FILOSOFI & PSYKOLOGI
F.W.J. Schelling
Naturens blinda vilja mot form
H:ströms | 203s | Isbn 9789173271554
Anna-Lena Renqvist
Inledning till filosofin
Den epok som den tyske filosofen Friedrich von Schelling (1775–1854) tillhör har i
stort sett varit bortretuscherad under den svenska efterkrigstiden. Ändå är Schelling
en av de mest inflytelserika filosoferna i Västerlandets historia. Nu föreligger hans
föreläsningar Introduktion till filosofin i utmärkt svensk översättning.
”Varför slår tidens puls inte längre levande?”
Det är 1830, platsen är München och vi lyssnar till den tyske real-idealisten F.W.J.
Schelling. Frågans udd riktar sig mot ”den onaturliga metafysik som flytt tiden som ett
ont samvete”. Måltavlan är den hegelska filosofi som reducerat vetenskapen till ett
rationalistiskt projekt och Schelling pekar därutöver. Ska tidens puls återfå sin vitalitet
måste vi axla det faktum att kunskapsprocessen – vare sig vi vill eller inte – rymmer ett
irrationellt moment, att vetenskap beskriver en växelverkande rörelse mellan blind
natur och medveten ande.
Tanken utvecklas i en serie föreläsningar under titeln Inledning till filosofin, nu
tillgänglig i svensk utgåva. Marcel Quarfood ger oss här en övergripande presentation
av bokens centrala ämnen i ljuset av dåtidens debatt. Och Erik Carlqvist erbjuder en
översättning som antyder en bragd – en större notapparat hade av samma skäl varit
önskvärd. För denna utgivning bör firas. Den bidrar till renässansen för en epok som i
svensk efterkrigstid varit lika bortretuscherad som någonsin Trotskij i Stalins arkiv, och
den lyfter fram en av epokens misskända nyckelfigurer.
Schelling framställs ofta i akademisk historieskrivning som en episod mellan Fichte och
Hegel. Inledning till filosofin ger skäl att ifrågasätta det. Den introducerar oss till ett
filosofisk corpus som sluter den tyska idealismen genom att ta steget utöver den. Med
Schelling öppnas filosofin mot så skilda strömbildningar som Kierkegaards
existentialism, Marx historiska materialism, Darwins evolutionshistoria, Nietzsches
viljefilosofi, Freuds psykoanalytiska teori, Heideggers vändning och Deleuzes
variationer. En lång lista kunde göras längre. Ska vi tro den samtida historikern Ken
Wilber handlar det om ”den filosof som efter Platon och vid sidan av Plotinus haft det
mest avgörande inflytandet på västerländskt tankeliv”.
Schelling hade befunnit sig i de filosofiska händelsernas centrum. I München talade han
i periferin, i skuggan av Hegel. Rollerna hade blivit ombytta. På präststiftet i Tübingen
hade rumskamraterna Hegel, Schelling och Hölderlin tillsammans författat Den tyska
idealismens äldsta systemprogram och med Hegels stöd hade Schelling, som den förste
att lägga fram den vändning som systemprogrammet omtalade, stigit fram som
representanten för en ny generation filosofer. I en strid ström av publikationer
utvecklades de teman som skulle bli tidens tecken: frihetens primat och filosofins
grundval, vetenskapens historicitet och konstens särställning. I den så kallade
Frihetsskriften från 1809 lyfter Schelling fram den mänskliga friheten i ljuset av
ondskans möjlighet. Den blir inledningen till den senare, positiva filosofin, och den kom
också att bli det sista Schelling gav ut under sin livstid. Då hade brytningen med Hegel
blivit ett faktum. Den forna dialogen hade avlösts av ett polemiskt fäktande som kastade
sin skugga över allt vad de på sina respektive håll sedan författade.
Den positiva filosofi som Inledning till filosofin presenterar framträder i relief mot den
negativa filosofi som Hegel utarbetat. Men inte för att ersätta den utan för att
komplettera den. Bägge behövs i det frihetens system som det hos Schelling ytterst
handlar om. Medan den negativa filosofin kartlägger de begreppsliga samband som
utgör vetenskapens stomme, uppmärksammar den positiva filosofin det empiriska
moment som ensamt kan ge kunskapen verklig förankring. Om den negativa filosofins
sak är att bestämma vad något är, så är den positiva filosofins sak erfarenheten att det
gives. Schelling återkopplar resonemanget till den kritik som han i unga år riktat mot
Fichte. Filosofin förstådd som vetenskap måste utgå från erfarenheten av en naken
existens som inte kan härledas begreppsligt därför att den föregår varje bestämning,
men som kan förundra, väcka en fråga och i frihetens tecken provocera en fortsättning.
