Revisionsrapport*
Barnpsykologer inom barnhälsovården
Norrbottens läns landsting
Oktober 2007
Hans Rinander, Certifierad kommunal revisor
*connectedthinking
Innehållsförteckning
1
2
3
4
4.1
4.2
5
Bakgrund och revisionsfrågor................................................................................... 1
Tidigare granskning inom barnhälsovården.............................................................. 1
Metod ........................................................................................................................ 2
Barnhälsovårdens mål/uppgift med inriktning mot barnpsykologer......................... 2
Allmänt...................................................................................................................... 2
Barnhälsovård och barnpsykologer inom landstinget............................................... 4
Barnpsykologer inom barnhälsovården i övriga Norra sjukvårdsregionen .............. 4
6
7
8
9
Barnsjukvård inom landstinget ................................................................................. 5
Uppfattningar från företrädare för barnhälsovården ................................................. 6
Dialog mellan företrädare för barnhälsovården och landstingsledningen ................ 8
Vår bedömning.......................................................................................................... 9
1 Bakgrund och revisionsfrågor
Barnhälsovården är en viktig del i att övervaka hälsan under barnets uppväxttid, men även
att lägga en grund för att förhindra hälsoproblem i vuxen ålder. I detta ingår också att
identifiera riskbarn och riskfamiljer samt deras sociala miljöer.
För att denna verksamhet ska vara meningsfull krävs tillräcklig kompetens hos personalen,
att tid och resurser är tillräckliga samt att det finns goda kontakter med andra vårdgivare
inom landstinget och med kommunernas skol- och socialförvaltningar.
Psykosociala frågeställningar har idag fått en alltmer större plats i barnhälsovårdens verksamhet och barnpsykologerna fått en allt viktigare roll när det gäller exempelvis anknytningsproblem, identifiering och stöd till nedstämda mödrar, aktiviteter i föräldragrupper,
utredningar vid neuropsykiatriska frågeställningar samt vid andra utvecklingsavvikelser.
Definition av barnhälsovård:
Landstingens förebyggande vård av barn upp till 6 års ålder. Detta sker företrädesvis inom
primärvården.
Revisionsfrågor:
På vilket sätt tillhandahåller landstingets barnhälsovård barnpsykologkompetens för utredningar och stöd till barn och barnfamiljer med särskilda behov, för att identifiera barn
som far illa samt för att ge konsultationer och fortbildning till de enheter som arbetar med
barn och barnfamiljer?
Är behovet av barnpsykologer tillräckligt tillgodosett för att, i samverkan med funktioner
inom barnhälsovården, upprätthålla en ändamålsenlig förebyggande vård av barn upp till 6
år (inklusive barnens föräldrar/målsmän).
2 Tidigare granskning inom barnhälsovården
Revisionen genomförde under 2004 en granskning av landstingets barnhälsovård. Kritik
lämnades då över denna verksamhets organisation och dimensionering. Strax efter den
granskningen utvecklade landstinget sin barnhälsovård, bl a genom att organisera ansvariga läkare och sjuksköterskor i en utvecklingsenhet.
1
3 Metod
Vi har genom intervjuer med företrädare från landstingets barnhälsovård och barnsjukvård
samt genom dokumentstudier sökt få en uppfattning om vilka barnpsykologresurser som
finns i länet samt deras organisatoriska placering.
På motsvarande sätt har vi sökt få en översiktlig uppfattning om barnpsykologresurser
inom barnhälsovården i övriga landet samt deras organisatoriska placering.
Ett utkast till rapporten har för faktakontroll lämnats till barnhälsovårdsöverläkaren för
kustområdet samt en barnpsykolog vid Barnmedicin och ungdomshabilitering, Sunderby
sjukhus.
