Celler
Kroppen är uppbyggd av en mängd små delar som kallas celler. Varje cell är en egen levande
enhet som kan föröka sig, ta emot olika typer av information och sköta sin egen
ämnesomsättning. Även om cellerna fungerar på ett likartat sätt finns det skillnader mellan
dem. En del celler har till exempel specialiserats så att de är bra på att röra sig, medan andra
är bättre på att ta emot information.
Tillsammans med andra celler som fungerar på samma sätt bygger cellerna upp vävnader, till
exempel muskulatur och ben. Vävnader bildar i sin tur organ, som hjärta och lungor.
Tillsammans är vävnaderna och organen vår kropp. Tack vare att cellerna fungerar olika kan
kroppen bli så komplex som den är.
Cellerna fungerar på ett likartatat sätt, men det finns skillnader mellan dem. En del celler har
specialiserats så att de är bättre på att röra sig, medan andra är bra på att ta emot
information. Tillsammans med andra celler, som fungerar på samma sätt, bygger cellerna
upp vävnader, till exempel hjärtmuskulatur. Vävnaderna bildar i sin tur organ, som hjärta och
lungor.
Många miljarder celler
Kroppen hos en vuxen person innehåller ungefär 100 000 miljarder celler. Alla celler är inte
helt lika, utan har olika uppgifter. Därför har de också lite olika utseende. Nervceller har till
exempel långa trådliknande utskott så att de kan leda information till andra delar av
kroppen.
Cellerna är mycket små. Äggcellen, som är kroppens största cell, är ungefär en tiondels
millimeter i diameter. Kroppens minsta celler, de röda blodkropparna, är bara några
tusendels millimeter i diameter.
Celler består till cirka 80 procent av vatten. Resten av vikten är proteiner, fetter, kolhydrater
som till exempel socker samt arvsmassan, DNA.
Cellmembranet är skalet
Celler kan se ganska olika ut beroende på vilka uppgifter de har, men vissa grunddrag är lika
hos alla celler.
Varje cell omges av en tunn hinna som kallas för cellmembran. Hinnan består egentligen av
två tunna skikt av fett, så kallade lipider. I fettlagren finns det också en del proteiner och
kolhydrater. Kolhydraterna sticker ofta ut från cellmembranets yta och fungerar som
kännetecken för cellen.
Cellmembranet fungerar som ett skydd och hindrar vattenlösliga ämnen från att fritt föras ut
ur cellen. Innehållet i cellen skiljer sig mycket från miljön utanför cellen, och det är viktigt att
den skillnaden finns annars skulle inte cellen överleva. Inuti cellen finns det mycket
kaliumjoner, medan vävnadsvätskan utanför cellen innehåller mer natriumjoner.
Cellmembranet består av fettmolekyler som hindrar vattenlösliga ämnen från att fritt föras
ut ur cellen. I cellmembranet finns det särskilda transportproteiner som binder sig till ämnen
utanför cellen och frigör ämnena på insidan av cellen.
På cellmembranets yta finns ofta kolhydrater som sticker ut från ytan och fungerar som
kännetecken för cellen.
Ämnen förs in i och ut ur cellen
Cellmembranet är inte helt tätt, utan små partiklar skickas ut eller in genom membranet
genom speciella kanaler och pumpar. Fettlösliga ämnen passerar direkt genom membranet.
Lite större ämnen kan omslutas av en bit cellmembran, som snörs av till en liten blåsa.
Blåsan kan sedan föras in i eller ut ur cellen.
Hos vissa celler är membranet veckat och det gör att ytan blir mycket större än om cellen
vore helt slät. Den större ytan är en fördel om cellen exempelvis suger upp näringsämnen i
tarmen. En del celler har flimmerhår på ytan, till exempel i luftrören där flimmerhåren renar
luften man andas in.
Lite större ämnen kan passera igenom cellmembranet genom att en bit av membranet snörs
av till en liten blåsa. Blåsan för sedan ämnen ut ur cellen (1), eller så förs ämnen in i cellen på
ett liknade sätt (2).
