fornuftiga som vi tror, utan i hog grad beroende
av att våra narmaste håller ett vakande oga på oss.
Det var for ovrigt just den insikt Sturla Nordlund gav uttryck for i sin kolumn "Odyssevs og
nei-takkerne" (Nordlund 1992). Han diskuterar
riskerna med den okande tendensen att anse det
legitimt att kora berus ad, bara man klarar promillegranserna. Då forlorar vi emellertid enligt honom den både mentala och sociala ''krycka'' det
innebar att saga "nej tack, jag kor". Redan Odysseus visste att det gallde att surra sig fast vid masten infor sirenernas sång. ''Prinsippet å ikke kjøre
bil i forbindelse med alkoholbruk er også en slik
"mast" å surre seg til. Men å surre seg litt fast er
det samme som å ikke surre seg fast i det hele tatt.
Allerede Odyssevs skjønte det:'(Nordlund 1992,
304).
Tidningen Ostra Nylands skampåleinitiativ ar
utan tvekan ett steg i samma riktning, dvs. i fors 0ken att forstarka offentlighetens funktion som social krycka, och som sådant intressant. Det torde
vara' enda i sitt slag i Norden, ev. också i hela Europa. (I USA ar det daremot vanligt att domstolarnas utslag rutinmassigt återges i lokalpressen,
men det bottnar i en helt annan rattstradition.)
Det vore darfor allt skal också for forskarna att agna det sitt intresse.
Thomas Rosenberg
LITTERATUR
Christie, Nils: Død og forbrytelse. Nytt Norsk Tidsskrift
4(1984): 33-43
Hemanus, Pertti: Rattijuopot ja julkisuus. (Rattfylleristerna
och offentligheten). I: Peltoniemi, Teuvo (red.): Moni ottaa ja
ajaa. Rattijuoppous Suomessa. VAPK/Alko, Helsinki 1991
Maki, Martti & Salusjiirvi, Markku: Perustietoja rattijuoppoudesta (Basfakta om rattfylleriet). I: Peltoniemi, Teuvo
(red.): Moni ottaa ja ajaa. Rattijuoppous Suomessa. VAPK/Alko, Helsinki 1991
Nordlund, Sturla: Odyssevs og nei-takkerne. Nordisk Alkoholtidskrift 9(1992): 6, 303-304
Peltoniemi, Teuvo (red.): Moni ottaa ja ajaa. Rattijuoppous
Suomessa (Många dricker och kor. Rattfylleriet i Finland).
VAPK/Alko, Helsinki 1991
Sulkunen, Pekka: Introduktion till sociologin. WSOY, Helsingfors 1990
Tornudd, Patrik: Rattijuoppouden suhdannevaihtelut (Rattfylleriets konjunkturviixlingar). I: Peltoniemi, Teuvo 1991 (se
ovan).
Hur anpassa
ett monopol?
Den allmanna uppfattningen var mycket lange
den att alkoholfrågorna inte ingick i EES-avtalet,
och att frågan om alkoholsystemets framtid skulle
komma upp forst i samband med forhandlingarna
om EG-medlemskap.
Skenbart ar det också så. I EES-avtalet sags det
ingenting specifikt om alkoholmonopolen. Å andra sidan lamnades de inte heller medvetet utanfor,
såsom fallet var med t.ex. det finlandska arbetspensions systemet. Man kommer darfor, sedan avtalet tratt i kraft, att ifråga om handeln med alkoholvaror tillampa artikel 16 i EES-avtalet. Den beror statliga monopol i allmanhet, och ar i sin tur
identisk med artikel 37 i Romfordraget, dvs. EG:s
"grundlag". Dess centrala punkt lyder som foljer:
"Avtalsparterna ansvarar for att deras kommersiella statsmonopol anpassas, så att medborgarna i EG-liinderna inte
diskrimineras i samband med inkop och forsiiljning av varor:' (overs. TR)
Man kraver inte att monopolen omedelbart skrotas, utan enbart att de anpassas. Men vad innebar
"anpassning"? Ett svar på den frågan har man forsokt finna i EG-domstolens utslag och tolkningar
i de rattsfall som gallt monopol. Men man har inte
fått någon klar bild: rattspraxis hittills ger ingen
entydig forklaring till vad man egentligen avser
med "anpassning" (Tigerstedt 1993). Detta har
gett upphov till sega tvister, eftersom alla kan finna prejudikat som stoder den egna intressegruppens syften.