4 Barnhälsovårdens mål/uppgift med inriktning mot barnpsykologer
4.1
Allmänt
Barnhälsovårdens mål inom primärvården är att främja barnens hälsa, trygghet och utveckling genom att stödja föräldrar i ett aktivt föräldraskap, att upptäcka och förebygga
fysisk och psykisk ohälsa hos barn samt att uppmärksamma och förebygga risker för barn
i närmiljö och samhälle.
Barnhälsovårdens psykosociala arbete har uppgifter på tre nivåer:
1) Att underlätta den normala anpassningen till föräldrarollen
2) Att stödja den sårbara familjen och barn med särskilda behov
3) Att medverka till identifikation av barn som far illa.
Sjuksköterskan är huvudpersonen i detta arbete. En viktig förutsättning för att det ska fungera är att sjuksköterskan har möjlighet att utveckla olika psykosociala metoder som är
anpassade till de tre nivåerna. Detta kräver, enligt expertis, tillgång till mödra- och barnhälsovårdspsykologer för handledning och konsultation.
Barnhälsovårdspsykologer arbetar med konsultation, handledning och fortbildning av
personal vid barnavårdscentraler (BVC), stöd och rådgivning till föräldrar, utredningar av
barn och samverkan med övriga enheter som arbetar med barnfamiljer.
Det finns ett antal nationella dokument som beskriver värdet av psykologer inom barnhälsovården.
2
I Socialstyrelsens rapport ”Skydda skyddsnätet”, 1992, konstaterades att ”alla barnavårdscentraler skall ha tillgång till barnpsykologisk expertis för konsultation, utredning
och behandlingsarbete. Konsultation och stöd behövs inte bara för enskilda ärenden utan
också för utveckling av kompetens och för uppbyggnad av föräldragruppsverksamheten.
Behovet av barnpsykologisk kompetens kan uppskattas till en heltidstjänst per 3 000 barn,
0 – 6 år.”
I Socialstyrelsens rapport ”Kvalitetssäkring av barnhälsovården”, 1994, angavs bl a:
”För att fungera tillfredsställande bör all barnhälsovård ha tillgång till olika konsulter vid
behov. Mödra- och barnhälsovårdspsykolog behövs regelbundet för handledning och konsultation, men också för utredningar och korttidsterapier”.
Barnhälsovården blev 1999 föremål för en State of the Art-konferens i Medicinska forskningsrådets regi, vilket dokumenterades i ”Barnhälsovårdens betydelse för barns hälsa”. I
dokumentet konstaterades att stödet kring barnfamiljer från hälso- och sjukvården måste
ses som ett teamarbete där olika kompetenser som BVC-sjuksköterska, allmänläkare,
barnläkare och BVC-psykolog bör ingå. Dessa kompetenser ska komplettera varandras
arbete och kan berika det preventiva arbetet.
På lokal nivå nämns i dokumentet ”Barnpsykologer inom barnhälsovård/primärvård”,
Norrbottens läns landsting november 20051 , ställt till landstingsledningen, nya krav på
barnhälsovården: ”Barn och barnfamiljer lever idag under en större social stress. Ett
effektivt föräldrastöd från första början kan fungera som ett skyddsnät. Nya kunskaper om
barn, t ex anknytnings- eller bindningsteorin och hur spädbarn reagerar på mödrars
depressioner efter förlossning lär oss att tidig intervention kan förhindra en ogynnsam utveckling. Småbarn som far illa blir inte alltid identifierade av BVC och sjukvården. BVC:s
möjligheter att agera beror i hög grad på bra samverkan med andra instanser som möter
barn och på bra handledning av bl a BHV-psykolog samt möjlighet att remittera till denna
personal. Folkhälsoinstitutet förespråkar att BVC mer aktivt erbjuder föräldrastöd i grupp
enligt de nya evidensbaserade metoderna. Här har psykologerna en viktig roll som utbildare och handledare.”
