1
Några av Våra första civilisationer Och ANTIKENS
GREKLAND OCH ROM
Ojämlikhetens äldsta historia
För mer än tio tusen år sedan blev människor bönder
När människor slutade vara jägare och samlare och istället blev bönder som bodde på samma
plats hela livet – ledde detta till ökad ojämlikhet mellan människor.
Mellan kvinnor och män:
Eftersom det är tungt att gå med en plogen nertryckt i marken, tog männen över arbetet på
åkrarna. Männens arbete blev därför helt avgörande för att familjen skulle överleva och detta
gav männen makt. Många forskare menar att männen började bestämma över kvinnorna när
bönder började använda plogen.
Mellan fattiga och rika:
De bönder som fick en bra skörd kunde byta bort det som de inte behövde äta själva. Några
fick det bättre och började vakta sina ägodelar. Deras barn ärvde och fick det kanske ännu
bättre. Samtidigt blev andra fattiga. Så småningom uppstod olika samhällsklasser med några
få som bestämde mycket, medan andra var maktlösa.
För 6000 år sedan växte de första högkulturerna fram. Några av dessa är Egypten, Kina
och nuvarande Irak. Gemensamt är att de växte fram vid en stor flod där jorden runt
om gav stora skördar
En högkultur är ett samhälle som kunde skaffa fram så mycket mat att en stor grupp
människor kunde göra annat än att skaffa mat. För att alla skulle få mat fick bönderna betala
en del av det de odlade fram i skatt. Den maten kunde sedan gå till de som inte var bönder:
Några kanske handlade med saker (=köpmän)
Några tillverkade saker – krukor till exempel (=hantverkare)
Några försvarade området mot fiender (=soldater).
Några samlade in skatt och räknade och skrev så att allt skulle gå rätt till (=skrivare)
Några ritade hur husen, broarna, templen och dammarna skulle se ut (=arkitekter)
Några berättade vad gudarna ville att man skulle göra och inte göra. Det var viktigt att
hålla gudarna på gott humör och inte göra dem arga (=prästerna)
Några hjälper kungen styra (=ämbetsmän)
Kungen hade makten och styrde med hjälp av sina ämbetsmän. Kungen och de
viktigaste ämbetsmännen kom alltid från de rikaste familjerna.
2
Genom att människor specialiserade sig på olika saker ökade skillnaden mellan människor. En
del fick mer att säga till om och de som bestämde såg till att de själva blev rikare, och då blev
andra fattigare.
Allra sämst hade slavarna det. Dessa var ofta krigsfångar och ägde ingenting – inte ens sitt
eget liv.
Arkitekten får betalt?
Samhällsklasser i Egypten
Hellas (Grekland) ca 500 f.kr
Varje stad i Grekland, med jordbruken runt om, var ett eget litet land. Eftersom de styrde sig
själva kallar vi dem för stadsstater (= varje stad var en egen stat).
Grekerna tyckte inte heller att det var fel att använda slavar. Slavarna tvingades till tunga och
otrevliga arbeten som grekerna inte själva ville ha. Kroppsarbete
betraktades till och med som någonting fult, som ingen rik och förnäm grek kunde hålla på
med. Under Atens storhetstid räknar man med att det fanns nära 100 000 slavar i stadsstaten.
3
Kvinnorna hade väldigt låg status i Grekland. Redan som nyfödda behandlades de sämre än
pojkarna. Om det var ont om mat hände det att pappan bestämde att den nyfödda flickan inte
skulle få leva. Under uppväxten fick flickor mindre och sämre mat än pojkarna och det gjorde
att de fick dålig motståndskraft mot sjukdomar. Över hälften av alla flickor dog innan de fyllt
tio år. Flickorna, även i de rika familjerna, fick inte heller någon utbildning och de giftes bort
när de var femton år. Ofta var deras man dubbelt så gammal och han måste tyckt att hans fru
var väldigt barnslig. En ung flicka som inte kunde något blev en bekräftelse på vad man ansåg
om kvinnor – de var oförnuftiga och svaga.
Men det fanns ett undantag: i stadsstaten Sparta fick flickorna lika mycket mat och de fick
också lära sig läsa och skriva. Dessutom tränades flickorna i olika idrotter. Tanken var att de
skulle bli starka och friska mammor som kunde föda många barn. Man kan säga att
Spartanerna inte hade råd att förakta kvinnor eftersom det var viktigt att det föddes många
starka barn som kunde försvara stadsstaten mot alla Spartas fiender.