Diana Søe (1993) har systematiskt gått igenom
EG-domstolens utslag i dessa fall, och på basen av
hennes resultat kan vi dra foljande slutsatser. Att
bilden ar oklar beror helt enkelt på att domstolen
inte ens har efterstravat en stabil och entydig linje
i frågan. Tolkningarna varierar emellertid inte
slumpmassigt. Ifall vi betraktar fOrandringarna
over tiden, kan vi se en konsekvent linje. Sattet att
tolka artikeln har hela tiden skarpts i en mer liberalistisk riktning. EG:s grundfilosofi ar en maximalt fri marknadsekonomi, och man vill darfor
helt slippa de monopolartade strukturerna genom
Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 10, 1993:2
-
107-
att stegvis skarpa tolkningen av hur anpassningen
bor ske.
Seita
Vi ser denna utveckling i ett notskal i fallet Seita,
dvs. det franska tobaks- och tandsticksmonopolet. Seita, som grundades år 1811, ar en produkt
av kolonialtiden: man gav ett foretag monopol på
import, foradling och fOrsaljning av råtobak från
de egna kolonierna. Inte ens i dag uppger bolaget
några som helst halsopolitiska skal fOr sin verksamhet (Seita 1992). Den franska regeringen blev
1976 tvungen att vidta en forsta anpassning av
monopolet, i samband med att Frankrike anslot
sig till EG. Detta har emellertid inte varit nog,
utan man har velat driva anpassningen langre,
fr.a. från slutet av 1980-talet - liksom fallet varit
också med andra monopol inom EG. Sporsmål
om saken har standigt vackts inom Europaparlamentet. Handelseutvecklingen sammanfattas i ett
farskt meningsutbyte i frågan; frågestallare ar ledamoten Jean-Pierre Raffarin och den som svarar
kommissionsmedlemmen Sir Leon Brittan:
"Raffarin: På vilket satt anser kommissionen att den inre
marknaden och den skarpta konkurrensen påverkar det
franska tobaksmonopolets stallning?
Brittan: Kommissionen har redan kunnat konstatera,
som svar på tidigare sporsmål från parlamentets sida, att
det franska tobaksmonopolet har anpassats i enlighet med
Romfordragets 37 artikel. Den franska regeringen har uttryckligen fråntagit Seita ensamratten till export, import
och partihandel ifråga om sådana tobaksprodukter, som
tillverkats i, eller importerats från, andra lander inom gemenskapen. I den franska lagstiftningen kvarstår darmed
tre typer av monopolrattigheter:
- å ena sidan tillverkningen av tobaksprodukter och å
andra sidan importen av, och partihandel med, tobaksprodukter från lander utanfor gemenskapen; staten har garanterat Seita monopol på dessa;
- detaljforsaIjningen av tobaksprodukter; denna uppgift har overlåtits åt skatteforvaltningen, som skoter den
via återforsaIjare inom tobaksbranschen.
EG-domstolen konstaterade emelIertid i sitt beslut från
den 21.3.1991 (arende 60/89, gallande apoteksmonopol) att
detaljhandelsmonopolet - genom att det reglerar fOrsaIjningen - kan ha samma effekter som de kvantitativa importbegransningar man avser i Romfordragets 30 artikel,
och att man darfor bor kunna påvisa att ett dylikt monopol
ar berattigat med hiinvisning till något av de allmanna skal
som namns i artikel 36.
Kommissionen kommer, mot bakgrunden av dels den
inre marknaden och den skarpta konkurrens den medfor,
dels det ovannamnda farska domstolsutslaget kring ensamrattigheter och monopol (jfr också arende 202/88), att
utreda ifall de återstående delarna av det franska tobaksmonopolet ar forenliga med gemenskapens lagstiftning."
(Official Journal of the European Communities 16.7.1992;
overs. TR).
Annu har inte den av Sir Leon Brittan utlovade
utredningen om Seitas kvarvarande monopolrattigheter horts av, men riktningen forefaller klar.
EG vill uppenbarligen nu - sedan den inre marknaden tratt i kraft från 1993 - slutgiltigt losa frågan om monopolen; aven detaljhandeln och tillverkningsmonopolen får alltså nu stryka på foten.
Det ar symptomatiskt att kommissionen i sin avi
till Finland ifrågasatter Alkos detaljhandelsmonopol genom att hanvisa till samma domstolsutslag
(202/88) som Brittan pekar på i fallet Seita.
Hall de nordiska landerna accepterar den av EG
erbjudna utgångspunkten, enligt vilken alkoholmonopolen betraktas som helt normala statliga
handelsmonopol, finns det mycket lite man kan
gora for att bevara det nordiska alkoholsystemet.
Då måste vi anpassa oss till en allt strangare tolkning av artikel 37, och fOrbereda oss på att skrota
ner samtliga strukturer av monopolkaraktar.
Tillbaka till ruta ett
Har Finland och de ovriga nordiska landerna då
några alternativ? Ja, det har de - ifall de inte for
ett ogonblick slapper taget om de folkhalsomassiga argument som ligger till grund for deras alkoholmonopol.