1
Lena Johansson, Verksamhetschef, Barn- och ungdomsspyk, Sunderby sjukhus, Hans Ekenberg, överläkare
barnmottagning, Sunderby sjukhus, barnhälsovårdsöverläkare, Luleå kommun, Annika Selberg Lundberg,
leg psykolog, barnmedicin, Sunderby sjukhus
3
4.2
Barnhälsovård och barnpsykologer inom landstinget
Barnhälsovården, som lyder under division Primärvård, bedrivs vid BVC som finns inom
länets samtliga vårdcentraler. BVC är den tredje länken av fyra i hälsovårdskedjan för
barn, efter mödravårdscentral och förlossning/BB. Den fjärde länken är skolhälsovården.
Under 2005 inrättades en utvecklingsenhet för barnhälsovården i Norrbotten. Den är organiserad i två geografiska områden; Kusten och Malmfälten. I vardera område ingår en
barnläkare som har uppdraget att vara barnhälsovårdsöverläkare, samt en distriktssköterska med varierande tjänstgöringsgrader.
Inom länets BVC arbetar i huvudsak distriktssköterskor och distriktssköterskebarnmorskor
samt distriktsläkare med konsultativa insatser (ett antal timmar per vecka).
BVC-psykologer fanns på vissa ställen inom landstinget från mitten av 1970-talet. I Boden
fanns en sådan psykolog inom primärvården, men tjänsten drogs in 1991. I Luleå slöts ett
avtal mellan kommunen och landstinget 1978, vilket innebar att BVC och kommunens
barnomsorg delade lika på fyra psykologtjänster, vilka organisatoriskt var knutna till primärvården. Avtalet sades upp 1986. Två av psykologtjänsterna övertogs av kommunen
med uppgift att arbeta konsultativt mot personalen inom förskolan. De två resterande
tjänsterna, som hölls vakanta, avvecklades av primärvården 1987 respektive 1988. I Piteå
har det sedan en lång tid funnits en barnhälsovårdspsykolog, men tjänsten drogs in 2006.
I Norrbottens 14 kommuner finns nu ingen psykolog inom barnhälsovården.
5 Barnpsykologer inom barnhälsovården i övriga Norra
sjukvårdsregionen
Inom Västerbottens läns landsting finns det sju barnpsykologtjänster; fyra i Umeå, två i
Skellefteå och en i Lycksele. Samtliga dessa tjänster tillhör länets barnklinik, men räknas
där som en egen enhet. Psykologerna arbetar enbart inom närsjukvården med konsultationer och handledning av BVC- och MVC-personal, stödjande och behandlande kontakter
med föräldrar och blivande föräldrar samt psykologiska utredningar och bedömningar av
barn i förskoleåldern.
Inom Jämtlands läns landsting finns inom Centrala mödra- och barnhälsovården sammanlagt 5,25 barnpsykologtjänster för hela landstinget.
Inom Landstinget i Västernorrland finns 11 psykologer (heltidstjänster) knutna till barnhälsovården; fem i Härnösands-Medelpads hälso- och sjukvårdsförvaltning, fyra i
Örnsköldsviks hälso- och sjukvårdsförvaltning samt två i Kramfors-Sollefteås hälso- och
4
sjukvårdsförvaltning. Tjänsterna för Härnösand/Sundsvall köps från psykologkliniken vid
länssjukhuset, tjänsterna i Örnsköldsvik köps från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken
i Örnsköldsvik samt tjänsterna i Kramfors och Sollefteå ligger inom primärvården.
I övriga Norra sjukvårdsregionen finns således totalt 23,25 barnpsykologer som arbetar
direkt för barnhälsovården.
Vi har försökt få uppgifter om antal psykologer inom barnhälsovården i övriga Sverige,
men inte lyckats. Enligt Gunnel Lundberg, barnhälsovårdsöverläkare vid Västerbottens
läns landsting (brev 2007-08-09), är hennes uppfattning att Norrbotten i nuläget är det
ända län i landet som inte har mödrahälsovårds/barnhälsovårdspsykologer. ”Funktionerna
finns i alla övriga län även om organisationen av tjänsterna är olika. Vid en inventering år
2000 lär det ha funnits 28 olika versioner av tjänsternas organisationstillhörighet. Majoriteten av MHV/BHV-psykologerna är kopplade till både mödra- och barnhälsovården
samtidigt”.
