De beiga människornas plats
Av: Johannes Djerf
Ett av alla mina favoritband heter Magnum, som inte har några kopplingar
alls till glassen Magnum utan till helt fantastisk melodisk hårdrock som
gripit tag i mig sedan tidiga tonår. De har sedan starten på 70 talet varit i
Sverige nästan årligen och spelat men det var inte fören sent i höstas som
jag fick möjlighet att se dem live för första gången i mitt liv. Av någon
anledning som jag fortfarande inte förstår, ville ingen följa med mig till
konserten som skulle hållas i Jönköping. Men med en biljett i min hand så
hade jag ju förberett detta i brand, så jag åkte själv in till Zaragon Rock
club i Jönköping. Det lilla kruxet var bara att på biljetten så stod det inte
när konserten började utan bara när dörrarna öppnades och när jag kom
dit runt kl.19 så visade det sig att konserten inte skulle börja fören
kl.23.00. Jag hade ingenting annat att göra i detta gråa Jönköping som till
kvällen till ära hade förlorat i hockey mot Linköping, så jag valde att sätta
mig i baren och vänta in konserten. En plats där jag inte brukar vara varje
lördagskväll om man säger så, även om jag kanske borde vara det. Jag
tänkte det för en stund, att nu ska jag allt som kristen lära känna denna
miljö och människor och kanske till och med få ett härligt samtal med
någon om Jesus... halleluja… Men ganska så snart, när folk omkring mig
fått i sig den första ölen och börjat prata med varandra så kände jag mig
helt borta. En främling som inte var någon eller hade något att göra där.
Attityder, språk, samtal och hur man betedde sig. Jag förstod ingenting.
Så jag satte mig inne i ett hörn med min godispåse, och tyst iakttog alla
människor runt omkring mig under de närmaste 4 timmarna. Och jag
kände mig som den beiga mannen i galenskaparnas macken ni vet Han
som har ett ärende att framföra på macken men som är så blyg, grå och
försynt och vågar varken visa sig eller höras på denna för honom okända
plats. Och under tiden som jag satt där så slog det mig att så här måste
det vara för den som besöker kyrkan för första gången. Där det är fullt av
koder, beteenden & språk som man inte förstår om man inte är van att gå
dit, vilket skapar en oerhörd utmaning för oss som församling. Men
framförallt så slog det mig att det finns nog många som fortfarande
känner sig lika beiga som jag kände mig i kallelsen, att gå ut och göra nya
lärjungar. Som precis som jag fortfarande sitter på en stol inklämd i ett
hörn, som inte känner sig hemma och som hittat sin del i uppdraget.
Vilket jag tänkte att vi skulle fundera lite på. Finns det någon plats för
beiga människor i Guds rike? Och i så fall hur hittar man sin plats?
Och vi börjar i Jerusalem i den första kristna församlingen, som har en
enorm Gudsupplevelse bakom sig. 50 dagar efter den mirakulösa dagen
då Messias hade uppstått ifrån de döda så hade flera av dem varit med
när Guds Ande, som en våldsam storm brutit fram och kommit över dem
och hela huset där de satt. Högtiden som firades i Jerusalem just då hade
firats till minnet av folkets mottagande av lagen på berget Sinai och just i
denna tid så kom Guds Ande och gav liv till bokstäverna och skrev denna
lag i människors hjärtan så som profetian i Hesekiel förutsagt. Och för att
så många som möjligt skulle få möjlighet att få höra budskapet om lagens
uppfyllare, Jesus kristus så gav Anden dem språk att tala så att alla som
var samlade i Jerusalem ifrån den då kända världen kunde förstå och se
Guds väldiga gärningar. Och många, närmare tre tusen människor tog
emot ordet om frälsning i Jesu namn och döptes in i ett nytt liv. Som
tillsammans med apostlarna hade bildat denna församling som beskrivs
som väldigt välmående och harmoniskt av Lukas i apg.2 då det står de tog
till sig apostlarnas lära och de var trogna gemenskapen. Det står att de
hade allt gemensamt. De hade sålt sina ägodelar och delat ut till alla
fattiga efter vad var och en behövde. Det var en enad grupp som varje
dag träffades i templet och hemma hos varandra för att äta tillsammans i
en innerlig jublande uppriktig glädje. ”De prisade Gud och var omtyckta
av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev
frälsta.”