Cellerna sitter fast i varandra
Cellerna kan fästa i varandra genom särskilda fogar. När många likartade celler med samma
uppgifter sitter fast i varandra kallas det för vävnader. Cellerna sitter ihop olika hårt, men en
del har ingen förankring alls till andra celler. Det gäller till exempel blodkroppar.
Cellen tar emot information
I cellmembranet finns också så kallade receptorer, eller mottagare. Receptorerna består av
proteiner som kan binda andra ämnen till sig, exempelvis hormoner. Ämnena som binds till
receptorerna kallas signalsubstanser, och ger viktig information till cellens inre.
Informationen kan till exempel påverka cellens ämnesomsättning eller andra funktioner.
Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor. Man kan jämföra det med en
nyckel som bara passar i ett visst lås. Det är viktigt att signalsubstansen bara binder sig till sin
egen typ av receptor. Annars överförs informationen inte på rätt sätt.
Receptorerna kan binda andra ämnen till sig, exempelvis hormoner. Dessa så kallade
signalsubstanser ger viktig information till cellens inre och kan påverka cellens reaktioner.
Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor. Man kan jämföra det med en
nyckel som bara passar i ett visst lås.
Cellens inre
Innanför cellmembranet finns en trögflytande vätska som kallas för cytoplasma.
Cytoplasman består till största delen av vatten. I den geléliknande vätskan finns bland annat
salter, näringsämnen och proteiner. En del proteiner kallas enzymer och deltar i olika
reaktioner som sker i cellen, till exempel att bryta ner eller bygga upp näringsämnen.
Andra proteiner bildar ett nätverk av trådar som fungerar som en stomme i cellen. Nätverket
kallas för cellskelett och gör att cellen kan ändra form och röra sig. Ämnen som inte är
vattenlösliga bildar små droppar i cytoplasman. I fettceller finns till exempel gott om
fettdroppar.
Cytoplasman innehåller också flera små strukturer eller delar som cellen behöver för att
kunna överleva. Varje del har sin speciella uppgift, och kan liknas vid kroppens olika organ.
Dessa miniatyrorgan kallas för organeller.
De viktigaste organellerna är
mitokondrier som är cellernas kraftverk
ribosomer som sätter ihop proteiner
endoplasmatiska retiklet och Golgi-apparaten som är cellens transportsystem
lysosomer som städar cellen.
Innanför cellmembranet finns en trögflytande vätska som kallas cytoplasma eller cellsaft.
Den innehåller flera små strukturer eller delar som cellen behöver för att kunna överleva.
Varje del har sin speciella uppgift och kan liknas vid kroppens olika organ. Dessa
miniatyrorgan kallas för organeller. De viktigaste är mitokondrier, ribosomer,
endoplasmatiska nätverket, Golgi-apparaten och lysomer. Cellkärnan innehåller arvsmassan,
DNA, som innehåller våra arvsanlag.
Mitokondrier ger energi
Mitokondrier är cellens kraftverk och bildar energirika kemiska ämnen från kolhydrater, fett
och proteiner, som man får i sig med maten. Det viktigaste ämnet som bildas kallas ATP. När
de energirika ämnena sedan bryts ner i kroppens celler frisätts energi, som behövs för olika
processer. I celler med hög energiförbrukning, till exempel muskelceller och leverceller, kan
det finnas flera hundra mitokondrier.
I mitokondrierna bildas energirika ämnen från kolhydrater, fett och proteiner. När ämnena
sedan bryts ner i kroppen frisätts energi. I celler med hög energiförbrukning, till exempel
muskelceller och leverceller, kan det finnas flera hundra mitokondrier.
Ribosomer sätter ihop proteiner
Ribosomer är små korn i cellen som bygger ihop proteiner av så kallade aminosyror, som
man får i sig med maten. Det är cellkärnan som styr vilka proteiner som ska bildas.
Cellens transportsystem
Cellen har nätverk av platta rör och blåsor som bland annat fungerar som cellens
transportsystem, det så kallade endoplasmatiska retiklet. Rörsystemet har kontakt med både
cellens kärna och cellmembranet. Ämnen som bildas inne i cellen förs med hjälp av
transportsystemet till utsidan av cellen.