6 Barnsjukvård inom landstinget
Länets barnsjukvård har viktiga beröringspunkter med primärvårdens barnhälsovård, men
har ingen egentlig förebyggande verksamhet som ersätter barnhälsovården.
Barnsjukvården bedrivs inom det länsövergripande verksamhetsområdet Barn- och ungdomsvård, vilket sorterar under division Medicinska specialiteter. Barnsjukvårdens uppgift är att erbjuda kvalificerad medicinsk hälso- och sjukvård för barn och ungdomar upp
till 18 år. Verksamhetsområdet ansvarar för sådan diagnostik, undersökning, vård, behandling, habilitering/rehabilitering och omvårdnad som förutsätter mer specialiserad
kompetens eller mer avancerad medicinteknisk utrustning än den som finns inom primärvården. Verksamhetsområdets ansvar omfattar barn- och ungdomsmedicin, barn- och ungdomshabilitering samt barn- och ungdomspsykiatri.
Öppenvårdsverksamhet (mottagningar) bedrivs vid samtliga sjukhus i länet och sluten
vård vid Sunderby och Gällivare sjukhus.
Sjukhusen i Piteå, Kalix, Gällivare och Kiruna har mottagningar för barnpsykiatrisk verksamhet, bl a med barnpsykiatriker- och psykologer. Motsvarande mottagningsverk-samhet
finns i lokaler i Luleå och Bodens kommuner, organisatorisk under Sunderby sjukhus.
Vid Sunderby sjukhus finns en länsgemensam akutpsykiatrisk slutenvårdsavdelning för
barn och ungdomar med sex vårdplatser och en neuropsykiatrisk enhet (NEP-enhet).
5
Barn- och ungdomspsykiatrins uppgift är att känna igen, bota, lindra och förebygga
psykisk sjukdom och störning som utgör hinder för personlig tillväxt och mognad. En
viktig utgångspunkt är ett gemensamt ansvarstagande för barn och ungdomar i samverkan
med andra aktörer. Barns och ungdomars behov av hjälp och stöd ska dock i första hand
tillgodoses av föräldrar, skola, socialtjänst och primärvård.
Vid behov kan barn remitteras från primärvården/barnhälsovården eller skolhälsovården
(nivå 1) för specialistutredning till de barnmedicinska mottagningarna vid sjukhusen (nivå
2). Bedömning av remisser med psykiatrisk inriktning görs av barnpsykologer vid sjukhusens barnpsykiatriska enheter och, vid Sunderbyn, av barnpsykologer vid barnsjukvårdens tre enheter. Innan remitteringen ska barnhälsovården/skolhälsovården göra en ”basutredning” enligt ett antal remisskriterier (medicinsk bedömning/undersökning, social information, psykologbedömning, pedagogiskt utlåtande). Remisserna fördelas till barnpsykiatrin, barnmedicin eller barnhabilitering.
NEP-enheten är en specialistresurs inom länets barn- och ungdomspsykiatri. Uppdraget är
att utreda barn och ungdomar med omfattande neuropsykiatriska svårigheter, t ex autism,
Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och svår ADHD. Enheten bistår också länets
övriga barnsjukvård med kompletterande utredningar och konsultstöd samt vissa utbildningsinsatser.
För att ett barn ska utredas vidare inom NEP-enheten (nivå 3) krävs att barnet blivit
”specialistutredd” inom någon av ovanstående barnsjukvårdens enheter. En remiss till enheten ska innehålla medicinska, psykologiska, pedagogiska och sociala bedömningar med
ställningstaganden till att barnet med stor sannolikhet har omfattande neuropsyki-atriska
svårigheter som behöver utredas vidare och behandlas.
