5
Utbildningsväsendet
5.1
Inledning
Forskning om strukturell diskriminering i utbildningsväsendet1
måste förstås mot bakgrund av skolans särskilda roll i samhället.
Skolan som institution har i det avseendet en roll i att skapa social
utjämning och likvärdiga villkor, oavsett kön och sociokulturell
bakgrund. I relation till etniska och religiösa minoriteter har utbildningsväsendet en viktig funktion i den integrationspolitik som
strävar efter att uppnå likvärdiga rättigheter och möjligheter oavsett etniskt och kulturellt ursprung. Om det finns diskriminerande
rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i utbildningssystemet som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter är
det därför särskilt alarmerande.
Skillnader i skolresultat får effekter för övergången till högre utbildning och i sin tur ut i arbetslivet. I och med att skolans uppdrag
är att erbjuda en likvärdig utbildning för alla, utifrån de olika behov
och förutsättningar som varje flicka eller pojke, kvinna eller man
har, måste stora skillnader i resultat efter bl.a. etniska linjer delvis
tolkas som ett uttryck för skolans oförmåga att uppfylla en av sina
mest grundläggande uppgifter. Även fördelning av resurser och en
frånvaro av satsningar skulle i det avseendet kunna tolkas som ett
uttryck för strukturell diskriminering.
Utbildningsväsendet utgör också barns, ungdomars och vuxnas
”arbetsmiljö” i vardagen. Utbildningsväsendet är den institution de
vistas i och där de inte bara inhämtar kunskap utan också de attityder och värderingar som finns i samhället. Förekomsten av normer
som rangordnar människor utifrån nationalitet, etnisk, religiös och
kulturell tillhörighet och kön eller föreställningar om ras, samt
synlig eller dold diskriminering riskerar i det avseendet att bli en
del av barn och ungdomars socialisering i samhällets maktrelatio1
Med utbildningsväsendet menas förskolan, skolan, vuxenutbildningen, SFI och högskolan.
209
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
ner. Det är viktigt att lyfta fram att förskolan, skolan och vuxenutbildningen i Sverige ska grundas på och utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar (se de tre
läroplanerna Lpfö 98, Lpo 94 och Lpf 94). I 2 § och 9 § skollagen
(1985:1100) slås fast att alla som verkar inom grund- och gymnasieskolan samt vuxenutbildningen ska ”främja aktning för varje
människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö”. Det
finns i skollagen också en särskild skrivning som innebär att skolan
ska ”1. främja jämställdhet mellan könen, 2. aktivt motverka alla
former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska
beteenden.” Lag (1999:886).
Utbildningsväsendet omfattar också SFI-undervisning och högskoleutbildning vilka här redovisas för sig. Detta kapitel redovisar
forskningsresultat gällande förskolan och skolan tillsammans.
Trots skillnader mellan dessa institutioners uppdrag (till exempel i
fråga om betygsättning) har diskussionen rörande dem många gemensamma aspekter. Båda är i första hand socialiserande aktörer.
Särskilt högskola och universitet skiljer sig från skola och förskola
eftersom de inte i första hand är socialiseringsinstitutioner (för
”fostran”), utan institutioner som förbereder ungdomarna för
framtidens arbetsmarknad. På grund av färre platser i förhållande
till antalet sökande finns inom högskolan en konkurrens som mer
liknar arbetsmarknadens men som i stort saknas i förskolan och
skolan.
5.2
Segregationen i skolan
I relationen mellan boende och barn och ungdomars skolgång finns
ett av de tydligaste exemplen på hur kedjeeffekter av strukturell
diskriminering uppstår. Bostadssegregationen, särskilt under de
senaste decennierna, har lett till en omfattande segregation mellan
skolor på ett sätt som innebär att fördelningen av elever mellan
olika skolor och skolor med olika sociala och ekonomiska resurser
på ett tydligt sätt följer etniska linjer. Bostadssegregationen är delvis resultatet av strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och
de begränsade möjligheter som finns för människor i arbetslöshet
och osäkra anställningar att genom att byta boendeform bryta
denna negativa spiral. Studier av svenskföddas flyttningsprocesser i
segregerade städer visar att det sker en utflyttning av svenskfödda
210
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
från områden med hög andel utlandsfödd befolkning i hushåll där
det finns barn i skolåldern (kapitel 7).
Bostadssegregationens effekter på skolor (och delvis på förskolor) i invandrartäta förorter har diskuterats av forskare från olika
synvinklar. Nihad Bunar diskuterar dessa effekter i allmänna ordalag och menar att den multikulturella skolan i praktiken har kommit att förknippas med en rad negativa och stigmatiserande markörer och denna skola hjälper i stället till att upprätthålla segregationen och har i vissa avseenden i stort sett misslyckats med sin integrationsroll. Den multikulturella utbildningen är relaterad till de
”icke-integrerade” eleverna och deras föräldrar. Detta har medfört
att multikulturalismen och den multikulturella undervisningen i det
närmaste har blivit synonymt med invandrartäthet och undervisning av många invandrarelever, vilket innebär språksvårigheter,
kulturella skillnader, traditionsbundenhet och marginaliserade föräldrar, dvs. genomgående negativa karakteristika (Bunar 2000:33).
I flera multietniska förortsskolor råder, enligt Bunar (2000:43),
en mycket hög elevomsättning, något som på olika sätt negativt
påverkar skolans arbete. Han pekar även på ekonomiska faktorer,
dvs. att rätten att välja skola och skolpengen gjort att vissa skolor
med stort elevutflöde inte har fått nödvändiga resurser för att hantera situationen. Problemet med dålig ekonomi i skolor som har
många elever med invandrarbakgrund har uppmärksammats också
av andra forskare (Rubinstein Reich & Tallberg-Broman, 2000:22).
En annan effekt som lyfts fram är att skolor med höga antagningskrav (betyg) koncentreras till den svensktäta innerstaden och skolor med lägre krav koncentreras till invandrartäta förorter (Bunar,
2002). De höga antagningskraven är delvis en konsekvens av ett
högre söktryck.
Andra forskare har lyft fram bostadssegregationens negativa effekter för barnens motivation att utbilda sig. På grund av bostadssegregation samlas lågutbildade föräldrar i segregerade områden.
Det är högutbildade personer som i första hand flyttar ut från invandrartäta områden enligt en enkätundersökning i Fittja (se Hosseini-Kaladjahi 2001) (se mer om detta fenomen i kapitel 7). I dessa
områden samlas också högutbildade personer som stått utanför
arbetsmarknaden i flera år eller fått ett arbete som inte passar till
deras utbildning. Resultatet blir negativa förebilder och man hör
argument som ”Varför ska jag satsa på utbildning när jag vet att jag
i alla fall kommer att hamna utanför arbetsmarknaden?” (Parszyk,
1999).
211
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Enligt Rubinstein Reich & Tallberg-Broman är alla skolledare som
arbetar i invandrartäta kommundelar bekanta med sådana fenomen.
En skolledare som har intervjuats av dessa forskare säger:
Att ungdomarna förlorat en stor del av sin framtidstro, det är väl det
värsta som kan hända en nation, då far och mor vill arbeta men är arbetslösa, då skolan har sagt att om jag jobbar och sköter mig, - men så
finns det inget, vad skall det bli av mig?, ...Man kan ju inte motivera en
elev att gå till skolan om han inte kan tro att det ger någon utdelning.
(skolledare, gymnasieskola) (Rubinstein Reich & Tallberg-Broman,
2000:28).
5.3
Den formande skolan
Många forskare har i olika sammanhang ifrågasatt bilden av skolan
som enbart en institution för lärande och pekat på några problematiska roller och funktioner som utbildningsväsendet också fyller.
Att skolans roll i huvudsak var att fostra och sortera olika grupper i
samhället är tämligen väldokumenterar. Som exempel kan nämnas
att de s.k. läroverken (gymnasiet) skapades för pojkar från borgarklassen och det var först 1927 som flickor fick tillträde. Däremot
finns inte mycket forskning om detta ur ett etnicitetsperspektiv,
särskilt lite finns om (o)lika perspektiv som används samtidigt,
t.ex. etnicitet och kön.
5.3.1
Segmentering och disciplinering
I kunskapsöversikten utgiven av Skolverket, Likvärdighet i en skola
för alla: Historisk bakgrund och kritisk granskning, beskrivs hur
skolan fungerat, inte bara som en institution för kunskapsinhämtning utan också som en institution för segmentering av eleverna:
Den skolhistoriska forskningen tydliggör hur eleverna fostrades till
sina förutsedda platser i ett köns- klass och etnicitetsstrukturerat
mönster. Kunskapsinnehåll, färdigheter och socialisering var tydligt
och medvetet relaterad till köns- och klassfaktorer. Tydliga skillnader i
skolornas innehåll och metoder illustrerar skolsystemets funktion att
skapa och upprätthålla
det köns- och klassåtskilda, ojämnställda samhället. Forskning i ett
kritiskt samhälleligt perspektiv av dagens skolsystem, av dess ideolo-
212
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
gier, strukturer, organisation och innehåll är begränsad. Individerna
fokuseras snarare än systemet. (Tallberg Broman mfl., 2002:105)
Liknande resultat finns i forskning från Frankrike (Bourdieu &
Passeron, 1977), Storbritannien (Willis, 1993) och USA (Dance,
2002).
Andra forskare har menat att skolan i stor utsträckning fungerar
som en institution för disciplinering (se t.ex. Foucault, 1977; Ball,
1992; Baker & Heyning, 2004). I rapporten Institutional Discrimination in Education (Kamali, 2005) visar resultaten från intervjuer
med lärare, elever och syokonsulenter på detta. I flera av de studerade EU-länderna, däribland Sverige, uppger lärarna och annan
skolpersonal att de ägnar allt mer av tiden i skolan på att ”hålla ordning” på eleverna; att hålla tider, sitta stilla, vara tysta m.m., liksom
att fler och fler skolor anställer ”vakter” som patrullerar skolområdet för att hålla ordning på rasterna. Ibland samarbetar vakterna
med polis för att kartlägga bråkiga och obekväma elever.
Psykologen Ingela Bel Habib (2002) visar i sin undersökning av
särskolan, att elever med utländsk bakgrund bedöms och placeras i
särskolan på olika grunder. De flesta elever med svenska föräldrar
har medicinskt dokumenterade funktionshinder (syn/höreselskador, CP-skada m.m.), medan elever som placerats i särskola
p.g.a. koncentrationssvårigheter nästan uteslutande hade invandrarbakgrund. Det förklarar varför elever med utländsk bakgrund
placeras i särskola i dubbelt så ofta som barn med svenska föräldrar.
Bel Habib drar slutsatsen:
…att särskoleplaceringen av elever med invandrarbakgrund snarare har
en disciplinär karaktär vars syfte är att korrigera oönskade beteenden i
stället för att tillgodose deras integrationsrelaterade eller pedagogiska
behov. (Ibid:18)
Att skolan är en viktig samhällsarena för socialisering i sociala ordningar som även finns i andra delar av samhället har lyfts fram i
Integrationsverkets Rapport Integration 2003, avsnittet om ”Barn
och ungdomars uppväxtvillkor”:
Skolans praktik kan i likhet med andra institutionella praktiker sägas
omges av en social ordning, en uppfattning av ”hur saker ska vara”,
som skapas och upprätthålls via regler, vanemässighet och rutiner.
(Integrationsverket, 2004:188)
213
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Här pekar man på att det i det dagliga arbetet uppstår en mängd
situationer, problem och krav på beslut som lägger grunden för att
olika praktiker och för-givet-tagna förhållningssätt för ”hur man
ska göra” utvecklas. Vid sidan om de intentionerna och direktiv
som formellt styr skolans verksamhet finns med andra ord en social
ordning som hänger samman med ”normer, föreställningar och
värderingar i det omgivande samhället.” (Ibid:189).
Författaren beskriver också en händelse där några av de duktigaste eleverna från ”Svenska 2” (svenska som andraspråk) av organisatoriska skäl tillfälligt flyttades till den ”ordinarie” svenskundervisningen. Detta resulterade i starka reaktioner från läraren som
uttryckte farhågor om att eleverna efter den tillfälliga placeringen
bland de ”bättre” eleverna kanske inte skulle vilja återvända till
”Svenska 2”. Risken fanns, menade läraren, att det skulle krävas en
massa övertalning och argumentering för att de tillfälligt placerade
eleverna skulle återvända och ordningen skulle bli återställd (Ibid.).
Myndigheten för skolutveckling (2004) menar också att uppdelningen i svenska som modersmål och svenska som andraspråk kan
tolkas som att skolan är enspråkig och monokulturell och att andraspråkseleven är ett undantag. De poängterar också att statusen på
”Svenska 2” är låg och att grunderna till vem som placeras i
”Svenska 2” och varför är oklart.
Teun van Dijk menar att skolan och utbildningsväsendets roll
ofta kan vara ännu mer inflytelserik än till exempel massmedier i att
skola in barn och ungdomar i rådande maktstrukturer. Detta på
grund av att barn och ungdomar i skolvärlden är i en tidig utveckling av sina kognitiva förmågor och att skolorna i det avseendet har en större auktoritet än massmedia.
In many respects, schools and universities may even be more influential than the mass media, because they affect the early development of
social cognition and do so with even more authority than the mass
media./…/ For children the role of schooling in societal reproduction
is forceful because of a relative lack of alternative modes of influence.
(van Dijk, 1993:197)
214
SOU 2005:56
5.3.2
Utbildningsväsendet
Assimilering och exkludering
Annan forskning har visat att skolan fyller en assimilatorisk roll.
Historiskt sett skedde detta på ett mycket tydligt sätt gentemot de
nu erkända nationella minoriteterna, (kapitel 2). I dag handlar det
framför allt om outtalade normer och praxis i utbildningsväsendet
som pekar ut och stänger ute.
Svenskhet som norm och att göra ”invandrarskap”
Flera forskare pekar på hur svenskhet utgör en ofta outtalad men
genomgripande norm i skolan. Detta visar sig bland annat i att
skolan blir en arena för ”reproduktion av invandrarskap”, vilket
lyfts fram i Integrationsverkets Rapport Integration 2003, avsnittet
om ”Barn och ungdomars uppväxtvillkor” (Integrationsverket,
2004:188).
Några forskare har pekat på tolkningen av begreppet ”jämlikhet”
i svenska politiken som ”likhet”. I stället för att sträva efter jämlikhet genom olikhet som rekommenderats av forskningen internationellt (se till exempel Cummins, 1996) stöper man i svenska
skolan/förskolan alla i samma form och strävar efter jämlikhet genom likhet (Runfors, 1996:50). Enligt etnologen Annick Sjögren är
den svenska skolan en institution präglad av strävan efter språklig
och värdemässig homogenitet. Skolan kännetecknas av en kompensatorisk inställning gentemot elever med utländsk bakgrund. Trots
uttalade intentioner om att arbeta utifrån en gemensam värdegrund
som tar vara på elevernas kunskaper och erfarenheter, är det majoritetssamhällets uppfattningar som väger tyngst i skolvärlden. Ur
detta perspektiv associeras invandrarstatusen automatiskt med ett
socialt och kunskapsmässigt underläge:
Den svenska skolpolitiken är kompensatorisk, ett drag den har gemensamt med skolsystemen i de flesta välfärdstaterna. Normen förblir det
svenska och följaktligen uppfattas avvikelser som brister vilka behöver
kompenseras (Introduktion till Bigestans & Sjögren 2001:11).
Samma fenomen har etnologen Ann Runfors diskuterat i sin avhandling om skolan (2003) och i en annan studie om förskolan
(1996). Runfors undertitel på avhandlingen är ”En studie i hur invandrarskap formas i skolan”, vilken tydligt pekar på skolans marginaliseringseffekt på elever med invandrarbakgrund. Genom att
jämföra och mäta elever mot en ofta outtalad norm av ”svenskhet”
215
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
skapas också bilden av elever med invandrarbakgrund som avvikande. Runfors belyser en process varigenom skolans arbete med
elever med invandrarbakgrund konstruerar en hierarki där invandrare får en underordnad position, där inte bara synen på eleverna
utan även föräldrarna ingår. I sin strävan efter att forma elever med
invandrarbakgrund mot bakgrund av skolans ideal av jämlikhet och
individualism sågs ofta föräldrarna och deras bakgrund som ett
problem som de skulle frikopplas ifrån. Denna process beskriver
hon i tre steg, nämligen att ”frikoppla, forma och infoga invandrarelever” i det som de uppfattade som ”det svenska”. För en liknande diskussion om förskolan se Norén (2002).
I en studie i Rapport Integration pekar Sabine Gruber (Integrationsverket, 2004) på hur den sociala ordning som råder i skolan
bygger på en rutinmässig kategorisering av eleverna i olika grupper.
Det kan handla om kategorier som ”franska-eleverna” och ”åttorna” som också sågs som bärare av vissa egenskaper: flitighet respektive skoltrötthet. Elever med invandrarbakgrund var i det avseendet kategoriserade som ”invandrarelever”, en kategori som
omgavs av en rad föreställningar om egenskaper, vilka sammanfattas på följande vis:
Kring eleverna med utländsk bakgrund på skolan fanns en social ordning som bland annat kategoriserade dessa elever som stökiga, bråkiga
och skoltrötta med också livliga och spontana. Dessa föreställningar
styrde lärarnas uppfattningar om vilken hjälp ”invandrarelever” behöver och de därpå följande åtgärderna. (Integrationsverket, 2004:189)
I rapporten sammankopplas dessa föreställningar med mer allmänt
rådande föreställningar om ”invandrare” som grupp i massmedier.
Studier visar att även inom vuxenutbildningen finns en outtalad
norm som bygger på svenskhet och som resulterar i ett tvivelaktigt
bemötande av studenter med invandrarbakgrund. Sociologen Jeanette Hägerström har studerat etnicitet, genus och klass i samspel
på Komvuxutbildningen och efter ett års närvarostudie på två
Komvux i Skåne funnit att:
Föreställningar kring vi och dom och dom andra andra är kopplade till
en normativ, om än inte alltid synlig, svenskhet, som är dold bakom
allt det som skolan består av, dvs. lärarnas upplägg, läroplaner och allmänna föreställningar om hur man beter sig eller framför allt inte gör.
Svenskheten handlar om oss, de Etablerade, som gör på rätt sätt och
därmed blir överlägsna medan de andra blir annorlunda(gjorda).
Svenskheten dominerar och existerar som en normalitet vilken dock
sällan synliggörs medan dom handlar om avvikelser, skillnader och
216
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
kulturer – det sistnämnda något som de intervjuade svenska eleverna,
lärarna, studievägledarna eller kuratorerna sällan eller aldrig säger att
svenskar har. (Hägerström, 2004:176)
Pedagogen Ali Osman har i sin avhandling också studerat Komvuxutbildningen och har funnit liknande resultat, nämligen att utlandsfödda studenter upplever att de blir socialt marginaliserade
och att de bemöts utifrån idéen att de skulle sakna ”social kompetens” på grund av deras upplevda kulturella skillnad (Osman,
1999:206).
En monokulturell utbildning
Diskussionen om skolans roll hänger samman med politiska strävanden att forma en ”mångkulturell utbildning”. Nihad Bunar har
studerat den ”mångkulturella utbildningen” i Sverige och funnit att
den i praktiken är monokulturell. Trots att de integrationspolitiska
målen slår fast att alla människor oavsett etnisk och kulturell bakgrund ska ha ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter” så är
utgångspunkten i utbildningssystemet monokulturell, snarare än
mångkulturell. Även andra forskare har uppmärksammat monokulturalismen i det svenska utbildningsväsendet, särskilt i skolor
och förskolor. Trots att man betonar multikulturalism på politisk
nivå används i praktiken en pedagogik som strävar efter att assimilera barn med invandrarbakgrund (Se t.ex. Lahdenperä, 1997, 1999;
Tesfahuney, 1999; Parszyk, 1999).
Bilden av vad mångkulturell utbildning innebär påverkar även
den politiska debatten. Enligt Bunar får debatten om mångkulturalism i utbildningssystemet inte plats på den allmänna politiska arenan när frågan om rättighet, ansvar, och ömsesidiga plikter diskuteras. Snarare blir mångkulturalismen en fråga som enbart får plats i
integrationspolitiken och associeras med ”icke-integrerade” elever
och deras föräldrar (Bunar, 1999:115; se även Bunar, 2001).
Samma problem på en mer praktisk och vardaglig nivå diskuteras
av pedagogen Camilla Hällgren m.fl. (2005) i en kunskapsöversikt
om mångkulturella och antirasistiska frågor i det svenska klassrummet. I inledningen av översikten skriver författarna att mångkulturella frågor i de allra flesta fall inte får den uppmärksamhet de
förtjänar och framför allt behöver. Det tycks som om frågorna, då
de berörs, ofta presenteras som ett slags andrahandsfrågor. De beskrivs som viktiga i en mängd sammanhang; politiska dokument
217
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
och styrdokument för skolan, men det finns en hel del som talar
för att mångkulturella frågor i skolans vardag inte är tillräckligt
prioriterade (Hällgren m.fl, 2005:3). Detsamma gäller för jämställdhetsfrågor enligt flera utvärderingar (Regeringens skrivelse
2002/03:140, s. 46)
Det finns forskare som kopplar ihop den dominerande monokulturalismen i svenska skolan/förskolan med en dominerande nationalistisk ideologi i svenska samhället. Skolan har varit ett mycket
nationellt projekt, enligt dessa forskare, konstruerad för sammanhållning och medborgarfostran samt delaktig i skapandet av den
nationella identiteten och ett kollektivt gemensamt kunnande och
tänkande, som kan sägas ha tydliga klass-, etnicitets- och könsdimensioner. (Rubinstein Reich & Tallberg-Broman 2000: 22).
Kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney (1999) ger en historisk
bakgrund till den ”monokulturella” skolan. Han går tillbaka till
upplysningens huvudfilosofiska verk och visar hur dessa präglades
av – och grundlade – en rasistisk tankegång. Europa gjordes till synonym för det rum där fantasi, kreativitet och upptäckter frodades,
medan Afrika och Asien blev synonyma med avsaknaden av förnuft
och abstrakt tänkande. Tesfahuney menar att dagens monokulturella utbildning grundlades redan i och med upplysningen, och vilar
därför på en delvis rasistisk grundval:
För att förstå dagens monokulturella utbildningssystem och möjligheterna att forma en verkligt mångkulturell utbildning, menar jag att
det är avgörande att sätta sig in i de grundvalar som västerländsk utbildning vilar på, grundvalar som formades under influenser av upplysningens utbildningsfilosofi och det moderna projekt. Trots universalism och humanism utvecklades västerländska utbildningssystem som
monokulturella institutioner, färgade av det moderna och med ett eurocentriskt perspektiv och en expansionistisk syn på kunskap och världen. Västerländsk utbildning utvecklades därför inte som en universell
och humanistisk institution i egentlig mening, utan var snarare exklusiv och partikulär (Ibid:70).
Synen på tvåspråkighet och modersmål
Ett av de områden där monokulturalism i svenska skolan/förskolan
har lyfts upp till diskussion är i synen på flerspråkighet och synen
på invandrarelevernas modersmål. Man har menat att monokulturalismen innebär att lärare strävar efter att forma klassrums- eller
218
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
förskolekulturer med en gemensam referensram och överföra vad
de uppfattar som den svenska kulturen som en inträdesbiljett till
samhället. Detta gäller särskilt för det svenska språket. Lärare ser
sig som bärare av ”det svenska” och fungerar som ”gränspoliser”
för svenska språket. De övervakar en språklig ordning som innebär
”en plats, ett språk”; dvs. i klassrummet bör man tala svenska (Ehn,
1986; Evaldsson, 2000).
Jag tror att betoningen på ”bra svenska” (utan brytning och
grammatiskt korrekt med ett bra ordförråd och språkbruk) riskerar
att underbygga känslan av utanförskap hos dem som trots att de
dagligen talar svenska löper risk att bli marginaliserade och få stödundervisning i svenska.
Etnologen Annick Sjögren menar att förskolan och skolan ser
tillgången till två eller flera språk som en brist i stället för något
berikande. Hon skriver:
[Skolan]… ser tillgången till flera språk som ett problem och en brist.
I den svenska skolan tycks enspråkighet vara norm. Normen förblir
det svenska och följaktligen uppfattas avvikelser som brister vilka behöver kompenseras. Det blir modersmålsundervisning utanför schemat, svenska som andraspråk, specialpedagogik, individuella program,
förberedelseklasser eller språkförskolor (2001:21).
Ajagán-Lester (2001) menar att elever som placeras i särskilda kategorier eller grupper utestängs från det (som uppfattas som)
”normala”. Elever med utländsk bakgrund blir föremål för ”välvilja”
och (sär)åtgärder för att åtgärdas och hjälpas för att bli ”normala”,
men görs genom detta till ”onormala”, till omyndiga eller patienter.
Ajagán-Lester illustrerar detta med ett exempel, ett till synes
harmlöst uttalande från dagispersonalen: ”Vi bor i Sverige och här
talar vi svenska” (Ibid:127). Han menar att detta kan tolkas som
att:
…hon uppenbarligen inte [vill] upplysa dessa föräldrar att vi bor i
Sverige. Hon vet att de i sin tur vet att de bor i ett land som kallas Sverige. Hon vill inte informera dem heller, att i detta land talas ett språk
som kallas svenska. Hon vet att de i sin tur vet att i detta land talas ett
språk som kallas svenska. Hur skall vi då förstå detta yttrande? /…/
[det] kan tolkas som ett förbud som lyder: ”Du skall inte använda ditt
eget språk här. Här skall du bara tala svenska. Du skall använda ditt
språk hemma!” (Ibid.)
(Jfr förbudet för tornedarlingar att prata Mienkelä så sent som
1965, i kapitel 2)
219
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Hyltenstam och Toumela (1996) som har granskat hemspråkundervisningen i svenska skolor och är skeptiska till påståendet att
hemspråkundervisningen tas så mycket på allvar i skolan som det
hävdas i officiella dokument. Enligt dessa forskare måste införandet av hemspråkundervisningen uppfattas mer som en symbolhandling inom ramen för en av majoritetsbefolkningens ytligt
uppfattade och grunt kända pluralistiska ideologi – något som ser
bra ut utåt – än som ett steg mot äkta pluralism.
I en forskningsöversikt som Toumela (2002) har gjort på uppdrag av Skolverket om modersmålsundervisning i Sverige pekar han
på många problem och hinder för modersmålsundervisningen. Det
finns enligt Toumela ett tydligt glapp mellan samhällets intentioner
med modersmålundervisning och det praktiska genomförandet.
Den finns också, i samhället i stort och även lokalt på vissa skolor,
negativa attityder till modersmålsundervisningen. I översikten diskuterar han också olika hinder för att genomföra verksamheten:
olämplig schemaläggning, modersmållärarnas arbetssituation och
brist på lämpliga läromedel. Att skolan i praktiken inte verkar för
att elever ska kunna bevara sitt modersmål har uppmärksammats
tidigare (Skutnabb-Kangas, 1981).
Sabine Gruber har i en studie redovisad i Rapport Integration
2003 (2004:188ff) studerat hur ämnet svenska som andra språk
omgärdas av en social ordning. Hon har visat att uppdelningen
mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk i hennes observationer gjordes utifrån att eleverna som läste svenska som andraspråk betraktades som bristande utifrån den självklara normen att
ha svenska som modersmål. Samtidigt fanns i indelningen i grupper
en självklar praktik: att placera alla elever med ett annat modersmål
i gruppen för ”Svenska som andraspråk”, utan att en individuell bedömning gjordes.
Genom den kollektiva indelningen med utgångspunkt i utländsk
bakgrund snarare än behov av särskild svenskundervisning framstår
exemplet, menar jag, som ett uppenbart exempel på strukturell diskriminering av elever med utländsk bakgrund.
220
SOU 2005:56
5.4
Utbildningsväsendet
Erfarenheter av utanförskap, diskriminering och
bristande stöd
I sin studie baserad på intervjuer med minoritetselever i grundskolan pekar Ing-Marie Parszyk på en mer subtil och osynlig
aspekt av lärares diskriminerande attityd gentemot invandrarelever.
Det vill säga, uttryckt med Parszyks ord: ungdomarna anar fientlighet utan att kunna bemöta den. Hon skriver:
Ständigt återkommer minoritetseleverna också till det osynliga som
styr hur lärarna behandlar dem i skolan. Man känner med läraren även
om de inte säger någonting att de inte gillar invandrare. Liknande yttranden kom från flera ungdomar som sa att lärare inte tycker om muslimer. (Parszyk, 1999:183).
Parszyk ser även underlåtelsen hos lärarna att aktivt stävja etnisk
uppdelning som en form av diskriminering:
De svenska kamraternas tysta avståndstagande genom att hålla sig för
sig själva på lektionerna är inte enbart tecken på kamraternas inställning. Sanktionerat av läraren, som inte ingriper för att uppmuntra
kommunikation mellan elevgrupperna, kan detta ses som ytterligare
ett exempel på det osynliga i lärarens pedagogik. (Parszyk, 1999:183)
I en artikel av Camilla Hällgren presenteras liknande resultat. Det
visar sig att många barn och ungdomar med invandrarbakgrund utsätts för rasistisk mobbning genom skolåren och att lärare inte sällan blundar för de problemen (Hällgren, 2005).
Flera enkätstudier visar att erfarenheter av rasism och rasistiska
kränkningar är relativt vanliga bland elever med utländsk bakgrund.
Skolverket har i samverkan med Göteborgs universitet (2001) genomfört en enkätundersökning som vände sig till 3400 elever i både
fristående och kommunala skolor (148 skolor i 86 kommuner). I
den ställdes frågor om elevernas erfarenheter av diskriminering.
Studien visar på omfattande erfarenheter av diskriminering och
stödjer Parszyks slutats. Erfarenheter av att kränkas på ett sätt som
är kopplat till utländskt ursprung är vanliga. 25 procent av eleverna
med utländsk bakgrund upplever att de utsätts för kränkningar
kopplade till deras ursprung. 14 procent upplever att skolans personal kränker dem med nedsättande ord. Elevernas missnöje med
vuxna i skolan ökar parallellt med deras ålder och pojkar med utländsk bakgrund känner sig utsatta för mobbning mer än andra elever.
221
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Denna kvantitativa undersökning har kompletterats med intervjuer
med ett antal elever, lärare och rektorer. Enligt intervjuerna får
barn med utländsk bakgrund, särskilt pojkar, mindre stöd från lärare än barn med svensk bakgrund. Barn med utländsk bakgrund
har också färre möjligheter till samtal med vuxna i skolan än barn
med svensk bakgrund. 16 procent av rektorerna uppger att det
finns rasism på deras skolor. Rasism anges, näst efter fysiska angrepp och utfrysning, som den vanligaste formen av kränkning. Var
tionde elev rapporterar också om att det är vanligt att det bärs nazistiska symboler och att Hitlerhälsningar, rasistiskt material och
vitmaktmusik förekommer. Var tredje elev uppger dessutom att det
är vanligt med nazistiskt klotter på skolan. Rapporten visar även på
ett samband mellan ovannämnda kränkningar och diskriminering
och den högre nivån av frånvaro bland barn med utländsk bakgrund, särskilt bland pojkar.
Resultatet från undersökningen om rasismen i skolan överensstämmer med andra liknande studier. Enligt en enkätundersökning
riktad till 856 ungdomar i åldern 16–25 år har två tredjedelar av
ungdomarna utsatts för rasistisk propaganda (Ungdomsbarometern, 2003). En annan enkätundersökning riktad till 8 000
elever i årskurs 6 till 9 som gjorts av Lange m.fl. (1997) har 3 procent av eleverna (av alla elever, notera att personer med utländsk
bakgrund utgör ca 20 procent av befolkningen) under en tidsrymd
av 12 månader utsatts för minst en våldsam, rasistisk, etnisk eller
politiskt2 relaterad händelse (dvs. möjligen 15 procent av elever
med utländsk bakgrund). 7 procent har utsatts för verbala hot. 13
procent har rapporterat orättvis behandling på grund av etnisk bakgrund. 23 procent har erfarit rasistiska eller etniska trakasserier. 17
procent har åtminstone en gång blivit kontaktade av en rasistisk
organisation. 11 procent har medgivit att de minst en gång läst en
rasistisk tidskrift. Samma undersökning visar att 11 procent i målgruppen anser att ”rasblandning” är mot naturlagarna. 12 procent
tycker att judar har för mycket inflytande i världen i dag. 29 procent anser att det är för mycket prat i Sverige om nazismens ondska
och Förintelsen. 34 procent håller helt eller delvis med uttalandet
att icke-européer skulle åka hem igen.
I en senare rapport av Brottsförebyggande rådet (2004) med delvis samma utgångspunkter som tidigare av Lange refererad ovan,
ställdes frågor till högstadie- och gymnasieelever om utsatthet för
2
Politisk händelse kan dock inte nödvändigtvis tolkas som kopplat till etnicitet.
222
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
bl.a. kränkningar och orättvis behandling under de senaste 12 månaderna.3 38 procent av elever med utländsk bakgrund har blivit
utsatta för att någon skrikit ”jävla svartskalle/turk/blatte” jävla neger/svarting, jävla kines/guling, jävla jude/judesvin och jävla muslim. Av utlandsfödda med utrikes födda föräldrar har 40 procent
blivit retade på grund av sitt ursprung, medan motsvarande siffra
för svenskfödda med svenskfödda föräldrar är 9 procent. Elever
med sydeuropeiskt och utomeuropeiskt påbrå utsattes oftast; 36
procent respektive 32 procent.
Av pojkar med utländsk bakgrund har 35 procent känt sig orättvist behandlade på grund av sin etniska bakgrund av myndighetspersoner och/eller lärare, med motsvarande för pojkar svensk födda
med svensk födda föräldrar är 5 procent. Vad gäller religionstillhörighet har 21 procent av muslimska elever erfarit något av
följande; retad, utfryst, hotad eller slagen. Motsvarande siffra för
elever som betraktar sig som kristna är 5,5 procent och 15,5 procent med någon övrig tro.
Forskning4 från Finland (Lahelma, 2004) visar att elever i skolan
blir konstruerade som annorlunda i vardagliga situationer mellan
elever och mellan lärare–elev. Författaren menar att detta skapande
av ”De Andra” låg till grund för rasistiska och sexistiska kränkningar. Forskarens observationer visar att lärarna i motsats till vad
flera själva hävdade, inte på ett bra sätt förmådde hantera dessa situationer.
Erfarenheter av aggressiva uttryck för rasism och rasistiska
kränkningar i skolmiljöer är allvarliga i sig. En oförmåga att från
skolledningars och lärarkårens sida att agera för att förhindra dessa
tyder i så fall på en bristande förmåga att förstå allvaret i denna
form av kränkningar för elever med utländsk bakgrund. Att sexistiska kränkningar också drabbar kvinnor med utländsk bakgrund i
kombination med rasistiska gör denna oförmåga särskilt allvarlig
och behovet av förändring särskilt stort.
3
10 599 ungdomar svarade. Svarsfrekvensen på klassnivå var 76,2 procent. I de klasser som
deltog var svarsfrekvensen på individnivå 82 procent
4
deltagande observationer och intervjuer med elever och lärare
223
Utbildningsväsendet
5.5
SOU 2005:56
Bilder av ”De Andra” i undervisningsmaterial
Läromedel och den information som förmedlas i läromedel kan sägas spegla vad ett samhälle vid en viss tidpunkt anser vara en lämplig kunskap att lära ut till barn och ungdomar. Ofta förutsätts
denna kunskap vara neutral och fri från sådana värderingar som på
något sätt skulle stå i motsats mot skolans jämlikhets- och likabehandlingsideal. Tvärtemot denna syn har dock forskare hävdat
att även skolans läromedel och de uttalade och underliggande bilder
de förmedlar och bygger på både till sitt urval och till sitt innehåll
ofta på en etnocentrisk världsbild. Detta innebär att kunskap om
människor, etniska grupper, religioner, platser och andra saker som
ligger utanför det som uppfattas som den egna kultursfären ofta är
stereotypa samt sporadiskt belysta och bristfälliga till sitt innehåll.
Studier som fokuserar läroboksgranskning ur ett etnicitetsperspektiv och ett historiskt perspektiv bekräftar denna bild. Studierna visar att rasistiska och koloniala diskurser genomsyrade den
svenska pedagogiken, läroplaner och läroböcker från slutet av
1800-talet fram till 1980-talet (Tesfahuney, 1999). Som sådana exempel kan nämnas Ajagán-Lester (2000), Europarådet mot rasism
(1997), Olsson (1986). Se även kapitel 2 samt kapitel 3.
Det finns dock när det gäller moderna förhållanden ett antal
forskningsrapporter, böcker och artiklar som ger en bild av att
subtila fördomar fortfarande finns kvar i svenska läromedel trots en
positiv förändring och en mer nyanserad bild av folk från andra
delar av världen (jämfört med andra utbildningskanaler och massmedier) under de senaste åren. Flera forskare ser i läromedlen, särskilt läroböckerna, uttryck för stereotypa och diskriminerande bilder i utbildningsväsendet. Genom visuella bilder, utsagor och andra
pedagogiska material ger läroböckerna inte neutral information
utan (också) information om vem som finns var i den sociala hierarkin (Rydgren m.fl., 2005).
Efter en historisk genomgång av hur muslimer framställs i läroböcker menar Kjell Härenstam (1993) att den stereotypa bilden av
en muslim har gått från ”fanatisk muslim” via ”exotisk muslim” till
”kvinnoförtryckande muslim”. Det som är konstant, och fortfarande finns kvar, är en muslim som är inte ”normal”. Mai
Palmberg (2002) påvisar i artikeln ”Den koloniala baksmällan – Afrikabilden i våra läromedel” att omedvetna fördomar ofta kryper in
i texterna. Stephan Bruchfeld (1998) konstaterar i sin bok ”…om
224
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
detta må ni berätta…” att skolans läroböcker sällan ger en fullständig bild av antisemitismen.
Rydgren m.fl. (2004) har gjort en genomgång av forskning om
bilder av andra folk och deras livsstilar i svenska läroböcker och
sammanfattar resultatet från sin genomgång genom med att hävda
att den genomgånga litteraturen visar att läromedlen, både historiskt och i nutiden, har presenterat en bild av afrikaner, muslimer
och judar som i ”värsta fall är rasistiskt och i bästa fall bristfällig”.
De menar också att man sammanfattningsvis kan se att även om de
kategorier som har använts för att beskriva olika grupper av människor som olika har skiftat finns en konstant hierarki av platser och
folk:
What can generally be seen is that schoolbook images mirror the ideological climate in Sweden and Europe at particular historical moments; though the categories used to describe and evaluate difference
shift throughout historical time period a hierarchization of place and
people remain constant (Rydgren m.fl., 2004:42).
Samma hierarkiseringmönster återfinns inom en rad områden och
situationer i samhället, se kapitel 3, 4, 6, 7, 8 och 10.
5.6
Brister i arbetsmetoder
Flera studier framhåller att innehåll och arbetssätt i förskolan och
skolan på olika sätt behöver relateras till barnens tidigare erfarenheter och kulturella bakgrund (Johansson, 1996; Jerström &
Johansson, 1997). Man har påstått att även abstrakta ämnen som
matematik och biologi är sociokulturellt betingade (Rönnberg &
Rönnberg, 2001). Trots detta undervisar lärarna ofta som om alla
elever vore helt svenska även i invandrartäta områden där majoriteten av elever har annat ursprung än svenskt (Runfors, 1996).
Vissa forskare har tagit upp att det är stor skillnad att läsa skolämnen på det egna språket eller på ett språk som man lärt sig som
andraspråk (Viberg, 1996). Det tar lång tid - flera år - att uppnå en
språknivå på andraspråket som inte bara ger ett kommunikativt
språk utan även ett akademiskt, kontextberoende klassrumspråk.
Det innebär därför att ett abrupt språkbyte vid skolstarten påverkar
barnets möjligheter till ett normalt kunskapsinhämtande.
Det finns inte så många studier i Sverige som diskuterat denna
fråga. Men det finns ett antal studier i Norge som visar att minori-
225
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
tetselever där har problem i matematik och naturvetenskap på olika
sätt, särskilt med öppna uppgifter. De har svårt att utrycka sig på
norska och de förstår inte uppgiftstexten på grund av att de inte har
lärt sig de fackord som används i ämnena (se Heesch m.fl., 1998).
En studie i Sverige visar också att minoritetselever har betydligt
svårare med texttalsuppgifter än elever med svenska som förstaspråk (Rönnberg & Rönnberg, 2001).
God läsförmåga och läsförståelse är av stor betydelse för studier i
olika ämnen eftersom texter har ett stort utrymme i undervisningen. OECD:s omfattande studier av 15-åringars kunskaper och
färdigheter i 32 länder (PISA, 2000) visar att hela 76 procent av
skillnaderna mellan elevprestationerna i naturvetenskapliga ämnen
och nästan lika mycket på matematikprov kan förklaras av prestationer på ett ordkunskapsprov och PISA:s läsförståelseprov.
Liberg (2001) har studerat andraspråkläsarens möjligheter att
uppnå god läsförståelse. Hon pekar på flera faktorer som har betydelse för detta: textinnehållet, läsarens förkunskaper inom ämnesområdet och kunskaper om den kulturella basen för detta, läsarens
förhållningssätt till ämnet och den kulturella basen för ämnet och
de sociala levnadsvillkor han/hon lever under (för internationell
forskning om betydelsen av den sociokulturella kontexten i inlärningsprocessen se Gröning, 2001).
Att det finns lite forskning på detta område i Sverige, och att arbetsmetoder inte förändrats sedan 1970-talet, har vissa forskare
förklarat med att svenskar är blinda för den egna etniciteten (Tallberg-Broman m.fl., 2002:154). Det finns också, enligt andra forskare (se till exempel Hosseini-Kaladjahi, 2002:87), en tendens i
Sverige att tro att om man översätter lärobokstexter till andra språk
eller anpassar metoderna till sociokulturella kontexter försvårar
man integrationen.
Som en effektiv lösning på problemen ovan har forskare uppmärksammats metoden som är känd som cooperative learning i internationell forskning. Denna metod har sin grund i socio- kulturella teorier där kontexten, det interaktiva samspelet och lärandet
som förhandlingsprocess står i centrum (se Gröning, 2001). I
denna sorts undervisning tillägnar sig inlärarna språklig och social
kompetens genom att delta i inlärningsaktiviteter där en gemensam
konstruktion av social och språklig kunskap skapar kontexter för
utveckling.
Metoden är vanlig för undervisning i heterogent sammansatta smågrupper. Därför lämpar sig metoden mycket bra, enligt forskare och
226
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
pedagoger, just i klasser med minoritetselever där språk- och kunskapsnivån ofta varierar. Metoden har också visat sig vara effektiv i arbete med 6-7 åringar som har testats i Sverige (Hagberg-Persson,
2001).
5.7
Lärarkåren
Lärarkåren och hur den är utbildad har en avgörande betydelse för
hur skolans arbete formas i praktiken.
5.7.1
En homogen lärarkår och överrepresentation av
”svenska” lärare
Problemet med den etniska homogeniteten i läraryrket har diskuterats i andra länder (se t.ex. Tabachnik & Zeichner, 1993; Wideen
m.fl., 1998). Tendensen är att redan i dag och framför allt i framtiden kommer en homogen lärarkår att undervisa en alltmer heterogen grupp elever. Även inom lärarkåren i Sverige råder en överrepresentation av ”svenska lärare” och en underrepresentation av invandrare.
Underrepresentationen är problematisk dels för att lärare med
invandrarbakgrund i skolor och förskolor kan utgöra bra förebilder
för barn med invandrarbakgrund och dels för att lärare utan invandrarbakgrund saknar egna erfarenheter av t.ex. migration och
rasism/diskriminering (Bredänge, 2000:57).
5.7.2
Intolerans mot brytning och diskriminering av utrikes
födda lärare
Resultaten från ett antal studier tyder på att strukturell diskriminering av sökande till läraryrket med invandrarbakgrund kan vara en
orsak till underrepresentationen. En studie har studerat vilka faktorer som fokuseras i bedömningen av en utländsk lärare och vad som
krävs för man ska få anställning som lärare. I den konstateras att
skolledarna i sin bedömning tenderar att inte kunna hålla isär
språkfärdighet och allmän lärarlämplighet. De bedömer snarare att
bra svenska är lika med bra lärarfärdigheter och dålig svenska och
brytning är lika med dålig lärarfärdighet (Bredänge, 2000). I en studie av Rubinstein Reich & Tallberg-Broman (2000) finns följande
citat från en skolledare:
227
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Vi har haft ute specialpedagogtjänster som skall vara stöd i läs - och
skrivutvecklingen. Vi har fått många av de här hemspråklärarna, som
gått special påbyggnadskurs som sökande. Men jag har fått en känsla
att våra fördomar har tagit över. Vi har inte tagit in dem, och jag har
ställt frågan varför? Ja, men det är ju så viktigt med svenskan. Det kan
ju också vara viktigt att få ett identifikationsobjekt och finna andra vägar för det, men det har inte funnits någon förståelse för det i lärarkollegiet. (skolledare, förskola- grundskola) (Ibid:38).
Det finns också indikationer på att lärare som talar svenska med
brytning upplevs som ett särskilt problem i relation till elever som
inte har svenska som modersmål. Här uttrycks tanken att skolor
med många ”invandrarelever” inte har ”råd” att ha invandrade lärare
som bryter, eftersom skolledarna måste kunna hävda att eleverna
enbart möter ”korrekt svenska” på skolan. Detta belyses i ett citat
från en skolledare som återfinns i Rydgren m.fl. (2005), från en
undersökning av Bredänge m.fl. (1998):
Swedish dialects are ok. I will never hire a teacher, as a Teacher, at the
school if he or she does not have Swedish as a mother tongue, because
we have too many children who do not have Swedish as a mother
tongue here. We have to be able to say that in our school you can only
hear correct Swedish (Ibid:17).
Detta kan sammankopplas med en bristande tolerans mot bruten
svenska som finns i samhället i stort och som har diskuterats av
Sjögren (1996). Sjögren menar att detta tenderar att dölja en systematisk exkludering av minoriteter vilket sker i det svenska samhället i allmänhet och i svenska skolor/förskolor i synnerhet. Den
mer utbredda intoleransen mot bruten svenska kan belysas med
följande citat som redovisas i Hosseini-Kaladjahi (1998). Det är en
förskolelärare som i all välvilja kämpade med att lära barnen ”perfekt” svenska:
…svenska är ett tonspråk och infödda svenskar orkar därför inte
lyssna på en person som inte talar med svensk språkmelodi, vilket försvårar tillträde till arbetsmarknaden för vuxna invandrare. (Ibid:61).
228
SOU 2005:56
5.7.3
Utbildningsväsendet
Modersmålslärarnas status
En yrkesgrupp inom skolan som i hög utsträckning utgörs av utlandsfödda lärare är modersmålslärarna. I skillnaderna i arbetsvillkor mellan de ”vanliga lärarna” och modersmålslärarna finns starka
belägg för strukturell diskriminering.
Lilja (2000) har granskat modersmålsundervisning i skolan och
särskilt fokuserat på modersmålslärarens status i skolorna. Lilja ser
modersmålslärarens status och arbetsvillkor i skolorna som ett exempel på institutionell diskriminering. Hon pekar att deras undervisningstid ofta ligger utanför skolans normala schema, att organiseringen av modersmålsundervisningen har bristande kontakter
med de ”ordinarie lärarna”, till exempel genom att modersmålslärarna inte deltar i personalmöten och konferenser. Som yrkesgrupp har de också bristande möjligheter till fortbildning och bristande möjligheter att påverka sin framtid.
Modersmålsundervisningen och modersmålslärarnas ojämlika
position i förhållande till andra lärare i skolan återspeglas i barnens
uppfattning av sitt modersmål och sin kultur. De uppfattas som
mindre värdefulla än svenska språket och den svenska kulturen.
Det finns forskning om förskolan som visar att modersmålslärarens
status i förskolan påverkar barnens uppfattning om modersmålets
värde (Tingbjörn, 1981; Andersson & Nauclér, 1987)
5.7.4
Attityder bland lärare
Enkätstudier som gjorts av lärares inställning och attityder i frågor
som rör invandring och det mångkulturella samhället kan på olika
sätt ge en inblick i generellt förekommande attityder i lärarkåren.
Här pekar resultaten i samma riktning som ovan redovisade intervjustudier: lärarkåren uppfattar i hög grad invandrade elever som
ett problem och ser den ”kulturella” eller etniska bakgrunden som
en huvudorsak till detta.
En enkätundersökning riktad till 5 494 lärare i grund- och gymnasieskolor runtom i Sverige som genomförts av Lange och Hedlund (1998) visar att lärarnas inställning till det mångkulturella
samhället är mer positiv än den är hos motsvarande ålderssegment
av Sveriges befolkning. Ändå är en stor andel av lärarna negativt
inställda till invandring och invandrare. 41,5 procent av lärarna i
studien instämmer i påståendet ”Vissa kulturer kan knappast an-
229
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
passa sig till det svenska samhället” och 47,3 procent instämmer i
”Invandrare som tänker stanna i Sverige borde i sitt eget intresse bli
så lika svenskarna som möjligt”.
I Pirjo Lahdenperäs avhandling Invandrarbakgrund eller Skolsvårigheter? En textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med
invandrarbakgrund (1997) som är baserad på ca 80 lärares egna beskrivningar av problembilden i skolan framkommer att lärarnas attityder mot elever med utländsk bakgrund är diskriminerande och
dysfunktionell för praktisk pedagogik. 70 procent av dessa lärare
anser att vissa aspekter av invandrarbarnens bakgrund är negativ för
deras skolarbete. 83 procent kategoriserade invandrarelever som
bärare av svårigheter i skolan. Endast 16 procent ansåg att problemen är ett grupproblem kopplat till utbildningssvårigheter i skolan,
ofullkomligheter i skolans administration och kulturella konflikter
i skolan (1997:178). Inte mindre än 55 procent anser att invandrarelevernas beteende och bakgrund i stället är orsaker till problemen i
skolan.
Dessa undersökningar stärker med andra ord resultatet i de undersökningar som visat det finns särskiljande och diskriminerande
praktiker inom skolan som utgår från en grundläggande normativ
uppdelning mellan ”svenska elever” och ”invandrarelever”. Det
stärker ovan redovisade studiers slutsatser att de särskiljande praktikerna i hög grad är del av en slags ”common sense”-uppfattning
som delas av många. Att en mycket liten andel av respondenterna i
Lahdenperäs undersökning förlade problemen till skolans värld tyder på en oförmåga att se skolan och det egna arbetet som en del av
problemet (jfr resonemanget om ”blaming the victim” som förs i
kapitel 3, 4 och 6).
5.7.5
Brister i lärarutbildningen
De resultat som presenterats ovan i avsnittet om diskriminerande
undervisningsmetoder tyder på brister i lärarutbildningen som gör
att den passar dåligt till den nya verklighet som har formats av migrationsflöden under de senaste decennierna. Denna bristande anpassning av lärarutbildningen till den nya mångkulturella verkligheten har undersökts i andra länder i västvärlden (Lortie, 1997;
Tabachnik & Zeichner, 1993; Batelaan, 1998).
I Sverige finns ett par studier som specifikt granskat lärarutbildningen som ger stöd för denna bild. Rubinstein Reich &
230
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Tallberg-Broman (2000) finner att flera skolledare i invandrartäta
kommundelar ger en sådan bild av lärarutbildningen som dåligt anpassad till ett mångkulturellt klassrum. Skolledarna har mångårig
erfarenhet av utbildning i dessa områden och har även erfarenhet av
att ordna praktikplatser för blivande lärare. Som ett resultat från
denna studie skriver författarna att skolledarna uttrycker att lärarstudenterna är dåligt och felaktigt förberedda på den verklighet de
möter i skolan. ”…lärarstuderande undervisar som om fortfarande
alla elever var helt svenska.” (Ibid:58).
Uttalandet bekräftas av tidigare erfarenheter (Högskoleverket,
1996; UHÄ, 1992) Dessa erfarenheter visar enligt Rubstein Reich
& Tallberg-Broman att lärarutbildningarna inte motsvarar de krav
som dagens lärare ställs inför och i för liten utsträckning tar upp
etnicitets- och könsperspektiv. De pekar även på brister i lärarstudenternas handlingsberedskap och kompetens när det gäller att
omvandla teoretisk kunskap till pedagogiska överväganden. (Rubstein Reich & Tallberg-Broman, 2000:5)
Enkätundersökningar med lärare stödjer dessa resonemang och
tyder på att lärare i hög utsträckning också upplever att deras kunskap och kompetens brister. En attitydundersökning genomförd av
Skolverket (1998) visar att enbart var tredje lärare anser sig har tillräcklig kunskap att arbeta med olika kulturer i skolan. Enligt en
annan undersökning (Skolverket, 2000) anser många av lärarna att
det alltjämt saknas kompetens att bemöta elever med olika social
och kulturell bakgrund. Samma slutsats framkommer i kunskapsöversikten av Hällgren m.fl. (2005).
Inom forskningen har också pekats på en spänning mellan kraven som ställs på lärarna i det nya Sverige, särskilt i de invandrartäta
områdena, och lärarstudenternas förberedelse att möta dessa krav.
Lärare får ofta en roll som mer liknar socialarbetarens än den traditionella lärarens. De behöver bredare kunskap om samhället och
sociala förhållanden samt stor flexibilitet och förmåga till perspektivbyten (se Berg, 1996; SOU 1996:143).
231
Utbildningsväsendet
5.8
SOU 2005:56
Utbildning särskilt riktad till invandrare
Sociologen Marie Carlson (2003) har studerat undervisningen i
Svenska för invandrare (SFI). Efter att ha intervjuat studenter och
lärare samt analyserat utbildningsmaterial och policydokument
ställer hon frågan om SFI snarare är att betrakta som en tydlig
gränsmarkör än den ”brygga till livet i Sverige” som det uttrycks i
kursplanen för SFI. SFI präglas enligt Carlson av ett påtagligt välfärds- och nyttotänkande med ett utpräglat uppifrånperspektiv
trots alla anvisningar om att utgå från deltagarnas behov och förutsättningar. Exempelvis tycks lärare ofta se studenterna ur ett
”barnperspektiv” i den meningen att man talar om deltagarna just
som om de vore barn. SFI-utbildningen tycks ha tagit på sig en
”fostrande” roll i ”svenskhet” (Ibid:81). Undervisningen ger
mycket små möjligheter till påverkan och medbestämmande. Över
huvud taget tycks ömsesidiga samtal på lika villkor vara sällsynta –
både i och utanför undervisningspraktiken. Styrdokumenten för
SFI betonar vikten av ett kritiskt reflekterande förhållningssätt –
vilket uppfattas som en ”svensk utbildningstradition” – men
Carlsons analys visar i stället på en i praktiken många gånger ”ickereflektiv utbildningsform”.
I text och tal om och i sfi-utbildningen är organiserade begrepp som
’nivå’, ’eget ansvar’ och ’autonomi’ allmänt förekommande. Och de
synsätt som anläggs på kursdeltagarna präglas i stor utsträckning av att
man från ’svenskt’ utbildningshåll fokuserar på vad man uppfattar som
brister – egenskaper som inte passar in i en föreställd ’svensk’ modell
förankrad i ett generellt välfärdstänkande. Kursdeltagarna kan beskrivas som svaga, osäkra och okunniga. Utbildares tal, liksom andra
tjänstemäns tal, texter i olika dokument och i viss forskning och debatt
bär gemensamt upp ett antal ’bristdiskurser’, vilka leder till en korrigeringssträvan, ett slags utvecklingstänkande och en mer eller mindre
implicit fostrande och socialiserande inställning till de människor man
möter. Om man drar detta resonemang till sin spets skulle man kunna
hävda att ’sfi-deltagare’ har rollen av och konstrueras som ’okunniga
elever’, medan ’svenskar’ framför allt utbildare i detta sammanhang,
blir de som kan och har något att ge och som också bestämmer vad
som är ’kunskap’ och hur man lär bäst. Sammantaget framträder ett
tydligt uppifrånperspektiv, där överheten vet mest och bäst. (Ibid:227)
Aram & Bildt har genomfört en studie av nyanlända invandrarungdomar som gick i en föreberedelseklass på ett gymnasium i Stockholm (tidigare ITK-klasser, numera Individuellt program, Introduktionskurs för invandrarelever, IVIK). Förutom eleverna inter-
232
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
vjuades även den pedagogiska personalen. Av resultaten framgår att
eleverna har höga ambitioner inför framtiden, både när det gäller
högre studier och framtida yrkesverksamhet. Lärarens förväntningar på eleverna är dock låga, elevernas framtidsambitioner överstiger lärarens föreställning om var och en av dem. Många av eleverna har drömmar om ett akademiskt yrke, men dessa avfärdas av
läraren som säger sig bara kunna se dem som aktiva i mer okvalificerade yrken. En pojkes tankar om polisyrket viftas bort på grund
av att han i dag har rastafrisyr: ”det blir kanske svårt med mössan
men det kanske går att fixa på något sätt. De kanske får ha rasta
med mössa och skärm” (Aram & Bildt, 2004:10)
De ’kapitalfattiga’ invandrareleverna i denna studie har utsatts för
symboliskt våld, och de elever som inte får stöd och uppmuntran från
annat håll kommer snart att ha internaliserat lärarens bild av sig och
börjat betrakta den som rimlig och naturlig och kommer att anpassa,
med andra ord sänka sina insatser till förväntningarna. (Ibid:12)
Eleverna i studien talade inte om sig själva i termer av invandrare,
utan utgick från att de exempelvis är iranier nu, men att de kommer
att vara både iranier och svenskar när de blivit svenska medborgare.
Tillfrågad om elevernas möjligheter att bli svenska svarade läraren
– Det är ingen som kommer att bli svensk av dem här. Men att bli integrerad i samhället så tror jag att några kommer att bli det, medan
några kommer hela tiden att vara utanför och inte förstå så mycket vad
som händer omkring dem och inte kunna ta del av samhällsinformation heller. (Intervjusvar, Ibid:19)
När läraren tillfrågades varför denne trodde det skulle bli så svarade
läraren:
– Ja, det är den låga utbildningsnivån till att börja med och bristen på
nyfikenhet på det nya landet. Om jag jämför med mig själv vilket man
kanske inte ska göra, så när jag åker till ett annat land så är jag nyfiken.
Är jag där kort tid vill jag se så mycket som möjligt, lära mig så mycket
som möjligt. Är jag där längre tid försöker jag förstå mer men det
upplever jag ABSOLUT inte här. (Intervjusvar, Ibid:20)
233
Utbildningsväsendet
5.9
SOU 2005:56
Skillnader i betyg och avklarade studier
Stora statistiska skillnader i betyg för barn och ungdomar med
olika etnisk bakgrund är en av flera möjliga indikatorer på en omfattande strukturell diskriminering. Dock är det en viktig indikator
eftersom betygsskillnader i grundskolan får avgörande kedjeeffekter. Stora skillnader i hur stor andel av olika grupper i samhället
som skolan förmår rusta för fortsatta studier på gymnasiet är en
alarmerande indikator på att skolan inte lyckas leva upp till sina föresatser och att en diskriminerande fördelning av resurser och utbildningsinsatser (eller frånvaro av insatser) föreligger. Detsamma
gäller vid övergången från gymnasium till högskole- och universitetsutbildning samt till arbetslivet.
Statistiken över betygsskillnader mellan barn med svensk bakgrund och barn med utländsk bakgrund är särskilt tydlig när man
jämför mellan flickor och pojkar. Pojkar med utländsk bakgrund
har sämre skolresultat jämfört med pojkar med svensk bakgrund
och flickor med utländsk bakgrund har sämre resultat jämfört med
flickor med svensk bakgrund. Tabell 5.1 visar de genomsnittliga
meritvärdena för elever som slutade grundskolan år 2002/2003. Vad
som är anmärkningsvärt är att även elever som är födda i Sverige
med utrikes födda föräldrar hade lägre betyg. Tendensen över tid är
att betygen ökade för både elever med utländsk bakgrund och med
svensk bakgrund. Gapet består alltså över tid.
Tabell 5.1 Genomsnittliga meritvärdena för elever som slutade
grundskolan år 2002/2003
Kön och bakgrund
Flickor med svensk bakgrund
Flickor med utrikes födda föräldrar
Flickor med utländsk bakgrund
Pojkar med svensk bakgrund
Pojkar med utrikes födda föräldrar
Pojkar med utländsk bakgrund
Källa: Integrationsverket, 2005.
Meritvärde
218,9
208,4
199,4
198,0
187,5
178,0
Det finns också skillnader i hur många elever som kvalificerade sig
för att fortsätta på gymnasieskolan. Tabell 5.2 visar statistiken från
läsåret 2002/2003. Förändringarna sedan 1998/1999 är inte an-
234
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
märkningsvärda. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att även
elever som är födda i Sverige med utrikes födda föräldrar i lägre
utsträckning var kvalificerade. Tendensen över tid är att pojkar
närmar sig den grad av kvalificering som flickorna har.
Tabell 5.2 Andelen elever kvalificerade att fortsätta på gymnasieskolan läsåret 2002/2003 (procent)
Kön och bakgrund
Flickor med svensk bakgrund
Pojkar med svensk bakgrund
Flickor med utrikes födda föräldrar
Pojkar med utrikes födda föräldrar
Flickor med utländsk bakgrund
Pojkar med utländsk bakgrund
Källa: Integrationsverket, 2005.
Kvalificerade (%)
92,3
90,2
85,7
84,1
80,1
77,4
Bland elever kvalificerade för gymnasieutbildning har elever med
utländsk bakgrund i genomsnitt lägre betyg jämfört med elever
med svensk bakgrund (Skolverket, 2002).
Situationen ser något bättre ut på gymnasiet. Similä har gjort en
statistisk undersökning av elever på gymnasiet (1994) vilken visar
att barn till invandrare lika ofta som andra går igenom en 3-eller 4årig gymnasielinje eller tar en högskoleexamen. Enligt Lindmark
(1998) och Arai, Schröder & Vilhelmsson (2000) är den sammantagna bilden när det gäller betygsnivåer att personer födda i Sverige,
med en eller två utrikes födda föräldrar, uppnår lika höga eller
högre betyg både i genomsnitt och i flera enskilda ämnen jämfört
med personer vars båda föräldrar är födda i Sverige.
Elever med invandrarbakgrund är dock överrepresenterade på
gymnasiets individuella program (26,5 procent jämfört med 13,1
procent på alla program), samt överrepresenterade bland dem som
hoppar av sina studier (10 procent jämfört 5 procent för elever med
svensk bakgrund) (Hellsten m.fl., 1998).
Enligt färskare uppgifter från Integrationsverket (2005) är dock
bilden inte lika ljus. Av elever som började gymnasiet läsåret
1998/1999, så finns stora skillnader i hur många som hade fullföljt
utbildningen fem år senare (tabell 5.3). Även elever födda i Sverige
235
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
med utrikes födda föräldrar hade en lägre andel avslutat studierna
än elever med svensk bakgrund. Här finns en viss skillnad i betyg.
Tabell 5.3 Elever med avslutad gymnasieutbildning fem år efter
starten 1998/1999 (procent)
Kön och bakgrund
Flickor med svensk bakgrund
Pojkar med svensk bakgrund
Flickor med utrikes födda föräldrar
Flickor med utländsk bakgrund
Pojkar med utrikes födda föräldrar
Pojkar med utländsk bakgrund
Källa: Integrationsverket, 2005.
Avslutad utbildning (%)
70,8
65,9
63,0
55,6
50,9
45,1
Om man jämför tabell 5.2 och 5.3 med tabell 5.1, visar det sig att
etnisk bakgrund är ”viktigare” för att kvalifisera sig samt att erhålla
en gymnasieutbildning.
5.9.1
Diskriminerande betygsättning?
Frågan om det inom skolan finns en strukturell diskriminering när
det gäller betygssättning är knappast alls undersökt. Det finns dock
några studier som ger anledning att tro att det förekommer, men
också att detta är en angelägen forskningsuppgift för framtiden. I
en intervjustudie med minoritetselever finner Parszyk (1999) att
eleverna uppfattar det som att lärarna ger dem lägre betyg än de
andra.