Det bildas proteiner i den del av rörsystemet som har ribosomer bundet till sig. Proteinerna
sorteras och packas sedan i den så kallade Golgi-apparaten och transporteras ut ur cellen. I
Golgi-apparaten kan också delar av kolhydrater kopplas på proteinerna. Cellen behöver en
del av proteinerna för eget bruk. Det bildas också fetter i rörsystemet.
Cellen har nätverk av platta rör och blåsor som bland annat fungerar som cellens
transportsystem, det så kallade endoplasmatiska retiklet. Rörsystemet har kontakt med både
cellens kärna och cellmembranet. Ämnen som bildas inne i cellen förs med hjälp av
transportsystemet till utsidan av cellen. I vissa delar av det endoplasmatiska retiklet bildas
proteiner. De sorteras och packas i den så kallade Golgi-apparaten och transporteras sedan
ut ur cellen.
Lysosomer städar cellen
Lysosomer är cellens renhållnings- och nedbrytningsanläggning, och tar hand om gamla
celldelar eller främmande ämnen som kommit in i cellen, till exempel bakterier. Det som kan
återanvändas förs tillbaka till cytoplasman, medan resten transporteras ut ur cellen.
Cellkärnan innehåller arvsmassan
Cellens kärna fungerar som en slags kommandocentral som styr alla funktioner i cellen.
Kärnan innehåller arvsmassa, DNA. Delar av arvsmassan kallas för gener som innehåller
information om hur kroppen ska byggas upp och fungera. Det är alltså generna som avgör
hur man ser ut och bidrar till vilka egenskaper man har
DNA har formen av tunna trådar. När cellen ska delas rullar trådarna ihop sig till
kromosomer. Våra celler innehåller 23 par kromosomer, eller totalt 46 stycken. I varje par
kommer den ena kromosomen från mamman, och den andra från pappan.
Ett av paren kallas könskromosomer. Hos kvinnor är båda könskromosomerna lika och kallas
för X-kromosomer. Män har en X- och en Y-kromosom. Äggceller och spermier innehåller
halva mängden arvsmassa, det vill säga 23 enkla kromosomer. När äggcellen smälter ihop
med en spermie vid befruktningen bildas en cell med en fullständig kromosomuppsättning,
23 par.
Kärnan omges av en tunn hinna som liknar membranet som omger hela cellen. Cellens
kärnmembran har små öppningar så att information kan skickas från kärnan till resten av
cellen. På så sätt styr kärnan vad som sker i cellen.
De flesta celler har en cellkärna, men de röda blodkropparna är ett undantag. Vissa celler har
flera kärnor, till exempel skelettmuskelceller.
I cellkärnan finns arvsmassan, DNA, som innehåller våra arvsanlag. Cellkärnan styr
funktionerna i cellen. DNA har oftast formen av tunna trådar.
När cellen ska delas rullar trådarna ihop sig till kromosomer. Våra celler innehåller 23 par
kromosomer, eller totalt 46 stycken. I varje par kommer den ena kromosomen från
mamman, och den andra från pappan. Ett av paren kallas könskromosomer. Hos kvinnor
kallas båda könskromosomerna för X-kromosomer. Män har en X- och en Y-kromosom.
Cellens ämnesomsättning
Cellerna tar upp näringsämnen och syre från vätskan som omger cellerna, den så kallade
vävnadsvätskan. Näringsämnena består av delvis nedbrutna proteiner, fetter och
kolhydrater. De olika ämnena bryts ner ytterligare med hjälp av de enzymer som finns i
cytoplasman. Nedbrytningsprodukterna användas sedan för att bygga upp nya ämnen som
cellen behöver. Andra enzymer hjälper till vid uppbyggnaden.
Energi bildas vid ämnesomsättningen
När olika ämnen bryts ner bildas energi, som bland annat används till att hålla
kroppstemperaturen på rätt nivå. Energi förbrukas också när nya ämnen byggs upp. Den
energi som blir över kan lagras i form av energirika kemiska ämnen, som bildas i
mitokondrierna. Ämnena kan sedan brytas ner och användas när kroppen behöver extra
energi. Om man inte får i sig tillräckligt med näringsämnen genom maten bryts kroppens
proteiner ner, till exempel musklerna, för att få energi.