Finlands EG-ambassador Erkki Liikanen intervjuades i Finlands TV 1 den 25.1. Hans budskap
var i korthet foljande: ett land som vill bli medlem
av EG/EU kan inte krava andringar i gemenskapens grundstadga, men daremot nog en genomgång av sattet att tolka och tillampa de olika direktiven. Gemenskapen har t.ex. som princip att ge
specialstod åt lantbruk som bedrivs under speciellt ogynnsamma omstandigheter. I de nuvarande
medlemslanderna finns det ingenting sådant som
"arktiska odlingsområden". Vi har daremot dylikar och har darfor helt legitima skal att krava att
man skall betrakta dessa arktiska villkor som ett
nytt kriterium och en grund for permanent speci-
Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 10, 1993:2
-
108-
alstod - och aven hålla fast vid detta krav.
Man borde åtminstone inte från EG:s sida ha
någonting att invanda mot Liikanens uppfattning.
Hans linjedragning borde också kunna tillampas
nar det galler det nordiska alkoholsystemets framtid - oberoende av om frågan blir lost inom ramen for EES-avtalet eller i samband med ett fullvardigt medlemskap.
Det ar namligen att marka, att samtliga statliga
monopol inom det nuvarande EG ar rent statsfinansiella, fiskala monopol (Tigerstedt 1993). De
nordiska landernas intrade i gemenskapen innebar att en monopolgrupp som i forsta hand motiveras med folkhalsoargument for forsta gången
kommer med. Enligt den Liikanenska principen
kan de nordiska landerna inte krava en andring av
gemenskapens regler betraffande monopol, men
daremot nog att dessa regler for alkoholmonopolens vidkommande skulle tillampas på ett annat
satt an man hittills gjort ifråga om de fiskala fallen.
Vad kunde deHa betyda?
Ur den normala marknadsekonomins synvinkel
ar ett lagstadgat monopol givetvis en osund foreteelse, och det kan darfor sagas vara naturligt att
man inom EG gradvis forsoker gora sig av med
dem. Men den uttalade utgångspunkten for den
nordiska alkohollagstiftningen ar ju att alkoholekonomin inte ens bor vara normal, utan uttryckligen reglerad. Man fOrsoker med hjalp av monopolet på olika satt begransa alkoholutbudet, och
darmed totalkonsumtionen, och i sista hand de
skador som sammanhanger med konsumtionsnivån. Man kan darfor inte tillampa EG-domstolens hittillsvarande utslag på de folkhalsobaserade monopolen. Man bor i stallet återvanda till ruta
ett, dvs. innehållet i artikel 37, och ge den en ny
tolkning.
Man kan i sjalva verket las a artikel 37 exakt så
som den ar skriven: monopolen bor anpassas så,
att produkter från EG-Ianderna inte i något skede
diskrimineras. Detta ar något som alldeles val kan
ske inom ramen for ett monopol- oberoende av
hur omfattande det ar.
Ett monopol ar i sig neutralt (jfr Romanus 1992).
Det ar fullt mojligt att monopolprincipen tacker
hela alkoholekonomin (import, partihandel, de-
taljhandel, utskankning, inhemsk produktion),
och andå inte diskriminerar importprodukterna.
Det vasentliga ar att samma regler galler alla som
ror sig på arenan: tilltrade till prislistan, prissattning, beskattning, forsaljningspraxis etc. Monopolprincipen utesluter ju inte i sig utlandsk konkurrens. Och den utesluter inte ens den inhemska
konkurrensen - vilket det finlandska systemet visar. Man kunde i princip rentav låta olika foretag
ta hand om hela ·alkoholsektorn, ifall det finns ett
centrum, eller "monopol", som besluter om de
regler som galler for alIa. Uppfattar man saken på
det har sattet betyder monopolprincipen framfor
allt ensamratt att reglera alkoholekonomin, men
inte nodvandigtvis en koncentrering av den konkreta verksamheten på ett enda bolag (Virtanen
1991).
Alltså: ifall vi laser artikel 37 på det har sattet
har EG inget att invanda ifråga om hur omfattande monopolen ar i de enskilda medlemslanderna.
Det borde ur EG:s synvinkel vara egalt i hur stor
utstrackning den inhemska aIkoholekonomin ar
monopoliserad. Det vasentliga ar att importprodukten och den inhemska produkten i alla skeden
står på samma startstreck.
Hall EG accepterar denna utgångspunkt - dvs.
att varje enskilt land sjalvt har ratt att avgora omfattningen av sitt alkoholmonopol - måste de
nordiska landerna i sin tur acceptera att EG har
ratt att blanda sig i monopolens satt att fungera.