Det är också relevant att se till hur mycket arbete varje grupp
satsar för att uppnå önskat resultat. Den studieframgång som
redovisats ovan hos flickor har ofta sitt pris i hårt arbete och sämre
hälsa. Enligt uppgifter från Barnombudsmannen (1995) rapporteras
huvudvärk, magont och stressrelaterade problem oftare av flickor
jämfört med pojkar. Samma sak gäller barn med utländsk bakgrund.
Dessa resultat (samt lägre trivsel) bekräftas av Myndigheten för
skolutveckling (2004). En möjlig tolkning av detta är således att
barn med utländsk bakgrund på gymnasiet måste arbeta hårdare än
svenska barn för att uppnå samma betyg.
236
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
En studie5 i USA visar att det finns ett samband mellan erfarenheter av rasistisk diskriminering (från lärare och elever) och minskad
tro på den egna akademiska förmågan (Wong m.fl., 2003).
Myndigheten för skolutveckling (2004) menar att en stor del av
skillnaderna i resultat kan förklaras av socioekonomisk bakgrund,
dvs. föräldrars förankring på arbetsmarknaden, ekonomi samt utbildningsbakgrund. Liksom i ovan nämnda rapport av Integrationsverket (2005) poängteras att vistelsetid i landet för elever som
själva invandrat också spelar in. Det senare kan dock inte förklara
varför svenskfödda elever med invandrade föräldrar får lägre resultat.
Elever på skolor med hög andel elever med utländsk bakgrund
(s.k. svenskglesa skolor) har i genomsnitt lägre betyg än skolor
med hög andel elever med svensk bakgrund. Enligt Skolverket
(2005) beror dock detta inte på att det skulle finnas negativa effekter med att gå i en ”svenskgles” skola, t.ex. vad gäller svårigheter
att lära sig svenska eller att skolan utsätts för en högre ”belastning”.
Det är i stället (återigen) den socioekonomiska bakgrunden (föräldrarnas utbildningsnivå, sysselsättningsgrad och inkomst) som
förklarar betygsskillnaderna.
Kunskapsöversikten av Tallberg-Broman m.fl. (2002) konstaterar att skillnaderna i prestationer mellan barn med utländsk bakgrund och med svensk bakgrund uppträdde först efter det att s.k.
målrelaterade betyg infördes i skolan.
Enligt Skolverket (2004) finns inget som tyder på att elevernas
motivation eller föräldrarnas engagemang skulle vara lägre hos elever med utländsk bakgrund än hos elever med svensk bakgrund.
Enligt en enkätundersökning genomförd av Rädda Barnen
(2002) har invandrade föräldrar snarare högre krav och förväntningar på sina barn än svenska föräldrar. Resultaten stämmer överens med internationell forskning, som visar att bristande resurser
(till exempel sämre ekonomi och avsaknad av ”rätt” socialt nätverk)
gör att föräldrar som invandrat jämfört med infödda barns föräldrar
satsar mer tid och energi på sina barns utbildning. Ett skäl är att de
ser det som ett medel för sina barn att komma in på arbetsmarknaden i nya landet (se Ghabra, 1987; Dunning, 1989; Whitemore
m.fl., 1989).
Förtroendet för utbildningssystemet är också enligt SOM-undersökningarna6 avsevärt mycket högre bland invandrare från Eu5
studien omfattar 629 afro-amerikanska flickor och pojkar i högstadieåldern
237
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
ropa och allra högst bland utomeuropeiska invandrare. (Bilaga 3,
Antoni, 2005). Detta är också intressant mot bakgrund att utbildning lönar sig generellt, men det lönar sig i mindre grad för invandrare (kapitel 6). En möjlig förklaring är att utbildning trots allt är
en viktig del i en överlevnadsstrategi.
5.10
Högskoleutbildningen
5.10.1
Underrepresentation av utlandsfödda i högskolevärlden
En klar underrepresentation av personer med utländsk bakgrund
har kunnat konstateras på svenska högskolor. Denna underrepresentation förefaller dock till största del vara resultatet av social
bakgrund. Erikson och Jonsson fann exempelvis att när man tar
hänsyn till den sociala bakgrunden fortsätter invandrarbarn sin utbildning på högskolan i högre grad än barn till infödda svenskar.
Samtidigt bör påpekas att variationen mellan olika grupper med
utländsk bakgrund är stor. Till exempel gick år 2000/01 21 procent
av alla personer mellan 18–29 år med iransk bakgrund på någon
grundutbildning på högskolan. Motsvarande siffra för personer
med somalisk bakgrund var 4 procent (Högskoleverket och SCB,
2002; SOU 2000:47; Hosseini-Kaladjahi, 1992:29-39; Similä, 1994;
Erikson & Jonssson, 1993; Ålund, 1996).
Vad gäller anställda vid universitetet (lärare, forskare och andra),
så konstaterade Utredningen om social och etnisk mångfald i högskolan i sitt slutbetänkande (SOU 2000:47) en viss överrepresentation av människor med utländsk bakgrund. Inom denna grupp
fanns dock en stor europeisk dominans. Såg man till andelen födda
i Asien och Afrika var dessa underrepresenterade bland högskolepersonalen jämfört med befolkningen som helhet. Fördelningen av
personer med utländsk bakgrund på olika tjänstekategorier inom
högskolan är också ojämn. Den största andelen med utländsk bakgrund finns inom forskningstjänster, medan andelen är mindre
inom undervisningstjänster och minst i administrativa tjänster:
Forskningen är internationell, undervisningen är mera ’svensk’ och
administration är påfallande ’svensk’ (Ibid., s. 72).
6
Antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna
gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan uppfattas som
tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader över tid antyds i
materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.
238
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Jämfört med grundskola, gymnasium och förskolan är forskning
om diskriminering inom högskolan bristfällig. Vissa studier finns
dock som granskar området.
5.10.2
Erfarenheter av diskriminering
Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes har genomfört en studie
bestående av intervjuer med sjutton akademiker – såväl anställda
som studenter – med invandrarbakgrund. Intervjusvaren vittnar om
utbredd diskriminering inom högskolan. Problemen rör allt från
nedsättande kommentarer från studenter eller kollegor, till diskriminering vid ansökan om forskningsmedel eller köp av statistik.
Akademiker och forskare med invandrarbakgrund återkommer ofta till
det faktum att de sällan tillfrågas när det gäller att vara med i ett projekt eller att vara medförfattare till en vetenskaplig artikel… Välmeriterade seniora forskare med flera års erfarenhet berättar att de aldrig
tillfrågas när det gäller handledning av doktorander, sakkunniguppdrag, att opponera en avhandling eller att sitta i en betygsnämnd. (de
los Reyes, 2004:20)
Mohammad Fazlhashemi (2002)har intervjuat ett tjugotal studenter med utländsk bakgrund på Umeå universitet. Här framträder en
bild av uteslutning från gemenskapen och förutfattade meningar
bland de svenska studiekamraterna. Som ett typiskt exempel kan
nämnas följande:
Informant nummer 13 säger att hon upplevde kontakterna med infödda svenska studenter och lärare på så sätt att hon på grund av sin
hudfärg och sin tro tillskrevs en rad stereotypa identiteter. Dessa
pendlar mellan exotiska föreställningar om den svarta kvinnan och de
värsta populärorientalistiska föreställningarna om den muslimska
kvinnan. Resultatet var att hon framstod som annorlunda och att hon
exkluderades från gruppsamhörigheten (Ibid:36)
Även om studien fokuserar på bemötandet av andra studenter
framkommer även vittnesmål om diskriminerande bemötande från
lärare. En student beskriver hur han kände sig motarbetad vid intervjun som anordnades i samband med antagningen. Han blev hårt
ansatt av intervjuaren som ville undersöka om hans kunskaper i
svenska var så bra som det framgick av uppsatsen:
239
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Jag vet inte vad de ville ha fram. De ställde en hel del för mig irrelevanta frågor. Det kändes som att jag inte var där som vem som helst
utan jag var svartskallen som försökte ta sig in (Intervjusvar, Ibid:46)
Diskriminerande antagningsintervjuer är något som uppmärksammats även på annat håll. Inför höstterminen 2003 reserverades 30 av
300 nybörjarplatser på juristutbildningen i Uppsala till personer
med två föräldrar födda utomlands. Studenterna valdes ut efter
betyg, men fick också genomgå en särskild intervju genomförd av
en psykolog och en lärare vid den juridiska institutionen (vilket
inte krävdes av de andra eleverna). Flera av de intervjuade upplevde
dessa intervjuer som mycket kränkande. Intervjuerna verkar enligt
dessa vittnesmål inte ha handlat om deras möjligheter till att bli bra
jurister utan i stället handlat om de huruvida var ”bra” invandrare.
När Maria, som var en av de intervjuade, träffade psykologen fick hon
frågan om hur hon som ’invandrare’ skulle reagera om hennes mamma
blev diskriminerad.
- Jag skulle bli förbannad svarade jag, men det var tydligen fel svar. Jag
frågade psykologen samma fråga tillbaka, men då började hon sitt
snack om att ’ja, invandrare är så temperamentsfulla’. Sådär fortsatte
det. Hon frågade mig flera frågor om hur jag som invandrare skulle reagera i olika fall.”
Sara, som fick bland annat svara på ifall hon får ha pojkvän och om det
är så att hennes bröder bestämmer över henne.
- Trots att jag medvetet inte skrev mycket om mitt etniska ursprung i
presentationsbrevet som universitetet fick så handlade intervjuerna till
åttio procent om det. Jag fick också diskutera ett fall om hedersvåld.
Och det tycker jag inte är viktigt för om jag ska få komma in på juristutbildningen eller hur jag kan tänkas klara av den.
Daniel, som också studerar första året på juristutbildningen, fick under
ena intervjun diskutera det så kallade Tumbafallet, som handlar om en
gruppvåldtäkt…
- Jag förstår inte varför jag fick diskutera just det fallet. För att jag är
invandrarkille kanske? Jag sa det jag trodde att de ville höra utan att
problematisera fallet. (Intervjusvar med namnen fingerade. Gringo,
2005).
240
SOU 2005:56
5.11
Utbildningsväsendet
Slutsatser
Strukturell diskriminering mot etniska minoriteter i utbildningsväsendet är, liksom på andra sociala arenor, ett komplicerat fenomen.
Det handlar om arbetsmetoder, arbetsorganisation, attityder,
kursinnehåll, utbildningsmaterial, representation, osv. Komplexiteten visar sig mer om man tänker på relationen mellan utbildningsväsendet och andra sociala arenor. Det är utbildningsinstitutioner som socialiserar barn och ungdomar för framtidssamhället
och förbereder dem för framtidens arbetsmarknad. Utbildningsinstitutioner är inte isolerade öar i samhället, de är kollektiva aktörer
med en intensiv interaktion med de andra institutionerna. Det visar
sig ännu mer om man tar hänsyn till kopplingen mellan etnicitet,
klass, kön osv. Diskriminering på dessa områden liknar varandra i
somliga situationer och skiljer sig åt i andra. Vissa mekanismer/faktorer har överskridande karaktär, till exempel bilder av etniska grupper i svenska massmedier liksom boendesegregationens
effekter på utbildningen.
I utbildningsväsendet kan jag identifiera några områden där
strukturell diskriminering är mer välbelagt.
1. Fördelningen av resurser och bristande tilldelning av resurser
till olika skolor som i segregerade städer har mycket olika förutsättningar och effekterna i form av kunskapsskillnader och
skillnader i betyg.
2. Svenskhet som norm och en monokulturell utbildning påverkar
lärarnas och skolledningens förhållningssätt och beteende gentemot elever med utländsk bakgrund, dels i pedagogiska förhållningssätt och dels i mer allmänna bemötandet av elever och deras föräldrar.
3. Lärarnas inbördes roller och status: det finns indikationer på att
lärare med utlandsfödd bakgrund diskrimineras i rekryteringsprocessen. Modersmålslärarnas situation och status tyder på
strukturell diskriminering.
4. I samspelet mellan elever är det förekomsten av kränkningar
och rasistiska attityder och handlingar tillsammans med ett
icke-agerande från skolledningens och lärarnas sida som är
alarmerande.
5. Att lärarna saknar kunskap om ”olika kulturer” och hur de ska
hantera rasism/diskriminering i skolan är tämligen välbelagt.
Samtidigt som flertalet forskare, särskilt pedagoger, tydligt poängterar vikten av sådan kunskap i framtidens lärarkår tycks
241
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
andra normer i skolan (särskilt om språk) begränsa möjligheten att
anställa lärare med egna erfarenheter och kunskap om ”multikulturella” frågor och rasism/diskriminering.
5.11.1
Kunskapsluckor
Det går på basis av den redovisade kunskapen inte att fastställa om,
i vilken utsträckning eller hur strukturell diskriminering på grund
av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar kvinnor och män olika.
Hur ska man t.ex. tolka att elever med utländsk bakgrund i genomsnitt har lägre betyg och att kvinnor i genomsnitt har högre betyg?
Män (med utländsk bakgrund) tycks oftare definieras som problematiska, vilket kan förklara en del av skillnaderna.
Man kan dock anta att kvinnor med invandrarbakgrund utsätts
för exkluderande praktiker som är rasistiska samtidigt som de är
sexistiska, t.ex. i relationen mellan elever och i relationen mellan
lärare och elever. Studier i USA visar att afro-amerikanska kvinnors
erfarenheter av trakasserier ofta inte kan särskiljas i etniska/rasistiska och köns-/sexistiska trakasserier. Författarna kallar
detta ”racialized sexual harassment” – rasifierade könstrakasserier
(Buchanan & Ormerod, 2002). Författarna hänvisar till flera studier som också visar att färgade kvinnor (women of color) oftare
upplever sexuella trakasserier än vita kvinnor (caucasian women)
(Ibid:107), samt att vita kvinnor också tillhörde förövarna
(Ibid:117).
Det är därför angeläget att empiriskt undersöka de samverkande
maktdimensionerna av över- och underordning, främst genom etnicitet, kön och klass. Samtidigt är det viktigt att inte bara undersöka de som drabbas negativt utan också syna de privilegierade positionerna.
Jag ser att det saknas kunskap om relationen mellan lärare och
elever i klassrummet. Det finns några intervjustudier med både lärare och elever, men det saknas observationsstudier om lärarnas
agerande, t.ex. hur läraren fördelar ordet, hur mycket uppmärksamhet eleverna får och hur läraren hanterar situationer och konflikter som uppstår i klassrummet. Här finns mycket att lära av den
feministiska forskning som studerat lärares (olika) agerande gentemot pojkar och flickor.
242
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Frågan huruvida lärarnas normer och syn på elever med invandrarbakgrund resulterar i diskriminering i betygssättning är inte klarlagt. Det finns indicier som antyder att det skulle kunna vara så.
Man kan utgå ifrån att i situationer där subjektiva bedömningar förekommer finns det ett större utrymme att diskriminera, varför
detta är en särskilt angelägen fråga för den kommande forskningen.
Jag ser också att det saknas kunskap om relationen mellan skolan
och familjen, liksom att innehållet i läromedel, särskilt skolböcker,
utförligare måste granskas ur ett diskrimineringsperspektiv så som
gjorts i USA och andra länder i Europa (Tallberg Broman m.fl.,
2002:154).
Den befintliga kunskapen om situationen för lärare med invandrarbakgrund tyder på stora hinder för etablering. Det är viktigt att
undersöka detta liksom de mekanismer som ligger bakom den låga
representationen.
Situationen för forskare med invandrarbakgrund är i princip helt
outforskad. Här behövs mer kunskap om hur strukturell diskriminering uppträder i antagningsprocesser, arbetsvillkor och finansiering.
En annan viktig forskningsuppgift är att undersöka relationen
mellan retorik och praktik. Det finns uttalade mål och ambitioner
att erbjuda utbildning på lika villkor, men detta till trots så visar
forskningen att detta inte uppfylls.
Jag har genom forskningsresultaten förstått att vissa av mekanismerna som leder till strukturell diskriminering i utbildningsväsendet är begränsade till själva institutionerna, och har att göra
med till exempel kursinnehållet, läromedlen, organisationen av lärarutbildningen, eller lärarens attityder till etniska grupper. Andra
faktorer hänger ihop med vidare och mer samhällsomspännande
mekanismer. Det behövs ytterligare forskningar för att belysa de
dimensioner som hittills har negligerats. Som Rubinstein Reich &
Tallberg-Broman skriver:
I sökandet efter vad som bidrar till skolframgång, i form av betyg, meritvärden, och till marginalisering och uteslutning krävs studier av en
omfattande kombination av faktorer. Här måste beaktas de strukturella faktorerna kön, social klass, etnicitet hos såväl eleven, familjen
och skolans lärare och ledning, och till dessa faktorer relaterade attityder till lärande och skola samt den enskilda skolans innehåll, verksamhet, arbetssätt fångat i skolkodstermer. (2000:84).
243
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Litteraturförteckning
Ajagán-Lester, L. (2000) ”De Andra”: afrikaner i svenska
pedagogiska texter (1768-1965). Stockholm: HLS.
Ajagán-Lester, L. (2001) ”Etniska friskolor och mångkulturell
utbildning” Utkast för en diskussion. I Utbildning i det
mångkulturella samhälle, red. G. Bredänge m.fl. (IDPrapporter, 02) Göteborg: Institutionen för pedagogik och
didaktik, Göteborg universitet
Andersson, A.-B. & Nauclér, K. (1987) Språkmiljö och
språkinlärning: slutrapport från projektet Hemspråket i förskolan.
Göteborg.
Arai, M., Regner, H. & Schröder, L. (1999) Är arbetsmarknaden
öppen för alla? Bilaga 6, Långtidsutredningen 2000. Fritzes.
Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (2000) En svartvit arbetsmarknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete, Ds
2000:47.
Aram, N. & Bildt, C. Osynliga framtidsdrömmar? – Nyinvandrade
ungdomars möte med den svenska skolan, Arbetslivsinstitutet,
2004
Baker, B. & Heyning, K. (red.) (2004) Dangerous coagulations?:
The Uses of Foucault in the Study of Education. New York:
Peter Lang.
Ball, S. (red.) (1992) Foucault and Education: Disciplines and
Knowledge. London: Routledge.
Barnombudsmannen (1995) Upp till 18. Fakta om barn och
ungdom. Stockholm.
Batelaan, P. (1998) ”Teacher training for inercultural education: a
reflection on IAIE’s ”Cooperative Learning in Intercultural
Education Project (CLIP). I: The European Journal of
Intercultural Studies (9) 21-34.
Bel-Habib, I. (2002) ”Disciplinering i stället för pedagogik” I:
Invandrare och minoriteter 29(2) 16-20.
Berg, M. (1996) ”För lite kyla i skolan?” i: Den mångkulturella
skolan, Hultinger, E. S. & Wallentin, C. (red.) Lund:
Studentlitteratur.
Bigestans, A. & Sjögren, A. (RED.) (2001) ”Lyssna”. Interkulturella
perspektiv
på
multietniska
skolmiljöer.
Botkyrka:
Mångkulturellt centrum.
Bourdieu, P. & Passeron, J.-C. (1977) Reproduction in education,
society and culture. London: Sage.
244
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Bredänge, G. (2000) Interkulturell kompetens i skolan. Utvärdering
av ett EU-projekt för invandrade personer intresserade av att
arbeta med barn och ungdom. (IPD-rapport 2000:22)
Göteborg: Göteborg universitet.
Bredänge, G., Boyd, S. & Dorriots, B. (1998) Kriterier för
bedömning av utländsk lärare, som utövar sitt yrke i det svenska
skolväsendet, Göteborg: Göteborgs universitet.
Bruchfeld, S. & Levine, P. A. (1998) …om detta må ni berätta…
Stockholm: Regeringskansliet.
BRÅ (2004) Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska
och invandrarfientliga tendenser bland unga. Stockholm:
Brottsförebyggande rådet.
Buchanan, N. T. & Ormerod, A. J. (2002) ”Racialized Sexual
Harassment in the lives of African American Women” s. 105121. The Haworth Press.
Bunar, N. (1999) ”Multikulturalism är död, leve multikulturalism!
Om den svenska skolans (multikulturella) möjligheter och
begränsningar,” i: Utbildning och Demokrati 8(3): 113-136.
Bunar, N. (2000) Exkurs: kulturellt medborgarskap och
multikulturell skola (partnerskap för Multietnisk Integration)
Umeå: Umeå universitet.
Bunar, N. (2001) Skolan mitt i förorten: fyra studier om skola,
segregation, integration och multikulturalism. Växjö: Växjö
universitet.
Bunar, N. (2002) ”De andra(s) skolor(na) – från pedagogisk
experimentverkstad till sociala problem” I: Det slutna
Folkhemmet. Om etniska klyftor och blågul självbild.
Stockholm: Agora.
Carlson, M. (2003) Svenska för invandrare – brygga eller gräns?
Lund: Studentlitteratur.
Cummins, J. (1996) Negotiating identities: Education for
empowerment in a diverse society. Ontario: California
Association for Bilingual Education.
Danes, J. (2002) Tough Fronts, New York: RooutledgeFalmer
de los Reyes, P. (2004) Att segla i motvind – En
intervjuundersökning om strukturell diskriminering och
vardagsrasism
inom
universitetsvärlden
(opublicerat
manuskript)
Dunning, B. B. (1989) ”Vietnamese in America: the adaptation of
the 1975-1979 arrivals” I: Refugees as immigrants: Cambodians,
245
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Laotians, and Vietnamese in America, red. D. W Haines. New
York: Rowman and Littlefield Publishers.
Ehn, B. (1986) Det otydliga kulturmötet: om invandrare och svenskar
på ett daghem. Malmö: Liber.
Erikson, R. & Jonsson, J.O. (1993) Ursprung och Utbildning. Social
snedrekrytering till högre studier. Utbildningsdepartementet
1993: 85
Europarådet mot rasism (1997) Lärarutbildning med ett
interkulturellt perspektiv. Stockholm: Rapport från en
konferens i Kungälv, 15-17 december 1997
Evaldsson, A. C. (2000) ””För jag är bäst på svenska”. Om sociala
och språkliga ordningar i en mångkulturell skola.” Utbildning
och Demokrati 9(2) 29-48.
Fazlhashemi, M. (2002) Möten, myter och verkligheter – Studenter
med annan etnisk bakgrund berättar om möten i den svenska
universitetsmiljön, Universitetspedagogiskt centrum, Umeå
universitet.
Foucault, M. (1977) Discipline and punish: the birth of the prison.
London: Allen Lane.
Fuller, M. L. (1994) ”The monocultural graduate in the
multicultural environmnet: a challenge for teacher educators”
I: Journal of Teacher Education. 45 (4) 269-278.
Ghabra, S. N. (1987) Palestinians in Kuwait: The family and the
Politics of Survival, London: Westview Press.
Gringo (2005) ”Förnedrande kvotering i Uppsala” 2005-02-07,
http://www.gringo.se/articles.asp?id=68
Gröning, I. (2001) ”Elevsamarbete i klasser med språklig och
kulturell mångfald. Forskningsperspektiv från området
cooperative learning” I Organisation, lärande och elevsamarbete
i skolor med språklig och kulturell mångfald Axelsson, I.,
Gröning, I., & Hagberg-Persson, B. (red.) Uppsala: Uppsala
universitet.
Hagberg-Persson, B. (2001) ”Interaktion och samarbete i
heterogena smågrupper. En studie av smågruppsaktiviteter
med fokus på yngre tvåspråkliga barns språkanvändning.” I
Organisation, lärande och elevsamarbete i skolor med språklig
och kulturell mångfald, Axelsson, I., Gröning, I., & HagbergPersson, B. (red.) Uppsala: Uppsala universitet.
Heesch, E. J., Storaket, T. & Lie, S. (1998) Språklige minoriteters
prestasjoner i matematikk og naturfag. En komparativ studie av
TIMSS-resultatene i matematik og naturfag til språklige
246
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
minoriteter og barn av norske foreldre. Oslo: Universitetet i
Oslo.
Hellsten, J. O. & Pérez Prieto, H. (1998) Gymnasieskola för alla:
en studie om marginalisering och utslagning i gymnasieskolan.
Stockholm: Skolverket.
Hosseini-Kaladjahi, H. (1998) Fåglar i vattenspegel – utvärdering av
integrationsprojekten i Botkyrka kommun. Botkyrka:
Mångkulturellt centrum.
Hosseini-Kaladjahi, H. (2001) Tusen röster om Fittja.
Integrationsfrågan betraktad utifrån en enkät bland de boende.
Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Hosseini-Kaladjahi, H. (2002) Stora fiskar äter fortfarande små
fiskar. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Hosseini-Kaladjahi, H. (1992) Iranians and the Swedish labour
market. Stockholms universitet, Sociologiska institutionen.
Hyltenstam, K. & Toumela, V. (1996) ”Hemspråkundervisningen”
i:
Tvåspråklighet
med
förhinder?
Invandraroch
minoritetsundervisning i Sverige, Hyltenstam, K (red.). Lund:
Studentlitteratur.
Hägerström, J. (2004) Vi och dom och alla dom andra andra på
Komvux – Etnicitet, genus och klass i samspel, Lund
Dissertations in Sociology 59.
Hällgren, C. (2005) ’Working harder to be the same’: Everyday
racism among young men and women in Sweden, kommande
publicering i Race, Ethnicity and Education.
Hällgren, C., Granstedt, L. & Weiner, G. (2005) Överallt och
ingenstans: Mångkulturella och antirasistiska frågor i svensk
skola; en kunskapsöversikt. Umeå: Umeå universitet.
Härenstam, K. (1993) Skolboksislam, Analys av bilden av islam i
läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis
Gothoburgensis.
Högskoleverket (1996) Grundskollärarutbildningen 1995. En
utvärdering. Högskoleverkets rapportserie 1996: IR.
Högskoleverket och SCB (2002) Utländsk bakgrund för studerande
i grundutbildning 2001/02 och forskarutbildning. Rapport
2000/01.
Integrationsverket (2004) Rapport Integration 2003. Norrköping:
Integrationsverket.
Integrationsverket (2005) Statistikrapport 2004: Statistisk uppföljning av Rapport integration 2003. Norrköping: Integrationsverket.
247
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
Jerström, E. & Johansson, H. (1997) Kulturen som språngbräda.
Lund: Studentlitteratur.
Johansson, H. (1996) Intercultural learning in a multicultural
society. The European Journal of Intercultural Studies, 2 (7) 1215
Kamali, M. (2005) Rapport om workpackage 4: Institutional
Discrimination in Education, inom EU-projektet “The
European Dilemma: Institutional Patterns of ‘Racial’
Discrimination,”, Uppsala Universitet. Under utgivning.
Lahdenperä, P. (1997) Invandrarbakgrund eller Skolsvårigheter? En
textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. Stockholm: HLS Förlag.
Lahdenperä, P. (1999) ”Från monokulturell till interkulturell
pedagogisk forskning” I: Utbildning och Demokrati 8(3): 4363.
Lahelma, E. (2004) ”Tolerance and Understanding? Students and
Teachers Reflect on Differences at School” i: Educational
Research and Evaluation 2004, Vol. 10, No. 1, pp. 3–19.
Lange, A. & Hedlund, E. (1998) Lärare och den mångkulturella
skolan. Utsatthet för hot och våld samt attityder till
”mångkulturalitet” bland grundskole- och gymnasielärare.
Stockholm: Ceifo.
Lange, A., Lööw, H., Bruchfeld, S. & Hedlund, E. (1997) Utsatthet
för etniskt och politiskt relaterat våld, hot m.m., spridning av
rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokrati
m.m. bland skolelever. Stockholm: Ceifo.
Liberg, C. (2001) ”Läromedelstexter i ett andraspråkperspektiv –
möjligheter och begränsningar” I: Symposium 2000 – ett andraspråkperspektiv, Nauclér, K (red.) (Nationellt centrum för sfi
och svenska som andra språk). Halmstad: Sigma förlag.
Lilja, S. J. (2000) Den mångkulturella skolan. Ideal kontra verklighet.
Göteborg: Göteborgs universitet.
Lindmark, E. (1998) Olika ursprung – skilda resultat? En analys av
invandrarungdomars betyg i den svenska skolan, C-uppsats i
sociologi, sociologiska institutionen, Stockholms universitet.
Lortie, D. (1977) School teachers. A sociological study. Chicago: The
University Chicago Press.
Myndigheten för skolutveckling (2004) Nationell skolutveckling –
fem utvecklingsområden, rapport nr 2.
248
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Norén, E. (2002) Språkbygge på bräcklig grund – utvärdering tema
utbildning och språk, förskolan. Botkyrka: Mångkulturellt
centrum.
Olsson, L. (1986) Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska
geografiläroböcker
1870-1985.
Akademisk
avhandling.
Göteborg: Liber.
Osman, A. (1999) The ”Strangers” Among us. The Social
Construction of Identity in Adult Education. Linköping:
Linköping Studies in Education and Psychology.
Palmberg, M. (2002) ”Den koloniala baksmällan – Afrikabilden i
våra läromedel” Kritisk utbildningstidskrift, nr. 105.
Parszyk, I. (1999) En skola för andra – Minoritetselevers upplevelser
av arbets- och livsvillkor i grundskolan, Stockholm: HLS
Förlag.
PISA (2000) Svenska femtonåringars läsförmåga och kunnande i
matematik och naturvetenskap. Skolverket.
Regeringens skrivelse 2002/03:140 Jämt och ständigt – Regeringens
jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden.
Rubinstein Reich, L. & Tallberg Broman, I. (2000) Den svenska
skolan i det mångkulturella samhället – Konsekvenser för
lärarutbildningen. Malmö: Malmö högskola.
Runfors, A. (1996) ”Skolan, mångfalden och jämlikheten. En
diskussion om strukturerande principer vid hantering av
olikhet” I: En ”bra” svenska? Om språk, kultur och makt,
Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (red.) Botkyrka:
Mångkulturellt centrum.
Runfors, A. (2003) Mångfald, motsägelser och marginalisering.
Stockholm: Prisma.
Rydgren, J., Sawyer, L., Kamali, M. & Burns, T. R. (2004) Mapping
Discriminatory Landscapes in Sweden: ethnic discrimination in
the labor market and in the educational system. Under
utgivning. Uppsala: Uppsala University.
Rädda Barnen (2002) ”Några hakkors bakom gympasalen” Om främlingsfientlighet och rasism i svenska skolor. Stockholm: Rädda
Barnen.
Rönnberg I. & Rönnberg L. (2001) Minoritetselever och
matematikutbildning – en litteraturöversikt. Stockholm:
Skolverket.
Similä, M. (1994) ”Andra generations invandrare i den svenska
skolan” I: Sortering i skolan: studier av snedrekrytering och
249
Utbildningsväsendet
SOU 2005:56
utbildningens konsekvenser. Erikson, R. & Jonsson, J. O. (red.)
Stockholm: Carlsson.
Sjögren, A. (1996) ”Föräldrar på främmande mark”. I: Den
mångkulturella skolan. Lund: Studentlitteratur.
Sjögren, A. (2001) ”Introduktion” I: Lyssna. Interkulturella
perspektiv på multietniska miljöer, Bigestans, A. & Sjögren, A.
(red.) Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Skolverket (1998) Vem tror på skolan? Attityder till skolan.
Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2000) Attityder till skolan. Lund: Liber läromedel
Skolverket (2001) Attityder till skolan. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2002), Compulsory school results and grades.
Skolverket (2004) Nationella utvärderingen av grundskolan 2003.
Rapport 250. Stockholm: Fritzes.
Skolverket (2005) Elever med utländsk bakgrund: En
sammanfattande bild.
Skutnabb-Kangas, T. (1981) Tvåspråklighet. Lund: Liber läromedel.
SOU 1996:143, Krock eller möte. Om den mångkulturella skolan.
Delbetänkande av Skolkommittén. Stockholm: Fritze.
SOU
2000:47,
Mångfald
i
högskolan,
Stockholm:
Utbildningsdepartementet.
Tabachnick, B. R. & Zeichner, K. M. (1993) ”Preparing teachers
for cultural diversity” i Journal of Education for Teaching 19
(2): 113-125.
Tallberg-Broman, I., Rubinstein Reich, L. & Hägerström, J. (2002)
Likvärdighet i en skola för alla - Historisk bakgrund och kritisk
granskning. Stockholm: Skolverket.
Tesfahuney, M. (1999) ”Monokulturell utbildning”. I: Utbildning
& Demokrati 8 (3): 65-84.
Tingbjörn, G. (1981). Invandrarbarnen och tvåspråkigheten.
Stockholm: Liber.
Toumela,
V.
(2002)
Modersmålsundervisningen
–
en
forskningsöversikt. Bilaga till rapporten Fler språk – fler
möjligheter.
Utveckling
av
modersmålsstöd
och
modersmålsundervisning - ett regeringsuppdrag, 2002, Dnr
2001:2751.
UHÄ (1992) Interculturalism in Swedish Teacher Education: An
Evaluation of the Intercultural, Bilingual and International
Dimensions. Rapport 1992:18, Stockholm: UHÄ.
250
SOU 2005:56
Utbildningsväsendet
Ungdomsbarometern (2003) ”Två av tre unga utsatta för rasistisk
propaganda” Resultat presenterade på SSU:s hemsida 2005-0403, http://www.ssu.se/index.php?p=68&a=383
van Dijk, T. (1993) Elite Discourse and Racism. London: Sage.
Whitemore, J. K., Trautmann, M. & Caplan, N. ”The socio-cultural
basis for the economic and educational success of Southeast
Asian Refugees” in Haines, D. W. & Hyltenstam, K. (Red.),
Refugees as immigrants: Cambodians, Laotians, and Vietnamese
in America. New York: Rowman and Littlefield Publishers.
Viberg, Å. (1996) ”Svenska som andraspråk i skolan” I:
Tvåspråklighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige, Hyltenstam K (red.). Lund: Studentlitteratur.
Wideen, M., J. Mayer-Smith & B. Moon (1998) ”A critical analysis
of the research on learning to teach: Making the case för an
ecological persepective on inquiry” I: Review of Educational
Research 68 (2): 130-178.
Willis, P. (1993) Learning to labour : How working class kids get
working class jobs. Hampshire: Ashgate
Wong, C.A. m.fl. (2003) ”The influence of ethnic discrimination
and ethnic identification on African American adolescents’
school socioemotional adjustment” I: Journal of Personality
2003; 71(6): s. 1197-1232.
Ålund, A. (1996) ”Etniska ungdomar och den sociala krisen” I:
Den mångkulturella skolan, Hultinger, E. S. & Wallentin, C.
(red.) Lund: Studentlitteratur.
251
6
Arbetsmarknaden och arbetslivet
6.1
Inledning
Forskning på arbetsmarknaden avseende arbetslivets diskriminerande praktiker har länge varit lågt prioriterad bland svenska forskare. Forskningen har i stället fokuserat på analyser av arbetsmarknadsstatistik som beskrivit skillnader i arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet mellan den infödda befolkningen och
olika kategorier av invandrade personer. Förklaringar till arbetsmarknadens etniska ojämlikheter har tagit fasta på etniskt definierade eller kulturella egenskaper alternativt till brister på så kallade
Sverige-specifika kunskaper. Ett argument som framhållits av forskare för att inte ta upp frågan om diskriminering har handlat om
metodologiska svårigheter att empiriskt belägga förekomsten av
diskriminering. För en kritik av detta se de los Reyes (2001), de los
Reyes & Wingborg (2002:74).
När skillnader i arbetsmarknadssituationen mellan svenskfödda
och utlandsfödda uppmärksammats har man oftast bortsett från de
samhälleliga processer av över- och underordning som ideologiskt
bär upp indelningen i ’vi’ och ’dom’. En indelning som manifesteras
i strukturell diskriminering och där en normativ ’svenskhet’ ställs
mot ett ’invandrat avvikande’.
Nyare forskning som genomförts inom ramen för ett flertal
vetenskapliga discipliner, bland annat sociologer, kulturgeografer,
etnologer och ekonomhistoriker, har emellertid riktat sökljuset på
orsakerna till den strukturella diskrimineringen och de diskriminerande processerna på arbetsmarknaden. De har bland annat inriktat
sitt forskningsintresse på och analyserat grunderna till de rasifierande hierarkier som inskränker olika gruppers möjligheter på
arbetsmarknaden. Även frågor om hur arbetsmarknadens institutionella aktörer, däribland arbetsförmedlingen och fackföreningsrörelsen, hanterar och förhåller sig till etnisk segregering och diskriminering har under senare år tilldragit sig forskarnas intresse
253
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
och flera pågående studier håller på att fördjupa kunskapen om
dessa aktörers betydelse för situation på arbetsmarknaden för
människor med utländsk bakgrund.
Jag ska här ge en överblick över den forskning som på ett eller
annat sätt har studerat den etniska segregeringens uttryck på
arbetsmarknaden. Först redovisar jag den forskning som undersöker det uppdelade arbetslivet, främst statistiska undersökningar av
sysselsättningsgrad, typ av arbete, löner m.m. Sedan redovisar jag
hur forskare försökt förklara dessa skillnader. Därefter redovisar
jag den forskning som undersöker och söker förklara de mekanismer och processer som leder till arbetsmarknadens exkludering och
segregering. Sist redovisar jag forskning om metoder och behovet
av att i större utsträckning använda andra metoder än de som hittills använts.
6.2
Etnisk delning på arbetsmarknaden och i
arbetslivet
6.2.1
Den etniska arbetsdelningen
I flera studier undersöks den etniska arbetsdelningen i arbetslivet,
bland annat ifråga om arbetstider, löner och karriärmöjligheter.
Den etniska arbetsdelningen är av gammalt datum. Under perioden
av stor arbetskraftsinvandring, från början av 1950-talet till några år
in på 1970-talet, hamnade många välkvalificerade arbetare i lågkvalificerade arbeten. Detta innebar en inlåsningseffekt i monotona
arbeten, vilket ofta ledde till utslitning och arbetsskador.
En studie som behandlar denna fråga är Arbetets etniska delning,
av Schierup och Paulson (1994). Författarna bygger sitt material på
en enkätundersökning av anställda vid Volvos bilfabrik i Torslanda
(VTV). Vid enkättillfället fanns totalt 2 777 personer med utländsk
bakgrund anställda vid fabriken (30 procent). Forskarna menar att
möjligheten till karriär ofta avgörs av tillgången till informella nätverk. Dessa nätverk är i sin tur ett uttryck för ojämlika maktstrukturer på arbetsplatserna i och med att olika gruppers sociala
nätverk och informella kontakter i hög grad är etniskt specifika.
Därmed avgörs den enskilda individens möjligheter i stor utsträckning av vilken status och maktposition gruppen ifråga har i företaget, vilket ofta också speglar deras status i samhället i stort. Av
forskarnas intervjuer framgår att de jugoslaviska arbetarnas nätverk
254
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
främst bestod av andra jugoslaver i företaget, vilket begränsade
deras möjligheter med avseende på internutbildning och bättre
jobb. Liknande slutsatser finns i Augustsson (1996).
När Schierup och Paulson jämför långtidssjuka jugoslaviska och
svenska arbetare finner de att de jugoslaviska arbetarnas högre
sjukskrivning i huvudsak förklaras av att de oftare än svenskarna
blivit kvar i monotona och ensidiga arbeten. De svenska arbetarna
hade fått möjlighet att byta arbete efter betydligt kortare tid. De
jugoslaviska arbetarnas interna kontaktnät som begränsades till den
egna gruppen gjorde det svårare för dem att byta till ett nytt arbete.
Fastlåsningen till samma slitsamma arbete betydde större risk för
arbetsskador. För Schierup och Paulson leder detta till slutsatsen
att skillnader i arbetsförhållanden mellan svenskar och många
invandrargrupper är en viktig orsak till skillnaderna i sjuktal mellan
olika medborgargrupper.
Samma slutsats finns i studien Mapping Discriminatory Landscapes in Sweden: Ethnic Dicsrimination in the Labour Market and
in the Educational System, av Jens Rydgren, m.fl. (2004):
Some immigrant groups have to stay longer in heavy monotone manual jobs than other groups, because they are discriminated against
when decisions of internal recruitments etc, are being taken. As a consequence, these groups will be worn out quicker than others, and will
have higher rates of sickness-related absence. This, in turn, contributes
to further discriminations. (Rydgren, 2004:21-22)
I forskningsrapporten Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer (Rapport Integration 2003, Bilaga) ger Jan Ekberg en statistisk beskrivning av det uppdelade arbetslivet. Med hjälp av olikhetsindex
analyserar han skillnader i yrkesfördelning för utrikes födda gentemot infödda. Undersökningen visar att tjugoåtta procent av den
manliga utrikes födda populationen och tjugotvå procent av den
kvinnliga måste byta yrke för att ha samma yrkesfördelning som
infödda av samma kön. Enligt Ekberg speglar olikhetsindex skillnaden i socioekonomisk status på yrkena. Detta förklaras av att
utrikes födda har en högre andel med lågt kvalificerade yrken och
en lägre andel med högt kvalificerade yrken.
I studien beräknas även olikhetsindex för olika grupper utrikes
födda efter födelseregion och vistelsetid:
Män som är födda i länder utanför Europa uppvisar en betydligt större
skillnad i yrkesfördelning gentemot infödda jämfört med den utrikes
255
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
födda gruppen som helhet. Speciellt är detta fallet för dem med en
vistelsetid i Sverige som är kortare än sexton år. Fyrtioen procent av
denna grupp skulle behöva byta yrke för att erhålla samma yrkesfördelning som infödda. Samma mått för den kvinnliga motsvarigheten är
trettiofyra procent. Denna skillnad verkar inte bero på skillnader i genomsnittlig ålder eller genomsnittligt antal år i utbildning vilket är ungefär desamma som för infödda svenskar. (Ekberg, 2003:22)
Studien ger dock ingen förklaring till varför det finns en större
andel personer med invandrarbakgrund i lågkvalificerade yrken och
inte heller till det som orsakar skillnaderna mellan olika ursprungsländer.
6.2.2
Skillnader i anställningsformer
Jonsson och Wallette (2001) har studerat andelen utländska medborgare som finns i atypiska arbeten. Med atypiska arbeten menas
arbeten med kontrakt som skiljer sig från ett traditionellt arbete
med avseende på arbetstid och/eller kontraktets bindningstid.
Nackdelarna med otrygga anställningar är bl.a. att tillgången till
företagshälsovård är sämre, att de anställda mera sällan blir delaktiga i internutbildning och går miste om sociala rättigheter som
semester etc.
Av studien framgår att utomnordiska medborgare i alla åldersgrupper har en högre sannolikhet än både svenska och övriga nordiska medborgare att ha en tillfällig anställning. Att det ofta gäller
ungdomar i åldern 16 –24 kan förklaras av att de är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden, även om överrepresentation av ungdomar med utländskt medborgarskap i atypiska arbeten kan inge
farhågor. Allvarligare är att utländska medborgare i den mest
yrkesaktiva åldersgruppen (25 – 54 år) finns i tillfälliga anställningar mer än dubbelt så ofta som svenska medborgare, 17 respektive 8 procent. Vidare framgår att andelen med tillfälliga anställningar är högre bland kvinnor i alla åldersgrupper än män, både
utländska medborgare (30 procent) och svenskar (17 procent).
Författarna konstaterar att sannolikheten att utländska medborgare
med tillfälliga anställningar övergår till fast anställning är lägre än
motsvarande för svenska medborgare som är tillfälligt anställda
under ett övergångsstadium medan utländska medborgare i större
utsträckning tenderar att bli kvar i denna anställningsform.
256
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Enligt Neergaard (2002) visar flera studier på en generell tendens
mot en ökad andel tidsbegränsande anställningar under 1990- och
början av 2000-talet. Utvecklingen gäller inte bara Sverige utan
även i andra EU-stater. Samtidigt visar forskningen att olika former
av tidsbegränsad anställning medför olika slags karriärvägar. Neergaard hävdar att rasifierade grupper av män befinner sig i en mer
utsatt situation, med en större andel tidsbegränsade anställningar,
än gruppen kvinnor födda i Sverige. I LO-studien Anställningsformer och arbetstider (2001) konstateras att tillfälliga ”behovsanställningar” är vanliga bland kvinnor generellt, men i synnerhet bland
invandrade kvinnor från länder utanför Europa. Vidare har objektseller projektanställningar, dvs. en form av tillfälliga anställningar
ökat. Under perioden 1997–2001 fördubblades denna form av jobb;
särskilt snabb var ökningen bland utomeuropeiska invandrare med
en vistelsetid i Sverige på högst 9 år.
I LO:s rapport Integration 2004 (2004) finns statistik över andel
av arbetskraften som har en tidsbegränsad anställning. Av svenskfödda med svenskfödda föräldrar har 15 procent av männen och 9
procent av kvinnorna en tidsbegränsad anställning. Av personer
födda utanför Europa och som varit bosatta högst 9 år i Sverige har
31 procent av kvinnorna och 27 procent av männen en tidsbegränsad anställning. (Statistiken bygger på uppgifter från SCB.)1
Håkansson (2001) visar att sannolikheten för att utländska medborgare med tillfällig anställning senare får en fast anställning är
lägre än för motsvarande grupp svenskar. Det finns inget stöd för
att detta skulle vara en fråga om preferenser hos de arbetssökande.
Aronsson m.fl. (2000) visar i en studie att de flesta önskar en fast
anställning. Liknande resultat framgår av utredningen DELTA
(1999) som visar att de flesta med tidsbegränsad anställning hellre
skulle vilja ha en fast anställning.
Även i studien Språngbräda eller segmentering? (2001) påvisar
Kristina Håkansson att behovs- och säsongsanställningar, sällan
leder till en fast anställning. Invandrare med tillfälliga anställningar
riskerar därför att permanent hamna i en otrygg anställningsform.
De tillfälliga anställningarna har inte visat sig vara en effektiv
inkörsport till en fast anställning för denna kategori. Tankar om att
införandet av fler tillfälliga jobb skulle skapa en språngbräda in på
arbetsmarknaden kan mot bakgrund av dessa forskningsresultat
ifrågasättas. Av samma skäl hävdar Hjerm (2002) att en försvag1
Ovanstående statistik finns presenterad i Integration 2004, OH-bild 6, som finns tillgänglig
på LO:s hemsida (www.lo.se).
257
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
ning av anställningsskyddet skulle riskera att ytterligare försämra
invandrarnas ställning på arbetsmarknaden. Fler invandrare skulle
kanske få tillfälliga jobb, men det skulle inte vara en väg till fasta
jobb utan många skulle mer eller mindre permanent hamna i en
rundgång mellan tillfälliga arbeten.
Catarina Calleman har undersökt hur LAS påverkar arbetsmarknadssituationen för invandrare. Också här konstateras att utrikes
födda i större utsträckning har en tidsbegränsad anställning. Hon
drar slutsatsen att turordningsreglerna (principen sist in-först ut)
visserligen verkar leda till att utrikes födda personer som bott i Sverige en kort tid och varit anställda en kortare tid, oftare än svensk
födda sägs upp, men att det sannolikt är så att turordningsreglerna
ändå gynnar (alla) arbetstagare mot arbetsgivarnas godtycke
(Calleman, 2003:58). Det finns däremot inget som talar för att
utrikes födda skulle anställas (fast eller tidsbegränsat) i högre grad
eller klara sig från uppsägningar bättre än svenskar om reglerna
togs bort.
Ytterligare belägg för att invandrare är överrepresenterade i atypiska arbetsformer, som dessutom sammanfaller med en utsatt
position i arbetslivet, finns i Nelander och Lönnros (2000). Författarna drar slutsatsen att LO-anställda som är födda utanför
Norden arbetar kortare arbetstid än vad de önskar. En kompletterande undersökning av (LO, 2001) visar att utsattheten är särskilt
påtagligt bland kvinnor på arbetsmarknaden. Detta gäller hela
gruppen kvinnor, men i ännu högre grad invandrade kvinnor; nästan 50 procent av de tillfälligt anställda kvinnorna har enligt undersökningen en utomnordisk bakgrund. Dessa siffror understryker
behovet att uppmärksamma hur kön och etnicitet påverkar individernas arbetsvillkor och i synnerhet hur kombinationen av könsoch etnisk diskriminering skapar underordning i arbetslivet.
Liknande resultat återfinns i Wadensjö (1997) där författaren
konstaterar att invandrare oftare än andra arbetar inom yrken som
kräver en lägre utbildningsnivå och som i flera fall har en hög andel
atypiska arbeten. För en översikt av forskningsresultat om invandrares anställningsformer se Integrationsverket (2002, 2004c).
258
SOU 2005:56
6.2.3
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Branschsegregering
Inom flera branscher och sektorer av arbetslivet råder en stark
övervikt av utrikes födda. och arbetena är ofta lågkvalificerade och
lönerna lägre än inom arbetslivet i stort. I Sten Höglunds antologibidrag (Höglund, 2002) återfinns följande tabell.
Tabell 6.1 Branscher där utrikes födda utgör större andel av de
anställda än sin andel i totalbefolkningen. Andel utlandsfödda i
procent av de förvärvsarbetande inom branschen. År 1999.
Industri
Textil-, beklädnads- och lädervaruindustri
Gummi- och plastindustri
Industri för el- och optikprodukter
Metallvaruindustri
Transportmedelsindustri
Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri
Kemisk industri
Maskinindustri
Övrig tillverkningsindustri
Transport- och magasineringsföretag, resebyråer, speditörer
Service, vård och omsorg
Hotell och restaurang
Annan personlig service, i vilken bl.a. tvätteriverksamhet, hudvård, hår- och
skönhetsvård m.m. ingår
Annan företagsservice, inom vilken bl.a.lokalvård ingår
Servicehus, ålderdomshem, hemtjänst, dagcenter
Hälso- och sjukvård, veterinärer
Forsknings- och utvecklingsinstitutioner (FoU)
Procent
18,2
15,8
14,1
13,2
13,2
12,7
12,1
10,8
10,8
10,3
25,0
13,9
11,9
11,1
10,0
14,3
Källa: Höglund (2002:416) (som bearbetat mtrl. från SCB:s statistikdatabaser.)
Ingen tabell i ovan rapport redovisar könsskillnader, men Höglund
konstaterar att kvinnor från Afrika och Asien i större utsträckning
(runt 10 procent) än andra grupper invandrade kvinnor arbetar
inom hotell- och restaurangbranschen. Av svenska män arbetar
endast 1 procent i samma bransch (Ibid: 417).
Branschskillnader är också analyserade i Aguilar & Gustafsson
(1994), Wadensjö (1995 och 1997), Ekberg (1994), Schröder (1999),
Berggren (2000), Knocke (2000), Bygren (2001) samt Edin &
259
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Åslund (2001). Augustssons (1996) forskningsrapport visar hur en
förändrad arbetsorganisation vid teknologisk förnyelse kan användas för att skapa en etniskt diskriminerande arbetsdelning. Det
etniskt uppdelade arbetslivet ur ett tjänstemannaperspektiv behandlas
också av de los Reyes (1997).
6.2.4
Arbetsmiljö och olyckor
Det finns stora skillnader i arbetsmiljö mellan svenskfödda och
utlandsfödda. En omfattande redogörelse för skillnaderna finns i
Ohälsa och olycksfall bland arbetstagare med utländsk bakgrund som
kan bero på olika villkor i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsens rapport
till regeringen om Arbetarskyddsverkets erfarenheter på området,
(Rosenqvist Hedler, 2000). I studien sammanfattas situationen i
följande att-satser:
(a)
(b)
(c)
(d)
(e)
(f)
(g)
Att relativ sett fler invandrare upplever att de har problem
med sin arbetsmiljö jämfört med jämnåriga svenskar,
Att enformigt arbete är betydligt vanligare bland invandrarna
än bland svenskarna,
Att det är betydligt ovanligare för invandrarna än för svenskarna att ha deltagit i en kurs på arbetstid,
Att invandrarna är kraftigt överrepresenterade bland icke
fackutbildade arbetare,
Att andelen tidsbegränsade anställningar är hög bland utomnordiska medborgare,
Att såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön är
sämre för kvinnor med utländskt medborgarskap än för
svenska kvinnor,
Att de studerade invandrargrupperna uppger mindre problem än svenskfödda när det gäller jäktigt respektive psykiskt ansträngande arbete. (Rosenqvist Hedler, 2000:1-2)
I studien redovisas en undersökning där födda i Chile, Iran, Polen
och Turkiet jämförs med en grupp svenskfödda. Relativt sett fler
inom invandrargrupperna upplever problem med sin arbetsmiljö än
vad som gäller för jämnåriga svenskfödda. Studien visar att olycksfall i arbetet förekommer i de fyra grupperna i ungefär samma
omfattning som bland motsvarande grupp svenskfödda. Däremot
är enformigt arbete vanligare bland invandrargrupperna. Särskilt
vanligt var enformigt arbete bland dem från Chile och Turkiet, där
260
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
andelen var tre gånger högre än genomsnittet. Orsaken till detta är,
enligt studiens författare, att invandrare oftare än andra har arbetsuppgifter av rutin- eller ’löpande band’-karaktär.
Även när det gäller vanliga åkommor som ont i rygg och nacke
uppvisas stora skillnader:
Såväl bland män som kvinnor har sysselsatta med utländsk bakgrund
större andel besvär av olika slag än svenska medborgare – ont i rygg
eller nacke, axlar och armar, höfter och ben. Detsamma gäller problem
som kliande ögon. Även om det givetvis finns flera bidragande faktorer beror problemen delvis på att utländska medborgare i många fall
har sämre arbetsmiljö än svenskar. (Ibid:9)
Vidare bekräftar studien andra forskningsresultat när det gäller rättigheter knutna till tidsbegränsade anställningar. Tidsbegränsade
anställningar innebär exempelvis en sämre tillgång till företagshälsovård och mindre möjlighet till internutbildning.
I kapitlet om välfärdstjänster refereras forskning om diskriminering och ohälsa i ett generellt perspektiv.
6.2.5
Etnicitet och kön i arbetslivet
Ett exempel på hur kön och etnicitet samspelar är att invandrade
kvinnor under åren för arbetskraftsinvandringen förblev osynliga
såväl i samhällsdebatten som i forskningen (Knocke, 1991, 1993; de
los Reyes, 1998), trots att kvinnorna fram till mitten av 1950-talet
utgjorde en majoritet av de invandrade. Det handlade i synnerhet
om kvinnor från Finland, Norge och Tyskland, som rekryterades
eller kom till Sverige för bland annat husligt arbete (Lundh &
Ohlsson, 1999:53). I den offentliga debatten räknades dock kvinnorna till en början som i hemlandet kvarvarande familjemedlemmar och som beroende av en manlig försörjare (Riksdagsprotokoll
I:24:2, 1947). Framåt 1960-talet definieras kvinnor som medföljande familjemedlemmar, eftersom endast vuxna män räknades i
förhållande till Sveriges behov av arbetskraft (SOU 1974:69, s. 53)
trots att många av kvinnorna invandrade själva eftersom de visste
att det fanns arbete för dem i Sverige (Leiniö, 1984; Knocke, 1986).
I statliga utredningar (SOU 1967:18; SOU 1974:69) presenterades visserligen statistiska uppgifter om invandrade kvinnors arbetskraftsdeltagande som jämfört med svenska kvinnor var mycket
högt, liksom att invandrade män arbetade i högre utsträckning än
svenska män. I utredningsrapporten från 1967 anges att av de
261
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
utländska kvinnorna fanns till exempel år 1966 hela 44,0 procent
inom yrkesområdet tillverkningsarbete, maskinskötsel med mera
(utrikes födda män 61,8 procent)2 mot 14,7 procent av totalantalet
yrkesverksamma kvinnor. Men både i det offentliga samtalet och i
den gängse föreställningen var invandrare antingen en könlös kategori alternativt var den dominerande bilden att ”invandraren” var
man och arbetare.
Osynliggörandet av kvinnorna under åren för arbetskraftsinvandringen har bidragit till den sociala konstruktionen av negativa
stereotyper och bilden av ’invandrarkvinnan’ som bärare av problematiska egenskaper (Knocke, 1991; Ålund, 1989). Problembilden konstruerades utifrån föreställningar om kulturell bakgrund,
brist på utbildning och arbetslivserfarenhet och traditionella könsroller. Dessa stigmatiserande bilder har bidragit till deras marginella
placering i arbetslivets hierarki. Såväl folk- och bostadsräkningarna
som forskningen har bekräftat kvinnornas överrepresentation i
monotona och förslitande låglöneyrken. Det främsta yrket för
bland annat kvinnor från Finland, Jugoslavien, Grekland och Turkiet har varit städning. Biträdesyrken i den offentliga sektorn har
varit vanliga arbeten för dessa grupper, liksom att de varit överrepresenterade i industriernas mest okvalificerade jobb, vilket mest
påtagligt gällt kvinnorna från före detta Jugoslavien (Ålund, 1985;
Leiniö, 1986; Knocke, 1986, 1993). De utgjorde, som bland annat
Paulina de los Reyes (1998) menar, en komplementär arbetskraft
och fick ta de arbetsuppgifter som varken svenska kvinnor eller
män ville ha.
I SOU 1997:137 Glastak och glasväggar? Den könssegregerade
arbetsmarknaden, granskar Eskil Wadensjö överrepresentationen av
invandrare i olika yrkesgrupper, uppdelade på kvinnor och män och
på ursprungsländer. För invandrade kvinnor visar rapporten att det
råder en överrepresentation jämfört med kvinnor födda i Sverige i
industriarbetaryrken som verkstadsarbete, tekoarbete (textil och
konfektion) och kemiskt processarbete. Författaren konstaterar att
invandrade kvinnor förekommer oftare än svenska kvinnor i
”typiska mansyrken”. Invandrade män är i jämförelse med svenska
män framför allt överrepresenterade inom städarbete, hotell- och
restaurangarbete samt tekoarbete, yrken med en traditionell hög
andel kvinnor.
2
att jämföra med 33,9 procent av den totala befolkningen i arbetskraften.
262
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Under 1990-talets krisår drabbades de invandrade kvinnorna
mycket hårdare än svenska kvinnor av arbetslöshet. Från att 1988
ha haft en sysselsättningsgrad på 67,3 procent, jämfört med 80,4
procent för svenska kvinnor, sjönk den fram till 1993 till 47,3 procent mot 70,7 procent för de svenska. Ett talande exempel är kvinnorna från före detta Jugoslavien som 1988 hade en arbetslöshet på
0,8 procent, men som 1992, innan flyktingarna från inbördeskriget
var aktuella på arbetsmarknaden, uppvisade en arbetslöshet på 12,1
procent. Den drastiskt försämrade arbetsmarknadssituationen kan
bland annat förklaras av följande utslagnings- och marginaliseringsprocesser:
•
•
•
•
Lågkonjunkturen drabbade först den industriella sysselsättningen. Invandrade kvinnor, inte minst de från före detta Jugoslavien, har varit koncentrerade till tillverkningsyrken, vilket
gjorde dem särskilt sårbara för den sjunkande sysselsättningen i
denna bransch.
Ny teknik har ersatt många arbetsuppgifter. Kvinnorna har inte
blivit delaktiga i utbildning i samband med införandet av ny
teknik eller för de krav som det nya arbetslivet ställer.
Neddragningar och besparingar i den offentliga sektorn. Städning på sjukhusen har lagts ut på entreprenad, vårdbiträdesyrket försvann nästan helt och undersköterske-kåren decimerades. I denna process blev in-vandrade kvinnor förlorare.
Åratal, till och med årtionden av fastlåsning i monotona, repetitiva och snedbelastande arbeten har lett till utslagning genom
långa sjukperioder och förtidspensioneringar (Knocke, 1999:50).
En genomgång av löneskillnader på svensk arbetsmarknad finns i le
Grand och Szulkin (1999). Utifrån omfattande empiriskt material
drar de en rad viktiga slutsatser. En första är att genomsnittslönen
för män födda i Sverige är högre än genomsnittslönen för män
födda utomlands. Motsvarande skillnad för kvinnor är däremot
något mindre. En annan slutsats är att löneklyftan mellan svenskfödda kvinnor och invandrade kvinnor minskar dramatiskt när hänsyn tas till den tid som de senare vistats i Sverige. Däremot minskar
inte skillnaderna mellan svenskfödda män och invandrade män om
männen vistats länge i Sverige.
Manliga invandrare som vistats i Sverige mer än tjugo år har fortfarande betydligt lägre löner än svenska män med likvärdig utbildningsnivå och generell erfarenhet. (le Grand & Szulkin 1999:104)
263
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Löneskillnader mellan män och kvinnor missgynnar dock såväl
svenskfödda som invandrade kvinnor. Ytterligare en slutsats, som
sätter fingret på skillnaden i behandling av invandrare med olika
ursprungsland, är att personer som flyttat till Sverige från Nordeller Västeuropa eller från något utomeuropeiskt industriland har
ungefär samma lönenivåer som jämförbara svenskar. På motsatta
änden av skalan återfinns män från utomeuropeiska länder i den så
kallade tredje världen. Dessa har en lönenivå som är långt lägre än
för motsvarande grupp av män födda i Sverige. När det gäller
utlandsfödda personer som invandrat till Sverige i unga år och som
gått i svensk skola har dessa ungefär samma lönenivå som svenskfödda personer.
Flera undersökningar har bekräftat att de invandrade kvinnorna i
mycket liten utsträckning har fått del av internutbildning eller karriärutveckling (Knocke, 1986; Schierup & Paulson, 1994).
I Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003) konstateras att det skett mycket få förskjutningar under de senaste 15 åren
när det gäller vilka branscher de utrikes födda arbetar i. För kvinnornas del finns de högsta andelarna inom industrin, hotell – och
restaurang samt övrig privat service. När det gäller arbetets kvalifikationsnivå konstateras att fler utrikes födda kvinnor än män har
ett arbete utan några som helst kvalifikationskrav (Integrationsverket, 2004c). Nyare forskning bekräftar att arbetsvillkoren för
invandrade kvinnor i okvalificerade yrken, bland annat lön och
yrkesstatus, fysisk och psykisk arbetsmiljö samt diskriminering,
har en negativ inverkan på deras hälsa (Akhavan & Bildt, 2004).
Viktiga landvinningar har under senare år gjorts av forskare för
att vidga den teoretiska förståelsen av hur kön och etnicitet påverkar möjligheterna i arbetslivet. Genom begreppet intersektionalitet
har forskarna tagit fasta på de interagerande maktdimensionerna av
över- och underordning i termer av kön, etnisk tillhörighet och
klass för att analysera och klarlägga grunderna för segregering och
diskriminering på arbetsmarknaden (de los Reyes, 2001; de los
Reyes, Molina & Mulinari, 2002; de los Reyes & Mulinari, 2005).
264
SOU 2005:56
6.2.6
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Skillnader vid inträdet på arbetsmarknaden
I den politiska debatten är det framför allt frågor om arbetskraftsdeltagande och sysselsättning som har framhävts som en förutsättning för integrationen av Sveriges utrikes födda invånare och
svensk födda med utrikes födda föräldrar. Arbetsmarknadssituationen är också ett av de områden som studerats främst av nationalekonomer över ett stort antal år.
I studien Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad –
skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer visar Jan Ekberg
och Dan-Olof Rooth (2004) att det trots ett förbättrat konjunkturläge jämfört med 1990-talets krisår fortsätter att finnas stora
skillnader i sysselsättningsgrad och arbetslöshet mellan svenskfödda och utlandsfödda:
Högst andel sysselsatta och lägst andel arbetslösa har infödda, följt av
födda i övriga Norden och födda i Västeuropa. Även män födda i Latinamerika kan räknas till denna senare kategori. Lägst andel sysselsatta och högst andel arbetslösa finner vi bland personer födda i Mellersta Östern och Afrika. Skillnaden gentemot infödda i sysselsättningsgrad är i dessa fall över trettio procentenheter medan skillnaden i
andelen arbetslösa uppgår till över tio procentenheter. (Ekberg &
Rooth, 2004: 9)
I sin studie påvisar Ekberg och Rooth att den etniskt baserade
exkluderingen på arbetsmarknaden består. De konstaterar att utrikes födda som andel av sysselsatta och arbetslösa inte förbättrats
nämnvärt mellan slutet av 1990-talet och 2001. Utrikes födda, och
framför allt utomeuropeiska har en fortsatt låg sysselsättningsgrad
och hög andel inskrivna vid arbetsförmedlingarna.