I botten ligger ett credo: vetenskapen avspeglar en bildningshistoria som, i varje steg,
ska förstås som en fri skapares frivilliga yttring.
Schelling avlägsnar sig lika mycket från Spinozas determinism som från Hegels logiskt
betingade uppenbarelseprocess. En skapande handling kan inte uppstå med mekanisk
eller intellektuell nödvändighet. Den kan bara återföras på den levande friheten hos en
sammansatt person – Gud som människa – i vart ögonblick fri att uppenbara sig och att
inte uppenbara sig, att vara och att icke vara. Variationen på Hamlets dilemma
föregriper existentialismens diktum: ”människan är dömd till frihet”. Men den förklarar
också Schellings egen upptagenhet med förhållandets förhistoria. Bara ett föregående
kan bjuda det motstånd som kan tillåta frihetens seger. Med Schellings parafras på
Herakleitos: “Det måste finnas ett föregående tidigare, och först sedan detta lagt sig kan
värld ges.”
Det är vanligt att man delar in en tänkares verk i olika epoker. Det kan ge en viss
tematisk vägledning, men det kan också skymma det ledmotiv som ofta genomsyrar ett
verk, som i fallet med Schelling. Här möter oss en filosofi som obrutet kretsar kring
frågan om begynnelsen i ljuset av dess ursprung och fortsättning. Översatt till en kristen
språkdräkt av Schellings snitt handlar det om skapelsehistorien som frukten av en evigt
återtagen, initial akt. Inledning till filosofin är härvidlag en väl vald titel – om än inte
en helt igenom väl vald introduktionstext, med tanke på hur okänd Schelling är för en
svensk läsekrets. Den utgår från de stora linjerna på en då känd, nu bortglömd karta.
Men den ger oss också en tidlös inbjudan till den initiala akt genom vilken tidens puls
kunde återfå sin vitalitet, filosofin börja på nytt och vi själva ta ett steg vidare.
Frågan om begynnelsen är filosofins arvedel och Schelling övertog den från Fichte. Då
hade Fichte erbjudit övergången från Kants kritiska projekt till idealismen genom en
grundsats förmögen att förena filosofins olika delar: i begynnelsen var handling. I en
tidig ansats att komplettera Fichtes vetenskapslära lyfter Schelling fram den hedervärda
handlingen, men också i kritisk anda dess oklara förutsättningar, dess tvivelaktiga
resultat och dess likaså tveksamma aktör: ett jag som genom en tankeakt reflekterar sig
självt med anspråket att uttömmande avspegla såväl sitt jag som sitt andra. Schellings
kritik begränsar sig inte till Fichtes system utan riktas bakåt och framåt mot ”hela den
moderna filosofi som, alltsedan sin begynnelse – med Descartes jag tänker, alltså
existerar jag – lider av åkomman att sakna en levande grund, därför att den saknar
tillgång till naturen”. Filosofin är, som Schelling i Inledning till filosofin upprepar, ett
helt. Idealismen är dess själ men realismen dess kropp.
Schelling återger naturen dess självständiga status, men inte som en från medvetandet
artskild verklighet utan som en del av människan som både övergår och föregår henne.
I en epokgörande vändning som parerar såväl Descartes barriär mellan kropp och själ
som Fichtes reducering av naturen till en projektion av ett tänkande jag, gör oss
Schelling uppmärksamma på en natur som är kraften i allt och därför också i oss: en
lika irrationell som levande grund med en aktiv roll i det tänkande jagets eget
medvetandeblivande. Med Heideggers ekonomiska anmärkning, ”i Schellings
naturfilosofi framställs naturen som subjekt”.
Naturen är medvetande in nuce . I analogi med tidens vetenskapliga upptäckter
pekade Schelling på naturens kraftspel som uttryck för en blind vilja mot form, en
omedveten drift mot medvetandeblivande som i sin hejdlösa framfart uppvisar den
självorganiserande förmågan att generera möjligheter: obestämd materia, magnetiska
fält och organiska bildningar till stoff för framtida dikt och verklighet. Insikten skulle bli
bestående och den utvecklas i den positiva filosofin: i ett sandkorn ryms universums
hemlighet; i naturen innesluts medvetandets odyssé. Med Darwin blev den upphöjd till
vetenskap: naturen skriver evolutionens historia.
När Schelling i Inledning till filosofin säger att vi måste gripa djupare in i det faktiska
kan vi tänka på fenomenologins devis om att gå tillbaka till sakerna själva. Med
reservation för att det här inte handlar om en intentionell akt hos ett medvetet jag, utan
om en förnuftets extas, om ett jag som blir ett med sig självt i naturen, och omvänt, som
kan närma sig naturens tillblivelse genom att erfara sin egen. Vi är alla levande väsen i
en levande kropp, alla är vi barn av moder natur. Denna iakttagelse har genom
fenomenologen Merleau-Pontys sena läsning av Schelling blivit mönstergill för den
samtida debattens uppmärksammande av kroppen som källa till självständig kunskap.