Kvinna från Sparta
Det romerska riket ca 500 f.kr till 400 e.kr
Under lång tid hade Rom och de andra Italienska städerna styrts av kungar som hörde till
folkgruppen etrusker. När latinarna, eller romarna som man började kalla dem, blev fria
bestämde de att de aldrig mer skulle låta en person bestämma. I stället hade man en senat som
styrde. Senaten bestod av män från stadens allra rikaste familjer, de så kallade patricierna. En
senator fick ingen lön för sitt arbete i senaten och var därför tvungen att vara rik för att kunna
arbeta med politik och samtidigt kunna försörja sin familj.
Människorna i Rom delades annars in i två huvudgrupper: patricier och plebejer. Plebejerna
var småbönder, hantverkare eller enklare köpmän. Patricierna (adeln) hade stora
jordegendomar med många slavar.
I Rom fanns många arbetslösa och de kunde bli farliga för ordningen i staden eftersom de var
så många. Dessutom hade de rösträtt. Därför brydde sig senatorerna om de arbetslösa: bröd
delades ut gratis och för att få extra många röster kunde någon som ville bli konsul ordna med
underhållning. I Rom saknades allt det skydd som medborgaren har idag: polis, allmän
4
sjukvård med mera. I stället hade man ett system där en rik man skyddade ett antal familjer
och som tack kunde den rike mannen räkna med att männen i dessa fattiga familjer röstade på
honom när höga ämbetsmän skulle väljas.
Kvinnorna fick det bättre än i Grekland. En förklaring kan vara att de fick ta mer ansvar när
deras män var borta för att försvara riket vid gränserna. Krigen gav alltså lite mer frihet till
kvinnorna!
Romarna hade också slavar. Dessa var ofta krigsfångar som blivit tillfångatagna. De såldes på
slavmarknader och ägarna brände in sitt bomärke i huden på dem så att de aldrig skulle kunna
dölja att de var hans ägodelar. I romarriket var det stor skillnad mellan olika slavar: en
utbildad grek var dyrast och användes som sekreterare eller som lärare till barnen. Andra
slavar levde korta liv i gruvor där de aldrig fick se dagsljuset.
Bärslavar med sin ägare
Politikens historia
För mer än tio tusen år sedan blev människor bönder
Inom familjen var det mannen som bestämde över sin fru, sina barn och över sina tjänare eller
slavar. När människor blev jordbrukare och små byar växte fram, valde byn en ledare.
Ledarens uppgift var att organisera arbetet i byn till exempel att bestämma vilken dag det var
dags att plöja, så eller skörda på åkrarna.
För 6000 år sedan växte de första högkulturerna fram. Några av dessa är Egypten, Kina
och nuvarande Irak. Gemensamt är att de växte fram vid en stor flod där jorden runt
om gav stora skördar
Ju större städer, desto viktigare var det med en bra organisation. Borgar till skydd mot fienden
skulle byggas, dammar och kanaler till hjälp för jordbruket skulle byggas med mera. En eller
flera små städer och jordbruksmarken runt om fungerade som ett eget litet land och ledarna
kallades nu kungar (=när kungar styr kallar man det för en monarki). De mäktigaste kungarna
var de som lyckades erövra andra kungars områden.
Kungarna kunde bli mycket mäktiga, så mäktiga att de till och med ansågs vara gudar.
5
Hellas (Grekland) ca 500 f.kr
Geografisk bakgrund
Grekland är den sydligaste delen av det man kallar Balkanhalvön och har därför en lång kust
och en stor arkipelag (=många öar). Mellersta Grekland är väldigt bergigt och klimatet är inte
särskilt bra för odling av spannmål. Grekland var alltså beroende av bra fartyg och spannmål
från andra delar av världen. Bergen gjorde det svårt att skapa en gemensam stat, eftersom det
helt enkelt var svårt att komma till andras bosättningar – det var långt till grannarna. Dessa
geografiska förhållanden påverkade politiken.
Stadsstater
Fr. 1200 f.kr. har arkeologerna hittat glest placerade boplatser. Varje boplats, varje grupp av
människor blev en självständig kommun eller en självständig liten stad. Så uppkom det
grekerna kallade pólis, en samhällstyp som bildades som skydd mot fientligt anfall. Mot
fiender är man alltid säkrare i en grupp. Varje pólis styrde alltså över sig själv och därför
kallar vi dom för stadsstater (= en stad som är en egen stat). Människorna var bönder och
bondgårdarna låg samlade som en liten stad gärna vid foten av ett berg eller en hög klippa. På
klippan byggde man en borg dit folk kunde fly om fienden kom. Klippan med borgen kallade
grekerna akrópolis. Ordet pólis betyder gemenskap eller samhälle och från detta ord har vi fått
ordet politik. Politik och samhälle hänger ju ihop. Utan en politisk organisation hade ingen
sammanslutning av människor fungerat.
Några av Greklands alla stadsstater
Folket och dess organisation
Vilka slog sig då ihop i grupper? Vilka ingick i samma stadsstat?
