MUSIKHISTORIA
Först och främst!
Den musik vi går igenom är europeisk.
Övriga världsdelar har också en mycket rik musikhistoria.
Musikhistorieskrivningen är inte alltid en exakt vetenskap.
Det har skapats mycket musik genom tiderna som inte blivit en
del av den allmänna musikhistorien.
I denna text kommer du att få följa med på en resa genom olika musikhistoriska
tidsperioder, så kallade epoker. Vi kommer att börja i antiken och ta oss hela vägen
fram till romantiken. Musiken vi går igenom är den musik som vi idag kallar för
klassisk musik eller konstmusik. Det kallas den för att den anses ha spelat stor roll för
musikens utveckling genom tiderna och för att den är en del av vårt kulturarv (något
som skapats av tidigare generationer och som är värdefullt än idag).
Nu åker vi!
ANTIKEN (ca 700 f. Kr – 400 e. Kr)
Vi börjar vår resa i antikens Grekland. Där fanns ett stort intresse för olika typer av
estetiska uttrycksformer så som tonkonst (det vi skulle kalla musik), drama, teater,
litteratur, dans och rörelser. Man ansåg att alla konstinriktningar hörde ihop med
varandra och hade därför ett samlingsord för dem: mousiké. Ofta användes flera
estetiska uttryck på samma gång, man blandade gärna musik med teater och dans.
Musik var ett vanligt inslag i vardagen och spelade en stor roll i den grekiska kulturen.
Man använde musik i olika ceremonier till exempel bröllop, begravningar, religiösa
riter och sportevenemang. Det anordnades musiktävlingar och många dikter tonsattes.
Inom teatern användes musik väldigt mycket och det var vanligt med talkörer (då hela
kören säger en gemensam text). Det fanns folkmusik och dansmusik som sjöngs och
spelades både på fester och i vardagen. Vissa sånger skrevs för att användas till olika
arbetsuppgifter. Kort sagt – alla lyssnade på musik.
I antikens Grekland ansågs musik kunna påverka människans själ och personlighet.
Musik var inte främst till för att låta bra utan den var mycket mera vetenskapligt och
matematiskt uträknad än så. Man trodde att olika toner och skalor kunde påverka
människan till att släppa fram olika känslor och till och med bli en bättre medborgare.
Musiken hade därför ett uppfostrande syfte, den skulle forma människan.
En viss tonskala påverkade människan att bli lugn, en annan skala skapade ilska, en
tredje gav människan styrka och så vidare. Det kan vara svårt för oss att förstå idag,
men vi kan jämföra det med att vi brukar tycka att en durskala låter glad och en
mollskala låter ledsen.
En stor del av den tidiga antikens musik var vokal, det vill säga sång utan komp på
några instrument. Även om det var viktigt att välja tonerna noga så skulle tonen också
förstärka textens budskap och man ansåg att instrument kunde ta fokus ifrån ordens
betydelse. Orden fick även bestämma melodins rytm. Oftast användes små tonsteg i
melodin och det var textens längd som bestämde hur lång sången skulle vara, man
delade inte upp musik i till exempel vers och refräng på samma sätt som vi gör idag.
Även om melodin och texten var det viktigaste så fanns det förstås musik som innehöll
instrument också, speciellt musik till mera festliga tillfällen. De vanligaste
instrumentgrupperna var blåsinstrument, stränginstrument och slagverksinstrument.
Blåsinstrument
Det vanligaste blåsinstrumentet var aulos. Det var ett
instrument med ett ganska pipigt ljud som krävde att man
blåste mycket kraftigt för att man skulle få ljud i det. För att
hålla instrumentet på plats brukade man spänna fast sin aulos
med en sele runt huvudet. Det fanns även tidiga varianter av
trumpeter och olika sorters panflöjter.
Blåsinstrumenten användes främst för att spela melodistämman
eller dubbla melodin som den sjöngs av en sångare.
Stränginstrument
I antiken fanns med många olika typer av stränginstrument så som
lyra och harpa. Det vanligaste var ett instrument som går att
jämföra med dagens gitarr: kithara. Kitharan spelades med ett
plektrum och hade ett gitarrliknande ljud. Man spelade inte ackord
så som vi gör idag då vi spelar flera toner på samma gång. Istället
spelade man en ton i taget och valde tonerna utifrån vad som
passade melodins skala. Rytmen valdes utifrån orden och
meloditonernas längd. Stränginstrumentens vanligaste funktion var
att ackompanjera (kompa) och men man kunde även spela melodi
på ett stränginstrument.
Slagverksinstrument
Till slagverksinstrumenten räknar man alla former av trummor, men även de
instrument som är självklingande – det vill säga att toner låter av sig själva när man
slår på instrumentet. Till de självklingande instrumenten hör exempelvis olika klockor
och metallstavar. I övrigt fanns det alla möjliga typer av slagverk, en mycket vanlig
instrumentgrupp i antikens Grekland.
Det är svårt att veta exakt hur musiken lät under denna epok. Forskare har försökt
återskapa antika instrument och man har hittat delar av nedskrivna sånger, men det
allra mesta fördes vidare genom muntlig tradition. Man vet i alla fall att musikens
ursprungliga uppgift – att fostra och påverka människan – övergavs så småningom och
musikens blev allt mer en form av underhållning.
