Döden i vedboden
Gamle Reidunn såg ut genom fönstret. Det färglösa grova gräset och de taggiga
buskarna utanför dröp av fukt. Hösten var långt gången. Snart var vintern här. En
gång i tiden hade hon varit Reidunn den sköna. Sedan hade hon blivit Lyfryds
kona. Därefter Sigfrids mor, och efter ett par år farmor till lille Tomas och brodern
Siglow. Sedan några år var hon stackars gamla Reidunn, det kunde ingenting ändra
på, inte ens hennes dottersöner Tomas och Siglow. Hon hade fått dottern allt för
sent i livet. Barnbarnen var för små.
Hon hade packat. Det som fanns att packa. Ett knyte, mer blev det inte. Snart
blev hon hämtad.
Hon såg ut. På den tröstlösa biten betesmark utanför. En helt ung kvinna kom
gående en bit bort. Ännu mest en flicka. Hon gick där ibland. Bakom gick en
yngling. Välbeställt folk. Det kunde hon se trots att det inte var så mycket bevänt
med synen numera. De gick in i ett gammalt övergivet ruckel. Hade varit en vedbod
en gång i tiden.
Hon såg på Siglow. Dottersonen sög på en bit kokt rova. Så stora bitar fanns det
inte längre för gamla Reidunn. Inte i det här huset. För det var länge sedan hon
gjort skäl för maten. Hon fick småbitarna. Avkoket. Bitar från rovan trillade ner på
golvet. Hon tog träsleven som låg på bordet och daskade till lille Siglow.
”Se upp med vad du gör!”
Hon såg ut genom fönstret igen. Väntade. En hel evighet. Men så hörde hon
vagnen. Kände igen gnisslet. Jo, det var svärsonen som kom. Det var dags.
Hon skulle skickas till undantagsstugan ute vid släktgården. Den där dragiga
stugan med jordgolv och sprucken murstock. Där skulle hon få genomleva de sista
dagarna av sitt liv. Ved fanns det gott om i skogarna runtikring. Annars fanns det
inte mycket. Mest bara rovor att klara sig genom vintern med. Lite korn till gröt. Ett
par värphöns. Lite torkat fårkött som måste räcka länge.
Reidunn tittade ut genom fönstret igen. Ännu ingen vagn. Ynglingen kom ut
från boden. Hans blick såg vild ut. Han höll en blodig yxa i handen. Slängde
tillbaks den in i boden. Märkligt.
Men vad brydde sig hon om det. Visby brydde sig inte längre om henne. Hon
brydde sig inte längre om det som hände i Visby. Hon reste sig och tog sitt knyte.
Han gned och gned, men blodet ville inte försvinna. Var det röda blod, eller hade
han gnidit för mycket? Han visste inte längre. Under naglarna fanns det blod. Under
varje nagel. Mörka ränder med torkat blod. Han slutade gnida och försökte peta rent
under naglarna istället. Försökte få bort blodet så gott det gick. Så mycket blod…
Nej nu måste han fortsätta med det slitgöra han blivit satt av sin mor att göra.
Tårarna gjorde ränder i hans ansikte medan han slet med de allt för tunga säckarna
med säd. Längre ut i ytterkanten där uppe på vinden i deras handelshus skulle de.
Fler säckar måste få plats. Det hade hans mor gett stränga order om. Det hade hon
inskärpt i honom med läderremmen som gjort ränder på hans rygg. Hon hade varit
ursinnig! Ursinnig över att han kommit hem med nedblodade kläder.
Han hade räknat ut det så noga. Just idag hade det varit dags för den stora
slakten inför höstfesten. Ingen skulle reagera om han gick runt med blodiga kläder.
Ingen hade gjort det, bara hans mor…
Om bara hans far hade levt. Han skulle ha förstått. Flytta säckar, det var ett
arbete som inte passade honom. Han var vuxen, en son till en förmögen köpman.
Hade fyllt tretton. Borde ha varit ute på havet nu, på väg mot nya spännande
hamnar istället för att göra det som köpmanshusets anställda kunde göra istället.
