla som vi andra. Därför vill man hitta
nya metoder som är oberoende av hornhinnetjockleken. Dessutom är me-
Figur 11. Behandling av närsynthet med laserslipning.
65
toder som är enklare, billigare eller har färre felkällor alltid intressanta. Så i
slutet på 90-talet när Olof Lindahl och Anders Eklund från Medicinsk teknik här på sjukhuset kom till mig och frågade om jag var intresserad av att
tillsammans med dem studera den här utvecklade resonanssensortekniken
var det klart jag sa ja.
Vad innebär då resonanssensortekniken? Jo, man använder ett piezoelektriskt
element – det vet väl alla vad det är? Grovt uttryckt tar man lite bly och lite
zink och lite titan, maler ner det och gör en keram av det, en liten metallstav.
Sedan lägger man lite växelspänning över metallstaven som då börjar svänga,
och så har man sitt piezoelektriska element. Vi har valt en svängningsfrekvens
på cirka 60 kiloHertz. Det säger väl inte så mycket, men det är väldigt kortvågigt. Ultraljud har frekvensen 20 kiloHertz eller högre. När man sedan sätter
det här piezoelektriska elementet mot ögat så utgör ögat en belastning, ögat
blir som en ytterligare last och metallstavens svängning ändras. Den svänger
lite långsammare och vi får det vi kallar ett frekvensskifte, d.v.s. egentligen
bara en frekvensändring.
Vi har visat att frekvensskiftet är proportionellt mot den utplanade ytan, så
om man har en stor frekvensändring har man planat ut en stor yta och vice
versa. Vad är det då för fördelar med det här? Jo, i stället för att mäta en kraft
vid en viss yta kan man mäta både kraft och kontaktyta kontinuerligt. Eftersom vi använder frekvensen 1 000 Hertz, innebär det 1 000 mätningar varje
sekund. Sedan beräknar man ögontrycket som kraften dividerad med ytan.
Man beräknar kurvans lutning, vilken motsvarar ögontrycket. Teoretiskt är
denna mindre beroende av andra krafter som kan påverka ögontrycket, som
kapillärkrafter och böjkrafter. Vi har förstås gjort mängder med försök för
att se om det här håller. Först en massa in vitro-försök, d.v.s. på icke-levande
grisögon och då får vi så fina resultat som syns överst i figur 15. Därefter försöker man upprepa samma procedur på människor och då får man inte alls
lika fint resultat; ni ser att prickarna ”hoppar” nederst i figur 12.
Så får man gå tillbaka till sin kammare och fundera på vilka felkällorna kan
vara. Vi fann att vi hade stora problem med positioneringen på ögat. Det är
lätt att i en in vitro-ögonmodell hamna som man skall, mitt på hornhinnan,
för man använder sig av koordinater. När man ska göra detsamma på levande
människor är det förstås inte lika lätt; patienterna sitter inte still, de blinkar
66
Figur 12. Mätresultat på grisögon (överst) och på människoögon.
och far med blicken. Så småningom bytte vi ut sensorn och använde oss av en
helt annan kurvatur på den del som man skulle sätta emot ögat. Sedan gjordes
nya in vitro-försök och därefter tillbaka till levande människor igen.
En av de största utmaningarna är att bevisa att den blivande ögontrycksmätaren uppfyller internationellt ställda krav på ögontrycksmätare, den så kallade ISO-standarden. Denna innebär att man måste göra mätningar enligt
ett speciellt protokoll; 150 ögon inom vissa tryckintervall mäts och man får
inte ha en standardavvikelse som överskrider 2,5 millimeter. Man har hela
tiden Goldmanns tryckmätare som jämförelse. Eftersom Goldmanns metod
är rättesnöre innebär detta sätt att mäta att det är omöjligt att bevisa att den
nya metoden eventuellt skulle kunna mäta mer korrekt jämfört med Goldmann. Således visar man genom att uppfylla ISO-standarden bara att man
mäter rätt lika Goldmanns tryckmätningsmetod, inte vem som har rätt. Vår
tryckmätare har visat hålla sig inom de avvikelser man får ha – den har således uppfyllt ISO-standardens krav.
67
Det duger dock inte för en ny metod att bara uppfylla kraven för att lyckas. Sådana mätare finns redan. En ny mätare måste ha någon fördel. Vi hoppas att vår metod ska mäta mer korrekt hos de som är behandlade med laserslipning för synfel. Vi har åter använt vår in vitro-grisögonmodell och slipat
ögonen på samma sätt som man slipar patienter som utsätter sig för synkorrigerande laserkirurgi och som vill slänga sina glasögon. Vi har slipat för olika synfel och vi har jämfört vår metod dels med Goldmann-metoden och dels
med det verkliga trycket inne i ögat. Det förefaller som om tryckmätningen
med den metod vi har påverkas mindre av slipning jämfört med Goldmann.
Vi tror att den rundade formen på tryckmätningspelotten och de många mätvärdena kan ge vår metod en fördel.