Varje individ ingick i en familj och varje familj i en släkt. Detta är inget konstigt, vi tänker ju
likadant idag. Flera släkter bildade tillsammans en klan där den största makten låg hos en
man: klanhövdingen. Historiskt har alla samhällen haft denna klanuppdelning - från Island till
Sydafrika och från Nordamerikas indianer till Kina.
Varje klans överhuvud bildade ett gemensamt råd i stadsstaten. Dessa klanöverhuvuden eller
klanhövdingar var ofta lite äldre män som sågs som mer erfarna och kloka. Råden kallades
6
därför oftast för "de äldstes råd". Männen i detta råd diskuterade och grälade sig fram till olika
beslut som gällde gemensamma angelägenheter i stadsstaten. Men, för att kunna genomföra
besluten måste rådet ha stöd av alla män som med vapen försvarade stadsstaten. Männen som
kunde försvara samhället kallades démos (= folket). Kvinnor, slavar och barn tillhörde inte
démos/folket. När démos samlades kallades mötet för folkförsamling.
De äldstes råd la fram sina önskemål inför folkförsamlingen. Det var önskemål om hur saker
och ting borde ordnas: lagar, beslut om att gå i krig, beslut om större byggnadsprojekt m.m.
Folkförsamlingen skulle sedan förhoppningsvis gå med på att det genomfördes och se till att
saker och ting blev gjorda. De äldstes råd fick ofta ägna mycket tid till att övertala, lova saker
i gengäld eller hota folkförsamlingen. Allt detta gjordes muntligt och retorik (= konsten att
tala väl, vältalighet) blev naturligtvis viktig.
Aristos och vanligt folk
"De äldstes råd" hade alltså makten att lägga fram alla förslag, men det fanns ekonomiska
skillnader också. De rikaste familjerna, eller släkterna, inom en klan kallade sig aristos (= de
bästa) och tyckte det var självklart att de skulle ha mest att säga till om. Vanliga bönder blev
beroende av aristos eftersom de ofta hade ekonomiska skulder till dessa när de varit tvingade
att söka hjälp av olika anledningar. De kanske var tvungna att låna utsäde eller dragdjur till
sina åkrar till exempel. När skulderna skulle återbetalas blev aristos ännu rikare på ny jord,
får, hästar eller andra betalningsmedel. Skillnaderna mellan fattiga och rika blev allt större.
Aristos blev en överklass och de vanliga bönderna en underklass.
Ojämlikhetens risker och hur man löste dessa
Naturligtvis var överklassen/aristos rädda för att den betydligt större underklassen skulle bli
så missnöjda att de vände sig mot de rikare i samhället och gjorde revolt. För att rädda sig
själva och stadsstaten från kaos måste aristos styra de fattigas missnöje och ilska utåt, mot
andra samhällen. Man organiserade ofta utvandring för att skapa kolonier (= ett erövrat
område i ett annat land där man slår sig ner och bestämmer). Kolonierna skapades i länder där
det fanns bra åkerjord, eftersom bristen på spannmål alltid var ett problem i Grekland. När
soldaterna byggt murar kring sin koloni och underkuvat landets invånare, kunde deras familjer
följa efter. För att man inte skulle tänka att dessa erövringar var moraliskt fel, handlade det
om att försvara sitt beteende. De besegrade folken kallade grekerna barbarer, ett ord som helt
enkelt upprepade hur grekerna tyckte det lät när de talade: bar... bar ... bar... Ordet lever kvar
idag och används nedsättande om andra folk som vi tycker är "ociviliserade", det vill säga
annorlunda från oss själva. Även grekerna delade denna syn på de underkuvade folken barbarerna var primitiva och sämre och därför var det inga problem med att ta deras land.
Denna tanke har levt vidare genom århundradena. När till exempel engelsmännen skaffade
kolonier i Asien och Afrika under 1800-talet försvarade de sig på liknande sett som grekerna
gjort långt tidigare.
7
Aristos vill ha aristokrati
De olika aristosfamiljerna stred också sinsemellan om vilken familj, eller vilken familjs
överhuvud, som skulle vara ledare för de andra. I bland kunde ett familjeöverhuvud få så
mycket makt att han hade möjlighet att utropa sig själv till kung, eller tyrannos som det hette
på grekiska. Makten fick han genom en militärkupp där han ofta hade hjälp av köpta
legosoldater. Tyrannen/kungen minskade "de äldstes råd" makt och kunde tvinga sina fiender
att gå i landsflykt. Men legotrupperna räckte sällan för att behålla makten någon längre tid han måste också ha stöd av demos (= medborgarna/de beväpnade männen). En tyrann/kung
var sällan populär i längden, det fanns hela tiden en press från andra aristos i "de äldstes råd"
att få vara med och bestämma. Tyrannen kunde störtas om de andra aristossläkterna gick
samman. Resultatet blev då ofta att "de äldstes råd" och aristossläktingarnas överhuvuden
gemensamt bestämde och detta kallade grekerna för oligarki (= ett fåtal styr) man kan också
kalla det för aristokrati (= de bästa styr). Aristos och rådet kunde strunta i folkförsamlingens
vilja om de hade tillräckligt många köpta soldater eller gjorde sig populära hos demos på
andra sätt.