7 Uppfattningar från företrädare för barnhälsovården
I detta avsnitt lämnas en sammanfattning av vad företrädare för barnhälsovården inom
landstinget och övriga norrlandsting anser om värdet av barnpsykologer inom barnhälsovården samt konsekvenser av brist på sådan kompetens.
Arbetsuppgifterna inom barnhälsovården har successivt ökat och ändrat karaktär. Läkarinsatserna har minskat och en förskjutning av arbetet har skett från ett somatiskt perspektiv mot ett alltmer psykosocialt och folkhälsoinriktat perspektiv. Psykosociala frågeställningar har idag fått mer betydelse. Detta anses kräva ett annat arbetssätt där individuellt
stöd, föräldragrupper och nätverksarbete är viktiga inslag.
I det sammanhanget har behov av barnhälsovårdspsykologens insatser ökat och anses idag
utgöra en viktig integrerad del i barnhälsovårdens arbete. En viktig roll är här att stärka
BVC-sjuksköterskans psykosociala insatser och arbetssätt genom handledning och kon6
sultation, bl a att upptäcka, intervenera och bearbeta sociala missförhållanden inom
familjen, inklusive sviterna efter vissa skilsmässor. En barnpsykolog arbetar även direkt
med insatser till blivande föräldrar och barnfamiljer (bedömning, rådgivning, behandling).
Nya kunskaper om barn, t ex anknytnings2- och bindningsteorin, det tidiga samspelet
föräldrar - barn samt hur spädbarn reagerar på mödrars depressioner efter förlossning
pekar också på att tidig ingripande kan förhindra en ogynnsam utveckling. Depression hos
mödrar efter förlossning är inte ovanlig och förekomsten varierar mellan 8-15 procent
(uppgifter från Landstinget i Västernorrland). En sådan depression upptäcks inte alltid av
personalen inom barnavårdscentralerna. Blir depressionen långvarig kan den få negativa
följder för barnets utveckling, kvinnans hälsa och för föräldraparets relation. Idag finns det
ett screening-instrument, EPDS3, som systematiskt underlättar identifiering av nedstämdhet hos nyblivna mödrar. Men enligt expertis måste personalen, d v s sjuksköterskan inom
barnhälsovården, få utbildning och handledning av mödra- och barnhälsovårdens psykologer för att kunna utföra uppgiften på ett adekvat och säkert sätt. EPDS används vid i
princip alla vårdcentraler i den Norra sjukvårdsregionen, förutom i Norrbotten.
En barnpsykolog kan sammanfattningsvis bidra med tidig upptäckt av barn med autism,
uppmärksamhetsstörning, psykisk utvecklingsstörning, tidig anknytnings- och relationsstörning, språkstörning samt av barn som befinner sig i socio-ekonomiskt utsatta miljöer.
Tidig upptäckt kan innebära att behandling kan påbörjas tidigt och sekundära pålagringar
(svårare att klara nya psykiska problem i framtiden) minskas. Barnets hälsa tidigt i livet
har stor betydelse för hälsan långt fram i livet.
Avsaknaden av psykologer för barn, 0-6, medför också att barnhälsovården inte tillfredsställande kan genomföra basutredningar vid misstanke om neuropsykiatriska störningar
för vidare remittering till specialistfunktioner. Detta understryks av den kunskapsutveckling inom neuropsykologin som medfört ökade krav på tidig identifiering, utredning, behandling och stöd till barn med utvecklingsavvikelser inom autismområdet samt barn med
uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter.
Den vanligaste åldern inom landstinget för remiss av barn till specialistutredning är nu 910 år och då från skolpsykolog. Detta innebär, enligt våra intervjuer, att de små barnen fått
2
Anknytningsteorin: Det speciella band som uppstår mellan två individer när de lär känna varandra.