Under 300-talet f. Kr. blev musiken en egen konstart och behövde inte längre hänga
ihop med varken ord eller någon annan estetisk uttrycksform. Musikerna började
utvecklade sina färdigheter mer och mer och vissa musiker blev så skickliga att de blev
virtuoser (musiker som är enormt tekniskt begåvade på sitt instrument). De kunde
börja ta betalt för att spela på fester och andra tillställningar och blev alltså
professionella musiker. De uppträdde för att människor skulle beundra deras
skicklighet eller för att det behövdes musik till dans eller något annat festligt. Vissa
tyckte att dessa virtuoser var skrytsamma och ytliga och att musiken borde återgå till
att vara mera vetenskaplig och ha som mål att göra människan till en bättre
medborgare. Såhär pågick det under många år – vissa ville ha det som förr och andra
ville vidareutveckla musiken. Men allt detta skulle komma att förändras…
MEDELTIDEN (ca 500 – 1400)
Välkommen till medeltiden! Nu har vi tagit ett rejält kliv framåt i tiden och här är
ingenting sig likt. Antikens mousiké och virtuoser är borta och ett nytt inflytande
börjar nu sprida sig i Europa. Vi förflyttar oss från Grekland till Italien och möts här av
en förändring som kom att betyda mycket för musikens vidareutveckling.
År 325 e. Kr blev kristendomen den officiella religionen i det romerska riket. I och
med detta började det skapas en ny kultur med nya tankar kring hur musik skulle låta
och vad den skulle användas till. Från och med medeltiden delade man upp musiken i
sakral (religiös) och profan (folklig) musik.
Sakral musik
Den kristna kyrkan i Rom ansåg att musikens främsta funktion var att förstärka de
religiösa texterna. Tidigt användes sång blandat med recitativ (lästa texter) i olika
kristna ceremonier. Sången och texterna framfördes antingen av en präst eller en kör,
ibland deltog även församlingen. Melodierna innehöll till en början bara en eller två
toner och saknade takt.
Så småningom växte mera utvecklade melodier fram men de var också mycket enkla
och innehöll bara små tonkliv. Typiskt var att blanda korta toner med att dra ut ett
ord i texten över flera toner. Även om melodin framfördes av en kör så var den
sakrala musiken unison (enstämmig) under första delen av medeltiden. Man ansåg att
tjusiga stämmor skulle kunna få åhöraren att tappa fokus på det viktiga i musiken –
nämligen texten. Instrument fick inte heller användas till en början, de ansågs vara
hedniska och förknippades med djävulen.
Denna enstämmiga kyrkomusik kom att kallas för gregoriansk sång. Stilen har fått sitt
namn efter en gammal påve som hette Gregorius den store. För att kunna sprida den
gregorianska sången i Europa så utbildades män och pojkar som skulle resa runt och
lära vidare sångerna i andra länder. På så sätt framfördes musiken likadant överallt.
Musik hade alltså en mycket stor betydelse för den kristna kyrkan. Dels gjorde den det
kristna budskapet starkare och dels skapade den en gemensam form för de kristna
ceremonierna i hela Europa.
Den första kyrkliga musiken med flera stämmor härstammar från 800talet. Den kallades för órganum och var tvåstämmig. Stämmorna
skapades utifrån mycket bestämda regler som gick ut på att
stämmorna sjöngs med ett bestämt, fast avstånd. Ingen konstnärlig
frihet här, inte. Stämmorna fick inte ha varken dur- eller mollklang,
det ansågs låta okristligt.
På 1200-talet utvecklades en annan typ av stämsång som var något mera konstnärlig.
Denna nya typ av sakrala sånger kom från Frankrike och kallades motett. Motetten
har beskrivits som att låta som ett ”ordnat kaos”. Den var oftast trestämmig och
mycket friare i stämföringen (vilka toner som ingår i stämmorna och hur de låter
tillsammans) än dess föregångare órganum. Stämmorna kunde till och med ha olika
texter, ibland på olika språk. Även tonlängden och dynamiken varierade i stämmorna.
För den som lyssnade kunde motetten ofta kännas ganska rörig vilket borde ha gjort
det svårare att fokusera på texten trots att det var orden som var viktigast. Men
motetten var faktiskt inte främst till för att låta vacker utan för att den skulle vara rolig
för sångarna att sjunga.
Till en början var motetten sakral, men med tidens gång så började det skrivas
profana motetter också. En känd motettkompositör var fransmannen Guillaume de
Machaut (1300-1377). Han var en av de första kompositörerna som skrev både
sakral och profan musik, tidigare hade man hållit sig till det ena eller det andra.
Machaut och många andra kompositörer försökte under slutet av 1300-talet att frigöra
musiken från kyrkans starka makt, de ville att musiken skulle få utvecklas konstnärligt
istället för att vara religiöst styrd. Men låt oss nu ta ett kliv tillbaka och se hur den
profana musiken utvecklades under medeltidens sakrala övertag.
Profan musik
Trots att kyrkans makt och musikaliska åsikter var mycket starka under medeltiden så
fanns det även en stor del profan musik. Folkmusiken ansågs inte vara lika viktig som
kyrkans musik men den förekom väldigt ofta i det vardagliga livet. Det fanns olika
kringresande musiker som spred profan musik över hela Europa.
Trubaduren var en kringresande sångare och låtskrivare som ofta kom ifrån en adlig
släkt och hade musikalisk utbildning. De sjöng gärna om kärlek, samhällsfrågor och
moraliska problem. Det var vanligt att kungliga hov och rika familjer anlitade
trubadurer som underhållning på sina fester eller rent av anställde dem som vardaglig
underhållning.
En annan typ av kringresande musiker som spelade på gator och torg var gycklaren.
Till skillnad från trubaduren så hade gycklaren mycket låg status. Många gycklare
kombinerade sin musikaliska talang med att jonglera och utföra akrobatik. Deras
sånger handlade ofta om olika hjältedåd och sägner. De flesta var både sångare och
instrumentalister och skrev mycket av sin egen musik.