Aristokrati är också ett ord som används fortfarande. Historiskt brukar man säga att aristokrat
och adel är samma sak. Ett lands aristokrati/adel är ofta den grupp som är födda till vissa
privilegier bara genom att tillhöra "rätt" familj. Långt in på 1900-talet var det aristokratin som
hade den politiska makten i många av världens länder. I slutet av 1700-talet ledde
revolutionen i Frankrike till att män som inte tillhörde aristokraterna också kunde få de
betydelsefullaste jobben. Jean Baptist Bernadotte var inte aristokrat men kunde nu arbeta sig
upp med hjälp av sin egen begåvning och sluta som kung i Sverige - och en kung är väl alltid
aristokrat? Vår nuvarande kung hade alltså inte varit kung om aristokratin inte störtats i
Frankrike.
Demokratins födelse i Aten
Precis som i andra statsstater ingick varje individ och varje familj i en klan där klanens ledare
(klanöverhuvudet) var representant i "de äldstes råd". Klanledaren ville naturligtvis få igenom
beslut som var bra för den egna klanen, men när Aten hotades av en mäktig fiende - perserna
(ursprungligen från nuvarande Iran) gjorde detta att man måste tänka på nya sätt. Smågräl
mellan klanledarna i "de äldstes råd" hade man inte tid med - nu krävdes samarbete och
enighet mot det yttre hotet! Nu kom en period där enskilda män med styrka och militär
begåvning fick mycket att säga till om. Men kriget mot perserna ledde också till motsatsen fler människor fick vara med och bestämma.
Folkförsamlingen i Aten bestod alltså av demos, de vapenföra männen (precis som i de andra
stadsstaterna). Dessa var nu avgörande för att man skulle kunna rädda Aten från perserna. Nu
blev även de fattigaste männen inom demos betydelsefulla, för de var dessa som rodde de
viktiga stridsfartygen. När demos förstod sin betydelse kunde de driva igenom att de fick mer
att säga till om. Varje man i demos fick nu en röst var i alla beslut som skulle fattas, vilket
innebar att varje enskild individ, oavsett om han var fattig eller rik, hade lika stort inflytande!
Nu var det demos som hade makten över hur Aten skulle styras - demokratin (= folkstyret)
var född. I Aten började man allt mer tala om folket som något positivt och fint. Idén att bara
8
en skulle bestämma blev så negativt för atenarna att det grekiska ordet för kung - tyrann fick
en ny betydelse som fortfarande lever kvar. En tyrann kallar vi den som härskar helt själv och
förtrycker sitt folk. Tyrann och diktator betyder i princip samma sak.
Nu fattades majoritetsbeslut i folkförsamlingen och viktigast var kanske att medlemmarna i
folkförsamlingen själva kunde lägga fram förslag och inte som innan bara ta ställning till
förslag från "de äldstes råd".
I folkförsamlingen ingick de män som fyllt 18 år och var födda av atenska fria föräldrar. De
var dessa män som kunde bära vapen och försvara staden. Utan dem hade Aten gått under och
därför fick de vara med och bestämma. De var dessa män som räknades som medborgare.
Grekiska stridsfartyg där roddarna var avgörande
och därför fick ökat inflytande i Aten
Kvinnor, barn och slavar fick eller kunde inte försvara staden. Dessutom ville de atenska
männen inte dela med sig av sin makt med de som sågs som invandrare och utlänningar. Även
om man var född i Aten var man alltså inte medborgare om inte föräldrarna också var från
Aten. Bara medborgare fick köpa, äga och sälja mark inom statsstaten. Hade man inte atenska
föräldrar hade man inga politiska rättigheter, fick inte gifta sig med en atenares dotter, fick
inte äga mark och kunde alltså inte bli medborgare.
Slavarna (ca 30% av befolkningen), de man såg som utländska män (ca 10 000 personer) och
kvinnorna stod utanför medbestämmandet. Det som då räknades som demokrati gällde för ca
40 000 individer. Å andra sidan utövade dessa män direkt demokrati. De samlades för att
lägga fram förslag, diskutera och rösta mellan förslagen. I vårt moderna samhälle har vi i
stället indirekt demokrati eller representativ demokrati. Detta innebär att vi inte röstar om alla
förslag, utan röstar på de personer/representanter som sedan ska rösta om varje enskilt förslag.