I samband med kommande domstolsutslag skulle
det sedan uppstå en ny toIkning som ror de folkhalsobaserade monopolen.
Exempel på dylika fall av diskriminering har det
forvisso funnits, och finns annu, inom de nordiska monopolen. Det har inte varit oproblematiskt
att få tilltrade till provforsaljningen; prissattningen har gynnat inhemska produkter; narheten
mellan distribution och produktion har gett upphov till misstankar om subventionering av den egna produktionen (AIko); sattet att stalla fram produkterna i affarerna har inte varit jamlikt etc.
Monopolen har visserligen i många avseenden
redan sjalvmant borjat forsatta sig i euroskick.
Man utvecklar olika provforsaljningssystem; man
har ifråga om prissattningen redan overgått (Sverige), eller planerar att gora det (Finland), från
vardebeskattning till volymbeskattning; produktionen har helt losgjorts från distributionen (Sverige), eller flyttats en aning langre bort (Finland);
Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 10, 1993:2
-
109-
man overgår från forsaljning over disk till sjalvbetjaning (Finland).
Men accepterar EG?
Finland, Sverige och Norge fOr som bast parallella
forhandlingar om EG-medlemskap. I alkoholfrågan har landerna beslutat agera gemensamt betraffande den grundlaggande linjen. Hall man i
dessa lander menar allvar ar det skal att gora den
folkhalsoinriktade tolkningen av artikel 37 till en
likadan troskelfråga som principen om det arktiska jordbruket. Om man anser att en sådan målsattning ar "overdimensionerad'~ ar det allt skal
att klart saga ifrån att man inom Norden inte ens
sjalva anser det modan vart att fOrsvara och bevara monopolprincipen.
Men EES-avtalet då? Det ar ju redan fardigt, och
trader sannolikt i kraft sommaren 1993. Det ar
mycket sannolikt att antingen EG-kommissionen
eller någon enskild intressegrupp darefter kommer att dra alkohollagstiftningen i något av de
nordiska landerna infor ratta. Eftersom man i
EES-avtalet inte fattat några bindande beslut betraffande en sarstallning for alkoholmonopolen,
kan det handa att domstolen utgår ifrån den "normala" tolkning som galler statens fiskala monopol, och att utslaget bHr darefter. Innebar inte det
att spelet redan ar forlorat?
Nej. Hall det blir fråga om en rattslig provning,
behandlas denna inte i EG-domstolen utan i en ny
EFTA-domstol, som inrattas i enlighet med EESavtalet. Också om EES-avtalet forutsatter att bagge domstolarna bor strava till en enhetlig tolkningspraxis, erkanner man samtidigt domstolar-
nas fullstandiga suveranitet. Medlemmarna i EFTA-domstolen utgors av representanter från EFTA-Ianderna. Och de flesta av EFTA-Ianderna utgors av lander med monopol. Det ar svårt att tanka sig att den nya domstolen inte skulle fOrsoka
skapa sig en egen sjalvstandig linje, dar man skulle beakta medlemslandernas egna sardrag.
Om det av någon orsak inte skulle gå så har,
utan domstolen skulle besluta att t.ex. Alko bor
skrota sitt detaljhandelsmonopol, finns det en allman skyddsklausul i EES-avtalet: "En nationell
regering har ratt att vidta åtgarder gentemot de
negativa effekterna av EES-avtalet, ifall dessa skapar allvarliga hot av ekonomisk, social eller miljomassig art" (Kemppinen 1992). Man kan alltså i
sista hand ty sig till denna klausul - fortfarande
forutsatt att man anser det modan vart att hålla
fast vid sjalva karnan i monopolprincipen.
Matti Virtanen
overs. TR
LITTERATUR
Kemppinen, Reijo: Euroopan talousalue ja Suomi (Den europeiska ekonomiska sfaren och Finland). UM/taustat 2/92
Romanus, Gabriel: Svenska argument for alkoholmonopol.
Nordisk Alkoholtidskrift 9 (1992): 5, 275-279
La Seita 1992. Broschyr
Søe, Diana: E0S-aftalens betydning for nordisk alkoholpolitik. Nordisk Alkoholtidskrift 10 (1993): 1, 23-35
Tigerstedt, Christoffer: EY:n ja alkoholipolitiikan muuttuvat
kasvot (EG:s och alkoholpolitikens forandrade ansikte). Alkoholipolitiikka 58 (1993): 1, 40-43
Sopimus Euroopan talousalueesta. Osa I (Avtalet om den
europeiska ekonomiska sfaren, del I). UM/julkaisuja 6/92
Virtanen, Matti: Puretaanpa monopoli (Låt oss skrota ner
monopolet). Neuvoa-antavat 1/91.
Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 10, 1993:2
-
110-
