Popular science summary (Swedish)
Depression är en allvarlig, handikappande och potentiellt livshotande sjukdom som drabbar
ca tjugo procent av den vuxna populationen någon gång under livet. Då det, till skillnad från
andra sjukdomar som t.ex. diabetes, inte finns något pålitligt blodprov man kan ta för att
diagnostisera depressiv sjukdom så används, så kallade, skattningsskalor. Skattningsskalor
fungerar så att ett antal symptom poängsätts, antingen av patienten själv eller av den
behandlande läkaren. Dessa ”symptompoäng” adderas sedan upp till en totalpoäng som kan
följas över tid för att, t.ex., utvärdera effekten av en antidepressiv behandling.
Det är svårt att avgöra exakt vilka symptom som bör ingå i en skala som utvärderar
depression, detta kan bland annat illustreras i att det finns ett flertal olika skattningsskalor
som alla utvärderar delvis olika symptom. Trots svårigheterna så är det viktigt att valet av
vilka symptom skalorna innehåller inte är godtyckligt då det är svårare att undersöka t.ex.
om ett läkemedel har effekt mot depression ifall symptom som inte är relevanta för
sjukdomen också poängsätts.
I studien har vi utfört en jämförelse mellan en av de mest välanvända skattningsskalorna,
Hamilton Rating Scale for Depression (HRSD-17), och ett antal mindre skalor som undersöker
färre symptom. Vi har jämfört dessa med varandra i en stor patientpopulation omfattande
5657 patienter som behandlats med antingen placebo eller ett antidepressivt läkemedel.
Målet med studien var att undersöka huruvida man kunde se någon skillnad i
läkemedelseffekt på symptomnivå.
I vår jämförelse fann vi att medeleffekten (hur mycket patienterna som fick läkemedel
förbättrades jämfört med de patienter som fick placebo) var 25% högre när effekten mättes
med en kortare skala som fokuserar på fem kärnsymptom vid depression än om effekten
mättes på den fullständiga HRSD-17 skalan. Om man endast räknade på symptomet
depressivt stämningsläge (som generellt anses vara ett väldigt typiskt symptom vid
depression), så var läkemedelseffekten 43% större än om man mätte med hela HRSD-17. I
linje med detta fann vi även vissa tecken som pekade på att mätningen av sådana symptom
som är typiska bieffekter av antidepressiv medicinering (eg. sexuella biverkningar och
viktförlust) i skattningsskalorna påverkar utfallet när man uppskattar läkemedelseffekt.
Fynden är kliniskt relevanta, för det första så medför en större läkemedelseffekt att färre
patienter krävs för att demonstrera att ett läkemedel faktiskt har en effekt (utöver
placeboeffekten). Detta minskar då den mängd patienter som utsätts för risken att
behandlas med placebo istället för effektiv behandling. Vidare underlättas
läkemedelsutveckling då denna kan utföras både billigare och snabbare. För det andra så
antyder våra resultat att effekten av SSRI-behandling vid depression är specifik och inte
generell. I förlängningen har detta betydelse för hur man i framtiden bör utvärdera och
bedöma depressiva tillstånd och antidepressiva läkemedel. En tänkbar utveckling är att man
fokuserar mer på specifika symptom för att, på så vis, bättre kunna upptäcka skillnader
mellan olika antidepressiva behandlingar.