Om jag till exempel röstar på moderaterna, röstar jag på de personer jag tror tycker ungefär
som jag gör och dessa får sedan rösta på olika förslag. Direkt demokrati har vi bara när vi har
så kallade folkomröstningar då vi röstat om ett förslag: till exempel om vi ska gå med i EU
eller om vi ska ha kärnkraft. De atenare som var intresserade av politik kände sig nog närmare
makten och mer betydelsefulla än vad vi gör idag.
9
Direkt demokrati i Aten
Demokratin i Aten varade inte länge och historiskt tog det lång tid innan demokratin slog i
genom i världen. I Sverige fick alla män rösträtt först 1909. Kampen för demokrati
sammanfattades i slagordet: "en man, ett gevär, en röst". Tanken att bara män som kunde
försvara landet i krig var riktiga medborgare, levde alltså kvar så sent som på 1900-talet i
Sverige! Först efter första världskrigets slut 1918 började många länder införa rösträtt också
för kvinnor (1920 i Sverige). Många menar att detta kunde genomföras först när man insett att
kvinnorna var helt avgörande för tillverkningen av vapen, alltså betydelsefulla i försvaret av
landet.
Sparta - krigarstaten
Stadsstaten Sparta var på många sätt Atens totala motsats. Medan man i Aten byggde
fantastiska tempel fulla med marmorstatyer satte Sparta en ära i en enkel livsstil. Spartanernas
kultur var helt inriktad på ett krigiskt liv. Spartanerna hade erövrat sitt område från en annan
folkgrupp och var hela tiden beredda på att dessa skulle försöka ta tillbaka sin mark. Det
besegrade folket kallades heloter, som betyder fångar. De var heloterna som utförde allt arbete
i Sparta. De användes i hushållet för allt från städning till barnuppfostran, de arbetade på
åkrarna och arbetade med hantverk. Spartanerna var förbjudna att arbeta på åkrarna och att
syssla med hantverk eller handel. En spartan arbetade bara med att kriga eller träna inför krig.
Eftersom heloterna var så många fler och ett konstant hot, var detta kanske inte så konstigt
Sparta hade till skillnad från Aten kungar (= grek. tyranner). De var två stycken som regerade
tillsammans och bevakade varandra. Det handlade om att undvika att makten hamnade hos en
person. Precis som i de andra stadsstaterna hade man "de äldstes råd" som bestod av män som
måste ha fyllt 60 år. Männen var representanter för de ledande klanerna. Man hade också en
folkförsamling som bestod av alla vuxna spartanska krigarmedborgare. Dessa skulle alla vara
infödda "äkta" spartaner. För att vara medborgare, krävdes det att man var man och kunde
försvara Sparta. Men det krävdes också att man var tapper. Visade man sig feg kunde man
förlora sitt medborgarskap.
Spartanernas krigarkultur var ganska extrem. Som tonåring skickades pojkarna ut ur staden
med endast en dolk som beväpning och fick själva försöka skaffa mat genom att samla, jaga
eller stjäla. De förväntades också döda varje helot de stötte på (man tänkte sig att ensamma
heloter de kunde träffa på förmodligen var rymlingar). Uppdraget var ett slags mandomsprov.
I tjugoårsåldern gällde det att väljas in i ett matlag. Det fanns flera, och det finaste var det lag
där de två kungarna själva åt. Männen åt alltså tillsammans i lag och bara kvinnorna och
barnen åt hemma. I matlagen åt man gärna det man själva jagat. Jakten var viktig och sågs
10
som god övning för en soldat. Inom laget avgjordes ens status efter hur mycket mat man
kunde bidra med. De rikare hade högst status, eftersom de kunde ge matlaget mest mat.
Männen sov också tillsammans i stora salar och fick bara besöka sina fruar genom att smyga
hem till dom under natten. Det sades att många gifta par aldrig sett varandra i dagsljus. Detta
enkla och hårda liv som spartanerna levde har gett oss ordet spartanskt. Med det menar vi
enkelt på gränsen till torftigt och simpelt.
Kung Leonidas av Sparta (enligt filmen 300)
Från demokrati till monarki
I de mäktiga riken som funnits och i de som fortfarande fanns öster om Grekland hade man
monarki (= en kung styr och ofta ärver den äldste sonen kungatiteln efter fadern). Även Italien
styrdes av kungar under denna tid. Det vanliga var att en kung delade in sitt ofta stora rike i
mindre delar som styrdes av en adelsman som fick fungera som småfurste. Dessa småfurstar
var alla tvungna att lyda den gemensamma kungen. Ganska ofta kunde en sådan småfurste,
om han var smart, framgångsrik i krig och hade tur ta makten och själv bli kung.