Flera studier påvisar att utrikes födda i högre grad än födda i
Sverige är beroende av den rådande konjunkturen får att komma in
på arbetsmarknaden. När det råder brist på arbetskraft har arbetsgivare ett litet utrymme att välja mellan arbetssökande. Som Sehlstedt och Schröder (1991) konstaterar “kan till och med den som
står längst bak i kön få ett arbete”. Dessa forskare fastslår att konjunkturvariationerna främst påverkar kraven på kvalifikationer. Vid
lågkonjunkturer, när det råder brist på arbetstillfällen, finns större
möjlighet för arbetsgivare att välja och vraka mellan arbetssökande.
Då blir också etnisk diskriminering vanligare genom att kraven på
språkkunskaper och utbildning höjs, vilket medför att sökande med
utländska namn sållas bort. Ett tydligt exempel på det redovisas i
artikeln Welfare and the unemployment crisis: Sweden in the 1990s,
(Bergmark och Palme, 2003). Författarna beskriver hur de utrikes
265
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
föddas position försämrades på arbetsmarknaden i takt med att
lågkonjunkturen under 1990-talet blev djupare.:
…we can see that this relative disadvantage became even more manifest during the decade that followed. (Bergmark & Palme, 2003:120)
Även i studien Välfärd, ofärd och ojämlikhet (Fritzell och Lundberg,
2000:41) analyseras ökningen av arbetslösheten under 1990-talet.
De två forskarna konstaterar att den svenska sysselsättningskrisen
under 1990-talet var generell. I alla kategorier av medborgare var
det en lägre andel som hade jobb vid decenniets slut än vid decenniets början; uppdelade på kön, ålder, sammanboende, ensamboende, arbetare, tjänstemän, företagare, utrikes födda etc. Men nedgången var mer markant inom vissa kategorier än andra, dels den
yngsta åldersgruppen 16-24 år, men mest markant för de utrikes
födda.
Den andra kategori med en enormt kraftig nedgång i sysselsättningsnivå är personer som är födda utanför Sverige. Denna grupp hade förvisso en betydligt lägre förvärvsfrekvens redan före krisen men avståndet till de inrikes födda har ökat markant och vid den sista mättidpunkten saknar knappt varannan person född utanför Sverige i åldrarna 16-64 år arbete. (Fritzell & Lundberg, 2000:40)
Även internationella forskare som Cohn har visat att den etniska
diskrimineringen vid inträdet på arbetsmarknaden ökar betydligt i
tider av arbetslöshet. Enligt studien Race, Gender, and Discrimination at Work (Cohn, 2000) gäller detta samband många länder, inte
minst i Sverige. Under 1950-, 1960- och början av 1970-talet rådde
arbetskraftsbrist i Sverige, vilket innebar att den utländska arbetskraften var överrepresenterad bland dem som hade ett arbete.
Invandring under perioder av lågkonjunktur kan till och med försämra de invandrades möjligheter på arbetsmarknaden för lång tid
framöver. Enligt Rooth m.fl. (2003) innebär mötet med en ”hög
lokal arbetslöshet efter invandringen” att de invandrade kommer
att få ”lägre inkomster och sysselsättning under åtminstone tio år”.
Detta betyder dock inte att den etniska diskrimineringen som
sådan skulle försvinna vid högkonjunkturer, tvärtom hävdar Cohn
och andra forskare (t.ex. Knocke, 2003).
Ett annat sätt att uttrycka samma observation är att utrikes
födda betraktas som ”reservarbetskraft” som fungerar som en buffert på arbetsmarknaden som mobiliseras vid arbetskraftsbrist. Det
synsättet presenteras i en rad rapporter, däribland av Anders Neer-
266
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
gaard i artikeln Arbetsmarknadens mönster - om rasifierad segmentering (2002), där en del av det empiriska materialet bygger på intervjuer med arbetsförmedlare:
Det finns lite svensk forskning som närmare undersökt hur rasifierade
segmenteringsprocesser på arbetsmarknaden fungerar. En viss förståelse växer fram ur intervjuerna med arbetsförmedlare. Det är en
komplex process, men den tycks utgå från ett grundantagande –
rasifierad arbetskraft är reservarbetskraft. (Neergaard, 2002:130)
Joakim Palme har i en studie påtalat arbetsmarknadens styrande
funktion för segregation och etnisk diskriminering. I stencilen
Dokumentation från forskarmöte med referensgruppen i utredningen
om strukturell diskriminering (2004) påpekar Palme:
När vi arbetade med välfärdsbokslutet framstod arbetsmarknaden som
central ur ett välfärdsperspektiv när man tittade på 1990-talet som helhet. När arbetslösheten var hög generellt gick det ner för invandrargrupper med ursprung utanför OECD. När sysselsättningen började
gå uppåt, ja, då innebar det en kraftig förbättring för dem. (Dokumentation från forskarmöte, 2004: 17)
Liknande samband menar sig Cohn (2000) ha funnit för USA.
Ett försök att direkt mäta de skilda möjligheterna att få ett
arbete finns återgivet i forskningsöversikten Mapping Discriminatory Landscapes in Sweden: Ethnic Discrimination in the Labour
Market and in the Educational System (Rydgren m.fl., 2002):
…the risk of being unemployed in 1999 was 410 procent higher for
immigrants that had lived less than 10 years in Sweden, and 230 percent higher for immigrants that had lived 10-19 years in Sweden, when
education, gender, age and age for immigration, were being controlled
for. (Rydgren mfl, 2002: 14)
Den forskning som hittills refererats visar på avsevärda svårigheter
för de invandrade befolkningsgrupperna att få likvärdiga chanser
att komma in på arbetsmarknaden. Vad resultaten tyder på är att
invandrare inte uppfattas som en självklar del av den svenska
arbetskraften utan betraktas som en reservarbetskraft.
267
Arbetsmarknaden och arbetslivet
6.2.7
SOU 2005:56
Sysselsättningsskillnader i andra länder
Sverige är inte det enda landet i Europa där man finner stora skillnader i arbetsmarknadssituationen för utrikes födda personer och
framför allt för dem som har sitt ursprung i ett utomeuropeiskt
land. I Muus (2002) finns en genomgång av arbetslöshetsnivåerna
för personer som lever inom EU men har ett medborgarskap i ett
icke-EU-land3. I jämförelse med dem som är medborgare i de egna
länderna är medborgare från länder utanför EU två till fem gånger
så ofta arbetslösa. Ett undantag är dock Spanien där arbetslöshetsnivån endast är obetydligt högre bland medborgare i icke-EU länder jämfört med arbetslösheten bland dem som är medborgare i
Spanien. Störst skillnad i arbetslöshetsnivån återfinns i Danmark,
där 6,3 procent av medborgare i Danmark mot 25,0 procent av
medborgare i ett icke-EU-land är arbetslösa. Någon statistik för
arbetslöshetsnivåerna i Sverige redovisas inte i studien, men annan
motsvarande statistik (se ovan) visar att skillnaderna i Sverige i
arbetslöshetsnivå mellan svenska medborgare och medborgare från
icke-EU-länder hör till de högsta inom EU.
I Muus (2002) analyseras även skillnaden i arbetslöshetsnivån
mellan män och kvinnor från icke-EU-länder. Denna statistik är
dock svårtolkad, i flera är andelen kvinnor i arbetskraften betydligt
lägre än andelen män. Skillnaden i arbetslöshetsnivå ger därför
ingen bild av hur stor andel kvinnor respektive män som har ett
arbete. Med denna reservation kan det konstateras att statistiken
påvisar stora skillnader mellan olika länder. I en majoritet av länderna är arbetslösheten högre bland kvinnor från icke-EU-länder
än bland män från icke-EU-länder, men det finns flera undantag
mot regeln, som i Tyskland, Holland, Österrike, och Storbritannien. Mest remarkabel är skillnaden i Portugal, där endast en procent av manliga medborgare från icke-EU-länder är arbetslösa,
jämfört med 31,3 procent för kvinnor som är medborgare i ett ickeEU-land.
En del av Muus studie (2002) består av jämförelser mellan de
politiska åtgärder som EU-länderna tagit initiativ till för att öppna
arbetsmarknaden för icke-EU-medborgare. En slutsats är att länder
med lång erfarenhet av invandring har utvecklat en mer utarbetad
politisk policy:
3
Arbetslöshetsnivåerna mäter andelen arbetslösa i arbetskraften och är därför något annat än
andelen som saknar sysselsättning.
268
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
…countries with a longer experience with immigration tend to have
developed a more extensive policy. (Muus, 2002: 19)
De åtgärder som dominerar är olika former av arbetsmarknadsutbildningar och språkträning. I Sverige har olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utöver språkutbildning, riktats såväl till
den invandrade äldre genrationen som till den unga generationen
för att få dem i arbete. Som forskningen visar har åtgärderna som
dessa grupper deltagit i mer sällan än för svenskfödda lett till
anställning (Franzén & Johansson, 2004). Under 1990-talets krisår
utnyttjades till exempel ungdomar som hade praktikarbete som
billig arbetskraft (Knocke och Hertzberg, 2000: 56-58).
Fredrik Hertzberg (2003: 63) diskuterar i sin avhandling de
arbetsmarknadspolitiska förändringarna för invandrare som kom på
1980-talet. Dessa nya perspektiv utgick inte enbart från den
besvärliga arbetsmarknadssituationen, utan syftade också till att
åtgärda de skillnader i utbildning, yrkeskunskaper och industrivana
man menade att 1980-talets flyktingar hade i förhållande till kraven
på den svenska arbetsmarknaden. Ytterst sällan har dock stat eller
arbetsmarknadens parter utformat konkreta program eller åtgärder
för att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och när sådana
finns spelar de ofta en undanskymd roll.
I några studier analyseras effekterna av den etniska diskrimineringen vid inträdet på arbetsmarknaden. Bergmark och Palme
(2003) argumenterar för att den etniskt grundade uteslutningen i
arbetslivet förstärker diskriminering och segregation i andra delar
av samhällslivet. De konstaterar framför allt att boendesegregationen förstärktes under 1990-talet parallellt med att allt fler utlandsfödda trängdes ut från arbetsmarknaden:
Another trend during the 1990s was rising ethnic and socio-economic
segregation. Ethnic segregation in housing rose in Sweden's three main
urban areas in the first half of the decade. (Bergmark & Palme,
2003:120)
6.2.8
Skillnader i sysselsättning för adopterade och barn till
invandrare
Dan Olof Rooth (2001) har använt forskningsmetoder för att renodla faktorer som kan skapa etnisk diskriminering. Därför har han
valt att studera villkoren på arbetsmarknaden för utlandsadopterade
269
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
personer och för andra generationens invandrare. Både adoptivbarn
och andra generationens invandrare har växt upp i Sverige och lärt
sig svenska språket sedan barnsben. För adoptivbarn är svenska
också i allmänhet det första språket. Utifrån detta konstaterar
Rooth:
Den enda observerbara skillnaden mellan adopterade och infödda
svenskar, till exempel vid en anställningsintervju, är deras utseende.
Därför kan en jämförelse av situationen på arbetsmarknaden (arbetslöshet) mellan infödda och adopterade till viss del ses som ett naturligt
experiment där det konstanthålles för de viktigaste individuella egenskaperna förutom utseende. Om skillnader existerar mellan adopterade
och infödda efter att det tagits hänsyn till ’alla’ andra observerbara
egenskaper kan vi inte utesluta förekomsten av etnisk diskriminering
på svensk arbetsmarknad. (Rooth, 2001: 536)
Rooth delar upp de adopterade i två kategorier; de som har ett
utseende som förmodas vara lika ”svenskars” och de som har ett
utseende som kan förmodas vara ”utländskt”. Den senare gruppen
delas i sin tur in i ytterligare tre kategorier: adopterade från Asien,
från Latinamerika samt en sammanslagen grupp bestående av
adopterade från Mellanöstern och Afrika. Rooth påvisar att jämförelsegruppen av personer födda i Sverige har den lägsta graden av
arbetslöshet. Men arbetslösheten bland adopterade med ”svenskt”
utseende var endast en procentenhet högre. Adopterade med
”utländskt” utseende hade dock en arbetslöshet som var avsevärt
större. I jämförelse med de infödda svenskarna hade dessa adopterade en arbetslöshetsnivå som var tio procentenheter högre.
Högst var arbetslösheten bland adoptivbarn födda i länder i
Latinamerika. Bland barn födda i Mellanöstern/Afrika var arbetslösheten nästan hälften så stor. Minst var arbetslösheten bland barn
födda i Asien.
När Rooth undersöker villkoren på arbetsmarknaden för den s.k.
andra generationens invandrare framkommer ytterligare belägg för
förekomsten av etnisk diskriminering. Rooth konstaterar att
arbetslösheten är betydligt högre bland dem jämfört med personer
födda i Sverige. Skillnaderna kvarstår även när eventuella olikheter i
utbildningsnivå vägts in i resultatet. Högst är arbetslösheten i
gruppen andra generationens invandrare i de fall där båda föräldrarna är födda utanför Europa. Därefter är arbetslösheten högst om
båda föräldrarna är födda i Sydeuropa, Finland eller i Östeuropa.
Arbetslösheten är klart lägre om en av föräldrarna är född i Sverige
(i synnerhet är den lägre om mamman är född i Sverige). Samman-
270
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
taget är arbetslösheten för andra generationens invandrare åtta procentenheter högre, i de fall där båda föräldrarna är födda utomlands, jämfört med om en av föräldrarna är född i Sverige.
Rooths slutsats blir att diskriminering på grund av hudfärg leder
till omkring sex procentenheters större sannolikhet för arbetslöshet i jämförelse med dem som inte blir utsatta för etnisk diskriminering. I ett pågående forskningsprojekt vid IFAU (Institutet för
arbetsmarknadspolitisk utvärdering) studeras internationellt adopterade som har en ”svensk uppväxt” för att kartlägga diskrimineringens karaktär. Enligt projektets ansats är det belagt att personer
med utländsk härkomst i genomsnitt har lägre inkomster och svårare att finna arbete än personer med svensk härkomst, även om
man jämför personer som exempelvis har lika lång utbildning och
arbetslivserfarenhet. Däremot är det, enligt projektstudiens uppläggning, oklart hur diskrimineringen uppkommer. En annan möjlighet är att personer diskrimineras på grund av utseende. Projektledare är professor Anders Björklund4.
6.2.9
Högutbildade
I studien Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer, Rapport Integration
2003, Bilaga (Ekberg, 2003) granskas situationen på arbetsmarknaden för dem med en akademisk examen:
För utlandsfödda akademiker finner vi att andelen av de sysselsatta
som har ett arbete i nivå med sin utbildning, det vill säga har ett kvalificerat arbete, är lägre än för infödda. /…/ Lägst andel med kvalificerat
arbete, femtio respektive sextio procent, finner vi för män som invandrat från Afrika respektive Latinamerika. (Ekberg, 2003: 22)
Trots höga utbildningsmeriter har akademiker som flyttat till Sverige från länder utanför Europa haft svårt att få ett arbete och
många inom denna grupp anser att de blir utsatta för diskriminering (Sabuni, 2001) och (Wingborg, 1998).
Studien Högutbildad, men diskvalificerad - Några invandrares
röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen dit, av kulturgeografen Linda Helgesson (2000) bygger det empiriska materialet på
intervjuer med ett tiotal högutbildade invandrare, tre personalre-
4
För mer information om projektet, se www.ifau.se
271
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
kryterare, ett par handläggare på arbetsförmedlingen och några personer som varit aktiva i så kallade invandrarprojekt.
Det framkommer olika förklaringar till att högutbildade invandrare utestängs från arbetsmarknaden. Enligt studien framhåller de
intervjuade arbetsförmedlarna bland annat följande:
•
•
•
Att många invandrare missgynnas på grund av att de inte är lika
kända på arbetsmarknaden eller i samhället som personer födda i
Sverige. Det i kombination med att de flesta jobb förmedlas via
informella kontakter och inte via arbetsförmedlingarna förstärker
exkluderingen. Ett stöd för denna uppfattning är en undersökning
som genomförts av AMS och som visar att bara 34% av lediga
arbeten anmäls till arbetsförmedlingen, trots att det finns en lagstadgad skyldighet att anmäla lediga tjänster. (AMS, 2003:8).
Att flera arbetsgivare ställer höga krav på kunskaper i svenska, vilket kan utestänga akademiker födda utanför Sverige. Orimligt
höga krav på kunskaper i svenska i förhållande till vad arbetsuppgifterna kräver utgör en form av diskriminering och likaså kan uteslutning p.g.a. bruten svenska ses som diskriminering.
Fall av uppenbar etnisk diskriminering förekommer beroende på
namnet:
En del arbetsgivare kallar inte ens personer med utländska namn till
anställningsintervju. (Helgesson, 2000:17)
En annan faktor som arbetsförmedlarna hänvisar till är att allt fler
arbetsgivare kräver att de anställda ska vara ”bra på kundkontakter”
(Ibid: 17). Men när invandrare generellt sorteras bort av detta skäl
är det fråga om diskriminering. Bakom uttalandet finns ofta en
föreställning om att enbart personer födda i Sverige har den specifika sociala kompetens som skulle krävas. De intervjuade arbetsförmedlarna vänder sig dock mot denna föreställning:
... man kan varken koppla social kompetens till någon särskilt etnicitet
eller säga att det finns en generell brist i social kompetens bland dem
som har invandrat till Sverige. (Ibid: 17)
Håkan Martinssons använder sig i sin studie Högutbildade invandrares inkomster åren 1985 och 1990 (1998) av SCB:s arbetskraftsstatistik och undersöker och jämför medelinkomsten för invandrare - vilket i detta sammanhang betyder första eller andra generationens invandrare - för åren 1985 och 1990. Uppgifterna jämförs
272
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
sedan med medelinkomsten för ”svenskar” för samma år. Ytterligare en variabel i undersökningen är utbildningsnivå.
Martinssons resultat visar att invandrare inte kommer upp i
samma inkomstnivåer som infödda svenskar oavsett vilken utbildning man har, vilken kommun man arbetar i, om det är kvinnor
eller män, eller om man har flyttat. Vidare framkommer det av studien att invandrare med svenskt medborgarskap har högre genomsnittsinkomster än de med utländskt medborgarskap. Av detta drar
Martinsson slutsatsen att:
… likvärdig formell kompetens har inte varit tillräcklig för högutbildade invandrare för att nå samma inkomstgrupper som svenskfödda
personer /.../ skillnaderna har inte kunnat relateras till att dessa
invandrare skulle vara kulturellt främmande eller sakna andra typer av
efterfrågad kompetens /.../ Detta betyder dock inte att dessa faktorer
kan ligga till grund för arbetsgivares agerande, men om detta varit fallet, så är det fråga om diskriminering, då det inte rör sig om några individuella brister. (Martinsson, 1998: 27)
Slutsatsen är entydig:
Invandrare ”… har överlag lägre medelinkomster och undersökningen
har tydliggjort att människor med samma formella kunskaper som
svenskar inte behandlas likvärdigt på den svenska arbetsmarkanden.”
(Ibid: 27)
Särskilt utsatta är ofta de högutbildade invandrarna:
Den här undersökningen visar att dessa högutbildade invandrare inte
fått samma möjligheter som svenskar på den svenska arbetsmarknaden.
Vad som framkommit är att invandrare diskrimineras på den svenska
arbetsmarknaden och att skillnaden i medelinkomster ökat från 1985
till 1990. (Ibid: 27)
I studien Invandrade akademiker som lärare i den svenska skolan
(Jönsson & Rubinstein Reich, 2004) analyseras hur en grupp
arbetslösa invandrade akademiker som genomgått en tvåårig kompletteringsutbildning för att få svensk lärarbehörighet, uppfattade
mötet med den svenska skolan och hur deras arbetssituation såg ut
ett år efter att de hade avslutat utbildningen. 25 procent av de som
genomgått utbildningen saknade fortfarande lärarjobb, de hade inte
ens tillfälliga vikariat, trots behörighet. De intervjuade skolledarna
ansåg att de invandrade lärarna ofta kunde fungera som brobryggare mellan hem och skola för elever med utländsk bakgrund. De
problem som skolledarna förknippade med en mångetnisk lärarkår
273
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
var bland annat ”kulturbetingade problem” som kunde ”försvåra
samarbetet”. Det finns skäl att misstänka att dessa föreställningar
om kulturella skillnader byggde på stereotypa föreställningar.
I AMS rapport Rätt man på fel plats (Berggren & Omarsson,
2001) undersöks arbetsmarknadssituationen för utomeuropeiska
invandrare med högskoleutbildning i jämförelse med personer
födda i Sverige. Resultaten visar att endast 39 procent av utomeuropeiska invandrare hade ett arbete som motsvarar högskoleutbildningens kompetensnivå och 64 procent för de som studerat på högskola i Sverige, att jämföras med 85 procent av Sverige födda. De
som fått sin utländska högskoleutbildning formellt ”godkänd”
(validerad) av Högskoleverket hade i något större utsträckning ett
arbete som motsvarade sin kompetens. De högsta siffrorna återfinns i de yrken där det rådde brist på arbetskraft. En intressant
slutsats är att de som har arbete som ligger under sin kvalifikationsnivå ofta finns i rätt bransch, men alltså på fel plats.
I TCO:s rapport Sist i kön Faride - Invandrare på svensk arbetsmarknad (2005) konstateras att av alla 166 000 som ingick i undersökningen (16 000 var födda utanför Sverige) fanns det några
områden (t.ex. förskollärare och läkare) där inte en enda av de
utlandsfödda var chefer. Bland de civilingenjörsutbildade som
ingick i urvalet hade 15,7 procent av de svensk födda en chefsbefattning, medan motsvarande siffra för utlandsfödda var 1,8.
6.2.10
Ungdomar
Lena Schröder och Roger Vilhelmsson undersöker i artikeln ”Sverigespecifikt” humankapital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden (1998) villkoren på arbetsmarknaden för ungdomar med
utländsk bakgrund:
Sammanfattningsvis har ungdomar med utländsk bakgrund lägre sannolikhet att arbeta och högre sannolikhet att vara arbetslösa och att
studera jämfört med helsvenska ungdomar. Skillnaderna i dessa avseenden avtar med vistelsetiden i Sverige och därmed även med åldern
vid invandring. (Schröder & Vilhelmsson, 1998: 600)
Schröder och Vilhelmsson avfärdar tesen om ”Sverigespecifikt
humankapital” som förklaring till varför invandrare missgynnas på
arbetsmarknaden. Om tesen vore riktig så borde invandrare med
goda kunskaper i svenska etc. ha en lika god position på arbets-
274
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
marknaden som svenskfödda. Men Schröder och Vilhelmsson konstaterar tvärtom att stora och oförklarade skillnader finns kvar även
efter att de har kontrollerat eventuella skillnader i svenska språket,
utbildningsnivå, bostadsort och familjebakgrund:
Speciellt anmärkningsvärd är situationen för de ungdomar med
utländsk bakgrund som är födda i Sverige och således borde ha tillgång
till samma ’Sverigespecifika’ humankapital som andra svenskar. För
ungdomar som är födda i Sverige ökar risken att vara arbetslös med en
dryg tredjedel om någon av föräldrarna är född utomlands. För de
ungdomar som invandrat före skolstart är arbetslöshetsrisken ännu
högre, trots att dessa ungdomar gått igenom samma skolsystem som
helsvenska ungdomar. (Ibid: 600)
Av detta drar Schröder och Vilhelmsson slutsatsen att kunskaper i
det svenska språket har viss betydelse för ungdomars etablering på
arbetsmarknaden, men att förklaringarna till de skilda positionerna
på arbetsmarknaden till en stor del “… måste sökas på annat håll”.
En tänkbar sådan förklaring är, enligt författarna, förekomsten av
etnisk diskriminering riktad mot ungdomar med utländsk bakgrund.
Katarina Mattsson ifrågasätter på andra grunder starkt de forskare som anser att ’investering i svenskhet’, dvs. ’svenskt humankapital’ är en förutsättning att minska arbetslösheten. Hon hävdar
att kravet på ’investering i svenskhet’ uttrycker ett starkt assimilatoriskt budskap: ”De Andra har en plats i det moderna arbetslivet,
under förutsättning att de blir svenskar”. Den strukturella uppdelningen i en tänkt gemensam svenskhet och ’de avvikande andra’
blir uppenbar i ljuset av krav på ’svenskt humankapital’ (Mattsson,
2001:166-168).
Ekbergs artikel Hur är arbetsmarknaden för den andra generationens invandrare? (1997) analyserar situationen på arbetsmarknaden
för ungdomar med föräldrar födda i ett annat land. För ungdomar
födda efter 1970 målar Ekberg en dyster bild. Positionen på
arbetsmarknaden är visserligen bättre än för gruppen utrikes födda
men den är klart sämre än för personer födda i Sverige med föräldrar födda i Sverige. Särskilt alarmerande är situationen om föräldrarna är födda i ett land utanför Europa:
Detta gäller med avseende på samtliga undersökta variabler. Sysselsättningen är lägre, arbetslösheten högre och årsarbetsinkomsten lägre.
Mycket av arbetsmarknadsskillnaderna mellan andra generationens
invandrare med europeisk respektive icke europeisk härkomst åter-
275
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
finns också i föräldragenerationen. I den meningen finns en överföring
mellan generationerna. (Ekberg, 1997:16)
Slutsatser som även inbegriper villkoren för invandrarungdomar
(med föräldrar födda utanför Sverige) som fått ett arbete återfinns i
Alireza Behtouis artikel Unequal Opportunities for Young People
with Immigrant Backgrounds in the Swedish Labour Market (2002):
Children of immigrants have consistently lower annual labour income,
lower probability of having income more than zero, and lower probability of being regularly employed, regardless of educational attainment,
gender, marital status, having children, and living in a big city, vis-à-vis
our reference group. (Behtoui, 2002:22)
Samtidigt framgår att skillnaden mellan andra-generationen och
svenskfödda är mer påtaglig när det gäller inträdet till arbetsmarknaden än skillnader i lön och villkor för dem som har ett arbete:
Annual wage income differences among children of immigrants who
have a job (indviduals on the labour market) and the reference group
are not as significant as among all children of immigrants (regardless
of having a job or not) and the reference group. This result indicates
that not entering the labour market is more important than wage discrimination - to explain the inferior status of children of immigrants in
the Swedish labour market. (Ibid: 22)
Det finns alltså omfattande forskningsresultat som visar på att den
strukturella diskrimineringen, utan hänsyn till individuell kompetens, sorterar och utsorterar arbetskraften beroende på etniskt
ursprung.
6.2.11
Offentliga arbetsgivare
Ett fåtal studier belyser huruvida offentliga arbetsgivare diskriminerar vid inträdet till arbetslivet. En av de få som gör det är
Invandrare på den svenska arbetsmarknaden. En delrapport från LOprojektet Ökad Sysselsättning (1999).
När myndigheter har andra mål än vinstmaximering kan man inte härleda en efterfrågefunktion på samma sätt som för privata företag. Vad
blir då konsekvenserna för minoriteten av monopolmakten som utövas
av statliga myndigheter? Fördomar som finns överallt i samhället finns
även här bland dem som rekryterar till den offentliga sektorn. Nepotism är minst lika vanlig här som i andra delar av arbetsmarknaden.
Vissa enheter i den här sektorn (exempelvis UD och större delen av
276
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
försvarsorganisationen) är helt stängda för icke infödda på grund av
säkerhetsskäl eller eventuell 'dubbel lojalitet'. Det är därför inte förvånande /…/ att man ser att antalet individer från etniska minoriteter i
myndigheter och statliga verk är mindre jämfört med den konkurrensutsatta privatsektorn. (Invandrare på den svenska arbetsmarknaden…,
1999: 18)
I Integrationsverkets rapport Den kommunala sektorn som förebild?
Om mångfald i ord och siffror i 42 av Sveriges kommuner (2004b)
finns en omfattande redovisning av svenska kommuners benägenhet att anställa personer med utländsk bakgrund. Med utländsk
bakgrund menas i denna studie antingen att personerna själva är
födda i ett annat land än Sverige eller att båda föräldrarna är födda i
ett annat land än Sverige. Av de 42 särskilt granskade kommunerna
är det bara en där andelen anställda med utländsk bakgrund överstiger andelen i befolkningen, nämligen Nacka. I många kommuner
är underrepresentationen av anställda med utländsk bakgrund särskilt påfallande. Det gäller Eskilstuna, Gotland, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Lidköping,
Lund, Malmö, Norrköping, Nässjö, Uddevalla, Växjö och Örebro.
Intressant är att personer födda i Afrika – det vill säga den
ursprungsgrupp som oftast är exkluderad från arbetsmarknaden i
stort – inte generellt är underrepresenterade bland kommunalt
anställda. Variationen var emellertid stor mellan de olika kommunerna och särskilt stark var underrepresentationen i Helsingborg,
Landskrona, Linköping, Trollhättan, Kalmar, Uddevalla och Sigtuna.
En förklaring till att underrepresentationen av personer med
utländsk bakgrund är relativt liten, och obefintlig när det gäller personer födda i Afrika, är att de utrikes födda grupperna återfinns i
de mindre kvalificerade arbetena inom den kommunala sektorn:
Av samtliga ledningstjänster i alla av Sveriges kommuner innehas
endast 5,4 procent av anställda med utländsk bakgrund. /…/ En konsekvens av detta är att de utomeuropeiskt födda grupperna i allmänhet
och födda i Afrika, men också i Nord- och Sydamerika i synnerhet
saknas i ledande funktioner i en absolut majoritet av de undersökta
kommunerna. Intressant nog saknas dessa ursprung även i de kommuner som har en avsevärd överrepresentation av födda i Afrika samt i
Nord- och Sydamerika bland sina anställda. (Ibid: 133)
Personer födda utanför Sverige och i synnerhet utanför Europa får
inte tillträde till ledande befattningar inom kommunerna utan är
enligt rapporten starkt representerade inom arbeten inom den
277
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
kommunala sektorn som kräver kort utbildningstid. En relativt hög
andel av anställda med utländsk bakgrund återfanns inom yrkesgrupper som inte kräver mer än gymnasieutbildning, i genomsnitt
hade 14 procent sådana tjänster i landets samtliga kommuner. Eller
uttryckt på ett annat sätt:
Den starkaste indikationen på bristande mångfald finner man vid en
närmare analys av olika yrkesområden. I de undersökta kommunerna
uppgår antalet ledningstjänster till 12 639. Av dessa innehas endast 110
tjänster av anställda födda utanför Europa. (Ibid:11)
Detta betyder färre än en procent av ledningstjänsterna. I rapporten från Integrationsverket (2004b) visas också att vistelsetiden i
Sverige och utbildningsnivån bland dem med utländsk bakgrund
inte kan förklara underrepresentationen bland kommunalt anställda
och framför allt inte snedvridningen när det gäller yrken och vilka
arbetsuppgifter som utförs av personer födda utanför Sverige och i
synnerhet av personer födda utanför Europa.
När utbildningsnivån bland dem som är utrikes födda i kommunerna studeras visar det sig tvärtom att kommunerna har ett
rekryteringsunderlag som de inte har utnyttjat.
I Integrationsverkets rapport diskuteras även hur kommunerna
använder mångfaldsplanerna för att motverka etnisk diskriminering. Genomgången visar att mycket återstår att göra. Enligt rapporten består det konkreta antidiskrimineringsarbetet främst av
dokument som innehåller direktiv om att “ingen får diskrimineras”
eller att huvudansvaret för åtgärder vid till exempel etniska trakasserier på arbetsplatsen läggs på förvaltningscheferna. Men nästan
ingen kommun uppger vad som skulle hända om någon diskriminerar. Kalmar är den enda kommun som i sin mångfaldsplan förordar
hot om uppsägning om någon diskriminerar eller trakasserar andra
personer. Tre kommuner föreslår positiv särbehandling av sökande
med utländsk bakgrund givet att kandidaterna har likvärdig kompetens.
Författaren till Integrationsverkets rapport understyrker att
ytterligare åtgärder måste till om kommunernas arbete med att
motverka etnisk diskriminering ska ta några steg framåt. I ett särskilt kapitel i rapporten finns därför ett förslag till åtgärdsprogram.
278
SOU 2005:56
6.3
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Förklaringar till skillnad i sysselsättning
Den finns ytterligare en mängd studier som påtalar och försöker
förklara skillnader i sysselsättning mellan utrikes födda och svenskfödda. Genomgående medger man att etnisk diskriminering kan
vara en del av förklaringen, även om det finns skillnader i vilken
grad diskriminering betonas och hur karaktären av diskrimineringen beskrivs. Många forskare söker emellertid också andra förklaringar vid sidan av etnisk diskriminering. Ofta förklaras den
lägre sysselsättningsgraden och den högre arbetslösheten av olika
”bristande” egenskaper hos invandrarna själva. Till sådana bristande
egenskaper hör bland annat kunskaper i svenska, tillgång till kontaktnät, utbildningsnivå, vistelsetidens längd och sökaktivitet. En
närmare granskning av dessa faktorer visar dock att ingen av dem
ger en tillräcklig förklaring till skillnader i sysselsättningsnivå och
arbetslöshet.
6.3.1
Svenska språket
En samlad forskning visar att ofullständiga kunskaper i svenska
knappast är en tillräcklig förklaring till skillnader i villkor på arbetsmarknaden mellan utrikes födda och svenskfödda.
En utförlig forskaröversikt och analys av språkets betydelse vid
inträdet på arbetsmarknaden återfinns i Rapport Integration 2002,
(Integrationsverket, 2003). Slutsatsen är klargörande:
Även om kunskaper i svenska är en viktig faktor, så kvarstår att goda
kunskaper i svenska inte är tillräckligt för att utrikes födda ska ha
samma chanser på arbetsmarknaden som infödda. (Rapport Integration, 2003:46)
Vidare påpekas att kraven på kunskaper i svenska rimligen bör variera beroende på arbetsuppgifter:
Nivån på vad som anses vara tillfredsställande borde skilja sig mellan
olika yrken, t.ex. mellan en journalist och en kemist eller mellan en
sjukskötare och en djurskötare. (Ibid:38)
Eller uttryckt på ett annat sätt: I vissa fall kan krav på goda kunskaper i svenska och att skriftligt kunna uttrycka sig på svenska
vara ett relevant krav. I andra fall kan krav på perfekta kunskaper i
svenska vara ett uttryck för etnisk diskriminering.
279
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
En fråga av stor vikt gäller hur personer bedöms som kan uttrycka
sig muntligt och skriftligt på god svenska, men som har en viss
brytning i uttalet. När dessa personer, på grund av brytningen,
missgynnas är det rimligen en fråga om etnisk diskriminering. En
slutsats som delas av en rad forskare och skribenter, se särkilt Bjärvall (2001).
I Fredrik Hertzbergs avhandling Gräsrotsbyråkrati och normativ
svenskhet - Hur arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad (2003:7) konstateras att kraven på kunskaper i svenska
språket uttrycks som om det vore en nästan osynlig aktör som
artikulerade dem.
Det var viktigt att kunna det svenska språket, och att vara kommunicerbar. Frågan om vem det var som ställde dessa krav omtalades inte i
dessa utsagor, och inte heller hurdan den svenska var beskaffad som
ansågs vara tillräcklig. (Hertzberg, 2003: 163)
Det empiriska underlaget i Hertzbergs avhandling består av intervjuer med 16 arbetsförmedlare. Många av intervjupersonerna framhåller att kraven på språkkunskaper hårdnade under 1990-talet.
Den svenska som accepterades för inträde på arbetsmarknaden
under 1970- och 80-talen blev ofta otillräcklig under 1990-talet.
Orsaken till de högre kraven är enligt Hertzberg inte framför allt
förändringar av arbetenas innehåll, utan att den högre arbetslösheten ökat konkurrensen om jobben.
Förändringen beskrivs som en effekt av relationen mellan 'utbud och
efterfrågan'. I och med att arbetslösheten har ökat så mycket som den
har gjort, har utbudet på arbetskraft ökat och efterfrågan minskat.
(Ibid, 2003: 163)
Integrationsverket (2001) kopplar samman frågan om kunskaper i
det svenska språket med föreställningen att det finns kulturella
skillnader mellan svenskfödda och invandrare som förklarar skillnader vid inträdet på arbetsmarknaden. Slutsatsen är att förklaringar som har att göra med utbildningsnivå, sökaktivitet och ”kulturellt avstånd” kan avfärdas:
De slutsatser som förespråkare av det 'kulturella avståndets' betydelse
drar i dag är att kunskaper i svenska språket samt beteenden som
ansluter till svenska normer, attityder och värderingar är allt mer väsentliga för en effektiv produktion. Enligt dem är mångfald inte produktivt utan personer från 'kulturellt avlägsna' länder har växande svårigheter att finna sin plats på svensk arbetsmarknad, ju mer avlägset
desto större svårigheter. Det finns några få studier som empiriskt har
280
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
försökt att bevisa denna teori. Ingen av dem har dock kunnat påvisa att
personer från avlägsna länder, enbart på grund av sin födelseort har
lägre produktivitet på svensk arbetsmarknad. (Integrationsverket
2001: 47)
Integrationsverkat drar i sin rapport slutsatsen att förklaringarna
inte primärt bör sökas på utbudssidan utan på efterfrågesidan:
De huvudsakliga förklaringarna till de utrikes föddas svårigheter på arbetsmarknaden ligger på efterfrågesidan, det vill säga i arbetsgivares
och fackföreningars uppfattning och värderingar av personer från
andra länder och deras kompetens. (Ibid: 46)
Att hänvisningar till ”dåliga kunskaper i svenska” används för att
sortera ut utrikes födda på arbetsmarknaden kan tyda på att det
finns personer på den svenska arbetsmarknaden som accepterar och
har förståelse för svenska dialekter, men inte för en utländsk brytning. Dessutom kan en sådan behandling leda till att invandrarna
tappar tillit till systemet, vilket i sin tur kan spä på effekterna och
skapa en negativ spiral. För en analys i linje med detta se Bjärvall
(2001)
Att över huvudtaget anse att uppdelningen i dialekter och språklig brytning har relevans för inträdet på arbetsmarknaden bör i sig
betraktas som en diskriminerande inställning. Den relevanta faktorn är i stället om det finns språkliga hinder till en fungerande
kommunikation och vilken kommunikation som är nödvändig för
att kunna utföra arbetsuppgifterna. Den diskriminerande attityden
kan i själva verket delas upp i två element. För det första åtskillnaden mellan å ena sidan ”dialekter av det svenska språket” och
”brytningar på främmande språk”, en uppdelning som förvandlas
till diskriminering när dialekter anses mer ”acceptabla” än brytningar. För det andra den hierarki som finns mellan brytningar på
olika språk, där flera forskare påpekat att det är mer ”acceptabelt”
att bryta på norska, engelska eller tyska än på turkiska, arabiska och
somaliska. Flera forskare har ytterligare preciserat dessa slutsatser.
Se särskilt Mattsson (2001), men även Kós-Dienes (1998), Sjögren
(1996), Herlitz (1991), Herlitz (1989) och Rooth (2001:b). Luyinda
(1998) behandlar specifikt svenska språkets betydelse för invandrare från länder i Afrika.
I en rapport från SIV (Statens Invandrarverk) (1997) Invandrare
och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för invandrare
att få arbete ifrågasätts överbetoningen på språkkunskaper i förhål-
281
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
lande till vad arbetet kräver samtidigt som man kommer med ett
konkret förslag med avseende på svenskundervisningen:
Svenskkunskaper är viktiga, men alltför stor vikt läggs vid invandrarens språkkunskaper, och alla har inte möjlighet att tillgodogöra sig
teoretisk svenskundervisning. Invandrarna själva upplever inte språket
som något hinder i sitt dagliga arbete. Vi föreslår därför att man satsar
mer på individuellt anpassad svenskundervisning med tonvikt på praktisk svenska (SIV, 1997:3).
Hänvisningen till bristande kunskaper och färdigheter i svenska
språket kan enligt studien Är arbetsmarknaden öppen för alla? (Arai
m.fl., 1999) inte heller förklara den högre arbetslöshet bland personer som har gått igenom det svenska skolsystemet och som har
höga betyg i svenska. Förklaringarna till den högre arbetslösheten
måste enligt en sammanfattning i Rapport Integration 2001 (Integrationsverket, 2002) sökas i arbetsgivares bedömning av individuella sökande med utgångspunkt i stereotypa föreställningar om
egenskaper som hänförs till grupptillhörigheten:
Om arbetsgivaren till exempel har bristande information om individernas kapacitet och inte säkert kan identifiera den bästa kandidaten
utifrån meriter och anställningsintervjuer, finns det en risk att själva
grupptillhörigheten blir avgörande. Att arbetsgivaren tillskriver gruppen vissa egenskaper som även individer antas bära och som leder till
diskriminering. En del individer får då sämre möjligheter enbart på
grund av yttre egenskaper, namn eller utseende som hänför dem till en
viss grupp (Ibid:122).
Andra forskare har kunnat visa att konjunkturcykelns upp- och
nergång samvarierar med hur stora krav en arbetsgivare ställer på
kunskaper i det svenska språket (Knocke m.fl., 2003:51). I tider av
arbetsraftsbrist tenderar kraven att sänkas. Makten att bedöma den
’nödvändiga’ nivån på språkkunskaper ligger hos arbetsgivaren,
medan den arbetssökande inte förfogar över några maktmedel att
ifrågasätta bedömningen.
6.3.2
Kontaktnät
I sin studie Ett förlorat 1990-tal. Invandrades situation på den
svenska arbetsmarknaden under perioden 1990–1996 undersöker
Hjerm (2002) arbetsmarknadssituationen för invandrare 1990–
1996. Hjerm har gjort jämförelser mellan tre grupper där alla hade
282
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
förvärvsarbete 1990: en grupp av tidigt invandrade (från åren 1968
och 1974), en grupp av sent invandrade (perioden 1987 till 1990, en
period dominerad av flyktinginvandring) samt en grupp individer
födda i Sverige. Enligt Hjerm innebar detta upplägg av studien att
”tröskeleffekten”, det vill säga tillgång till kontaktnät, språkkunskaper etc., var i stort "minimerad". Den som har ett arbete har på
ett eller annat sätt kommit över denna tröskel. När Hjerm undersöker i vilken grad dessa grupper drabbades av lågkonjunkturen
genom att de förlorade sina arbeten klargörs att även de som kommit över ”tröskeln” ändå åker ut. Hjelm konstaterar att invandrare
och framför allt de sent invandrade drabbades avsevärt hårdare av
lågkonjunkturen jämfört med de andra grupperna under åren 1991
till 1993.
De sent invandrade, och därmed sannolikt senast anställda, drabbades enligt lagen om anställningsskydd (LAS) av principen ’sist in,
först ut’. En annan delförklaring till de skillnader som Hjerm funnit skulle kunna vara att anställningsformen skiljer sig på så sätt att
invandrare oftare än svenskfödda har tillfälliga anställningar och
därför oftare förlorar sitt fotfäste på arbetsmarknaden vid lågkonjunktur. Det skulle kunna förklara en del av de uppmätta skillnaderna, men det skulle samtidigt innebära att arbetsgivare ger företräde åt svenskfödda när personer får en fast anställning, något som
för övrigt också belagts av flera forskare (Neergaard, 2002; LO,
2001b; Håkansson, 2001; Jonsson & Wallette, 2001). För frågan
om anställningsformernas betydelse se avsnitt 6.2.2.
Med utgångspunkt i Hjerms forskningsresultat kan man dra
slutsatsen att kontaktnätet inte räcker till för att förklara skillnader
i sysselsättning. Invandrare som kommit in på arbetsmarknaden,
och därmed kan antas haft tillräckliga språkkunskaper och sociala
kontakter för att komma över ”tröskeln”, blir vid lågkonjunkturer
lättare av med sina arbeten än svenskfödda.
I både Abbasian (2003) och Schierup & Paulson (1994) samt
Knocke & Hertzbergs studie om ungdomar med invandrarbakgrund (2000) konstateras att invandrare ofta enbart har nätverk
som är begränsade till egna landsmän. Avsaknaden av vidare sociala
kontaktnät blir särskilt till nackdel när rekrytering bygger på
informella kontakter och inte på rekrytering via formella rekryteringskanaler som arbetsförmedlingen eller annonser. Social nätverksrekrytering förvandlas till social nätverkssegregering, eftersom informationen om vakanser utesluter personer utan kontaktnät.
283
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Kontakterna är i sin tur beroende av andra strukturella faktorer. En
person som nyligen anlänt till Sverige kan ha ett begränsat socialt
nätverk just på grund av att han eller hon visats i Sverige under kort
tid. Begränsningen kan också vara orsakade av bostadssegregation
samt av normer och regelverk eller vara resultat av andra
människors beteende, enligt bland annat Rydgren (2004). Hjerm
(2002) hävdar vidare att det avgörande inte är hur omfattande
kontaktnätet är, utan att det består av de ”rätta personerna”.
Invandrare söker och får oftare än svenskfödda sina jobb via
arbetsförmedlingen. I och med att endast en liten del lediga jobb
anmäls till och förmedlas genom arbetsförmedlingen, kan man i
detta sammanhang tala om en form av indirekt diskriminering.
Vidare är en övervikt av de arbeten som anmäls till och förmedlas
via arbetsförmedlingen lågkvalificerade och lågavlönade jobb, vilket
kan sägas utgöra en ytterligare exkluderande och diskriminerande
aspekt. I avsnittet om arbetsförmedlingen (6.4.4) refererar vi
befintlig statistik om andelen jobb som förmedlas via arbetsförmedlingen.
6.3.3
Utbildningsnivå
Hjerm (2002) ger tydliga belägg för att över- och underordning
mellan inrikes- och utrikes födda spelar en stor roll för chanserna
på arbetsmarknaden. Enligt Hjerm är hög utbildning inte någon
garanti för att invandrare ska klara sig i konkurrensen om jobb
jämfört med inrikes födda. Utbildning har ett dåligt förklaringsvärde när det gäller den besvärliga arbetsmarknadssituationen för
högutbildade invandrare:
…det visar sig att inte ens hög utbildning gör någon direkt skillnad.
/…/ Även om utbildning kan vara viktig ur individperspektivet kvarstår det faktum att högutbildade invandrares utbildning betalar sig
dåligt i relation till de inrikes födda. (Ibid:46)
Inte ens i jämförelse med lågutbildade personer födda i Sverige ger
akademisk utbildning bättre chanser på arbetsmarknaden för de
utrikes födda:
Den sent invandrade gruppen med forskarutbildning drabbades lika
hårt av arbetslöshet som de inrikes födda med endast grundskoleutbildning. (Ibid:49)
284
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Eftersom varken anställningstid, utbildningsnivå eller vistelsetid i
Sverige räckte till för att förklara den betydligt sämre arbetsmarknadssituationen för de högutbildade, är Hjerms slutsats given:
Resultaten i denna studie pekar klart i riktning mot att diskriminering
på arbetsmarknaden kanske är än mer utbredd än vad vi har velat föreställa oss. (Ibid:48)
I Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003) konstateras
att utrikes födda har ungefär samma utbildningsnivå som inrikes
födda, men att det finns större variationer i utbildningsnivå bland
de utrikes födda. Men även här fastslås att personer födda utanför
Sverige får en mindre utdelning av sin utbildning i form av ett kvalificerat arbete än personer födda i Sverige:
Utbildning lönar sig alltid på arbetsmarknaden, men ger lägre avkastning för utrikes födda än för inrikes födda. En tidigare undersökning
har visat att det finns en begåvningsreserv på cirka 10 000 högutbildade
utrikes födda som är arbetslösa eller sysselsatta långt under sin kompetensnivå (Integrationsverket, 2003:46).
Liknande resultat återfinns i studien 20 år med arbetsmarknadsintegrering för invandrare (Ekberg och Hammarstedt, 2002). Forskarna
slår fast att sysselsättningsgraden fortsatt att vara låg hos 1980talets flyktinginvandrare trots att det var högkonjunktur under
stora delar av 1980-talet och trots att flyktinginvandrarna i genomsnitt var mer välutbildade än tidigare invandrargrupper. I genomsnitt var utbildningsnivån på samma nivå som för personer födda i
Sverige. Att många av dem ännu inte kommit in på arbetsmarknaden stöds också av andra studier som bl.a. Ekberg & Rooth (2000)
och Edin, Lalonde & Åslund (2000) samt Edin & Åslund (2001).
Antaganden om brister i utbildningsnivån som förklaring till
svårigheter att få tillträde till arbetsmarknaden avfärdas också i
internationella studier (Cohn, 2000). Cohn fann att varken utbildningsnivå eller sökbeteende kunde förklara skillnader i sysselsättning mellan svarta och vita i USA. Medianutbildningsnivån var i
stort sett densamma för ”vita”och ”svarta” och det existerade inte
heller någon skillnad i deras benägenhet att söka arbete. På grundval av sin forskning, som innefattade bland annat det som kallas
situation testing, drar han följande slutsats:
Employer discrimination is the primary obstacle to increasing black
employment. Audit studies [ungefär: situation testing] in which black
and white actors with identical credentials apply for the same job show
285
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
employers take the white candidate more seriously and are more likely
to offer the white a position. (Cohn, 2000: 169)
En annan förklaring som Cohn tillmäter en viss, men inte avgörande, betydelse för ojämlika chanser till anställning, är att svarta
arbetssökande i genomsnitt bor längre från allmänna kommunikationer än vita arbetssökande. Möjligheten att ta sig till arbetsplatsen
är alltså i genomsnitt något sämre för de svarta arbetssökande.
Resonemanget pekar på att det finns ett samband mellan boendesituation och sämre chanser till anställning, vilket kan tolkas som
en form av strukturell diskriminering.
6.3.4
Vistelsetid
En rad studier påvisar att situationen på arbetsmarknaden i genomsnitt är sämre ju senare en person anlänt till Sverige. I Berggren
(2000) finns en jämförelse mellan dem som kom till Sverige före
respektive efter 1995. Enligt studien är arbetslösheten klart högre i
den senare gruppen.
Även om vistelsetiden har betydelse för de utrikes föddas sysselsättningsgrad, har även de som varit i Sverige i 20 år eller längre
lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda under både hög- och lågkonjunktur enligt Rapport Integration 2002 (Integrationsverket,
2003:33). Däremot, vilket en rad forskningsresultat understyrker,
kan vistelsetidens längd långtifrån förklara de skillnader i sysselsättning som finns mellan olika grupper av utrikes födda. Värdet av
vistelsetidens längd som generell förklaringsfaktor för situationen
på arbetsmarknaden ifrågasätts därför bland annat av Hjerm (2002)
och Arai, Regner & Schröder (1999). Det är bl.a. svårt att förklara
varför situationen förbättras för vissa nationaliteter men inte för
andra (se exempelvis Ekberg & Rooth, 2004). Vistelsetiden förklarar inte heller varför personer med utländsk bakgrund, men som är
födda i Sverige, drabbas av högre arbetslöshet än andra (Rooth,
2001; Arai, Schröder & Vilhelmsson, 2000). En slutsats som kan
dras av att även grupper som har funnits länge i landet besväras av
höga arbetslöshetssiffror är att andra faktorer än betydelsen av
vistelsetid för deras sämre arbetsmarknadssituation måste granskas.
286
SOU 2005:56
6.3.5
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Sökaktivitet
En återkommande föreställning är att motivationen att söka arbete
är lägre bland invandrare än bland svenskar och att invandrarnas
sökaktivitet är lägre jämfört med svenskar. Några belägg för att så
skulle vara fallet finns inte. Tvärtom visar Arai, Regner och Schröder att ett arbete prioriteras högt bland utrikes födda:
Det framgår tydligt att personer som är födda utomlands anser
att det är mycket viktigt att ha ett arbete. Oavsett hur frågan
ställs är det en avsevärt större andel utrikes än inrikes födda som
anser att det är viktigt att ha ett arbete /.../ Utrikes födda tycks
även ha ett större socialt tryck på sig (från anhöriga och vänner)
att skaffa arbete än inrikes födda. Nästan 60 procent av de som
är födda utomlands anger att det är viktigt för anhöriga och
vänner att de har ett arbete. Det ska jämföras med 41 procent
bland de som är födda i Sverige. (Arai mfl, 1999:31)
Arai, Regner och Schröder hävdar att det inte finns några data som
tyder på att personer som är födda utomlands söker arbete på andra
sätt än personer som är födda i Sverige. Av deras forskning framgår
exempelvis att utrikes födda söker efter arbete i tidningar, via texttv och Internet i minst lika stor utsträckning som inrikes födda.
Vidare framgår att arbetslösa utrikes födda oftare än arbetslösa personer födda i Sverige svarar på platsannonser. Forskarnas slutsats är
att: ”Passivitet kan således inte förklara skillnaderna i arbetslöshet
mellan grupperna.” (Ibid: 35)
En liknande slutsats dras i Rapport Integration 2002 (Integrationsverket, 2003):
Det finns inget stöd för att utrikes födda skulle vara mindre aktiva i att
söka jobb än inrikes födda. Den enda forskningsrapport som finns visar att utrikes födda söker jobb minst lika aktivt som inrikes födda.
(Ibid:46)
Samma slutsats drar Arai, Regner & Schröder (1999) i studien Är
arbetsmarknaden öppen för alla?
Även ungdomar med invandrarbakgrund uppvisar enligt arbetsförmedlare en hög sökaktivitet och att det viktiga för dem är att få
ett riktigt arbete (Knocke och Hertzberg, 2000). Att den nuvarande högre arbetslösheten bland invandrare - och i synnerhet
bland dem födda utanför Europa - inte kan förklaras av en lägre
utbildningsnivå eller ett mindre aktivt sökbeteende stöds också av
287
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
rapporten Integration 2002 (2003) utgiven av Integrationsverket. Se
även tidigare refererade Cohn (2000).
6.4
Exkluderande mekanismer
6.4.1
Diskriminering i rekryteringsprocesser
En avgörande fråga i den etniska diskrimineringen är hur rekryteringen till arbetslivet går till. Forskning om rekrytering sätter här
fingret på en rad centrala frågor. Framför allt visar forskningen att
en rekryteringsprocess omfattar många steg och att etniskt diskriminerande handlingar och beslut därför kan förekomma på flera
olika nivåer. I rapporten Retorik och praktik i rekryteringsprocessen
(Knocke m.fl, 2003) redovisas de centrala momenten i rekryteringsprocessen:
1. 'Annonsering': Här handlar det om att sprida information om
att organisationen behöver personal via ett urval av lämpliga
kanaler.
2. Sortering: Antalet sökande måste reduceras till ett hanterligt
antal.
3. Värdering: Intervjuer, testing, referenser m.m. som underlag
för bedömning av lämplig person för jobbet.
4. Rangordning: På basis av tester m.m. diskussion i grupp eller på
annat sätt ordnas de sökande efter ett antal kriterier.
5. Beslut: Valet av den sökande som får jobbet kan ske på olika
sätt, enskilt av arbetsgivaren eller med olika grad av inflytande
från de anställda. (Knocke mfl, 2003, s. 33)
En slutsats som presenteras av Rydgren (2004) är att det är särskilt
angeläget att försöka påverka så kallade "gatekeepers" (ung. spärrvakter) och att se över till synes neutrala regelverk för att motverka
institutionell diskriminering, vare sig den är avsiktlig eller oavsiktlig.
Key actors holding gatekeeper positions in the labour market discriminate against migrants in a two-fold way: by making decisions about
recruitment, etc. based on stereotypical - and often prejudiced - beliefs
about group-specific characteristics rather than on individual skills;
and by choosing people they know or who have been recommended
by someone they know for vacant positions (network recruitment).
Neither of these mechanisms involves much reflection, which implies
288
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
that actors in gatekeeper positions often discriminate against migrants
without being aware of it. (ibid:697)
Flera ytterligare forskningsstudier i Sverige behandlar rekryteringsfrågor, se Hertzberg (2003), Knocke & Hertzberg (2000) och
pågående forskning av Neergaard om rekrytering i storstadskommuner. För en studie om könsmaktsordningens påverkan på synen
på ledarskap och dess inverkan på rekrytering, se Holgersson
(2003) Rekrytering av företagsledare: En studie i homosocialitet.
Inom flera sektorer av arbetslivet skulle det finnas fog för särskilda undersökningar av rekryteringsprocesserna. Det gäller i synnerhet de segment av arbetsmarknaden och de positioner i arbetslivet där andelen invandrare är mycket låg. Samma gäller de sektorer
där undersökningar pekar på en särskilt hög grad av etnisk segregering och diskriminering (se avsnittet om metoder). Några enstaka
studier med dessa utgångspunkter har redan utförts. En undersökning utförd av Försvarsmakten visar att unga män med utländsk
härkomst inte lika ofta rekryteras till försvaret som de borde
utifrån deras andel av befolkningen. Författarna till studien menar
att orsaken till denna skillnad är en "institutionaliserad rasism inom
försvaret". (Undersökningen refereras i EUMC, Newsletter, issue
09, Jan, 2002.)
6.4.2
Kompetensprofil: rätt namn och rätt brytning
Några studier undersöker specifikt de hinder som arbetssökande
möter vid rekrytering, däribland de arbetssökandes namn.
Rydgren (2004) gör en överblick på forskningen i Sverige och
kommer till slutsatsen att:
When apparently neutral requirements for recruitment or working
practice affect certain ethnic groups more than others, or when certain
rules, instructions or everyday practices within a social system have
intended or unintended discriminating consequences, we can talk
about institutional discrimination. As stressed above, the most common type of institutional discrimination in the Swedish labour market
has to do with requirements for good spoken and written Swedish.
(ibid: 711)
I rapporten Rekrytering för mångfald? (Knocke, 2003) framkommer
betydelsen av ett namn för inträdet på arbetsmarknaden.
289
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Det fanns bland en del av intervjupersonerna erfarenheten av att ett
namn som inte är ursprungssvenskt tolkas som en negativ signal bland
arbetsgivare, vilket kan leda till utsortering i ett tidigt skede av rekryteringsprocessen. Följande två observationer kommer från en rekryteringsansvarig i den offentliga sjukvården och en tjänsteman på arbetsförmedlingen:
För det är ju tydligen så, har man fel efternamn så kommer man inte
ens en gång på intervju tydligen.
Vi vet ju att namnet spelar roll när man rekryterar, att man tittar på
det. (Knocke, 2003: 17)
Andra belägg för att ett namn har betydelse i samband med etnisk
diskriminering har gjorts genom en experimentell studie som testat
svenska medborgares attityd till efternamn som ger associationer
till olika ursprungsområden. Studien kunde påvisa en diskriminerande inställning till personer med icke-europeiska namn (Ahmed,
2003).
I studien Mångfaldens barn söker sin plats. En studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund (Knocke &
Hertzberg, 2000) undersöks de hinder som möter ungdomar med
invandrarbakgrund i deras möte med arbetsmarknaden. De två
forskarna har genomfört intervjuer på fjorton arbetsförmedlingar i
Storstockholmsområdet, med arbetsförmedlare, platsförmedlare
med flera. Därutöver har man intervjuat 20 ungdomar med turkisk
bakgrund, 15 kvinnor och 5 män; 12 ungdomar med latinamerikanskt ursprung, 9 män och 3 kvinnor samt tre unga kvinnor med
grekiskt ursprung.
Enligt personalen på arbetsförmedlingarna var det hinder som
oftast mötte ungdomar med invandrarbakgrund kravet på ”perfekt
svenska” och ett icke-svenskt namn:
Om och om igen påtalar våra intervjupersoner orsakssambandet mellan utländska namn och bortsorteringen av ungdomar med sådana
namn. Arbetsgivare reagerar negativt på utländska namn sägs det, tar
inte emot dem lika enkelt som sökande med svenska namn. Ibland förstärks fördomsfullheten mot de unga männen av en generellt belastande massmedial problembild av kriminalitet och socialbidragsberoende i deras förortsmiljö. För ungdomarna innebar fördomarna bakslag och besvikelse och i förlängningen risken för marginalisering och
utanförskap. För hårt arbetsbelastade platsförmedlare betyder arbetsgivarattityderna mer arbete för att lyckas få till stånd ett möte eller en
placering. (Knocke, 2000:113)
290
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Arbetsförmedlarna gav också en generell bild av att det är svårare
för ungdomar med invandrarbakgrund att få ett arbete. Detta gällde
för alla delar av Storstockholm. Några arbetsförmedlare kom med
preciseringar om vilka ungdomar som hade särskilt svårt att få ett
jobb. Enligt en arbetsförmedlare i södra Storstockholm är det:
”Svårare för sådana med muslimsk tro.” (Ibid:111).
En arbetsförmedlare i norra Storstockholm beskrev den förskjutning som har skett under det senaste decenniet:
Det har skett en försämring under 90-talet. Hårdare konkurrens. Har
du en vit och tre svarta får den vita jobbet. (Ibid:112)
Frågan om ”hucklet”, den sjal som en del unga muslimska kvinnor
täcker sitt hår med, berördes av ett flertal intervjupersoner.
Hur förhåller man sig som arbetsförmedlare till sökande med detta
klädesplagg? I vilken mån begränsade man sig till saklig information
om arbetsgivarreaktioner och i vilken mån färgar förhållningssättet av
egna värderingar? Som saklig information tolkas när personalen mot
bakgrund av tidigare erfarenheter informerar de sökande om arbetsgivares motstånd eller ovilja att anställa unga kvinnor med hijab. Förmedlarnas erfarenhet handlade i detta avseende om diffus motvilja,
hänvisningar till hygien eller om en mera generell rädsla för islam hos
såväl svenska arbetsgivare som kristna invandrarföretagare. (Ibid:118119)
Liknande resultat finns i Rydgren (2004).
6.4.3
Erfarenheter av diskriminering
En kategori av studier om diskriminering utgår ifrån erfarenheter
av diskriminering. Den som i synnerhet har bedrivit sådana studier
är Anders Lange, professor vid CEIFO vid Stockholms universitet.
Under 1994–1998 genomförde Lange, på uppdrag av DO, fyra
enkätundersökningar. Sammantaget fick 4 402 invandrare födda i
19 olika länder svara på ett batteri av frågor. Svaren bearbetades
därefter av SCB. Lankes forskningsresultat finns redovisade i en
rad rapporter, men två tar ett samlat grepp över forskningen under
hela tidsperioden 1994–1998 (Lange, 1999, 2000).
Erfarenheter av diskriminering behöver inte vara samma sak som
diskriminering i lagens mening. Personer kan vara utsatta för diskriminering utan att de benämner det som diskriminering och personer kan erfara diskriminering trots att de inte skulle uppfylla
291
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
kriterierna för diskriminering i lagens mening. Dessutom är mer
subtila och ”osynliga” former av diskriminering svårt att sätta fingret på. Däremot är individuella erfarenheter av etnisk diskriminering en viktig indikation på att diskriminering förekommer. Vi ska
dock komma ihåg att dessa undersökningar bygger på enkäter, där
möjligheten till resonerande vittnesmål inte ges.
Lange drar själv slutsatsen att den etniska diskrimineringen är
”skrämmande” efter att ha sammanfattat olika invandrargruppers
upplevelser av diskriminering. (Lange, 2000:92) Lange undersöker
därefter olika former av diskriminering. 33 procent av de undersökta uppger att de inte fått ett arbete som de sökt på grund av
etnisk diskriminering. Likaledes anger 33 procent att de utsatts för
hot eller trakasserier på offentlig plats. Dessa två former av etnisk
diskriminering är enligt de intervjuade de vanligaste; de ligger högst
i statistiken. Men även upplevelser av att ha blivit utsatta för diskriminering, till exempel på den egna arbetsplatsen, är omfattande.
26 procent anger att de blivit utsatta för sådan diskriminering. Därefter följer trakasserier av grannar (19 procent) och diskriminerad i
skolan (18 procent). Enligt Lange är upplevelsen av diskriminering
i arbetslivet vanligast bland personer som är födda i Afrika. Andra
som ofta upplever denna diskriminering är personer födda i Iran
och Irak.
En annan redogörelse för erfarenheter av diskriminering finns i
studien Afrikaner och svensk arbetsmarknad (Sabuni m.fl., 2001).