En föredömlig bild på vad en församling är och hur en församlings ska
fungera, men hade det stannat i detta välmående tillstånd i Jerusalem så
hade hela församlingen blivit ett platt fall tillslut. För upplevelsen av
Anden, upplevelsen av hans förenande mellan andra troende var inte bara
ett härligt rus som de skulle ha för sig själva. Innan Guds Ande hade
utgjutits så var signalen ”stanna i Jerusalem och vänta på vad fadern
utlovad” Men nu hade trafikljuset slagit om ifrån gult till grönt och
berättade att det var dags att gå. Den nya riktlinjen för den gula signalen
i trafikljuset är ju att det är dags att börja förbereda sig på att börja gå
eller börja köra och det var därför Jesus hade bett dem att stanna, för att
förbereda sig på att gå. Och det är fortfarande Andens signal då vi blir
drabbade av Guds närvaro. Budskapet är inte att stänga in våra
upplevelser och fortsätta ha det så gött vi kan i vår egna lilla klubb. Utan
varje gång vi möter Guds Ande, närvaro och liv under en Gudstjänst eller i
ett annat sammanhang så är det alltid med gul signal, aldrig en röd. Gud
vill förbereda oss till någon större. Precis som för lärjungarna så vill han
utrusta oss till att gå, till att vara i tjänst i livet och för andra människor.
Upplevelsen av Guds Ande har ett värde, men inte ett egenvärde i sig
utan allt vad församlingen då hade och som vi har idag av upplevelser av
kanske under och fantastisk gemenskap är till för att mångfaldiga det vi
upplevt. Guds ande kom för att göra Guds folk till ett utgivande folk. När
vi har det bra, när vi känner att vi är en välmående församling, så finns
det alltid en frestelse att vända oss inåt, då som nu, och det är en
anledning till att så få kyrkor växer i vårt land idag tror jag. Men vi är
kallade till en annan verklighet. Vi behöver precis som de nyomvända i
Jerusalem kanske stanna ett tag och låta tron rota sig och bygga upp
stabila ben att stå på. Men det innebär inte att du alltid ska fortsätta vara
där du är eller vara den du är just nu. Vi är insatta i ett så mycket större
sammanhang än att bara må bra och ha en go gemenskap. Vi är insatta i
ett sammanhang där vi är med och breder ut Guds rike.
För församlingen i Jerusalem så visade sig detta ganska så snart. Jag vet
inte om alla händelser på vägen dit ingick i Guds plan, men i det långa
loppet så kan vi se att det som nu händer församlingen är till vår
räddning. Då församlingen börjar utsättas för en våldsam förföljelse från
den dag då Stefanos, en av församlingens trogna medarbetare i
serveringsgruppen står upp och berättar om Jesus som Herre och pågrund
av det stenas till döds. Och alla förutom apostlarna skingrats. Alltså
många av de som vi inte riktigt har koll på vilka de är, som inte har gjort
sådana avtryck så att de citerats med sina namn, ja, de lite mer till synes
beiga människorna förjagas bort ifrån Jerusalem. Ett misslyckande? Det
verkar inte så om vi läser i Apg.11:19-21. I en översättning så står det att
de var kringspridda som säd. Alltså som ett ynkligt litet sädeskord så kom
de till helt nya platser och fick upptäcka en ny möjlighet, en ny uppgift då
de började att predika om Jesus. Och ingenting kunde hindra dem att slå
rot och bära frukt för Guds hand var över dem. Precis som ett sädeskorn
inte slår rot och växer av sig självt.
Utifrån de förutsättningar som livet hade gett så förverkligade dessa
ganska så nyomvända sin del i missionsbefallningen. Det var kanske inget
som de själva hade drömt om när de satt i sin välmående församling på
de härliga mötena i Jerusalem men kanske var det detta som behövdes
för att de skulle upptäcka att de hade en plats. De kände sig som beiga b
figurer, men genom den helige andes signal så hittade dem deras uppgift i
en storstadsmiljö som ändå inte var helt ovanlig för dem. Och det är
viktigt att påminna oss om att även om det inte blir så som du har tänkt
dig i livet. Även om du får uppleva stora chockerande förändringar så
behöver inte det vara ett hinder för att du ska gå och dela med dig.
Det kan till och med vara en öppen dörr. Ibland så hör man människor
säga att jag inte vill engagera mig i detta eller jag kan inte vara någon
glädjespridare för att livet har förändrats i en så pass jobbig riktning för
mig själv. Men hur grått det än ser ut att vara för dig så har du
fortfarande en plats där du behöver finnas för andra människors frälsning.
Och trots att du inte tycker att du är någon som talar om Jesus för
människor. Trots att du tycker att du är för blyg och anspråkslös och trots
att du tycker att du kanske inte har tid så finns det en missionsbefallning
över ditt liv. Utmaningen ligger inte i att vi behöver göra om hela livet för
att kunna ta sig an uppgiften, utan det handlar om att upptäcka de
möjligheter som Jesus har för dig i livet just nu. Det blir inte bättre till
hösten eller nästa vår, Dagen för att gå är redan här. Det handlar alltid
om att leva nu med de förutsättningar som Gud har gett oss. Beige boys
kan också ha brain sjunger galenskaparna. Som vi kan lyssna en stund till
http://www.youtube.com/watch?v=Mfa6ZKFDCzc. Detta behöver vi inse. Att hur
beiga vi än tycks vara, hur beiga våra liv än ser ut att vara. Så har vi
hjärna. Alltså Gud har lagt ner någonting. Vi är viktiga och har en plats.