Under 300-talet f.kr. hade landet Makedonien, som låg norr om Grekland, en kung som hette
Alexander. Under 300-talet f.kr. var de grekiska stadsstaterna mycket svaga. Efter att
gemensamt försvarat sig mot perserna under 400-talet f.kr. började man kriga sinsemellan. De
två största stadsstaterna, Aten och Sparta, var så svaga efter att ha krigat mot varandra under
flera år att de var ett lätt byte för någon utifrån, och den som kom var Alexander. Alexander
lade under sig hela Grekland och besegrade därefter perserkungen. Efter detta tog han
Egypten och grundlade en ny stad i norra Egypten som fick namnet Alexandria. Därefter drog
hans armé vidare och erövrade allt land österut fram till floden Ganges i Indien. Några år
senare dog Alexander i malaria endast 33 år gammal.
Alexander hade hållit ihop sitt enorma rike genom sin egen personlighet och kraft. När han
var död ville varken greker, perser eller egyptier hålla ihop som en stat. Alexander hade ingen
son och därför delade hans närmsta män (som alla var höga makedoniska generaler) upp riket
mellan sig och blev kung i var sitt land. Generalen Ptolemaios fick Egypten och hans barn,
11
barnbarn etc. - den ptolemaiska dynastin - skulle sedan härska i landet fram till år 30 e.kr. då
drottning Kleopatra besegrades av romarna och Egypten blev en del av det stora romarriket.
Monarki var den absolut vanligaste styrelseformen i världen fram till 1900-talet. Under 1 400
år styrdes Europas länder av kungar. Många länder kallas fortfarande för monarkier, Sverige
till exempel. Men dagens europeiska monarker/kungar har ingen makt. Länder som avskaffat
monarkin kallas republiker. Tyskland och Frankrike och USA är till exempel republiker
medan Norge, Sverige och Danmark fortfarande är monarkier.
Romarriket
Geografisk bakgrund
Arkeologerna har grävt fram boplatser från 900-talet f.kr. i nuvarande staden Rom. Runt om
och på de sju kullarna i Rom växte det fram byar som sedan smälte samman till en stor stad.
Precis som i Grekland ville man bosätta sig vid höjder som var lättare att försvara. Dessutom
rann Tibern där som var viktig inte bara som dricks- och tvättvatten utan också för transporter
av varor. Folkgruppen i området kallades latinare efter sitt språk latin, men runt om i Italien
fanns andra städer med andra folkgrupper som sinsemellan talade olika språk. Längst ner i
söder, vid stövelns sula och klack, anlade de grekiska stadsstaterna sina kolonier.
Den romerska republiken
På 500-talet f.kr. lyckades latinarna, eller romarna som man började kalla dom, bli fria och
bestämde att de aldrig mer skulle låta en person få all makt.
Republiken organiserades på följande sätt:
Diktator: en person valdes och fick all makt under högst 6 månader. En diktator valdes bara
vid största fara när någon fiende hotade och man inte hade tid att låta senaten rösta sig fram
till vad som skulle göras.
Två konsuler: Motsvarar den moderna tidens statsminister eller president. De var två för att
inte en skulle få för mycket makt. De hjälptes åt och kontrollerade varandra. För säkerhets
skull fick man dessutom bara vara konsul under ett år.
Senaten: Motsvarigheten till grekernas "de äldstes råd" kallades senaten. I senaten satt de
aristos, eller patricier som romarna kallade dom, som var överhuvuden för de rikaste
familjerna. Som senator fick man ingen lön och var därför tvungen att vara rik. Senaten hade
ansvar för utrikespolitiken, krigsmakten och ekonomin. Senaten motsvarar den moderna
tidens regering.
Folkförsamlingen: Precis som i Grekland fanns också en folkförsamling. Rom delades in i
olika stadsdelar och varje stadsdel hade en röst var i folkförsamlingen (tänk er att Hammarby
12
sjöstad hade en röst i kommunens alla val). Precis som i Grekland röstade man bara ja eller
nej till färdiga förslag. Männen som fick sitta i folkförsamlingen var alla sådana som kunde
försvara Rom om det blev krig. Störst makt över hur man skulle rösta hade de som kunde
kämpa med tunga och dyra vapen - patricier som hade råd med stridshäst. Minst inflytande
hade de fattigaste, proletarii (proletärerna, de utan egendom) som bara var beväpnade med
stenar eller slungor.
När en ung man fyllde 17 år fick han rösträtt i folkförsamlingen. Den valde de personer
(ämbetsmän) som skulle styra riket. Men folkförsamlingen var indelad så att de rikaste oftast
hade kontrollen.
Diskussioner i senaten innan de är dags att rösta.