Det empiriska materialet består av tolv intervjuer med personer
som är födda i ett afrikanskt land söder om Sahara. Enligt studien
har många av de intervjuade blivit ”utsatta för diskriminering” –
framför allt i ”arbetsrelaterade situationer”. Samtliga intervjuade
nämnde ”diskriminering” som svar på frågan: ”Afrikaner som
grupp erfar en hög nivå av arbetslöshet – vad tror du är skälet till
det?” De intervjuade menade vidare att det framför allt berodde på
att de var ”afrikaner”. Fler hävdade också att det var för att de var
”muslimer”. Studien påvisar att fördomar, subtila eller explicit
uttryckta, enligt de intervjuade, utgör en huvudförklaring till varför
de själva och andra afrikaner haft svårt att få arbete. Det är även
den viktigaste förklaringen till varför de som har fått arbete blivit
inlåsta i underkvalificerade och lågavlönade serviceyrken.
Annan forskning ger stöd för tesen att afrikaner och muslimer är
särskilt utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad (se t.ex.
Wingborg, 1998; Hvitfelt, 1998).
292
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Likartade uppgifter om erfarenheter av etnisk diskriminering
presenteras i studien Discrimination in Europe (2003). I avsnittet
om Sverige skriver Katarina Månsson att var femte utlandsfödd
som under de senaste fem åren sökt jobb hävdar att han eller hon
har blivit nekad anställning på grund av sitt etniska ursprung.
Enligt författaren kommer den statistiska uppgiften från Centrum
för Invandrarforskning (CEIFO) vid Stockholms universitet.
Månsson anser att dessa uppgifter bör ses mot bakgrund av att
större delen av dem som invandrat till Sverige under perioden var i
arbetsför ålder (de flesta under 40 år), med utbildning och arbetslivserfarenhet. Om den invandrade föräldragenerationens kompetens inte tas tillvara, kan det medföra en ’spill-over’ effekt så att
även den unga generationen hamnade i arbetslöshet, menar författaren.
Att socioekonomisk position påverkar de nya generationernas val
och möjligheter är tidigare väldokumenterat i svensk klassforskning (se t.ex. Gustafsson, 1994; Björklund och Jäntti, 1997;
SOU 1996:90).
6.4.4
Institutionella aktörer
I denna översikt ingår även forskning om institutionella aktörers
påverkan och hantering av situationen för invandrade personer i
arbetslivssammanhang. Aktörer som särskilt kommer att behandlas
är arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadens parter.
Arbetsförmedlingarna
En central fråga vid tillträdet i arbetslivet är arbetsförmedlingarnas
roll. I en rad studier understryks att de flesta arbeten tillsätts utan
kontakt med arbetsförmedlingen. I studien Invandrare och arbete Åtta rapporter om hinder och möjligheter för invandrare att få arbete,
utgiven av SIV, (1997) konstateras:
En tredjedel av företagen anlitar aldrig arbetsförmedling i sin rekryteringsprocess. Flera av företagen, som visserligen anlitar arbetsförmedlingen, uppger att kontakter och rekommendationer är det huvudsakliga sättet att rekrytera personal på. Även om invandrare kan söka de
lediga jobben, kommer de sällan längre än till en anställningsintervju,
om ens till det. (SIV, 1997:2)
293
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Samma mönster beskrivs i Vägar till arbete för invandrare, En kunskapsöversikt, Svenska kommunförbundet (1998):
…undersökningar visar att närmare 70 procent av alla tjänstetillsättningar sker genom direktkontakt med arbetsgivare och genom tips
från släkt, vänner och bekanta. Kontakter och sociala nätverk har med
andra ord stor betydelse för att få ett arbete. Det gäller både för högoch lågutbildade. (Svenska kommunförbundet, 1998:63)
Andra undersökningar visar att en ännu lägre andel av de lediga
jobben förmedlas via arbetsförmedlingarna. I exempelvis Platsjournalen, nr 50 (1997) redovisas en undersökning av AMS som visar
att bara ett av tio lediga arbeten anmäls till arbetsförmedlingen.
Sedan möjligheten för arbetsgivare att själva lägga in information
om lediga arbeten på AMS webbsida ”Platsbanken” hade dock
enligt beräkningar från 2002, andelen lediga arbeten som anmäls
ökat till 34 procent (AMS, 2003:8).
Som vi tidigare konstaterat har utrikes födda i genomsnitt sämre
möjligheter att få jobb genom sitt kontaktnät än personer födda i
Sverige. När arbetsgivare, trots skyldighet i lagen, inte anmäler
lediga jobb till arbetsförmedlingen drabbar detta invandrare i större
utsträckning än andra sökanden. Arbetsförmedlingen förbigås
därmed som en möjlig kanal i rekryteringsprocessen.
Avgörande för att få ett ledigt jobb är dock snarare att ha de
rätta kontakterna än att ha många kontakter. Abbasian (2003) visar
att många invandrare har ett kontaktnät som i huvudsak består av
andra landsmän och invandrarföretag. Sådana kontakter kan ge
möjlighet till tillfälliga arbeten, men sällan till trygga anställningar
som motsvarar de sökandes kvalifikationer. Abbasian beskriver
fenomenet som ”enklavekonomi” och ”etnisk marknad” (Ibid: 31).
Likartade slutsatser framhålls i den tidigare refererade arbetsplatsstudien av Schierup & Paulson (1994).
Arbetsmarknadens parter
På central nivå har både arbetsgivarparter och fackliga organisationer under senare år uttalat att de vill motverka etnisk diskriminering. Samtidigt finns få analyser av hur arbetsmarknadens parter i
vardagen bidrar till att uppfylla dessa ambitioner. En studie som
tagit upp detta ämne är Den nya svenska arbetarklassen, av Anders
Neergaard och Diana Mulinari (2004). Som underlag för studien
294
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
har författarna intervjuat 27 personer, de flesta aktiva i FAI (Fackligt Aktiva Invandrare, en sammanslutning för fackligt aktiva
invandrare inom LO-, TCO- och SACO-förbund). Vidare har
författarna granskat en rad utredningar och policyskrifter från LO
samt hur LO-tidningen behandlar frågorna om integration och
etnisk diskriminering. Författarna menar att kritiken av den etniska
diskrimineringen inte har särskilt stor prioritet inom LO:
Invandrare är ett hot som måste hanteras, vilket på många sätt utgör
en av drivkrafterna för hur LO tar sig an frågan om 'integration' medan
frågan om diskriminering och rasism framstår som mindre viktiga i det
här perspektivet. (Neergaard & Mulinari, 2004: 123)
Och när frågan om etnisk diskriminering väl ställs dras alltför sällan några politiska slutsatser:
I generella diskussioner om invandrares arbetslöshet påpekas frågan
om diskriminering som en betydande förklaring. Trots detta finns det
mycket lite diskussion om varför och hur. Så länge diskriminering diskuteras på ett allmänt och generellt plan och utan kopplingar till varför
diskriminering finns och vad det finns för strategier att bekämpa diskriminering, så verkar det inte innebära något problem. Det är när det
närmar sig konkreta fall eller mer känsliga frågor om politiska eller
fackliga åtgärder för att minska det som artiklarna tystnar. (Ibid: 143)
Ännu hårdare är författarnas kritik av LO-tidningens behandling av
frågorna. De menar att tidningen framför allt tar upp invandrare
som ett ”hot” och att problemen därmed läggs hos invandrarna
själva:
Här frammanas en bild av arbetslösa, marginaliserade invandrare som
ett hot mot arbetarklassen och speciellt arbetarrörelsen genom att de
kan tänkas arbeta i en gråzon eller rent av svart och ta jobb som ligger
under kollektivavtal. (Ibid: 145)
Och:
Den bild som växer fram är av ett modernt samhälle med 'svenskar',
där det visserligen finns skönhetsfläckar i jämställdheten men där den
samtidigt är en hegemonisk norm som inte är ifrågasatt av 'svenska'
män. Parallellt till denna värld finns ett samhälle av invandrare. Här
dominerar patriarkala värderingar med förtryckta kvinnor och förtryckande män och svenskhet står för befrielse, modernisering och
jämställdhet. (Ibid: 147)
295
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Enligt Neergaard och Mulinari anser flera av de intervjuade att de
fackliga organisationerna inte på ett tillräckligt sätt engagerat sig
mot rasismen. Men få vågar, enligt författarna, fullfölja kritiken:
Intressant att notera är att facket konsekvent beskylls för att förneka
rasismen men däremot inte för att vara rasistiskt. Informanterna gör få
kopplingar mellan sin kritik av facket och identifikationen av fackligt
förtroendevalda som bärare av rasismen. Kritiken mot facket riktas
mot dess mekanismer för exkludering och mot fackets motstånd mot
att konfrontera detta. (Ibid: 227)
Författarna noterar att informanterna är ytterst försiktiga med att
använda begreppet rasism i fackliga sammanhang.
Ytterligare en faktor som kan bidra till att dölja och osynliggöra
den etniska diskrimineringen är att de drabbade personerna kan
uppleva skam och underordning. Det finns flera tecken på att detta
kan leda till att man föredrar att vara tyst. I linje med detta hävdar
Paulina de los Reyes (1997) i sin studie av medlemmar inom TCOförbund att invandrare sällan talar om sina egna erfarenheter av
diskriminering eftersom de kopplar ett erkännande av den diskriminering de utsatts för till känslor av skam, individuellt misslyckande och rädsla för stigmatisering.
Neergaard och Mulinari ställer till sist den provocerande frågan
om det kanske rent av är så att ”den vita arbetarklassen” har något
att vinna på etnisk diskriminering. De återger den brittiska forskaren Paul Gilroys teorier för att underbygga sin tes:
Enligt Gilroy är den 'vita' brittiska arbetarklassens relativt sett bättre
socioekonomiska position, i jämförelse med den rasifierade fraktionen
av den brittiska arbetarklassen, en god illustration på hur 'vita' arbetare
drar fördel av rasistiska exkluderande praktiker. 'Vita' arbetare tjänar
på de rasifierade gruppernas underordnade position inom den etniskt
segmenterade arbetsmarknaden. En sådan analys har lett en rad svarta
intellektuella till att ifrågasätta arbetarklassen som historiskt subjekt.
(Ibid: 67)
Under de senaste decennierna har många invandrare uteslutits från
arbetsmarknaden, därför refereras ofta till arbetskraftsinvandringens period, som en gyllene era då alla invandrare fick arbete. Det
finns dock skäl att ifrågasätta denna skönmålning. Omfattningen
av arbetskraftsinvandringen styrdes på den tiden i hög grad av LO.
Samtidigt hänvisades de invandrade till de mest lågkvalificerade
arbetena, trots att de ofta var kvalificerade yrkesarbetare. Under
denna period av arbetskraftsbrist användes följaktligen den invand-
296
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
rade arbetskraften till de mest monotona och lägst betalda arbetsuppgifterna, medan de svenskfödda arbetarna gavs större möjlighet
till karriär, avancerade arbetsuppgifter och löneutveckling. Därtill
finns en tydlig könsaspekt såtillvida att invandrade kvinnor oftare
blev inlåsta i monotona och lågbetalda arbeten än invandrade män.
För studier som bekräftar denna bild se bland annat Schierup &
Paulson (1994) Ålund (1985) och Knocke (1986).
Det finns emellertid också fackliga organisationer som insett att
etnisk diskriminering betyder att anställda ställs mot anställda och
att detta försvagar det fackliga arbetet. Ett exempel på en sådan
insikt uttrycks i Industrifackets skrift Ingen diskriminering och
rasism på vår arbetsplats! (2005):
Rasism är ett hot mot demokratin och tanken att alla människor har
samma värde. Men rasismen bidrar också till att spela ut arbetare mot
varandra. I stället för att agera tillsammans gentemot makthavare i
näringsliv försöker man få arbetare att bekämpa varandra och låta sig
delas upp utifrån hudfärg eller religiös tillhörighet. Rasismen är därför
också ett hot mot facklig enighet. (Industrifacket, 2005:4)
För en utveckling av detta resonemang, se de brittiska forskarna
Hartmann & Husband (1974:206-207).
I LO-skriften Andelen medlemmar i facket med utländsk bakgrund, av Sven Nelander och Ingela Goding (2004), finns en uppdaterad genomgång av andelen personer födda utanför Sverige
bland medlemmarna inom olika LO-förbund och på arbetsmarknaden i stort (uppdelade på födda i övriga Norden, övriga Europa,
övriga världen, dessutom finns kategorierna ”Två utlandsfödda föräldrar” och ”En utlandsfödd förälder”). Det statistiska underlaget
till studien är en bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökning
(AKU). Siffrorna i studien visar att var sjunde medlem inom LO –
14 procent – är född utomlands. Tre procent av LO-medlemmarna
är födda i andra nordiska länder, medan 11 procent är födda utanför Norden. Om man därutöver lägger till dem som har minst
någon förälder som är född utomlands kommer man upp till att
sammanlagt 23 procent av LO:s medlemmar har ”utländsk bakgrund”, det uttryck som används i studien. Studien påvisar också
den successiva förändring som skett:
Under de senaste fyra åren - perioden första kvartalet 2000 till första
kvartalet 2004 - har andelen medlemmar i LO som är födda utomlands
ökat från 12 till 14 procent och andelen med utländsk bakgrund från
19 till 23 procent. (Nelander & Goding, 2004: 2)
297
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Sammantaget på den svenska arbetsmarknaden finns enligt SCB
(2002) 447 000 personer i arbetsför ålder som är födda utomlands
och 357 000 som själva är födda i Sverige men har minst en förälder
som är född utomlands. Skillnaden mellan andelen organiserade i
de tre stora fackliga centralorganisationerna är emellertid stor.
Medan 14 procent av LO:s medlemmar är födda utomlands är
endast 8 procent av TCO:s och 9 procent av SACO:s medlemma
födda utanför Sverige. En slutsats som inte dras i studien, men som
följer av detta, är att personer på svensk arbetsmarknad födda
utanför Sverige i genomsnitt har lägre inkomst än personer födda i
Sverige (eftersom inkomsterna i genomsnitt är lägre inom LO). Så
är fallet trots att personerna födda utanför Sverige har en lika hög
utbildningsnivå som personer födda i Sverige. För en genomgång
av invandrares utbildningsnivå se dessutom Integrationsverkets
Rapport Integration 2003 (2004c), avsnittet Kompetensslöseri.
Av studien framgår också en annan intressant skillnad. När det
gäller personer födda i övriga Norden är andelen fackliga medlemmar ungefär lika stor i de tre centralorganisationerna, i samtliga är
omkring 3 procent av medlemmarna födda i övriga Norden. Den
stora skillnaden finns i stället när det gäller andelen medlemmar
födda utanför Norden (i Europa och resten av världen). Inom LO
är 11 procent av medlemmarna födda utanför Norden; motsvarande siffror är 5 procent för TCO och 6 procent för SACO.
LO-studien visar inga större skillnader när det gäller andelen
kvinnor och män bland dem med utländsk bakgrund. Bland LOmedlemmarna finns sålunda lika många kvinnor som män bland
dem som är födda i övriga Europa och i övriga världen. Endast när
det gäller födda i övriga Norden finns en svag könsskillnad; av
dessa är en majoritet kvinnor.
Däremot finns mycket stora variationer mellan olika LOförbund, både när det gäller andelen medlemmar födda utomlands
och andelen medlemmar med utländsk bakgrund:
Den högsta andelen utlandsfödda finns inom Fastighets (36 procent)
och Hotell- och Restaurang (34 procent). Väsentligt över LO-genomsnittet på 14 procent ligger även Livs på 22 procent och Industrifacket
på 21 procent. (Ibid:4)
Några slutsatser, som inte nämns i LO-studien, är möjliga att dra
från statistiken. Den troliga förklaringen till den höga andelen
medlemmar födda utanför Sverige inom Fastighets är att det för-
298
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
bundet organiserar städpersonal, en yrkesgrupp där andelen
utlandsfödda är väldokumenterat hög.
Av de två LO-förbund som organiserar offentliganställda hamnar Kommunal på en andel medlemmar födda utanför Sverige som i
stort sett ligger i paritet med hela LO-kollektivet. 15 procent av
Kommunala medlemmar är födda utomlands, jämfört med 14 procent för hela LO. Däremot är andelen utlandsfödda inom SEKO,
det vill säga med en statlig anställning, betydligt lägre än genomsnittet, endast 7 procent. De statistiska uppgifterna speglar det förhållandet att det även inom LO finns en snedfördelning mellan
medlemmar födda i Sverige respektive utomlands. Andelen utlandsfödda, och i synnerhet andelen födda utanför Europa, är kraftigt
överrepresenterad inom förbund med en stark låglöneprofil, som
Fastighets och Hotell- och Restaurang, medan andelen utlandsfödda är betydligt lägre inom förbund där lönen i genomsnitt är
högre och där löneskillnaderna mellan olika medlemmar är mindre,
som Pappers, Byggnads och Elektrikerna.
Av LO:s rapport Integration 2004 (2004) framgår att den fackliga
organisationsnivån är aningen lägre bland invandrare jämfört med
svenskfödda. Vidare framgår att av LO:s medlemmar som är födda
i Sverige har 9 procent av kvinnorna och 15 procent av männen
fackliga förtroendeuppdrag. LO:s rapport visar samtidigt att klart
fler invandrare än svenskfödda kan tänka sig att åta sig ett fackligt
uppdrag. Andelen fackliga uppdrag bland invandrare borde därför
vara högre. Enligt rapporten anser också fler invandrare än
svenskfödda att ”facket bör ha mer att säga till om”.
Däremot existerar inga uppgifter om hur stor andel av företrädarna i LO:s och LO-förbundets styrelser som är svenskfödda respektive invandrare, inte heller finns någon sådan statistik för kongressombuden. Det kan tyckas att detta är en brist i LO:s statistik.
En avgörande indikator på fackligt inflytande är hur sammansättningen av de organ som har makten över organisationen ser ut.
Från LO:s sida finns dock en medveten policy att inte ta fram en
sådana statistiska uppgifter. Skälet är att uppdelningar på svenskfödda respektive invandrare inte ska kunna användas för att urskilja
enskilda individer; därför finns bara statistik för större grupper,
som den totala gruppen medlemmar eller förtroendevalda5.
I jämförelse med andra institutioner så är förtroendet, enligt
SOM6-undersökningarna7, för ”De fackliga organisationerna”
5
6
Uppgifterna kommer från en telefonintervju med Sven Nelander, LO, den 9/2 2005.
Samhälle, Opinion, Massmedia. En institution vid Göteborgs universitet
299
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
tämligen lågt. Ingen markant skillnad finns mellan män och kvinnor. Lägst förtroende för facket har invandrare från Europa och
personer med föräldrar från europeiska länder. Något motsägelsefullt så är förtroendet störst bland invandrare från utomeuropeiska
länder och personer med föräldrar från utomeuropeiska länder.
Inga generella tendenser finns över tid, men en intressant skillnad
är att kvinnor från nordiska länder har högt förtroende, liksom
utomeuropeiska män (bilaga 3, Antoni, 2005).
Vad skillnaderna beror på kan man bara spekulera i, men det är
tänkbart att det höga förtroendet hos utomeuropeiska män har att
göra med att facket trots allt erbjuder ett visst skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Ett godtycke som kan drabba utomeuropeiska
invandrare hårdare än andra.
6.4.5
Kedjeeffekter
Rydgren (2004) pekar på hur strukturell diskriminering inom olika
områden riskerar att förstärka varandra. När utlandsfödda personer
diskrimineras inom utbildningssystemet kan utfallet bli sämre
utbildningsnivå, vilket i sin tur försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Vidare kan institutionella regler och informellt etablerade vardagsrutiner leda till att grupper där invandrare råkar vara överrepresenterade blir missgynnade:
However, the distributional differences of skills may in turn be the result of discrimination against migrants within other areas, such as in
the school system (which we may call spillover discrimination), or by
the fact that institutional rules and laws, as well as informally established ways of doing things, sometimes disfavour groups in which migrants happen to be over-represented (which is institutional discrimination). (ibid:707)
Det är i detta sammanhang intressant att notera begreppet ”spillover discrimination”, som pekar på det förhållandet att diskriminering inom ett system förstärker underordning och diskriminering
inom andra system. Hur diskriminering i skolan kan förstärka svårigheter i arbetslivet visas också av Arai m.fl. (2000) samt även av
Le Grand, (1999) och Le Grand och Szulkin (2002).
7
Vi vill dock påpeka att antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför
har beräkningarna gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan
uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men inga markanta skillnader
över tid antyds i materialet. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.
300
SOU 2005:56
6.4.6
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Egenföretagare
I Saeid Abbasians avhandling Integration på egen hand - En studie
av invandrade kvinnoföretagare i Sverige (2003) analyseras de motiv
som invandrare har haft för att starta egna företag. Avhandlingens
empiriska grundmaterial består av intervjuer med 16 kvinnliga företagare i Storstockholm och med fem tjänstemän som arbetar som
företagsrådgivare eller liknande. Abbasian visar att merparten av de
intervjuade kvinnorna startade egna företag därför att de varit utestängda från arbetsmarknaden eller inlåsta i lågkvalificerade arbeten. I flera fall har företagandet sålunda tillkommit av ”nödtvång”:
Några av dem, t.ex. Eugenia och Gülay, startade eget trots att de var
ointresserade av egenföretagande. Barnmorskan Eugenia sa att hon
tvingades starta eget när hennes arbete privatiserades av landstinget.
Hon och hennes kollegor hade alltså inget val. Tandläkaren Gülay
tvingades att mot sin vilja starta eget p.g.a arbetslöshet under 1990talet. Sjuksköterskan Sissi blev trött på korttidsanställningar och på att
de arbeten som annonserades som fast anställning ändå inte visade sig
vara det. /…/ Sammantaget kan sägas att kvinnorna startade eget i första hand som en följd av strukturella förhållanden på arbetsmarknaden
och i andra hand p.g.a. sina personliga värderingar och attityder.
(Abbasian, 2003: 127)
Samtidigt påpekar Abbasian att bara en av de intervjuade själva
nämnde att det blivit utsatt för diskriminering som en förklaring
till varför de startat eget. Även andra forskare har i studier betonat
att många invandrare startar företag på grund av arbetslöshet, lågbetalda arbeten, dåliga arbetsvillkor, bristande karriärmöjligheter
och diskriminering, se bland annat Najib (1999a, 1999b, 1999c),
Klosterman (2000), Light & Bonacich (1988) och Light & Rosenstein (1995).
I Oscar Pripps studie Företagande i minoritet– Om etnicitet, strategier och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje (2001)
analyseras vilket motstånd assyrier och syrianer har mött när de har
etablerat sig som småföretagare i Södertälje. Pripp har intervjuat
femton assyriska och syrianska företagare.
Enligt de intervjuade har ”svenska” företagare det lättare än
invandrare att vinna omgivningens förtroende. I studien hävdar
exempelvis en restaurangägare att södertäljebor med svenskt
ursprung mer och mer börjat undvika invandrarägda restauranger.
Det är mycket svårare för mig än för en svensk kille att ta en gäst. Jag
måste tänka på mer grejer, hur jag ska bete mig. Jag måste tänka på hur
301
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
jag ska ta emot den här mannen och hela tiden tänka på att inte göra
något fel. (Pripp, 2001:87)
De intervjuade använder olika strategier för att vinna förtroende.
Några framhåller minutiös toalettstädning för att motverka svenskarnas misstänksamhet. En liknande variant är att vinna förtroende
genom att framställa sig just som hedervärd och klanderfri.
Språkets betydelse visar sig vara en laddad fråga. Ingen av de
intervjuade påstod sig själva ha språksvårigheter:
En utbredd uppfattning var dock att de flesta svenskar var känsliga för
språkliga misstag och avvikelser, till exempel en stark accent. (Ibid: 92)
Några av de intervjuade hänvisar till hur det var att arbeta i England
och Frankrike, där den öppna rasismen var mer vanlig, men där det
å andra sidan fanns en större förståelse för språkliga variationer.
Språket styrde också hur de intervjuade företagarna resonerade när
de själva anställde personal. En av de intervjuade berättar att han
bara anställde ”säljare” som talade ”felfritt”. Flera av de intervjuade
som ägde restauranger hade valt att enbart ha ”svensk” personal.
Pripp sammanfattar:
Till deras strategier hörde att lyfta fram intresset för det svenska språket, de betonade också hur viktigt de ansåg det vara med hygien, samt
att man skötte sin ekonomi och endast ägnade sig åt lagliga affärer.
/…/ Man bemötte med andra ord en tillskriven, negativ annorlundahet. De hinder som var svårast att påverka strategiskt var enligt de
intervjuade bemötanden de fick på grund av att de talade en bruten
svenska eller på grund av att de hade ett 'osvenskt' utseende. (Ibid:
172)
Pripp uppmärksammar också relationen mellan assyriska och syrianska företagare å den ena sidan och svenskfödda företagare å den
andra. Inte sällan uppstod spänningar:
Svenska och finska hårfrisörer vittnade om ansträngda relationer till
assyriska och syrianska frisörer. De menade att 'invandrarfrisörerna'
tog underpriser och etablerade nya salonger trots att marknaden, enligt
deras bedömning, var mättad. /…/ Då blev de assyriska och syrianska
frisörerna 'de andra' i de svenska och finländska hårfrisörernas ögon.
(Ibid: 175)
Enligt Pripp behöver kategoriseringar av människor utifrån
ursprung, kön eller ålder i sig inte vara problematiska. Problemet
302
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
uppstår när kategoriseringen länkas till social över- och underordning.
Även i studien Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder
och möjligheter för invandrare att få arbete (1997), utgiven av SIV,
behandlas invandrares och utlandsföddas möjlighet att starta egna
företag. En huvudpoäng i studien är att invandrare/utlandsfödda
möter ”strukturella” hinder i mötet med svenska myndigheter och
det rådande regelverket:
I dag finns vissa strukturella hinder som vi föreslås bör förändras,
bland annat bidragssystem och lånesystem uppbyggt utifrån att individen tidigare haft lönearbete. Vi föreslår till exempel att starta egetbidraget förändras så att grundtryggheten garanteras oavsett vilken
försörjning man haft tidigare… (SIV, 1997:39)
För liknande slutsatser om etnisk diskriminering se Hult & Lindblom (1989), Mattsson (1996), Najib (1992, 1999a, 1999b, 1999c)
och Nordlund (1999).
Två offentliga utredningar har särskilt behandlat villkoren för
invandrare som startar företag i Sverige. Den huvudsakliga utgångspunkten är dock att Sverige förlorar ekonomiskt på att inte bättre
underlätta för invandrarföretagare. I På väg mot egenföretagande Bilaga till Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU
1996:55) diskuteras vilka hinder som invandrare som startar företag
möter. Tonvikten läggs på “interna” hinder såsom “bristande kunskaper i svenska språket, dåliga kunskaper om det svenska samhället, otillräcklig utbildning och brist på självförtroende” (s. 41).
Särskilt det sistnämnda påståendet är ganska häpnadsväckande,
eftersom det inte presenteras några som helst belägg för att invandrare i allmänhet skulle ha sämre ”självförtroende” än personer
födda i Sverige. Utredningen redovisar också några av de vanligaste
externa svårigheterna som möter invandrare i deras egenföretagande:
Invandrare möter i allmänhet i sitt företagande flera hinder som är
unika för dem, t.ex. vid kapitalanskaffning och rådgivningsverksamhet.
Många invandrarföretagare har svårt att låna pengar till förmånliga
räntor, t.ex. via affärsbanker och kreditinstitut, delvis på grund av brist
på information och okunskap om den svenska kreditmarknaden, men
också på grund av negativ särbehandling. Sådana barriärer antas även
förekomma inom andra områden än kreditmarknaden, t.ex. när det
gäller konsult- och rådgivningsverksamhet. (SOU 1996:55, s. 33)
303
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Indirekt pekar utredningen på diskriminerande hinder och barriärer, bl.a. negativ särbehandling på kreditmarknaden, men endast i
en mening talar man explicit om diskriminering:
Bland de yttre hindren ingår inte bara hur företagarna själva ser på
problem som hindrar utvecklingen av deras verksamhet utan också de
olika småföretagsaktörers och myndigheters (externa aktörers) syn på
invandrarföretagens utvecklingsvillkor. Det är heller inte ovanligt att
invandrare utsätts för diskriminering från allmänheten, leverantörer,
kreditinstitutioner och andra marknadsaktörer. (Ibid: 41)
En skrift av ett helt annat slag är debattboken Skattmasens manifest
(2004), av Mikael Wokander som under 27 år arbetat på Skatteverket som taxeringsrevisor, sektionschef och specialist på rättsenheten. En av huvudteserna i boken är att Skatteverket och tjänstemän
inom myndigheten diskriminerar invandrare. I synnerhet, menar
Wokander, att diskrimineringen riktar sig mot invandrare som driver egna företag. Wokander talar om ”punktmarkering” av invandrare och att flera projekt bedrivits där ”udden” varit riktad mot
invandrare.
6.4.7
Det är alltid någon annans fel att diskriminering
förekommer
Det finns belägg för att en viss form av etnisk diskriminering orsakas av och legitimeras av föreställningar om att andra människor
har en fördomsfull inställning. De studier som ILO låtit genomföra
i ett antal EU-länder och den undersökning med situation testing
som DN genomfört visar att etnisk diskriminering, åtminstone i
ett första skede vid urvalet av vilka som väljs till anställningsintervju, är vanligast inom serviceyrken där det finns en relation mellan
arbetsgivare och kund. Ett troligt motiv för att arbetsgivaren diskriminerar är att han/hon tror att kunderna har föreställningar som
i sin tur är etniskt diskriminerande.
Liknande mönster kan finnas på arbetsförmedlingar. En arbetsförmedlare som inte vidareförmedlar arbetssökande till en arbetsgivare som hyser etniskt grundade fördomar blir i sig en del av en
diskriminerande struktur. Det kan också gälla arbetsgivare som
ställer orimligt höga krav på den arbetssökande för att han eller
hon ska rekommenderas att söka ett specifikt jobb, exempelvis
icke-relevanta krav på perfekt svenska. Även det kan bli en del av
den etniska diskrimineringen. Anders Neergaard har i sitt bidrag
304
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Arbetsmarknadens mönster, i antologin Det slutna folkhemmet (2002)
uppmärksammat detta utifrån intervjuer med arbetsgivare. Han
hävdar att arbetsförmedlarna underordnar sig inför de krav som
arbetsgivarna ställer på arbetskraften. Det i sin tur påverkar
relationen mellan arbetsförmedlarna och de arbetssökande. Arbetsförmedlarnas praktik blir därmed styrd av deras upplevda tvång att
tillgodose arbetsgivarnas krav.
Liknande resultat framkom i Svenska dagbladets (visserligen
osystematiska) rundringning till arbetsförmedlingar där 14 av 24
arbetsförmedlingar var beredda att sortera bort invandrare (SVD
1996-01-07)
I studien Röster om mångfald (2001) har Refik Sener intervjuat
tolv arbetsledare, personalhandläggare och arbetsförmedlare i
Stockholmsområdet. De intervjuade anser genomgående att etnisk
diskriminering är ett stort problem på arbetsmarknaden. Samtidigt
hävdar de att den direkta diskrimineringen ofta ersatts av en indirekt diskriminering som just bygger på att arbetsgivarna anser sig
vara icke-diskriminerande men enligt dem själva tvingas ta hänsyn
till en fördomsfull omgivning när urvalet ska göras för anställningar. Sener konstaterar:
I enskilda samtal med arbetsförmedlarna tar arbetsgivarna numera
öppet avstånd från etnisk diskriminering men hänvisar till 'grabbarna
på golvet' eller till 'kundernas reaktion', när de motiverar ett avslag till
en meriterande sökande med utländsk bakgrund. Även en del irrelevanta språkkrav som 'felfri svenska., ’flytande svenska' och krav på
'svensk social kompetens' används i vissa fall i diskriminerande syfte.
(Sener, 2001:126)
Ett likartat fenomen, skildrat i flera studier, är att skylla diskrimineringen på dem som drabbas. Sådana föreställningar dissekeras
bland annat i artikeln Employers and anti-Discrimination Measures
in Europe: Good Practice and Bad Faith, av John Wrench (1999):
Blaming the victim is very common in public discourse and in the literature on the origins of racism. Discriminatory practises are often
rationalised or legitimated by the perpetrators, and a common device is
to explain it away in terms of character of those who are discriminated
against. There are different versions of 'blaming' the victim' syndrome.
One is to see the major problem to lie within a lack of education, qualifications, language or experience on the part of migrant workers. The
other is to emphasise the factor of 'cultural difference' to explain patterns of inequality. (Wrench, 1999:236)
305
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
I en enkätstudie som undersöker svenskars uppfattning om diskriminering (TCO, 2004) framkommer följande resultat:
•
•
•
60 procent tror att det förekommer etnisk diskriminering i arbetslivet
53 procent tror att orsaken är motvilja mot annan etnisk bakgrund
49 procent tror att orsaken är främlingsfientlighet
Värt att notera är att TCO valt att separera motvilja mot annan etnisk bakgrund från främlingsfientlighet. Det är högst tvivelaktigt om
det utgör någon skillnad. För en diskussion om förskönande
omskrivningar, se de los Reyes och Molina (2002).
6.5
Metodproblem eller fel utgångspunkt?
Vi kan konstatera att den forskning som bedrivits i Sverige för att
undersöka förekomsten av etnisk diskriminering i princip har följt
fem olika vägar: (a) statistiska analyser, till exempel över skillnaderna i arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda jämfört med
svenskfödda, (b) kvalitativ forskning, exempelvis intervjustudier eller
fältarbete i form av deltagande observation och analyser av text och
tal, (c) individuella fallstudier, så kallad ”offerrapportering”, invandrares egna erfarenheter av diskriminering, (d) attitydstudier, exempelvis, majoritetsbefolkningens inställning till invandrare och
invandring samt till rasistiska och främlingsfientliga påståenden, (e)
korrelationsstudier, där resultaten från statistik och resultat från
attitydstudier jämförs.
6.5.1
Olika förklaringsvärde
Den forskning som hittills bedrivits om invandrares situation på
arbetsmarknaden och i arbetslivet har främst varit kvantitativt
inriktad och främst beskrivit skillnader på arbetsmarknaden och i
arbetslivet. Denna forskning har sällan haft teorier om (strukturell)
diskriminering som utgångspunkt, utan snarare betraktat diskriminering som en möjlig restpost. Man har menat att det finns metodologiska svårigheter med att empiriskt belägga diskriminering.
Det betyder att ”det som blir över” när andra faktorer som kan
förklara arbetsmarknadssituation i bästa fall har tolkats som utslag
306
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
av diskriminering, men alltför ofta som utslag av ”kulturella egenskaper” eller brister i form av utbildning, språk etc.
Det är upplysande att jämföra de vetenskapliga belägg som forskare presenterar för att påvisa etnisk diskriminering i arbetslivet
jämfört med de belägg som presenteras för att påvisa diskriminering av kvinnor i arbetslivet. När det gäller etnisk diskriminering
anses det ofta inte räcka med att påvisa oförklarade skillnader vid
inträdet till arbetslivet etc. mellan svenskfödda och utlandsfödda.
Ofta ställs krav på att själva diskrimineringsprocessen också ska
blottläggas. Huvuddelen av den forskning som slår fast att diskriminering förekommer mot kvinnor bygger dock uteslutande på att
påvisa att kvinnor oftare blir utestängda från attraktiva arbeten, att
kvinnor i genomsnitt får lägre lön etc., det vill säga, i det ena fallet
(etnicitet) kritiseras en form av bevisföring, som i andra fall godtas
(när det gäller kön). Ett typiskt citat som beskriver ansatsen inom
genusforskningen – och där beläggen för könsdiskriminering består
i skillnader i utfallet för kvinnor respektive män – återfinns i studien Det ordnar sig. Teorier om organisation och kön, av Anna Wahl
med flera (2001):
Ett mönster som framkom /…/ var att majoriteten av kvinnorna, i
relation till sin partner, var underordnade i arbetslivets hierarki.
Andelen kvinnor med makar som hade en ledande position var större
än andelen kvinnor som själva hade en ledande position. /…/ Trots att
de utbildningsmässigt i relation till många andra kvinnor och män var
högt värderade och hade hög status i arbetslivet, såg deras hemsituation inte annorlunda ut än för andra grupper av kvinnor. (Wahl mfl,
2001: 89)
Medan strukturell diskriminering på grund av kön godtas som förklaring för kvinnors underordning på arbetsmarknaden, förklaras
den underordning som utrikes födda kvinnor och män och deras
barns generation, av påstådda brister hos dem själva och inte av
samhälleliga processer av över- och underordning. Det är också
påfallande att terminologin för att beskriva könsdiskriminering ofta
skiljer sig från de uttryck som används för att beskriva etnisk diskriminering. Ett centralt begreppspar i samhälleliga teorier om kön
är makt kontra maktlöshet, däremot är det betydligt mer ovanligt
att diskriminering utifrån etnicitet beskrivs i termer av makt och
maktlöshet. Det underförstådda budskapet har varit att invandrare
och deras sämre situation på arbetsmarknaden beror på brister och
egenskaper hos dem själva och inte på ojämlika maktförhållanden.
307
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Sällan har denna kvantitativa forskning refererat till den teoretiska
eller kvalitativa forskningens mer djuplodande förklaringar om
över- och underordning och en (svensk) normativ indelning av
människor i ’vi’ och ’dom’. Tyvärr har dessa utgångspunkter gjort
att det gått trögt med kunskapsinhämtningen. Få svar har kunnat
ges på frågan hur och varför arbetsmarknaden och arbetslivet ser ut
som det gör. Detta har också gjort att underlaget för att skapa
medvetenhet om den strukturella diskrimineringens utbredning
och för att formulera åtgärder har varit tunt.
Det är dock positivt att allt fler forskare på senare år har börjat
teoretisera och analysera (främst med kvalitativa metoder) frågor
om ojämlika maktförhållanden mellan majoritet och minoritet som
förklaring till marginalisering, exkludering och diskriminering (de
los Reyes, 2001; de los Reyes, Molina & Mulinari, 2002).
6.5.2
Situation testing
Forskning som undersöker diskriminering i direkta ”verklighetsliknande” situationer kan ha en stor betydelse för att övertyga den
allmänna opinionen om att diskriminering förekommer. Därför
skulle metoden situation testing – där likvärdiga sökande, men med
olika ”etnisk bakgrund”, söker samma jobb – vara ett värdefullt
komplement i dagens forskning.
Anslagsbeviljande instanser har, med hänvisning till snäva tolkningar av forskningsetiska principer, i praktiken länge förbjudit
användning av situation testing som forskningsmetod i Sverige.
ILO (International Labour Organisation) har inom EU-området
initierat flera studier med hjälp av situation testing. Testerna har
utförts i tre steg: (1) telefonsamtal till arbetsgivaren (där vissa blir
avförda direkt, exempelvis med motiveringen att jobbet redan är
tillsatt) (2) de sökande får möjlighet att presentera sina meriter (då
vissa får svaret att arbetsgivaren söker personer med andra kvalifikationer, andra blir kallade till intervju) och (3) anställningsintervjuer (då vissa erbjuds en anställning). ILO har erbjudit svenska
universitet att delta i undersökningarna, men från svensk sida har
svaret hittills blivit nej, både från Socialvetenskapliga forskningsrådet och från regeringen. I praktiken har det alltså varit förbjudet att
genomföra undersökningar med en metod som gör att förekomsten av diskriminering vid rekrytering är svårt att förneka. För mer
308
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
information om det svenska avböjandet se Integrationsverket
(2004a).
Dock har regeringen under våren 2005 gett Integrationsverket i
uppdrag att undersöka möjligheterna att genomföra en studie om
förekomsten av etnisk och religiös diskriminering på den svenska
arbetsmarknaden med hjälp av metoden situation testing. Integrationsverket har inlett ett samarbete med ILO och en rapport kommer att publiceras under hösten 2006.
I ILO-studien Documenting discrimination against migrant workers in the labour market. A comparative study of four European
countries, av Roger Zegers de Beijl (2000) redovisas de centrala resultaten för ett antal EU-länder. Sammantaget visar ILO-studien
att vart tredje jobb var ”stängt” för utlandsfödda/minoriteter.
Endast i detaljer fanns skillnader mellan de olika länderna.
Resultaten från undersökningarna i flera länder tyder på att den
etniska diskrimineringen var störst inom servicesektorn:
As far as the different sectors of the labour market are concerned, the
occurrence of discrimination was most widespread in the hotel and
catering branch of the service sector, followed by, in declining order,
industry and the remainder of the service sector. (bid: 87)
Sammantaget påvisade ILO-undersökningarna en omfattande
etnisk diskriminering på flera nivåer i de undersökta länderna: (a)
Invandrare och etniska minoriteter blev avvisade redan när de sökte
arbeten. (b) De som kom med i ansökningsproceduren blev diskriminerade; av invandrarna krävdes större kvalifikationer än av
andra för att få jobben.
Enligt de studier som initierades av ILO var diskriminering vanligare inom sektorer där det finns en direkt kontakt med kunder
eller klienter. Studierna ger inget svar på varför dessa skillnader i
omfattning av diskriminering existerar. En förklaring skulle kunna
vara att ägare till butiker och restauranger tror – välgrundat eller
inte – att vissa av deras presumtiva kunder har rasistiska åsikter och
skulle stötas bort ifall de anställer alltför många personer som
uppfattas som invandrare. En mindre smickrande tolkning är att
företagarna skyller på kunderna för att dölja sin egen rasism.
Stämmer denna bild finns skäl att frukta en ökad etnisk diskriminering i arbetslivet. Successivt sker nämligen en omstrukturering av
näringslivet, så att servicejobben ökar på bekostnad av industrijobben. Även ILO påtalar att denna förändring av näringslivsstrukturen kan komma att skapa en ökad etnisk diskriminering.
309
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
I Sverige har metoden situation testing (enligt ILO:s kriterier)
hittills bara använts en gång. Det var Dagens Nyheter som under
2004 anställde fyra studenter som uppgav likvärdiga meriter och
sökte jobb. Det som skulle undersökas var diskriminering av unga
män med arabiska och muslimska namn.
Studenterna ringde och sökte 371 jobb. I 36 fall valdes testpersonerna med utländsk bakgrund bort. I fem fall valdes de etniska
svenskarna bort, medan testpersonerna med utländsk bakgrund
uppmanades av arbetsgivarna att söka jobben. Dessa fall räknades
bort, i enlighet med ILO:s metod. I 13 procent av fallen uppmanades de etniska svenskarna att söka jobben, medan de sökande med
utländsk bakgrund inte fick samma uppmaning, trots att de hade
samma formella meriter. Skillnaderna mellan olika branscher var
dock stor. Inom skolan var diskrimineringen 2 procent, men inom
restaurang 22 procent. Precis som i fallet med ILO-undersökningarna visade sig omfattningen av diskrimineringen vara störst inom
servicenäringen. DN genomförde dock bara det första steget av
undersökningen, nämligen att ringa och fråga om det var idé att
skicka in en ansökan om jobbet. Det är möjligt att utfallet blivit ett
annat om tidningen drivit undersökningen vidare till nästa steg och
låtit testpersonerna delta i anställningsintervjuer för att se vilka
som blev erbjudna ett arbete. Det kan exempelvis vara så att utfallet
för skolan beror på att det formella regelverket försvårar att personer utestängs från anställningsintervjuer på grund av utländsk bakgrund. Det är däremot mer osäkert om regelverket förhindrar att
etnisk diskriminering förekommer när personerna ska väljas ut för
anställning. Detta ger dock DN-undersökningen inte något svar på.
DN gjorde en extrapolering (det vill säga man drog ut resultaten
med hjälp av andra undersökningar) utifrån resultaten i de fem
ILO-studierna som genomförts. Enligt resultaten i ILOs undersökningar tillkommer omkring 60 procent av diskriminering i processens senare steg. Vart femte jobb i Sverige skulle alltså vara
stängt för en person med utländsk bakgrund, om diskrimineringen
under hela anställningsproceduren skulle studeras.
Ett intressant resultat av DN:s undersökning är att arbetsgivare
med utländsk bakgrund var lika benägna att diskriminera som
arbetsgivare med svensk bakgrund. Detta kan tolkas som att normen om vem som är önskvärd och ”mest anställningsbar” är
mycket utbredd. När det gäller restauranger fanns också en annan
310
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
skillnad. Restauranger i områden där man kan förvänta sig en relativt rik kundkrets diskriminerade oftare än andra.8
När DN ringde och frågade varför de hade avvisat personer med
utländsk bakgrund förklarades det med hänvisning till olika tillfälligheter, t.ex. att personerna råkat ringa vid ett olämpligt tillfälle
etc.
6.6
Slutsatser
Mycket av forskningen om de utrikes föddas svårigheter att
komma in på arbetsmarknaden och generellt sämre arbetsmarknadssituation har varit inriktad på att studera de arbetssökande.
Man har utgått från egenskaper som anses avvika från svenska normer bl.a. med avseende på religiösa sedvänjor, patriarkal kvinnosyn,
auktoritär syn på ledarskap och ”kulturella egenskaper”. Andra
utgångspunkter har varit brister i svenskkunskaper, utbildning,
’svenskt’ humankapital, avsaknad av social kompetens och okunskap om ’svenska koder’, en uppsättning av brister som ingått i det
som Mattsson (2001) sammanfattat i begreppet ’kompetensbristdiskursen’.
De antaganden och hypoteser forskningen har utgått ifrån har
dels bestått av att de utlandsfödda har för lite av de egenskaper som
behövs för att komma in på arbetsmarknaden, dels att de har för
mycket av andra, ofta kulturellt definierade, egenskaper. I dag finns
emellertid ett samlat forskningsresultat som visar att denna typ av
antaganden oftast bygger på felaktiga och icke verifierade grunder.
Det har kunnat beläggas att de varken kan förklara de skillnader
som finns när det gäller möjligheten att komma in på arbetsmarknaden eller skillnader i villkor för dem som fått ett arbete.
Den samlade översikten av forskningen på detta område visar att
resultaten av undersökningar med olika syften, utgångspunkter och
metoder i viss utsträckning stödjer varandra, medan de i andra fall
kunnat korrigera och avfärda förklaringar som utgått från egenskaper eller brister hos de etniska grupperna. Ett typiskt exempel är
hänvisningar till brister i utbildning eller ’svenskt’ humankapital,
som i empiriska studier inte visat sig hålla som förklaring för de
invandrade gruppernas sämre arbetsmarknadsläge. Även betydelsen
8
Den som vill läsa DN:s artiklar i sin helhet rekommenderas: www.dn.se/utestangda DN:s
studie finns vidare beskriven i konferensrapporten Applying Situation Testing Methodology to
Labour Market Discrimination, Integrationsverket, konferensrapport, Stockholm den 14-15
oktober, 2004.
311
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
av vistelsetid som avgörande faktor har kunnat modifieras. Forskningen har genom att kontrollera för dessa och liknande faktorer
kunnat peka ut den strukturella diskrimineringen som avgörande
för exkluderingen vid inträdet till arbetsmarknaden och för invandrares underordning i arbetslivet. Särskilt starka är beläggen för att
invandrare födda i länderna utanför västvärlden oberoende av
utbildning och vistelsetid i högre utsträckning än andra grupper
drabbas av exkludering och diskriminering. Sammantaget visar
forskningen att det finns en etnisk hierarki så att vissa grupper är
mera ’andra’ än andra ’andra’. Bland annat används namnet i detta
sammanhang som en åtskiljande markör.
Flera av de refererade forskningsrapporterna och studierna visar
vidare att etnisk diskriminering inom en sektor av samhället förstärker diskrimineringen och underordningen inom andra sektorer.
Forskningsresultat pekar sålunda på att exkluderingen av invandrare från arbetsmarknaden förstärks av en etniskt grundad bostadssegregation och vice versa. Belägg finns också att invandrarbarn får
mindre uppmärksamhet i skolan, vilket riskerar att få en negativ
inverkan på deras möjligheter i arbetslivet. Då det i samhället finns
en uppdelning i ’vi’ och ’De Andra’ byggs det också in strukturer
av över- och underordning från generation till generation.
Såväl arbetsgivare som fackliga organisationer har ett ansvar för
att invandrare i arbetslivet blir delaktiga i karriärutveckling och inte
inlåsta i lågkvalificerade och monotona arbeten. Den etniska delning av arbeten och arbetsuppgifter som råder i det svenska arbetslivet är sålunda ett misslyckande både för arbetsgivare och fackliga
organisationer.
Det ser ut som att koncentrationen av personer med utländsk
bakgrund i yrken med låg lön, särskilt i servicenäringen i Sverige,
gör att trenden som finns i andra länder, t.ex. i USA, blir ännu tydligare i Sverige, där icke-vita människor (främst kvinnor) arbetar
med att betjäna (hotell och restaurangpersonal, städare, barn- och
äldreomsorg m.m.) ”vita” människor.
Den strukturella diskrimineringen kan med utgångspunkt i
denna översikt sammanfattas enligt följande. Invandrare på den
svenska arbetsmarknaden:
•
•
•
•
312
har en högre grad av arbetslöshet oberoende av konjunkturer
har längre perioder av arbetslöshet
förlorar oftare än svenskfödda sina arbeten vid lågkonjunktur
har oftare än svenskfödda tillfälliga anställningar
SOU 2005:56
•
•
•
•
•
•
•
Arbetsmarknaden och arbetslivet
har en, trots likvärdiga utbildningsmässiga meriter, högre arbetslöshet och okvalificerade arbeten
sorteras oftare ut tidigt i rekryteringsprocessen
har en högre andel av arbetsrelaterade hälsoproblem beroende
på monotona och slitsamma arbetsuppgifter och blir utsatta för
än sämre arbetsmiljö än svenskfödda
har mindre möjlighet än svenskfödda att hitta arbeten som
motsvarar deras utbildningsnivå och utbildningsinriktning
har lägre löner än svenskfödda och erbjuds mindre ofta internutbildning och karriärutvecklig
har mycket mera sällan chefspositioner än svenskfödda
har oftare än svenskfödda erfarenheter av diskriminering, trakasserier och hot.
6.6.1
Kunskapsluckor
Denna genomgång belyser behovet av ytterligare forskning. En
stor del av den forskning som finns har hittills utgjorts av statistiska analyser av arbetsmarknadssituationen och dess förändringar
samt invandrares möjligheter till inträde på arbetsmarknaden och
plats i arbetslivet. Fler empiriska studier skulle behövas som studerar och analyserar invandrares villkor i arbetslivet och de faktorer
som leder till inlåsning i monotona arbeten, som främjar eller hindrar löneutveckling och karriärmöjligheter, tillgång till personalutbildning etc. Det finns behov av kvalitativa studier som syftar till
att beskriva diskrimineringens mekanismer och orsaker och särskilt
den roll som s.k. gatekeepers spelar (ung. spärrvakter), men också
studier som klarlägger den kvantitativa omfattningen av etnisk diskriminering genom exempelvis situation testing.
Det är också angeläget med socialhistorisk forskning av arbetslivsvillkoren för de arbetskraftsinvandrare som kom till Sverige på
1950, 60- och i början av 70-talen bl.a. för att lära av de misstag
som redan då ledde till en etniskt delad arbetsmarknad. Det var de
år då det fanns arbete åt alla. Men det var också då som många av
dessa arbetskraftsinvandrare låstes in i ensidiga arbeten, som sedan
ledde till höga ohälsotal.
Vi behöver veta mera om de strukturella hinder som försvårar
för högutbildade invandrare att få arbeten som motsvarar deras
utbildningsnivå. I synnerhet är det märkligt att en så positiv bild av
arbetskraftsinvandring finns jämfört med den senare s.k. flyktinginvandring från mitten av 1970-talet och framåt. Det verkar inte
313
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
finnas några analyser över huruvida problemet med flyktinginvandring och arbetsmarknaden snarare var en fråga att dessa invandrare i
hög grad hade med sig högre utbildningsnivåer, och därmed var
konkurrenter för tjänstemännen. Och att tjänstemän jämfört med
industriarbetare har andra och starkare verktyg för att hålla undan
konkurrenter, dvs. att diskriminera. För exempel på studier som
beskriver medarbetarnas inflytande i att upprätthålla den könsmässiga arbetsdelningen och därmed könsmaktsordningen, se Sundin
(2002).
Det finns inte mycket forskning som belyser hur strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet drabbar
kvinnor och män olika. Vi kan därför inte dra några långtgående
slutsatser på basis av den redovisade kunskapen. Det finns dock
inom serviceyrken en koncentration av personer med invandrarbakgrund, särskilt kvinnor. Detta är också en skillnad mellan
svenskfödda kvinnor och män. Det är oroväckande att även länder
med omfattande forskning också uppvisar brister i könsperspektiv.
En viktig uppgift för den framtida forskningen är därför att
empiriskt undersöka de interagerande maktdimensionerna av överoch underordning på basis av kön, etnisk tillhörighet och klass för
att analysera och klarlägga grunderna för segregering och diskriminering på arbetsmarknaden, i synnerhet studier som analyserar de
invandrade kvinnornas situation.
Men framför allt är det angeläget med en perspektivförskjutning
i forskningen som i stället för att studera egenskaper hos etniska
grupper och individer granskar de strukturella, institutionella och
organisatoriska villkoren på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna.
314
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Litteraturförteckning
Abbasian, S. (2003) Integration på egen hand: en studie av
invandrade kvinnoföretagare i Sverige, Kulturgeografiska
Instituionen, Uppsala universitet
Aguilar, R. & Gustafsson, B. (1994) Immigrants in Sweden’s labour
market during the 1980s, Scandinavian Journal of Social
Welfare.
Ahmed, A. (2003) Vad säger ett efternamn? En experimentell studie
av etnisk diskriminering, Rapport Integration, Bilaga.
Integrationsverket.
Akhavan, S. & Bildt, C. (2004) Arbetsvillkor, hälsa och sjukfrånvaro
bland invandrade kvinnor, Arbetslivsinstitutet.
AMS (2003) Att söka jobb och arbetskraft på www.ams.se. Om
betydelsen av Arbetsförmedlingens internettjänster på
arbetsmarknaden. Ura 2003:6 Sammanfattning.
Anställningsformer och arbetstider, (2001), LO-rapport.
Arai, M., Regner, H. & Schröder, L. (1999) Är arbetsmarknaden
öppen för alla? Bilaga 6, Långtidsutredningen 2000. Fritzes.
Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (2000) En svartvit
arbetsmarknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete,
Ds 2000:47.
Aronsson G., Dallner M. & Gustafsson K. (2000) Yrkes- och
arbetsplatsinlåsning. En empirisk studie av omfattning och
hälsokonsekvenser, Arbete och Hälsa 2000:5,
Arbetslivsinstitutet.
Augustsson, G. (1996) Etniska relationer i arbetslivet, Sociologiska
institutionen, Umeå Universitet.
Behtoui, A. (2002) Unequal Opportunities for Young People with
Immigrant Backgrounds in the Swedish Labour Market, Labour
nr 18, Fondazione Giacomo Brodoloni and Blackwell
Publishing.
Berggren, K. & Omarsson, A. (2001) Rätt man på fel plats - en
studie av arbetsmarknaden för utlandsfödda akademiker som
invandrat under 1990-talet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Ura
2001:5.
Berggren, K. (2000) Arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare,
Ura 2000:5, AMS utredningsenhet.
Bergmark, Å. & Palme, J. (2003) ”Welfare and the unemployment
crisis: Sweden in the 1990s” I: International Journal of Social
Welfare, 2003;12, pp.108-122.
315
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Bjärvall, K. (2001) En gravad hund: det svenska språket i en
mångkulturell vardag. Carlssons
Björklund, A. & Jäntti, M. (1997) ”Intergenerational Income
Mobility in Sweden Compared to the United States” i: The
American Economic Review, Vol. 87, nr 5. s. 1009-1018.
Bygren, M. (2001) Career Outcomes in the Swedish Labour Market:
Three Contextual Studies, Swedish Institute for Social Research
51, Doctoral Dissertation.
Calleman, C. (2003) Invandrarna, skyddet för anställningen och
diskrimineringslagstiftningen. Uppsala: IFAU.
Cohn, S. (2000) Race, Gender, and Discrimination at Work,
Westview Press.
de los Reyes, P & Molina, I (2002) ”Kalla mörkret natt”, i: Maktens
(o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala
Sverige. de los Reyes, P, Molina, I. & Mulinari, D, (red) (2002)
Atlas.
de los Reyes, P, Molina, I. & Mulinari, D, (red) (2002) Maktens
(o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala
Sverige. Atlas.
de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet. Liber.
de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och
rasism i Sverige - En kunskapsöversikt, Integrationsverkets
rapportserie 2002:13.
de los Reyes, P. (1997) Invandrare och tjänstemän, TCO.
de los Reyes, P. (1998) I skärningspunkten mellan genus och
etnicitet. Ett ekonomiskt historiskt perspektiv på
invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv. I Arbetsmarknad &
Arbetsliv, Årg. 4, nr. 1 1998.
de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering - Diskurs,
olikhet och normbildning inom svensk forskning och
samhällsdebatt, Saltsa, Arbetslivsinstitutet, LO, TCO och
SACO i samarbete.
Dokumentation från forskarmöte med referensgruppen i utredningen
om strukturell diskriminering, (2004) Utredningen om
strukturell diskriminering.
Edin, P-A. & Åslund, O. (2001) Invandrarna på 1990-talets
arbetsmarknad, ingår i: Ofärd i välfärden, SOU: 2001:54.
Ekberg, J (2004) Yrke och utbildning på 2000-talets arbetsmarknad –
Skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer. Bilaga till
Rapport Integration 2003, Integrationsverket. Norrköping:
Integrationsverket.
316
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Ekberg, J. & Hammarstedt, M. (2002) 20 år med
arbetsmarknadsintegrering för invandrare, ännu inte publicerad
studie.
Ekberg, J. & Rooth, D-O. (2000) Arbetsmarknadspolitik för
invandrare. Rapport till Riksdagens revisorer. Working Paper
no 6. Ekonomihögskolan. Växjö universitet.
Ekberg, J. & Rooth, D-O. (2004) Yrke och utbildning på 2000-talets
arbetsmarknad – Skillnader mellan inrikes och utrikes födda
personer, Rapport Integration 2003, Bilaga.
Ekberg, J. (1994) Economic progress of immigrants in Sweden from
1970 to 1990: a longitudinal study, Scandinavian Journal of
Social Welfare.
Ekberg, J. (1997) Hur är arbetsmarknaden för den andra
generationens invandrare?, Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr
1/1997.
EUMC, Newsletter, issue 09. Jan (2002).
Franzén, E. & Johansson, L. (2004) Föreställningar om praktik som
åtgärd för invandrares integration och socialisation i arbetslivet,
IFAU-rapport, 2004:5.
Fritzell, J. & Lundberg, O. (2000) Välfärd, ofärd och ojämlikhet:
levnadsförhållanden under 1990-talet. Rapport från Kommittén
Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.
Gustafsson, B. (1994) ”The Degree and Pattern of Income
Immobility in Sweden” i: Review of Income and Wealth, Vol.
40. nr 1, s. 67-86.
Hartmann, P. & Husband, C. (1974) Racism and the Mass Media: A
study of the role of the Mass Media in the formation of white
beliefs and attitudes in Britain. London: Davis-Poynter
Limited.
Helgesson, L. (2000) Högutbildad, men diskvalificerad - Några
invandrares röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen
dit, Umeå universitet, Gerum Kulturgeografi.
Herlitz, G. (1989) Kulturgrammatik. Uppsala: Konsultförlaget.
Herlitz, G. (1991) Svenskar – hur vi är och varför. Uppsala:
Konsultförlaget.
Hertzberg, F. (2003) Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet: hur
arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad.
Arbetslivsinstitutet
Hjerm, M. (2002) Ett förlorat 1990-tal. Invandrades situation på den
svenska arbetsmarknaden under perioden 1990-1996,
Integrationsverkets Rapportserie 2002:06.
317
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Holgersson, C. (2003) Rekrytering av företagsledare – En studie i
homosocialitet, Handelshögskolan i Stockholm.
Hvitfelt, H. (1998) Den muslimska faran – om mediebilden av
isalm. I Brune, Y. (red) Mörk magi i vita medier. Carlsson.
Håkansson, K. (2001) Språngbräda eller segmentering?, IFAUforskningsrapport.
Höglund, S. (2002) Invandrarna och arbetsmarknaden. Ingår i
antologin Arbetslivet, Hansen L. & Orban P. (red),
Studentlitteratur.
Höglund, S. (2002) Kunskapsöversikt över svensk forskning om
rekrytering, kvalifikationsvärdering och kompetenshantering
1990-2001, med inriktning mot forskning som kan belysa
eventuell diskriminering, ThemES Occasional papers and
reprints on ethnic studies, CEUS, Dept of Ethnical Studies,
Linköpings universitet.
Ingen diskriminering och rasism på vår arbetsplats!, (2005), Industrifacket (stencilupplaga, ska tryckas upp senare under 2005).
Integration 2004, (2004) studie från LO, sammanfattad i OH-bilder
på Internet: www.lo.se. (Statistiken bygger på uppgifter från
SCB.)
Integrationsverket (2002) Rapport Integration 2001. Norrköping:
Integrationsverket.
Integrationsverket (2003) Rapport Integration 2002. Norrköping:
Integrationsverket.
Integrationsverket (2004a) Applying Situation Testing Methodology
to Labour Market Discrimination, Integrationsverket,
konferensrapport, Stockholm den 14-15 oktober.
Integrationsverket, (2004b) Den kommunala sektorn som förebild?
Om mångfald i ord och siffror i 42 av Sveriges kommuner,
Integrationsverkets rapportserie 2004:5.
Integrationsverket, (2004c) Rapport Integration 2003. Norrköping:
Integrationsverket.
Invandrare och arbete - Åtta rapporter om hinder och möjligheter för
invandrare att få arbete. (1997) Statens Invandrarverk.
Invandrare på den svenska arbetsmarknaden. En delrapport från
LO-projektet Ökad Sysselsättning, (1999), LO.
Jonsson, A. & Wallette, M. (2001) Är utländska medborgare
segmenterade mot atypiska arbeten?, Arbetsmarknad och
Arbetsliv, nr 3.
Jönsson, A. & Rubinstein Reich, L. (2004) Invandrade akademiker
som lärare i den svenska skolan, IFAU, Rapport 18.
318
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Klosterman, R. (2000) Immigrant Entrepreneurship and the
Institutional Context. A Theoretical Exploration. Ingår i Rath, J
(2000) (red), Immigrant Businesses - The economic, political
and social environment.
Knocke, W. & Hertzberg, F. (2000) Mångfaldens barn söker sin
plats. En studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med
invandrarbakgrund, Svartvitts Förlag.
Knocke, W. (1986) Invandrade kvinnor i lönearbete och fack.
Arbetslivscentrum.
Knocke, W. (1991) Invandrade kvinnor – vad är ”problemet”?, I
Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 3.
Knocke, W. (1993) De invandrade kvinnornas arbetsmarknad. I
Kvinnors arbetsmarknad. 1990-talet - återtågets årtionde?,
Arbetsmarknadsdepartementet, Ds 1993:8.
Knocke, W. (1999) Arbetsmarknad – kvinnors hälsa, I Baksi, K, red.
Invandrare och hälsa. En antologi, Svartvitts förlag
Knocke, W. (2000) Integration or Segregation? Immigrant
Populations Facing the Labour Market in Sweden. Economic
and Industrial Democracy, nr. 3, vol 21.
Knocke, W. (2003) Rekrytering för mångfald?, Rapport Integration
2003, Bilaga, Integrationsverket.
Knocke, W. mfl (2003) Retorik och praktik i rekryteringsprocessen
Arbetslivsinstitutet
Kós-Dienes, D. (1998) Bosnier i Göteborg - Språkkunskaper och
språkanvändning, BiG projektrapport II, KIM.
Lange, A. (1999) Invandrare om etnisk diskriminering IV – En
enkät- och intervjuundersökning om etnisk diskriminering på
uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO), Stockholms
universitet, CEIFO.
Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.
Integrationsverket.
Le Grand, C. & Szulkin, R. (1999) Invandrarnas löner i Sverige,
Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 2/1999.
Le Grand, C. & Szulkin, R. (2002) Permanent disadvantage or
gradual integration: explaining the immigrant-native earning gap
in Sweden, Labour 16(1): 37-64.
