Vägen till ADA och ett skifte mot medborgerliga rättigheter USAs Americans with Disabilities Act (ADA) antogs 1990. Denna lag i kombination med antagandet av FN:s standardregler har starkt bidragit till skiftet mot ett rättighets- och antidiskrimineringstänkande inom handikapprörelsen runtom i världen. Den politiska och mänskliga processen som ledde fram till ADA i USA diskuterades på den internationella konferensen som hölls för att markera lagens 10 års jubileum. Konferensens organisatör, DREDF (the Disability Rights Education and Defense Fund), spelade en nyckelroll under de 10 långa åren som ledde fram till lagens antagande. Här fick man en konkret bild av olika tips och principer som användes i processen enligt DREDFs representanter. (Det var också intressant att se att många av deltagare på konferensen från utanför USA hade inspirerats både direkt och indirekt av DREDF:s arbete.) Naturligtvis kan man inte applicera dessa punkter rakt av i till exempel Sverige, men processen såsom den beskrivits av DREDF kan kanske inspirera nya infallsvinklar även angående den politiska processen i andra länder. (DREDF skapades 1979 av några aktivister och jurister som ansåg att handikapprörelsen måste dra lärdom av den svarta medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen. För dessa var frågan i grunden densamma – diskriminering. Därmed behövdes en skifte i fokus på medborgerliga rättigheter i stället för politikers och andras välgörenhet. Det följande är de viktigaste lärdomarna och ingredienserna på vägen till ADA enligt DREDF enligt en rapport som presenterades på konferensen ovan.) Det är många aktörer som spelar olika kritiska roller i lagstiftningsprocessen. Det behövs ”gräsrötter” som är villiga att agera på gränsen, att vidta direkta aktioner, som är villiga att bli arresterad om det behövs. Det behövs människor som kan ta direkt kontakt med politiker och tjänstemän, som kan representera och förhandla för handikapprörelsen. Det behövs jurister som arbetar för rörelsen, som kan föreslå lagtexter och bidra med analyser. Dessa jurister måste vara villiga att arbeta med gräsrötterna och omvandla deras intressen till ett lagstiftningsspråk. Det behövs också kontakter på insidan av den politiska processen som är villiga att driva frågorna internt och som är villiga att samarbeta informellt med handikapprörelsen. 1. Aktivera och ge makt åt gräsrötterna Många förtryckta grupper anser att de är maktlösa. En viktig poäng med ADA var att gräsrötterna till slut ”ägde” lagen. De motiverades och aktiverades i kampen för lagen. Individer kom från hela USA till Washington för att berätta sin historia för sina politiker och för att utöva andra påtryckningar till stöd för lagen. En nyckelaktivitet var att individer skrev dagböcker om den diskriminering som de mötte varje dag. En utredning som leddes av Justin Dart gick till alla delstater för att hålla hearings där individer kunde presentera sina dagböcker till både politiker, tjänstemän och andra med funktionshinder. Varenda kongressledamot kontaktades av väljare just från sitt område. 2. Bygg en koalition av de olika handikapporganisationer Det finns varierande intressen och drivkrafter inom olika handikapporganisationer. Koalitioner blir därmed besvärliga att utveckla och driva i en tydlig riktning. Historiskt sett har organisationerna för de blinda och för krigsveteraner varit de mest effektiva. Vanligtvis hade organisationerna sett ökade anslag för sina intressen som sitt primära mål. Innan ADA var inte utveckling av rättigheter ett huvudmål, i synnerhet inte över olika intressegränser. En huvudfråga blev hur en koalition kan byggas med så många grupper med varierande målsättningar? En fokus på gräsrötterna var en väg – att övertyga de om den samlade strategin, så att de i sin tur skulle påverka sina organisationer. Den samlande punkten var att diskriminering var en fråga som delades av alla oavsett funktionshinder. 