Den profana musiken var dels till för att underhålla folket, men den hade också en
utbildande funktion. Texterna berättade om samtiden och vad som utspelade sig i
både när och fjärran. På så sätt fick folket veta en hel del om vad som hände i landet
och i övriga Europa.
Mycket av den profana musiken var dansmusik. Det fanns väldigt många olika
folkdanser under medeltiden och varje sorts dans hade sin egen musikstil.
Dansmusiken hade en mycket taktfast karaktär och bestämd form – man kunde höra
på musiken vilken dans som hörde till den. Musiken kunde gå i både dur och moll,
den profana världen hade ingenting emot de klangerna. Att dansa var ett profant nöje
som de flesta ägnade sig åt när de fick tillfälle, därför hade dansen en mycket stor
betydelse för samhällets alla nivåer.
Medeltidens folkmusik var både instrumental
och vokal, ofta sjöng man till ett instrumentalt
komp. Vid den här tiden hade man börjat
använda ackord på ett sätt som påminner om
hur vi använder dem. Till skillnad från den
tidiga sakrala musiken så kunde de profana
låtarna innehålla många olika stämmor. Något
som blev mycket populärt var att sjunga och
spela i kanon (alla sjunger eller spelar samma
melodistämma men börjar inte samtidigt). Det
finns en kanon bevarad ifrån 1250-talet som
har sex olika stämmor.
Låt oss nu ta en titt på några av epokens vanligaste instrument.
Blåsinstrument
Flöjter av olika slag var mycket vanliga under medeltiden. Det fanns
instrument som påminde om dagens trumpet och trombon.
Säckpipan var också ett populärt instrument och olika typer av horn
användes mycket.
Ett av de mest karaktäristiska blåsinstrumenten var skalmejan. En
skalmeja påminner om dagens oboe. Den hade ett mycket gällt ljud
och användes därför gärna utomhus och som melodiinstrument i
större ensembler. Än idag används skalmejan ibland inom
folkmusiken.
Stränginstrument
På medeltiden använde man sig av många olika stränginstrument, till
exempel mandolan (liknar vår mandolin), gittern (liknar vår gitarr) och
harpor. Ett av de vanligaste stränginstrumenten var lutan. Den användes
ofta som ackompanjemang till sång och fanns i många olika storlekar.
Stråkinstrument
Några stränginstrument använde man en stråke för att spela på, så kallade
stråkinstrument. De vanligaste medeltida stråkinstrumenten var vevliran och
fiddlan. Vevliran spelade man på genom att veva en rundad stråke fram och
tillbaka över strängarna. Fiddlan är fiolens föregångare, den hade mycket
hög status och var det populäraste instrumentet i Europa.
Slagverksinstrument
Trummor och andra rytminstrument var vanliga på medeltiden. Det fanns till och med
en flöjt som var gjord för att kunna spelas med bara en hand, så att man kunde slå på
en trumma med den andra. Takt och tempo spelade stor roll i den profana musiken
(inte minst när det gällde dansmusik) och där spelade trummor en stor roll.
Som sagt så användes till en början inga instrument i kyrkan, men mot slutet av
medeltiden så började det dyka upp ett instrument i de största katedralerna i Europa.
En tidig variant av orgeln infördes och hade som funktion att vara en del av den
religiösa musiken, antingen som soloinslag eller som ackompanjemang till sången. Det
fanns även små orglar för hemmabruk.
Mot slutet av 1300-talet så började musiken förändras. Melodierna blev mer och mer
komplicerade, nya och mera detaljerade rytmer började användas och harmoniken
(hur toner och ackord låter tillsammans) blev viktigare och fick större plats. Dags för
en ny epok.
RENÄSSANSEN (1400 – 1600)
Nu blev det andra takter! Stora musikaliska förändringar skedde under renässansen. En
viktig förändring var att den sakrala musiken inte längre ansågs vara lika överlägsen
den profana och på så sätt började de få samma status. Den musikaliska utvecklingen
blomstrade nu både i och utanför kyrkan.
Sakral musik
Många kyrkor skaffade sig en orgel som användes vid olika ceremonier och därmed
började det skrivas religiös musik för både sång och orgel. Flera kompositörer började
dessutom skriva kyrkomusik med flera stämmor som till råga på allt kunde ha dureller mollkänsla – något alldeles nytt. Detta öppnade helt nya möjligheter för
musikens harmonik och påverkade klangen väldigt mycket. Men vissa saker var sig
lika: motetten fortsatte att vara populär och musikens huvudsakliga funktion var
fortfarande att sätta texten i fokus.
Man kan ju förstå att renässansens kompositörer tyckte att det var roligt att utveckla
kyrkomusik med många stämmor eftersom det tidigare inte varit tillåtet, men det gick
tillslut för långt enligt kyrkan. I mitten av 1500-talet begränsade man därför
kompositörernas friheter för att inte stämmorna skulle ta fokus ifrån det religiösa
budskapet. Kompositörerna kunde fortfarande skriva religiös musik som delvis
innehöll olika stämmor, men utifrån ett antal mycket stränga regler. Det var till och
med tal om att förbjuda stämmor helt och hållet. Ett hårt slag mot musikens
utveckling. Men en räddare i nöden skulle snart dyka upp.
Giovanni Pierluigi da Palestrina (ca. 1525-1594) var en av dåtidens främsta
sakrala kompositörer och har gått till historien som ”kyrkomusikens räddare”. Han
lyckades nämligen kombinera text och musik på ett sätt som godkändes av kyrkan
trots att musiken innehöll flera stämmor. Palestrina bidrog därför stort till att stämmor
inte förbjöds trots allt och blev känd som en mästare av musikalisk harmoni (när flera
toner bildar ackord och låter bra tillsammans) och balans.