Le Grand, C. (1999) Empiriska problem och möjligheter med att
belägga diskriminering i arbetslivet, i Diskriminering i
Arbetslivet: normativa och deskriptiva perspektiv. Stockholm:
Socialvetenskapliga forskningsrådet.
319
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Leiniö, T-L. (1984) Inte lika men jämlika?, Institutet för Social
Forskning.
Leiniö, T-L. (1986) Köns- och etnisk segregering på den svenska
arbetsmarknaden 1980, I De invandrade kvinnornas situation i
arbetslivet. Rapport från ett seminarium 29 januari 1986,
JÄMFO och DEIFO.
Light, I. & Bonacich, E. (1988) Immigrant Entrepreneurs: Koreans
in Los Angeles 1965-1982, Berkeley: University of California
Press.
Light, I. & Rosenstein, C. (1995) Race, Ethnicity and
entrepreneurship - Culture, capital and ethnic networks.
Transaction Publishers.
LO, (2001) Statistik över personer med tillfälliga arbeten.
Lundh, C. & Ohlsson, R. (1999) Från arbetskraftsimport till
flygtinginvandring. 2., rev. uppl. Stockholm: SNS.
Luyinda, S. (1998) Afrikansk och svensk kultur i möte. Västerås:
Malpo Books.
Martinsson, H. (1998) Högutbildade invandrares inkomster åren
1985 och 1990. Umeå: Kulturgeografiska institutionen, Umeå
universitet.
Mattsson, K. (1996). En studie om invandrarföretag. Arbetsrapport,
Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.
Mattsson, K. (2001) (O)likhetens geografier - Marknaden,
forskningen och de Andra, Uppsala universitet.
Muus, P. (2002) Migration, immigrants and labour markets in EU
countries, Centre for Ethnic and Urban Studies, nr 3.
Månsson, K. (2003) Discrimination in Europe, Eurobarometern
57.0, Executive Summary, The European Commission (Se
avsnittet Diskriminering i Sverige - en kort översikt), red
Marsh A & Sahlin-Dikem M.
Najib, A. (1992) Invandrarföretagare i Uppsala. Vilka, hur och
varför?, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.
Najib, A. (1999a) Myten om invandrarföretaget - en jämförelse
mellan invandrarföretagande och övrigt företagande i Sverige.
Rapport nr 9, NUTEK, Svenska EU Programkontoret, Rådet
för arbetslivsforskning.
Najib, A. (1999b) Invandrarföretagande - några grundläggande
fakta. Ingår i Invandrare som företagare - För lika möjligheter
och ökad tillväxt. SOU 1999:49:b.
320
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Najib, A. (1999c) Invandrarföretagande, livsverk eller påtvingad
lösning. Ingår i Olsson, E. Etnicitetens gränser och mångfald,
Carlssons.
Neergaard, A, (2002) Arbetsmarknadens mönster, i antologin Det
slutna folkhemmet, Agora.
Neergaard, A. & Mulinari, D. (2004) Den nya svenska
arbetarklassen, Borea.
Nelander S, & Lönnros E. (2000) Anställningsformer och arbetstider,
LO.
Nelander, S. & Goding, I. (2004) Andelen medlemmar i facket med
utländsk bakgrund. Ett faktamaterial om välfärdsutveckling,
nummer 63, LO.
Nordlund, S. (1999) Invandrarföretagande i Sverige - en historisk
tillbakablick, SOU 1999:49.
Näringsdepartementet (SOU 1999:27) DELTA - utredningen om
deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättning,.
Platsjournalen, (1997) (rapportering om lediga tjänster som inte
rapporteras till arbetsförmedlingen), AMS, nr 50/1997.
Pripp, O. (2001) Företagande i minoritet - Om etnicitet, strategier
och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje,
Mångkulturellt Centrum.
RiksdagsprotokollI:24:2, 23 maj 1947.
Rooth, D-O. & Åslund, O. (2003) Spelar när och var någon roll?
Arbetsmarknadslägets betydelse för invandrares inkomster,
IFAU
Rooth, D-O. (2001) Etnisk diskriminering och ’Sverige-specifik’
kunskap – vad kan vi lära från studier av adopterade och andra
generationens invandrare, Ekonomisk Debatt, nr 8/2001.
Rooth, D-O. (2001b) The Effect of Language Proficiency on
Employment for Immigrants – the Case of Sweden, stencil,
Högskolan i Kalmar.
Rosenqvist Hedler, K. (2000) Ohälsa och olycksfall bland
arbetstagare med utländsk bakgrund som kan bero på olika
villkor i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsens rapport till
regeringen om Arbetarskyddsverkets erfarenheter på området,
Arbetarskyddsstyrelsen.
Rydgren, J. (2004) “Mechanisms of Exclusion: Ethnic
Discrimination in the Swedish Labour Market”, Journal of
Ethnic and Migration Studies, Vol. 30, No. 4, July 2004, s 697716.
321
Arbetsmarknaden och arbetslivet
SOU 2005:56
Rydgren, J. mfl. (2004) Mapping Discriminatory Landscapes in
Sweden: Ethnic Disrimination in the Labour Market and in the
Educational System, Center for Multiethnic Research, Uppsala
University. Publiceras under 2005.
Sabuni, K, Eyoma, I, Sawyer, L. (2001) Afrikaner och svensk
arbetsmarknad, Afrosvenskarnas riksförbund.
Schierup, C-U. & Paulson S., red. (1994) Arbetets etniska delning.
Studier från en svensk bilfabrik, Carlssons.
Schröder, L. & Vilhelmsson, R. (1998) ””Sverigespecifikt”
humankapital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden”
Ekonomisk debatt, 26(1998):8
Schröder, L. (1999) Integrationen av utrikes födda på svensk
arbetsmarknad, Søkelys på arbeidsmarkedet, årgång 16, nr 2,
1999.
Sehlstedt, K. & Schröder, L. (1991) Språngbräda till arbetet?". I
Schröder, L. Springpojkar eller språngbräder. Om orsaker till och
åtgärder mot ungdomars arbetslöshet. Institutet för social
forskning.
Sener, R. (2001) Röster om mångfald, Stencil. Integrationsverket.
Sjögren, A., Runfors, A. & Ramberg, I. (1996) En “bra” svenska?
Om språk, kultur och makt. Mångkulturellt centrum.
SOU 1967:18 Invandringen. Stockholm:
Arbetsmarknadsdepartementet.
SOU 1974:69, Invandrarna och minoriteterna,
Invandrarutredningen 3. Stockholm:
Arbetsmarknadsdepartementet.
SOU 1996:55, Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande
från Invandrarpolitiska kommittén.
SOU 1996:90, Sammanhållet studiestöd. Slutbetänkande från
Studiestödsutredningen. Stockholm: Fritze.
Sundin, E. (2002) Rationalitet som norm och hyckleri som praktik:
reflektioner kring betydelsen av organisationers genusordning,
Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 23.
SVD (1996) ”Arbetsförmedlare redo sortera bort invandrare”
1996-01-07
TCO (2004) De nya svenskarnas svårigheter på arbetsmarknaden –
en rapport om hur svenska folket ser på diskrimineringen i
arbetslivet.
TCO (2005) Sist i kön Faride - Invandrare på svensk
arbetsmarknad. Stockholm: TCO.
322
SOU 2005:56
Arbetsmarknaden och arbetslivet
Wadensjö, E. (1995) Den mörka bilden, i Invandrarna på
arbetsmarknaden - etnisk diskriminering eller kreativa
kulturmöten?, Rådet för arbetslivsforskning
Wadensjö, E. (1997) Invandrarkvinnornas arbetsmarknad, I
Persson, I. & Wadensjö, E. (red) Glastak och glasväggar? Den
könssegregerade arbetsmarknaden. Stockholm:
Arbetsmarknadsdepartementet, SOU 1997:137.
Wahl, A. mfl. (2001) Det ordnar sig. Teorier om organisation och
kön, Studentlitteratur.
Wingborg, M. (1998) Somaliska och irakiska kvinnor på svensk
arbetsmarknad. Arbetsmarknadsdepartementet.
Wokander, M. (2004), Skattmasens Manifest, Efron & Dotter.
Wrench, J. (1999) “Employers and anti-Discrimination Measures in
Europe: Good Practice and Bad Faith”, ingår i: Wrench, J m.fl.
(red.) (1999) Migrants, Ethnic Minorities and the Labour
Market: Integration and Exclusion in Europe. Houndmills:
MacMillan Press LTD.
Vägar till arbete för invandrare, En kunskapsöversikt, (1998) Svenska
kommunförbundet.
Zegers de Beijl , R. (2000) Documenting discrimination against
migrant workers in the labour market. A comparative study of
four European countries:Geneva: ILO
Ålund, A. (1985) Skyddsmurar. Etnicitet och klass i
invandrarsammanhang. Liber
Ålund, A. (1989) The Power of Definitions: Immigrant Women and
Problem-Centred Ideologies, I Migration, nr. 4
323
7
Boende
7.1
Inledning
Målet för bostadspolitiken är att alla ska ges förutsättningar att leva i
goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö
inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska
bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en
god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för
verksamheten. (Regeringen, 2005)
Forskning om strukturell diskriminering i boende är sällsynt och
tämligen snävt fokuserad.
I denna översikt redovisas forskning om boendesegregering,
boendehierarkier, bosättningsmönster, rasifiering och hyresvärdarnas makt.
Det finns många studier kring segregationsproblematiken och
om de inblandade aktörerna men en genomgång av litteraturen
visar att de flesta forskare inte tar upp frågan om diskriminering.
Detta verkar främst bero på att de perspektiv som anlagts i studierna inte har problematiserat det mottagande samhällets roll i segregationsprocesserna, utan främst fokuserat på individernas beteende och socioekonomiska villkor.
Det finns två dominerande förklaringar till varför etnisk boendesegregationen uppstår i svenska städer nämligen det strukturalistiska respektive humanekologiska. Det strukturalistiska perspektivet identifierar socioekonomisk tillhörighet och/eller klass som
huvudelementet i segregationsprocesserna. Dessa förklaringar missar dock den avgörande relationen mellan klasstillhörighet och
etnicitet, eller också behandlas den på ett linjärt och mekaniskt sätt
(jfr ”etnoklass”-förklaringen av Gordon (1964, 1975) som främst
använts i arbetsmarknadssammanhang). De humanekologiska förklaringarna utgår huvudsakligen från att det är invandrarna som
325
Boende
SOU 2005:56
skapar segregation genom att ”välja att bo nära varandra”. Denna
förklaring har också kallats kulturalistisk och kritiseras för att skylla
på ”offret” i stället för att peka på de relevanta samhällsstrukturer
där diskriminering och andra segregationsskapande processer sker
(Molina 1997, 2000; Hosseini-Kaladjahi, 2002).
Vad de dominerande ansatserna kortfattat inte tar hänsyn till är
den intersektionella relationen mellan etnicitet och klass (se de los
Reyes, Molina & Mulinari, 2002; de los Reyes & Mulinari, 2005).
Det finns ett antal samverkande faktorer som är relevanta för
bostadsmarknadens maktkonstellationer. Det blir tydligt att de
faktorer som samverkar i processer av strukturell diskriminering i
boendet är många och inte lätta att kartlägga.
En aspekt som ofta negligerats är politikens och institutionernas
roll. De förklaringar som ges till segregationsproblematiken avgör
den politik som ska drivas (eller som man låter bli att driva) för att
komma till rätta med denna. Det är därför dags att ställa sig frågan
om vilken roll majoritetssamhället med dess institutioner och
dominerande ideologier spelar.
Kulturgeograferna Eva Andersson, Lars-Erik Borgegård och
Urban Fransson presenterar i Den delade staden (2001) de teoretiska och metodologiska ansatser kring bostadssegregering som
diskuterats i den akademiska världen från 1920-talet och framåt.
Författarna menar att diskrimineringsperspektivet är frånvarande
och att det framgår att diskriminering inte varit prioriterat vare sig
som studieobjekt eller som utgångspunkt i undersökningar.
En viktig utgångspunkt för politiska åtgärder men även framtida
studier för att motverka segregation och strukturell diskriminering
är att se staden som en helhet. En brist som lyfts fram av flera forskare är fokuseringen på vissa områden i den segregerade staden.
Dessa områden har behandlats som isolerade öar och ryckts ur sitt
sammanhang av en segregerad stad som en helhet. Avsaknad av en
helhetsbild och den tillfälliga karaktär på de åtgärder som ingår i
den officiella politiken mot segregationen, utgör kärnan i kritiken
mot Storstadssatsningen och liknande insatser för de så kallade
utsatta bostadsområden (Molina, 1997; Andersson 2001b).
Detta bekräftas i Integrationsverkets rapport På rätt väg? Slutrapport från den nationella utvärderingen av storstadssatsningen
(2002a) som kritiserar de begränsningar som finns i ett perspektiv
som fokuserar på utfallet, dvs. segregationen och inte orsaken, de
diskriminerande strukturer som leder till segregation:
326
SOU 2005:56
Boende
Redskapen som storstadssatsningen har skapat inriktar sig främst på
att stödja individer och kompensera för de sämre villkor som ett
boende i dessa områden innebär. Insatserna kan hjälpa enskilda individer men kan endast indirekt påverka de mekanismer, selektiv omflyttning och stor inflyttning av nyanlända invandrare, diskriminering och
rasism, som vidmakthåller den etniska och socioekonomiska segregationen. Därför är målet för storstadssatsningen – att bryta segregationen – orealistiskt med tanke på de instrument och resurser som står till
förfogande. Menar staten allvar när det gäller att bryta segregationen
behövs ett större grepp än storstadssatsningen. (Ibid:94)
Liknande slutsatser framkommer i av Lahti-Edmarks kunskapsöversikt Förort i fokus – interventioner för miljoner (Integrationsverket, 2002b):
Substantiella resultat är svåra att påvisa, eftersom det här rör sig om
lokala insatser med ambitioner att påverka de tydligaste yttringarna av
mångåriga marginaliseringsprocesser. /…/ Ensidiga och kortvariga
insatser har befunnits kostsamma och ger endast marginella effekter…
(Ibid:120)
Benämningen ”segregerat” får ett område alltid i jämförelse med
något annat. Det är först när man lyfter blicken från ”problemområden” och ”utsatta områden” och ser att även andra delar av staden
är avskilda och segregerade, som man på allvar kan ta itu med konsekvenserna av denna uppdelning. Staden som helhet och dess
innevånare förlorar på att ha ett segregerat bosättningsmönster.
Sverige uppvisar i dag bland de högsta siffrorna på etnisk segregationsindex i städerna bland OECD-länderna (Molina, 2004:4).
7.2
Stadens rasifiering
Ett sätt att problematisera segregerande mönster i det urbana landskapet är att använda begreppet rasifiering. Rasifiering har definierats på olika sätt men syftar generellt till att beskriva och problematisera processer som gör föreställningar om människors olika
”ras” eller ”kultur” till en indelningsgrund i samhället. Den definition som bäst lämpar sig till just bostadsmarknads- och bostadssegregationssammanhang är i min mening den av Carter, Green &
Halpern:
... those processes by which social relations between people have been
structured by the signification of cultural and biological attributes in
327
Boende
SOU 2005:56
such a way as to define and construct differentiated social collectivities
as ”race” collectivities. (1996:136–137)
Processer av rasifiering diskuteras inom ett relativt sett begränsat
fält inom segregationsforskningen, nämligen det postkoloniala och
socialkonstruktivistiska. I England är det några få arbeten som är
kända inom området. De främsta studierna är kulturgeografen
Susan Smiths (1989, 1992) som visar att bostadssegregationen i
Storbritannien måste förklaras med hjälp av en förståelse för de
dominerande maktrelationerna i landet. Hon menar att etnisk diskriminering förekommer på både individuell och strukturell nivå
och innefattar alla områden som på ett eller annat sätt berör boendet. Rumslig segregation handlar om en komplex uppsättning av
ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk
makt, lagar och ideologier. Allt detta kan sammanfattas som en i
samhället starkt befäst etnisk ojämlikhet, som är politiskt, socialt
och ekonomiskt understödd. Även Harrison (1995) menar att rasifieringsprocesser är avgörande för att förstå etnisk boendesegregation i Storbritannien.
I Sverige har rasifieringsperspektivet utvecklats under de senaste
tio åren. Det främsta arbetet inom området är kulturgeografen
Irene Molinas avhandling, Stadens rasifiering (1997). Författaren
hävdar att boendeforskning och studier kring boendet har präglats
av frågor som berört materiella villkor; byggproduktionens storlek,
byggnadskostnader och prisutveckling och att problem hör samman med boendets fysiska kvaliteter.
Orsakerna till strukturell diskriminering och segregation måste
dock också sökas utanför de direkt fysiska aspekterna av boendet. I
den allmänna diskussionen, och i studier av boende och segregation, har ofta förutsatts att alla på bostadsmarknaden står inför
samma fria val och möjligheter. Detta trots att forskning visat att
boendesegregationen inte påverkar alla grupper med utländsk bakgrund likadant utan att det främst är utomeuropeiska grupper som
missgynnas på bostadsmarknaderna. Även idén om att segregation
beror på att invandrade personer väljer att bosätta sig nära sina
landsmän är märkvärdigt livskraftig. Geografen Roger Andersson,
liksom Irene Molina, har visat att några nationella enklaver med
grupper av människor från samma land som bor nära varandra inte
existerar i någon större utsträckning i Sverige (Ericsson, Molina,
Ristilammi, 2002; Andersson, 2001c). Att hävda att individer med
utländsk bakgrund bosätter sig nära sina landsmän av fri vilja är en
328
SOU 2005:56
Boende
generalisering som anonymiserar och avindividualiserar invandrare i
linje med ett kulturrasistiskt tänkande.
7.2.1
Etniska hierarkier på bostadsmarknaden
Den etniska boendesegregationen uppvisar inte bara skillnader
mellan invandrade och infödda. Den etniska segregationen följer
också en hierarkisk ordning. Roger Andersson (2002) har studerat
olika etniska gruppers position på bostadsmarknaden. Andersson
analyserar statistik som visar att det är vissa grupper som har svårt
att etablera sig på såväl bostads- som arbetsmarknaden. Det finns
en föreställning om att om bara arbetssituationen ändras så kan alla
invandrare göra boendekarriär. Anderssons statistik visar dock att
invandrare från vissa länder har lättare än andra att göra boendekarriär oavsett arbetsmarknadssituation eller utbildningsnivå. T.ex. är
människor från Etiopien i högre grad sysselsatta och har högre lön
än invandrare från Bosnien-Hercegovina, trots detta är etiopier mer
segregerade.
De grupper som beskrivs som mest segregerade enligt
Andersson är invandrare från Afrika och västra Asien (Somalia,
Etiopien, Irak, Syrien och Turkiet). Andersson väljer att kalla dessa
grupper för ”synliga minoriteter”. Andersson visar att samma
nationaliteter diskrimineras på såväl bostads- som arbetsmarknaden. Dessa grupper är även de som i störst andel bor i ”svenskglesa”1 områden.
Andersson visar också att personer med ursprung utanför Europa och i muslimska länder är överrepresenterade i storstädernas
låginkomstområden, något som inte förändras nämnvärt med vistelsetid (Andersson, 2000:244). Hans resultat indikerar att arbetsmarknadsförankring visserligen förklarar en viktig del av segregationen, men att också andra faktorer spelar en viktig roll. En tolkning är att uppfattningar om individers hudfärg, geografiskt
ursprung och kulturell tillhörighet påverkar möjligheterna på
bostadsmarknaden.
1
Andersson använder begreppet ”svenskglest” i stället för ”invandrartätt”, ”invandrarrikt”
eller liknande. Detta flyttar fokus till det faktum att etniskt svenska hushåll i hög
utsträckning undviker dessa områden och gör dem svenskglesa genom att flytta från dem
eller undvika att flytta till dem.
329
Boende
SOU 2005:56
Tabell 7.1. Medelinkomst, sysselsättningsgrad och boendesegregation för
utvalda nationaliteter i Stockholms län 1995 och 1999 (år 2000)
Medellön*
Födelseland
Sverige
Andel
sysselsatta**
Geogr. olikhetsindex
Rang
lön
Rang
Sysselsättning
1999
1999
1995
1999
1995
2000
1995***
2000***
161
198
77,5
80,5
0,00
0,00
1
1
Rang
Segregation
1999
Jämfr. grupp
Norge
142
181
67,3
70,5
0,16
0,16
2
2
1
USA
122
153
52,9
56,2
0,27
0,27
3
7
5
Tyskland
132
151
64,6
64,8
0,17
0,16
4
4
2
Finland
122
149
68,1
70,2
0,23
0,22
5
3
3
Estland
127
135
57,0
55,3
0,26
0,26
6
8
4
Polen
94
120
55,3
59,2
0,30
0,28
7
6
6
Chile
78
107
53,0
62,5
0,54
0,51
8
5
10
Jugoslavien
65
90
44,7
52,7
0,42
0,42
9
11
7
Etiopien
65
90
45,5
55,1
0,61
0,62
10
9
11
12
BosnienHerzegovina
10
89
9,0
53,6
0,66
0,64
11
10
Iran
52
86
37,9
50,4
0,54
0,50
12
12
9
Grekland
56
71
37,8
40,8
0,53
0,50
13
15
8
Libanon
38
61
35,4
45,4
0,67
0,65
14
14
13
Turkiet
42
57
40,2
46,7
0,69
0,67
15
13
15
Syrien
31
45
32,3
39,5
0,76
0,73
16
16
16
Irak
26
40
20,7
27,7
0,63
0,65
17
17
14
Somalia
14
31
11,2
21,7
0,75
0,80
18
18
17
146
179
72,4
75,4
0,28
0,30
Total
* Medellön avser inkomst av anställning för gruppen 20–65 år.
** Andel sysselsatta avser befolkningen i ålder 20–65 år vid respektive mättillfälle (November).
*** Totalen avser index för utlandsfödda. Samtliga nationaliteter jämförs var för sig med Sverigefödda.
Källa: Andersson 2001a:101.
330
SOU 2005:56
7.3
Boende
Hyresvärdarnas makt
Sociologen Margareta Popoola har studerat den ställning som
hyresvärdarna har gentemot sina hyresgäster. I artikeln Hyresvärdarnas inflytande över segregationen (2001) identifierar hon ett
asymmetriskt maktförhållande mellan hyresvärd och hyresgäst, där
det är upp till varje enskild hyresvärd att bedöma blivande hyresgäster. Bland såväl kommunala som privata hyresvärdar ser Popoola
tre olika strategier hyresvärdarna menar ska främja integration och
motverka segregation.
1. Bostadsföretaget styr inflyttningen genom uppställda krav på
fast arbete och/eller fast lön. Popoola menar att detta skulle
kunna tolkas som att bostadsföretaget inte vill försätta hyresgästerna i en ekonomisk pressad situation som de inte kan klara
av. En annan, och enligt Popoola rimligare tolkning, är att
hyresvärdarna vill undvika hyresgäster som är arbetslösa,
bidragstagare, och utan möjligheter att flytta någon annanstans.
2. Bostadsföretaget styr inflyttningen av invandrare, till fastigheter inom bostadsbeståndet, i enlighet med uthyrarnas uppfattning om behovet av etnisk balans i området. Enligt Popoola
anser sig hyresvärdarna kunna avgöra hur stor andel som är
rimligt i ett område. Att det finns tillräckligt många boende av
en viss nationalitet kan användas som förevändning för att neka
inflyttning av personer med samma nationalitet. Popoola ger
exempel från Malmö där en hyresvärd vid ett tillfälle ansåg att
det bodde tillräckligt många romer i ett bostadsområde och
därför nekade fler familjer att flytta in.
3. Bostadsföretaget accepterar hyresgäster utan fast arbete eller
regelbunden lön, men styr lägenhetsanvisningarna utifrån sina
farhågor om störningar i boendet i syfte att hålla delar av fastighetsbeståndet ’problemfritt’. Med exempel från Malmö och
Västerås visar Popoola hur hyresgäster som förväntas skapa
turbulens i området eller vara socialt belastande på något sätt,
placeras av bostadsföretagen i vissa fastigheter eller delar av
bostadsområden (Popoola 2001:205–206).
Strategi 2 och 3, som alltså enligt hyresvärdarna ska främja integration och motverka segregation, kan tillsammans tolkas som ett
synnerligen effektivt sätt att utestänga vissa grupper från bostadsmarknaden. Strategi 2 fördelar vissa grupper jämt över bostadsbe331
Boende
SOU 2005:56
ståndet, med strategi 3 fördelas vissa grupper inte alls till vissa delar
av bostadsbeståndet. Påminner om formuleringen ”Klave så vinner
jag, krona så förlorar du”.
Det bör understrykas här att om en person nekas en lägenhet på
grund av sin etniska tillhörighet, utgör detta etnisk diskriminering
enligt brottsbalken (16:9) och lagen om förbud mot diskriminering
(2003:307). Detta gäller oavsett om förövaren anser sig ha goda
avsikter, dvs. motverkan av segregation, eller inte.
Popoolas arbeten från 2001 är aktuella i dessa dagar i ljuset av
fallet MKB (Malmö kommunala bostäder). Enligt journalistrapporter (Vår Bostad, 2005; Sydsvenska dagbladet, 2005) skulle MKB
ha fört register över sina hyresgäster vilka använts för att dels sortera bort hyresgäster, dels informera andra i branschen om ”svartlistade” personer. Ärendena finns f.n. hos ombudsmannen för
etnisk diskriminering (DO) för undersökning om MKB:s agerande
strider mot lagen.
Ett annat exempel som kan nämnas är de s.k. Järvareglerna där
särskilda krav ställdes inom vissa bostadsområden och som tillämpades av bl.a. de kommunalägda Familjebostäder och Svenska
bostäder även efter det att reglerna formellt avskaffats. Kravet på
boendereferenser för två år tillbaka i tiden och exkludering av
sökande som uppbar socialbidrag slog särskilt hårt mot nyanlända
flyktingar. (Quick Response, 2000).
Journalisten Irka Cederberg intervjuar i Integrationsverkets rapport Rapport Integration 2001 (2002c) , Lars Birve, VD för det
kommunala bostadsföretaget MKB i Malmö. Birve förklarar att
bolaget inte har någon bostadskö. När en lägenhet blir ledig i något
hus tittar hyresvärden på vilka som redan bor där, för att kunna
hitta en bostadssökande som passar bra in. Birve hävdar att MKB
sorterar de bostadssökande efter hudfärg för att hitta en lämplig
blandning. När MKB ”flyttat folk [med utländsk bakgrund] till, ja,
kalla det ”vita” områden, så fungerar det inte alls. Och det beror på
de ”vita” som bor där. Kommer det en mörkhyad från Iran eller
Irak med många barn, så blir de utmobbade.” (Integrationsverket
2002c:150).
Med andra ord agerar bostadsföretaget diskriminerande och de
”vita” svenskarna agerar i enlighet med sina föreställningar om
invandrare påpekar Cederberg. Detta är en indikation på att det
segregerade samhället inte uppstår av sig självt, eller på grund av att
invandrare vill bo nära varandra, utan att svenska individer och
samhällsstrukturer är delaktiga i processen.
332
SOU 2005:56
Boende
I stockholmsförorten Fittja hyr flera olika bostadsföretag ut lägenheter. Den del av området som ägs av den privata hyresvärden
Realia får sämst omdöme på alla sätt, i Hassan Hosseini-Kaladjahis
enkätstudie Tusen röster om Fittja (2001).
Det är det mest tättbefolkade delområdet. Det har den lägsta stabiliteten. Det rymmer den lägsta andelen personer som trivs bra i Fittja
och den högsta andelen personer som vill flytta från Fittja.
(Hosseini-Kaladjahi, 2001:21).
Företag som Realia, skriver Hosseini-Kaladjahi, måste vara med
och dela på ansvaret för det område där de verkar och inte ”åka
snålskjuts” på andras arbete.
Tydligare uttryckt tjänar företaget pengar genom sin närvaro i Fittja,
men utan att vara med och dela på ansvaret. Och detta trots att det
spelar den viktigaste rollen för försämringen av situationen i Fittja.
(Ibid: 21–22).
Åsa Bråmå (2004a) har intervjuat tjänstemän inom flyktingmottagningen och företrädare för de kommunala bostadsbolagen i Uppsala, Västerås, Norrköping, Jönköping och Umeå. I samtliga kommuner hade bostadsförmedlingen för hyresrätter avskaffats i början
av 1990-talet. I stället har de olika fastighetsägarna, även de kommunala, sina egna förmedlingssystem med olika principer för köoch kvalificeringsregler. Nyanlända flyktingar hänvisades, direkt
eller indirekt, till de bostäder som för tillfället var lediga. Dessa
hade en tendens att ligga i vissa bostadsområden, ofta i de minst
attraktiva delarna av allmännyttans bestånd. Västerås var den enda
kommunen i Bråmås undersökning som försökte sprida ansvaret
bättre i form av en privat, centraliserad bostadsförmedling med
uppgift att förmedla lägenheter åt nyanlända.
Medan allmännyttan har ett socialt ansvar att erbjuda lägenhet
även till ekonomiskt svaga, har privata bostadsföretag ofta strängare regler än de kommunala och kräver inte sällan en ekonomisk
garanti av hyresgästerna. Nyanlända flyktingar har sällan tillgång
till den typen av garanti och får således inte ställa sig i bostadskön.
Dessa hårda krav på hyresgästerna har ibland uppfattats som indirekt diskriminering av informanterna i undersökningen (Bråmå
2004a:18).
333
Boende
SOU 2005:56
7.4
Vem vinner på segregationen?
I artikeln Skapandet av svenskglesa områden (2001a) skriver Roger
Andersson om orsaker till och konsekvenser av boendesegregation.
I fråga om vad som utgör en ”etniskt blandad miljö” vänder sig
Andersson till Douglas Massey och Nancy Dentons forskning från
USA (Massey & Denton, 1993) som visar att en majoritet av
befolkningen skulle föredra att bo i etniskt blandade bostadsområden, trots att väldigt få gör det. På frågan om hur ett sådant område
borde vara sammansatt svarade de tillfrågade ”svarta” ”hälften
svarta, hälften vita”, medan de ”vita” svarade ”80/90 procent vita,
20/10 procent svarta”. Benägenheten att kategorisera människor
efter hudfärg är tydlig i denna undersökning. Det är också påtagligt
vilka konsekvenser detta får för människors val av bostadsområde.
Andersson menar att det är sannolikt att liknande kategoriseringar
även sker i Sverige (Andersson 2001a:126). Det faktum att den
”vita” befolkningen föredrar en högre andel ”vita” för att ett
bostadsområde ska ha ”rätt blandning” medför att det är ”vita” som
i högre grad än de ”svarta” bidrar till att skapa etniskt och socioekonomiskt segregerade mönster i staden.
Andersson skiljer mellan aktiva och passiva former av diskriminering i boenderelationer. En av de aktiva formerna benämns
”voice” och innebär att människor som bor i ett bostadsområde
agerar så att nyinflyttade känner sig ovälkomna. Exempel kan vara
att familjer i ett grannskap där majoriteten av befolkningen är ”vit”
medelklass, aktivt fryser ut den nyinflyttade, ”svarta” familjen.
Anderssons exempel på en passiv diskrimineringsform kallas ”exit”
och innebär att boende väljer att lämna ett område när de anser att
den etniska blandningen inte längre är välbalanserad (Andersson
2001a:135f). En sådan vändning i vad som står i centrum för studierna är viktig eftersom man, som bl.a. urbanforskaren Mike Davis
(1998) påpekat, för att förstå de maktlösas positioner i samhället
måste undersöka majoritetssamhällets attityder, värderingar och
handlingar. Sådana studier råder det uppenbar brist på i svensk
forskning.
334
SOU 2005:56
7.4.1
Boende
”White flight”
Fenomenen att ”vita” flyttar från och undviker vissa bostadsområden kallas i nordamerikansk forskning för ”white flight” eller
”white avoidance”. Enligt teorierna flyr den ”vita” befolkningen
från bostadsområden när den ”svarta” befolkningens andel når en
viss gräns, s.k. ”tipping point”. Det innebär att det finns en gräns
för hur mycket afroamerikaner den ”vita” delen av befolkningen i
ett område kan stå ut med. Det är emellertid svårt att definiera ett
exakt värde för ”tipping point” konstaterar kulturgeografen Åsa
Bråmå i artikeln ”White flight”? – The production and reproduction
of immigrant concentration areas in Swedish cities, 1990 – 2000
(2004b). Styrkan i att introducera begreppen ”white flight” och
”white avoidance” i europeiska studier av segregation och diskriminering är att fokus läggs på majoritetsbefolkningens agerande,
eftersom framför allt de har de maktresurser som krävs (kunskapsmässiga, ekonomiska, ideologiska) för att flytta från eller
undvika att bosätta sig i vissa områden (Bråmå, 2004b). Ett problem är att när denna förklaringsmodell, som oftast används vid
kvantitativa undersökningar som försöker mäta grad av ”undvikande”, så fästs uppmärksamheten vid individerna och inte rasistiska normer i samhället. Denna förklaring utgår från att ”vithet”
kopplas till ett (förut)bestämt handlingsmönster. Dessa individer
antas fatta mer eller mindre rationella beslut. Kollektiva handlingar
och den ideologiska struktur som stödjer dessa hamnar dock helt i
skymundan.
Bråmå slår visserligen fast att svenskar bidrar till uppkomsten av
invandrartäta områden genom att flytta ut ur områden som tenderar att få fler invandrade bland sin befolkning, och framför allt
genom att undvika att flytta till dessa områden (Bråmå 2004b:19).
Emellertid gör hon ingen ansats att teoretiskt förankra resultaten
från sin empiriska undersökning och den kritik som formuleras
ovan gäller även för hennes studie.
Det är nödvändigt att koppla samman den ”vita” majoritetsbefolkningens ”undvikande” och ”flykt” med teorier rörande rasistiska normer i samhället. Människor handlar (ofta omedvetet)
utifrån de ideologiska strukturer som dominerar i samhället och de
institutionella ramar som öppnar alternativt begränsar handlingsutrymmet för social praxis. En sådan koppling skulle sätta in de
empiriska resultaten i ett större sammanhang och bidra till att fördjupa analysen. De rapporter som kommit framförallt i nyhetsme-
335
Boende
SOU 2005:56
dier under de senaste åren (se t.ex. fallet MKB avsnitt 7.3) indikerar
att det förekommer strukturell diskriminering på bostadsmarknaden. Dessa signaler antyder också att personer med starka resurser
som pengar, kontakter, och framförallt ”rätta egenskaper” (utseende, efternamn, nationalitet, etc.) enligt dominerande föreställningar om ”det normala”, kan ta sig fram genom bostadsmarknadens olika strukturer inklusive statliga institutioner.
7.5
Mediernas stigmatisering
Medierna spelar en viktig roll som förmedlare av bilder som presenteras av ”invandrartäta” områden. Detta har, på uppdrag av
Integrationsverket och Riksantikvarieämbetet, studerats av
Ericsson, Molina och Ristlammi i Miljonprogram och media – föreställningar om människor och förorter (2002). De beskriver hur
miljonprogramområdena från och med åttiotalet i media i stor
utsträckning beskrivs som hemvist för icke-svenskar. Områdena
beskrivs som skilda från resten av samhället. Som fyllda med problem och avvikelser, jämförda med en underförstådd svenskhet, är
det områden som behöver hjälp. ”De Andra” behöver aktiveras och
hjälpas.
Vissa platser i Sverige har skildrats som problematiska, kriminellt
belastade, farliga men även exotiska, färgglada, livliga etc. Både de
negativa och de positiva stigmatiseringarna tenderar dock att särskilja
dessa platser från resten av den urbana strukturen och övriga samhället. (Eriksson, Molina och Ristilammi, 2002:103).
Irene Molina skriver i sin avhandling om hur Uppsala Nya Tidning
(UNT) i sin rapportering om brott, oftare explicit nämner stadsdelen vid namn när ett brott är begånget i den invandrartäta stadsdelen Gottsunda, jämfört med när brott skett någon annanstans i
staden (Molina, 1997). I boken Fittja, världen och vardagen (2002)
visar etnologen Oscar Pripp, hur media behandlar stockholmsförorten Fittja på liknande sätt, liksom Lasse Sandström i boken
Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för
integration (2004).
Mediernas skildringar av bostadsområden kan betraktas som diskriminerande handlingar eftersom de bidrar till att områdena
svartmålas, vilket leder till att de som kan undviker områdena eller
flyttar därifrån. Detta i sin tur leder till att områden ytterligare
336
SOU 2005:56
Boende
marginaliseras och stigmatiseras. Mediernas beteende får i slutändan även konsekvenser för den etniska hierarkin på bostadsmarknaden, alltså det faktum att människors möjligheter att göra boendekarriär beror på vilket land de kommer ifrån. Mer om mediernas
bilder av förorten finns i avsnitt 3.5.4.
Roger Andersson (2002) menar att när insatser begränsas till
vissa områden kan det leda till att problem förknippas med, eller i
värsta fall ses som orsakade av de grupper som drabbas av problemet.
Samma slutsats framkommer i kunskapsöversikten Förort i fokus
– interventioner för miljoner om insatser i utsatta bostadsområden
(Integrationsverket, 2002b). Här lyfter Helene Lahti Edmark fram
problemet med stigmatiserande bilder och polariserande mytbildningar, som omgärdar dessa geografiska områden. Lahti Edmark
menar att myterna används som intäkt för att initiera interventionerna.
Tendensen finns dock att bilden blir verkligare än verkligheten, vilket
innebär en risk att även interventioner som tillsätts i avsikt att medverka till integration i samhälle, i själva verket kan bidra med det motsatta (Integrationsverket, 2002b:121).
Det är samtidigt viktigt att notera att medierna också bidrar till att
synliggöra diskriminering. Detta gäller t.ex. MKB-fallet. Det visar
att mediernas roll inte alltid är på förhand given.
7.6
Slutsatser
Det står klart att vissa grupper har svårare att etablera sig på
bostadsmarknaden. Att staden är segregerad efter ”etniska” linjer är
välbelagt, liksom att detta hänger ihop med arbetsmarknadssituation och klasstillhörighet.
I segregationen kan dock även en etnisk hierarki skönjas. Idén
om att vistelsetid, utbildning och arbetssituation ensamt avgör
möjligheter att göra boendekarriär kan avfärdas. Arbetsmarknadssituation förklarar en del av segregationen, men eftersom vissa
grupper av invandrare trots bättre arbetsmarknadssituation (och
utbildning samt längre vistelsetid) har en sämre boendesituation är
en rimlig slutsats att omgivningens uppfattningar om människors
utseende och kulturella tillhörighet påverkar deras möjligheter på
bostadsmarknaden. De hierarkiska mönstren känns igen från andra
337
Boende
SOU 2005:56
delar av samhället och kan skönjas i traditionella rasbiologiska
uppfattningar om olika högt och lågt stående ”raser”.
Mediernas bilder av de områden som i stor utsträckning befolkas
av invandrare uppvisar tydliga stereotypa beskrivningar som får
stigmatiserande effekter. Liksom inom andra samhällsområden kan
dessa bilder spåras till uppdelningar i ”vi” och ”dem” i ett kolonialt
tankearv. Mycket talar för att majoritetsbefolkningens självbild
fyller en viktig ideologisk funktion och har skapats på ”Andras”
bekostnad.
Resultaten av utvärderingarna av satsningarna på ”utsatta”
bostadsområden tyder på att de boende i bästa fall fått ett visst
mått av akut hjälp. Det saknas i åtgärderna ett perspektiv som inte
bara försöker ta hand om konsekvenserna utan också de mekanismer som ligger bakom. Min bedömning är också att det saknas
analyser av huruvida de egentliga ”vinnarna” i satsningarna för att
motverka segregation kanske i själva verket är de politiker, tjänstemän, företag och fackföreningar som definierar och utför projekten.
7.6.1
Kunskapsluckor
Som denna genomgång har visat är forskningen om strukturell diskriminering inom boendeområdet ännu i sin linda. Det finns ett
fåtal publikationer inom de områden som redovisas; boendesegregering, boendehierarkier, bosättningsmönster, rasifiering och
hyresvärdarnas makt. Andra centrala frågor som är viktiga för att
förstå strukturell diskriminering i boende tycks däremot i det närmaste outforskade.
Det saknas forskning om skillnader i tillgång till kommunikationer, vilket rimligen dels påverkar människors möjlighet att ta sig till
och från sina arbeten (vilket försvårar att ta vissa arbeten) och dels
att inte vara beroende av en viss typ av transport, t.ex. egen bil.
Det saknas också forskning om boendestandard, trångboddhet,
utbud av olika upplåtelseformer, hemlöshet (en undersökning från
Socialstyrelsen, [2000] visade dock att 25 procent av hemlösa var
utrikes födda och 80 procent [av alla] var män), boendemiljö,
trygghet, tillgång till grundläggande samhällsservice som affärer,
vårdcentral, bibliotek m.m., liksom livskvalitén i stort när det gäller
t.ex. tillgängligheten till kulturutbud och mötesplatser.
338
SOU 2005:56
Boende
Segregation är välundersökt, men just diskrimineringsperspektivet
saknas hos majoriteten av forskarna. Trots att en handfull forskare
varnat för förekomsten av strukturell diskriminering i boendet i
Sverige i snart ett decennium, så hävdas det ännu på allvar att de
som missgynnats av segregationen, de som hamnat i de fattiga
områdena, som bor i områden som ständigt stigmatiseras som
problembelastade (eller som själva problemet), själva valt sin
situation.
Hyresvärdarnas agerande ur ett diskrimineringsperspektiv har
undersökts i några studier, ett arbete som måste utökas och fördjupas. Bostadsrätts- och äganderättsmarknaderna är tämligen outforskade. Det är därför viktigt att undersöka bostadsrättsföreningar och fastighetsmäklare samt bankers och lånegivande institutioners behandling av sökande med invandrarbakgrund. Ett tillvägagångssätt kan vara att använda så kallad situation testing, där personer med olika etniska bakgrunder ansöker om lån, lägenhet eller
husköp.
339
Boende
SOU 2005:56
Litteraturförteckning
Andersson, R. (2000) ”Etnisk och socioekonomisk segregation i
Sverige 1990–1998” i: Fritzell, J. (red), Välfärdens förutsättningar – arbetsmarknad, demografi och segregation. SOU
2000:37.
Andersson, R. (2001a) ”Skapandet av svenskglesa bostadsområden”
i: Magnusson, L. (red.) Den delade staden, Umeå: Borea.
Andersson, R. (2001b) Att styra och följa utvecklingen i storstadsregioner – reflektioner om strategier, instrument och indikatorer.
Bidrag presenterat vid Storstadsdelegationens februarikonferens om storstadsarbetet, Lidingö, 2001-02-21.
Andersson, R. (2001c). ”Egenföretagandets etniska geografi i Sveriges storstadsregioner” s. 29–60 i Andersson, R. (m.fl.) Marginalisering eller integration: Invandrares företagande i svensk
retorik och praktik. Stockholm: NUTEK.
Andersson, R. (2002) ”Boendesegregation och etniska hierarkier” i:
Lindberg, I. & Dahlstedt, M. (red.) Det slutna folkhemmet –
om etniska klyftor och blågul självbild. Agoras årsbok 2002.
Stockholm: Agora.
Bråmå, Å. (2004a) Utvecklingen av boendesegregationen i mellanstora städer under 1990-talet. Bilaga till Rapport Integration
2003. Norrköping: Integrationsverket.
Bråmå, Å. (2004b) ”White flight”? – The production and reproduction of immigrant concentration areas in Swedish cities, 1990 –
2000. Kulturgeografiska institutionen, Uppsala Universitet,
Text till Doktorandforum 2004-09-24. Opublicerad artikel
Carter, B. Green, M. & Halpern, R. (1996) ”Immigration policy
and the racialization of migrant labour: the construction of
national identities in the USA and Britain”. I: Ethnic and
Racial Studies, vol 19, nr 1, 1996, s. 135–157.
Davis, M. (1998) Los Angeles – Utgrävning av framtiden. Lund: Arkiv förlag.
de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet: kritiska
reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.
de los Reyes, P., Molina, I. & Mulinari, D. (2002) Maktens (o)lika
förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige: en
festskrift till Wuokko Knocke. Stockholm: Agora.
Ericsson, U. Molina, I. och Ristilammi, P. (2002) Miljonprogram
och media: föreställningar om människor och förorter. Stockholm: Riksantikvarieämbetet; Norrköping: Integrationsverket.
340
SOU 2005:56
Boende
Gordon, M. (1964) Assimilation in American Life. New York, Oxford: University Press. London: Allen Lane.
Gordon, M. (1975) ”Towards a General Theory of Racial and
Ethnic Group Relations”. I: Glazer, N. & Moynihan, D. P.
(red) Ethnicity – Theory and Experience. Cambridge: Mass.
Harrison, M. L. (1995) Housing, ’Race’, Social Policy and Empowerment. Aldershot: Avebury.
Hosseini-Kaladjahi, H (2002) Stora fiskar äter fortfarande små fiskar: helhetsutvärdering av storstadssatsningen i Botkyrka kommun. Tumba: Mångkulturellt centrum
Hosseini-Kaladjahi, H. (2001) Tusen röster om Fittja. Mångkulturellt centrum. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
Integrationsverket (2002a) På rätt väg? Slutrapport från den nationella utvärderingen av storstadssatsningen. Norrköping: Integrationsverket.
Integrationsverket (2002b) Förort i Fokus – interventioner för miljoner. Integrationsverkets rapportserie. Norrköping: Integrationsverket.
Integrationsverket (2002c) Rapport Integration 2001. Norrköping:
Integrationsverket.
Massey, D. & Denton, N. (1993) American apartheid; segregation
and the making of the underclass, Cambridge Mass.: Harvard
university Press.
Magnusson, L., m.fl. (red) (2001) Den delade staden, Umeå: Borea.
Molina, I. (1997) Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Doktorsavhandling Uppsala universitet Kulturgeografiska institutionen. Geografiska regionsstudier nr 32.
Molina, I. (2000) ”Bostadsrätten och det nya Sverige – en uppsats
om etniska minoriteter på bostadsmarknaden” i: Malmberg, B.
& Sommestad, L. (red.) Bostadsrätten i ett nytt millennium.
Uppsala universitet, Institutet för bostadsforskning, Forskningsrapport 2000:3.
Popoola, M. (2001) ”Hyresvärdarnas inflytande över segregationen” i: Magnusson, L. (red), Den delade staden, Umeå: Borea.
Pripp, O. (2002) ”Massmedierepresentationer av förortsinnevånare,
med fokus på fittjabor” i: Ramberg, I. & Pripp, O. (red.),
Fittja, världen och vardagen. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.
341
Boende
SOU 2005:56
Quick Response (2000) ”Flyktingar diskrimineras i bostadskö”,
nyhetssammanfattning Vecka 17 2000,
www.quickresponse.nu/veckans_nyheter/day.asp?vecka=17&
ar=2000
Regeringen (2005) Bostadspolitikens mål. www.regeringen.se/sb/d/
1932/a/12329
Sandström, L. (2004) Rosengård i medieskugga, om medier som medel och hinder för integration.
Smith, S. (1989) The politics of ’Race’ and Residence. Citizenship,
Segregation and White Supremacy in Britain. Oxford: Polity
Press.
Smith, S. (red) (1992) Race and Housing in Britain, Review and
Research Agenda, Annotated Bibliography, Commentary,
Workshop Reports. Proceedings of a Conference Supported by the
Joseph Rowntree Foundation. Department of Geography, University of Edinburgh.
Socialstyrelsen (2000) Hemlösa i Sverige 1999 – vilka är de och vilken hjälp får de? Stockholm: Socialstyrelsen.
Sydsvenska dagbladet (2005) ”DO utreder om MKB diskriminerat”
05-01-31 w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10108258
http://sydsvenskan.se/malmo/article91141.ece
Vår Bostad (2005) ”Kräv utdrag ur register”, 05-01-26,
www.bostad.nu/ArticlePages/200501/25/20050125145522_vb
274/20050125145522_vb274.dbp.asp
342
8
Välfärdstjänster
8.1
Inledning
Välfärdspolitikens mål är att ge alla människor förutsättningar att leva
ett gott liv. Välfärdspolitikens huvuduppgifter är att minska klyftor
mellan olika samhällsgrupper, och samtidigt ge människor trygghet
och möjlighet till utveckling. (Regeringen, 2005)
Det finns stora luckor i kunskapen när det gäller strukturell diskriminering pga. etnisk eller religiös tillhörighet inom välfärdsområdet, exempelvis socialtjänst och hälso- och sjukvård.
Forskningen konstaterar dock stora och växande skillnader i levnadsförhållanden mellan svenskar och invandrare som talar för att
det finns en etnisk uppdelning av den svenska välfärden.
Hittills är det främst invandrare och deras ”egenskaper” som har
stått i fokus för studier av skillnader mellan utrikes födda och
svenskfödda. Det har inneburit en förstärkning av kategoriseringen
av invandrare till de främmande, ”De Andra”, som inte har kunnat
förklara de allt djupare klyftorna. Nu drar allt fler forskare
slutsatsen att strukturell diskriminering är en starkt bidragande
orsak till den etniska uppdelningen av välfärden och att det är hög
tid att kritiskt granska de strukturer och fenomen inom
majoritetssamhället som tycks skapa strukturell diskriminering.
Jag kommer här att göra en genomgång av forskning som lyfter
fram aspekter som indikerar strukturell diskriminering inom hälsooch sjukvård, försäkringskassa, socialtjänst och pensionssystem.
343
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
8.2
En etniskt delad välfärd
Begreppet välfärd har i Sverige (t.ex. i SOU 2004:21) definierats
som:
Individens förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper,
psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m.m. med vilkas
hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor.
(Johansson, 1975:25, citerad i SOU 2004:21 )
Det råder en etnisk delning av den svenska välfärden. Det framgår
av Integration till svensk välfärd?, en rapport från SCB och Arbetslivsinstitutet (Vogel, Hjerm & Johansson, 2002). Invandrare tjänar
mindre, har sämre levnadsstandard, är mer trångbodda etc. än infödda svenskar.
Det går emellertid en klar skiljelinje mellan olika grupper av invandrare – mellan arbetskraftsinvandrare från Norden och centrala
EU-länder och flyktingar från länder utanför Europa.
Skillnaderna är så omfattande att man i själva verket kan tala om två
invandrarklasser. Vi har en gynnad grupp från de rika länderna, som i
praktiken har rätt till fri invandring, som kommer från vårt närområde,
som är attraktiva på svensk arbetsmarknad, och som i det allmänna
medvetandet anses stå nära svenskarna ifråga om språk, samhällsstruktur, kultur, religion, utseende, värderingar och allmän livsstil. I
detta fall är invandringen ofta ett positivt val i välfärdskarriären (ett
attraktivt arbete, den svenska naturen, familjebildning etc). Samtidigt
har vi en missgynnad grupp, som endast får komma till Sverige om
man bevisligen har flyktingskäl (eller som anhöriginvandrare), dvs. har
utsatts för förföljelse i hemlandet. (Ibid:154).
Denna tydliga bild av två ”invandrarkategorier” framkommer i rapporten ovan som bygger på SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) för åren 1979–2000 och som omfattar 12 000
invandrare. Där jämförs invandrares levnadsförhållanden med den
svenskfödda befolkningens och alltså även mellan olika invandrargrupper (Ibid.).
Forskarna definierar levnadsförhållanden i vid bemärkelse, med
anknytning till välfärdsbegreppet i svensk välfärdsforskning. Ett
50-tal välfärdsaspekter har studerats under rubriker som inkomst,
materiell levnadsstandard, boende, sysselsättning, arbetsmiljö, sociala nätverk, politiska resurser, trygghet och säkerhet samt hälsa.
Vogel, Hjerm & Johansson menar att ur ett internationellt perspektiv så har den svenska välfärdsstaten länge varit effektiv när det
gäller att begränsa ojämlikheten. I och med den ekonomiska krisen
344
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
på 1990-talet så skedde emellertid en dramatisk förändring. Då
minskade resurserna för välfärdspolitik och integrationspolitik,
samtidigt som behoven växte. Deras resultat tyder på att integrationen av flyktinginvandrare misslyckades under 1990-talet. Flyktinginvandrare har en väsentligt lägre välfärdsnivå också efter tio år
i Sverige.
Eva Franzén, forskare i socialt arbete, har undersökt sambandet
mellan individernas försörjningssituation och förekomsten av
ofärd. Hon har analyserat data från den rikstäckande invandrarundersökning som Socialstyrelsen låtit göra och som resulterat i
flera rapporter.
Franzén har bl.a. utgått ifrån den intervjuundersökning som
Socialstyrelsen lät genomföra 1996 med hjälp av SCB. Då söktes
1 980 invandrare upp och intervjuades. De kom alla från något av
de fyra stora invandringsländerna Polen, Chile, Turkiet och Iran.
Samtliga hade varit bosatta i Sverige mellan 7 och 16 år vid intervjutillfället och hade med andra ord gott och väl passerat den första
introduktionsperioden.
Intervjuerna handlade om arbetsmarknad, ekonomi, hälsa, politiska resurser och sociala relationer samt faktorer som kategoriseras som specifik invandrarproblematik och omfattar individens
boendesegregation, upplevelser av diskriminering samt upplevelser
av kunskaper i svenska.
Resultaten visar bland annat att kön är en viktig faktor som styr
hur väl individen lyckas etablera en egen försörjning. Risken är
större för invandrade kvinnor än för invandrade män att varken ha
arbete eller vara sysselsatta av studier, liksom för att drabbas av
självskattad ohälsa. Andra faktorer som kan påverka förekomsten
av ofärd är familjesituation och ålder samt antal år i landet. Ensamstående löper ökad risk när det gäller nästan samtliga välfärdsområden. Risken ökar ju äldre individen är samtidigt som det verkar finnas en generell tendens att välfärdsproblemen minskar ju
längre en person vistats i landet.
Franzén kommer fram till stora skillnader mellan de olika
invandrargrupperna. Risken att drabbas av välfärdsproblem är
störst för invandrare från Chile och Iran, medan risken är minst för
individer födda i Polen. Invandrare från Turkiet löper en större risk
för att varken ha arbete eller bedriva studier, för stora ekonomiska
problem samt för ohälsa, men mindre risk för problem avseende
politiska resurser och sociala relationer.
345
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
Förklaringen till skillnaderna mellan invandrargrupperna kan enligt
Franzén vara olika. En tolkning kan vara:
…att diskriminering baserat på individens etniska tillhörighet förekommer samt att detta drabbar vissa invandrargrupper i högre grad än
andra. (Franzén, 2004:126).
Franzén betonar vikten av att välfärdsforskningen kartlägger hur
olika former av ofärd hänger samman. Hon menar att det tycks
finnas en ”ansamlingsproblematik” som innebär att de som har en
svag position inom ett område verkar ha ofördelaktiga levnadsförhållanden också i andra avseenden. Socialbidragstagare med svag
arbetsmarknadsanknytning och ekonomiska problem riskerar att i
högre utsträckning ha en självskattad ohälsa och ha ett begränsat
socialt nätverk (Ibid.).
Franzén finner inga belägg för att invandrare skulle ha sämre
förutsättningar än infödda svenskar utan drar slutsatsen att skillnaden är ett uttryck för en ökad socioekonomisk ojämlikhet som
drabbar vissa invandrargrupper mer än andra (bl.a. flyktingar från
utomeuropeiska länder). Denna omständighet kan också beskrivas
som social exkludering med uppenbara drag av etnifiering, en exkludering som i synnerhet drabbar flyktingar och nyinflyttade, men
också människor som bott i Sverige under en lång tid. Trots att den
officiella integrationspolitikens mål är att jämlikhet ska råda mellan
de som invandrat till landet och de som är infödda, fastslår Franzén
att utvecklingen har gått i motsatt riktning under senare decennier.
(Franzén, 2003).
Till skillnad från Franzen som lyfter fram skillnader mellan
invandrade kvinnor och män i fråga om sysselsättning, ohälsa m.m.
har andra forskare vänt blicken till hur uppfattningar om kön och
förekomsten av en könsmaktsordning sammankopplas med uppfattningar om etnicitet. Ett exempel på detta är när föreställningen
om en ”traditionell (invandrad) kvinnlighet” påverkar tillgången till
välfärdstjänsten:
Förutfattade meningar om att kvinnorna hindras av sina män från att
engagera sig i arbetslivet eller i föreningsverksamhet förekommer ofta.
Ett annat uttryck för dessa föreställningar är att kvinnorna förväntas
vilja vara hemma för att ta hand om sina barn och äldre anhöriga i
högre grad än svenskfödda kvinnor (Johansson, 2000). En uppfattning
som i förlängningen leder till att tillgången på välfärdstjänster är lägre i
invandrartäta områden än den genomsnittliga. (de los Reyes &
Wingborg, 2002:62)
346
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Enligt de los Reyes & Wingborg (Ibid.) saknas också forskning
exempelvis om hur utbudet av välfärdstjänster och nedskärningar i
den offentliga sektorn påverkar förekomsten av olika former av
institutionell diskriminering.
8.3
Socialt arbete
8.3.1
Socialtjänst
Det finns en del aktuell forskning som beskriver diskriminering
inom socialtjänsten, även om det begrepp som används inte alltid är
strukturell diskriminering. Flera empiriska undersökningar, så som
de som redovisas här nedan, visar emellertid på de allvarliga följderna av diskriminering och hur dessa går stick i stäv med målen
för svensk integrationspolitik och välfärdspolitik. Fortfarande är
behovet stort av fördjupad kunskap om mekanismerna bakom
diskrimineringen och hur den kan motarbetas genom förändringar,
inte minst av de sociala myndigheternas och institutionernas
rådande normer och beteenden.
8.3.2
Den kulturella förklädnaden
Att det finns en tendens att beslöja sociala problem och gömma
förekomsten av exempelvis segregering och diskriminering i en
kulturell förklädnad konstaterar sociologen Aleksandra Ålund
(2002).
I Ålunds intervjuer med socialarbetare i en ”invandrartät” förort
i Stockholm på 1990-talet framgår hur invandrarbakgrund
reduceras till kulturella stereotyper och hur sociala motsättningar
blir till en ”kulturalisering”. Det är som om de sociala problemen
förorsakas av ”De Andras” mer eller mindre ”avvikande” kulturer.
Socialarbetare kan ofta göra invandrare ansvariga för sin egen
situation på ett liknande sätt som i följande uttalande:
Det är inte bra att folk sitter hemma i förorten. Man måste spränga
segregerade områden. Vanligt folk kommer inte fram i samhället på
grund av att de sitter fast i träsket. Man har inga vänner utanför sina
förortsrepubliker. Och ingen social kompetens. Titta i T-banan. Den
är fylld med Metro på golvet. De kan inte uppföra sig svenskt. Jag har
lust att säga: ”…stick till ditt hemland och lär dig att söka jobb innan
du kommer hit.” En del afrikaner har ett visst beteende som inte hör
347
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
till. Jag har inget emot svarta. Så det handlar inte om hudfärg utan om
hur man beter sig. Fel eller rätt. (Citat av socialsekreterare, ur Ålund
& Karlsson, 1999).
Ålund anser att kulturella problem först och främst är problem
som bör härledas till här och nu rådande livsvillkor, till den diskriminering och stigmatisering som invandrare utsätts för i sin vardag.
Hon efterlyser en ny forskning och begreppsutveckling som kan
förena olikheter med universalism, skilda kulturella röster och
framställningsformer med jämlikhet och jämställdhet för att finna
en ny syn på kultur och mångfald, bortom funktionen att dra en
slöja över sociala problem.
Artikeln Kön och ras i rumsliga identitetskonstruktioner
(Johansson & Molina, 2002) beskriver hur stereotypa föreställningar som att invandrarkvinnor förväntas vilja vara hemma mer än
svenskar för att ha hand om barn och äldre, kan leda till att tillgången på välfärdstjänster blir lägre i invandrartäta områden. De
hänvisar till Johanssons doktorsavhandling Genusstrukturer och
lokala välfärdsmodeller – Fyra kommuner möter omvandlingen av
den offentliga sektorn (2000). Johansson har funnit intressanta
exempel på hur just kön och/eller etnicitet samspelade med rum
och plats bl.a. i Botkyrka och hänvisar till rasifierade föreställningar
och en rasifierad fördelningspolitik som finns i flera europeiska
länder. Omfattande nedskärningar och även brister i barn- och
äldreomsorgen uppges ha klarats av pga. att Botkyrka är en kommun med ”stor andel invandrare” och därmed ganska hög andel
icke förvärvsarbetande kvinnor som i stället förväntas själva ta hand
om barn och äldre.
Om faran med att kulturalisera invandrarklienters problem skriver Masoud Kamali i Kulturkompetens i socialt arbete. Om socialarbetarens och klientens kulturella bakgrund (2002). Han menar att
kulturaliseringen sedan länge är institutionaliserad i svensk socialtjänst.
[det är] dags att lämna kulturessentialistiska föreställningar och modeller som söker orsakskedjan till klienternas problem i deras
’ursprungliga kulturer’ och i deras gamla hemländer. Dessa grupper
lever här och nu, deras problem är det svenska samhällets problem och
de är en utmaning för dagens socialarbetare att handskas med. (Kamali,
2002:157)
348
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Under de senaste åren har både antalet invandrarklienter och
socialsekreterare med utländsk bakgrund ökat inom socialtjänsten.
Det händer att invandrare erbjuds särskilda kurser för att komplettera tidigare erfarenheter och kunskaper. Även om det inte varit
ett resultat av någon bestämd policy för etnisk mångfald i arbetslivet kan arbetsgivare i invandrartäta områden ha goda skäl att anställa fler socialsekreterare med invandrarbakgrund. Det kan vara
ett sätt att försöka möta den ökade mångfalden bland klienterna
och att effektivisera arbetet.
Kamali jämför med förhållandena i Storbritannien och USA där
man formulerat olika policydokument för att främja mångfalden
bland socialarbetarna bl.a. för att höja kvalitén på det sociala arbetet
med minoriteter. Han hänvisar till en utvärdering som gjorts av
British Association of Social Workers (BASW) 1990 som visar att
den ökade mångfalden bland socialarbetarna i viss mån bidrog till
att minska den individuella rasismen hos socialarbetare från majoritetssamhället.
I sin egen studie har Kamali velat undersöka om fler anställda
med invandrarbakgrund har påverkat det sociala arbetet och gjort
det mer sensitivt i förhållande till olikheter i klienternas sociokulturella bakgrund.
Hans undersökning bygger på kvalitativ datainsamling och databearbetning i åtta invandrartäta stads- och kommundelar i
Stockholm och Uppsala. Han har intervjuat 117 invandrarklienter
och 50 socialsekreterare varav nästan hälften har invandrarbakgrund. Dessutom har han gått igenom 68 personakter. Både
familjeenheter och försörjningsenheter på socialkontoren ingår i
studien.
Resultaten bekräftar den brittiska utvärderingen. Fler anställda
med invandrarbakgrund försvagar fördomar hos de svenska socialsekreterarna och ökar deras förståelse för invandrare. De blir mer
medvetna om att generaliseringar om invandrare som en enhetlig
grupp inte överensstämmer med verkligheten. Däremot verkar inte
fler socialsekreterare med invandrarbakgrund med automatik resultera i ett annorlunda och etniskt mer sensitivt socialt arbetssätt
vare sig i Storbritannien eller Sverige.
Kamali betonar att det inte enbart är svenska socialsekreterare
som behöver motarbeta sina fördomar och negativa attityder gentemot invandrarklienter, utan även de med invandrarbakgrund. Enligt hans rön har flera med invandrarbakgrund som arbetar på försörjningsenheterna en mer negativ attityd till invandrarklienter och
349
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
anser oftare att de ”fuskar”. Till skillnad från sina svenska kollegor
tar de ingen större hänsyn till strukturella faktorer som arbetsmarknad, diskriminering och lagar. De menar att invandrarklienternas problem i huvudsak beror på deras svårigheter att anpassa sig till den svenska arbetsmarknaden och inte tvärtom. Samtidigt uttrycker de kritik mot det svenska systemet som de menar
är byggt för svenska klienter och inte för invandrare och därför behöver förändras.