Framtiden då? Vi vet ju att den nya mättekniken fungerar och att den uppfyller kraven för en internationellt godkänd ögontrycksmätare, men ännu
återstår mycket arbete att göra. Det duger inte med in vitro-studier. Tekniken
måste också fungera i verkligheten, hos personer som har utsatt sig för refraktiv kirurgi. I offentlig vård görs inte den typen av ingrepp. Därför startar vi i
höst en studie tillsammans med Koskelas ögonklinik. Dessutom vill vi mäta
det verkliga trycket inuti det mänskliga ögat. Detta kan man göra under operation, till exempel under de här gråstarrsoperationerna som det har talats om
tidigare i dag. På så sätt skulle man kunna få en uppfattning om vilken eller
vilka metoder som mäter mest korrekt.
Alla de här studierna som vi gör innebär att vi får en massa information om
de biomekaniska förhållandena i ögat. Vi hoppas kunna utnyttja denna på
olika sätt, bland annat till att förfina tekniken så att vi får ännu bättre tryckmätare i framtiden. Dessutom vill vi förstås göra en handhållen variant av den
metod vi har. Vårt mål är att kunna göra allt det här innan de som slipar sig
uppnår den ålder då de får grön starr, så det är bråttom.
Till sist vill jag tacka er för att ni har lyssnat och så förstås ett riktigt stort
tack till alla mina medarbetare på Medicinsk teknik och på ögonkliniken.
68
Sverker: Nu ska inte jag lägga någon slutsats i din mun, men en slutsats jag
drar är att du inte gillar Goldmann.
Christina: Jo, jag gillar Goldmann jättemycket. Goldmann har inte bara
gjort Gold standard tryckmätaren och den manuella synfältsapparaten som
ni såg, han har också konstruerat massor med linser som vi använder vid våra
ögonundersökningar. Han var en riktig uppfinnarskalle som slår oss med
hästlängder.
Sverker: Vi ska göra så här när vi har vårt resonemang om en stund, då ska
vi prata mer om det här med laseroperationer kan vi kalla det. Men jag tänkte på, när jag var hos optikern senast och han gjorde de där ganska obehagliga blåsningarna på ögonen och säger att det är inte några problem, det är
helt okej. Kan jag lita på det?
Christina: Sitter det någon optiker i salongen?
Sverker: Jag har en väldigt bra optiker så jag känner stort förtroende för honom.
Christina: Optiker som sysslar mycket med det här och mäter på det här
sättet ofta är duktiga på det och de ser nog om värdena ser konstiga ut. De
mäter ju oftast upprepade gånger också. Vi är rätt nöjda med att optiker mäter ögontryck, vi fångar en del glaukom på det sättet så vi tycker det är bra.
Om du frågar mig så ska jag nog egentligen säga att du ska gå till distriktsläkaren och mäta ditt ögontryck därför att optikern inte har det medicinska ansvaret, men det är väldigt många optiker som är väl så duktiga på att
mäta ögontryck.
Sverker: Det kändes faktiskt ganska bra när man fick göra det, jag gjorde
det precis nyligen och det var ju skönt att höra det. Är det något särskilt skäl
till att du har den bakgrunden eller är i den situationen att du borde göra lite
specialkoll av ögontrycket?
Christina: Om du tror att du har de där riskfaktorerna är det klart att du
borde det.
Sverker: Hur vet jag att jag tror det så att säga?
Christina: Du vet din ålder?
69
Sverker: Ja.
Christina: Hudfärg vet du också?
Sverker: Ja.
Christina: Ärftligheten känner du också till? Det är faktiskt så att en del av
de som har många glaukom i släkten kollar vi uppe på ögon.
Sverker: Är det så att om man bär på en del av de här arven, då är man välkommen till sjukvården och få den här kollen.
Christina: Man är alltid välkommen på ett första besök, och då försöker vi
titta på de här faktorerna. Fortsatta kontroller beror på vilka och hur mycket riskfaktorer man har. Det är inte så många som följs i sjukvården men de
som har många riskfaktorer eller sådana som är grava, de följs.
Sverker: Jag måste fråga också, samhället utvecklas och det är ju verkligen underbart och många av oss som sitter här har säkert vänner som har mörk hud.
Det hade jag inte en aning om, varför är det större risk för mörkhyade?
Christina: Det vet man inte riktigt. Någon form av genetiska faktorer är inblandade, men jag måste säga precis som Anders sa, att jag tror inte att det
duger med att vi hittar en enda gen någonstans utan flera faktorer spelar roll.
Man har spekulerat i om mörkhyade skulle ha en svagare vävnad i ögat, men
det här är saker som man inte riktigt vet.
Sverker: Sedan ska vi också börja fundera lite grann på behandling av det
här. Det var ju lite kul att höra det här för jag har vänner som har grön starr
och då tänker man att det ska vara så obehagligt, men nu har du gett mig en
bild av att det inte alls är så definitivt.
Christina: Nej, det är det inte. Prognosen är god för de allra flesta. Men det
hjälper ju föga den som är gravt drabbad.
Sverker: Tack så mycket.
70