3. Bygg koalitioner med bredare grupper för mänskliga rättigheter Det skulle ha varit omöjligt att få igenom ADA utan stöd från andra grupper och koalitioner som arbetar med medborgerliga rättigheter. The Civil Rights Leadership Coalition (LCCR) samlar 180 grupper som arbetar med frågor som berör ras, religion, kön, sexuell läggning och fackliga rättigheter. Dessa organisationer övertygades om att diskriminering pga funktionshinder var en fråga om medborgerliga rättigheter. De informerades också om att deras medlemmar, kvinnor, äldre människor, etniska och religiösa minoriteter, var också människor med funktionshinder. Dessa organisationer hade nära kontakter med vissa kongressledamöter som hade drivit deras frågor länge. När dessa ledamöter började stödja ADA kunde man se den växande styrkan bakom ADA. 4. Klarlägg principerna för samarbetet Det var viktigt att klarlägga principerna för samarbetet från början. Då kan olika strategierna utvecklas för uppnå ett mål eller leva upp till en princip. Följande grundprinciper utvecklades A) One for all and all for one (Ingen ska gå före, och ingen ska lämnas efter). Många gånger försökte olika intressen eliminera specifika grupper från ADAs skydd – tex människor med psykiska funktionhinder eller med HIV/AIDS. Det väsentliga var att koalitionen inte splittrades bit för bit, intresse för intresse. B) Ge inte upp en policyfråga; men förläng tiden för implementeringen av själva policyn Att en idé var för besvärlig eller dyr var ett vanligt argument. Till exempel sade motståndarna att det skulle vara för dyrt att göra alla bussar tillgängliga. Konkurser och arbetslösheten skulle bli resultatet. Rörelsens motargument var att föreslå en längre tidsram så att tillgänglighet skulle kunna klaras av när t ex bussar byttes ut. Detta ledde till att det finns många olika tidsramar inbakad i ADA. C) Fokusera alltid på den individ som har en funktionshinder som ska skyddas av lagen Utgångspunkten var alltid individen och inte till exempel kostnaden eller byråkratiska svårigheter. 5. Utse en ledare som rörelsen respekterar och litar på Kongressledamöter och presidentens representanter behöver en person de kan kommunicera med. De behöver kunna lita på att han eller hon verkligen representerar koalitionen. De behöver veta att överenskommelser kommer att hållas. Denna ledare måste ha en förståelse för både den politiska och juridiska processen och kunna förhandla om olika detaljer. (Ledaren för handikapprörelsen angående ADA var DREDFs Pat Wright.) 6. Identifiera och uppmuntra kontakter inom regeringen The National Council on Disability (NCD), en mindre federal myndighet, hade först skrivit ADA och överlämnat den till kongressen och presidenten. NCDs medlemmar hade utnämnts av den konservativa republikanen President Reagan. När förslaget kom till kongressen ville NCD och handikapprörelsen övertyga Senator Lowell Weicker, en liberal republikan, att presentera förslaget. Weicker valdes pga av att han var en erfaren kongressledamot inom senatens majoritetsparti, var känd för sitt starka stöd i handikappfrågor och var pappa till ett barn med ett psykiskt funktionshinder. I representanthuset fokuserade man på Tony Coelho, en erfaren och ledande medlem av majoritetspartiet (demokraterna). Coelho var också känd för att ha drivit handikappfrågor. Han var själv epileptiker som hade tydliga egna upplevelser av diskriminering pga funktionshinder. Dessa två presenterade lagförslagen April 1988. De samarbetade och diskuterade med handikapprörelsen om strategier för att driva frågan framåt. De ansågs vara allierade som förstod behovet av lagen. Man behövde inte övertyga dem eller utbilda dem angående diskriminering av personer med funktionshinder. För dem var ADA en personlig prioritet och inte en i mängden av olika frågor. Några månader senare uppstod det problem eftersom Weicker förlorade valet till senaten och Coelho avgick. Då behövde man nya företrädare. Innan Coelho avgick hade han frågat Steny Hoyer, en demokrat från Maryland, om han kunde överta ledningen angående ADA. Hoyer’s fru hade en funktionshinder och därmed var han välinsatt i diskrimineringsfrågan. I senaten blev det Tom Harkin (D-Iowa) och Edward Kennedy (D-Mass.) som tog ledningen. Även de hade haft nära kontakter med funktionshinder i sina familjer och hade nyckelpositioner i senaten. Kennedy var dessutom känd för sitt stöd till antidiskrimineringsfrågor under många. Återigen hade handikapprörelsen representanter som drev ADA som en personlig prioritet. George Bush vann presidentvalet november, 1988. Under valkampanjen hade handikapprörelsen utverkat ett löfte från om att han skulle stödja en lag om rättigheter och funktionshinder om han vann. Under januari 1989 förklarade han att han skulle stödja en lag som liknade ADA. Bush utnämnde flera nyckelpersoner till regeringen från handikapprörelsen, bland annat Evan Kemp som blev ordförande för the Equal Employment Opportunity Commission (ungefär likabehandlingskommissionen). Hans justitieminister (far till ett barn med ett funktionshinder) förklarade sitt stöd för lagen nästan direkt. Handikapprörelsen utvecklade kontakter hos både demokraterna och republikanerna, och inom kongressen och regeringskansliet. Strategin var att fokusera på individer som själva hade funktionshinder eller hade haft andra personliga kontakter med funktionshinder. Tanken var att personer med direkta erfarenheter förstår eller borde ha lättare att förstå att människor med en funktionshinder är inte och ska inte vara andra klassens medborgare. 