Förbannade säck som vägrade flytta på sig! Det var bara vreden, ilskan, som till slut
fick säcken dit den skulle.
Tankarna gick hela tiden till vedboden där borta på ödetomten, bara några
gränder bort. Till det som hade hänt…
Men det var inte den unga flickan han såg framför sig. Nej, han såg hennes fars
förtvivlade ansikte. Så som han nog skulle se ut när han fick veta att dottern var död.
Nu skulle det svinet få känna på hur det kändes! Han som mer än någon annan bar
skulden för hans fars död.
Så svårt det hade varit. Att hugga. Det hade han inte väntat sig.
Det som inte hade varit svårt, det var att locka med sig den unga kvinnan. Hur
allt skulle gå till, det hade han tänkt igenom noga. Planerat bättre än han egentligen
hade behövt. Varför skulle hon ha misstänkt något när en frände kom med ett
brådskande bud? Och dessutom tog hon ofta själv den där genvägen över ödetomten.
Så långt hade allt varit lätt. Men han hade fått lite panik när hon vägrat göra det
han bett henne om, att lägga sig ner på mage där på bänken. Då hade han slagit
henne i huvudet med ett vedträd. Det hade fått tyst på hennes protester.
Så långt hade inget varit svårt, även om allt inte gått helt efter den noga uttänkta
planen.
Det som hade varit svårare än han trott, det var att hugga av hennes huvud.
Mycket svårare. Ändå hade hennes unga hals inte alls varit kraftig. Det hade sett så
lätt ut då för några år sedan. Då när han tvingades se på när skarprättaren högg av
hans fars huvud med bödelsyxan där på torget. Då när så många förnäma huvuden
höggs av. Själva hade han blivit tvungen hugga tre gånger över hennes smala hals
med den stulna yxan, innan huvudet föll av.
Jo, han hade tänkt igenom allt noga. Ingen kunde ha sett dem tillsammans. Ingen
mer än han visste att hon brukade gena över den där ödetomten. Ingen hade sett
dem smita in genom hålet i muren till vedboden.
Men blodet. Allt det där blodet, det skulle kunna avslöja honom. Han måste göra
sig av med den blodiga skjortan. Han smög ner för trapporna. Fick han bara ner den i
avträdet skulle den försvinna för alltid ner i handelshusets stora rötkammare. Där
skulle den aldrig hittas.
Lydbert Bolte klev ut och satte sig på huggkubben utanför boden. Kallsvetten
dröp om honom. Detta var det värsta han sett. Det var inte det att det låg en död
ung kvinna på en bänk där inne. Nej, det var hennes huvud! Det var avhugget, men
bara nästan. Det hängde kvar och vajade fram och tillbaks i den svaga vind som
svepte in i den fallfärdiga vedboden.
Han måste stoppa Knarre. Hindra honom från att gå in. Jakob Knarre var allt
för ung och oerfaren för att klara av att se det där.
”Du får inte gå in!”
”Men du har ju satt mig på att utreda det här mordet? Tänker du ta ifrån mig
mitt första mordfall!?”
Jacob Knarre såg rasande ut. Precis som det var tänkt. Vreda ord kastades fram
och tillbaks. Knarre blev allt ilsknare, precis som Bolte hoppades.
Först när Knarre blivit riktigt ordentligt arg skulle han få gå in. Vreden, den
skulle kanske hjälpa honom uthärda det hemska han skulle få se. Kanske. Det var
hur som helst det enda Visbys stadsfogde Lydbert Bolte kunde komma i all hast på
för att hjälpa sin unge medarbetare så att han kanske bättre skulle stå ut med det
han skulle komma få se där inne i vedboden.
”Men gå in då”, sa han till sist tonlöst.
Lydbert Bolte satt kvar och försökte skaka av sig bilden av det svängande
huvudet genom att tänka på något annat. Men synen kom tillbaka. Skulle han bli
av med synen om han gick in igen? Såg det hela ännu en gång. Och sedan gick ut.
Skulle den vara borta då?
Men redan innan Bolte gick in igen visste han. Bilden av det långsamt vajande
huvudet, den bilden skulle jaga honom genom nattens maror under resten av hans
liv…