Kroppen behöver syre och gör sig av med koldioxid
Syre behövs för cellens ämnesomsättning. Om det blir syrebrist ökar halten av bland annat
mjölksyra i cytoplasman. Det beror på att mitokondriernas normala arbete förhindras.
Mjölksyran känner man som en enorm trötthet i musklerna vid hårt fysiskt arbete.
Det som blir kvar efter ämnesomsättningen är koldioxid, vatten och restprodukter, som
innehåller kväve. Ämnena förs från cellen till blodet. Koldioxiden lämnar så småningom
kroppen genom utandningsluften och de kvävehaltiga restprodukterna blir en del av urinen.
Celldelning
Celldelning är nödvändigt för att en organism ska kunna växa, och för att gamla celler ska
förnyas. Kroppen har bildats från en enda cell – den befruktade äggcellen – som delats gång
på gång.
Celler lever olika länge. Nervceller kan leva i över 100 år, medan celler i tarmslemhinnan
bara lever några få dagar och ersätts sedan av nya celler. Olika celler delar sig därför olika
ofta. Vissa celler delar sig så gott som varje dygn, till exempel hudceller, medan andra delar
sig sällan, kanske en gång i månaden. Det gäller till exempel leverceller. Andra celler delar sig
inte alls och kan alltså inte förnyas genom celldelning, till exempel nervceller.
Celldelning kan ske på två olika sätt:
Vanlig celldelning
Vid vanlig celldelning bildas två nya celler, som är precis lika ursprungscellen. De nya cellerna
innehåller samma genetiska information, det vill säga samma arvsanlag, som den
ursprungliga cellen.
Delning av könsceller
Äggceller och spermier genomgår en speciell sorts delning, som kallas reduktionsdelning.
Namnet syftar på att antalet kromosomer reduceras, minskar, till halva det antal som finns i
ursprungscellen. Färdiga könsceller innehåller därför bara 23 kromosomer istället för 46.
Spermier bildas från en speciell typ av så kallade stamceller i sädeskanalerna. Stamcellerna
delar sig genom vanlig celldelning under mannens vuxna liv. Den ena dottercellen bildar en
ny stamcell med full uppsättning kromosomer, och den andra dottercellen genomgår
reduktionsdelning och bildar så småningom en spermie med 23 kromosomer.
Äggceller bildas från stamceller som finns i äggstockarna. Dessa stamceller delar sig med
vanlig celldelning före födelsen. Efter födseln genomgår cellerna istället reduktionsdelning så
att mogna äggceller med 23 kromosomer bildas. Vid födelsen innehåller äggstockarna
ungefär en miljon omogna ägg. Ungefär 500 av dem kommer att mogna till äggceller som
kan befruktas.
Vid vanlig celldelning bildas två nya celler med precis samma arvsanlag som ursprungscellen.
Äggceller och spermier genomgår en speciell sorts delning där antalet kromosomer minskar
till halva det antal som finns i ursprungscellen. Färdiga könsceller innehåller därför bara 23
kromosomer istället för 46.
Olika celltyper
Det krävs mer än att cellerna delar sig för att det ska bildas en kropp med alla sina
funktioner. Cellerna måste också specialiseras och få olika utseende och funktioner. På det
sättet uppstår olika celltyper, som visserligen har samma grundstruktur med cellmembran,
cytoplasma och kärna, men ändå är väldigt olika varandra.
Kroppen innehåller till exempel muskelceller, nervceller, blodceller och benceller, som alla
specialiserats för att klara sina olika uppgifter. Det finns ungefär 200 olika celltyper i
kroppen. Alla celler, utom könscellerna, innehåller samma arvsmassa, men olika delar av
arvsmassan är aktiv i olika celler. Därför får cellerna olika utseende och funktion. Celler som
en gång utvecklats till en typ av cell kan inte övergå till en annan sorts cell.
Stamceller är omogna celler
Så kallade stamceller är omogna celler som inte har specialiserats och därmed har deras
slutliga funktion inte bestämts än. Stamceller kan delas och utvecklas till många olika
celltyper.
