USAs Americans with Disabilities Act (ADA) antogs 1990

Vägen till ADA och ett skifte mot medborgerliga rättigheter
USAs Americans with Disabilities Act (ADA) antogs 1990. Denna lag i kombination med
antagandet av FN:s standardregler har starkt bidragit till skiftet mot ett rättighets- och
antidiskrimineringstänkande inom handikapprörelsen runtom i världen. Den politiska och
mänskliga processen som ledde fram till ADA i USA diskuterades på den internationella
konferensen som hölls för att markera lagens 10 års jubileum. Konferensens organisatör,
DREDF (the Disability Rights Education and Defense Fund), spelade en nyckelroll under de
10 långa åren som ledde fram till lagens antagande. Här fick man en konkret bild av olika tips
och principer som användes i processen enligt DREDFs representanter. (Det var också
intressant att se att många av deltagare på konferensen från utanför USA hade inspirerats både
direkt och indirekt av DREDF:s arbete.) Naturligtvis kan man inte applicera dessa punkter
rakt av i till exempel Sverige, men processen såsom den beskrivits av DREDF kan kanske
inspirera nya infallsvinklar även angående den politiska processen i andra länder.
(DREDF skapades 1979 av några aktivister och jurister som ansåg att handikapprörelsen
måste dra lärdom av den svarta medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen. För dessa var
frågan i grunden densamma – diskriminering. Därmed behövdes en skifte i fokus på
medborgerliga rättigheter i stället för politikers och andras välgörenhet. Det följande är de
viktigaste lärdomarna och ingredienserna på vägen till ADA enligt DREDF enligt en rapport
som presenterades på konferensen ovan.)
Det är många aktörer som spelar olika kritiska roller i lagstiftningsprocessen.
Det behövs ”gräsrötter” som är villiga att agera på gränsen, att vidta direkta aktioner, som är
villiga att bli arresterad om det behövs. Det behövs människor som kan ta direkt kontakt med
politiker och tjänstemän, som kan representera och förhandla för handikapprörelsen. Det
behövs jurister som arbetar för rörelsen, som kan föreslå lagtexter och bidra med analyser.
Dessa jurister måste vara villiga att arbeta med gräsrötterna och omvandla deras intressen till
ett lagstiftningsspråk. Det behövs också kontakter på insidan av den politiska processen som
är villiga att driva frågorna internt och som är villiga att samarbeta informellt med
handikapprörelsen.
1. Aktivera och ge makt åt gräsrötterna
Många förtryckta grupper anser att de är maktlösa. En viktig poäng med ADA var att
gräsrötterna till slut ”ägde” lagen. De motiverades och aktiverades i kampen för lagen.
Individer kom från hela USA till Washington för att berätta sin historia för sina politiker och
för att utöva andra påtryckningar till stöd för lagen.
En nyckelaktivitet var att individer skrev dagböcker om den diskriminering som de mötte
varje dag. En utredning som leddes av Justin Dart gick till alla delstater för att hålla hearings
där individer kunde presentera sina dagböcker till både politiker, tjänstemän och andra med
funktionshinder. Varenda kongressledamot kontaktades av väljare just från sitt område.
2. Bygg en koalition av de olika handikapporganisationer
Det finns varierande intressen och drivkrafter inom olika handikapporganisationer.
Koalitioner blir därmed besvärliga att utveckla och driva i en tydlig riktning. Historiskt sett
har organisationerna för de blinda och för krigsveteraner varit de mest effektiva. Vanligtvis
hade organisationerna sett ökade anslag för sina intressen som sitt primära mål. Innan ADA
var inte utveckling av rättigheter ett huvudmål, i synnerhet inte över olika intressegränser.
En huvudfråga blev hur en koalition kan byggas med så många grupper med varierande
målsättningar? En fokus på gräsrötterna var en väg – att övertyga de om den samlade
strategin, så att de i sin tur skulle påverka sina organisationer. Den samlande punkten var att
diskriminering var en fråga som delades av alla oavsett funktionshinder.
3. Bygg koalitioner med bredare grupper för mänskliga rättigheter
Det skulle ha varit omöjligt att få igenom ADA utan stöd från andra grupper och koalitioner
som arbetar med medborgerliga rättigheter. The Civil Rights Leadership Coalition (LCCR)
samlar 180 grupper som arbetar med frågor som berör ras, religion, kön, sexuell läggning och
fackliga rättigheter.
Dessa organisationer övertygades om att diskriminering pga funktionshinder var en fråga om
medborgerliga rättigheter. De informerades också om att deras medlemmar, kvinnor, äldre
människor, etniska och religiösa minoriteter, var också människor med funktionshinder.
Dessa organisationer hade nära kontakter med vissa kongressledamöter som hade drivit deras
frågor länge. När dessa ledamöter började stödja ADA kunde man se den växande styrkan
bakom ADA.