Socialsekreterare med invandrarbakgrund som arbetar på
försörjningsenheterna kan i vissa fall överdriva sin egen ”kulturkompetens”, enligt Kamali. Dessa tenderar också att generalisera
vissa egenskaper hos invandrarklienterna och riskerar att eliminera
individuella skillnader och gruppskillnader inom etniska grupper.
Motsvarande tendens märks inte hos familjeenheternas personal
med invandrarbakgrund – dessa relaterar i större utsträckning
klienternas problem till deras levnadsförhållanden i Sverige än till
deras kultur.
Också bland klienterna finns skillnader i attityden till invandrade
respektive svenska socialsekreterare, beroende på om de hör till
familje- eller försörjningsenheter. Klienterna på försörjningsenheten visar en klart negativ attityd till invandrade socialsekreterare bl.a. eftersom de anses vara hårdare i sina bedömningar
av bidragsansökningar. Motsvarande negativa attityd finns inte hos
invandrarklienter på familjeenheter.
Kamali lämnar frågan om fler anställda med invandrarbakgrund
påverkar det sociala arbetet öppen för vidare forskning. Samtidigt
varnar han för att ytterligare uppmuntra och förstärka förenklade
och kulturaliserade förklaringsmodeller inom socialtjänsten. Han
menar att det finns en risk för överbetoning av socialarbetares
”kulturkompetens” på bekostnad av professionalismen. Det kan
leda till att invandrade socialsekreterare i större utsträckning enbart
får arbeta med invandrarklienter vilket i sin tur kan marginalisera
dem som professionella och innebära att invandrarklienter får en
marginaliserad service.
8.3.3
Socialtjänstens klientifiering av invandrare
De sociala myndigheternas fördomar och brist på kunskap om
invandrares situation i Sverige utgör ett av de främsta hindren för
integration, hävdar Masoud Kamali. I boken Distorted Integration.
350
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Clientization of Immigrants in Sweden (1997) presenterar Kamali
sin undersökning om hur det sociala välfärdssystemet medverkar
till att klientifiera invandrare och göra dem långvarigt beroende av
sociala myndigheter, i stället för att stärka individernas egna resurser så att de ska kunna leva ett oberoende liv. Kamali har granskat
samtliga handlingar i 95 ärenden gällande icke-europeiska invandrare som haft kontakt med sociala myndigheter under mer än tre
år. Han har även intervjuat företrädare för socialtjänsten. Genom
studien har han kunnat följa ärendena tillbaka till den första kontakten med sociala myndigheter.
Han påpekar att kontakten med socialtjänsten skiljer sig åt när
det gäller invandrare och infödda svenskar och att systemet är uppbyggt med tanke på de senast nämnda. De vänder sig oftast i sista
hand till sociala myndigheter, när alla andra möjligheter att få hjälp
är uttömda. För invandrare utgör däremot ofta kontakten med
socialtjänsten ett av de första mötena med det officiella Sverige.
Redan som asylsökande möter många de sociala myndigheterna
och efter besked om uppehållstillstånd inleds en cirka två år lång
introduktionsperiod som innebär täta kontakter med företrädare
för socialtjänsten.
Kamali delar upp de 95 ärendena i två grupper: den ena utgörs av
dem som har kontakt med socialtjänsten av ekonomiska skäl, dvs.
uppbär försörjningsbidrag, och den andra gruppen består av personer där andra omständigheter aktualiserat dem hos de sociala myndigheterna, bl.a. relationsfrågor, övergrepp på barnen, skolsvårigheter eller polisanmälan. Kamali finner att insatserna ofta
präglas av en överskuggande princip att ”först måste du bli som vi,
sedan kan du bli integrerad”.
Hans studie är ett medvetet försök att vrida forskningens perspektiv bort från ”De Andra”, dvs. invandrarna, till den roll som
sociala strukturer och institutioner spelar. Kamali vänder sig likt
flera andra forskare mot att fokus för debatten om integration hittills oftast legat på invandrarna och deras kulturer, levnadssätt etc.
Utifrån sina rön konstaterar han att det etablerade och institutionaliserade systemet har lett till en strukturell/institutionell diskriminering av invandrare i Sverige. För att förhindra en utbredd
diskriminering av individer på grund av deras kulturella bakgrund
anser han det nödvändigt med omedelbara förändringar, inte enbart
av lagar, utan även av de traditionella sätten att arbeta med ”sociala
problem”.
351
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
8.3.4
Ungdomar och socialtjänst
Utrikes födda personer är överrepresenterade inom socialtjänsten.
Av personer med längre perioder av bistånd, var 63 procent utrikes
födda, 35 procent hade bott i Sverige i över tio år. (Socialstyrelsen,
2005:57). Ungdomar födda utanför den s.k. västvärlden är än mer
utsatta. Fem gånger så många av dessa ungdomar behöver bistånd
jämfört med ungdomar födda i Sverige (Ibid:21).
Ungdomar med utländsk bakgrund blir oftare föremål för insatser från individ- och familjeomsorgen än ungdomar med svensk
bakgrund. En studie om barn placerade i heldygnsvården visar att
utrikes födda barn i fyra gånger så stor utsträckning är placerade
jämfört med inrikes födda barn med inrikes födda föräldrar. Inrikes
födda med minst en utrikes född förälder var dubbelt så ofta placerade (Socialstyrelsen, 2004).
I Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorgens arbete
med ungdomar (1998) belyses socialtjänstens möte med ungdomar
med utländsk bakgrund på två sätt, dels redovisas socialtjänstens
insatser på nationell nivå, dels presenteras en studie av hur socialtjänsten i ett invandrartätt socialdistrikt i Stockholm handlägger
ärenden som rör ungdomar med svensk respektive utländsk bakgrund, totalt omfattande 368 ungdomar.
En av förklaringarna som lyfts fram till att personer med utländsk bakgrund oftare blir föremål för insatser är att ungdomar
med utländsk bakgrund blir mer uppmärksammade än svenskar av
exempelvis polis och socialtjänst. I rapporten konstateras att kunskapen hittills är alltför begränsad för att kunna uttala sig om ifall
detta kan vara ett uttryck för diskriminering.
Också när det gäller utredningar inom socialtjänsten dominerade
utrikes födda. Det var dubbelt så vanligt att de blev föremål för utredning, jämfört med svenska ungdomar.
Som min pappa säger, de vill att vi ska vara missbrukare, alkoholister,
kriminella och inte vet jag vad mer./…/ Socialen är ute efter att förstöra för oss, de lämnar oss inte ifred, de letar hela tiden efter liksom
olika grejer i vår familj./…/ Förstår du, de vill inte att vi ska vara lyckliga och bli någonting. Som pappa säger, de är rasister allihopa. (Kamali
2001:53)
Ovanstående är ett citat från Masoud Kamalis studie Varken familjen eller samhället (2001). Citatet lyfts fram av författaren för att
visa på sambandet mellan invandrade ungdomars respektive invandrade föräldrars negativa inställning till det svenska samhället.
352
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Kamali har intervjuat cirka 50 ungdomar med invandrarbakgrund
och deras föräldrar i tre invandrartäta områden där många familjer
saknar arbete och försörjningsmöjligheter. Ytterligare åtta ungdomar från två områden med färre invandrare och huvudsakligen
medel- och överklassfamiljer har intervjuats.
Studien beskriver hur livet i de segregerade förorterna påverkar
invandrarbarn och ungdomar och hur många av dem får en negativ
bild av socialtjänst, polis och andra svenska myndigheter. Kamali
finner att bakom ungdomarnas negativa bild av socialtjänst och polis döljs även faktorer som segregation, föräldrars arbetslöshet och
dålig skolgång tillsammans med bittra erfarenheter från tidigare
kontakter med myndigheterna.
Han konstaterar att det i de segregerade områdena inte sällan
uppstår kollisioner mellan invandrarfamiljer och myndigheter redan i ett mycket tidigt skede av utredningsarbete. Kamali hävdar
utifrån sina studier att socialtjänsten i många av fallen redan från
början dömt ut invandrarfamiljerna och att det tycks råda en
outtalad uppfattning att föräldrar som invandrat inte är lämpliga
föräldrar. Kamali konstaterar att tvångsomhändertagande kan tas
till som ett slags straff när vanliga metoder inte räcker till, vilket
kan vara en förklaring till överrepresentationen av invandrarungdomar på behandlingshem.
Kamali konstaterar att s.k. frivilliga placeringar av ungdomar
med stöd av socialtjänstlagen av familjerna ofta uppfattas som ett
uttalat eller outtalat hot om andra former av tvångsåtgärder ifall de
inte accepterar den frivilliga placeringen. Likaså accepterar en del
tillsättandet av en kontaktperson fast de tycker att det är onödigt
och inkräktar på familjelivet för att slippa ”hårdare” straff, såsom
tvångsomhändertagande. Socialsekreterarna måste ompröva sitt
beslut var sjätte månad och överväga om vården fortfarande behövs. Enligt socialtjänstlagen ska den unge återförenas med sin familj så fort som vården inte längre behövs, vilket förutsätter ett
nära samarbete med hemmet. Kamali finner dock att en betydande
del inte återförenas med sina familjer och att det många gånger
saknas en ”vårdplan”. I stället för att stödja den unge menar han att
socialtjänstens insatser i många fall snarare leder till motsatsen.
353
Välfärdstjänster
8.3.5
SOU 2005:56
Myndigheters tolkning av fäders våld och kultur
Sociologen Maria Erikssons har i sin avhandling I skuggan av pappa
(2003) undersökt hur fäders våld hanteras i samband med skilsmässor och separationer i Sverige.
Eriksson ifrågasätter summering av förtryck i förståelsen av de
sociala systemens strukturella drag och dess uppkomst. Hon menar
att det är omöjligt att förstå kön isolerat från klass och ras. Hon
menar att system av förtryck inte bara upplevs samtidigt, utan
också görs samtidigt ”samma praktik skapar både kön, klass och
ras” (Ibid: 30).
Hennes material består av 16 intervjuer med våldsutsatta mödrar
och tio med familjerättssekreterare. Syftet har varit att ta reda på
hur våldsutsatta mödrar och familjerättssekreterare själva uppfattar
sin situation och de teman projektet berör. Eriksson var bl.a. intresserad av de tolkningsramar mödrarna och sekreterarna använde
sig av när de talade om sin situation, våld, barns behov, moderskap
och faderskap etc.
I en del av intervjuerna kopplar familjerättssekreterarna våld till
grupper av människor som av en eller anledning inte framstår som
”vanliga” föräldrar, enligt Eriksson. Hon menar att det ”vanliga” i
materialet framträder som en mer eller mindre outtalad måttstock
som ”andra” mäts med. Och måttstocken består av jämställda relationer mellan kvinnor och män, ”svensk” kultur och den etniska
tillhörigheten ”svensk”.
Vissa familjerättssekreterare verkar förutsätta att mäns makt inte
längre är något generellt problem i Sverige och kopplar fäders våld
till en ”krock” mellan något patriarkalt och något svenskt som
hänger ihop med invandrarmäns förluster då de kommer hit. En av
dem säger att när ”folk” förlorar sin roll som familjeöverhuvud och
ensam beslutsfattare så ligger våldet på lur. Eriksson beskriver hur
relationen mellan kön, makt och våld görs till en icke-fråga genom
att konflikter mellan invandrade mödrar och fäder framställs som
en krock mellan två system, det (”jämställda”) Sverige och det patriarkala, och inte som en konflikt mellan könen.
Eriksson slås av hur frånvaro av mäns makt och kontroll verkar
beteckna det ”svenska” i kontrast till det ”patriarkala” i tjänstemännens tal om ”kulturkonflikt”. Den tolkningsram som dessa
familjerättssekreterare använder…
354
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
…implicerar att svenska män (generellt) är annorlunda än ’invandrade’,
inte lika patriarkala, och att svenskhet överensstämmer med den officiellt påbjudna normen om jämställdhet. (Ibid:205).
Hon drar slutsatsen att den tolkningsram som används innebär att
mäns makt, kontrollbehov och våld konstrueras som något avvikande i svensk kultur. Svenska män som använder våld mot kvinnor kopplas oftare till psykiska störningar, missbruk eller någon
annan slags dysfunktion, alltså något som normalt inte hör hemma
i den svenska kulturen. Familjerättsekreterarna förefaller ha större
beredskap för att möta våld bland familjer som de kan definiera
som avvikande exempelvis pga. etnisk tillhörighet/kulturell bakgrund än: ”att möta våld från svenska, måttlighetsdrickande, socialt
välanpassade fäder eller i familjer som i övrigt framstår som ’normala’” (Ibid:207). Forskningen på andra områden uppvisar
liknande kulturrasistiska föreställningar (kapitel 3 och 6).
8.3.6
Socialt arbete i ett internationellt perspektiv
I boken Socialt arbete med etniska minoriteter (Soydan, 1999) presenteras tio internationella litteraturöversikter. De flesta (åtta) behandlar förhållanden i USA och två handlar om hur det ser ut i
Storbritannien.
Rasism är ett återkommande tema i flera av de internationella översikterna. Frågan om socialt arbete rentav är rasistiskt, är utgångspunkten för en av dem: A Content Analysis of Recent Literature
(McMahon & Allen-Meares, 1992). Dessa forskare har granskat
artiklar om socialt arbete publicerade i fyra amerikanska tidskrifter
mellan 1980 och 1989; Social Work, Social Casework, Social Services
Review och Child Welfare. Efter innehållsanalysen drar de slutsatsen att det är en naiv och ytlig litteratur som präglas av en okritisk,
självupptagen och även narcissistisk inställning.
Dessutom menar forskarna att texterna speglar en assimilationsideologi som är central och en, visserligen outtalad, men ändå
nedlåtande attityd av minoritetsvärderingar inom fältet för socialt
arbete i USA. De sociala insatserna verkar utgå ifrån att minoriteterna ska acceptera och anamma majoritetens värderingar. Författarna svarar därför ja på sin frågeställning huruvida socialt arbete är
rasistiskt.
Liksom författarna till flera av de andra internationella översikterna behandlar McMahons och Allen-Meares frågan om hur man
355
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
kan öka medvetenheten om rasismen bland socialarbetare genom
olika slags arbetsmetoder. De poängterar att interventioner enbart
på individnivå inte är tillräckliga för att socialt arbete ska motverka
rasism. Socialarbetare och forskare måste i stället utveckla kontextuella, kritiska och detaljerade program för minoritetsklienter som
bygger på en antirasistisk yrkeskår som arbetar för att motverka
förhållanden som förtrycker människor. De förklarar att det inte
finns någon neutral position – att inte ha någon ståndpunkt är ett
politiskt ställningstagande i sig eftersom det stärker den rådande
rasismen. Uppkomsten av nya sociala rörelser, t.ex. frivilligverksamhet och självhjälpsgrupper, har bl.a. lett till avslöjanden av
förtryckande och diskriminerande strukturer i samhället som
socialarbetarna, ofta omedvetet, har delaktighet i. Walter Lorenz
professor i integrationsstudier konstaterar i Socialt arbete i ett
föränderligt Europa (1996):
Därför måste också professionen ifrågasätta sin egen elitism, sin makt
och sin förtryckande praktik och söka vägar för att delta i den omvandling av det civila samhället som de sociala rörelserna potentiellt är
involverade i. (Ibid:205)
I Social Work and Minorities: European Perspectives (2002) av
Charlotte Williams, professor Mark R. D. Johnson och docent
Haluk Soydan betonas att det sociala arbetet inte kan vara likgiltigt
för de förändringar som sker runtom i Europa, inte minst den oroande ökningen av öppen rasism. Redaktörerna hänvisar till Gordon
(1989):
Economic union implies some form of social union and the European
Union has seen as a priority the promotion of social cohesion. Yet we
are living in times of rapid changes and uncertainty in realizing the goals of ’a European society’. The aspirations of social integration, social
solidarity, citizenship, mutual respect and tolerance are proposed
within a context of increasing contradictions in relation to multiculturalism. This territory is a site of struggle and conflict as well as negotiation. European societies face choices about whether to opt to embrace multiculturalism or to embrace the idea of a ’Fortress Europe’ in
which they eschew internal differences between member states in order to promote a Union designed to fend off encroachments from
outside. (Williams, Johnson & Soydan, 2002: s. 1 i introduktionen)
Redaktörerna har med denna bok velat få en belysning av frågan
om etniskt eller rasmässigt ursprung påverkar utövandet av socialt
arbete. Flera av bidragen visar hur relationer som präglas av ojäm-
356
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
likhet och underordnande i övriga samhället också avspeglas i det
sociala arbetet med minoriteter. En hel del av de europeiska länderna har byggt upp sin nationella identitet utifrån ett homogent
ideal. För invandrare innebär detta homogena ideal att de pressas
till assimilering eller utestängs från samma status som andra medborgare. För att inte socialarbetare ska bli omedvetna instrument
för en sådan utestängande process och bidra till stärkandet av ett
slutet s.k. Fästning Europa krävs betydligt större kunskap om vad
det är för mekanismer som ligger bakom den sociala exklusionen
och hur professionen kan motverka en sådan utveckling, hävdar
författarna.
8.4
Hälso- och sjukvård
8.4.1
Föreställningar om ”de Andra” i vården
Etnologen Ingrid Fioretos arbetar med en avhandling vars syfte är
att analysera ideal och praxis i mångkulturell sjukvård. Hennes artikel ”Patienten som kulturellt objekt. En närläsning av tre läroböcker för sjukvårdspersonal” ingår i antologin Etniska relationer i
vård och omsorg (2002).
Fioretos utgår från Socialstyrelsens undersökning Invandrarkunskap i högskoleutbildningen. En undersökning om yrkesutbildningar inom hälso- och sjukvårds- och det sociala området
(1997). Den visade på stora brister när det gällde att förbereda studenterna för ”kulturmöten” inom vården. Den sporadiska utbildning som gavs handlade om invandrarna och inte om studenternas
egna värderingar och förhållningssätt i mötet.
Fioretos har utifrån dessa resultat granskat tre relativt nyskriva
läroböcker som ofta förekommer på de olika vårdutbildningarnas
litteraturlistor. Hon ville studera hur ämnet ”invandrarkunskap”
ser ut i dagens undervisningsmaterial för sjukvårdspersonal och
sjukvårdsstuderande.
Hennes syfte är att utifrån ett kulturanalytiskt perspektiv undersöka hur läroboksförfattarna tänker sig att en ökad beredskap inför
det tvärkulturella vårdmötet bör vara utformad. Ett centralt resonemang i artikeln går ut på att de kunskaper som framställs i kurslitteraturen ofta förstärker vanligt förekommande stereotypa föreställningar om ”De Andra”, och på så sätt snarare främmandegör än
öppnar för diskussioner runt annorlundahet. På så sätt stängs indi-
357
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
viden in i en av majoriteten avgränsad föreställning om olika gruppers värderingar och traditioner som inte tar hänsyn till individuella
strategier och yttringar. Författaren diskuterar även hur de värderingsmönster som framträder i de tre böckerna påverkar läsarens
sätt att förhålla sig till dem som anses som annorlunda.
Granskningen visar att de tre läroböckerna reproducerar vanligt
förekommande stereotypa föreställningar om ”De Andra”. Överbetoning av etniska, kulturella eller religiösa gruppers särskiljande
egenskaper skapar en konstruerad bild av dessa grupper som statiska och homogena.
Etnologen Finnur Magnússon har undersökt forskningen kring
vårdens och omsorgens kulturmötesfrågor. Han menar att dessa
frågor hittills har drivits inom skilda vetenskapliga discipliner vilket
har resulterat i en mängd data av olika slag om exempelvis invandrares hälsotillstånd, vårdens tillgänglighet, kultur- och religionsspecifika spörsmål samt språkbarriärers betydelse.
Magnússon menar dock att om man ser på kulturmöten utifrån
ett mera allmängiltigt perspektiv så öppnar sig nya möjligheter,
t.ex. om man undviker att ge begreppet etnicitet den statiska innebörd som det annars ofta får. Att förklara äldre invandrares beteende i vården med hänvisningar till olika gruppers kulturer som
markörer för agerande kan lätt utvecklas till klyschor som saknar
förklaringsvärden. Risken finns att man späder på myter om
invandrares beteenden. En angelägen forskningsuppgift är att närmare problematisera etnicitet (Magnússon, 2002, 2004).
8.4.2
Erfarenheter av diskriminering i hälso- och sjukvård
Sociologen Beth Maina Ahlberg har tillsammans med kollegorna
Ingela Krantz och Catrin Lundström (2004) undersökt flyktingars
tillgång till hälso- och sjukvård samt deras upplevelser av diskriminering. De har intervjuat 14 vårdgivare (läkare, sjuksköterskor,
psykologer m.fl.) och genomfört fyra fokusgruppsdiskussioner
med 31 flyktingar.
Personerna i studien uppgav att de i allmänhet inte har fått den
medicinering eller den diagnos och undersökning som de förväntat
sig. De hade en annan uppfattning om användandet av tolk än
vårdgivarna. Båda parter tyckte visserligen att det blev en bristande
kommunikation, men av olika anledningar. För vårdgivarna handlade det om att tolkarna tog så lång tid på sig att förklara vad de
358
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
ansåg vara enkla meddelanden, medan flyktingarna sa att de fick
mycket korta meddelanden via tolkarna.
Asylsökande tvingas ofta leva under stor osäkerhet i lång väntan
på besked om de får uppehållstillstånd eller inte, isolerade i förläggningar där barnen inte har tillgång till den ordinarie skolan utan
hänvisas till mer tillfälliga lösningar. Det skapar en situation som
leder till ohälsa, som de dock inte kan få hjälp med av hälso- och
sjukvårdssystemet, då de endast har rätt till s.k. akutvård som inte
kan anstå.
Ahlberg m.fl. betonar att etnisk diskriminering av patienter
måste ses i det sammanhang som invandrare ingår i och som består
av flera faktorer såsom bostadssegregation, arbetslöshet, rasistiskt
våld och strukturell rasism m.m. Asylsökande som bodde på flyktingförläggning menade exempelvis själva att den främsta anledningen till att barnen mådde dåligt var bristande skolgång.
Forskarna slogs av vårdgivarnas uppfattning om kultur –
invandrarpatienter upplevdes som mindre ”besvärliga” ju mer de
uppförde sig som ”svenskar”. Med andra ord ansågs mycket av
grunden till problemen ligga hos invandrarna och deras kultur, i
stället för att söka förklaringar i ett otillräckligt svenskt system.
I tidskriften Invandrare & Minoriteter, nr 5–6, 2004, beskriver
Ahlberg hur stereotyper och fördomar inom vården drabbar olika
invandrargrupper olika. Inte minst drabbas invandrare med afrikansk bakgrund av vårdpersonalens föreställning om att de föder
nya barn varje år. Ahlberg hänvisar till intervjuer som hon gjort
inom ramen för undersökningen ovan och väljer bland annat ut
följande citat från en afrikansk man som berättar om sitt möte med
sjukvården då han tog sitt barn till barnavårdscentralen:
Hon steg in i rummet och hälsade på mig, sen frågade hon min fru om
hur många barn hon hade och undrade om hon inte kunde tänka sig att
sterilisera sig. Något sånt vågade hon inte ens föreställa sig. Och inte
heller jag kunde se att detta kunde vara något bra, sen försökte hon
(läs: den sjukvårdsanställde) övertyga mig om att i stället borde jag
sterilisera mig. Varför, frågade jag. Hon sa att jag hade alldeles för
många barn… Jag tycker att jag har för få barn och att man i mitt land
har uppemot tjugo. Här i Sverige, sa hon, bör inte människor ha för
många barn… Då frågade jag om de inte bör ha, eller inte vill ha fler?
Hon svarade att de inte bör ha fler. Det är att tvinga människor, tycker
jag…
…den svenska sjukvården utgör den första grindvakten … om de hade
makten skulle alla svarta steriliseras… Jag kan inte föreställa mig att en
svensk familj skulle bemötas på samma sätt, även om de hade tre eller
359
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
fyra barn… de (läs: sjukvårdspersonal) skulle bara vara glada om den
svenska familjen hade många barn… hur kan hon fråga mig om jag har
tjugo… Jag sa … att jag har rätt att ha så många barn jag önskar…
(Ahlberg, 2004:64).
Ahlberg avslutar artikeln med att konstatera att vi måste se sambanden mellan hur olika aspekter av makt – exempelvis kön, klass,
ras, etnicitet – socialt manifesteras och utgör olika former av ojämlikhet, uteslutning och diskriminering. Hon betonar att detta är
frågor som vårdpersonalen måste vara medveten om och att det
dagliga arbetet måste genomsyras av ett sådant synsätt för att
kunna möta immigrantpatienters behov av hälso- och sjukvård.
8.4.3
Diskrimineringens påverkan på hälsan
Beteendevetaren Brita Törnell konstaterar i antologin Välfärd, jämlikhet och folkhälsa (Statens Folkhälsoinstitut, 2003), i kapitlet Migration, etnicitet och hälsa, att såväl invandrare som adoptivbarn
bemöts av diskriminering och rasism. Hur utbredd denna diskriminering är och hur viktig den är som enskild faktor till de skillnader i
ohälsa som föreligger i befolkningen är inte studerat. Det krävs
mycket mer forskning om vi på ett bra sätt ska kunna följa de utrikes föddas hälsotillstånd i Sverige, skriver hon.
Törnell skriver att det finns flera bakgrundsfaktorer som påverkar hälsan hos människor, t.ex. arvsanlag och levnadsvanor.
Dessutom tillkommer samhälleliga faktorer för invandrare i Sverige
som bl.a. handlar om svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, bostadssegregering, diskriminering och rasism vilket
leder till låg social position och ohälsa. Törnell konstaterar att utrikes födda vanligtvis har sämre arbetsvillkor jämfört med personer
födda i Sverige och därmed också en sämre arbetsmiljö. Törnell
refererar också till forskning av Anders Lange (2000) som visar att
upplevd diskriminering signifikant ökar risken för psykisk ohälsa
med mer än två gånger. Samma resultat finns i Socialstyrelsen
(2000a).
Avslutningsvis fastslår Törnell att vi i dag utifrån ett flertal studier vet att:
…det förekommer etnisk diskriminering inom en rad olika områden i
samhället och att denna diskriminering leder till arbetslöshet, dåliga
arbetsvillkor, bostadssegregation, utanförskap m.m. Det är också uppenbart att det är ogynnsamt för hälsan att bli diskriminerad. Det är
360
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
därför viktigt att kunna följa hur och var diskrimineringen sker, vilka
grupper som utsätts samt vilka som diskriminerar. (Törnell, 2003:284)
Statens folkhälsoinstitut rapporterar i Födelselandets betydelse
(2002) att flera stora invandrargrupper i Sverige uppvisar betydande
överrisker för insjuknande i hjärt-kärlsjukdomar, kranskärlssjukdomar och för psykisk ohälsa jämfört med svenskfödda. Detta
är anmärkningsvärt eftersom människor som flyttar från sitt hemland till en annan del av världen oftast är friskare än de som stannar
kvar, konstateras i rapporten. Detta kan bland annat förklaras med
att invandrare ofta får lägre social status än infödda med till exempel samma utbildning. Ett av de kraftfullaste sambanden inom
folkhälsoforskningen är det mellan låg social status och ökad sjuklighet och förtida död. I Sverige har dessutom personer med låg
social status visat sig ha en lägre grad av utnyttjande av primärvården än vad deras hälsotillstånd skulle motivera, med sämre möjligheter till adekvat behandling, konstaterar Statens folkhälsoinstitut (2002).
Till skillnad från rapporten från Statens folkhälsoinstitut finns
forskning i andra länder som har utgått ifrån att det är erfarenheter
av etnisk diskriminering som kan förklara varför etniska minoriteter har högre fysisk ohälsa. I USA har forskare funnit ett samband
mellan erfarenheter av etnisk diskriminering och högre blodtryck
och stress än majoritetsbefolkningen. (Steffen m.fl., 2003; Guyll
m.fl., 2001; Din-Dzietham m.fl., 2004)
Det finns också en tydlig hierarki när det gäller ohälsans utbredning bland olika invandrargrupper, fastslår Statens folkhälsoinstitut
(2002), och beskriver följande bild: Arbetare från Sydeuropa och
Finland har i regel sämre hälsa än arbetskraftsinvandrare från övriga
OECD-länder som ofta har högre social status. Flyktingar från
Östeuropa har dålig hälsa, men allra sämst hälsa har de utomeuropeiska flyktingarna.
Enligt Landstingsförbundets/Kommunförbundets skrift Möten
som utmanar av Fatima Nur (2003) har många utomnordiska invandrare i genomsnitt sämre hälsa. Det påpekas att många utomnordiska invandrare dessutom känner sig som andra klassens medborgare eftersom de har en svagare ställning på arbetsmarknaden,
har språksvårigheter och diskrimineras. Det påpekas också att ”de
ofta har lägre förtroende för hälso- och sjukvården än infödda
svenskar” (Ibid:3). Detta bekräftas av SOM-institutets förtroende-
361
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
undersökningar där förtroendet för sjukvården1 bland personer
med invandrarbakgrund är lägre än hos svenskar (se bilaga 3: Antoni, 2005). Förtroendet följer här en ”trappa” där 66 procent med
helsvensk bakgrund uppgav att de hade ”mycket stort” eller
”ganska stort förtroende” för sjukvården. Invandrare från Nordiska
länder: 60 procent, från övriga länder: 54 procent.
Skillnaderna mellan män och kvinnor är inte särskilt stora. Den
generella trenden är att män har något högre förtroende än kvinnor. Detta gäller dock inte för utomeuropéer. Här har män något
lägre förtroende än kvinnorna i samma kategori.
Samband mellan erfarenheter av etnisk diskriminering/”etnisk
status” och psykisk ohälsa är dokumenterat i andra länder. För
USA, se Lee (2003), Moradi & Subich (2003) och (Ryff m.fl,
2003). För Storbritannien, se Karlsen & Nazroo (2002).
Statens folkhälsoinstitut bedriver ett omfattande projekt mellan
2004–2006 i syfte att undersöka sambanden mellan diskriminering
och hälsa. En kunskapsanalys är planerad till oktober 2005 och fördjupade undersökningar till sommaren 2006. En slutrapport är planerad till november 2006 (Statens folkhälsoinstitut, 2005).
8.4.4
Hälsa på lika villkor?
Vuxna asylsökande (och även gömda flyktingar) har inte rätt till
hälso- och sjukvård i samma utsträckning som övriga personer i
landet, utan endast till akut vård som inte kan anstå, såsom beskrivs
av journalisten Cajsa Malmström i Introduktion och hälsa (Integrationsverket, 2002). Dock har barn till asylsökande och gömda rätt
till samma hälso- och sjukvård som andra barn i Sverige. Många
föräldrar i gömda familjer vågar emellertid inte uppsöka exempelvis
läkare av rädsla för att bli upptäckta. Av samma skäl kanske barnen
inte går i skolan, utan tvingas leva isolerade, utan tillgång till socialt
nätverk och trygghet.
Det finns också en grupp barn som inte omfattas av avtalet om
hälso- och sjukvård, barn som inte själva är asylsökande och som
förenats med en förälder i Sverige innan dennes ansökan om uppehållstillstånd är färdigbehandlad. Det har lett till fall av oklarheter
1
Antalet personer i vissa grupper i denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna
gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996-2004. Det kan uppfattas som
tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men förtroendet sjunker ungefär lika mycket i
varje grupp över tid. Det totala antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.
362
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
kring betalningsansvar när det gäller vård av mer omfattande karaktär, enligt Malmström (2002).
Livet som asylsökande blir många gånger både långdraget och
påfrestande. En granskning som Riksrevisionsverket gjort, Hur
mottas de asylsökande? (2002:19), visar att fysisk och psykisk ohälsa
ofta gör att asylsökande inte deltar i någon organiserad verksamhet.2
Malmström skriver vidare att trots att erbjudande om hälsosamtal och hälsoundersökning ska ingå enligt avtalet om hälso- och
sjukvård för asylsökande så är det långt ifrån alla som erbjuds eller
genomgår hälsosamtal. I exempelvis Stockholm var det endast nio
procent enligt en uppföljning av Socialstyrelsen, Innehåll i och omfattning av den vård landstingen åtagit sig att ge till asylsökande m.fl.
(Socialstyrelsen, 2000b). Socialstyrelsen konstaterar att det är anmärkningsvärt att varken Migrationsverket eller landstingen har
rutiner för att bevaka att asylsökande ges möjlighet att träffa medicinsk personal för hälsosamtal och få erbjudande om hälsoundersökning. Det kan vara ett sätt att identifiera personer som av
hälsoskäl inte kan delta i vanlig organiserad verksamhet, för att
kunna erbjuda en mer meningsfull och stödjande sysselsättning och
sannolikt på sikt reducera behovet av hälso- och sjukvården för individen, enligt Malmström (2002).
8.5
Försäkringskassan
8.5.1
Lika handläggning?
Att försäkringskassans inre arbete kan inverka på invandrarnas
överrepresentation konstaterar professor sociologen Haluk
Soydan. Han har gjort en fallstudie av försäkringskassans lokalkontor i Norsborg utanför Stockholm (1995).
Soydan har undersökt om försäkringskassan arbetar på samma
eller olika sätt med invandrare och svenskar. Han har valt att studera mötet mellan invandrarna och försäkringskassan och granskar
de åtgärder som vidtas i handläggningen av sjukskrivning och rehabilitering.
Det empiriska materialet består av en granskning av och jämförelse mellan 127 akter för både invandrar- och svenska klienter.
2
”Organiserad verksamhet” är en sorts obligatorisk sysselsättning som vuxna asylsökande
ska delta i under utredningstiden, t.ex. undervisning i svenska, vilket även gäller dem som
valt att ordna sitt boende själva.
363
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
Akten är försäkringskassans officiella bild av klienten. Eftersom
det kan finnas betydelsefulla mekanismer som påverkar handläggningen som inte framgår i denna skriftliga dokumentation, har
Soydan valt att genom intervjuer försöka fånga upp sådant som inte
syns där. Han har bl.a. gjort en enkätundersökning till 17 handläggare och uppföljande intervjuer med sex av dem.
I akterna finns det ofta antydningar om att det är invandrarskapet och kulturella förutsättningar som påverkat individens situation
som arbetsoförmögen, även om det inte är tydligt uttryckt. Han
finner dock inga tydliga skillnader i dokumentationen om svenskar
respektive invandrare.
I enkäten till handläggarna försöker Soydan ta reda på vad de
egentligen har för tankar om sina invandrarklienter. Av enkätsvaren
framgår flera intressanta omständigheter som inte syns i den skriftliga dokumentationen i akterna. Exempelvis visar det sig att handläggarna har mycket bestämda föreställningar om invandrare som
försäkringstagare. 15 av de 17 handläggarna anser att det finns tydliga skillnader mellan invandrare respektive svenska försäkringstagare.
Soydan menar bl.a. att tjänstemännen bär på generaliserande inre
bilder av invandrare som mobiliseras i mötet med klienterna. Dessa
färdiga föreställningar får kompensera den bristande kunskapen i
varje enskilt fall. Det leder, enligt Soydan, till att ”invandrarärenden” handläggs annorlunda än ”svenska” ärenden. Exempelvis
riskerar långtidssjukskrivna invandrare i högre grad än svenskar att
utsättas för en handläggning av tillfällig, improviserad och oförutsedd karaktär. Även om det förekommer undantag, varnar han för
att de generaliserande bilderna kan spela en missvisande roll i arbetet med invandrarklienter.
Soydan påpekar att tidigare studier av långtidssjukskrivning och
förtidspensionering har behandlat etnisk tillhörighet enbart i förbigående. Han betonar att hans studie begränsar sig till ett lokalkontor och menar att fler fallstudier och urvalsstudier är nödvändiga för att bredda och fördjupa kunskaperna. Särskilt angeläget är
mer forskning om mötet mellan försäkringskassan och invandrarklienter ur invandrares perspektiv. Här är det uppenbart att det
finns stora luckor i forskningen.
364
SOU 2005:56
8.6
Välfärdstjänster
Pensionsförsäkrings- och försörjningssystem
Det finns stora skillnader i den ekonomiska situationen mellan
äldre invandrare beroende på hur gamla de är och varifrån de kommer. Det framgår i Äldre invandrares hälsa av Helena Altvall
(2000).
De icke-västeuropeiska äldre invandrarna har det väsentligt
sämre ställt ekonomiskt än äldre svenskar och andra västeuropéer
och skillnaderna ökar med stigande ålder. Skillnaderna är mycket
markanta bland de allra äldsta.
Altvall utgår i sin rapport ifrån SCB-statistik från 1997 som visar
att de som är födda i Sverige och i övriga Europa har en tämligen
likartad disponibel inkomst, medan äldre från Asien, Afrika och
Ex-Jugoslavien har betydligt lägre inkomster. Av de äldre från Afrika har en fjärdedel en disponibel inkomst som understiger ett
basbelopp, konstaterar Altvall.
Inkomsterna återspeglar beroendet av försörjningsbidrag. Endast
en procent av äldre från Sverige, Norden, övriga Västeuropa och
Nordamerika hörde till socialbidragshushåll under 1997. Av äldre
från Afrika och Asien tillhörde till cirka 40 procent socialbidragshushåll. Bland äldre från forna Jugoslavien var det cirka en tredjedel.
Welat Songur har i sin avhandling Välfärdsstaten, sociala rättigheter och invandrarnas maktresurser (2002) undersökt situationen
för äldre invandrare från Mellanöstern.
Songurs forskning undersöker effekterna av det gamla pensionssystemet som ersattes vid sekelskiftet. Ett par år senare, 2003, infördes det s.k. äldreförsörjningsstödet. Avsikten var att äldre pensionärer skulle slippa söka socialbidrag. Det nya systemet innebär
bl.a. att inga krav ska ställas på att invandrade pensionärer måste
söka arbete eller gå särskild undervisning. Pensionärer kan också
vistas utomlands i tre månader per år, utan att stödet påverkas.
Försörjningsstödet bedöms och hanteras av försäkringskassan och
dess handläggare. Eftersom systemet är så pass nytt har ingen omfattande uppföljning ännu kunnat göras.
Songur skriver att rätten till äldreförsörjningsstödet inte verkar
ha fått någon genomslagskraft. Det var nästan lika många som hade
socialbidrag som folkpension i Stockholm. Det fanns en mycket
klar överrepresentation av äldre invandrare bland äldre socialbidragstagare - invandrare utgjorde 87 procent av alla äldre socialbidragstagare. Majoriteten av dem kom från Iran, Turkiet och
365
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
Syrien. Det var inte enbart de äldre invandrarna som inte kände till
sin rätt till äldreförsörjningsstöd, utan även handläggare vid socialbyråer som alltså inte upplyste sina klienter om den här möjligheten.
Songur pekar på den försvårande omständigheten med att socialbidrag betalas ut av socialbyråer medan övriga ersättningar sköts av
försäkringskassor och att det inte förekom något samarbete eller
informationsutbyte mellan dessa två myndigheter.
I praktiken blev socialbidraget beroende av tjänstemännens bedömning trots att det enligt lag utgör en social rättighet vilket kan
få stora konsekvenser. Songur fann hur misstänksamhet och värderingar som stred mot socialtjänstlagens direktiv kunde prägla
socialbyråns inställning till de äldre. Handläggarna i Stockholm
hade som praxis att kräva att invandrare gick på språkkurs i svenska
för invandrare (SFI) för att få socialbidrag. De kunde visserligen
befrias av hälso- eller åldersskäl, men i praktiken fick de äldre
invandrarna genomgå strikta kontroller. De misstänktes exempelvis
för att vistas i hemlandet samtidigt som de erhöll socialbidrag och
måste därför tvingas visa sina pass regelbundet. Detta var rutiner
som ingick i handläggningen av ärenden som endast gällde äldre
invandrare, särskilt om de kom från Mellanöstern.
Det fanns andra omständigheter som var specifika för äldre
invandrare. Handläggare kunde framföra att den här kategorin var
van vid en längre levnadsstandard från hemlandet och därför ansågs
vissa tillägg oskäliga att betala ut, t.ex. tandläkarkostnader.
Det framgår av avhandlingen hur den formella rättigheten till
socialbidrag kan inskränkas trots väl reglerade normer. Socialtjänsten utgår, i strid mot gällande regelverk, från både individens
ålder och hemland när beslut om bidrag ska fattas. Eller som en av
de intervjuade handläggarna säger – det inte är rimligt att utgå från
svensk standard då dessa äldre har levt större delen av sina liv i
hemlandet. Kort sagt – rättigheterna finns, men är inte tillämpbara
för dem eftersom de är invandrare.
8.7
Myndigheter som spärrvakter
I sin avhandling Bakom välfärdsstatens dörrar (2003) undersöker
statsvetaren Isabell Schierenbeck hur så kallade frontlinjebyråkraters myndighetsutövning påverkar invandrares möjlighet till
levnadsvillkor och delaktighet i det nya landet, Sverige och Israel.
366
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Frontlinjebyråkrater är en beteckning för de tjänstemän som först
kommer i kontakt med nyanlända invandrare, såsom invandrarsekreterare, socialsekreterare och arbetsförmedlare.
Av Schierenbecks intervjuer med 46 svenska och 17 israeliska
frontlinjebyråkrater framgår det att i bägge länderna betraktas
invandrarklienter utifrån stereotypa föreställningar. De följande två
citaten från svenska tjänstemän visar hur deras myndighetsutövning påverkas i mötet med invandrare och varierar allt efter
klientens etniska tillhörighet:
I ärlighetens namn ska jag säga att det är betydligt enklare att arbeta
med invandrare än med svenskar. Svenskar de kan reglerna mycket
bättre. De är mycket tuffare. De känner till samhället. (…) Man får
mycket större makt som socialsekreterare. Det låter hemskt, men det
är så det ligger till. Man kan styra och ställa mycket mer.
De (iranier) känner till sina rättigheter. (…) I grund och botten är det
bara det att de utnyttjar sina rättigheter och det kan många se som att
de blir så att säga besvärliga klienter. Medan exempelvis andra då som
somalier, etiopier och kosovoalbaner som kanske inte har den utbildningen som inte vågar ta för sig, de är det lite enklare att styra och
ställa med. (Schierenbeck, 2003:185)
Schierenbeck finner att den stora skillnaden mellan Sverige och Israel är hur stort handlingsutrymme den individuella tjänstemannen
har i varje ärende. I Sverige utmärks myndighetsutövningen av en
flexibel tillämpning av regelverket och en orientering mot den enskilda klientens behov och önskemål. Den israeliska myndighetsutövningen tar i stället utgångspunkt i en mer strikt tillämpning av
regelverket och ett tydligare uppdragstänkande. Därmed får
stereotypa uppfattningar större möjlighet att slå igenom i det
svenska fallet, men inte i det israeliska enligt Schierenbeck som
konstaterar:
I det israeliska fallet utmärks arbetet av rigiditet, uppdragstänkande
och mottagande, i det svenska fallet utmärks arbetet av flexibilitet,
medmänsklighet och omhändertagande. (…) Det ena arbetssättet ger
ett framgångsrikt integrationspolitiskt utfall, medan det andra leder till
en mer eller mindre permanent utestängning från det etablerade samhället.
Det kan tyckas paradoxalt att det är den rigida myndighetsutövningen
som är mer lyckosam, men resultatet går tillbaka till den samhällsvetenskapliga forskning som sedan tidigare har fastlagt att generella
367
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
program (och likabehandling) alltid gynnar svaga grupper (Handler
1992:334; Rothstein 2001). (Ibid:215)
Schierenbeck efterlyser mer forskning om varför frontlinjebyråkrater skiljer sig åt i sina bedömningar. Det krävs utvidgad
kännedom om vad som styr de frontlinjebyråkrater som arbetar
inom välfärdsstatens institutioner för att förstå varför det regelverk
och de målsättningar som gäller lika för olika institutioner tillämpas på så skilda sätt.
Den enskilde bemöts inte som en individ, utan som en representant för invandrarkollektivet eller den etniska grupp han eller
hon tillhör. Det konstaterar pedagogen Elsie C. Franzén i Formandet av en underklass – om invandring, arbetslöshet och etnifiering av
arbetssökande (1999).
Franzén har följt arbetssökarprocessen eller ”vägen till arbete”
hos 42 flyktingar från och med samma vecka de fick uppehållstillstånd och i tre år framåt. Under denna tid har hon regelbundet
sökt upp flyktingarna för att intervjua dem och även de tjänstemän
som funnits runtomkring dem, exempelvis lärare, socialarbetare,
arbetsförmedlare.
Franzén fann ett tydligt mönster när hon studerade hur invandrarna bemöttes av myndigheterna: det fanns ett klart samband
mellan hur tjänstemännen förhöll sig i mötet med dem och hur väl
de lyckades med att få ett arbete. Franzén beskriver hur det som
hon kallar konstruktiva respektive destruktiva mönster i myndigheternas bemötande fick klara följder för de arbetssökande flyktingarna.
Bland tjänstemännen fanns en mindre grupp som visade en egen,
icke kollektiviserande utan individualiserande, attityd i det professionella mötet med flyktingar. Franzén beskriver denna hållning så
här:
Det blev ett närmande och ett möte mellan individen, där den ene visserligen hade rollen av tjänsteman och hjälpare, men den andre var mer
subjekt än objekt. Rent praktiskt tog det sig uttryck i att den arbetssökande omnämndes med namn och yrkesbakgrund i första hand och
med sin etniska tillhörighet i andra. Utan att bagatellisera de svårigheter som hörde samman med att vara född och uppvuxen i ett annat
land och språkområde, tycktes dessa tjänstemän möta de arbetssökande som intressanta och kapabla medmänniskor. Jag betecknar
detta som individualisering. (Franzén, 1999:180)
368
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Detta konstruktiva mönster präglades bl.a. av att tjänstemännen
gjorde en noggrann kartläggning av flyktingens tidigare erfarenheter, skolgång, utbildning och eventuella yrkeskunskap som gick att
komplettera eller bygga på i Sverige. Det gjorde det möjligt att därefter arbeta för att söka individuella möjligheter och lösningar.
Majoriteten av flyktingarna bemöttes emellertid av motsatsen,
dvs. ett destruktivt mönster där de sågs som en homogen grupp
och ett kollektiv. Dessa insatser präglades av korta rutinkontakter,
påtvingad väntan (på kursstarter etc.), språkliga krav som innebar
att de aldrig blev ”tillräckligt” bra i svenska och särskilda program
för invandrare. Följden blev passivisering och beroende i stället för
egen handlingskraft och aktivitet.
Det klara sambandet mellan bemötandet hos myndigheter och
individens möjligheter att få arbete betonas även av Anneli Carlsson i Att sitta under den sociala makten – Socialtjänstens och arbetsförmedlingens insatser för arbetssökande, invandrade socialbidragstagare – ett brukarperspektiv (2000).
Carlsson har gjort en intervjustudie med 58 arbetslösa invandrare och socialbidragstagare i Botkyrka kommun om hur de uppfattar sin situation och sina möjligheter i relation till socialtjänsten
och arbetsförmedlingen. I en första omgång har samtliga svarat på
en enkät, därefter har 15 delat med sig av sina erfarenheter i kvalitativa djupintervjuer.
Många av dem upplever sig vara i en ekonomiskt marginaliserad
position. Majoriteten betraktar arbete som en försörjningskälla av
avgörande betydelse. De lyfter dock fram flera snarare strukturella
än individuella faktorer som hinder för att de ska få arbete.
Intervjupersonerna berättar hur de blivit bemötta som representanter för en grupp av tjänstemännen och hur kollektiva och enhetliga åtgärder satts in i stället för individ- och behovsanpassade insatser. De beskriver hur lätt det är att hamna i ett mönster med
olika insatser och åtgärdsprogram som inte leder till något arbete,
där socialtjänsten fungerar som en slags betaltjänst som bara betalar
ut socialbidrag. De vittnar om ett slags distans som gör sig gällande
i mötena med tjänstemännen. Dessa möten präglas av få personliga
kontakter och en likriktning till det som betraktas normalt, dvs.
svenskt. Det innebär att det främst är invandrarnas brister som
betonas och som måste åtgärdas för att de ska kunna få arbete i det
svenska samhället. Flera känner maktlöshet och påpekar att det
måste vara ett slags systemfel som gör det möjligt att under så lång
369
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
tid leva på socialbidrag utan att få hjälp med vare sig arbete eller utbildning.
Liksom i den ovan refererade studien av Franzén finner Carlsson
hur ett destruktivt, kollektiviserande bemötande hos arbetsförmedling och socialtjänst inverkar negativt på invandrares möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Carlsson menar att
myndigheter måste vara vaksamma på denna indirekta eller institutionella diskriminering som i många fall tycks vara ett större hinder
än bristen på formell kompetens hos invandrare.
Hon poängterar att systemen måste effektiviseras så att invandrare snabbare kan få tillträde till arbetsmarknaden. Det kräver att
man vänder perspektivet bort från invandrares brister och erkänner
förekomsten av diskriminering hos välfärdsinstitutioner och arbetsgivare som hindrar invandrares möjlighet till integration och
egenförsörjning.
Det är en mycket negativ bild av bemötandet från tjänstemän vid
främst socialförvaltningen och arbetsförmedlingen som förmedlas
av ett 20-tal flyktingar från Iran, Irak och Turkiet. De ingår i en
intervjuundersökning gjord av företagsekonomen Per Broomé,
ekonom-historikern Benny Carlsson, och antidiskrimineringsexpert Mahini Kiwi. Studien presenteras i Invandrare och myndigheter – möten som hjälper eller stjälper? (2001).
Flyktingarna beskriver i första hand möten med poliser (vid ankomsten till landet), handläggare och socialsekreterare samt arbetsförmedlare. Mötena med svenska sociala myndigheter var till
stor del negativa. Många har känt sig kränkta av att över huvudtaget
behöva ta emot bidrag och tvingas vara i kontakt med myndighetshandläggare. De har upplevt att personalen har kontroll- och maktbehov samt att de fått vilseledande eller rentav felaktig information
om studier och arbete.
Den skarpaste kritiken får arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlarna
uppvisade ett kontroll- och maktbeteende och de upplevdes som
inkompetenta och ovilliga att hjälpa till att finna vägar till arbete.
Egna initiativ och förslag från den arbetssökande bemöttes med
kritik, ovilja eller rent av ilska över agerande utanför rutinerna.
Även om underlaget är för litet för att dra några generella slutsatser, som forskarna påpekar, beskrivs möten med polisen i de
flesta fall som positiva. Individerna har känt sig respektfullt behandlade, förutom i en del fall där det tvärtom fanns mycket starka
känslor av att ha blivit kränkt.
370
SOU 2005:56
8.8
Välfärdstjänster
Slutsatser
Den svenska forskningen om strukturell diskriminering på grund
av etnisk eller religiös tillhörighet inom välfärdsområdet har hittills
varit begränsad.
Även om det inte går att dra några säkra slutsatser av den redovisade kunskapen så kan tendenser skönjas:
•
I flera av välfärdens institutioner finns det normer som
sammankopplar svenskhet med vad som är normalt och som
samtidigt pekar ut och gör invandrare till annorlunda. Ofta sker
detta med kulturella förklaringar. Sociala problem hos invandrare görs till kulturella problem och därmed ställs invandrare
till svars för sin ojämlika situation. Ett exempel är att familjerättssekreterare tolkar mäns våld mot kvinnor olika beroende
på om förövaren har utländsk bakgrund eller inte. Invandrade
mäns våld uppfattas som handlingar begångna i enlighet med
”deras kultur” medan svenska mäns våld uppfattas som uttryck
för psykiska störningar eller missbruk.
•
Forskningen ger visst stöd för att dessa normer påverkar handlingar. I redovisningen framträder ett mönster av att invandrare
och svenskar behandlas olika av välfärdsinstitutioner, t.ex. i
handläggningen av långtidssjukskrivna hos Försäkringskassan
eller insatser från individ- och familjeomsorgen. För att uppbära socialbidrag tvingades vissa grupper invandrare visa sina
pass för att visa att de inte lämnat Sverige under en längre tid.
Detsamma drabbade inte svenskar. Vissa forskare menar att ju
större utrymme för godtycke det finns i handläggningen, desto
större risk för att människor behandlas olika.
•
Forskningen ger dock en samlad bild av att invandrare som
grupp har sämre villkor vad gäller till exempel hälsa, arbete,
ekonomi och boende samt andra centrala levnadsvillkor. Det
kan ses som tecken på att den svenska välfärdsstaten i allt
större utsträckning präglas av segregering, utanförskap och
marginalisering och därför inte kan leva upp till sina mål. I dag
talar flera forskare om en etnisk delning av välfärden.
•
Sambandet mellan diskriminering och fysisk och psykisk ohälsa
är sällan undersökt i Sverige. Forskningen har snarare haft som
utgångspunkt att social status och utsatthet inverkar negativt
på hälsan. Den forskning som finns tyder dock på ett samband.
371
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
I andra länder har forskare i större utsträckning undersökt
detta och den entydiga bilden är att utsatthet för diskriminering/rasism påverkar såväl den fysiska som den psykiska hälsan
negativt.
Givet den lilla mängd forskning som finns om strukturell diskriminering på välfärdsområdet är det ännu sämre ställt med forskning
som belyser hur strukturell diskriminering drabbar kvinnor och
män olika. Det är därför svårt att dra säkra slutsatser på basis av
den redovisade kunskapen. Det går dock att se vissa tendenser.
Män med utländsk bakgrund har i genomsnitt bättre självuppskattad hälsa än kvinnor med utländsk bakgrund. Det kan
hänga ihop med att kvinnor i mindre utsträckning lönearbetar eller
studerar och att kvinnor sannolikt erfar diskriminering som hänger
ihop med föreställningar både om etnicitet och kön. Ett exempel är
att tillgången till välfärdstjänster verkar vara olika för kvinnor med
utländsk bakgrund än för män med utländsk bakgrund på grund av
förväntningar om att kvinnor generellt ska sköta omsorg för barn
och äldre anhöriga samt föreställningar om att invandrade kvinnor i
större utsträckning än svenskfödda kvinnor vill göra detta för att de
tillhör en ”traditionell kultur”.
Vidgade perspektiv är nödvändigt enligt de forskare som intresserat sig för området. Gång på gång betonas att invandrare inte kan
betraktas som en enhetlig grupp. För att nå en fördjupad kunskap
om diskriminering krävs att forskare också förmår befria sig från
den stereotypa föreställningen om invandrare som en homogen
grupp och i stället vända blicken till välfärdsinstitutionernas funktionssätt, inte minst regler, normer och rutiner som definierar invandrade personer och deras barn som essentiellt annorlunda och
problematiska.
8.8.1
Kunskapsluckor
Religion är en faktor som med tanke på den allmänt ökande fientligheten i västvärlden mot muslimska grupper förekommer
förvånansvärt sällan i de vetenskapliga undersökningar som redovisats i detta avsnitt. Man måste kartlägga orsakerna till varför flyktingar från muslimska, icke-europeiska länder så ofta verkar vara de
allra mest utsatta för diskriminerande mönster när det gäller den
svenska välfärden.
372
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
En viktig uppgift för den framtida forskningen är att empiriskt
undersöka de samverkande maktdimensionerna av över- och
underordning på basis av kön, etnisk tillhörighet och klass för att
analysera och klarlägga grunderna för segregering och diskriminering på området välfärdstjänster.
På senare år har kraven på att vrida forskningens fokus fått visst
genomslag. Det har yttrat sig i ett perspektivskifte från att kartlägga skillnader och olikheter mellan svenskar och invandrare till
att undersöka diskriminerande strukturer i samhället. Även om ett
sådant perspektivskifte ägt rum verkar intresset saknas bland en
majoritet av forskningsfinansiärer och myndigheter. Det kan bero
på att detta perspektivskifte till stor del ägt rum utanför
”invandrarforskningens” huvudfåra. Fortfarande saknas kunskap
om välfärdsinstitutioners bemötande gentemot personer med utländsk bakgrund.
Det saknas också forskning om hur utbudet av välfärdstjänster
och nedskärningar i den offentliga sektorn har påverkat (särskilt
invandrade) människors välfärd och förekomsten av strukturell
diskriminering.
Det krävs mer forskning, särskilt empiriska undersökningar, inte
enbart för att belägga förekomsten av strukturell diskriminering,
utan också för att kunna utveckla ett mer rättvist och framgångsrikt system för välfärdstjänster som är anpassat efter dagens behov.
373
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
Litteraturförteckning
Ahlberg, B. M. (2004) ”Ett barn varje år”. I: Invandrare & Minoriteter (2004, nr 5-6) Stockholm: Stiftelsen Invandrare & Minoriteter.
Ahlberg, B. M., Lundström C., Krantz, I. (2004) The health of immigrants and their access to health care in Sweden: The perspectives of immigrant and health care providers. Skövde: Skaraborg
Institute for Research and Development, och Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.
Altvall, H. (2000) Äldre invandrares hälsa. Stockholm: Stiftelsen
Äldrecentrum 2000:18, rapport 13 i projektet Äldre och Folkhälsa.
Broomé, P., Carlsson B. & Kiwi, M. (2001) Invandrare och myndigheter – möten som hjälper eller stjälper. Stockholm: SNS
Förlag.
Carlsson, A. (2000) Att sitta under den sociala makten: Socialtjänstens och arbetsförmedlingens insatser för arbetssökande, invandrare och socialbidragstagare : ett brukarperspektiv. Tullinge:
FoU Södertörn.
de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och
rasism i Sverige: En kunskapsöversikt. Integrationsverkets Rapportserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.
Din-Dzietham, R. m.fl. (2004) ”Perceived stress following racebased discrimination at work is associated with hypertension
in African-Americans. The metro Atlanta heart disease study,
1999-2001.” Social Science & Medicine 2004; 58 (3), s. 449-461.
Eriksson, M. (2003) I skuggan av pappa. Stehag: Förslags AB
Gondolin.
Fioretos, I. (2002). ”Patienten som kulturellt objekt. En närläsning
av tre läroböcker för sjukvårdspersonal”. I: Magnússon, F.
(red) (2002) Etniska relationer i vård och omsorg. Lund:
Studentlitteratur.
Franzén, E. (1999) ”Formandet av en underklass – om invandring,
arbetslöshet och etnifiering av arbetssökande” i: Olsson, E.
(red) Etnicitetens mångfald och gränser. Linköping: Linköpings
universitet, tema etnicitet.
Franzén, E. (2003) I välfärdsstatens väntrum – studier av invandrares socialbidragstagande. Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.
374
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Franzén, E. (2004) ”Invandrare och socialbidragsmottagare”. I:
SOU 2004:21 Egenförsörjning eller bidragsförsörjning?
Gordon, P. (1989) Fortress Europe! The Meaning of 1992. London:
Routledge.
Guyll, M. m.fl., (2001) ”Discrimination and unfair treatment: relationship to cardiovascular reactivity among African American
and European women.” Health Psychology 2001; 20(5): s. 315325.
Handler, J. F. (1992) ”Discretion: Power, Quiescence, and Trust”
I: Hawkins, K. (red) The Use of Discretion. Oxford: Clarendon Press.
Integrationsverket (2002) Introduktion och hälsa. Norrköping: Integrationsverkets
stencilserie,
hemsidan:
www.integrationsverket.se.
Johansson, S. & Molina, I. (2002) ”Kön och ras i rumsliga identitetskonstruktioner” i: Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass
& etnicitet i det postkoloniala Sverige, de los Reyes, P., Molina,
I & Mulinari, D. (red). (2002) Arbetslivsinstitutet.
Johansson, S. (2000) Genusstrukturer och lokala välfärdsmodeller –
Fyra kommuner möter omvandlingen av den offentliga sektorn.
Uppsala: Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.
Kamali, M. (1997) Distorted Integration: Clientization of Immigrants in Sweden, Uppsala: Uppsala Multiethnic Papers 41.
Kamali, M. (2001) Varken familjen eller samhället: En studie av
invandrarungdomars attityder till det svenska samhället.
Stockholm: Carlsson Bokförlag.
Kamali, M. (2002) Kulturkompetens i socialt arbete: Om socialarbetarens och klientens kulturella bakgrund. Stockholm:
Carlsson Bokförlag.
Karlsen S. & Nazroo J. (2002) ”Agency and structure: the impact
of ethnic identity and racism on the health of ethnic minority
people”, i: Sociology of Health & Illness 2002; 24 (1): s. 1-20.
Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.
Norrköping: Integrationsverket.
Lee, R.M. (2003) ”Do ethnic identity and other group-orientation
protect against discrimination for Asian Americans?”, i: Journal of Counselling Psychology 2003; 50(2), s. 133-141.
Lorenz, W. (1996) Socialt arbete i ett föränderligt Europa. Göteborg:
Daidalos.
375
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
Magnússon, F. (2004) ”Åldringsvård för alla?” i: Invandrare &
Minoriteter (2004, nr 5-6) Stockholm: Stiftelsen Invandrare &
Minoriteter.
Magnússon, F. (red) (2002) Etniska relationer i vård och omsorg.
Lund: Studentlitteratur.
Malmström, C. (2002) Introduktion och hälsa. Norrköping:
Integrationsverkets
stencilserie,
hemsida:
www.integrationsverket.se.
McMahon, A. & Allen-Meares, P. (1992) ”Is Social Work Racist?
A Content Analysis of Recent Literature.” Social Work, Journal of the National Association of Social Workers, November
1992, Volume 37, Number 6, pp 481-576.
Moradi, B. & Subich, L.M. (2003) ”A concomitant examination of
the relations of perceived racist and sexist events to psychological distress for African American women.” i: Counselling
Psychologist 2003; 31(4): s. 451-469.
Nur, F. (2003) Möten som utmanar. Stockholm: Landstingsförbundet.
Olsson, E. (Red.). (1999) Etnicitetens mångfald och gränser. Linköping: Linköpings universitet, Tema Etnicitet.
Regeringen (2005) Välfärdspolitikens mål. Regeringens hemsida
2005-02-12.
Riksrevisionsverket (2002) Hur mottas de asylsökande? Stockholm:
Riksrevisionsverket 2002:19.
Rothstein, B. (red) (2001) ”Den fungerande organisationen” I:
Rothstein, B. (red) Politik som organisation. Stockholm: SNS.
Ryff, C.D. mfl. (2003) ”Status inequalities, perceived discrimination, and eudaimonic well-being: do the challenges of minority
life hone purpose and growth?” J Health Soc Behav 2003;
44(3): s. 275-291.
Schierenbeck, I. (2003) Bakom välfärdsstatens dörrar. Umeå: Boréa
Bokförlag.
Socialstyrelsen (1997) Invandrarkunskap i högskoleutbildningen. En
undersökning om yrkesutbildningar inom hälso- och sjukvårdsoch det sociala området. Stockholm: Invandrarprojektet, rapport nr 1997:1.
Socialstyrelsen (1998) Individ och familjeomsorgens arbete med
ungdomar. Stockholm: SoS-rapport 1998:5, Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (1999) Fri, trygg och vilsen. Stockholm: Invandrarprojektet, rapport nr. 1999:17.
376
SOU 2005:56
Välfärdstjänster
Socialstyrelsen (2000a) Olika villkor – olika hälsa. En studie bland
invandrare från Chile, Polen, Iran och Turkiet. SoS-rapport
2000:3.
Socialstyrelsen (2000b) Innehåll i och omfattning av den vård
landstingen åtagit sig att ge till asylsökande m.fl. Stockholm.
Socialstyrelsen (2004) Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på
socialtjänsten. Stockholm.
Socialstyrelsen (2005) Individ- och familjeomsorg, Lägesrapport
2004.
Songur, W. (2002) Välfärdsstaten, sociala rättigheter och invandrarnas maktresurser: En jämförande studier om äldre invandrare
från Mellanöstern i Stockholm, London och Berlin. Stockholm:
Avhandling, Stockholm Studies in Politics 85, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet.
SOU 2004:21, Egenförsörjning eller bidragsförsörjning: Invandrarna,
arbetsmarknaden och välfärdsstaten. Ekberg, Jan (red).
Soydan, H. (1995) Försäkringskassan och etniska minoriteter: en
litteraturöversikt. Lund: Studier i välfärdssamhälle, socialförsäkring och arbetslivsliv, 7.
Soydan, H. (1999) Socialt arbete med etniska minoriteter: en litteraturöversikt Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete: Liber
Statens Folkhälsoinstitut (2002) Födelselandets betydelse – om hälsan hos olika invandrargrupper i Sverige.
