Erik Bengtson, 2009
Perspektiv på: Argumentation, retorik och etik
Ett diskussionsunderlag för seminarium på kursen Argumentation och debatt
Vir bonus-idealet.
Quintilianus talarideal löd: ”Vir bonus dicendi peritus”. Vilket betyder en god man
skolad i talekonsten, eller med en modern vokabulär: ”En schysst människa som kan
snacka för sig”. Quintilianus menade att den gode talaren också måste vara en god
människa. Man kunde enligt honom inte vara en god talare, utan att också vara en
moraliskt hederlig person. Ett argument för denna uppfattning som kanske kan hålla
än idag är att den gode talaren, som vill kunna övertyga på lång sikt, faktiskt tjänar
väldigt mycket på att vara rättrådig och ärlig. För den som hela tiden är ärlig, klok och
strävar efter att göra det bästa – den kan ju inte genomskådas eller avslöjas. Den som
är en god människa har därför enklare för att bevara ett trovärdigt ethos över tid. Hitler
är väl det klassiska motexemplet eftersom han ansågs vara skicklig på att tala, men
samtidigt inte vara speciellt god. Fast om vi tänker efter, så höll faktiskt inte Hitlers
retorik i längden. Även om han lyckades få med sig en del folk i början, så
genomskådades han till slut och då störtades han.
”Låt oss sammanfatta: Kärnan hos en god talare finns egentligen utanför talarkonsten.
Det rör sig om egenskaper som omdöme, karaktär och allmän duglighet. Som ett skal
kring kärnan kommer sedan förmågan att finna övertygande ord. Tack var den kan
talarens inre företräden komma till allmän nytta. Den retoriska förmågan grundar sig på
anlag. Men kan utvecklas genom undervisning och träning. Själva talarutbildningen var
naturligtvis främst av värde för att göra eleven ”dicendi peritus”, skicklig att tala. Men
den hade också en viss betydelse för att utveckla honom till en ”vir bonus”, en bra
människa. Det sammanhängde med att studiet av äldre talarkonst samtidigt innebar ett
möte med stora bedrifter, med eggande föredömen. Och själva strävan att anlägga
dygden som talarattribut, att utstråla rättrådighet för att vinna lyssnarnas stöd, kunde
med tiden förädla talaren också som människa, alltså förvandlas från skådespel till äkta
liv.”1
Det universella auditoriet
Vi kan inte mäta det etiska i en argumentation genom att skilja mellan bra och dåliga
argumentationstyper eller mellan goda och onda talare. Istället måste vi utgå ifrån
lyssnarna, själva auditoriet, när vi värderar argumentationer och skälen för olika
ståndpunkter. Det är bara lyssnarna som kan värdera alla aspekter av en
argumentation. När vi vill undersöka hur god en argumentation är så bör vi ställa oss
frågan: Vilket auditorium skulle acceptera dessa argument? Om det bara är en liten
grupp oinsatta människor som skulle acceptera argumenten, då är det troligtvis inte en
så bra argumentation. Men om många kloka människor skulle tycka att
1
Hellspong, Lennart (2004). Konsten att tala – Handbok i praktisk retorik. s. 48. Lund:
Studentlitteratur.
Erik Bengtson, 2009
argumentationen är vettig, då är det mycket troligt att det är en bra argumentation.
Genom Chaim Perelmans idé om det universella auditoriet, alltså en tänkt lyssnarskara
av alla kloka människor, så kan vi värdera ståndpunkter och kunskap i en värld där det
inte finns någon absolut sanning. Den etiske talaren är den talare som vänder sig till
det universella auditoriet när denne argumenterar och som därmed avstår från knep för
manipulation som bara skulle funka på ett specifikt auditorium.