I de grekiska stadsstaterna kunde de fattigas missnöje vändas utåt genom att man t.ex.
skaffade kolonier eller åkte på plundringståg. I Rom blev det en kraftig klasstrid som slutade
med att plebejerna också fick något liknande konsulerna. Nämligen tio så kallade folktribuner.
Dessa valdes också på ett år, och hade vetorätt gentemot senaten.
Två konsuler med vetorätt, tio folktribuner med vetorätt, en senat och en folkförsamling - var
ett komplicerat system som gjorde det svårt att fatta beslut. Romarna förstod detta, så om
staden var allvarligt hotad lade man ner detta långsamma system där det var svårt att fatta nya
beslut och valde en man med absolut makt som man kallade diktator.
Erövringar, slavsystem och farliga proletärer
Under republikens tid lyckades romarna erövra först hela Italien och sedan successivt lägga
under sig alla länder runt Medelhavet tills havet var ett romerskt innanhav, eller "mare
nostrum" (= vårt hav) som romarna kallade det. Erövringarna handlade först om att trygga
gränserna till staden Rom, men när riket blev mycket större än staden blev det längre gränser
som skulle skyddas. I bland kunde romarna i stället för att ta över ett land göra landet till sin
"bundsförvant". Folket i landet fick behålla sin kung och sina lagar, men var tvungna att lyda
Rom om det handlade om riktigt viktiga saker.
Erövringarna gav mängder av slavar och mängder av invånare som var tvungna att betala
höga skatter som skulle skickas till Rom.
13
Från republik till kejsare
År 107 f.kr valdes Gajus Marius till konsul för ett år. Därefter blev han befälhavare för en stor
armé som kämpade i nuvarande Nordafrika. Efter stora segrar kom han tillbaka till Rom och
genom att muta folktribunerna och medlemmar i senaten och genom hot och övertalningar
blev Marius vald till konsul fem år i rad! Detta hade aldrig hänt innan och var naturligtvis mot
republikens lagar. Tiden som konsul gav nu Marius möjligheten att göra stora förändringar
som krävde lång tid. Han ville skärpa disciplinen i armén och göra den mer effektiv. I stället
för att varje medborgare i Rom kunde kallas ut i krig, införde han yrkesarmén. Soldater som
hade krig som yrke var naturligtvis mer effektiva och framgångsrika. Denna förändring ledde
efter Marius till republikens fall. Nu blev soldaten inte i första hand lojal mot Rom, utan mot
sin befälhavare som såg till att han fick ut sin lön och att han fick en liten jordplätt att odla när
han gick i pension. Nu kunde en befälhavare använda sin armé för att ta makten.
Hur fick man då politisk makt i Rom?
För det första skulle man ha turen att vara född som pojke i en rik och inflytelserik
patricierfamilj.
Därefter handlade det om att sega sig upp till makten genom diverse ämbetsmannaposter. Det
gällde att få Folkförsamlingen att rösta på en och detta kunde man ordna genom att beskydda
ett antal familjer som i gengäld då röstade på en. Hade man riktig tur (och släktingar med
mycket makt) kunde man bli högsta chef i något land som romarna erövrat. Som högste chef
(= prokonsul) i en provins (=besegrat rike som styrdes av romarna) kunde man lägga beslag
på en del av de skattepengar som folket i de erövrade länderna var tvungna att ge Rom.
När ens chefperiod var slut kunde man sedan återvända till Rom – nu med mycket pengar!
För pengarna köper man sedan folkets röster genom att göra sig populär på olika sätt (man
kan ordna gratis matutdelning eller gratis kapplöpningar och gladiatorspel till exempel).
Därefter gällde det att bli vald till konsul.
Efter att ha varit konsul ett år var det inte så dumt att bli högsta befälhavare för en armé som
kämpade för att lägga nya länder under romarriket. Vann man då stora segrar kunde man bli
hjälte och få ett eget triumftåg.
Allt ovan gjorde historiens mest berömde romare – Julius Caesar.
Caesar blev prokonsuli provinsen Spanien och sedan befälhavare i Gallien (=ungefär
nuvarande Frankrike). Målet var att lägga Gallien under romarriket. Under femtiotalet före
Kristus besegrade och erövrade Caesar stora delar av Västeuropa. En följd av detta är att
dagens fransmän talar ett språk som från början var en latinsk dialekt – franska.
Senaten i Rom oroade sig för att Caesar blev allt mer populär och gav honom order att lämna
sitt befäl och komma hem till Rom. Caesar lydde till hälften: han kom hem till Rom men han
tog hela sin armé med sig!
14
Med hjälp av alla sina soldater tog sedan Caesar makten i Rom och utropade sig till diktator
på livstid. För att få soldaterna med sig belönade han dem med mycket pengar. Pengarna hade
Caesar fått genom att sälja nästan en miljon galler som slavar.