Profan musik
Renässansen kallas ibland för a cappellans guldålder (a cappella betyder sång utan
komp). Det skrevs väldigt många verk för bara sång och det bildades flerstämmiga
körer där flera personer sjöng i samma stämma, så som vi sjunger på kören. Texten
stod i fokus även i den profana världen och det skapades ett sätt att skriva musik som
skulle förstärka textens innehåll. Den nya stilen kom att kallas för tonmåleri och gick ut
på att skriva melodier som gestaltar vad texten handlar om eller vilken känsla den
försöker förmedla. Handlade texten om ett vattenfall så skulle tonen försöka
återskapa dess ljud, handlade det om någon som springer så skulle melodin låta
”springande” den också.
En italiensk flerstämmig sånggenre som strävade efter att förstärka ordens betydelse
var madrigalen. Den anpassade både rytm och känsla efter textens innehåll och blev
mycket populär i stora delar av Europa.
Den profana musiken hade flera funktioner under renässansen. Dansmusik var
fortfarande mycket populär och skulle man ha fest så var det självklart att det skulle
finnas musik, många låtar skrevs för att vara ren underhållning. Det blev vanligt att
skriva musikstycken som utgick ifrån och omarbetade samtida danslåtar (göra en remix
skulle vi kanske säga idag). Den musiken blev den första ”lyssnarmusiken” – låtar som
inte hade någon annan funktion än att människor skulle tycka om att lyssna på dem.
Gemensamt för den sakrala och den profana musiken
Även om den sakrala och den profana musiken hade helt olika syften och funktioner
så hade de mycket gemensamt när det handlade om stil och uttryck.
Renässansmusiken karaktäriseras av rena och förfinade klanger, musiken strävade efter
lyssnarvänlig harmoni och det skapades gärna genom att använda sig av dur- eller
mollkaraktär. Flerstämmighet blev allt vanligare och stämmorna var detaljerade och
genomarbetade. Melodierna var friare i både ton och rytm och kompositörerna
länkade samman texten och musiken på ett mera konstnärlig sätt än tidigare.
Det populäraste sättet att skriva flerstämmig musik under renässansen var att användas
sig av polyfoni. Polyfonisk musik bygger på att flera stämmor sjungs samtidigt men
varje stämma har en självständig melodi, ingen är ”huvudstämman” utan alla är
oberoende av varandra och skulle kunna fungera som en egen melodi utan de andra.
Samtidigt måste alla stämmorna låta bra tillsammans, höra ihop harmoniskt och
fungera som en helhet. Det skrevs både instrumental och vokal polyfonisk musik.
Skulle musikstycket sjungas så fick man tänka på att alla stämmor var tvungna
förmedla samma känsla och textinnehåll även om de inte alltid sjöng exakt samma
ord. Detta var alltså ett ganska komplicerat sätt att komponera. Polyfonin skulle
fortsätta att vara populär länge och än idag kan man ibland höra polyfoni i nutida
populärmusik.
Det skulle dröja ett tag innan andra instrument än orgeln dök upp i den sakrala
musiken, men inom den profana världen var många instrument mycket vanliga. Flera
av medeltidens instrument fortsatte att användas och utvecklas och några helt nya
tillkom.
Blåsinstrument
Blåsinstrument var poplära melodiinstrument även under renässansen. Skalmejan
fortsatte att användas flitigt, men även instrument som är bekanta för oss än idag
började dyka upp i musiken. Blockflöjten
kom att bli renässansens vanligaste
blåsinstrument och en tidig variant av
tvärflöjten utvecklades.
Ett
annat
renässansinstrument
var
krumhornet. Det påminde om skalmejan
men hade ett mjukare och dovare ljud, lite
mera lyssnarvänligt helt enkelt.
Stränginstrument
Lutan var fortfarande ett av de vanligaste stränginstrumenten, men nu gjorde även en
tidig variant av gitarren sitt genombrott. Den femsträngade renässansgitarren användes
ofta som ackordinstrument och kom att utvecklas till den gitarr vi använder idag. Som
instrument uppkom gitarren redan på 1200-talet men det var först i och med slutet av
renässansen som den kom att bli riktigt populär.
Stråkinstrument
Den första fiolen (eller violin som det kallas inom klassisk musik)
byggdes 1572 i Italien. Det skulle dröja ett tag innan fiolen blev
ett av musikhistoriens vanligaste instrument, men det var i
renässansen det började.
Ett stråkinstrument som var mycket vanligt på renässansen var
viola da gamba. Egentligen var gamban mest släkt med lutan men
spelades med stråke. Ibland kallas den också för knäfiddla därför
att man satte fast den mellan knäna när man spelade på den.
Gamban var ungefär lika stor som en gitarr och dess ljud
påminner en del om dagens cello, den hade en ganska dov och
mjuk klang som passade bra till lutans ackompanjemang.
Klaverinstrument
Klaverinstrument är alla instrument som spelas med tangenter
(piano till exempel). Förutom kyrkorgeln så var spinett och
cembalo två vanliga klaverinstrument under renässansen.
Ett annat populärt klaverinstrument hette klavikord och kom
att utvecklas till dagens piano.
Slagverksinstrument
Trummorna under renässansen skiljde sig inte mycket ifrån medeltidens slagverk.
Handtrummor, bjällror och andra rytmiska inslag var en vanlig den av den profana
dansmusiken.
Musik och kultur var mycket viktigt i renässansens samhälle. Den äkta
renässansmannen skulle vara bra på lite av varje inom bland annat litteratur, dans och
musik. Det ansågs vara fint att omge sig av musiker och kunna spela ett instrument
själv. Många europeiska kungar var utbildade inom musik och hade flera musiker och
kompositörer anställda vid sitt hov. Det var viktigt att man som kompositör var
teoretiskt kunnig men man behövde också ha förmågan att skapa en känsla i musiken
som fångade publiken. Och det där med känslor i musiken – det skulle snart bli väldigt
viktigt.