7. Organisera, utveckla strategin och agera Handikapprörelsen visste att det fanns ett massivt arbete framför dem – utformningen och antagandet av lagen. Den enda liknande fråga förut var när medborgarrättslagen skulle antas 1964. Därmed var det dags att mobilisera styrkorna. Koalitionen som hade byggts upp började träffas en gång i veckan i Washington, vanligtvis ca 80-100 personer. De analyserade hur hur långt lagen hade kommit, vilka problem hade uppstått och vilka strategier behövdes för att flytta förslaget framåt. A. Juristerna Koalitionen hade en grupp jurister som arbetade med lagstiftningsförslag och analyser av motförslag. Denna grupp leddes av Arlene Mayerson, en jurist från DREDF och Chai Feldblum, en jurist från ACLU (föreningen för medborgarrätt - American Civil Liberties Union). Mayerson hade lång erfarenhet av arbetet med juridiska frågor som berörde funktionshindrades rättigheter. Även de andra jurister kom från organisationer med en direkt koppling till handikappfrågor. Dessutom hade de kontakt med andra experter som kunde hjälpa till när olika frågor kom upp. The legal team had access to experts around the country who they could tap for issues as they arose. For example, how much does it cost to make a bus accessible? They were able to get accurate and timely information so they could respond quickly as issues arose. B. Lobbygruppen Liz Savage från Epileptikerförening ledde lobbygruppen. Den bröts ner i olika lag som representerade olika segment av handikapprörelsen. Dessa lag träffades i princip dagligen med Savage. De kunde snabbt ta kontakt med olika politiker och tjänstemän för att utbilda eller lämna information om en viss fråga eller för att uppmuntra ett visst ställningstagande. De höll också i kontakterna med gräsrötterna ute i landet. C. Massmedia För medborgarrättsrörelsen har kontakterna med massmedia alltid varit en viktig del av lagstiftningsstrategin. Så var det inte med ADA. Inledningsvis saknades en massmedia strategi vilket innebar att många negativa artiklar skrevs utan något bemötande. Detta började hota stödet i kongressen. För att motverka denna trend ställde rörelsen ett krav på tystnad i förhållande till de som man förhandlade med. Alla parter kommer överens att massmedias frågor skulle besvaras med att man kunde inte säga något eftersom förhandlingar pågick. Strategin lyckades stoppa många av de negativa och spekulativa artiklar som hade cirkulerat. Samtidigt lärde sig rörelsen mer om hur och när förmånlig information skulle släppas. D. Direkt aktioner och påverkan: En nödvändig del av strategin En framgånsrik strategi kräver ofta direkta aktioner. Aktivisterna inom rörelsen engagerades för ett samarbete. Det är svårare för en politiker att säga nej till väljare med funktionshinder hemifrån än att säga nej till en kostymklädd Washington lobbyist. När man vill understryka en idé för kongressen eller presidenten, kallade man på aktivisterna. När förhandlingarna blev för sega kunde man avvakta en demonstration med funktionshindrade i Washington utanför Vita Huset eller utanför kongressen. Olika aktioner kunde engagera hundratals människor med funktionshinder. Vissa kedjade sig fast till kongresshuset och vägrade lämna platsen. Andra sig lämnade sina rullstolar och drog sig uppför kongressens stora trappa. Här blev det viktigt att aktioner kom när de kunde påverka viktiga delar av förhandlingarna. Massmediastrategin ovan spelade en viktig roll här. Dessa aktiviteter stärkte stödet för rörelsen och därmed för lagen. Dessa mäktiga demonstrationer visade och övertygade kongressens ledamöter att ADA var något som allmänheten brydde sig om, både i Washington och därhemma där väljarna fanns. 