Anknytning till barnet sker instinktivt. Framför allt viktigt under ett barns första levnadsår. Barnets förmåga
att utveckla en trygg anknytning är beroende av förälderns förmåga att reagera adekvat på barnets signaler.
3
EPDS: Edinburgh Postnatal Depression Scale. En enkel självskattningsskala utvecklad i Skottland, med
vars hjälp personalen lättare kan upptäcka mammor med depressioner efter förlossning.
7
vänta i många år på utredning och behandling och att de därigenom har upplevt många
misslyckanden och brister i det sociala samspelet. Om ett barn får vänta i flera år på en
utredning kan det vara förödande för barnets utveckling, anpassning till skolmiljön, framtida skolsituation och för samspelet med föräldrar och kamrater. Enligt våra intervjuer är
det idag i Norrbotten främst skolpsykologer som slår larm om svåra psykiska problem hos
barnen.
8 Dialog mellan företrädare för barnhälsovården och landstingsledningen
Barnhälsovårdens utvecklingsenhet har i olika omgångar fr o m 2005 i brev till landstingets ledning redovisat behovet och konsekvenserna av utebliven psykolog-kompetens inom
barnhälsovården. De konsekvenserna som anges gäller i stort de som tas upp i föregående
avsnitt. Svaren tillbaks till utvecklingsenheten har inte gett någon närmare fingervisning
över hur ledningen ser på en utveckling av den sökta kompetensen. Däremot ansåg ledningsgruppen för division Primärvård (mail 2006-01-30 till barnhälso-vårdens utvecklingsenhet) att barnpsykologer inom barnhälsovården inte kan ses som ett basuppdrag för
primärvården.
I april 2007 hölls också ett möte mellan barnhälsovårdens utvecklingsenhet och ledningen
för divisionerna Primärvård och Medicinska specialiteter där man återigen, från utvecklingsenhetens sida, påpekade att Norrbotten vad gäller behov av barnpsykologkom-petens
inte uppfyller de kvalitetskrav för BVC som gäller i andra landsting.
I ett brev, 2007-09-11, från barnhälsovårdens utvecklingsenhet ställt till landstingsdirektören tas ånyo frågan upp om behovet av barnpsykologer inom barnhälsovården. Argumenteringen är ungefär som i tidigare brev och som beskrivs i avsnitt 7 ovan. Här nämns
att landstinget behöver ett absolut minimum av fyra barnhälsovårdspsykologer, men mer
realistiskt åtta tjänster som då även omfattar stöd till mödrahälsovården. Under en uppbyggnadsfas som, bl a innefattar utbildningsinsatser för barnhälsovårdspersonal, behövs
större resurser vilket föreslås att landstinget söker från ”Statsbidrag till landstingen för att
förbättra kvaliteten i och öka tillgängligheten till verksamheter för barn och unga med
psykisk ohälsa”4.
4
Socialstyrelsen har uppdraget från regeringen att fördela 213 miljoner kronor till landstingen för
ändamålet. I sammanhanget behöver primärvården förstärkas för att vara första linjens sjukvård för barn och
unga med psykisk ohälsa. För Norrbottens läns landstings del gäller det 5 739 000 kronor.
8
I ett brev till utvecklingsenheten svarar divisionschefen för division Medicinska specialiteter att representanter för division Medicin och Primärvård den 21 september 2007 träffat
landstingsdirektören för en diskussion om vem som har ansvaret för kompetens och resurser vad gäller psykisk ohälsa hos små barn och stöd till deras föräldrar. Divisionsledningarna är nu överens om att påbörja en satsning för att långsiktigt säkerställa resurser med
den önskade inriktningen. Divisionsledningarna kommer således att i ansökan om refererat
statsbidrag, före den 1 oktober 2007, lyfta in satsningen för såväl psykologtjänster som
kompetenshöjande insatser för de kommande tre åren.