Kroppens urstamcell är den befruktade äggcellen som är ursprunget till den fullt utvecklade
kroppen. Vid de första celldelningarna, tills det finns något dussintal celler, kan varje enskild
cell ge upphov till en ny människa. Under embryots fortsatta utveckling ger stamcellerna
upphov till kroppens samtliga cellslag, till exempel muskelceller, hjärnceller och hudceller.
När de omogna stamcellerna delas uppstår dels mer mogna celler och dels fler stamceller så
att antalet stamceller i kroppen bibehålls. När fostret växer börjar cellerna att differentiera
sig, det vill säga cellerna får bestämda egenskaper, och stamcellerna kan inte längre
utvecklas till vilket cellslag som helst.
Stamcellerna har en viktig uppgift även efter embryo- och fosterutvecklingen. Stamcellerna
gör att unga människor växer, och hos vuxna hjälper de till att nybilda celler som har
begränsad livslängd, eller celler som man har förlorat genom någon skada. I huden och
tarmslemhinnan finns stamceller som kan nybilda vävnad. Även hjärnan har i vissa områden
en celldelning som tros bero på stamceller. Stamcellerna förändras med personens ålder och
deras förmåga att bilda olika typer av celler minskar.
Vävnader
Vävnader består av celler som har likartat utseende och samma egenskaper. Cellerna fogas
ihop till olika vävnader för att tillsammans kunna utföra vissa funktioner. Olika vävnader
bygger sedan upp organen och kroppsdelarna.
Kroppens olika vävnader kan delas in i fyra grupper
epitelvävnad
stödjevävnad
nervvävnad
muskelvävnad.
Epitelvävnad finns i hud och slemhinnor
Hud och slemhinnor i kroppen kallas för epitelvävnad och finns på kroppens ytor, både
invändigt och utvändigt. Vävnaden bygger bland annat upp kroppens körtlar,
magslemhinnan och slemhinnan i munnen.
Typiskt för epitelvävnad är att cellerna ligger tätt ihop på ett underliggande skikt, som kallas
basalmembran. Membranet i sin tur sitter fast i vävnaderna som finns under. Cellerna ligger i
ett eller flera lager på basalmembranet. Epitelet blir mer motståndskraftigt ju fler lager det
har. Cellerna närmast basalmembranet förnyas genom celldelning. På så sätt slits inte
epitelet ut.
På basalmembranet ligger hudcellerna tätt ihop i flera skikt. Dessa celler delar sig ofta för att
ersätta celler som slits på hudens yta (1). De nybildade cellerna förs upp till ytligare skikt
efter hand som de åldras (2). När cellerna till slut når det översta hudlagret, hornlagret, är de
döda och förhornade celler.
Cellernas form bestämmer namnet på epitelet
Plattepitel
Platta celler i flera skikt bygger upp hudens yttersta del, som kallas överhuden. Det är
ett exempel på ett flerskiktat plattepitel. Enkelt plattepitel finns bland annat i
lungblåsornas väggar. Genom att epitelet är så tunt kan lungblåsorna lätt ta upp syre
från inandningsluften.
Kubiskt epitel
Kubiska celler i ett eller flera lager finns i olika gångar i kroppen, till exempel i
gallgångarna och i körtlar.
Cylinderepitel
Cylinderformade celler finns bland annat i slemhinnorna, luftvägarna och i magtarmkanalen. Luftvägsepitelet har flimmerhår på ytan. Flimmerhåren hjälper till att
rena luften som man andas in.
Hud och slemhinnor skyddar underliggande vävnader och organ. I slemhinnorna bildas
dessutom olika typer av vätskor, som kallas sekret. Det behövs för till exempel
matsmältningen. Sådana slemhinnor kallas för körtelepitel.
Epitel kan också suga upp näringsämnen. Tarmens epitel är ett exempel på det. Slutligen kan
även epitel ta emot olika sinnesretningar, det vill säga syn, lukt, smak och hörsel.