BAROCKEN (1600 – 1750)
Låt känslorna svalla! Under barocken var musiken ofta storslagen, känslosam och
förmedlade ett tydligt och genomgående uttryck. Musik blev en mäktig
konstinriktning där gränsen mellan sakralt och profant suddades ut mer och mer.
Gemensamt för den sakrala och den profana musiken
Innan vi går in på barockens karaktärsdrag så är det nog bra att understryka en sak.
Sakral musik är som vi redan gått igenom alltså den kyrkliga musiken med religiösa
texter och motiv. Den profana musiken är folklig – men för den delen inte bara
folkmusik.
Den är världslig och har inte religiösa syften men det kan handla om allt ifrån den stil
vi menar när vi säger folkmusik till alla möjliga klassiska verk som inte är skrivna för
att höra hemma i kyrkan. Om en kompositör skriver ett verk med religiösa motiv så är
den sakral. Om samma kompositör skriver ett annat verk som inte är sakralt – ja, då är
det profant. Så! Nu fortsätter vi!
Den känslofyllda stilen förekom flitigt inom all musik. Användningen av dur och moll
blommade ut ordentligt och var en viktig del av att skapa en tydlig stämning i
musiken. Kompositörerna strävade efter att skapa känslolägen som lyssnarna skulle
kunna uppfatta direkt och följa genom hela det musikaliska verket. Alltså – om stycket
började sorgligt så var chansen stor att det skulle fortsätta i samma anda, var stycket
glatt till en början så fortsatte det oftast vara det ända till slutet och så vidare. Men
det var inte bara känslan som brukade hålla i sig genom hela verket utan även takten
var vanligtvis oförändrad från början till slut. Jämn puls är ett vanligt karaktärsdrag
inom barockens musik. Även återkommande rytmer och melodislingor är utmärkande
egenskaper. Något annat som blev vanligt under barocken var att blanda piano
(svagt) med forte (starkt) utan något crescendo (stegvis starkare) eller diminuendo
(stegvis svagare) däremellan. Att göra sådana plötsliga förändringar i musiken kallas
för terrassdynamik.
Polyfoni förekom fortfarande ofta, men det skrevs även musik där polyfoni blandades
med sin motsats: homofoni. Homofonisk musik innehåller en stämma som är
självständig medan de andra stämmorna tydligt hör ihop och följer varandra tätt, de
kompar den enskilda stämman.
Under barocken blev det allt vanligare att sätta ihop lite större orkestrar med flera
olika instrumentgrupper i – instrumentalmusiken var mycket populär under den tidiga
delen av epoken. Det skrevs även musik för orkester, kör och sångsolister – man kan
tänka sig att det blev en allt större upplevelse att gå på konsert.
Samtidigt som det skrevs mycket instrumental musik för större orkestrar så växte det
även fram en vokal och lite enklare stil. Vissa kompositörer (främst sakrala) tyckte att
instrumentalmusiken och alla polyfoniska körverk hade tagit fokus ifrån textens
betydelse i musiken och ville skapa en stil som ändrade på det. Resultatet blev
monodin – solosång med ett enkelt ackordkomp.
Musik hade stor betydelse i överklassen under barocken. Att kunna visa upp begåvade
kompositörer och musiker var en statussymbol för flera europeiska länder. För att
överglänsa varandra hände det att kungliga hov anställde musikanter från andra
utlandet, man värvade helt enkelt talangfyllda musiker för att ha och skryta med.
Några profana nyheter
Det växte fram många nya musikstilar under barocken. Några av dessa nya stilar var
till för att lyfta fram en speciell instrumentgrupp eller ett särskilt instrument som solist
(så kallade solokonserter). Att lyssna på musik var stor underhållning och publiken
tyckte om att bli förundrad över duktiga musiker eller skickliga kompositörer (även
den sakrala musiken blev mera upplevelserik, trots att dess främsta funktion var att
sätta det religiösa budskapet i fokus, förstås).
En mycket viktig stil som utvecklades under barocken och kom att bli väldigt populär
var opera. Opera är ett musikdramatiskt verk med stort underhållningsvärde som
innehåller körsång, solosång, teater, dans, instrumentala delar med orkestermusik,
kostymer och kulisser – en blandning av musik, dans och teater. Än i våra dagar är
opera en populär musikstil.
Kändisar från barocken
Georg Friedrich Händel (1685-1759) – en tysk kompositör
som arbetade åt det engelska hovet. Hans musik är känd för att
vara tydlig, rak och stark – Händel krånglade inte till det i
onödan. Han blev till skillnad från många andra kompositörer
känd och rik under sin levnadstid. Händel var en stor
inspirationskälla för många senare kompositörer, så som
Mozart och Bach.
Antonio Vivaldi (1678-1741) – italiensk kompositör som är känd för att vara en av
de första tonsättarna som skrev orkesterverk där ett soloinstrument lyfts fram (så
kallade solokonserter). Vivaldi spelade själv fiol och skrev mycket instrumentalmusik.
Bland hans mest kända verk är De fyra årstiderna där han målar upp våren,
sommaren, hösten och vintern i toner.
Johann Sebastian Bach (1685-1750) – en av
musikhistoriens giganter. Bach kom från Tyskland, var
kompositör och spelade orgel. Han jobbade som
musiker både vid hovet och i kyrkan och var flitigt
anlitad som lärare, orgelexpert och för att skriva musik.
Bachs musik var väldigt teknisk och fylld med känsla,
han var både noggrann och uppfinningsrik i sitt
skapande. Dock var han inte så uppskattad av sin
samtid men idag anses han vara en av de främsta
kompositörerna någonsin.