”Perelmans tanke är, annorlunda uttryckt, att när den klassiske filosofen eller
vetenskapsmannen menar att han talar och argumenterar med stöd av Förnuftet eller
Sanningen resonerar han i själva verket ungefär så här:
’Jag utgår från vad jag vet, eller med fog tror mig veta om min publik (i detta fall: alla
förnuftiga och kompetenta människor). Om en förnuftig människa, i en situation som i
relevanta avseenden liknar den jag befinner mig i, hamnade inför ett problem som
återigen i relevanta avseenden, är (tillräckligt) likt det som jag nu står inför, hur
skulle/borde hon handla, svara eller tänka?”2
Den logiske korrespondensteoretikern
Den som argumenterar etiskt måste tala sanning och bara påstå sådant om verkligheten
som stämmer med verkligheten. Den får bara säga att snön är vit, om snön verkligen är
vit. Den som vill vara moraliskt god bör även argumentera strikt logiskt om sakfrågan
och inte utnyttja ovidkommande pathosargument eller ethosargument. Det är dessutom
viktigt att argumentera tydligt och undvika alla de mångtydigheter, vagheter och
bedrägligheter som finns i vårt språk. Detta kan göras genom att så långt som möjligt
utgå ifrån fakta om världen, samt ställa upp argumentationen i strukturer av
syllogismer med alla led utsatta, samt genom att definiera vad de begrepp som man
använder betyder, så att inget missförstås.
”Enligt korrespondensteorin gäller att om det är sant att p, så är det (i realiteten, i
verkligheten) så att p. Den realistiska tolkningen av korrespondensteorin antar också,
att om det verkligen är så att p, är det också sant att p. Detta är korrekt om man därmed
menar, att så snart det finns någon tänkande varelse som skulle kunna uppfatta p, så är
det med p’s förekomst i verkligheten också givet att det är sant att p.”3
Den Nietzsche-inspirerade perspektivisten
Vi människor kan inte tala sanning. Vi kan bara ljuga enligt fastslagna konventioner.
Det som vi kallar sanning är bara en rörlig här av metaforer, metonymier och
antropomorfismer. När vi pratar så ger vi sken av att prata om verkligheten, men
istället så innebär all språkanvändning att vi förvränger och misstolkar en verklighet
som vi aldrig kan veta hur den egentligen är. För språket kan aldrig beskriva den
2
Rosengren, Mats (1998). Psychagōgia – Konsten att leda själar. s.118. Stockholm/Stehag: Brutus
Östlings bokförlag Symposion.
3
Carls, Rainer (2002).Kunskap och tro. S. 31.Stockholm: Newmaninstitutet och Veritas Förlag
Erik Bengtson, 2009
ständigt föränderliga, oändligt komplexa verkligheten. Vi människor är dessutom
bundna till våra sinnen och vi kan aldrig förstå verkligheten i sig. Vi människor måste
omfamna insikten om att vårt eget subjektiva perspektiv är det enda vi har, för det är
bättre att leva medvetet i en värld av skenbarheter än att inbilla oss att det finns
objektiva sanningar.
Men även om vi människor är bundna vid våra egna kunskapsvärldar, vår doxa och
våra myter om världen, även om vi inte kan nå sann kunskap om världen, så kan vi
kommunicera med varandra och försöka förstå varandra så bra som möjligt. Genom att
göra perspektivbyten och genom att diskutera med andra så kan vi bli klokare, mer
ödmjuka och mer empatiska människor. Detta eftersom vi förstår varandra bättre och
då bättre kan förstå vad som är bäst för oss alla.
” Från och med nu bör vi nämligen, mina herrar filosofer, bättre vara på vår vakt mot
det farliga gamla begreppsfabulerandet som skapat ett ”rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst
kunskapssubjekt”, låt oss vara på vår vakt mot de utsträckta fångstarmarna från sådana
kontradiktoriska begrepp som ”rent förnuft”, ”absolut andlighet”, ”kunskap i sig”: – här
krävs alltid tanken på ett öga som är helt otänkbart, ett öga som inte kan se åt något håll
och för vilket den aktiva och tolkande förmågan, genom vilket först seendet förvandlas
till att se något, är hämmad; det som här krävs av ögat är alltid fullständigt meningslöst
och orimligt. Det finns enbart ett perspektiviskt seende, enbart en perspektivisk
”kunskap”; och ju fler affekter vi låter komma till tals om en sak, ju fler ögon, ju fler
olika slags ögon som vi observerar en och samma sak med, desto fullständigare
kommer vårt ”begrepp” om denna sak att vara och likaså vår objektivitet.”4
Den retoriske demokraten
Det är viktigt att alla får lära sig att argumentera och tala väl. Detta för att alla ska
kunna uttrycka sin ståndpunkt och göra sin röst hörd. Det är otroligt viktigt för vår
demokrati. Om inte alla kan göra sin röst hörd så haltar demokratin, för då finns ordets
makt enbart hos en liten styrande elit. När kunskapen om retorik istället finns hos alla
så kan alla göra sina röster hörda och då har alla dessutom verktygen för att granska
och förstå andras retorik. När det händer så kan vi stärka det offentliga samtalet och
stärka demokratin. Allt detta kan ske genom retorikutbildning som formar ett samhälle
med bildade människor, aktiva medborgare, som kan ta sitt medborgerliga,
demokratiska ansvar.