Men, bland folket var Caesar populär. Det gick så långt att man gjorde statyer av honom och
satte dem i de olika gudarnas tempel. Han skulle bli gud och särskilda präster anställdes för att
offra till honom. Några senatorer blev avundsjuka och andra senatorer ville ha republiken
tillbaka. Dessa gick ihop och mördade Caesar med sammanlagt 23 knivhugg år 44 f.kr.
Julius Caesar
Efter Caesars död blev det inbördeskrig (= krig inom ett land).
Två mäktiga män samlade var sin armé: Octavianus (Caesars adoptivson) och Antonius
(gammal vän till Caesar). Octavianus hade ärvt Caesars pengar som han kunde använda att
betala soldaterna med. Antonius behövde också pengar till sina soldater och vände sig därför
till Egyptens rika drottning Kleopatra om hjälp. Kleopatra å sin sida ville ta över hela de östra
delarna av romarriket och bli härskare över dessa.
Det blev krig och Octavianus vann. Antonius tog sitt liv och Kleopatra, som inte ville tas till
Rom för att gå i Octavianus triumftåg och sedan dödas, beslöt sig för att följa Antonius i
döden. Hon lät en giftorm bita henne.
Kleopatra
15
Nu hade Octavianus makten över romarriket. Men, Octavianus hade lärt sig av Caesars
misstag och kallade sig inte diktator. Han delade ut mycket pengar till sina soldater och till
Roms befolkning. Senaten var helt utan makt, men Octavianus behöll den för att det inte
skulle se ut som att han gjort sig till kung. Han visste att romarna hatade kungar.
Senaten jublade för att det nu var fred i Rom och gav Octavianus namnet Augustus som
betyder den vördnadsvärde. Folket älskade fortfarande den döde Caesar och därför lät
Octavianus sig kallas för Augustus Caesar för att visa att han ju faktiskt var Caesars
adoptivson.
Caesar uttalas ”kajsar”. Alla som styrde efter Augustus kallades också för Caesar och detta
namn kom då att få den betydelse det har: kejsare =en som styr enväldigt över flera länder
(kaiser på tyska, tsar på ryska).
Augustus styrde i 45 år. Romarriket var nu enormt stort och det fanns många provinser. I en
av provinserna - Palestina - föddes under Augustus tid en liten pojke som fick namnet Jesus.
Augustus
Livia
Romarrikets undergång
Romarriket gick under långsamt och det är inte så lätt att hitta ett bestämt årtal då man kan
säga: ”Här slutar antiken och året efter börjar medeltiden”. Den siste kejsaren som härskade
16
över hela romarriket hette Theodosius (dog 390 e.kr.). Vid denna tid hade kristendomen slagit
igenom som religion och dessutom blivit den enda tillåtna religionen. Efter Theodosius död
delades romarriket i två hälfter: Västrom med en kejsare i staden Rom och Östrom med en
kejsare i Konstantinopel (nuvarande staden Istanbul i Turkiet). Den siste kejsaren i Västrom
avsattes år 476 av germanerna. Östrom fortsatte att blomstra fram till år 1453 då turkarna
intog Konstantinopel, döpte staden till Istanbul och bytte religion från kristendom till islam.
Västrom försvagades och gick under av flera orsaker, till exempel:
Starka fiender
Från 200- talet e.kr. började stora folkgrupper i Europa dra sig söderut och ville in och bosätta
sig inom romarrikets gränser. En förklaring kan vara att klimatet en period blev sämre och att
människor drog sig söderut när de började svälta på grund av att skördarna blev sämre. Några
av dessa folkgrupper var starka krigare: hunnerna och germanerna till exempel. Romarriket
invaderades flera gånger av andra arméer. När en kejsare misslyckades dödades han av sina
egna soldater som sedan valde en ny kejsare. Många kejsare satt bara något år innan de
dödades av sina egna soldater.
Inre svaghet
När fienden tryckte mot romarrikets gränser behövdes många soldater och dessa skulle ha lön
eller jord att bruka som tack. Kejsarna fick höja skatterna för att få pengar till soldaterna och
bönderna fick det då svårt. Bönderna höjde då priserna på sina varor och då fick folket i
städerna problem med de höga priserna. Stadsbefolkningen flyttade till landet för att leva som
bönder eller som jordbruksarbetare på de rikas stora gårdar. Dessa rika gårdar behövde
skyddas och byggdes så småningom ut till borgar. Pengarnas värde försämrades och
människor återgick till byteshandel. Perioden medeltiden var född.
En lyxig patriciervilla…
behöver byggas om för att bli säkrare och blir en
riddarborg