Hud och
slemhinnor i kroppen kallas för epitelvävnad och finns på kroppens ytor, både invändigt och
utvändigt. Vävnaden bygger bland annat upp kroppens körtlar, magslemhinnan och
slemhinnan i munnen. Det finns olika sorters epitelceller:
1. Platta celler i flera skikt bygger upp hudens yttersta del och kallas flerskiktat plattepitel.
Enkelt plattepitel finns bland annat i lungblåsornas väggar. Genom att epitelet är så tunt kan
lungblåsorna lätt ta upp syre från inandningsluften.
2. Kubiskt epitel i ett eller flera lager finns i olika gångar i kroppen, till exempel i gallgångarna
och i körtlar, som exempelvis i spottkörtlarna.
3. Cylinderepitel finns bland annat i slemhinnorna, luftvägarna och i mag-tarmkanalen.
Luftvägsepitelet har flimmerhår på ytan. Flimmerhåren hjälper till att rena luften som man
andas in.
Stödjevävnad skyddar och håller ihop kroppen
Stödjevävnadernas viktigaste uppgifter är att stödja, skydda och hålla ihop olika delar av
kroppen. Det finns flera typer av stödjevävnad som fungerar ganska olika, men gemensamt
för alla är att vävnaden består av ganska få celler som ligger i något som man kallar
grundsubstans. Grundsubstansen kan vara en proteinrik vätska eller ett fastare innehåll som
finns mellan cellerna. I blodet är det plasman som är grundsubstans och blodet är därför
flytande. I bindväv finns det gott om fibrer i grundsubstansen. Beroende på fibrernas typ blir
det lucker eller stram bindväv. I ben finns det gott om hårda kalciumkristaller i
grundsubstansen och vävnaden blir därför hård. Det är alltså grundsubstansen, innehållet
mellan cellerna, som bestämmer vävnadens egenskaper.
Till stödjevävnaderna räknas
bindväv
fettvävnad
broskvävnad
benvävnad
blod
Stödjevävnadernas viktigaste uppgifter är att stödja, skydda och hålla ihop olika delar i
kroppen. Det finns olika sorters stödjevävnader som har olika funktioner:
1. Bindväv innehåller mycket proteinfibrer som gör vävnaden både stark och elastisk. Det
finns två sorters bindväv, och de kallas lucker och stram. Lucker bindväv innehåller färre
proteinfibrer och finns till exempel i underhuden. Stram bindväv finns i senor som förbinder
en muskel med ett ben, och i ledband som förbinder ett ben med ett annat ben.
2. Fettvävnad innehåller celler som kan fyllas med fettdroppar och fungerar som en
energireserv. Fettvävnad finns bland annat i underhuden och är värmeisolerande. Olika
organ i buken skyddas också av fettvävnad.
3. Broskvävnad är både hållfast och böjlig. Vävnaden täcker bland annat ledytor och gör att
de tål slitage bättre. Broskvävnad finns även i luftrören och i ryggradens mellankotskivor, de
så kallade diskarna.
4. Benvävnad bygger upp vårt skelett. Vävnaden innehåller mycket kalciumkristaller, och det
gör den mycket stark.
Bindväv finns i ledband och senor
Bindväv innehåller mycket proteinfibrer som gör vävnaden både stark och elastisk. Den kan
antingen vara lucker eller stram. Lucker bindväv innehåller färre proteinfibrer och finns till
exempel i underhuden. Stram bindväv har fler proteinfibrer och finns i senor som fäster en
muskel vid ett ben, och i ledband som förbinder ett ben med ett annat ben.
Fettvävnad är en energireserv
Fettvävnad innehåller många celler. Cellerna kan fyllas med fettdroppar och fungerar som en
energireserv. Fettvävnad finns bland annat i underhuden och är värmeisolerande. Olika
organ i buken skyddas också av fettvävnad.
Broskvävnad skyddar lederna
Broskvävnad är både hållfast och böjlig. Vävnaden täcker bland annat ledytor och gör att de
tål slitage bättre. Broskvävnad finns också i luftrören och i ryggradens mellankotskivor, de så
kallade diskarna.
Benvävnad bygger upp skelettet
Benvävnad bygger upp vårt skelett. Vävnaden innehåller mycket kalciumkristaller, och det
gör den mycket stark.
