Kolhydrater
Allmän formel: Cm (H2O)n
Monosackarider (enkla sockerarter)
Vanligtvis 5-6 kolatomer i molekylen (pentoser och hexoser), med bruttoformlerna:
C5H 10O 5, C6 H12 O 6
De två vanligaste hexoserna är glukos (druvsocker) och fruktos (fruktsocker)
Glukos har en aldehydgrupp (-CHO) och är därmed en aldohexos medan fruktos har
en keton grupp och kallas ketohexos.
Flervärda alkoholer, lättlösliga i vatten.
Monosackarider som har aldehydgrupper (-CHO) är reducerande ämnen (vilket man
kan påvisa med hjälp av Fehlings lösning)
En aldohexos har fyra stereocentra (en stereogen atom som binder fyra olika
atomer/atomgrupper). D-glukos och L-glukos är optiska isomerer, de är varandras
spegelbilder. I naturen förekommer endast D-glukos.
Då den icke-cykliska glukosmokelylen sluts kan det bilda stvå olika isomerer; α-glukos
eller β-glukos. Skillnaden mellan dem är att OH-gruppen och H-atomen har olika
riktning; i α-glukos pekar OH-gruppen nedåt och i β-glukos uppåt. Via den ickecykliska formen kan de gå över i varandra.
Oligosackarider
Monosackarider som slagit sig samman genom kondensationsreaktioner bildar
oligosackarider (korta kolhydratkedjor) eller polysackarider (långa
kolhydratkedjor), exempelvis två monosackarider disackarid (glykosidbindning, C-O-C).
Laktos (mjölksocker) och sackaros (rörsocker) är vanliga disackarider.
Glukos kan bilda flera olika disackarider, exempelvis maltos (α-glukosid) och
cellobios (β-glukosid)
En trisackarid bildas då kolatom 1 reagerar vidare och binds till en tredje
monosackarid.
Kolhydraternas många OH-grupper tillåter kedjorna att bilda förgreningar.
Polysackarider
Molekylerna består av ett stort antal sammankopplade monosackaridrester.
Cellulosa, stärkelse och glykogen är uppbyggda av glukosrester och är även de viktigaste
polysackariderna.
Cellulosa
Glukosresterna binds ihop av β-glykosidbindningar molekylen får formen av en lång, rak kedja
vilket medför att flera molekyler kan lägga sig intill varandra och bilda fibrer.
Vanligaste ämnet i naturen, bildas uteslutande i växter och bygger upp cellväggarna.
Mycket stabilt, bryts långsamt ner i naturen av destruenter (maskar, svampar, bakterier)
Vid nedbrytningen bildas cellobios och till slut glukos. (Då glukosen sedan bryts ner bildas
koldioxid och vatten under energiutveckling)
Stärkelse och glykogen
Stärkelse är en blandning av amylos (ogrenad kedja av glukosrester med α-glykosidbindningar,
spiralformad) och amylopektin (grenad molekyl).
Vid nedbrytningen av stärkelse bildas maltos och slutligen glukos.
Glykogenmolekylen och amylopektinmolekylen är uppbyggda på samma sätt men glykogen är
ännu mer förgrenat.
Stärkelse och glykogen fungerar som reservnäring i levande organismer.
Stärkelse är lätt att bryta ner och används vid framställningen av biobränsle.
Camilla, Rona, Kristina, Jennifer