… och så några instrument
De flesta instrumentgrupperna utvecklades en hel del under barocken. Den
sexsträngade gitarren gjorde entré, en speciell barockluta skapades och
stråkinstrumenten blev flera. Några instrument utmärkte sig dock lite extra.
Cembalon och orgeln blev två av barockens vanligaste instrument. Vissa hade till och
med en orgel hemma. Cembalon fick även ta plats i vissa orkestrar.
En mängd blåsinstrument användes allt oftare – instrument som vi
fortfarande är bekanta med i dagens musikkultur. Tvärflöjten
vidareutvecklades och tidiga varianter av bland annat oboe, klarinett,
valthorn och trumpet förekom.
Alla dessa blåsinstrument skulle utvecklas vidare och fortsätta
att vara populära länge. De kom alla att bli stadiga medlemmar
av symfoniorkesterns sammansättning, men den orkestern är vi
inte framme vid riktigt ännu.
Nu har musikhistorien har verkligen tagit fart! Orkestrarna blir större, nya stilar växer
fram, folk börjar gå på opera och kändisar som Bach dyker upp! Och mer ska det bli!
Vänta bara till nästa epok – där väntar flera nyheter och vi får lära känna två
superkändisar till.
WIENKLASSICISMEN (1750-1820)
Nu kliver vi in i en kort men betydelsefull epok i musikens historia! Vi vänder blicken
mot Österrikes huvudstad Wien – där är chansen stor att vi skulle få syn på en och
annan betydelsefull kompositör på stadens gator och torg. Och inte vilka
kompositörer som helst! Med lite tur skulle vi kunna få se Mozart skynda sig till ett
möte med fursten eller Beethoven vandra hemåt en kväll efter en konsert.
Utmärkande för wienklassicismen
Från och med denna epok skiljer vi inte den sakrala stilen speciellt mycket från den
profana, förutom dess syfte så påminner de båda stilarna mycket om varandra. Det
skrevs allt mindre musik med religiöst syfte och den sakrala musiken utvecklades i
samma riktning som den profana: bort med den svulstiga, snirkliga och polyfoniska
harmoniken – nu ska musiken vara elegant, förfinad och detaljerad! Musik med finess,
tack!
Ett av wienklassicismens mest utmärkande karaktärsdrag är homofonin. Även om
polyfoni fortfarande förekom så var det väldigt populärt att skriva homofonisk musik.
Att ha en ledande huvudstämma och låta de andra stämmorna bilda ackord i
bakgrunden gjorde att musiken lät enklare och tydligare. Kompositörerna strävade
efter att få publiken att uppfatta musiken som symmetrisk och logisk, inga spretiga
toner eller harmonier – musiken skulle vara behaglig att lyssna på och gärna lätt att
nynna med i.
Många wienklassicistiska verk bygger på kontraster. Till skillnad från barockens musik
så var det nu vanligt att blanda olika motsatser inom ett och samma stycke. Dur och
moll byttes av, en glad inledning kunde leda till ett sorgset parti och tempot kunde
variera en hel del. Dynamikväxlingar var också vanliga, men nu användes crescendo
och diminuendo gärna som en väg mellan piano och forte. På grund av dessa (och
andra) musikaliska motsatser kunde även denna epoks musik uppfattas som dramatisk
och storslagen, men wienklassicismens kompositörer ville skapa musik som var fri ifrån
barockens överdrivna och bestämda känslolägen. Musiken fick vara uttrycksfull, men
aldrig på bekostnad av tydligheten och elegansen. Tonerna skulle skapa en
känslomässig upplevelse i all sin enkelhet – där tonsättarens tekniska skicklighet och
musikens skönhet stod i centrum.
Musik hade fortfarande stor betydelse och hög status i överklassens Europa. Många
kungahus hade anställda kompositörer, orkestrar och körer. Hade man turen att bli
anställd vid ett hov kunde man alltså tjäna pengar på att vara tonsättare eller musiker.
Kompositörerna fick i uppdrag av sin arbetsgivare att skriva musik till vissa händelser
eller som en hyllning till någon. Verket övades sedan in av orkestern och kören och
framfördes vid något storslaget tillfälle. Flera av musikhistoriens mest kända
musikstycken är sådana beställningsverk.
Men det var inte bara i överklassen som
musik hade stor betydelse. Många
människor ifrån andra samhällsskikt
spelade instrument och strävade efter att
bli kompositörer eller musiker. Mycket
musik skrevs för amatörer och det blev
allt vanligare att ta musiklektioner om
man hade pengar nog att betala en
lärare. Spelade man inte musik själv så uppskattade man säkert att gå på konsert eller
opera, om man nu hade råd med det. Musik hade ett underhållande syfte – både som
konsertupplevelse, som dansmusik och som nöje för musikerns egen del.
Wienklassicismens giganter
Vi skulle egentligen kunna gå igenom hur många kända wienklassicistiska kompositörer
som helst, det finns nämligen en hel del – men det finns tre som har blivit lite mera
kända än alla de andra.
Joseph Haydn (1732-1809) kom ifrån Österrike och var oerhört viktig i utvecklandet
av den wienklassicistiska stilen. Han är känd för att kunna få enkla melodier att låta
mycket ståtliga och han hade en enorm förmåga att kunna väva ihop melodistämman
med harmonierna i bakgrunden. Han hade även mycket humor och skapade ofta
komiska inslag i sin musik. Vi kommer att lyssna på ett av hans stycken som nog fick
publiken i konsertsalongen att vakna till ordentligt (Pukslagarsymfonin från 1791).