8. Riktade information till olika aktörer och målgrupper Information måste riktas på olika sätt beroende på målgruppen man vill nå. Kongressledamöter har helt andra perspektiv och motiv jämfört med gräsrotsaktivister eller näringsidkare. För gräsrötterna handlade det om empowerment (egenmakt). “Du har rätt att vara en del av detta samhälle. Om denna lag inte antas betyder det att ditt land behandlar dig som en andra klassens medborgare.” För den konservativa presidenten lyftes fram en annan tanke: ” Människor med funktionshinder vill arbeta så att de kan skattebetalande medborgare. När de inte arbetar är de beroende av skattepengar för stöd. Denna lag är bra för landets ekonomi.” För kongressen handlade det om jämlikhet. Många andra antidiskrimineringslagar hade antagits av kongressen och de hade ett ansvar för att se till att alla behandlades lika. ”Alla medborgare ska behandlas lika. Funktionshindrade förtjänar samma skydd mot diskriminering som andra skyddade grupper såsom kvinnor och etniska minoriteter”. För näringslivet handlade det om att lugna näringsidkares rädsla. För 15 år hade de redan levt med en lag som förbjuder diskriminering av funktionshindrade vad gäller alla företag som mottar federala medel. Under denna period var det inget företag som hade gått i konkurs eller upplevt ekonomiska problem med anledning av denna lag. ADA skulle endast förlänga det nuvarande skyddet till andra delar av den privata sektorn. Den ökande skattebördan framfördes också. Om fler funktionshindrade kom ut på arbetsmarknaden skulle detta i längden innebära att mindre skattemedel betalades ut i bidrag. ADA skulle innebära också fler kunder för näringslivet när affärer och transporter blev mer tillgängliga. För de mer etablerade medborgarrättsgrupper förklarade vi att detta var den senaste sätt att garantera allas lika rätt. ”Kvinnor och olika etniska och religiösa minoriteter har också funktionshinder. Vår fråga är er fråga.” 9. Hantering av motståndet Det starkaste motståndet kom från transportindustrin. Det hävdades att kostnaden skulle bli för stor. Handikapprörelsen kunde i sin tur hänvisa till olika områden som hade tillgängliga transporter för att förklara att en bred tillgänglighet var billigare än skapande av särskilda transportsystem för funktionshindrade. Till slut var man även tvungen att godta vissa kompromisser. Det fanns också motstånd relaterade till hälsoförsäkringar. Ursprungsförslaget förbjöd diskriminering när det gäller förmedling av hälsoförsäkringar. Men detta förbud togs bort tidigt i processen eftersom denna fråga kunde ha hotat hela lagen. Det ansågs att det var bättre att få igenom tillgänglighet på många andra områden än att ta risken att förlora allt. Småföretagarna förde fram risken att många skulle tvingas i konkurs. Lagen var otydlig och vag och borde innehålla en maxkostnad för tillgänglighets- och anpassningåtgärder. Handikapprörelsen svarade med en tydligare fokus på vilka principer skulle gälla. Med hänsyn till dessa principer skulle till exempel en lite mataffär inte kunna påtvingas samma kostnadsnivå som ett stort aktiebolag. Det fanns även motstånd från andra sektorer. Bland annat: Filmindustrin var rädd att den skulle tvingas texta alla filmer. Näringslivet ville inte att människor med psykiska funktionshinder skulle omfattas. Arbetsgivare ville inte ha nya restriktioner i deras rätt att anställa och avskeda. Kyrkor ville inte omfattas överhuvudtaget av lagen med hänsyn till religionsfriheten. I processens sista stunder kom det en direkt attack från restauranglobbyn som hotade den interna principen om att alla funktionshindrade grupper skulle omfattas. Lobbyn sade att att restaurangerna inte borde tvingas anställa människor med HIV/AIDS för att annars kunde viruset överföras till kunderna. Det fanns inget vetenskapligt stöd för påståendet. Här ställde handikapprörelsen upp solidariskt. Det framfördes att rörelsen skulle hellre låta lagförslaget dö innan de skulle exkludera någon från lagens skydd. Till slut utverkades en kompromiss om en vetenskaplig studie av frågan. 10. Man ska veta när det är dags att spela och när man ska lägga sig När det gäller lagstiftning måste man veta när det är dags att kompromissa och när man ska avvakta ett bättre förslag. Som ledaren för förhandlingarna var viktigt att Pat Wright hade en bra känsla i denna fråga. Enligt henne är det delvis en fråga om kunskaper, erfarenheter och fingertoppskänsla. Hon hade lärt sig att läsa av sådana situationer under de många år hon hade jobbat just med dessa frågor. Enligt henne måste man kunna sakfrågan och motståndaren, men också ha en känsla för hur det står till med de egna. Man måste också veta hur man kommer runt en alltför tung motpart, eller hur man går över hans huvud. Slutsats Att driva fram en lag är en lång och komplicerad process som involverar många aktörer från många olika sektorer. Det finns inget recept som garanterar att en lag ska antas. Å andra sidan finns det mycket erfarenhet som kan vara av intresse för liknande processer runtom i världen. Lärdomarna som kan dras från processen som ledde till ADA i USA kan förhoppningsvis vara till nytta för människor i andra länder som försöker att reformera sina lagar för att främja likabehandling och självständighet för människor med funktionshinder.