”All demokrati står och faller med förmågan och sättet att samtala. Man skulle kunna
säga att det främsta kännetecknet för ett demokratiskt samhälle är att dess medborgare –
både inom varje nivå och mellan olika samhällsnivåer – kan respektera varandras
åsikter och föra ett fredligt samtal med varandra.”5
4
Nietzsche, Friedrich (2002). ”Till moralens genealogi – En stridsskrift” i: Samlade skrifter - band 7, s
280 Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, s. 190-317.
5
Ramirez, José (1995) ”Retorik och demokrati” publicerat i Kurskompendium: Argumentation, Retorik
gk VT09, Södertörns högskola
Erik Bengtson, 2009
Konsekvensetikern (Utilitaristen)
Motto: ändamålet helgar medlen. Det går inte att säga att någon typ av
argumentationsstrategi är bättre eller sämre än någon annan, eller att någon retorikers
tillvägagångssätt är mer etiskt än någon annans. Istället handlar allt om effekten. Jag
kan tänka mig att ljuga, tjata och manipulera – kanske till och med att hota – om jag
vore övertygad om att människor genom att påverkas av denna retoriska strategi skulle
få ett lyckligare och bättre liv. Biståndsorganisationer får gärna använda sig av
propagandametoder. Det är ju för en god sak. Hitlers propaganda var dålig för att den
ledde till dåliga saker. Röda korsets propaganda är bra, om den leder till bra saker.
”Det enda som spelar roll för en (hedonistisk) utilitarist är lycka. Inget annat har något
värde, annat än som medel. Kunskap och sanning t.ex. har inget annat värde än som
medel. Och endast värde som medel när kunskapen och sanningen ökar lyckan. I de fall
där lögner skapar mer lycka så är de att föredra (om man är en konsekvent hard-core
utilitarist a la Tännsjö). Om gud finns eller inte saknar betydelse. Fråga är: blir vi
lyckliga av att tro att Gud finns?”6
Fronetikern
Retoriken är en nödvändighet för etiken. Detta eftersom etik handlar om att handla på
ett bra sätt och det är genom argumentation och genom retorik som vi kan komma
fram till vilket handlade som är det bästa. En god människa har dygden ”fronesis”
(handlingsklokhet) och kan komma fram till vilket handlande som är det bästa i olika
konkreta situationer. Retoriken är ett verktyg för att uppnå handlingsklokhet eftersom
retoriken hjälper oss att väga olika alternativa handlingar mot varandra och pröva
skälen för att handla på olika sätt. Den som har en god förmåga att värdera argument
har också förutsättningarna för att kunna fatta kloka beslut.
”Dialog tror jag är en väg till praktisk klokhet. Denna förmåga kallar Aristoteles
fronesis. Vi kanske skulle översätta det med praktiskt sunt förnuft. Fronesis är ett
batteri av färdigheter som hjälper mig att i enskilda situationer göra det bästa av de
möjligheter som står till buds. Men det innebär också ett förhållningssätt och ett
ständigt fortgående arbete att ytterligare fylla ryggsäcken med färdigheter och
erfarenheter, att utveckla mitt variationsregister”7
6
Skrivet av ”Andreas” på diskussionsforum/filosofi på www.utilitarism.net, 12/10-2003
http://www.utilitarism.net/cgi-bin/diskus/utilitarism.py?msgid=191&threadstyle=flat
7
Wolrath Söderberg, Maria (2003) Finns det genvägar till klokhet? . s. 87. Lund: Studentlitteratur.