4. Klarlägg principerna för samarbetet
Det var viktigt att klarlägga principerna för samarbetet från början. Då kan olika strategierna
utvecklas för uppnå ett mål eller leva upp till en princip.
Följande grundprinciper utvecklades
A) One for all and all for one (Ingen ska gå före, och ingen ska lämnas efter).
Många gånger försökte olika intressen eliminera specifika grupper från ADAs skydd – tex
människor med psykiska funktionhinder eller med HIV/AIDS. Det väsentliga var att
koalitionen inte splittrades bit för bit, intresse för intresse.
B) Ge inte upp en policyfråga; men förläng tiden för implementeringen av själva policyn
Att en idé var för besvärlig eller dyr var ett vanligt argument. Till exempel sade motståndarna
att det skulle vara för dyrt att göra alla bussar tillgängliga. Konkurser och arbetslösheten
skulle bli resultatet. Rörelsens motargument var att föreslå en längre tidsram så att
tillgänglighet skulle kunna klaras av när t ex bussar byttes ut. Detta ledde till att det finns
många olika tidsramar inbakad i ADA.
C) Fokusera alltid på den individ som har en funktionshinder som ska skyddas av lagen
Utgångspunkten var alltid individen och inte till exempel kostnaden eller byråkratiska
svårigheter.
5. Utse en ledare som rörelsen respekterar och litar på
Kongressledamöter och presidentens representanter behöver en person de kan kommunicera
med. De behöver kunna lita på att han eller hon verkligen representerar koalitionen. De
behöver veta att överenskommelser kommer att hållas.
Denna ledare måste ha en förståelse för både den politiska och juridiska processen och kunna
förhandla om olika detaljer.
(Ledaren för handikapprörelsen angående ADA var DREDFs Pat Wright.)
6. Identifiera och uppmuntra kontakter inom regeringen
The National Council on Disability (NCD), en mindre federal myndighet, hade först skrivit
ADA och överlämnat den till kongressen och presidenten. NCDs medlemmar hade utnämnts
av den konservativa republikanen President Reagan.
När förslaget kom till kongressen ville NCD och handikapprörelsen övertyga Senator Lowell
Weicker, en liberal republikan, att presentera förslaget. Weicker valdes pga av att han var en
erfaren kongressledamot inom senatens majoritetsparti, var känd för sitt starka stöd i
handikappfrågor och var pappa till ett barn med ett psykiskt funktionshinder. I
representanthuset fokuserade man på Tony Coelho, en erfaren och ledande medlem av
majoritetspartiet (demokraterna). Coelho var också känd för att ha drivit handikappfrågor.
Han var själv epileptiker som hade tydliga egna upplevelser av diskriminering pga
funktionshinder.
Dessa två presenterade lagförslagen April 1988. De samarbetade och diskuterade med
handikapprörelsen om strategier för att driva frågan framåt. De ansågs vara allierade som
förstod behovet av lagen. Man behövde inte övertyga dem eller utbilda dem angående
diskriminering av personer med funktionshinder. För dem var ADA en personlig prioritet och
inte en i mängden av olika frågor.
Några månader senare uppstod det problem eftersom Weicker förlorade valet till senaten och
Coelho avgick. Då behövde man nya företrädare. Innan Coelho avgick hade han frågat Steny
Hoyer, en demokrat från Maryland, om han kunde överta ledningen angående ADA. Hoyer’s
fru hade en funktionshinder och därmed var han välinsatt i diskrimineringsfrågan. I senaten
blev det Tom Harkin (D-Iowa) och Edward Kennedy (D-Mass.) som tog ledningen. Även de
hade haft nära kontakter med funktionshinder i sina familjer och hade nyckelpositioner i
senaten. Kennedy var dessutom känd för sitt stöd till antidiskrimineringsfrågor under många.
Återigen hade handikapprörelsen representanter som drev ADA som en personlig prioritet.
George Bush vann presidentvalet november, 1988. Under valkampanjen hade
handikapprörelsen utverkat ett löfte från om att han skulle stödja en lag om rättigheter och
funktionshinder om han vann. Under januari 1989 förklarade han att han skulle stödja en lag
som liknade ADA. Bush utnämnde flera nyckelpersoner till regeringen från
handikapprörelsen, bland annat Evan Kemp som blev ordförande för the Equal Employment
Opportunity Commission (ungefär likabehandlingskommissionen). Hans justitieminister (far
till ett barn med ett funktionshinder) förklarade sitt stöd för lagen nästan direkt.
