bokrecension
Myter om schizofrenins
biologiska grund
X ”Schizofreni är en kronisk,
svår och invalidiserande hjärnsjukdom”. Det första kapitlet i
Galenskapens gåta inleds med
detta citat från det amerikanska regeringsorganet National
Institute of Mental Healths
websida för information till
allmänheten. Många av oss
känner igen detta påstående,
som gång på gång framförs av
företrädare för den biologiska
psykiatrin, och det är säkerligen fler än undertecknad
som länge har trott att dessa
företrädare har ett gediget
vetenskapligt underlag för att
skriva så. Om bara en bråkdel
av de skrämmande fakta som
redaktörerna John Read,
Loren Mosher och Richard
Bentall har samlat ihop i
boken stämmer, så är detta
en av de största vetenskapliga
skandalerna i vår tid.
John Read (PhD) är klinisk
psykolog och verksam vid
University of Auckland, Nya
Zeeland. Han är också med i
styrelsen för International Society for the Psychological Treatments of the Schizofrenias and
Other Psychoses (ISPS). Loren
Mosher (MD) var chef för det
amerikanska National Institute
of Mental Healths centrum för
schizofrenistudier innan han
dog år 2004. Richard Bentall
är professor i klinisk psykologi
vid University of Manchester.
Boken är uttryckligen ett
inlägg i en debatt mot det
rådande biologiska paradigmet inom psykiatrin. Redan
i det första kapitlet uttrycker författarna sin åsikt, att
föreställningen om att de
ovanliga upplevelser, den
kognitiva desorganisation
och känslomässiga avflackning som går under namnet
24
GALENSKAPENS GÅTA.
Psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni.
Av John Read, Loren P Mosher
och Richard P Bentall
Översättning Ingrid Raattamaa,
Dualis Förlag AB, 2005.
schizofreni inte är uttryck för
en bakomliggande medicinsk
sjukdom. Vidare menar författarna att den medicinskt-biologiska förklaringsmodellen inte
har kunnat hjälpa utan snarare
har vållat stor skada för patienter med dessa symtom.
Galenskapens gåta är
uppdelad i tre delar: Den
första delen är kanske den
mest provokativa och kontroversiella. I den går författarna
igenom begreppet schizofreni,
dess historia samt den forskning som ligger till grund för
sjukdomsmodellen och teorin
om biologiska orsaksfaktorer.
Inledningsvis sätts begreppet
galenskap och behandling
av detta i ett historiskt och
sociologiskt sammanhang
av behovet av social kontroll
över oönskade beteenden,
där författaren John Read
menar att psykiatrin har tagit
över den sociala funktion som
tidigare fylldes av bland annat
inkvisitionen.
Social kontroll
Samme författare åskådliggör
vidare hur temat social kontroll
återfinns hos de två psykiatrer som uppfann begreppet
schizofreni, Emil Kraepelin och
Eugen Bleuler, samt hur teorin
om en obotlig biogenetiskt
grundad sjukdom logiskt
ledde till 30-talets tvångssteriliseringar av hundratusentals
människor i Europa och USA.
Ytterligare ett skrämmande
faktum tas upp, nämligen att
nazisternas massmord på judar
föregicks och inspirerades av
att den tyska psykiatrin bedrev
”dödshjälp” eller ”barmhärtighetsmord” på mentalpatienter.
De följande kapitlen slår hål
på reliabiliteten och validiteten i begreppet schizofreni.
Författarna visar övertygande
att det är mycket tveksamt att
tänka sig en gemensam underliggande sjukdom till de olika
symtom som grupperas ihop
under beteckningen schizofreni. I stället argumenteras
för att slopa det intetsägande
begreppet schizofreni och
fokusera forskningen på mer
reliabla variabler som förekomst av hallucinationer eller
vanföreställningar.
Vidare tas olika myter
om schizofrenins biologiska
grunder upp, som att schizofrenifrekvensen skulle vara
oberoende av kultur, att det
finns övertygande bevis för
hjärnförändringar (och att
eventuella sådana skulle vara
orsak till problemen snarare
än resultat av tidiga trauman
eller antipsykotisk medicinering) samt att det finns
övertygande bevis för att
ärftlighet spelar stor roll för
uppkomsten av schizofreni.
Ärftlighetshypotesen ägnas ett
eget kapitel, som är en kritisk
genomgång av metodproblem
i de studier som brukar anges
som stöd för ärftlighetens roll
vid schizofreni.
De sista kapitlen i del ett
handlar om de behandlingar
som den biologiska psykiatrin
använder i dag. Författarna
menar att effektiviteten av
dessa överdrivs kraftigt av
biologiskt inriktade psykiatrer
och läkemedelsföretag, och
att risker och biverkningar
konsekvent underdrivs.
Etablerade ”sanningar”
som att läkemedel gjorde vård
ute i samhället möjligt, att
antipsykotisk medicin är mer
effektiv än placebo, att de
terapeutiska effekterna är
större än biverkningarna och att
de nya ”atypiska” antipsykotiska medicinerna är mindre
farliga än de gamla ifrågasätts.
Slutligen ägnas ett kapitel åt
läkemedelsindustrins roll i forskning och marknadsföring, där
mängder av skrämmande siffror
och fakta presenteras.
Förklaringsmodeller
Del två innehåller en genomgång av sociala och psykologiska förklaringsmodeller
för galenskap. Bland annat
redovisas starka samband mellan psykotiska upplevelser och
fattigdom, etniskt ursprung,
traumatiska upplevelser i form
av fysiska och/eller sexuella
övergrepp samt familjemönster.
Slutligen innehåller del tre
beskrivningar av ”evidensbaserade” psykosociala insatser
som kognitiv-, psykodynamiskoch familjeterapi, självhjälpsgrupper och preventiva
samhällsinsatser. Flera framgångsrika projekt med tidiga
interventioner kombinerat med
psykoterapeutiska insatser och
minimal medicinering beskrivs.
Frågan om skuldbeläggning av
föräldrar, som psykodynamiskoch familjeterapi har beskyllts
för, diskuteras på ett intressant
sätt i kapitlet om familjeterapi.
Sammanfattningsvis är detta
Psykologtidningen 11/06
en provokativ och kontroversiell bok. Som redaktörerna
skriver i inledningen görs
sammantaget inget egentligt
försök att skapa en balanserad
framställning, utan intentionen
är att boken ska vara balanserande i relation till floden
av litteratur om biologiska
faktorer vid psykisk ohälsa.
Som sådan fyller boken i mitt
tycke en utomordentligt viktig
funktion, nämligen att visa på
hur ideologiska och ekonomiska faktorer i hög grad styr
den medicinsk-biologiska
forskningen.
För mig blir bokens budskap
att vi psykologer behöver
förhålla oss kritiskt till tvärsäkra
företrädare för medicinskbiologiska paradigm, och av
den anledningen kan boken
läsas med behållning även av
psykologer som likt undertecknad inte arbetar med
psykosvård. De flesta kapitel
är dessutom relativt lättlästa,
och kräver inte ingående kunskaper i forskningsmetodik för
att förstås.
FREDRIK FALKENSTRÖM
Psykolog
Psykologtidningen 11/06
25