Gud har vävt in sig själv i det vanliga beiga livet där han vill använda dig.
Jag önskar att jag hade en gripande berättelse om hur jag tillslut fick be
för någon i baren på Zaragon rock club till frälsning, men det har jag inte.
Jag tror inte det är omöjligt för Gud att använda mig på en sådan plats,
men jag tror att Gud vill använda oss och se det unika i det som redan är
vanligt för oss. För någon så är kanske barmiljön det vanliga och trivs där
men för mig så är det inte det och det kommer aldrig att bli det, då jag
mest bara blir ledsen och arg över hur människor lever och då är det svårt
att ha någon ingång i en annan människas liv. Alltså där det är okonstlad
vardag för dig, där vill Gud visa att du har en plats. Och kanske i en helt
ny uppgift som du aldrig sett innan.
Vi kan ta Ananasen som någon som får förtydliga detta ytterliggare, alltså
Ananias. Som beskrivs av lukas så här i apg.9:10. ”I Damaskus fanns en
lärjunge som hette Ananias.” Lägg märke till att det inte handlar om
någon som har fått benämningen evangelist, apostel, missionär eller
pastor utan det som vi alla är som i tro följer Jesus, lärjunge. En person
som förknippas med sin mästare. Han bodde i Damaskus och tillhörde
troligen även han denna kringspridda församling i Jerusalem.
Damaskus tillhörde nu hans vanliga vardag och det är där som hans
kristna tro också får sin mening och sitt sammanhang då han i en syn får
höra Guds röst. Vi läser Apg.9:11–12. Mitt i det vanliga, i hans vardag
som ”vanlig” lärjunge så får han ordet gå till sig.
Och hur kommer det sig, att denna lärjunge som bara är nämnd när det
talas om detta tillfälle hittar en plats i uppdraget till att vara Guds utvalda
redskap för Saulus frälsning. Hur kommer det sig att denna b figur, denna
beiga lärjunge får vara Guds mellanhand till att kungar, hedningar och
Israels barn får del av Evangeliumet om Jesus Kristus, genom Saulus,
alltså Paulus som han blir sänd till för att lägga händerna på och be för.
Precis som den beiga mannen i macken blir en huvudperson som hela
filmen handlar om till slut så spelar den anonyma Ananias plötsligt en
huvudroll i Guds stora frälsningsplan plan. Varför då? Det finns egentligen
bara ett svar och det är att Ananias höll sig nära Guds Ande och genom
det så kunde han också urskilja vad som var Guds röst ibland alla andra
strömmar av tankar och röster. Han hade inte identifierat Guds Ande bara
med vissa upplevelser eller stunder utan han hade låtit sig förvandlas
genom en förnyelse av sina tankar. Det visar sig inte minst när Gud ger
honom uppdraget. När han fick veta vem det var han skulle gå till så blir
han rädd och tveksam. Eftersom han hört ryktena om vad denna man
hade gjort för ont mot hans vänner i Jerusalem. Men när Gud berättar att
hans plan att denna Paulus skulle bli ett mäktigt redskap för hans rike så
är han snabb till att låta sina tankar förändras för han hade erfarenhet av
Guds nåd och att Gud visste vad han gjorde. Det märker vi när han
kommer till raka gatan där Paulus befinner sig då han möter honom med
”Saul, min broder”. Han lät Guds Ande förvandla honom. Ifrån
erfarenheten av skingringen i församlingen i Jerusalem så hade han
dagligen med sig ordet gå, gå, gå, gå. Han visste vad kallelsen att vara en
lärjunge innebar och när Gud i hans syn viskar hans namn så vet han att
det är den han följer och svarar ”Här är jag Herre”. Guds fasta grund hade
bestått hos denna beiga man. Han hade ett sigill som var fäst över sitt
hjärta och höll ihop hela hans liv. Som Paulus senare i 2 tim.2:19
beskriver ”Herren känner de sina”.
Jesus känner dig. Han känner dig vid namn som hans barn, det är
grunden som alltid kommer bestå, oavsett om du känner dig för svag, för
liten och beige. Han känner dig, han vet vad vem han har skapat. Han vet
att han har lagt ner något stort i dig som han kan använda för andra
människors frälsning, mitt i ditt vanliga liv. Andens Trafikljus blinkar gult,
det är dags att förbereda dig på att gå. Håll dig nära Guds Ande, Så
kommer du att förstå och se att du har en plats i Guds plan för att nå
Törestorp, för att nå den världen med befrielse.