Handikapprörelsen utvecklade kontakter hos både demokraterna och republikanerna, och
inom kongressen och regeringskansliet. Strategin var att fokusera på individer som själva
hade funktionshinder eller hade haft andra personliga kontakter med funktionshinder. Tanken
var att personer med direkta erfarenheter förstår eller borde ha lättare att förstå att människor
med en funktionshinder är inte och ska inte vara andra klassens medborgare.
7. Organisera, utveckla strategin och agera
Handikapprörelsen visste att det fanns ett massivt arbete framför dem – utformningen och
antagandet av lagen. Den enda liknande fråga förut var när medborgarrättslagen skulle antas
1964. Därmed var det dags att mobilisera styrkorna.
Koalitionen som hade byggts upp började träffas en gång i veckan i Washington, vanligtvis ca
80-100 personer. De analyserade hur hur långt lagen hade kommit, vilka problem hade
uppstått och vilka strategier behövdes för att flytta förslaget framåt.
A. Juristerna
Koalitionen hade en grupp jurister som arbetade med lagstiftningsförslag och analyser av
motförslag. Denna grupp leddes av Arlene Mayerson, en jurist från DREDF och Chai
Feldblum, en jurist från ACLU (föreningen för medborgarrätt - American Civil Liberties
Union). Mayerson hade lång erfarenhet av arbetet med juridiska frågor som berörde
funktionshindrades rättigheter. Även de andra jurister kom från organisationer med en direkt
koppling till handikappfrågor. Dessutom hade de kontakt med andra experter som kunde
hjälpa till när olika frågor kom upp. The legal team had access to experts around the country
who they could tap for issues as they arose. For example, how much does it cost to make a
bus accessible? They were able to get accurate and timely information so they could respond
quickly as issues arose.
B. Lobbygruppen
Liz Savage från Epileptikerförening ledde lobbygruppen. Den bröts ner i olika lag som
representerade olika segment av handikapprörelsen. Dessa lag träffades i princip dagligen
med Savage. De kunde snabbt ta kontakt med olika politiker och tjänstemän för att utbilda
eller lämna information om en viss fråga eller för att uppmuntra ett visst ställningstagande. De
höll också i kontakterna med gräsrötterna ute i landet.
C. Massmedia
För medborgarrättsrörelsen har kontakterna med massmedia alltid varit en viktig del av
lagstiftningsstrategin. Så var det inte med ADA. Inledningsvis saknades en massmedia
strategi vilket innebar att många negativa artiklar skrevs utan något bemötande. Detta började
hota stödet i kongressen.
För att motverka denna trend ställde rörelsen ett krav på tystnad i förhållande till de som man
förhandlade med. Alla parter kommer överens att massmedias frågor skulle besvaras med att
man kunde inte säga något eftersom förhandlingar pågick. Strategin lyckades stoppa många
av de negativa och spekulativa artiklar som hade cirkulerat. Samtidigt lärde sig rörelsen mer
om hur och när förmånlig information skulle släppas.
D. Direkt aktioner och påverkan: En nödvändig del av strategin
En framgånsrik strategi kräver ofta direkta aktioner. Aktivisterna inom rörelsen engagerades
för ett samarbete. Det är svårare för en politiker att säga nej till väljare med funktionshinder
hemifrån än att säga nej till en kostymklädd Washington lobbyist.
När man vill understryka en idé för kongressen eller presidenten, kallade man på aktivisterna.
När förhandlingarna blev för sega kunde man avvakta en demonstration med
funktionshindrade i Washington utanför Vita Huset eller utanför kongressen. Olika aktioner
kunde engagera hundratals människor med funktionshinder. Vissa kedjade sig fast till
kongresshuset och vägrade lämna platsen. Andra sig lämnade sina rullstolar och drog sig
uppför kongressens stora trappa. Här blev det viktigt att aktioner kom när de kunde påverka
viktiga delar av förhandlingarna. Massmediastrategin ovan spelade en viktig roll här.
Dessa aktiviteter stärkte stödet för rörelsen och därmed för lagen. Dessa mäktiga
demonstrationer visade och övertygade kongressens ledamöter att ADA var något som
allmänheten brydde sig om, både i Washington och därhemma där väljarna fanns.
8. Riktade information till olika aktörer och målgrupper
Information måste riktas på olika sätt beroende på målgruppen man vill nå.
Kongressledamöter har helt andra perspektiv och motiv jämfört med gräsrotsaktivister eller
näringsidkare.
För gräsrötterna handlade det om empowerment (egenmakt). “Du har rätt att vara en del av
detta samhälle. Om denna lag inte antas betyder det att ditt land behandlar dig som en andra
klassens medborgare.”
För den konservativa presidenten lyftes fram en annan tanke: ” Människor med
funktionshinder vill arbeta så att de kan skattebetalande medborgare. När de inte arbetar är de
beroende av skattepengar för stöd. Denna lag är bra för landets ekonomi.”