Dessutom jobbade han som lärare och undervisade båda de följande giganterna.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) är en av musikhistoriens
absolut största kompositörer. Även han kom ifrån Österrike. Mozart
kom att inspirera oändligt många tonsättare och än idag anger många
nutida musiker honom som en inspirationskälla. Han var ett
musikaliskt geni redan som barn. Man skulle kunna säga att musik var
som ett språk för honom – ett språk som han talade flytande. Han
spelade både piano och fiol och sägs ha börjat komponera musik när
han var fem år. Mozart är känd för sitt oerhört skickliga och
noggranna sätt att skriva musik och för sin stora musikalitet som gör
hans musik både detaljerad och uttrycksfull. Hans verk är fylld av
minnesvärda melodier, lyssnarvänliga harmonier och ständiga bevis på
stor teknisk talang. Jag är säker på att du kommer att känna igen flera
av Mozarts verk när vi lyssnar på dem på lektionen.
Ludwig
van
Beethoven
(1770-1827)
kom
ursprungligen ifrån Tyskland men bosatte sig senare i
(japp, du gissade rätt) Wien. Han musik kom att bli en
slags musikalisk brygga mellan wienklassicismen och
epoken därpå. Beethoven var också pianist och började
spela redan vid fyra års ålder. Han är känd för sin
kraftfulla
och
känslosamma
musik.
Beethoven
komponerade musik som känns mycket logisk och
genomtänkt, fylld av intensitet och stark dynamik. I slutet
av 20-årsåldern började Beethoven förlora hörseln och
några år senare var han fullständigt döv. Dock
komponerade han livet ut och några av hans största
mästerverk fick han aldrig höra själv.
Haydn, Mozart och Beethoven var alla tre anställda vid ett hov eller liknande under
någon period av sitt liv, men Beethoven var den av dem som även lyckades skapa sig
en karriär som fri konstnär. Han blev så känd att han kunde leva på att ge
pianokonserter, skriva musik och sälja sina verk till olika beställare – på så sätt hade
han en större musikalisk frihet och behövde inte ta hänsyn till vad någon arbetsgivare
önskade sig av hans musik, han kunde bestämma helt själv hur det skulle låta. Under
nästa epok var de flesta kompositörer fria konstnärer – men Beethoven sägs vara den
första.
… och instrumenten då?
Det är nu som symfoniorkestern börjar utvecklas (vi kommer till den under nästa
epok). Under wienklassicismen växte sig nämligen orkestrarna ännu större och flera
instrument tillkom i orkesterns utformning. Flera stråkinstrument, många olika
blåsinstrument och slagverk var självklara medlemmar i orkestern och många av
instrumenten var ibland solister. Ibland fick även piano finnas med i orkestern, då som
soloinstrument. Wienklassicismens piano såg inte ut exakt som vi är vana vid, det lät
heller inte precis som vårt piano gör idag – men från och med 1700-talet kom pianot
att utvecklas och bli enormt populärt, vilket det ju är än idag.
… och i Sverige?
Innan vi går vidare till vår sista epok så ska vi göra ett
stopp i Sverige. Här har musiklivet också utvecklats genom
tiderna, kända kompositörer har varit kommit och gått
och trender har följt övriga Europas karaktärsdrag och
musikaliska ideal. Ska vi titta närmare på en känd
kompositör så är det Carl Michael Bellman (17401795). Han är en av våra största viskompositörer någonsin
och hans musik framförs flitigt än idag. Hans texter är ofta
poetiska och humoristiska. Bellman hade en stor förmåga
att skriva målande texter och han beskrev både
människor, händelser och naturen mycket detaljrikt.
Dessutom har många av hans visor blivit mycket kända.
Har du hört en sång som heter Gubben Noak? Den har
Bellman skrivit den svenska texten till.
Ja, hörrni – nu är vi straxt framme vid vår sista epok på resan. Vi kommer att avsluta
vår färd i den epok som drar allting till sin spets, där känslorna stormar som aldrig förr
och som Beethoven sägs ha startat. Nu stiger vi in en period fylld av personliga
uttryck, musikaliska experiment och känsloladdade verk. Nu blir det dramatik!
ROMANTIKEN (1820-1910)
Vi har kommit långt sen antikens enkelhet och medeltidens gregorianska sång,
renässansens experiment med dur och moll och barockens terrassdynamik. Tiderna
förändras och musiken och omständigheterna med den. På 1800-talet började musiker
och kompositörer kunna leva på sin musik utan att behöva vara anställd vid ett hov.
Musikens betydelse skiftar nu från att vara en statussymbol för ett land eller en kung
till att bli tonsättarens och musikerns personliga uttryckssätt och levebröd. Att vara
kompositör eller musiker var fristående yrken och musik växte som konstart – både på
bredden och höjden. Välkommen till gränslöshetens epok!
Utmärkande för romantiken
Under romantiken växer det fram flera olika musikstilar som är helt olika varandra.
Därför ska vi gå igenom några av dem lite närmare, men det finns ändå några
karaktärsdrag som gäller romantikens musik i största allmänhet.
Kompositörerna började ta sig stora friheter i sitt konstnärliga skapande, musik blev en
personlig uttrycksform. Romantiken var extremernas epok då ingenting var omöjligt.
Tonsättarna experimenterade med allt – instrumentering (vilka instrument som skulle
spela musiken), rytm, tempo, ton och dynamik. Musikstycket kunde börja i ett visst
tempo för att övergå och förändras enligt kompositörens vilja verket igenom, fram
och tillbaka – hur som helst. Stora tonkliv var vanliga och flera instrument utvecklades
för att kunna spela högre eller lägre toner eftersom det var populärt att låta melodin
göra större tonsprång än någonsin förr. Man kan säga att romantiken hade ett mycket
dramatiskt tonspråk.