9 Vår bedömning
Denna granskning ska besvara två revisionsfrågor:
På vilket sätt tillhandahåller landstingets barnhälsovård barnpsykologkompetens för utredningar och stöd till barn och barnfamiljer med särskilda behov, för att identifiera barn som far
illa samt för att ge konsultationer och fortbildning till de enheter som arbetar med barn och
barnfamiljer?
Är behovet av barnpsykologer tillräckligt tillgodosett för att, i samverkan med funktioner inom
barnhälsovården, upprätthålla en ändamålsenlig förebyggande vård av barn upp till 6 år (inklusive barnens föräldrar/målsmän).
Utifrån dessa frågor konstaterar vi att det inte finns några barnpsykologer inom landstingets barnhälsovård och att behovet av sådan kompetens därför inte är tillgodosett inom
landstinget. Detta är en unik situation i landet. Vi har beskrivit möjliga negativa konsekvenser av detta, både på kort sikt under barnets första levnadsår och på längre sikt under
hela uppväxttiden, men även påverkan på vuxenlivet.
Inom landstingets ledning uppfattar vi att det finns en positiv syn på värdet av en sådan
kompetens. Avsaknaden beror, enligt oss, mer på en diskussion om var barnpsykologer
organisatoriskt ska placeras och därigenom var resurser ska tas ifrån; antingen från division Primärvård eller från division Medicinska specialiteter.
Vår bedömning, efter intervjuer med företrädare för barnhälsovården inom landstinget,
inom andra landsting samt efter studier av dokumentation kring ämnet barnhälsovård, är
att barnpsykologer för det förebyggande hälsoarbetet bör tillhöra primärvården och inte en
sjukhusorganisation. Det mesta förebyggande arbetet sker allmänt inom primärvården och
för barnen inom barnhälsovården. Om barnpsykologer ingår i en sjukhusorganisation
kommer förmodligen det förebyggande arbetet i andra hand, då psykologiska problem
med akut karaktär kräver direkt uppmärksamhet och direkta åtgärder.
9
Primärvårdens ansvar syns också i hälso- och sjukvårdslagen: ”Primärvården ska som en
del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdom, ålder eller patientgrupper
svara för befolkningens behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad,
förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan kompetens”.
I nästa Landstingsplan för perioden 2008-2010 nämns även: ”Primärvården ska bedrivas
så effektivt och med tillgång till sådan kompetens att antalet patienter som hänvisas till
den specialiserade vården minimeras. För att tillgodose detta behöver primärvårdens kompetensprofil breddas.
Barnhälsovårdens verksamhet med dess olika kompetenser utvecklas också alltmer mot
teamarbete, där det förebyggande psykosociala arbetet upptar en stor del. Även av den orsaken är det naturligt att barnpsykologer för det förebyggande arbetet placeras inom primärvårdens barnhälsovård tillsammans och nära kontakt med distriktssjuksköterskor,
kuratorer, allmänläkare m fl yrkeskategorier.
Vi har i denna granskning observerat Socialstyrelsens bedömning från 1992 angående behovet av barnpsykologisk kompetens till en heltidstjänst per 3 000 barn, 0-6 år. I Norrbottens läns fanns vid årsskiftet 2006/2007, 17 172 barn inom denna ålderskategori. Detta
skulle motsvara behov av totalt 5,7 barnpsykologtjänster för barnavårdscentraler (ej inräknat psykologer för mödravårdscentraler).
Vi noterar nu att landstingsledningen under hösten 2007 påbörjat aktiviteter för att lösa
frågan om behovet av barnpsykologkompetens inom barnhälsovården. Detta, genom att
lyfta in resursbehoven i den ansökan som landstinget gör till Socialstyrelsen inom ramen
för regeringens satsning ”Statsbidrag för förbättrad kvalitet i och öka tillgängligheten till
verksamheter för barn och unga med psykisk ohälsa”. Denna markering hälsar vi naturligtvis med tillfredsställelse
10