Statens Folkhälsoinstitut (2003) Välfärd, jämlikhet och folkhälsa.
Statens folkhälsoinstitut (2005) Utkast till projektbeskrivning:
Diskriminering och hälsa.
Steffen, P. R. m.fl. (2003) ”Effects of perceived racism and anger
inhibition on ambulatory blood pressure in African
Americans.” Psychosomatic Medicine 2003; 65 (5), s. 746-750.
Törnell, B. (2003). ”Migration, etnicitet och hälsa.” I: Statens
Folkhälsoinstitut (2003). Välfärd, jämlikhet och folkhälsa.
Williams, C., Soydan, H. & Johnson, M. (red.) (2002) Social Work
and Minorities: European Perspectives. London: Routledge.
Vogel, J., Hjerm, M. & Johansson, S.-E. (2002) Integration till
svensk välfärd?: Om invandrares välfärd på 90-talet.
Stockholm: Levnadsförhållanden, Rapport nr 96, Statistiska
centralbyrån, Arbetslivsinstitutet.
Ålund, A. & Karlsson, L. G. (1999) Är det farbror Hassans skuld?
Reflexioner om social exkludering i det multietniska Stockholm.
Opublicerad rapport. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå
377
Välfärdstjänster
SOU 2005:56
universitet och Linköping: Tema Etnicitet, Linköpings universitet.
Ålund, A. (2002) ”Sociala problem i kulturell förklädnad”. I:
Meeuwisse, A. & Swärd, H. (red) Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och Kultur, 293-312.
378
9
Rättsväsendet
9.1
Inledning
Diskriminering inom rättsväsendet är ett mycket uppmärksammat
och omdebatterat område, och måste ses mot bakgrund av rättsväsendets funktion i ett demokratiskt samhälle. Rättväsendet har som
mål att trygga den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Samtidigt har polis, åklagare och domstolar genom sina maktbefogenheter stora möjligheter att ingripa i människors liv. Det gör att misstankar om att det förekommer en orättvis och diskriminerande
behandling av människor med utgångspunkt i kön, etnicitet eller
klass, framstår som särskilt upprörande och är ett hot mot rättstryggheten, dvs. det förtroende människor har för rättsväsendet.
Samtidigt som förekomsten av diskriminering inom rättsväsendet är omdebatterat har det paradoxalt nog länge varit ett område
där den svenska forskningen har saknats eller varit mycket begränsad. Internationellt är dock situationen annorlunda. USA och Storbritannien har länge varit ledande på detta forskningsområde, varför resultat därifrån även redovisas nedan. Även resultat från skandinaviska länder har tagits med. Det är knappast möjligt att på så
begränsat utrymme redogöra för den utländska forskningens
resultat i sin helhet, jag tar därför upp utländsk forskning kring de
områden som berörts i svensk forskning eller debatt.
Så som kommer att visas finns det lika stor anledning att befara
att diskriminering förekommer på andra områden som i civilrättsliga mål eller i förvaltningsdomstolarna. Forskningsbristen på detta
område aktualiserar särskilt behovet av en genomgående belysning
av hela rättsväsendet som även tar civila tvister mellan privatpersoner, förvaltningsmål, advokatväsendet etc. i beaktande.
379
Rättsväsendet
SOU 2005:56
9.2
Rötägg eller institutionell rasism? ”The Stephen
Lawrence Inquiry”
I Storbritannien var länge den dominerande bilden, åtminstone
bland politiker och inom rättsväsendet självt, att de problem som
fanns inom polisen bestod i en andel ”rötägg”. Resonemanget var
ofta att eftersom det fanns rasister och fördomsfulla människor ute
i det vanliga samhället var det inte konstigt att sådana även fanns
inom poliskåren (Bowling & Philips, 2002:155 ff; Reiner, 2000:99
f). Samtidigt kritiserades detta synsätt som otillräckligt och många
menade att man måste anlägga ett mer strukturellt perspektiv.
Vändningen kom 1999 med den statliga utredningen ”The Stephen
Lawrence Inquiry” som i stället hävdade att problemet inte var
enskilda rötägg utan att ”institutionell rasism” genomsyrade hela
poliskåren. Fokus flyttades från den enskilde fördomsfulle polisen
till poliskåren som institution.
Bakgrunden till ”The Stephen Lawrence Inquiry” var mordet på
den artonårige Stephen Lawrence 1993. Han blev knivhuggen av ett
gäng rasistiska ungdomar 1993, uppenbarligen enbart på grund av
sin hudfärg. Mordet väckte redan från början uppmärksamhet i
media och kritiken växte allt starkare mot Londonpolisen då de
inte lyckades fånga mördarna trots många konkreta spår. När det
kom fram vilka de misstänkta var, och att de var kända rasistiska
huliganer blev ilskan och kritiken mot Londonpolisen överväldigande. Det visade sig att polisen begått en mängd misstag och över
huvudtaget präglades utredningen av slarv och bristande nit. Dessa
misstag ledde i sin tur till friande domar. Fallet Stephen Lawrence
utvecklades till en av de största rättsskandalerna i Storbritanniens
efterkrigshistoria.
Ett av New Labours vallöften var att grundligt undersöka hela
affären. När Tony Blair tillträdde som premiärminister tillsattes
snabbt en kommission som genom öppna förhör skulle göra en
fullständig och förutsättningslös utredning av polisens arbete. Som
ordförande för utredningen utsågs en av Storbritanniens mest
respekterade domare, den pensionerade Sir William Macpherson.
1999 kom den tjocka rapporten från utredningen, ”The Stephen
Lawrence Inquiry”. Rapporten avslöjade en mängd felaktigheter i
polisens agerande och kritiken på detta område var skoningslös.
Anledningen till att rapporten blev så känd handlade om anklagelserna om rasism inom poliskåren. Macpherson försökte grundligt
utreda anklagelserna. En mängd forskare lämnade yttranden till
380
SOU 2005:56
Rättsväsendet
utredningen. Man höll möten runt om i Londons förorter för att få
en uppfattning av de ”etniska minoriteternas” bild av Londonpolisen. Macpherson undersökte i detalj enskilda polisers agerande, och
vad han fann var uppseendeväckande. Visserligen ansåg utredningen inte att rasism var den enda orsaken till att polisutredningen
misslyckats. Inte ens när det gällde de största missarna. Men den
rasism man fann var inte mindre skadlig för det. Rasismen var subtil, och i de flesta fall omedveten (eng. unwitting).
Unwitting racism can arise because of lack of understanding, ignorance or mistaken beliefs. It can arise from well intentioned but patronising words or actions. It can arise from unfamiliarity with the behaviour of cultural traditions of people or families from minority communities. It can arise from racist stereotyping of black people as potential criminals or troublemakers. Often this arises out of uncritical
self-understanding born out of an inflexible police ethos of the ”traditional” way of doing things. Furthermore such attitudes can thrive in a
tightly knit community, so that there can be a collective failure to
detect and outlaw this breed of racism. The police canteen (matsalen)
can too easily be its breeding ground. (Macpherson, 1999: par 6.17)
Det fanns en mängd exempel på omedveten rasism. När polisen
kom till platsen utgick de från att ett slagsmål ägt rum eftersom en
svart ung man låg skadad på marken och en annan svart ung man,
Stephens vän, var uppriven/uppjagad. Slutsatsen drabbade undersökningens första skede och var en produkt av stereotypen om
svarta unga män som kriminella och bråkiga. Stephens vän sågs inte
som ett offer för en attack utan hans känsloläge irriterade bara poliserna som inte kunde sätta sig in i hans situation. Stephens föräldrar behandlades nedlåtande och okänsligt.
Ingen inom polisen hade upptäckt denna rasism och högre befäl
hade inte rättat till de fel som begåtts. Macpherson valde därför att
prata om ”institutionell” rasism, en term som dittills inte varit
vidare känd utanför den akademiska och den antirasistiska diskursen, för att betona att det inte var fråga om att enskilda individer
var problemet utan snarare organisationen som sådan. Den institutionella rasismen var närmast resultatet av traditionellt polisarbete.
Den grundade sig inte i enskilda individers fördomar eller hat, utan
i ett ingrott mönster att arbeta. Macpherson definierade institutionell rasism som:
”The collective failure of an organisation to provide an appropriate and
professional service to people because of their colour, culture, or
ethnic origin. It can be seen or detected in processes, attitudes and
381
Rättsväsendet
SOU 2005:56
behaviour which amount to discrimination through unwitting prejudice, ignorance, thoughtlessness and racist stereotyping which disadvantage minority ethnic people.” (Macpherson, 1999: par. 6.34)
Regeringen slöt upp fullständigt bakom Macphersonrapporten.
Den ledde till ett stort antal reformer inom polisväsendet. En
mängd statliga forskningsprojekt drogs igång. Affischkampanjer
startades för att bekämpa den rasistiska stereotypen av svarta som
kriminella. Man började allt mer prata om ”institutionell rasism” i
stället för ”integration” eller ”diskriminering”. Begreppet har nu
blivit ett vedertaget begrepp som applicerats på andra institutioner
än polisen. Inom forskningen talar man om eran före och eran efter
”The Stephen Lawrence Inquiry” – ”post Lawrence”. Det rör sig
onekligen om ett paradigmskifte. USA har allmänt varit känt som
det land där rasdiskrimineringen varit som mest utbredd, men där
ändå forskningen och det offentliga erkännandet av den också varit
störst. I och med Macphersonrapporten kan man fråga sig om inte
Storbritannien åtminstone i det sista avseendet nu tagit förstaplatsen.
9.3
Polis
9.3.1
Rasistisk retorik
Förekomsten av rasistisk retorik inom poliskåren har flera gånger
lyfts upp i media. Det finns även studier som tyder på att detta
förekommer. 2004 kom psykologen Rolf Granérs doktorsavhandling ”Patrullerande polisers yrkeskultur” som bestod av fältstudier
och kvalitativa intervjuer av patrullerande poliser. Ett viktigt avsnitt
rörde fördomar bland polisen och Granér fann att det förekom en
rasistisk retorik poliserna emellan:
Det förekom en nedvärderande jargong gentemot alla som inte var
nordvästeuropéer. Företrädesvis mörkhyade av olika nyanser kallades
regelmässigt för blattar. Därutöver innehåller polisslangen en rikhaltig
flora av rasistiska epitet med varierande spridning från enstaka uttryck
i polishumorn till mer etablerade. Beteckningar på invandrare i allmänhet var ’ytis’, ’yxa’ eller ’högpigmenterade kulturberikare’. Svarta fick
etiketter som ’hubba’, ’hiv-apa’ eller ’trumskinn’, som man kan
använda ’taktpinnen’, dvs. batongen, på. Asiater fick heta ’citronhuvud’, araber ’kamelryttare’ eller ’åsnehuvud’. (Granér, 2004:236)
382
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Samtidigt som den rasistiska retoriken skedde mellan poliserna
hörde dock Granér aldrig någon polis använda den gentemot
invandrare. I Danmark har på samma sätt Holmberg märkt att
rasistisk retorik regelmässigt förekommer poliserna emellan, men
att denna inte uttrycks direkt till invandrare (Holmberg, 1999:134).
Internationell forskning har pekat i samma riktning. I en mycket
omfattande studie av Londonpolisen av ”Police Studies Institute”
mellan 1980 och 1982, fann forskarna mycket grov rasistisk retorik
poliserna emellan, men förvånades över att denna inte användes
gentemot de svarta i polisarbetet och att relationerna i det dagliga
polisarbetet för det mesta var ”friendly and relaxed” (Smith &
Gray, 1984:388). Forskningsresultaten från såväl USA som Storbritannien är förhållandevis enhetliga. En mycket grov rasistisk
retorik har uppmärksammats poliserna emellan, men denna förefaller inte uttryckas på samma vis under själva polisarbetet ute i
samhället (Granér, 2004:240; Waddington, 1999:288 f; Skolnick,
1994:77 ff; Reiner, 2000:99 f). Samtidigt är det givetvis möjligt att
närvaron av forskare påverkar polisernas beteende.
9.3.2
Polisens bilder av invandrare
Vid sidan om tydligt rasistiska benämningar kan en mer allmänt
negativ syn på invandrare inom poliskåren lyftas fram som hänger
samman med medias bild av invandrare. Granér fann en vitt
utbredd stereotyp om invandrare som kriminella. Likväl var polisen
beredd att reflektera över att detta inte gällde alla, men till exempel
var attityden gentemot romer annorlunda; alla ”zigenare” var tjuvaktiga. Ett exempel är en polis som hade särskilt arbetade med kriminella zigenare inkluderade kriminaliteten i själva definitionen av
vad det är att ”vara zigenare”. Romer som valt bort kriminaliteten
kom enligt honom samtidigt att distansera sig från den ”zigenska”
kulturen och upphöra att vara ”zigenare” (Granér, 2004:236). Själva
benämningen av romer som ”zigenare” är i detta avseende en del av
tillskrivningen av gruppen en status som ”de Andra” och ett kränkande bemötande, då den gruppen själva benämner sig romer.
En viss positiv stereotypisering fanns också som utgick från
frånvaro av brottslighet. Speciellt vietnameser uppfattades som ”ett
skötsamt släkte”, även om man i några polisdistrikt uppfattat en
kriminalitet bland andragenerationen:
383
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Asiater är ett folkslag som kommit att få alltmer dåligt rykte. Dom
hade ett väldigt bra rykte när dom kom hit, men tyvärr så finns kriminella element i andrahandsgenerationen vilket gör att alla dras över en
kant. Kinesjävel, många gånger. Fast på mindre orter vet man ju nog,
vilka dom goda och vilka dom onda är. Dom goda har oftast etablerat
sig med arbete och driver näringsrörelser själ, pratar bra svenska. Men
sen har det börjat bli en större grupp som sysslar framför allt med narkotika. Det är ju inga våldsverkare utan det är framför allt narkotika.
Det är väl den gamla opiumkulturen som hänger i kan jag tänka mig.
(Intervjusvar från polis i Granér, 2004:237)
Granér noterade att polisen hade ett starkt behov av att få polisauktoriteten bekräftad, och detta var en grund för deras attityd till
vissa grupper (Granér, 2004:166 f). Polisens upplevde att sin auktoritet ifrågasattes av unga män med arabiskt eller latinamerikanskt
ursprung. Bland annat blev man provocerad av beskyllningar om att
man ingrep av rasistiska skäl. Grupper av invandrare ansågs vidare
inte respektera polisens behov av att upprätthålla ett säkerhetsavstånd till dem man pratar med utan gick för nära poliser vid ett
samtal. Intensiteten i deras sätt att argumentera gjorde att de kunde
uppfattas som potentiellt farliga. Man menade vidare att araber
regelmässigt ljög och vägrade erkänna det även när skulden var
uppenbar. Som en polis uttryckte det:
Jag vill se det så att man erkänner när man gjort fel. Det är ju där vi har
problemet med muslimerna. För dom erkänner ju inte att dom har
gjort fel utan dom säger ’jag kan betala böter, men jag har inte gjort
det’. Vi hade några ungar här. Vi visste att dom hade gjort det men nej
dom hade inte gjort det. Och dom var muslimer. Helt otroligt. Man
var ju så frustrerad så man gick upp i varv. Man kunde ju inte fatta det.
Hade det varit en svensk unge så hade den sagt ’javisst det är klart jag
har gjort det’. Men nej, dom tappar ansiktet om dom erkänner.
(Granér, 2004:238)
I Danmark har Holmberg funnit liknande resultat. Poliserna hade
rasistiska fördomar om invandrare men blev mycket upprörda om
de blev kallade rasister. De ansåg att andra generationens invandrare provocerade dem och utmanade deras auktoritet genom att
påstå att polisen var rasister. Speciellt provocerande ansågs människor som härstammade från Turkiet, Pakistan eller mellanöstern
och som var muslimer. Polisen ansåg att det var nödvändigt att visa
dessa grupper ”vem som bestämmer” (Holmberg, 1999:128–133).
Att polisen har stereotypen om etniska minoriteter som ohederliga
och kriminella har även visats i USA och Storbritannien (För USA
384
SOU 2005:56
Rättsväsendet
se t.ex. Kennedy, 1998: 14 ff; för Storbritannien se t.ex. Smith &
Gray 1984:388 ff).
Kontroll och utredning
Ett tecken på strukturell diskriminering som lyfts fram i ett par
studier är att etniska grunder i polisens bedömning får till följd att
människor med utländsk bakgrund blir utsatta för en oproportionerligt stor misstänksamhet och kontroll från polisen. Granér fann
att polisen ansåg sig ha goda förutsättningar att skilja ”svenska”
”busar” och ordningsstörare från den ordentliga svensson
/allmänheten. För invandrare påstod dock polisen att man hade
svårt att känna igen enskilda individer eftersom de liknade
varandra. Till skillnad från svenska ”busar” kunde man inte läsa av
några yttre karaktäriska som gjorde det möjligt att skilja ut dem
från den ”skötsamma invandraren”. I stället blev identifikationsgrunden hudfärg (Granér, 2004:243). Ett exempel på uttalanden
som pekar mot att etnicitet utgör en faktor i polisernas bedömning
är följande:
Är det framför allt män med utländsk härkomst som befinner sig vid
fel plats vid fel tillfällen så kan det nog vara så att han misstänks på ett
tidigare stadie än vad en vanlig nordeuropé skulle göra. Men det är
skillnad vilken slags invandrare det är. (Granér, 2004:243)
Medvetna och omedvetna stereotyper av invandrare som kriminella
har en tendens att påverka hur poliser tolkar uppkomna situationer.
De intervjuade poliserna fick ta ställning till meningarna ”Mustafa
Huseini, 18 år blir nedslagen när han går hem från ett diskotek”
och ”Dennis Pettersson 18 år blir nedslagen nattetid på väg hem
från ett krogbesök”. I misshandeln av Mustafa kunde poliserna
misstänka en intern uppgörelse mellan gäng, medan motsvarande
koppling inte gjordes för Dennis. En annan mening var ”Bogdan
Milesovic 43 driver en liten restaurang, han blev överfallen sedan
han lämnat restaurangen efter stängningen på natten”. Namnet plus
hans näring gjorde att flera poliser kopplade händelsen till en
brottslighet man ansåg föreligga på restauranger som drivs av
invandrare (Granér, 2004:243, 316). Några poliser ansåg att man
skulle prioritera ett offer med ett svenskt namn (Granér,
2004:242).
385
Rättsväsendet
SOU 2005:56
I skrivande stund genomför kriminologen Tove Pettersson vid
Stockholms Universitet en studie som omfattar bland annat polisens kroppsvisitationer vid misstanke om innehav av narkotika för
eget bruk men även anmälningar om våldtäkt och grov misshandel.
Syftet är att se vilka skillnader mellan svenskar respektive invandrare som kan uppdagas och om strukturell diskriminering förekommer. Efter en studie av misstänkta för eget bruk av narkotika
som kroppsvisiterats i Stockholms stad under år 2000 visar resultaten bland annat att personer med utomeuropeisk bakgrund
kroppsvisiteras oftare än personer med svensk eller annan europeisk bakgrund, trots att dessa mer sällan påträffades med droger.
Det visar sig även att för personer med svensk och europeisk bakgrund kroppsvisiterar polisen en lägre andel med ökad ålder. För
personer med utomeuropeisk bakgrund finns dock inte en sådan
sjunkande andel kroppsvisiterade med stigande ålder. Det visar sig
att polisen har sin högsta träffsäkerhet (alltså att narkotika påträffats) när de kroppsvisiterar personer 30 år eller över som har svensk
eller europeisk bakgrund. Parallellt har de lägst träffsäkerhet när de
visiterar personer med utomeuropeisk bakgrund i samma åldersgrupp. Troligtvis är det en följd av att man när det gäller utomeuropeiska personer visiterar en vidsträcktare grupp som därmed
innehåller fler oskyldiga per skyldig. Beaktar man de misstänktas
olika kön visar det sig att män med bakgrund utanför Europa
kroppsvisiteras oftast av polisen, men relativt sett mer sällan har
droger på sig. För kvinnor gäller att de med europeisk bakgrund
kroppsvisiteras oftare (men svenska kvinnor minst) och har mer
sällan droger på sig vid visitationen. En tolkning, menar Pettersson,
är att kvinnor med europeisk bakgrund och män med utomeuropeisk bakgrund missgynnas av polisen, medan män med svensk
respektive europeisk bakgrund behandlas påfallande lika.
(Pettersson, 2005:160–167)
Pettersson refererar även Gunnar Ekman som i sin avhandling
Från text till batong – om poliser, busar och svennar följt poliser i
deras dagliga arbete. Där framkommer exempel som kan tolkas
som att polisen i vissa fall omotiverat riktar in sig på invandrare,
särskilt med afrikansk bakgrund:
Vid ett tillfälle bestämmer sig några patrullerande poliser att kontrollera ett gäng ’gambianer’ utan att någon annan anledning än att de var
just (förmodat) gambianer presenteras av Ekman… Vid en annan av
Ekmans deltagande observation uttalade en polis ’Det är mest gambianer här, de är värst’ och poliserna inriktar därefter nästa insats mot just
386
SOU 2005:56
Rättsväsendet
personer de uppfattar som ’gambianer: Lite senare föreslår de att de ska
dela upp sig i grupper och ’kolla varje neger’… I ett annat sammanhang,
då de spanar på en krog, motiveras en kontroll av en person med ’Det
gick ut en neger’. (Pettersson, 2005:153)
Denna inriktning på människor från Gambia kan även kopplas till
den utpekning av gambier som särskilt ansvariga för heroinhandeln
i Stockholm i en rapport av stockholmspolisen. (Polismyndigheten
i Stockholms län, 1997) I den förordades bland annat att ”varje
polismästardistrikt bör informera sina närpolisområden vilka gambier som bor i närpolisområdet” (Ibid:10). Detta är ett tydligt
exempel på strukturell diskriminering: en myndighet rekommenderar underliggande myndighetsutövare att göra etnicitet till en
utgångspunkt för arbetet.
En dansk kvalitativ studie av Holmberg där polisen följts under
sitt arbete har visat på rasistiska stereotyper bland polisen. Flera
bilar stoppades där den främsta anledningen verkade vara att föraren hade mörk hudfärg och därför uppfattades som kriminell, särskilt om de körde dyrare bilar som BMW (Holmberg, 2003:59–63,
83–95).
Även i Norge har företeelsen uppmärksammats av Finstad
(2033) som hänvisar till ett uppmärksammat fall där en ung svart
man hade stoppats av polisen 17 gånger på tre veckor.
På frågan om vad polisen sade när de kontrollerade honom svarade han: ”At det er mange negre som tjeler sykler, derfor må de
kontrollere meg og sykkelen”. Personalen på cyckelbutiken ansåg
också att ”dette skjer bara fordi han er mörkhudet”. Inga andra
kunder upplevde något liknande. Inte heller någon i personalen.
(Finstad, 2003:94)
”Driving while black” – strukturell diskriminering i USA och
Storbritannien
I USA har polisens selektiva kontroller på exempelvis gator, i trafiken, eller i tullen särskilt uppmärksammats i forskningen. Polisens
fokusering på att stoppa just svarta i trafiken har gjort att uttrycket
”driving while black” ironiskt har myntats.1 Flera studier har visat
att svarta och ”hispanics” inte bryter mot fler trafikregler än vita,
men trots det är de överrepresenterade eller utgör majoriteten av
1
jfr t.ex. den rättsliga termen “Driving under the influence of alcohol.”
387
Rättsväsendet
SOU 2005:56
dem som stannas. En studie i Maryland USA visar exempelvis att
svarta utgjorde 17,5 procent av såväl samtliga fortkörare som samtliga trafikanter, men att 75 procent av dem som stoppades och genomsöktes. Proportionerna mellan dem som befanns inneha droger
efter genomsökningen var nästan identiska, 28.4 % svarta och
28.8 % vita. (Milovanovic & Russel, 2001:30, se även Cole,
1999:36f; Leadership Conference on Civil Rights Education Fund,
årtal saknas:12 för liknande resultat).2
Kontrollerna sker antingen utan någon egentlig grund, eller så
används trafikförseelser som den formella grund för vilken personen stoppas. Kontrollen är ett sätt att utreda möjligheten av andra
brott, inte minst droginnehav, varför bilen rutinmässigt undersöks
av polisen (Cole, 1999:16–55; Milovanovic & Russel, 2001: XIII, 5,
11, 28 ff; Chambliss, 1999:67–71; Leadership Conference on Civil
Rights, 2000:1–7; Bowling & Philips, 2002:138–148; Harris, 1997).
Polisen har emellanåt försvarat denna praxis med att svarta i högre
grad än vita har narkotika på sig, och i olika ”gärningsmannaprofiler” förekommer stereotypa föreställningar om svarta, inte minst
svarta kvinnor, som drogkurirer (Cole, 1999:47–55). Studier har
dock visat att svarta inte är överrepresenterade alls eller endast
marginellt både vad gäller drogförsäljning och drogmissbruk. (Se
Leadership Conference on Civil Rights, 2000:6; Covington,
2001:32f.) Vidare så har studier visat att av de vita som genomsöks
så innehar de droger/illegalt gods (contraband) i lika stor utsträckning som svarta eller hispanics (Covington, 2001:29)
Efter attackerna den elfte september 2001 har även araber, muslimer och folk som uppfattats som muslimer (exempelvis Sikher)
börjat utsättas för ett liknande mönster. Det finns ännu ingen
forskning, men anekdoterna är så många att begreppet ”Driving
While Arab” myntats (Leadership Conference on Civil Rights
Education Fund, årtal saknas: 20–21).
Användningen av rasistiska stereotyper i polisarbetet begränsas
inte bara till trafiken. De används även mot vanliga fotgängare, där
begreppen ”Standing While Black” och ”Running While Black”
myntats (Covington, 2001:41). I en rapport från åklagarmyndigheten i New York3 visas att av de som stannats från januari 1998 till
mars 1999 var 84 procent svarta och hispanics, trots att dessa grup2
Flera studier har visat att svarta inte begår fler narkotikabrott än vita. Svarta utgör ca 12-13
% av USA:s befolkning och står enligt den senaste statistiken för 13% av alla droganvändare.
Faktum är att under de senaste 20 åren har droganvändningen varit lägre för svarta ungdomar
än för vita. Se Leadership Conference on civil Rights, 2000:6; Covington, 2001:32 f.
3
”New York State Attorney General”.
388
SOU 2005:56
Rättsväsendet
per endast utgör hälften av stadens befolkning. Det var bara 13
procent vita som stannades. Detta skulle kunna förklaras med att
svarta och hispanics helt enkelt begår mer brott än vita. Rapporten
visar dock att de utförda stannandena av etniska minoriteter var
mindre sannolika att leda till ett gripande än stannandena av vita.
Fler oskyldiga svarta och ”hispanics” blev alltså stannade och visiterade än vita (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:4 f).
Samma fenomen är väl känt även i Storbritannien (McLaughlin
& Munice, 2001:82 f; Jewkes & Letherby, 2002:175 ff; Bowling &
Philips, 2002:139–148). Redan 1984 infördes efter kritik föreskrifter4 om att polisen enbart får stanna folk när det finns en konkret
misstanke. En persons hudfärg får inte vara skäl till att stanna och
söka igenom denne (McLaughlin & Munice, 2001:83). Trots detta
har företeelsen fortsatt. Statistiken visar att för hela Storbritannien
var antalet stannade och genomsökta per tusen personer 19 för vita,
95 för svarta och 37 för ”asians” (Home Office, 2002) och sannolikheten för svarta att bli stannade och genomsökta är fem gånger
så stor som för vita (Home Office, 1998:13). 1988 års ”British
Crime Survey” fann att ”ethnic origin” var ett urvalskriterium för
att hejdas av polisen även sedan man kontrollerat för faktorer som
ålder, inkomst, om personen var arbetslös eller ej, tidigare arresteringar, yrke, typ av bostad och bostadsområde, kön, civiltillstånd
och utbildning (Skogan, 1990:34).
”Over-policing” – Var spanar polisen efter brottslighet?
”Over-policing” innebär att polisen riktar en överdriven och oproportionerligt stor uppmärksamhet mot kriminaliteten i vissa områden, där svarta eller andra minoriteter bor. Någon forskning kring
så kallad ”over-policing” inom polisen finns inte i Sverige.
I såväl Storbritannien som USA finns uppfattningen om att
over-policing är ett utbrett fenomen (Chambliss, 1999:63–78;
Bowling & Philips, 2002:128 ff). I Storbritannien förklaras de våldsamma upploppen under åttiotalet med polisens ständiga kontroller, morgonräder och vägspärrrar i områdena med en stor svart
befolkning (Keith, 1993; Hiro, 1991:81–96; Benyon & Solomos,
1987:69–99). Exempelvis genomförde polisen ”Operation Swamp”
i Brixton 1981. Under en veckas tid patrullerade 120 poliser
Brixton med order att stanna och fråga ut alla som såg ”misstänkta”
4
1984 års Police and Criminal Evidence Act (PACE)
389
Rättsväsendet
SOU 2005:56
ut. Totalt stannades 943 människor på fyra dagar. 118 arresterades,
varav mer än hälften var svarta (Bowling & Philips, 2002:139 f).
Företeelsen har uppmärksammats i rapporter från the Institute of
Race Relations i Storbritannien som rapporterat om en kontinuerlig inriktning på områden med dominerande svart befolkning, där
svarta människor setts som potentiella hot mot den allmänna ordningen. I dessa områden användes ovanligt hårda metoder, som
övervåld vid gripanden, gripande av vittnen och åskådare, provocerande och onödiga beväpnade räder och trakasserier av misstänkta
(Bowling & Philips, 2002:120).
Ett område där det skeva i polisens brottsbekämpning särskilt
tydligt visats är i drogbekämpningen i USA, eller ”the War on
Drugs”. Human Rights Watch har i en rapport uppmärksammat
hur polisens drogbekämpning slår särskilt hårt mot de svarta i och
med att den är inriktad på fattiga områden i storstäderna med en
dominerande svart befolkning (Human Rights Watch, 2000:22).
Av alla fångar i USA dömda för narkotikabrott5 utgör svarta 62.7
procent medan vita utgör 36.7 procent, trots att det uppskattningsvis finns fem gånger så många vita droganvändare som svarta
(Ibid:1).6 Skillnaden kan till allra största del förklaras med att svarta
arresteras oproportionerligt ofta av polisen för narkotikabrott
(Ibid:20).7 Under de senaste tjugo åren har den andel hos den
svarta och den vita befolkningen som använder narkotika inte ändrats, men bland de som greps ökade andelen svarta kraftigt och
andelen vita minskade i motsvarande grad. (Ibid:20).
Att det i den svenska polisens arbete finns liknande tendenser
har bland annat SVT:s ”Dokument inifrån” uppmärksammat i
”Jakten på gängen” (30/1 2005). Programmet granskade polisens
jakt på kriminella ungdomsgäng i förorterna. Metoden var att
punktmarkera män med invandrarbakgrund och stanna, visitera och
fråga ut dessa. Detta ledde till att många som inte på något sätt var
inblandade i kriminell verksamhet också stoppades upprepade
gånger av polisen. Programmet ledde till att SSU och s-kvinnorna
DO-anmälde polisen. Här behövs studier som systematiskt ser
över polisens arbete i olika delar av städer.
5
Egentligen alla narkotikadömda i ”state prison”.
Huruvida svarta är överrepresenterade bland droganvändarna än omdebatterad fråga. Viss
statistik visar att någon överrepresentation inte alls finns (Covington, 2001:32), medan
annan visar på en viss överrepresentation (Human Rights Watch, 2000:20) . Klart är att
överrepresentationen, om den finns, är ganska marginell.
7
Man kan även tänka sig att det beror på att svarta behandlas hårdare av åklagare och domare
(jmfr nedan).
6
390
SOU 2005:56
9.3.3
Rättsväsendet
Polisbrutalitet
Någon närmare forskning kring polisens våldsanvändning gentemot invandrare finns inte i Sverige. Ett fåtal studier visar dock
indikationer på strukturell diskriminering.
Många svenskar med utländsk bakgrund upplever att polisen
använder överdrivet våld framför allt mot invandrare. Detta visade
sig exempelvis i debatten som följde polisens dödsskjutning av en
kurdisk flykting i Jönköping 2001 (avsnitt 9.3.4). Cirka 40 procent
av anmälningarna om etnisk diskriminering i rättsväsendet som
lämnats in till DO rör polisen, och av dessa har en dryg fjärdedel
rört olika former av övergrepp och trakasserier från polisens sida
(DO:3, 6).
Kristina Larsson, Maja Cederberg och Krystof Laczak har i ett
projekt inom Antidiskrimineringsbyrån i Malmö om diskriminering inom rättsväsendet genomfört djupintervjuer med tjugo personer med invandrarbakgrund. I flera av berättelserna framkommer
kritiska vittnesmål om polisens beteende. Följande exempel kan ges
som illustration:
Polisens beteende är inget att rekommendera! De är för jävliga. Speciellt nattpatrullen är för jävlig. De bryr sig inte om folk. Det kvittar om
man är skyldig eller oskyldig utan de bara tar en så som de känner för
alltså… Det var en gång utanför KB i Malmö i närheten av Möllevången. Så var det så att en svart kille hade bråkat därinne eller vad det
var. Så polisen kom dit som larmats av vakterna på KB. Polisen kom
dit och de tog en svart kille då, så började de slå honom, dra han i håret
och smälla han i magen och allt sånt och vakterna sprang fram till de
poliserna och sade att det var fel kille som de hade tagit men poliserna
brydde sig inte och fortsatte att slå honom tills han spydde och sånt
och sen tog de honom i väg… (Larsson m fl, 2005)
I juristen Annika Norées doktorsavhandling ”Laga befogenhet –
Polisens rätt att använda våld” studerar hon anmälningar mot polismän angående misshandel mellan åren 1982 och 1992. Norée
noterade att ”påfallande många hade utomnordiska namn…Jag
vågar påstå att minst hälften av anmälarna var svenskar” (Norée,
2000:412). Kring hälften av anmälningarna kom alltså från ”ickesvenskar” vilket givetvis är anmärkningsvärt.
Detta ska ses mot bakgrund av Granérs studie som fann en
rasistisk retorik inom polisen som hade våldsamma inslag. Svarta
kallades ”hubba”, ”hiv-apa” eller ”trumskinn”, som man kunde
använda ”taktpinnen”, dvs. batongen, på (Granér, 2004:236). I all-
391
Rättsväsendet
SOU 2005:56
mänhet var poliserna känsliga för att tillskrivas rasistiska motiv,
men poliserna själva påstod ofta att det fanns enstaka rasistiska
poliser som använde sin maktposition för att ge utlopp för sin fördomsfullhet på samma sätt som det fanns poliser som gav utlopp
för sina sadistiska behov genom att använda oproportionerligt
mycket våld (Granér, 2004:240).
Kvalitativa studier från USA har visat på en utbredd polisbrutalitet i de svarta, fattiga stadsdelarna ”ghettona”. Poliserna var våldsamma, använde kraftigt nedsättande språk och hotelser om våld
och när man stannade och visiterade människor struntade man ofta
i deras rättigheter (Chambliss, 1999:63–79). Även polisens användande av skjutvapen har varit föremål för studier i USA som visar
att svarta är kraftigt överrepresenterade bland de som skjutits av
polisen. Majoriteten av de 2 000 människor som polisen sköt ihjäl
under 1990 talet i USA var svarta eller ”latinos” (Järhult, 2001).
Det kan finnas andra förklaringar till detta än rasism i poliskåren –
exempelvis att svarta är oproportionerligt inblandade i våldsbrott
(Locke i Geller & Toch, 1996:135 ff). Det finns en mängd exempel
på hur polisen på tvivelaktiga grunder skjutit ihjäl misstänkta, och i
vissa fall i efterhand funnits ha planterat vapen hos dem man skjutit
ihjäl (Marable, 2000:238 f).
Polisbrutaliteten har varit skälet till våldsamma uttryck för missnöjet med rasismen i samhället. Den brutala misshandeln av den
svarte amerikanen Rodney King, där de åtalade poliserna friades –
trots att misshandeln videofilmats – ledde till de stora upploppen i
Los Angeles 1992. Utredningar och vittnesmål menade i efterhand
att brutalitet mot svarta eller ”latinos” var institutionaliserat inom
poliskåren i Los Angeles (LAPD). Överordnade reagerade inte på
rasistiska kommentarer och handlingssätt, som således kan sägas ha
blivit en del av organisationens struktur (Feagin & Vera, 1995:105).
Man fann även att problemet med övervåld förvärrades genom
rasism (Kennedy, 1998:124). Runt åren 1991 och 1992 inkom i
genomsnitt femtio anmälningar per månad mot LAPD, ca 40 procent av dessa var gjorda av svarta trots att dessa enbart utgör en
åttondel av Los Angeles befolkning (Feagin & Vera, 1995:90). När
polisens praxis om ”nolltollerans” infördes i New York ökade
anmälningarna mot polisen med 60 procent mellan 1992 och 1994.
Hela 53 procent av anmälningarna gjordes av afroamerikaner, trots
att dessa bara utgör 20 procent av stadens befolkning (Wacquant,
2004:29).
392
SOU 2005:56
Rättsväsendet
I Storbritannien är frågan om polisens övervåld mot etniska
minoriteter kanske den fråga som fått mest uppmärksamhet i den
allmänna debatten. Ämnet har behandlats i filmer och musik, i
etniska minoriteters och invandrarorganisationers egna tidningar
och emellanåt i kampanjer av olika organisationer. Även om
enskilda fall kan hittas och uppmärksammas så är det mycket svårt
att veta hur utbredd företeelsen egentligen är (Bowling & Philips,
2002:132). Graefs studie Talking Blues: The Police in Their Own
Words (1989) är dock en omfattande samling vittnesmål från poliser där vissa menar att övervåld i vissa polisdistrikt – ofta i områden
med en fattig befolkning och en hög koncentration av etniska
minoriteter – är ”standard practice”.
Institute of Race Relations i Storbritannien har i en rapport
dokumenterat 16 dödsfall (samtliga svarta personer) mellan 1969
och 1991 där den direkta dödsorsaken varit polisens agerande,
antingen medvetet eller vårdslöst (Bowling & Philips, 2002:132).
Även i USA finns uppmärksammade fall där människor avlidit efter
att polisen vid gripandet kopplat särskilda grepp – ”chokeholds” –
på dem som lett till kvävning. I Los Angeles avled tre personer,
samtliga svarta, under 1981 sedan polisen kvävt dem på detta sätt
(Marable, 2000:239). Mellan 1975 och 1982 dog minst sexton personer (tolv svarta) i Los Angeles efter polisen använt ”chokeholds”
på dem. Detta i en stad där de svarta bara utgjorde nio procent av
befolkningen (Kennedy, 1998:124; Skolnick & Fyfe, 1993:42). I
Storbritannien har flera svarta människor dött på liknande sätt.
(Bowling & Philips, 2002:133).Två dödsfall som skapade stor uppmärksamhet var Richard O’Brien i April 1994 och Oluwasijibomi
Lapite i december samma år som kvävdes till döds när de greps.
Trots att poliserna orsakat dödsfallen väcktes inget åtal mot dem
vilket möttes av kraftig kritik (Ibid.). Ett annat mycket uppmärksammat fall är Roger Sylvester som blev hjärndöd sedan åtta poliser
gripit honom och fortsatt med att hålla ”chokeholds” och trycka
ned honom på marken på polisstationen. 8
Även i Sverige har polisens användning av olika grepp som kan
leda till kvävning uppmärksammats. Frågan uppmärksammades särskilt i samband med Osmo Vallos död (SOU 2002:37 s 56–64).
Dock har tillämpningen inte kritiserats som rasistisk, så som skett i
USA och Storbritannien.
8
Se www.gn.apc.org/inquest/briefings/sylvester2.html och www.rsjc.uk.
393
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Den inre gränskontrollen
Vid inre utlänningskontroller är det i teori inte tillåtet för poliser
att kontrollera personer enbart på grund av deras utseende. Det
måste även finnas andra faktorer, till exempel klädsel och beteende,
som ger ”anledning att anta” att en person inte har rätt att vistas i
Sverige. Trots det framkommer att det här finns inslag av etnisk
diskriminering i polisens arbete.
I en doktorsavhandling av sociologen Sophie Hydén & juristen
Anna Lundberg ”Inre Utlänningskontroll i polisarbete” slår författarna fast att det svenska regelverket medger öppningar för etnisk
diskriminering och att det framstår som närmast omöjligt att
til??lämpa lagstiftningen utan att etnisk diskriminering sker
(Hydén & Lundberg, 2004:80–115, 185). De visar att ”utländskt
utseende” tjänar som kriterium för polisers bedömningar om en
kontroll ska äga rum (Ibid:156).
Den slutsats vi drar är att utseende eller etnisk bakgrund betraktat som
relevant bedömningsgrund i arbetet, med bakgrund av att Sveriges
befolkning är etniskt diversifierad, även som en bland flera kriterier
inte sällan blir diskriminerande. (Ibid:188)
Hydén & Lundberg menar att flera faktorer i samspel med varandra
skapar ett utrymme och en påtaglig risk för etnisk diskriminering.
Lagstiftningen motverkar inte detta förhållande genom sitt uttryck
om ”anledning att anta” och kan därför genom sin konstruktion
sägas bidra till etnisk diskriminering (Ibid:274).
I Norge förefaller en liknande situation föreligga. Finstad (2003)
fann att hudfärg var ett vanligt urvalskriterium för polisen trots att
nationstillhörighet ska vara avgörande för om polisen ska kontrollera eller ej. Hon menar att etnisk diskriminering är en ofrånkomlig
konsekvens.
I USA och Storbritannien har forskningen visat på stora problem
med ”den inre gränskontrollen”. The Joint Council for Welfare of
Immigrants i Storbritannien har rapporterat att polisen i ökande
grad frågar svarta eller personer med ”utländskt utseende” efter ID
och uppehållstillstånd vid rutinmässiga trafikkontroller, olyckor
eller brott. (Bowling & Philips, 2002:131). I USA har polisen, INS
(migrationsmyndigheten) och gränspolisen genomfört gemensamma operationer som gått ut på att stoppa fotgängare och förare
med latinamerikanskt utseende i städer nära gränsen mot Mexico.
Människor som varit amerikanska medborgare eller annars lagligt
394
SOU 2005:56
Rättsväsendet
vistades i landet har blivit förhörda och till och med gripna, uppenbarligen på grund av sitt utseende (Leadership Conference on Civil
Rights, 2000:3).
I polisens spaning efter illegala invandrare uppstår en liknande
situation av strukturell diskriminering som en konsekvens av att
nästan enbart personer med mörk hudfärg stoppas och kontrolleras, då dessa ser ”utländska” ut. I Sverige har det hävdats att polisen
följer med biljettkontrollanterna på deras kontroller i tunnelbanan,
särskilt i s.k. invandrartäta områden. De som inte visar sig ha någon
giltig biljett ombeds identifiera sig och polisen undersöker om personen har giltigt uppehållstillstånd (Jokkala, 2000).
Om en del av befolkningen känner sig godtyckligt kontrollerad
på grund av sin hudfärg eller andra yttre kännetecknen kan det urholka förtroendet för polisen och även andra delar av rättsväsendet.
Om tilliten är låg kan det innebära stora problem inte bara i
genomförande av den inre utlänningskontrollen, utan också med
hänsyn till brottsutredningar där polisen måste kunna bygga upp
ett förtroende hos både brottsoffren och vittnen (9.9.1).
Gripna oftare och utredda noggrannare
Ett par studier har undersökt i vilken mån det föreligger skillnader i
hur polisanmälda brott leder till gripande och hur polisutredningar
genomförs beroende på vem som har utfört brottet. Dessa visar att
det tycks finnas skillnader som är beroende både på den misstänktes etnicitet och brottsoffrets etnicitet.
Jerzy Sarnecki gjorde 1994 en studie av polisanmälda våldtäkter i
Stockholm 1986–1990, och fann bland annat att polisen tycktes
lägga ner mera tid på att utreda våldtäkter med utländska misstänkta och också klarade upp en något större andel av brott med
sådana misstänkta. Utlänningar blev också oftare gripna under förundersökningen. (Sarnecki, 1994:100).
Pär Runemar undersökte i sitt examensarbete på juristlinjen 2004
hur invandrare och svenskar behandlas när det gäller brottet snatteri. Undersökningen rörde 150 anmälningar för snatteri i Botkyrka och Huddinge under år 2000. Några större skillnader mellan
vilka fall som gick vidare till åtal fanns inte, men däremot fanns en
skillnad vad gällde handläggningstider. Den genomsnittliga
handläggningstiden för svenska misstänkta uppgick till 141 dagar
medan den var 157 dagar för invandrare (Diesen, 2005:273). En
395
Rättsväsendet
SOU 2005:56
möjlig hypotes utifrån detta är att polisen lägger ner mer tid på att
utreda brott där gärningsmannen är invandrare. Ytterligare analyser
av denna fråga skulle behövas för att klarlägga om det finns andra
orsaker till skillnaden som t.ex. behov av tolkning eller en skillnad i
benägenheten att erkänna brott. Det är i sammanhanget viktigt att
också analysera huruvida dessa är frågor som polisen råder över.
Hypotesen att polisen lägger ner mer tid på att utreda brott där
gärningsmannen är invandrare stöds av ett examensarbete av Linn
Sidén. Undersökningen omfattade hanteringen av 345 anmälningar
rörande misstanke om kvinnomisshandel i ett polisdistrikt i
Stockholm under 1998. Den genomsnittliga utredningstiden för
svenska misstänkta var 122 dagar medan den för misstänkta med
invandrarbakgrund var 150 dagar. Det fanns även tecken på att polisen lade ner mer resurser på att utreda misstänkta med utländsk
härkomst. Sidén visade vidare att av 345 anmälningar ledde bara 38
till en färdig förundersökning. Fallen lades oftare ner mot svenska
gärningsmän än mot gärningsmän som var medborgare i ett land
utanför Norden, 73 procent jämfört med 50 procent (Diesen,
2005:273)
Naiti del Sante har har i sitt examensarbete studerat samtliga
anmälda inomhusvåldtäkter i Uppsala 1999–2002. Resultaten tyder
på att personer med utländsk bakgrund missgynnas i dessa utredningar, både i egenskap av misstänkta och brottsoffer. 77 procent
av de svenskar som angavs som misstänkta förövare blev förhörda
av polisen, medan 84 procent av de misstänkta invandrarna förhördes. Även offrets etnicitet spelade in. När brottsoffret var invandrare hördes endast 63 procent av de misstänkta medan motsvarande
andel var 91 procent när brottsoffret var svenskt (Diesen,
2005:269). Särskilt thailändska och östeuropeiska kvinnor i relation
till svenska män tycks vara i ett betydande underläge jämfört med
andra våldtäktsoffer. Inte ens när övergreppet lett till allvarliga skador har det räckt för att väcka åtal och kvinnornas oförmåga att
själva hävda sina intressen har uppfattats som att de inte är tillräckligt motiverad för att få saken prövad i rättegång vilket blivit en
indirekt motivering för att lägga ned ärendena (Diesen, 2005:302).
Liknande resultat har redovisats från andra länder. I Danmark
har Holmberg & Kyvsgaard funnit att invandrare och de med invandrade föräldrar arresteras i genomsnitt 50 procent oftare än personer med dansk bakgrund. För narkotikaförsäljning eller rån var
det lika sannolikt att invandrare som danskar arresterades, men för
mindre allvarliga brott, arresterades invandrare mycket oftare än
396
SOU 2005:56
Rättsväsendet
danskar. (Holmberg & Kyvsgaard, 2003:131) Studien tyder även på
att invandrare arresteras på svagare grunder än danskar. Att arresteras utan att sedan dömas i domstol är 39 procent vanligare för invandrare än för danskar. För barn till invandrare är skillnaden ännu
högre, 73 procent (Ibid:129). Överrepresentationen varierade något beroende på brottets allvarlighetsgrad. För barn till invandrare
som arresteras för egendomsbrott är siffran hela 87 procent.
(Ibid:130).
Enligt officiell statistik från brittiska Home Office är det fem
gånger så sannolikt att svarta arresteras som vita. ”Asians” arresteras dubbelt så ofta som vita (Home Office, 2002:5). Något som
tyder på att dessa minoriteter arresteras på svagare grunder än vita
är att de frikänns i större utsträckning i rättegångar. Vita åtalade
fälldes i 65 procent av fallen medan siffran för svarta eller ”asians”
var 56 procent (Ibid:V). Samma mönster, att etniska minoriteter är
kraftigt överrepresenterade bland de som arresteras, men sedan frikänns i högre grad än vita, finns i flera andra studier (Bowling &
Philips, 2002:148 f, 168 f).
Erfarenheter av diskriminering
Några studier har gjorts av olika gruppers erfarenheter av etnisk
diskriminering inom rättsväsendet som tyder på att erfarenheterna
av diskriminering är relativt vanliga.
Anders Lange har bedrivit forskning kring invandrares erfarenheter
av diskriminering. Resultaten visar att var femte indisk och var
sjätte grekisk man som haft kontakt med polisen uppger att de
minst en till två gånger under det senaste året blivit illa behandlade
på grundval av sitt etniska ursprung. Totalt ansåg var tionde som
haft kontakt med polisen att de hade behandlats illa av polisen på
grund av sitt etniska ursprung (Lange, 1999:23 ff, 38).
Mats Wingborg har i Invandrarföreningarna och integrationen –
Utvärdering av föreningarnas verksamhet i Stockholm intervjuat invandrarföreningar och i underlagsstudien till denna finns citat som
visar på en uppfattning om systematisk diskriminering från polisens sida.
’Polisen betraktar oss som tjuvar. Vi är dömda på förhand. Flera som
har lägenheter i det här huset hävdar att vi ’stör’. Nu kommer vi antagligen att åka. Polisen vill inte ens lyssna på vad vi har att säga. Våra
uppfattningar är ointressanta.’ Intervju med företrädare för Marock-
397
Rättsväsendet
SOU 2005:56
anska Vänskapsförbundet, en förening som vid intervjutillfället höll på
att förlora kontraktet på sin lokal. (de los Reyes & Wingborg,
2002:47)
’Polisen tar för givet att vi är ohederliga. Bland domare och jurister är
attityden lika nedslående. De tar för givet att vi är kvinnodiskriminerare bara för att våra hustrur bär slöja.’ Intervju med styrelserepresentant i somalisk förening i Skärholmen (Ibid.)
I Storbritannien har undersökningarna tydligt visat att svarta är
mindre nöjda med polisens arbete och anser att polisen agerar på
ett diskriminerande vis gentemot etniska minoriteter (Bowling &
Philips, 2002:135 ff). 2000 års ”British Crime Survey” fann att
dubbelt så många svarta (38 procent) som vita (19 procent) hävdade att de blivit upprörda av en polis beteende de senaste fem åren
(Ibid:136). Andra undersökningar har visat att svarta i mycket
högre grad än vita tror att polisen använder överdrivet mycket våld,
att det finns mycket ohederliga poliser osv. (Ibid:137). Undersökningarna i USA pekar åt samma håll. 1999 gjorde New York Times
en undersökning bland 1 000 New York-bor som visade att 72 procent av de svarta i New York ansåg att polismän allt för lätt tillgriper våld, och 63 procent ansåg att polisens övergrepp mot färgade
är allmänt förekommande. För vita var siffrorna 33 respektive 24
procent (New York Times, 1999).
9.3.4
Ett svenskt Stephen Lawrence?
Avsnitten ovan har tagit upp förekomsten av etnisk diskriminering/rasism inom poliskåren och frågan uppkommer då hur man
bäst kan beskriva karaktären av denna. Vilken bild av problemen är
den rimligaste? Beror diskrimineringen på ett mindre antal fördomsfulla poliser, ”rötägg”, eller finns det mer strukturella problem? Finns det formella regler som bidrar till eller orsakar strukturell diskriminering pga. etnisk eller religiös tillhörighet? I och
med att forskningen om diskriminering inom rättsväsendet varit så
begränsad är det inte förvånande att diskussionen kring problembilden varit liten. I Storbritannien har dock en mycket omfattande
diskussion förts och får på senare år sägas ha tagit den internationella ledningen.
I ett försök att se om institutionell rasism även förekommer i
samma mening i det svenska samhället har Simon Andersson i”Ett
398
SOU 2005:56
Rättsväsendet
svenskt Stephen Lawrence? – Om institutionell rasism i rättsväsendet”, granskat ett svenskt fall med samma metod och perspektiv
som användes i ”The Stephen Lawrence Inquiry”. Det svenska fallet är den kurdiske flykting som sköts ihjäl av en polisman i Jönköping 2001. Polismannen hävdade att han skjutit i självförsvar medan vittnen talade om att mannen skjutits i ryggen när han försökt
fly ner för en trappa. Åtal väcktes mot polismannen som friades i
tingsrätten. Domen överklagades inte. Fallet väckte stor uppmärksamhet i media och hör till de fall där det påståtts resultatet blivit
annorlunda – eller om händelsen ens ägt rum - om den skjutne varit
svensk.
I likhet med ”The Steven Lawrence Inquiry” hävdar Andersson
att det förekommit en mängd fel i polisens och även andra rättsliga
instansers agerande. Bevismaterial hanterades felaktigt. Ingen hjälp
gavs åt den skjutne mannen förrän ytterligare tre poliser kommit
till platsen. Internutredning och åklagare kopplades in sent och i
stället gick polisen ut med ett uttalande där polismannen friades
trots att någon utredning kring dödsskjutningen inte företagits.
Polismännen hördes först dagen efter händelsen och i förhören
ställdes ledande frågor och indirekt friande förklaringar gavs för
mycket av deras agerande. Såväl polis, åklagare och domstol missade motstridiga uppgifter i polisernas berättelser som tydde på att
de larmat ambulans först flera minuter efter att mannen skjutits. En
polis sade inledningsvis att han faktiskt sett vad som utspelade sig
mellan polisen och den skjutne mannen men sedan sa han att han
inte sett det. Tingsrätten använde enligt Andersson en felaktig
metod i sin bevisvärdering vilket ledde till att man inte tog hänsyn
till det sammanlagda värdet av all bevisning mot polismannen.
Andersson menar att de påstådda felen inte nödvändigtvis måste
bero på att den skjutne var kurd utan skulle teoretiskt sett kunnat
drabba även en ”svensk”. Andersson anser sig dock finna en mängd
ageranden från polisens sida som inte skulle drabbat en ”svensk”.
Mycket av den subtila, omedvetna rasism som ”The Stephen
Lawrence Inquiry” fanns menar han. Fler exempel är: den skjutne
mannens kamrat, också han kurd, blev chockad när hans vän sköts
och försökte ta sig fram till honom. Polisen brottade ner honom
och förklarade hans upprördhet med ”sånt häftigt humör som de
där har”. Sådan rasistisk stereotypisering, som ”The Stephen
Lawrence Inquiry” kallade den, förekom enligt Andersson även på
flera andra sätt. En incident mellan en närstående till den skjutne
och en ambulansman uppförstorades enligt Andersson av polis och
399
Rättsväsendet
SOU 2005:56
räddningstjänst så att alla invandrare i det invandrartäta bostadsområdet Råslätt förmodades rikta ”hämndattacker” mot ”all uniformerad personal”. Andersson menar att invandrarna stereotypiserades
som våldsbenägna och irrationella. Den grundlösa hotbilden skruvades upp än mer när den skjutne mannens kamrat ringde efter en
ambulans till sin gravida fru dagen efter dödsskjutningen. Poliserna
gick in med skottsäkra västar och osäkrade vapen när man eskorterade ambulansmännen. Polisen hade inte heller i efterhand någon
förståelse för att mannen blev skrämd av det inträffade.
Vidare menar Andersson att poliserna inte kunde sätta sig in i
hans situation på grund av rasistisk stereotypisering vilken gjorde
att mannen utmålades som ett hot. Den skjutne mannens broder
greps för att han hade ett utvisningsbeslut hängande över sig av en,
enligt Andersson, onödigt stor polisinsats som även den verkar
drabbats av den rasistiskt betingade föreställningen av de hotfulla
kurderna. Han hölls inlåst i nästan ett dygn i onödan, enligt
Andersson. När den skjutne mannens kamrat hördes var tolken
inte tillräckligt kompetent vilket ledde till ett mycket svagare vittnesmål än som borde ha varit fallet. Dessa och flera andra fel upptäcktes inte och rättades heller inte till av polisbefäl, internutredning eller åklagare varför Andersson menar att man kan tala om
sådant ”kollektivt misslyckande” som ”The Stephen Lawrence
Inquiry” gjorde. Detta och den utbredda omedvetna rasismen
bland så många poliser gör att Anderson drar slutsatsen att institutionell rasism förekommer även i den svenska poliskåren. Det fanns
enligt Andersson även indikationer på att den kan även förekomma
hos åklagare och domstolar.
9.4
Åklagare
I Sverige är åklagarämbetet ett outforskat område vad gäller etniskt
diskriminering. Något som står i skarp kontrast till forskningen i
framför allt USA.
9.4.1
Vilka personer begäras häktade?
Det finns i Sverige ingen forskning om strukturell diskriminering
när det gäller vilka grunder som häktningar görs på. Men det finns
en undersökning som talar för att invandrare häktas i större
400
SOU 2005:56
Rättsväsendet
utsträckning än svenskar, vilket kan vara en indikation på att häktningen sker på svagare grunder, även om det inte går att utesluta
andra orsaker till skillnaderna.
Undersökningen utfördes av Dagens Eko 2002 och var en
genomgång av de ersättningsärenden hos Justitiekanslern (JK), där
människor beviljats ersättning med anledning av frihetsberövanden
i sådana fall som t.ex. inte lett till åtal eller fällande dom. Av 1 850
ärenden rörde över hälften av fallen människor med invandrarbakgrund. Granskningen visade också att bland dem som beviljats
ersättning för att ha suttit frihetsberövade i mer än 100 dagar var
överrepresentationen ännu högre (Ekot, 2002). Ekots genomgång
är i sig inte tillräcklig för att dra några starka slutsatser. En anledning är att det kan finnas flera orsaker (än diskriminering) till de
resultat som Ekot presenterar. Däremot ger undersökningen en
indikation på att frågan behöver undersökas närmare.
I Danmark finns siffror som tyder på att ”invandrare” häktas på
svagare grunder än ”danskar”. Holmberg & Kyvsgaard har studerat
den grupp av häktade som senare inte döms för något brott. Generellt sett rör det sig om cirka fem procent, men för personer med
utländsk bakgrund är siffran dubbelt så hög (Holmberg &
Kyvsgaard, 2003:132). Överrepresentationen kan inte förklaras
med att invandrare skulle begå grövre brott då överrepresentationen visar sig lika tydligt när man jämför för olika brottstyper.
Kyvsgaard fann samma resultat i en studie 1998 och en grupp
danska domare föreslog då att skillnaden kunde bero på att personer med dansk bakgrund erkände (något som ofta leder till att man
släpps fri) på ett tidigare stadium än personer med utländsk bakgrund. Domarna rekommenderade därför att häktningstiden skulle
tas i beaktande i undersökningen. Så skedde också i Holmberg &
Kyvsgaards studie men man fann ingen substantiell skillnad mellan
häktningstiden grupperna emellan. Fyra av fem som inte fälldes för
något brott var häktade max två månader – oavsett etnisk bakgrund
(Ibid.).
I USA fann Wordes, Bynum & Corley (1994) liknande resultat,
nämligen att ungdomar från etniska minoriteter som var misstänkta
för brott hade större chans att placeras i häkte av såväl polis som
domstolar. Detta stod sig även efter man beaktat brottets allvarlighet, tidigare brottslighet samt socioekonomiska faktorer (Wordes
m.fl., 1994:162 f). 1996 fann Bishop & Frazer samma resultat och
även detta stod sig efter en kontroll för ålder, brottets allvarlighet,
401
Rättsväsendet
SOU 2005:56
och om den åtalade var tidigare straffad (Bishop & Frazer,
1996:400 ff).
9.4.2
Vem åtalas och vem åtalas inte?
Strukturell diskriminering inom rättsväsendet kan även yttra sig i
att invandrare åtalas på svagare grunder än svenskar. Här finns en
studie som tyder på att fler fall där gärningsmannen var invandrare
än där gärningsmannen var svensk går vidare till åtal.
David Klättborg har undersökt 100 slumpvis utvalda fall av
brottet olaga hot som nått Stockholms tingsrätt under åren 1998
och 2003. Ungefär hälften av de åtalade hade utländskt ursprung.
Det verkade vara lättare att bevisa olaga hot när den som hotade var
invandrare och offret svenskt. Såväl polis som åklagare och domare
verkade ha lättare att förstå att den hotade kände ”allvarlig fruktan”
(ett av rekvisiten för brottet) om den hotade var svensk. Rättsväsendet verkade ha lättare att sätta sig in i en svensk persons situation, oavsett om denne var gärningsman eller offer, och hade lättare
att inse hur denne upplevde det. Problemet kunde även slå åt andra
hållet, då både offer och gärningsman är invandrare. I ett fall slapp
en man åtal för olaga hot trots att han erkänt att han hållit en kniv
mot sin sambos hals och hotat att döda henne. Han förklarade sig
med att det bara var ett sätt att visa att han älskade henne. Detta
hade knappast skett om offret var svenskt (Diesen, 2005:267).
Om invandrare åtalas på svagare grunder än svenskar skulle detta
kunna visa sig i att åtalade invandrare frikänns oftare eller att åtalen
oftare måste läggas ner. Holmberg & Kyvsgaard fann i sin studie i
Danmark att åtal mot personer med utländsk bakgrund mer sällan
resulterade i en fällande dom. För såväl personer med dansk som
utländsk bakgrund var orsakerna till att åtalet inte ledde till någon
friande dom desamma – 75 procent drogs tillbaka på grund av brist
på bevis, 8 procent befanns ogrundade och 16 procent berodde på
friande domar. Men 27 procent fler av de åtalade invandrarnas fall
ledde inte till en fällande dom. För åtalade som var födda i
Danmark men vars föräldrar invandrat var siffran hela 51 procent
(Holmberg & Kyvsgaard, 2003:133 f). En kontroll för ålder, kön,
brottstyp, brottsmönster och i vilken grad personer erkänt påverkar inte resultaten nämnvärt (Ibid:134 f), vilket således tyder på att
invandrare åtalas på svagare grunder.
402
SOU 2005:56
Rättsväsendet
I Storbritannien gjorde 1998 Philips & Brown en studie av personer
arresterade vid tio polisstationer i England och följde deras fall
genom rättssystemet. Man fann att åklagaren beslöt att inte väcka
åtal i betydligt högre grad för svarta än för vita. Detta tolkades som
att polisen behandlade svarta hårdare än vita då man skickade vidare
fall till åklagaren som normalt skulle vara otillräckliga för åtal, men
att en sådan diskriminering inte förekom hos åklagaren. Samma
resultat upprepades i Mlanga’s studie 1999 (Bowling & Philips,
2003:169). Philips & Brown noterade dock att bara i 40 procent av
fallen visste åklagaren den åtalades etniska tillhörighet (Ibid.). Man
får anta att detta berodde på att åklagaren inte träffade den åtalade
och att namnet inte sade något om etniciteten. I Storbritannien har
ofta svarta och vita liknande namn medan namnet i Sverige (och
Danmark) även i vetenskapliga undersökningar används för att
avgöra om personen är ”invandrare” eller inte. Här finns ett mycket
mer direkt samband med ett ”utländskt” namn och hudfärg vilket
skulle kunna innebära att risken, eller i vart fall möjligheten, för
diskriminering faktiskt är större därmed. Två studier (Steven &
Willis, 1979 och Crow & Cove, 1984) har funnit att svarta oftare
åtalas för brott som inte resulterat i någon förlust, skada på
egendom eller person, vilket skulle kunna tyda på att vita i samma
situation ofta inte åtalas. Samtidigt skulle det kunna bero på att
liknande brott av vita över huvudtaget rapporteras till polisen i
mindre utsträckning (Jewkes & Letherby, 2002:176).
9.4.3
Vilka straff yrkas?