För kongressen handlade det om jämlikhet. Många andra antidiskrimineringslagar hade
antagits av kongressen och de hade ett ansvar för att se till att alla behandlades lika. ”Alla
medborgare ska behandlas lika. Funktionshindrade förtjänar samma skydd mot diskriminering
som andra skyddade grupper såsom kvinnor och etniska minoriteter”.
För näringslivet handlade det om att lugna näringsidkares rädsla. För 15 år hade de redan levt
med en lag som förbjuder diskriminering av funktionshindrade vad gäller alla företag som
mottar federala medel. Under denna period var det inget företag som hade gått i konkurs eller
upplevt ekonomiska problem med anledning av denna lag. ADA skulle endast förlänga det
nuvarande skyddet till andra delar av den privata sektorn. Den ökande skattebördan
framfördes också. Om fler funktionshindrade kom ut på arbetsmarknaden skulle detta i
längden innebära att mindre skattemedel betalades ut i bidrag. ADA skulle innebära också fler
kunder för näringslivet när affärer och transporter blev mer tillgängliga.
För de mer etablerade medborgarrättsgrupper förklarade vi att detta var den senaste sätt att
garantera allas lika rätt. ”Kvinnor och olika etniska och religiösa minoriteter har också
funktionshinder. Vår fråga är er fråga.”
9. Hantering av motståndet
Det starkaste motståndet kom från transportindustrin. Det hävdades att kostnaden skulle bli
för stor. Handikapprörelsen kunde i sin tur hänvisa till olika områden som hade tillgängliga
transporter för att förklara att en bred tillgänglighet var billigare än skapande av särskilda
transportsystem för funktionshindrade. Till slut var man även tvungen att godta vissa
kompromisser.
Det fanns också motstånd relaterade till hälsoförsäkringar. Ursprungsförslaget förbjöd
diskriminering när det gäller förmedling av hälsoförsäkringar. Men detta förbud togs bort
tidigt i processen eftersom denna fråga kunde ha hotat hela lagen. Det ansågs att det var bättre
att få igenom tillgänglighet på många andra områden än att ta risken att förlora allt.
Småföretagarna förde fram risken att många skulle tvingas i konkurs. Lagen var otydlig och
vag och borde innehålla en maxkostnad för tillgänglighets- och anpassningåtgärder.
Handikapprörelsen svarade med en tydligare fokus på vilka principer skulle gälla. Med
hänsyn till dessa principer skulle till exempel en lite mataffär inte kunna påtvingas samma
kostnadsnivå som ett stort aktiebolag.
Det fanns även motstånd från andra sektorer. Bland annat: Filmindustrin var rädd att den
skulle tvingas texta alla filmer. Näringslivet ville inte att människor med psykiska
funktionshinder skulle omfattas. Arbetsgivare ville inte ha nya restriktioner i deras rätt att
anställa och avskeda. Kyrkor ville inte omfattas överhuvudtaget av lagen med hänsyn till
religionsfriheten. I processens sista stunder kom det en direkt attack från restauranglobbyn
som hotade den interna principen om att alla funktionshindrade grupper skulle omfattas.
Lobbyn sade att att restaurangerna inte borde tvingas anställa människor med HIV/AIDS för
att annars kunde viruset överföras till kunderna. Det fanns inget vetenskapligt stöd för
påståendet.
Här ställde handikapprörelsen upp solidariskt. Det framfördes att rörelsen skulle hellre låta
lagförslaget dö innan de skulle exkludera någon från lagens skydd. Till slut utverkades en
kompromiss om en vetenskaplig studie av frågan.
10. Man ska veta när det är dags att spela och när man ska lägga sig
När det gäller lagstiftning måste man veta när det är dags att kompromissa och när man ska
avvakta ett bättre förslag. Som ledaren för förhandlingarna var viktigt att Pat Wright hade en
bra känsla i denna fråga. Enligt henne är det delvis en fråga om kunskaper, erfarenheter och
fingertoppskänsla. Hon hade lärt sig att läsa av sådana situationer under de många år hon hade
jobbat just med dessa frågor. Enligt henne måste man kunna sakfrågan och motståndaren, men
också ha en känsla för hur det står till med de egna. Man måste också veta hur man kommer
runt en alltför tung motpart, eller hur man går över hans huvud.
Slutsats
Att driva fram en lag är en lång och komplicerad process som involverar många aktörer från
många olika sektorer. Det finns inget recept som garanterar att en lag ska antas. Å andra sidan
finns det mycket erfarenhet som kan vara av intresse för liknande processer runtom i världen.
Lärdomarna som kan dras från processen som ledde till ADA i USA kan förhoppningsvis vara
till nytta för människor i andra länder som försöker att reformera sina lagar för att främja
likabehandling och självständighet för människor med funktionshinder.