Dynamiken varierade ofta mycket i de romantiska verken, men oftast nöjde sig inte
kompositörerna med forte och piano utan gick till dynamikens ytterligheter: forte
fortissimo (ytterst starkt) och piano pianissimo (ytterst svagt). Även känslan kunde
skifta oerhört inom ett och samma verk. Under wienklassicismen var det vanligt att
byta känsloläge från exempelvis glatt till sorgligt, men under romantiken kunde
skiftningarna vara enormt stora – tvära kast uppskattades.
Den största delen av musiken som skrevs var homofonisk. Harmonierna kunde dock
streta åt vilket håll kompositören ville. Inom många av romantikens musikstilar så var
idealet fortfarande att musiken skulle vara tjusig och vacker att lyssna på, men det
fanns även andra stilar som strävade efter att skapa nya och ibland lite svårlyssnade
ackord. Det skrevs stycken som på den tiden uppfattades som kaosartat oväsen. Idag
kanske vi inte skulle kalla det för oväsen, men vi skulle nog hålla med om att vissa
romantiska stycken saknar den elegans som exempelvis Mozarts musik erbjuder.
Även om vi är långt ifrån där vi började så har faktiskt antiken och romantiken
någonting gemensamt: virtuoser. Återigen började det dyka upp musiker som blev
berömda för sin enorma tekniska färdighet. Dessa virtuoser turnerade runt i Europa för
att visa upp sin talang, människor flockades på konserterna och det hände att kvinnor
svimmade av sin ivriga beundran för musikern. Kan vi känna igen virtuosfenomenet
idag?
Romantikens musik kan alltså karaktäriseras som dramatisk, känslofylld och
experimentell. Men det betyder inte att all musik lät storslaget och överdrivet. Vissa
genrer var mycket enkla medan kompositörer i andra stilar strävade efter att låta som
det lät under wienklassicismen eller barocken. Låt oss titta närmare på det.
Musikstilar och kompositörer
När man tänker på romantikens musik så tänker man ofta på storslagna orkesterverk –
och sådana fanns det många av. Men inte bara.
Lied var en tysk genre som växte fram under 1800-talets början. En lied
framfördes av en sångare och en pianist. Pianistens roll var att
understryka textens innehåll vilket gjorde att kompet varierade med
sångarens uttryck. Det sägs att det var Franz Schubert (1797-1828) som
skapade liedstilen.
Solosonater (musikstycken för solister) blev allt vanligare.
Vanligast var nog solostycken för piano. Många kända
kompositörer, så som Frederic Chopin (1810-1849) och Franz
Liszt (1811-1886) var pianister själva och skrev många stycken för
sitt instrument. Pianot var ett mycket populärt instrument under
romantiken.
Chopin
Programmusik var en ny instrumental stil som
strävade efter att skildra och beskriva något, till
exempel en berättelse eller en dikt. Meningen är att
musiken ska väcka publikens fantasi och få
lyssnaren att skapa sin egen bild av vad musiken
försöker måla upp. Denna genre var inspirerad av
renässansens tonmåleri och gjordes populär av
bland annat Hector Berlioz (1803-1869).
Ett par operakompositörer som är väl värda att
nämna är Richard Wagner (1813-1883) och
Giuseppe Verdi (1813-1901). När det gäller
symfonikompositörer så bör man känna till
Johannes
Brahms
(1833-1897),
Felix
Mendelssohn (1809-1847) och så Beethoven,
förstås. Han hör
hemma både i
wienklassicismen och romantiken.
Det fanns även en stark nationalistisk känsla hos vissa
kompositörer. Deras musik hade syftet att hylla
tonsättarens nationalitet och det var vanligt de
använde sitt hemlands folkmusik som inspiration i
sina verk.
Att skriva operor och symfonier och solokonserter var mycket populärt under
romantiken (en symfoni är ett musikaliskt verk skrivet för en symfoniorkester).
Symfoniorkestern hade härmed utvecklats till vad den är idag: en orkester bestående
av ett stort antal akustiska instrument som kommer ifrån många olika
instrumentgrupper. En symfoniorkester kan innehålla allt från 50- 150 musiker.
Som du märker så kunde musiken låta på väldigt många olika sätt under denna epok.
Men vilken genre det än handlar om så var det kompositörens vilja och egna stil som
genomsyrade verket och det hade stor betydelse för både musikens popularitet och
vidareutveckling. Det känsloladdade och personliga uttrycket fanns med både i en
enkel lied och i en storslagen symfoni. På samma sätt kunde man som publik ha en
favoritstil – kanske gillade man Berlioz kaosartade symfonier eller så tyckte man
kanske mest om Chopins sentimentala pianostycken. All musik hade ett
underhållningssyfte – allt flera gick på konsert eller opera och ville man som
kompositör inte få publiken att njuta av tonerna så kanske man ville chockera dem
istället. Upplevelsen av musiken skulle vara upp till var och en som lyssnade. Och det
hade stor betydelse att kompositörerna började skapa musik alldeles fritt, på så sätt
förgrenades många stilar och utvecklades till någonting nytt.
Härifrån fortsätter musikhistorien att utvecklas, inom många olika stilar och med
många nya uttryckssätt. Vår nutida konstmusikaliska epok kallas modernismen och
anses ha startat 1910. Våra kompositörer har tänjt på gränserna ännu mera än vad
romantikens tonsättare gjorde – idag kan till och med tystnad anses vara ett
musikstycke. Det borde bevisa att det inte finns några gränser för vad musik kan
komma att utvecklas till. Och tänk – delar av den musiken som är ny idag kommer en
gång i tiden att vara musikhistoria!
Tack för att du följde med på denna musikaliska färd!
Nu ger vi oss in i den populärkulturella världen istället!