Blod räknas som flytande vävnad
Blod innehåller en flytande grundsubstans som kallas plasma och flera olika sorters celler.
Blodet innehåller bland annat röda blodkroppar, som transporterar syre i kroppen. I blodet
finns också olika typer av vita blodkroppar som deltar i immunförsvaret, och blodplättar som
hjälper till att levra blodet.
Det finns tre sorters muskulatur
Cirka hälften av kroppens vikt består av muskelvävnad hos en person med ungefär normal
vikt. Cellerna i muskelvävnaden är långsträckta och kallas därför ofta för muskelfibrer. När
muskelfibrerna drar ihop sig så att muskeln förkortas uppstår kraft och rörelser. Kroppen
innehåller tre sorters muskelvävnad
skelettmuskulatur
hjärtmuskulatur
glatt muskulatur
Skelettmuskulaturen kan styras med viljan
De stora muskler som man bland annat har i armar och ben kallas skelettmuskulatur eller
tvärstrimmig muskelvävnad. Namnet beror på att man ser tvärgående ränder om man tittar
på muskelvävnaden i mikroskop. Ränderna beror på att vävnaden är uppbyggd på ett
speciellt och regelbundet sätt.
Skelettmusklerna sitter fast i benutskott på skelettet med hjälp av bindväv, till exempel
senor. Muskulaturen kan påverkas av viljan, det vill säga man kan medvetet bestämma att
man ska till exempel böja armen.
Hjärtmuskulaturen kan leda impulser
Hjärtat är uppbyggt av hjärtmuskulatur, som är en form av tvärstrimmig muskulatur, men
den kan inte styras av viljan. Muskelfibrerna är ofta förgrenade och bildar tredimensionella
nätverk. Tack vare hjärtmuskulaturens sammandragningar kan hjärtat pumpa runt blodet i
blodkärlen. En del hjärtmuskelceller kan leda elektriska impulser. Det är dessa impulser som
gör att hjärtat slår.
Glatt muskulatur kan inte styras av viljan
Glatt muskulatur finns till exempel i blodkärlens väggar, luftrören och mag-tarmkanalen.
Namnet beror på att man inte ser några strimmor när man tittar på vävnaden i mikroskop.
Glatt muskulatur kan inte styras av viljan. När muskulaturen dras ihop transporteras till
exempel tarminnehållet vidare i tarmen.
Nervvävnad bildar nervimpulser
Hjärna, ryggmärg och nerver byggs upp av nervvävnad, som innehåller högspecialiserade
nervceller och stödjeceller, som kallas gliaceller. Typiskt för nervceller är att de kan bilda
nervimpulser och leda dem vidare till andra nervceller eller till olika muskler. På det sättet
skickas information från hjärnan ut till kroppen. För att klara av det har nervcellerna långa
utskott som når långt ut från själva cellen. Utskotten kan vara över en meter långa och bildar
nerver. Nervvävnaden styr kroppens funktioner och ansvarar för medvetande och
intelligens.
Mellan cellerna finns vävnadsvätska
Mellan cellerna i en vävnad finns vätska som kallas vävnadsvätska. Den består av vatten med
upplösta salter, särskilt natrium. Innehållet i vävnadsvätskan skiljer sig från innehållet både i
cytoplasman och blodets plasma.
Ämnen transporteras hela tiden mellan de olika vätskorna. Näringsämnen från blodet förs till
vävnadsvätskan och vidare in i cellerna, medan restprodukter transporteras i motsatt
riktning. Överflödig vävnadsvätska sugs upp av lymfkärl som finns i de flesta vävnader.
Lymfan förs vidare till blodet.
Skador i vävnaderna läker olika bra
Om vävnad skadas kan den antingen återställas helt eller så bildas det ett ärr. Högt
specialiserade vävnader, som muskel- och nervvävnad, läker sämst. Skador i muskelvävnad
ersätts ofta av bindvävsärr. I nervvävnad bildar gliacellerna ett ärr. Bindväv, benvävnad och
epitelvävnad läker relativt bra vid skador.