De omvälvande konsekvenserna föregrips av Schelling. Den traditionella förståelsen av
ett aktivt subjekt och ett passivt objekt måste lämna plats för en kunskapsakt förstådd
som ett lika motsägelsefullt som sammansatt ”kommande till sig”, som en regelrätt
passionerad akt, vilken lika lite kan härledas genom begrepp som den kan begripas,
men som kan erfaras. Inför en inre blick, i en “intellektuell åskådning” framträder en
identitet i vardande, ett tänkande jag med hela sin otänkta historia som ett levande
band mellan frihet och nödvändighet.
Om vad man inte kan tala, därom bör man tiga; eller det visar sig. Schelling gör skäl
för sitt namn som romantikens filosof när han i konstverket igenkänner sinnebilden för
kunskapsaktens “kommande-till-sig”. Det som för ett självmedvetet jag inte är möjligt,
är möjligt genom demoniskt ingripande, eller med Kants omskrivning, genom det
gudomliga geni som bär en konstnärssjäl. Genom sin skapande ”in-billningskraft” kan
konstnären yttra en inre historia, ge sinnlig gestalt åt ett skeende, låta det osägbara
åskådas estetiskt. Den intellektuella åskådningens objektivitet är, menar Schelling,
konsten själv; den estetiska åskådningen bara den förra förkroppsligad. För konsten –
poesin i konsten – är naturens formande element; inte schematiskt och inte allegoriskt,
utan symboliskt. Poesin betyder inte vad den visar, den är det. Som objektivt sinnlig
framställning av det hela, lika med det heliga, “som övergår och underligger all
skillnad”, är poesin inte bara en källa till kunskap bland andra, den är filosofins sanna
dokument och mänsklighetens förste och störste lärare.
Den intellektuella åskådningen ger oss tankens början; den estetiska åskådningen
erbjuder fortsättning. Med konstfilosofin hade Schelling hittat hörnstenen till sitt
filosofiska corpus och övergången till den positiva filosofi som börjar där naturfilosofin
slutar. Medan den senare ger en retrospektiv redogörelse för det tänkande jagets
genealogi, så avser den förra en resa åt andra hållet. Den positiva filosofin kräver en
resa i minnet, eller med Schellings hänvisning till Platon: dess väg är återerinringens,
dess sak den återerinrade historien om varats, världens och personens obrutna
tillblivelse. Den positiva filosofin inbjuder jaget att medvetet färdas den väg tillbaka
som det tidigare tillryggalagt omedvetet.
Det egentliga målet för en positiv filosofi är, som det heter i Inledning till filosofin,
skapelsebegreppet. Vägen hit för över skapelsehistoriens moment, över epoker givna för
erfarenheten i den poetiska framställningen, ytterst förstådd som en mythopoiesis.
Tagen i sin helhet är poesin mytologi, urbilder av skapelseprocessens epoker. Skapelsen
tillskrivs här varken en enskild konstnär eller ett givet kollektiv, utan det kollektiva i
den enskilde, den enskilde som epokens röst, sådan vi kan avlyssna den hos diktare som
Homeros, Dante eller den moderne Goethe. Genom att i återerinringens tecken följa
denna gudomliga uppenbarelseprocess kan vi återvinna vårt eget förflutna, genom att
återskapa vår bildningsgång kan vi skriva den historia som utmärker den positiva
filosofin.
Mythos föregår logos. Poesin föregår filosofin. Mytologin har, som Schelling påpekar,
redan installerat oss i det perspektiv utifrån vilket vi nu filosofiskt betraktar mytologin
– men bara för att hela tiden föra oss därutöver, mot den för-rationella verklighet som
föregår all form och allt tänkande. Som det heter i Inledning till filosofin, ”konstens
magi ligger i att den försätter oss till något annat”. Den går över gränsen för vad vi kan
veta och vad vi kan säga genom att yttra det främmande och visa det osägbara. Konsten
erbjuder ny kunskap, och därför står konsten, om vi ska tro Schelling, inte bara i paritet
med filosofins vetenskapliga kunskap – den utgör dess källa. Till den måste filosofin
återvända om den ska förbli vid liv och tidens puls åtnjuta ett levande slag.
Anna-Lena Renqvist disputerade i filosofi på en avhandling om Schelling vid
Universidad de Pompeu Fabra, Barcelona. Hon är för närvarande verksam vid FSL,
Kungl. Konsthögskolan med ett forskningsprojekt om den moderna Faustmytens
koppling till Schellings tidsfilosofi.
- PUBL. I RESPONS 2/2013
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