Frågan om åklagaren yrkar9 på strängare straff när ”etniska
minoriteter” står åtalade är outforskad i Sverige och verkar heller
inte undersökts i någon större utsträckning i resten av Skandinavien eller Storbritannien.
På detta område har dock genomförts en mängd amerikansk
forskning, om än inriktad på mer speciella amerikanska företeelser.
Det har visats att åklagare i USA använder möjligheterna till att
väcka federalt åtal (där straffen är strängare) mot svarta medan det
mot vita som begått samma brott väcks delstatligt åtal (där straffsatserna är lägre). Med ”plea bargain” avses åklagarens möjligheter
att förhandla med den misstänkte om vilket åtal som ska väckas.
Forskningen har visat att vita misstänkta erbjuds uppgörelser
9
Det bör påpekas att rätten är inte bunden av åklagarens yrkande i påföljdsdelen.
403
Rättsväsendet
SOU 2005:56
betydligt oftare än svarta. Samma diskriminerande mönster har
visats när det gäller åklagarens möjlighet att underlåta väcka åtal
och överlämna den misstänkte till missbrukarvård eller samhällstjänst. (Leadership Conference on Civil Rights, 2000:12 ff; Cole,
1999:142 ff). Ett område som särskilt uppmärksammats är den
diskriminerande tillämpningen av dödsstraffet som av de flesta
forskare anses bero på åklagarens olika yrkande på det (avsnitt
9.5.2).
Det har också i amerikansk forskning uppmärksammats att åklagare kan använda sig av rasistisk retorik i sin plädering. Genom att
referera till den tilltalades ”ras” eller ”etnicitet” kan man spela på
medvetna eller omedvetna stereotyper hos domare (och jury) om
exempelvis svarta som våldsamma, brottsliga eller oärliga, och därmed mer sannolika att ha begått en brottslig gärning (”playing the
race card”). Om den åtalade är svart medan offret och domarna är
vita så kan man genom att betona den åtalades ”ras” underlätta för
domarna att identifiera sig med offret. Det finns mängder av rättsfall från USA där domar ogillats av högre instanser för att åklagaren använt sig av rasistisk retorik i sin argumentation (Kennedy,
1998:256–319, Johnson, 2001). I en studie i Storbritannien av
Kulanta-Crumpton 1996 analyserades 27 rättegångar varav 15 åtalade var svarta och 16 vita. Analysen visade att åklagaren argumenterade olika i jämförbara fall och när fattiga och arbetslösa svarta
var åtalade användes rasistiska stereotyper för att försöka etablera
en länk mellan fattigdom och arbetslöshet bland svarta å ena sidan
och kriminalitet å den andra. När vita var under liknande socioekonomiska omständigheter användes inte sådan argumentation
(Bowling & Philips, 2002:172).
9.5
Domstol
Frågan om förekomsten av diskriminering i domstolarna är ett
ämne som väcker starka känslor eftersom det så tydligt strider mot
den allmänna rättsuppfattningen om likhet inför lagen. Om människor döms till längre straff än vad som egentligen vore ”rättvist”
eller om de döms helt oskyldiga, och detta sker på grund av deras
hudfärg innebär det att rättsprocessen är rättsosäker och odemokratisk.
404
SOU 2005:56
9.5.1
Rättsväsendet
Får ”invandrare” hårdare straff än ”svenskar”?
En fråga som har studerats i ett par studier är om det finns en
strukturell diskriminering vid straffutmätningen. Här visar resultaten att det tycks föreligga skillnader mellan gärningsmän med
utländsk bakgrund och med svensk bakgrund.
Jerzy Sarnecki fann i en undersökning av anmälda våldtäkter och
våldtäktsförsök i Stockholm mellan 1986–1990 att det var en stor
skillnad mellan svenskar och människor utan svenskt medborgarskap vid påföljdsvalet. 16 procent av svenskarna dömdes till sluten
psykiatrisk vård mot knappt 3 procent av utlänningarna. Till fängelse dömdes 51 procent av de svenska samt 84 procent av de utländska gärningsmännen (Sarnecki, 1994:70). ”Utlänningarna” tenderade således att oftare dömas till fängelse än svenskar som å sin
sida oftare dömdes till vård.
Förklaringen att de svenska gärningsmännen faktiskt oftare var
psykiskt sjuka än de utländska har prövats av Tove Pettersson i en
D-uppsats i Kriminologi 1996 Våldtäktsdomar mot svenska och
utländska gärningsmän. I den granskades domarna som visade att
rätten mer sällan följt läkares rekommendation för de utländska
männen. Dessa fick inte genomgå de undersökningar som de
ansetts vara i behov av (Pettersson, 1996:54). I minst två fall hade
rätten helt förbisett allvarliga psykiska störningar, något som inte
skett för någon svensk åtalad (Ibid:55). Pettersson menade att
resultatet gav stöd åt hypotesen att rätten tenderar att förklara
svenska gärningsmäns beteende i termer av psykisk störning medan
man inte uppmärksammar psykiska störningar i samma grad hos de
utländska gärningsmännen (Ibid:54).
1998 fann Professor Thor Norström i en studie av effekterna av
1990 års trafikbrottslag, att personer som är födda utanför Sverige
oftare än svenskfödda personer dömdes till fängelse som påföljd
när de var åtalade för rattfylleri. 1987 kunde en sådan skillnad inte
uppmätas, men 1991 kunde en liten skillnad märkas. Norström
menade att en möjlig förklaring skulle kunna vara att utlandsfödda
personer mer sällan tillstod missbruk vilket resulterade i att de
dömdes till fängelse i stället för vård. Detta skulle kunna förklara
skillnaderna mellan 1991 och 1987, då vård var ett mycket vanligare
alternativ 1991. Men Norström konstaterade att det behövdes mer
information innan en sådan förklaring skulle kunna hållas för den
troliga (Norström, 1998:98).
405
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Våren 2004 gjorde radioprogrammet Kaliber på Sveriges Radio en
granskning av 700 domar rörande grov rattfylla i Stockholm
Göteborg och Malmö och fann att personer med utländsk bakgrund (födda utomlands eller födda i Sverige med bägge föräldrarna
födda utomlands) betydligt oftare dömdes till fängelse än svenskar.
Över femtio procent av personerna med utländsk bakgrund dömdes till fängelse jämfört med trettio procent av svenskarna. Överrepresentationen stod sig även efter att man kontrollerat för om personerna var tidigare dömda och efter den exakta promillehalten.
Överrepresentationen var störst i Stockholm, något mindre i
Malmö, och i Göteborg var siffrorna betydligt jämnare, även om en
viss överrepresentation alltjämt fanns (Kaliber, 2004).
Tidningen Socialpolitik gjorde 2004 en genomgång av 400 domar
vid Göteborgs tingsrätt under våren 2003. Speciellt undersöktes
påföljderna för misshandel, narkotikabrott, grovt rattfylleri och
stöld. När man jämförde svenskar och invandrare som var dömda
för samma brott visade det sig att invandrarna tenderade att dömas
till fängelse medan svenskarna tenderade att dömas till vård. Av de
400 domarna avsåg 258 ”svenskar” och 142 ”invandrare”. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade. Men av de 50
personer som fick påföljden skyddstillsyn var bara 5 invandrare,
alltså en tiondel (Socialpolitik, 2004:32).
Linn Sidens genomgång av domar för kvinnomisshandel, som
nämnts tidigare, visade att de svenska männen dömdes till fängelse i
32 procent av fallen medan lika många fick skyddstillsyn. Motsvarande siffror för dömda invandrare var 43 procent respektive 19
procent. En betydligt större andel invandrare fick alltså fängelse
och en betydligt mindre andel fick skyddstillsyn. Beträffande övriga möjliga påföljder, villkorlig dom eller böter, fanns dock inga
större skillnader. (Diesen, 2005:287). Det kan också finnas andra
faktorer som inverkar på resultatet. Linn Sidén granskade även det
skadestånd gärningsmännen dömdes att betala ut till den misshandlade kvinnan. Fördelas ersättningens storlek på antalet
utdömda fängelsemånader så skulle gärningsmän av utländsk härkomst ersätta offret med ca 5 000 kr per utdömd månad medan
svenska män bara behövde betala 2 800 kr (Diesen, 2005:289).
I David Klättborgs ovan nämnda undersökning om olaga hot
märktes inte en sådan generell skillnad mellan dömda svenskar och
invandrare, men orsaken till detta verkar främst ha varit att invandrare får strängare straff när offret är svenskt och lindrigare straff
när offret är invandrare (Diesen, 2005:287).
406
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Det bör i sammanhanget noteras att BRÅ i sin rapport Vad händer
med unga lagöverträdare (BRÅ, 2002:21) drar slutsatsen att sociala
faktorer eller etnisk bakgrund inte styr valet av påföljd, utan att det
i stället är brottets grovhet, tidigare brottslighet, ålder vid brottet
och antalet brott i domen som avgör hur ingripande påföljden blir.
Dock visar analyserna att flickor tenderar att dömas till mindre
ingripande påföljder än pojkar.
I detta sammanhang kan man även nämna att utländska medborgare riskerar att utvisas om de döms för grova brott. Det går inte
att komma ifrån att en utvisning för många får mycket allvarliga
konsekvenser, vilket av vissa har kritiserats ur ett strukturellt perspektiv som en dubbelbestraffning av utländska gärningsmän.
Formellt ska en utvisning innebära att fängelsestraffet reduceras
som kompensation, men vissa indikationer finns på att så inte alltid
sker i praktiken. Tove Pettersson fann i sin ovannämnda granskning av våldtäktsdomar i Stockholm att någon effekt på straffens
längd för de utländska medborgare som utvisats till följd av brottet
inte kunde påvisas (Pettersson, 1996).
9.5.2
Erfarenheter från andra länder
I Storbritannien har forskningen kring detta område varit något
större. 1982 kom McConville och Baldwins studie som inleds med
att påpeka att ingen studie i England hade genomförts för att studera relationen mellan ”rasen” på gärningsmannen och strängheten
i straffet denne dömts för. Inte heller fanns det några planer på en
sådan, något som stod i skarp kontrast med forskningen i USA.
McConville och Baldwin fann dock inga belägg för att diskriminering skulle förekomma i dömandet (studien finns i Hudson, 1996).
Studien sågs länge som den mest auktoritativa och följdes av ett
flertal studier där resultatet var detsamma. Likväl så gav vissa studier avvikande resultat som pekade på att svarta var mer sannolika
att dömas till fängelse än vita som i stället var mer sannolika att få
andra (mindre betungande) straffalternativ (Bowling & Philips,
2002:178 f; Jewkes & Letherby, 2002:177). Något som stämmer
överens med de svenska resultaten och som också får stöd av den
officiella statistiken. Brittiska Home Office visade 2002 att svarta
åtalade dömdes till fängelse i nästan 30 procent av fallen när de är
åtalade för våldsbrott medan vita bara döms hälften så ofta – i
knappt 15 procent av fallen (Home Office, 2002:7).
407
Rättsväsendet
SOU 2005:56
1992 kom Roger Hood’s bok Race and Sentencing vilken allmänt är
erkänd som det mest grundliga och tillförlitliga arbetet på detta
område (Jewkes & Letherby, 2002:177; Bowling & Philips,
2002:183, 267). Hood granskade fem ”Crown Courts” under 1989
och fann bland annat att 57 procent av de svarta manliga åtalade
dömdes till fängelsestraff jämfört med 48 procent av de vita männen. För kvinnorna var siffrorna 29 respektive 23 procent. När man
beaktade alla andra relevanta faktorer som åtalspunkter, tidigare
straffregister osv. var det fem procentenheter större sannolikhet att
svarta män jämfört med vita män skulle dömas till fängelse (Hood,
1992:75–83, 198). Analysen av kvinnliga dömda är något mindre
detaljerad och gav därför ingen exakt siffra. Hood fann också att
svarta fick längre straff än vita. Även asiater och afrocaribeaner fick
längre straff (Ibid:202). Skillnaderna mellan svarta och vita verkade
främst bero på att svarta dömdes till fängelse betydligt oftare än
vita när de var åtalade för ”medelgrova” brott där såväl fängelse
som annat straff var möjligt och det främst var upp till domaren att
avgöra vad som var lämpligt. I dessa fall dömdes svarta i 68 procent
av fallen till fängelse jämfört med 60 procent för vita. Det förekom
även skillnader mellan domstolarna. I en av dem var diskrimineringen klart störst. Förutom variationer mellan domstolarna fann
även Hood skillnader i hur domarna dömde. Av 16 domare dömde
tre domare färre svarta till fängelse än vita. Åtta dömde ungefär lika
många oavsett ”ras” medan fem dömde svarta mycket oftare till
fängelse än man dömde vita (Ibid:195). Hoods verk har fått en djup
inverkan på forskningen i Storbritannien och utgör ett mycket
starkt argument för att svarta döms hårdare än vita i domstolarna.
USA är det land där forskningen på detta område överlägset är
störst. Den afro-amerikanska befolkningen i USA utgör 13 procent
av befolkningen men utgör ändå omkring hälften av antalet fångar i
de amerikanska fängelserna. Beror denna överrepresentation enbart
på att svarta begår så mycket mer brott än vita? Mot detta talar att
andelen arresterade svarta varit förhållandevis konstant, medan
överrepresentationen i fängelserna ökat. Faktum är att andelen arresterade sjunkit från 47,5 procent 1976 till 44,8 procent 1992. 1985
utgjorde svarta mindre än 30 procent av samtliga fångar i USA.
1988 började andelen svarta fångar dock snabbt växa och i dag
utgör de närmare 50 procent av alla fångar (Wacquant, 2002:43;
Miller, 1997:60).
Redan i början av 1900-talet gjordes undersökningar för att se
om svarta dömdes hårdare i domstolarna, och sen dess har studi408
SOU 2005:56
Rättsväsendet
erna fortsatt. I dag är antalet studier så stort att bara att sammanställa dem och försöka dra slutsatser är ett forskningsarbete i sig.
Hagan undersökte 1974 nitton studier gjorda mellan 1928 och 1969
och fann då bevis för att svarta och vita dömdes olika vad gällde
brott straffbara med dödsstraff. För andra brott fann han dock
ingen diskriminering (Chiricos & Crawford, 1995:282, se även
Kleck, i Hudson, 1996:41–63).
På senare tid har kritik riktats mot de studier som genomfördes
på åttiotalet, där de flesta visade på att diskriminering inte förekom.
Många forskare har ansett att dessa studier använt en felaktig
metodik som inte uppmärksammar de mer subtila sätt som rasismen inverkar på dömandet, exempelvis Crutchfield, Bridges &
Pitchford. De visade bland annat på hur en betydelsefull analys av
Blumstein & Langanhade sådana metodologiska brister att deras
slutsats att diskriminering inte förekom inte var möjlig (Miller,
1997). Här finns inte utrymme att närmare redogöra för metoddiskusionen inom forskningen, men se Miller, 1997:48–69. 1983 fann
Hagan och Bumiller att senare studier som gjorts på området var
bättre på att kontrollera för att samma brott jämfördes, samt även
bättre på att se till tidigare domar mot den dömde. En komplicerande faktor är att studier inte alltid beaktar både offrets ”ras” och
inte bara gärningsmannens. Eftersom brott begångna av svarta mot
svarta behandlats betydligt mildare än andra brott (Marable,
2000:113 f) skapar detta en tvetydighet som bara kan kontrolleras
för om man även tar diskriminering mot brottsoffer med i studien
(se t.ex. Black, 1994:61).
I takt med att frågan vunnit allt mer gehör har större forskningsprojekt genomförts, varav en del statliga. 50 procent av de
senare studierna fann bevis på diskriminering gentemot 27 procent
av de äldre (Chiricos & Crawford, 1995:283) Chiricos och
Crawford fann efter en genomgång av 38 studier mellan 1975 och
1982 bevis på en direkt effekt av ”ras” på dömandet. Svarta dömdes
oftare än vita till fängelse. Denna slutsats stod sig även efter att
man kontrollerat för brottets allvarlighet och tidigare begångna
brott av gärningsmannen. Man fann dock bara bevis för diskriminering vad gällde beslutet att döma till fängelse eller ej, inte vad gällde
fängelsestraffets längd (Ibid. 1995:297).
En av de mest grundliga studierna utfördes av New York State
Division of Criminal Justice Services som granskade domar i grövre
brottsmål (felony) i domstolar i New York mellan 1990 och 1992.
Man fann att en tredjedel av de personer som tillhörde en etnisk
409
Rättsväsendet
SOU 2005:56
minoritet skulle ha fått en mildare dom om de behandlats som vita i
samma situation. Vidare fann man att om svarta som hade möjlighet att få en villkorlig dom eller skyddstillsyn hade behandlats som
vita i samma situation hade över 8 000 färre svarta dömts till fängelse under den tvåårsperioden (Leadership Conference on Civil
Rights, 2000:24).
En studie som bör nämnas både för sin metodologiska noggrannhet samt sin intressanta belysning av hur faktorerna etnicitet,
kön och ålder samverkar är Steffensmeier, Ulmer & Kramers studie
av alla straffrättsliga domar i Pennsylvanias domstolar mellan 1989–
1992. Efter kontroll för en mängd faktorer som brottets allvarlighet, art, om den dömde var tidigare straffad etc., visade det sig att
svarta unga män var den grupp som fick hårdast straff av alla. Dels
var sannolikheten större för denna grupp att dömas till fängelse
och dels var fängelsestraffen längre. Även äldre svarta män dömdes
hårdare än vita, men skillnaden var mycket mindre än för unga
män. Hudfärgens betydelse för straffet minskade således kraftigt ju
äldre den dömde var. Svarta kvinnor var mer sannolika att dömas
till fängelse än vita kvinnor och fick även längre straff. För kvinnor
minskade dock inte inverkan av hudfärgen för äldre kvinnor, utan
mönstret gällde för alla åldrar (Steffensmeier m.fl., 1998).
Tillämpningen av dödsstraffet lyfts emellanåt fram som exempel
på rasismen i domstolarna. Statistiken visar att diskrimineringstesen verkar rimlig, även om siffrorna i sig inte är tillräckliga för att
bevisa diskriminering. Fram till 1991 hade inte en enda vit människa avrättats för mordet på en svart sedan 1976, då högsta domstolen tillät dödsstraffet igen. År 2000 hade 11 vita människor avrättats för mordet på en svart, medan 145 svarta människor hade avrättats för mordet på en vit (Ibid:18).
För att kunna bevisa diskriminering i dömandet måste man i detalj granska om svarta och vita döms olika när de är åtalade för
samma brott och omständigheterna är liknande. De allra flesta studier har visat att personer som dömts för mord på vita löper större
chans att dömas till döden än om offret är svart (Cole, 1999:132;
Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17). 1990 gjorde det
statliga General Accounting Office en genomgång av 28 empiriska
studier av dödsstraffet och fann att 80 procent av dessa visade att
offrets ”ras” spelade in i sannolikheten huruvida gärningsmannen
skulle dömas till döden eller ej (Leadership Conference on Civil
Rights, 2000:17). I Baldusstudien granskade man mer än 2 000
mord i Georgia från 1970–1980. Även efter att man kontrollerat för
410
SOU 2005:56
Rättsväsendet
39 faktorer som tidigare begångna brott, starka ögonvittnesskildringar och liknande så fann man ändå att de som åtalats för mord på
en vit person var 4,3 gånger mer sannolika att få dödsstraff jämfört
med de som åtalats för mord på en svart (Cole, 1999:133, Leadership Conference on Civil Rights, 2000:17, Kennedy, 1998:329 f).
Man drog också slutsatsen att över 50 procent av dem som dömts
till döden för mord på en vit inte skulle dömts till dödsstraff om de
i stället hade mördat en svart (Leadership Conference on Civil
Rights, 2000:17).
Resultatet av studierna som gäller gärningsmannens ”ras” är mer
svårtolkade. En del har visat att diskriminering föreligger, andra
inte. Det verkar dock tämligen klart att när gärningsmannens ”ras”
kombineras med offrets ”ras” så uppstår stora olikheter. Enligt
Baldusstudien dömdes svarta som mördat vita till döden 22 gånger
oftare än svarta som mördat svarta, och sju gånger oftare än vita
som mördat svarta (Ibid:18).
Att dödsstraffet tillämpas på ett diskriminerande vis förefaller
alltså ganska väl belagt. Det är dock ingen självklar slutsats att enda
orsaken till detta är att domstolarna är diskriminerande i sitt
dömande. Om dödsstraff ska utdömas eller ej beror nämligen på
om åklagaren yrkar på detta. Såväl Baldusstudien som den
granskning General Accounting Office genomförde visade på att
den olika tillämpningen av dödsstraffet till största delen beror på
att åklagaren yrkar på dödsstraff betydligt oftare när offret är vitt
än när det är svart (Ibid.).
9.5.3
Vem döms?
Om etniska minoriteter döms på svagare grunder än majoritetsbefolkningen är det ett mycket allvarligt tecken på strukturell diskriminering. Denna aspekt har utomlands inte alls varit föremål för
samma omfångsrika forskning som strafflängden eftersom denna
fråga delvis är lättare att empiriskt fastställa.
Vad gäller Sverige finns ingen sådan forskning, även om frågan
givetvis har diskuterats. von Hofer och Tham har i en studie av
brottsligheten bland invandrare jämfört statistiken mellan misstänkta respektive dömda personer. Jämförelsen indikerade att
brottsmisstänkta utländska medborgare dömdes till brott i samma
grad som brottsmisstänkta svenskar. Detta tydde alltså på att nå-
411
Rättsväsendet
SOU 2005:56
gon sådan diskriminering inte förelåg (von Hofer & Tham,
1991:5 f).
Tidningen Socialpolitik fann i sin studie att anmärkningsvärt få
invandrare frikändes i de domar de studerade. Av 400 domarna
slutade 24 med ett frikännande. Endast två av dessa gällde invandrare. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade,
men endast en tolftedel av de frikända (Socialpolitik, 2004:32).
David Klättborgs studie som nämnts ovan gav dock visst stöd
för att domstolarna, i likhet med åklagare och polis, tenderade att
oftare se brottet olaga hot bevisat när den hotande var invandrare
och den hotade svensk än vice versa (Diesen, 2005).
Även i Storbritannien finns mycket lite forskning. Två studier på
åttiotalet som undersökte domstolarnas beslut om att fria eller fälla
fann försumbara skillnader i graden av fällande domar mellan svarta
och vita. År 2000 fann Barclay & Mhlanga i sin undersökning av
åtalade under 22 års ålder att svarta och ”Asians” frikändes i större
utsträckning än vita och samma mönster fanns i 1999 års officiella
statistik (Bowling & Philips, 2002:172). Om detta beror på att
svarta faktiskt skulle behandlas mildare än vita eller om de åtalas på
lösare grunder går inte att avgöra utifrån dessa siffror.
Även i USA är själva forskningen kring frågan mycket liten, trots
den omfattande debatten bland allmänheten. Tesen att felaktiga
domar är vanligare mot svarta än mot vita får således främst sin
näring av de enskilda fall som uppmärksammats. Det mest ambitiösa projektet att sammanställa felaktigt dömda är Radelet, Bedau
& Putnams studie som inbegriper 416 fall där människor felaktigt
dömts till döden mellan 1900 och 1991. Författarna fann att rasism
spelat in i många av domarna. Alla de felaktiga domarna mot svarta
kan givetvis inte sägas bero på rasism, men i flera fall verkar det
tydligt att hudfärg spelat en avgörande roll i dömandet.
Christian Diesen (Diesen, 2005:284) har gjort en jämförelse med
studier i Danmark. Hans kommentar:
Liksom i Sverige har man funnit att personer med utländsk härkomst
häktas oftare och längre, men också att proportionellt fler utlänningar
släpps innan åtal (och får ersättning för frihetsberövandet). När det
sedan gäller väckta åtal och fällande domar finns det däremot en betydande skillnad: Våra undersökningar visar, med undantag för
Stockholm, att invandrare fälls i högre grad än svenskar. I Danmark
var förhållandet det motsatta; flera invandrare friades i rätten. Särskilt
stor var skillnaden gentemot danskar om man jämförde med andra generations invandrare, där chansen till frikännande var 1,5 gånger större
än för danska åtalade. Den troliga orsaken till detta är förhållande
412
SOU 2005:56
Rättsväsendet
torde vara att de svenska åklagarna är mer restriktiva med att väcka
åtal, vilket alltså betyder att man mer sällan (med undantag för Stockholm) går till rätten med en bristfällig utredning. Den alternativa förklaringen är att svenska domstolar i högre grad godtar undermåliga
utredningar när det gäller invandrare.
Exempelvis har resultat från Frankrike pekat mot att ”utlänningar”
betydligt oftare döms till fängelse än fransmän när de är åtalade för
samma brott (Wacquant, 2004:90 f). I Kanada har man börjat bli
varse problemet och på senare tid har en mängd studier publicerats
som visat på precis de problem som tagits upp här. Invandrare och
ursprungsbefolkning har visat sig vara diskriminerade i allt från polisens användning av ”stop and search”, över borgens- och häktningsförfarande till domar där det funnits att de oftare döms till
fängelse och slutligen fängelser där personalens godtycke drabbar
dem hårdast (Wortley, 2003:100–107).
9.5.4
Ögonvitten och fördomar
Även hur ögonvittnen och vittnesmål uppfattar och beskriver brott
kan på olika sätt utgöra en diskriminerande faktor om det i samhället finns utbredda föreställningar om vissa grupper.
En studie utförd av psykologen Torun Lindholm ”Intergroup
Biases and Eyewitness Testimony” visar på viktiga potentiella problem dels med ögonvittnen, dels med människors benägenhet att
vara styrd av samhällets fördomar. Detta kan i sin tur vara en indikation på ett problem med rättssäkerhet i den mer eller mindre
ensidiga etniska sammansättningen i Sveriges domstolar. Ett antal
försökspersoner, hälften svenska och hälften med invandrarbakgrund delades upp i två grupper (med såväl svenskar som invandrare i varje). Grupperna fick se en varsin videofilmad version av ett
simulerat butiksrån. I det ena fallet hade rånaren ”svenskt/skandinaviskt” utseende (blont hår, ljus hy), och i den andra versionen
hade han ett utseende som var ”sydländskt” (svart hår, mörk hy).
De svenska försökspersonerna upplevde den ”sydländske” rånaren
som mer ”brottslig/våldsam” (”culpable” – studien är skriven på
engelska) än den svenske. Försökspersonerna med invandrarbakgrund upplevde i stället den svenske rånaren som mer brottslig.
Efter filmen fick försökspersonerna se foton på åtta män, fyra
”invandrare” och fyra ”svenskar”. De bägge gärningsmännen fanns
med på bilderna. Båda grupperna var något bättre på att peka ut rätt
413
Rättsväsendet
SOU 2005:56
gärningsman om denna var av samma ”etniska grupp” som de
själva. Både invandrare och svenskar pekade dock oftare ut en
oskyldig invandrare som gärningsmannen än de pekade ut en
oskyldig svensk. Både när rånaren var blond och när han var
”utländsk” trodde många åskådare – såväl invandrare som svenskar
– att de sett en mörkhårig invandrare begå rånet (Lindholm,
1999:11–14; Lindholm, 2005:424–428).
Studien pekar dels på hur ögonvittnens uppgifter kan framstå
som osäkra, men indikerar också hur de underliggande stereotyperna om ”invandrare” som särskilt kriminella och våldsbenägna
omedvetet kan påverka människor. Studien anknyter till resultat
från liknande studier i USA där stereotypen om kriminalitet rört
afroamerikaner. Lindholm visar att hennes resultat stämmer överens med en mängd liknande studier från USA (Lindholm, 1999:6,
Lindholm, 2005:393–456).
9.6
Bekämpning av rasistiska brott och diskriminering
9.6.1
Hatbrott
De senaste decennierna har det rasistiskt våldet ökat kraftigt i
Sverige. Mot slutet av åttiotalet och början av nittiotalet skedde en
mängd mordbränder mot flyktingförläggningar. I Trollhättan
brändes moskén ner och den s.k. lasermannen i Stockholm sköt
elva människor varav en avled. Detta sammanföll med ett uppsving
för högerextrema och rasistiska rörelser. Säkerhetspolisens kartläggning för 1995 visade att 1 200 anmälda brott kunde karakteriseras som rasistiska eller främlingsfientliga (Tamas, 2004:240). 1997
hade antalet nästan dubblerats och år 2000 var siffran 4 284 (BRÅ,
2002:20). Säkerhetspolisen har gjort bedömningen att den kraftiga
och i tiden sammanfallande ökningen för brotten skadegörelse,
hets mot folkgrupp, olaga hot och ofredande talar för att det rör sig
om en faktisk ökning av rasistiska brott av dessa brottstyper och
inte bara att anmälningsbenägenheten ökat (Ibid.).
Samtidigt som de rasistiska brotten ökat har rättsväsendet kritiserats för att inte anstränga sig i arbetet med att utreda brotten (se
exempelvis Guillou, 1996:55; Tamas, 2004:240). I regleringsbreven
för Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen från 1996 och framåt har
regeringen angett att kampen mot brott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv ska prioriteras (R.skr, 2000/2001:59, s. 82). I
414
SOU 2005:56
Rättsväsendet
diskussioner med ”minoritetsorganisationerna” framkom att dessa
upplever det som att bara de tydligaste fallen registreras som hatbrott (BRÅ, 2002:22), varför BRÅ föreslog att särskilda frågor om
hatbrott ska läggas in i arbetsrutinen för att polisen som tar emot
anmälan inte ska missa den rasistiska dimensionen av brottet.
Brottsförebyggande rådet gjorde 2002 en uppföljning av rättsväsendets insatser mot hatbrott. Man fann att nästan nio av tio anmälda hatbrott lades ned av polis eller åklagare, vilket överensstämmer med övriga brott (BRÅ, 2002:24). Ser man närmare på
statistiken till de olika brotten så uppstår dock vissa skillnader. Fler
misshandelsfall med hatbrottinslag gick vidare till åtal än ”vanliga”
misshandelsfall, 24 jämfört med 20 procent. Samma sak gällde förtal/förolämpning där 9 procent av hatbrotten men 4 procent av de
”vanliga” förolämpningarna gick till åtal. Vad gällde olaga hot, skadegörelse och ofredande ledde dock 16 procent av de ”vanliga” fallen och endast 9 procent av de andra fallen till åtal. Det är svårt att
dra några närmare slutsatser av dessa siffror. Å ena sidan skulle man
kunna tolka statistiken som att rättsväsendet inte är sämre på att
utreda hatbrott än andra brott då ungefär samma antal går till åtal.
Å andra sidan kan man peka på att ofredanden med hatbrottsinslag
bara gick till åtal hälften så ofta som ”vanliga” ofredanden. En möjlighet är att det är just med hänsyn till misshandel och förtal/förolämpning som åklagarnas och polisens prioritering av hatbrott har haft effekt.
1996 tillsatte regeringen en arbetsgrupp med uppgift att föreslå
åtgärder för att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt
motiverat våld. I arbetsgruppens rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35) gjordes ingen djupgående studie av hur
rättsväsendet agerat vad gäller sådant våld, men man noterade att
såväl antalet anmälningar av hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt det antal av dem som går till åtal är lågt (Ds 1998:35,
s. 107 f). Likväl borde det ställas högre krav på rättsväsendet att
använda existerande lagstiftning effektivare i bekämpningen av den
rasistiska och främlingsfientliga brottsligheten. Man menade att det
inte i första hand var regelverket som måste förändras utan rättsväsendets aktörer bättre skulle utnyttja de möjligheter som lagstiftningen erbjuder (Ds 1998:35, s. 273).
Christer Nyberg, Kommissarie vid polishögskolan i Stockholm,
gjorde 2002 på uppdrag av Rikspolisstyrelsen (RPS) en undersökning av hur RPS strategiplan från år 2000 för bekämpandet av hat-
415
Rättsväsendet
SOU 2005:56
brott10 hade implementerats. 24 poliser varav de flesta var
länsansvariga för hatbrott i var sin länspolismyndighet fick besvara
en enkät där frågorna rörde RPS:s strategiplan från år 2000. Enkätsvaren visade på att kunskapen om hatbrott fortfarande var låg
inom polisen. Trots att strategiplanen stadgade att varje polismyndighet skulle utarbeta en egen strategiplan svarade tre av de länsansvariga att de inte hade någon sådan och två visste inte om någon
sådan fanns. Bara fyra länsansvariga uppskattade att deras arbetskamrater i hög grad hade tillräcklig kunskap om de särskilda förundersökningsregler som gäller för hatbrott. 17 stycken svarade att
arbetskamraterna bara i liten grad hade sådan kunskap. Lika många
svarade att arbetskamraterna i liten grad hade kunskap om övrig
lagstiftning rörande hatbrottslighet samt att de i liten grad hade
kunskaper om situationen för de som utsätts för hatbrott. Endast
sju svarade att de ”i hög grad” uppfattade att ”myndighetens chefer
tydligt markerar att arbetet med att förebygga och utreda ”hatbrottslighet” är viktigt i praktiken och att polisen måste gå i
spetsen för att förändra attityder och värderingar, samt att utveckla
den brottsofferstödjande verksamheten vid dessa brott” (vilket
krävdes i RPS strategiplan). Fjorton av cheferna svarade att detta
skedde i liten grad medan en svarade att cheferna inte gjorde detta
alls.
Trots att strategiplanen stadgade att lokal/regional utbildning
skulle genomföras svarade nio stycken av de länsansvariga att någon utbildning inte hade genomförts i deras område. Tre stycken
svarade att deras polismyndighet i hög grad ger tydliga signaler till
allmänheten beträffande vikten av att förebygga och utreda hatbrottslighet medan sexton stycken ansåg att så bara skedde i liten
grad medan två svarade att det inte skedde alls. Bara en av de tjugofyra länsansvariga angav att deras polismyndighet samarbetade
med invandrarorganisationer i arbetet kring hatbrottsligheten. I
polisens årsredovisning för 2004 framkommer att vissa polismyndigheter fortfarande inte upprättat något strategidokument. (Rikspolisstyrelsen, 2005)
10
”Strategi för Polisens arbete med frågor som har anknytning till rasism,
främlingsfientlighet och homofobiska brott” Rikspolisstyrelsen 2000-06-14.
416
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Straffskärpningsregeln
Straffskärpningsregeln (29 kap. 2 § 7 p) fastslår att det ska ses som
en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet om
ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller
en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande
omständighet. Åklagare och domstolar har i vissa fall kritiserats för
att inte beakta regeln.
BRÅ:s uppföljning av de hatbrott som anmäldes 2 000 visade att
rätten prövade 360 gärningar. Av dessa utgjorde 69 hets mot folkgrupp, där brottet som sådant utgör ett hatbrott och någon straffskärpning inte kan bli aktuell. För övriga 291 gärningar åberopade
åklagaren straffskärpande motiv på något sätt i 42 fall, det vill säga
för ett av sju brott där straffskärpning kunde komma ifråga. I ett
femtiotal stämningsansökningar var ett rasistiskt eller främlingsfientligt inslag beskrivet, exempelvis genom att gärningsbeskrivningarna innehåller uppgift om de slag- eller skällsord som har uttalats i
samband med brottet. För resterande brott kunde man dock inte
utläsa vare sig något motiv eller inslag av rasistisk karaktär av stämningsansökningarna. BRÅ menade att detta kan bero på att de
rasistiska inslagen inte varit tillräckligt tydliga men ”det kan emellertid inte uteslutas att polisen eller åklagaren har förbisett omständigheterna under utredningen” (BRÅ, 2002:29). I 58 fall prövade
domstolarna hatmotivet. Den främsta orsaken till att rätten inte
prövar straffskärpande omständigheter oftare beror, enligt de
domare som BRÅ intervjuat, på att åklagaren inte åberopat
omständigheterna. Ofta anses också bevisningen otillräcklig. Av de
fall som prövades ansåg rätten i 12 fall att motivet inte kunde styrkas (Ibid:30). Andelen misshandelsbrott som ledde till fängelse var
större för misshandel generellt (42 procent) än för misshandelsbrott med hatbrottsinslag (31 procent). BRÅ menar att detta kan
tyckas anmärkningsvärt men förklaras ”i stor utsträckning” av att
en större andel av de gärningsmän som dömdes för misshandel när
det var fråga om ett hatbrott var under 18 år (Ibid:32). Sammanfattningsvis fann BRÅ att den särskilda straffskärpningsgrunden
tillämpats i förhållandevis liten utsträckning (Ibid:34).
417
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Vålbergs-fallet
Ulla Rantakeisu, Sabina Almgren & Bengt Starrin har i ”Rasistiska
trakasserier – en studie med utgångspunkt i Vålberg” gjort en kvalitativ studie av ett i media mycket uppmärksammat fall, nämligen bråket mellan ett gäng svenska ungdomar och en invandrarfamilj på
påskaftonen 1995 i Vålberg. Ursprungligen vinklade media fallet till
den drabbade familjens fördel. Man skildrade en händelse där flera
familjemedlemmar misshandlats på sin tomt av ett rasistiskt ungdomsgäng på påskaftonen. Mediabilden ändrades dock efter några
dagar då de rasistiska inslagen tonades ner. Det dominerande tolkningsmönstret kom att bli att sönerna i den drabbade invandrarfamiljen länge legat i fejd med en grupp ungdomar i Vålberg. Invandrarfamiljen beskrevs som ’annorlunda’ vilket tillsammans med
familjens manliga medlemmars hetsiga temperament var anledningen till bråket. Till stor del berodde detta på uttalanden från
polis och åklagare. I samband med att stämningsansökan lämnades
in i september 1995 (där både personer ur ungdomsgänget och familjen stod åtalade) uttalade sig åklagaren om att bråket dels inte
var planerat och dels inte handlade om rasism. Det som hände invandrarfamiljen hade kunnat hända vilken familj som helst. Det var
inte deras invandrarskap ungdomarna var irriterade på utan deras
”annorlundaskap”. Den som bar sig mest illa åt var enligt åklagaren
fadern i invandrarfamiljen (Rantakeisu m.fl., 2000:11).11
Rantakeisu, Almgren & Starrin menar i sin studie att händelsen
på påskaftonen inte var en enskild händelse utan att familjen hade
trakasserats en lång tid innan. Man hade utsatts för upprepad skadegörelse, våld, hot och rasistiska tillmälen. Även de barnen i
familjen hade drabbats (Ibid:29–52). Samma sak hade drabbat tolv
andra invandrarfamiljer i Vålberg. Till följd av hoten från rasister
och skinnskallar hade de alla flyttat från orten (Ibid:53–67). Skillnaden mot den aktuella familjen som drabbades på påskaftonen var
att denna vågade göra motstånd. Enligt studien tonade polisen ner
och bortsåg från trakasserierna. Trots att en bomb antändes och
kastades mot familjens hus och annan beväpning förekom såg man
mindre allvarligt på trakasserierna och föreföll försöka lägga en del
av skulden på den drabbade familjen. Ett annat tydligt mönster var
enligt Rantakeisu, Almgren & Starrin att såväl polis som åklagare
11
Medias rapportering av händelserna i Vålberg har granskats av Ylva Brune i Vålberg i
nyheterna – en kamp mellan tolkningsmönster, Arbetsrapport nr 60 Institutionen för
journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet 1996
418
SOU 2005:56
Rättsväsendet
systematiskt bortsåg från det rasistiska motivet till gärningarna. I
polisens frekventa uttalanden till medierna var det klart dominerande att de försökte tona ner den rasistiska aspekten och hävda att
”bägge sidor” hade skuld i det inträffade.
Även i hanteringen av fallet av polis och åklagare finns enligt
författarna tydliga inslag av institutionell rasism. Författarna anser
sig ha belägg för att kunna visa hur förnekandet av den förekommande rasismen löper som en röd tråd genom rättsväsendet i det
aktuella fallet. Det attackerande ungdomsgänget bestod av flera
skinnskallar och åtminstone en organiserad nazist. Trots detta utredde aldrig polisen om motivet till attacken kan ha varit rasistiska.
De var även slarviga i att utreda vem som gjort vad under angreppet
och bortsåg helt från att angreppet på påskaftonen var ett led i flera
års systematiska trakasserier mot familjen och andra invandrare i
området. En utbredd uppfattning bland polisen, och även vad gäller
åklagaren, var också att de rasistiska förolämpningarna som ungdomarna skrek åt familjen som ”svartskalle” eller ”negerhora” inte
var rasistiska utan bara togs till för att familjen var invandrare.
Samma sak gällde våldsdåden som sågs som ”pojksträck” eller
”rackartyg”. Åklagaren åberopade heller inte straffskärpningsregeln
(att brott ses som grövre om det har rasistiska motiv). I efterhand
tillstod åklagaren att det delvis berodde på ”en lapsus” från hans
sida. Även tingsrätten missade enligt Rantakeisu, Almgren &
Starrin i sin dom händelsernas systematiska och rasistiska karaktär.
Hovrätten uppmärksammade de rasistiska inslagen men fann vid
sin prövning att motivet inte var rasistiskt.
9.6.2
Olaga diskriminering
Brottet ”olaga diskriminering” regleras i 16 kap 9 § Brottsbalken
(BrB). En näringsidkare, någon som handlar på en näringsidkares
vägnar samt den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt
uppdrag kan dömas för detta brott. Diskrimineringen ska ske ”på
grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse”. Den diskriminerande handlingen mot personen
uppstår ”genom att inte gå honom till handa på de villkor som
näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra.” Straffet är böter
eller fängelse i högst ett år.12 Eftersom det rör sig om ett brott så
12
Även den som anordnar en offentlig tillställning kan dömas för brottet och det gäller även
för diskriminering av homosexuella.
419
Rättsväsendet
SOU 2005:56
krävs uppsåt för att fällas, vilket är svårt att bevisa och det ska vara
”ställt utom rimligt tvivel”.
Det har gjorts försök att få dörrvakter fällda för diskriminering
efter att SVT filmat hur ”invandrare” nekats inträde medan däremot ”svenskar” släpptes in omedelbart efteråt. I NJA 1996 s. 768
ogillades åtalet då det inte kunde uteslutas att anledningen var
annan än diskriminering. De fall av olaga diskriminering där någon
fällts är få, och över huvudtaget är det synnerligen få anmälningar
som leder till åtal. I Stockholm, Göteborg och Malmö anmäldes
mellan 1992 och 1994 91 fall av olaga diskriminering. Endast ett fall
gick vidare till åtal. Av 218 anmälde fall av olaga diskriminering
1996 ledde inte ett enda till fällande dom (Tamas, 2004:240). Samtidigt visar opinionsundersökningar att upplevelsen av diskriminering är synnerligen utbredd. Enligt en undersökning av CEIFO
1996 har 65 procent av de tillfrågade afrikanska männen som bor i
storstadsområdena 1–2 gånger under året blivit vägrade inträde till
restauranger eller andra nöjeslokaler på grund av sin utländska bakgrund (Lange, 1996:36).
Redan 1984 uttryckte Diskrimineringsutredningen (DU) i sitt
delbetänkande om olaga diskriminering kritik mot polisens och
åklagarmyndigheternas handläggning av anmälningar av påstådd
olaga diskriminering. DU hade gått igenom anmälningar om olaga
diskriminering mellan 1973 och 1983 och fann brister i såväl utredningsmetodik som utredningsrutiner vilket bl.a. ledde till långa
handläggningstider (SOU 2001:39 s 67).
1994 beslutade Riksåklagaren (RÅ) att granska samtliga ärenden
rörande olaga diskriminering som handlagts under åren 1992–1994
i Stockholm (70 ärenden) Göteborg (15 ) och Malmö (6) som ett
initiativärende (ÅD 1042-94). Bakgrunden var att Svenska Dagbladet (SvD, 94-11-01) hade behandlat handläggningen av ett antal
ärenden som rörde olaga diskriminering i samband med restaurangbesök. RÅ noterade att i endast ett av dessa fall har åtal väckts,
det som rörde SVT:s inspelade undersökning. RÅ:s analys visade
att utredningarna hade flera gemensamma drag. Förhör som hållits
med misstänkta, målsägande och vittnen var ofta kortfattade. Man
fann också att i flera ärenden hade inte åklagarinträde skett så snart
någon skäligen kunnat misstänkas, vilket var ett åsidosättande av
gällande föreskrifter (Riksåklagaren, 1995:4 f). Granskningen visade också att vid ett antal ärenden i Stockholm så hade åklagarens
handläggningstid varit oacceptabelt lång vilket i några fall hade lett
till preskribering. I några av dessa fall hade åtalen som sagt preskri420
SOU 2005:56
Rättsväsendet
berats till följd av den långsamma handläggningen. Den kammaråklagare som hade ansvaret för dessa ärenden menade att hans arbetssituation varit så ansträngd att han inte kunde prioritera dessa
mål. RÅ menade sig inte ha skäl att ifrågasätta uppgiften om pressad arbetssituation, men ansåg att det ändå ålegat åklagaren att tidigare än som skett överlämna ärendena till annan åklagare. För detta
kunde inte åklagaren undgå kritik. RÅ ansåg det nödvändigt att se
över de utredningsrutinerna som polis och åklagare använder vid
fall av olaga diskriminering. Framför allt betonade RÅ vikten av att
polisen säkrar bevisning (Riksåklagaren, 1995:8).
I ett betänkande av 1999 års diskrimineringsutredning ”Ett effektivt diskrimineringsförbud” (SOU 2001:39) gjordes bland annat en
genomgång av anmälningar avseende olaga diskriminering mellan
1993 och 1999. Man konstaterade att de prioriteringar och satsningar som gjorts från statsmakternas och de berörda myndigheternas sida de föregående åren inte lett till att fler anmälningar leder
till lagföring. Likväl menade utredningen att genomgången ”ger vid
handen att polis och åklagare i många fall lägger ner betydande
kraft och resurser på utredningarna av brotten”. Problemet föreföll
inte ligga i polis och åklagares agerande utan i det höga beviskrav
den straffrättsliga regleringen innebar (SOU 2001:39 s 108).
9.6.3
Internationellt
Att inte mycket energi satsas på att utreda rasistiska brott har även
uppmärksammats utomlands. I Storbritannien kom under åttiooch nittiotalen en lång rad kritiska granskningar av polisens arbete
med hanteringen av rasistiska brott, som visade att polisen var försummade dessa utredningar (Bowling & Philips, 2002:122 f; Smith
& Gray, 1984:409–412; Witte, 1996:52). ”The British Crime Survey” fann 1998 att de som utsatts för rasistiska brott var betydligt
mer missnöjda med polisens arbete kring detta än de som utsatts
för brott i allmänhet (Bowling & Philips, 2002:122). Bowling &
Philips drog också samma slutsats efter att ha jämfört en studie av
Bowling som bland annat studerat hur nöjda människor som
utsatts för rasistiska brott var med polisens arbete och data från
1988 års British Crime Survey som undersökte hur nöjda brottsoffer i allmänhet var med polisens arbete (Ibid:123). Det problem
Rantakeisu, Almgren & Starrin (2000) identifierade – att poliser
bortser och förnekar uppenbara rasistiska motiv – har även upp-
421
Rättsväsendet
SOU 2005:56
märksammats i Storbritannien framför allt i samband med ”The
Stephen Lawrence Inquiry” som refererats ovan. Utredningen riktade mycket skarp kritik mot att många inom polisen såg mordet
på Stephen Lawrence som ett ”huliganbrott” och vägrade inse att
motivet var rasism, vilket sågs som ett tecken på institutionell
rasism inom polisen (MacPherson, 1999:par 46.28).
Rob Witte har i en analys av Storbritanniens, Frankrikes och
Nederländernas svar på rasistiska brott funnit att likheterna i ländernas ageranden varit slående. Studien är främst inriktad på den
politiska ledningens svar, men Witte visar även hur polisen underlåtit att bekämpa den rasistiska brottsligheten och förnekat de rasistiska inslagen i alla länderna. Samma sak återfinns i resten av
statsmaktens agerande tills problemet blir så uppmärksammat och
akut att det inte längre kan ignoreras. Då kopplas frågan om rasistiska brott till invandring och ”integration” varav rasistiska brott
ses som en bieffekt. Samtidigt som åtgärder mot diskriminering
och rasistiskt våld till viss del börjar införas så försöker man även
minska invandringen genom skärpta lagar (Witte, 1996:202 ff).
Man kan inte undvika att dra vissa paralleller utifrån denna analys
till utvecklingen i Sverige under 1980- och 90-talen.
9.7
Kriminalvården
Även kriminalvården är ett i Sverige outforskat område vad gäller
etnisk diskriminering. Samtidigt är den en av de samhällssektorer där
andelen invandrare är som störst, mellan 25 och 30 procent av de
intagna är invandrare. Andelen är högre på slutna anstalter men inom
frivården är siffrorna betydligt lägre (Kriminalvårdsstyrelsen, 2003:8).
Vidare visar anmälningarna om etnisk diskriminering som lämnats in
till DO från interner på anstalterna att kriminalvården är ett viktigt
forskningsfält. Några exempel:
Anmälaren är intagen på Norrköpingsanstalten. Där har han blivit
trakasserad av en ’tjänsteman’ som bl.a. kallat honom för svartskalle,
blatte, negerälskare och han har blivit placerad i isoleringscell. (DO,
årtal saknas:12)
Anmälaren har vid flera tillfällen av två kriminalvårdare kallats för:
idiot, idiotneger, vad gör du i mitt land jag betalar skatt för dig när du
sitter i fängelset. (Ibid:12)
422
SOU 2005:56
Rättsväsendet
En arbetsledare vid kriminalvårdsanstalten Asptuna har en rasistisk
framtoning och förhållningssätt. Anmälaren som är finsk har bl.a. fått
höra att den kvinnliga arbetsledaren ’inte vill ha finnar i köket’ och att
någon djävla finska inte ska talas i köket’. (Ibid:12)
Kriminalvårdsstyrelsen har låtit genomföra två studier som berör
invandrare inom kriminalvården. Bägge har dock fokus på de anställda. Den första utfördes 2001 av Sofia Skog ”Arbetssituationen
inom kriminalvården för anställda med utländsk bakgrund” och
bestod av en enkätstudie med 38 respondenter med utländsk bakgrund som arbetade inom kriminalvården (Kriminalvårdsstyrelsen,
2001:7). Resultaten visade att nästan en tredjedel inte kände sig
som ”en i gänget” och trygg med sina arbetskamrater. En fjärdedel
kände sig särbehandlade och nästan hälften uppgav att de blivit
utsatta för kränkningar på grund av sin utländska bakgrund. Den
kränkande behandlingen kom till största delen från de intagna
(Ibid:1).
2003 publicerades ”Kriminalvård och etnicitet” av Kriminalvårdens forskningskommitté i samarbete med ”Tema etnicitet”, institutionen för tematisk utbildning och forskning, campus
Norrköping, vid Linköpings universitet. Häftet består av två delstudier. Den första, utförd av Catarina Lundqvist, studerade utifrån
ett personalperspektiv ”hur etnisk mångfald uppfattas, framställs
och omvandlas till i talet om personalrekrytering” (Kriminalvårdsstyrelsen, 2003:14). Slutsatsen som drogs av intervjuer med anställda samt analys av kriminalvårdens styrdokument är att man
upplever problem med klienter med annat etniskt ursprung än
svenskt – på grund av ”kulturkrockar” och språkliga problem – och
rekrytering av personal med utländsk bakgrund ses som en lösning
på detta problem (Ibid:48). Lundqvist noterade också en viss paradox i att personalen fokuserar på invandrares speciell behov och på
kulturella skillnader samtidigt som man betonar att alla ”behandlas
lika” (Ibid:50). Den andra delstudien är utförd av Annelie Persson
Kuylenstierna och undersöker i vad mån etnicitet kan ha inflytande
på möjligheten att få permission. Tre stycken kriminalvårdare intervjuades och samtliga menade att utländsk bakgrund inte har
någon relevans när det gäller permissionshandläggandet (Ibid:74).
En av de intervjuade hade själv utländsk bakgrund och i intervjun
med honom framkom dock att intagna med utländsk bakgrund
passas hårdare av såväl andra intagna som personal.
423
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Helena Kalliomäkis har i sitt examensarbete på juristlinjen
undersökt förhållandena på Kronobergshäktet i Stockholm. Det
framkom bland annat att många utlänningar fick vänta upp till tre
dagar innan de upplystes om rätten att kontakta sina hemländers
konsulat. (Diesen, 2005).
För att ge en bild av områden som skulle kunna vara intressanta
att studera ska här nämnas ett antal studier från Storbritannien.
Diskriminering i de engelska fängelserna har fått en hel del uppmärksamhet. Flera rapporter finns om att personal behandlat
intagna från etniska minoriteter hårdare i disciplinärenden och gett
dem sämre arbeten (Bowling & Philips, 2002:199 ff). Den mest
genomgående studien utfördes av Genders & Player 1989 på uppdrag av brittiska Home Office. Man studerade bland annat hur
disciplinärenden sköttes. 20 procent av fångarna hade varit inblandade i någon slags konfrontation med personalen och 40 procent
hade bråkat eller slagits med en annan fånge. I hälften av de fall
svarta eller ”Asians” varit inblandade i bråken vidtogs något slags
disciplinär åtgärd medan detta bara gjordes i en fjärdedel av fallen
för de vita.
Intervjuer med personalen visade att man var mer benägen att se
igenom fingrarna när det var vita (Ibid:201 f). Diskriminering visade sig även i fördelningen av arbetsuppgifter bland fångarna. Exempelvis var fångarna från etniska minoriteter underrepresenterade
i de bästa arbetena och överrepresenterade i verkstäderna vilket var
det minst omtyckta arbetet (Ibid:202). 1987 vann en svart fånge ett
mål i vilket han stämt staten då han blivit diskriminerad i och med
att han nekats ett jobb i fängelsets kök. I rapporten som låg till
grund för att han nekades tjänsten hävdades att han hade personlighetsdrag som människor från hans etniska bakgrund vanligen
hade, nämligen att de var arroganta, lata, misstänksamma och uppkäftiga (Ibid:199). Även Genders & Player noterade att personalen
på anstalterna i stor utsträckning hade dessa uppfattningar om
svarta.
Burnett & Farrell fann 1994 efter intervjuer av uppemot 400
fångar att en av tre ”Asians”, en av fyra svarta och en av åtta vita
hade blivit trakasserade eller attackerade på grund av sitt etniska
ursprung de senaste tre månaderna. Studien talade för att personalen inte tog dessa problem på allvar och att de skötte anmälningarna av dessa attacker slarvigt och med ointresse (Ibid:204 f). Ett
annat uppmärksammat område är svarta som avlider i fängelserna.
Ibland verkar detta bero på att fångvaktare ser svarta fångar som
424
SOU 2005:56
Rättsväsendet
farliga på grund av rasistisk stereotypisering. Dels har detta visat
sig i vissa uppmärksammade dödsfall där svarta fångar setts som
extra farliga varför man har använt oproportionerligt mycket våld
mot dem när de varit våldsamma (Ibid:208). Dels har det också visat sig i att man inte i tillräckligt hög grad verkar uppmärksamma
svarta fångars mentala eller fysiska hälsoproblem som i vissa
enskilda olyckliga fall kan leda till dödsfall (Ibid:209). Man har
också funnit att personalen använt rasistiska stereotyper när man
nedvärderat svarta i rapporter till nämnden som beslutar om tidigare frisläppande (parole) (Ibid:199).
Vad gäller etniska minoriteter bland fängelsepersonalen är forskningen betydligt mindre, men resultaten liknar bilden från Kriminalvårdsstyrelsens ovan refererade undersökningar i Sverige. Fångvaktare i Storbritannien från etniska minoriteter utsätts i stor
utsträckning för rasistiska trakasserier från intagna men även
emellanåt från den övriga personalen. Av den informella kulturen
följer att den anställde inte ska klaga utan kunna ”skratta bort” exempelvis rasistiska skämt och kommentarer (Ibid:233 ff).
9.8
Social- och civilrättsliga frågor
Civilrätten är jämfört med straffrätten ett område som är betydligt
mindre outforskat vad gäller etnisk diskriminering. Samtidigt finns
klara indikationer på att diskriminering förekommer även här.
Katja Raumala gjorde i sitt examensarbete på juristlinjen ”Kan en
invandrare någonsin vara trovärdig?” en genomgång av anmälningar
om etnisk diskriminering som rör rättsväsendet och inkommit till
DO under 1999–2001. Många anmälningar rör vårdnadstvister där
invandrare upplevt att de inte bedömts trovärdiga på grund av sitt
etniska ursprung. Ett exempel rör en man som förlorar vårdnaden
om sin son. Mamman tilldelas tillfälligt vårdnaden om sonen, i
väntan på slutgiltigt beslut, trots att det intygas från såväl socialtjänst som läkare att hon har allvarliga missbruksproblem och inte
är lämplig som vårdnadshavare. Mannen har under perioder ensam
haft ansvar för sonen då mamman haft problem med narkotika. Ett
annat fall rör en kurdisk man som bott 18 år i Sverige och är
”invandrarforskare” på Stockholms universitet. Under rättegången
rörande en vårdnadstvist uppger han sig flera gånger få höra från
motpartens advokat att han utgör ett hot mot mamman då han är
kurd. (Raumala, 2001:14)
425
Rättsväsendet
SOU 2005:56
DO har sammanställt de anmälningar som rörde etnisk och religiös
diskriminering inom rättsväsendet mellan 1997 och 2002. Flera av
anmälningarna rör vårdnadstvister. Anmälningarna till DO antyder
att det skulle finnas en föreställning om att invandrare är sämre
föräldrar än svenskar. Om så är fallet skulle domstolar ha lättare att
tilldöma en svensk förälder vårdnaden. Föreställningen om att
invandrare är sämre föräldrar skulle även kunna spela in i beslutet
att tvångsomhänderta barn och ungdomar.
Frågan om tvångsomhändertagande av barn till invandrare har
varit föremål för viss utredning som främst rört socialtjänstens agerande. Även om de sociala myndigheterna inte hör till rättsväsendet
så genomgår beslutet att tvångsomhänderta barn prövning i åtminstone en rättslig instans (Länsrätten) innan beslutet verkställs. Om
ett diskriminerande mönster förekommer i praxis vad gäller
tvångsomhändertagandet av barn är således även rättsväsendet
inblandad i denna. Socialstyrelsen publicerade 1995 rapporten
”Invandrarbarn i familjehem” där det framgick att 40 procent av
barn och unga 0–18 år i familjehem hade utrikes födda föräldrar.
Barn med utländsk bakgrund visade sig ha en fördubblad risk att
placeras i familjehem i jämförelse med barn med svensk bakgrund. I
hem för vård eller boende, HVB, var överrepresentationen ännu
högre (Socialstyrelsen, 1998:75).
Bergström och Sarnecki har studerat 248 barn och ungdomar
som under 1990 och de första nio månaderna av 1991 varaktigt var
inskrivna på akut- och utredningsavdelningarna på de särskilda
ungdomshemmen i Stockholms län och på HVB-hemmet
Drevviken. Av dessa ungdomar var 35 procent utländska medborgare medan 22 procent var svenska medborgare men med invandrarbakgrund och resterande 43 procent – en minoritet – var ”svenskar”. (Bergström & Sarnecki, 1996:159 f). Detta innebar att invandrarungdomarna jämfört med sin andel i befolkningen hade en
överrisk på 3.6 gånger vad gällde att bli placerade på särskilda ungdomshem. Medborgare från de afrikanska länderna hade den högsta
överrisken – 17.5 gånger (Ibid:175). Bergström & Sarnecki försökte även utreda om detta berodde på något slags diskriminering
eller om det helt enkelt berodde på att invandrarungdomar i högre
utsträckning har allvarligare sociala problem än svenskar.
Vid en jämförelse av problembilden mellan invandrarungdomarna och de svenska ungdomarna så fanns inga nämnvärda skillnader vilket alltså tydde på att invandrarungdomar inte togs om
hand på annorlunda grunder än svenskar. (Ibid:176 f). Vidare så gav
426
SOU 2005:56
Rättsväsendet
ungdomarnas självrapporterade uppgifter ytterligare stöd åt tesen
att det inte fanns någon skillnad i problembilden hos de ungdomar
som var intagna, oavsett etnisk bakgrund. Enligt dessa uppgifter
var grupperna lika belastade (Ibid:177). Bergström & Sarnecki drog
slutsatsen att den kraftiga överrepresentationen av invandrarungdomar i huvudsak inte berodde på diskriminering utan på det faktum att invandrarungdomarna i större utsträckning har sociala problem än de svenska ungdomarna (Ibid:179). Det fanns dock ett resultat som enligt Bergström & Sarnecki trots allt kunde tyda på att
diskriminering förekommer. Sannolikheten för en invandrarungdom att bli placerad på ett särskilt ungdomshem visade sig nämligen vara påtagligt högre om denne bodde i en stadsdel där andelen
invandrare var låg. Ju högre andel invandrare som bodde i en stadsdel, desto mindre skillnad var det mellan andelen invandrare och
svenskar som placeras på särskilda ungdomshem (Ibid:178).
Socialstyrelsen gjorde 1998 en undersökning vars syfte var att
förstå varför ungdomar med utländsk bakgrund var överrepresenterade inom både familjehems- och institutionsvården. Förutom en
granskning av statistiken genomförde man en studie av 368 ungdomar som genom en anmälan eller en ansökan blivit kända för socialtjänsten i ett invandrartätt stockholmsdistrikt under åren 1994–
1995. Studien bekräftade att ungdomar med utländsk bakgrund är
överrepresenterade inom vården. Man fann att det var i genomsnitt
något mer än dubbelt så vanligt bland ungdomar med utländsk
bakgrund att placeras i vård utanför hemmet än bland ungdomar
med svensk bakgrund. Ungdomar födda utomlands löpte fem
gånger större risk att bli akut omhändertagna och placerade utom
hemmet jämfört med ungdomar med svensk bakgrund (Socialstyrelsen, 1998:71). Socialstyrelsen konstaterade att det inte kunde
uteslutas att invandrarungdomarnas behov av insatser ibland övertolkas. Studien antydde också att det fann en osäkerhet och okunskap om kulturella skillnader bland handläggarna inom socialtjänsten och att konsekvensen var att socialsekreterarna intog en
avvaktande hållning och insatserna används försiktigt eller inte alls
eller att man i stället ”gör något för säkerhets skull”. Det senare
kunde medföra att en mindre del av anmälningarna avskrevs, att
utredningarna förlängdes och att insatserna blir mer långtgående
(Ibid:73).
427
Rättsväsendet
SOU 2005:56
9.9
Överrepresentation av ”svenskar” i rättsväsendet
Det saknas aktuell och heltäckande statistik om rättsväsendets ”etniska” sammansättning. Några rapporter finns dock, vilka tyder på
att mycket få personer med utländsk bakgrund, och då särskilt
utomeuropéer, finns bland de anställda i rättsväsendet.
År 2001 uppmärksammade Advokaten, Sveriges Advokatsamfunds tidning, den låga representationen av invandrare inom rättsväsendet. Man fann att staten var den sektor på arbetsmarknaden
som har lägst andel anställda med utländsk bakgrund och allra
sämst var rättsväsendet som man konstaterade var ”en helsvensk
bransch”. SCB hade inte kunnat svara på hur få människor som
egentligen arbetade inom rättsväsendet då det var för få för att
kunna säkerställas statistiskt (Advokaten, 2001). Ungdom mot rasism gjorde 1995 en studie av invandrarrepresentationen i det
svenska samhället vid namn ”Vit makt? – En studie av invandrares
och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv,
organisationer och media”. Enligt denna utgjorde utomeuropeiska
invandrare och deras barn en procent av samtliga anställda inom
polisen. För åklagare och domstolar var andelen inte ens en hel
procent (Ungdom mot rasism, 1995:30).
I Handlingsplan för mångfaldsarbetet inom polisen av Gunno
Gunnmo (2004) framgår att tolv procent av de antagna vid polisutbildningen uppgav att de har invandrarbakgrund13 (fördelat på 13
kvinnor och 49 män), men endast tre procent har utomeuropeisk
bakgrund.
Budgetpropositionen 2004/05:1 (utg.omr.4) uppger dock att 15
procent på polisutbildningen har utländsk bakgrund men det saknas uppgift om utomeuropeisk bakgrund. Där uppges också att
andelen anställda inom kriminalvården som har utomnordisk bakgrund uppgår till sex procent (prop. 2004/05:1, s.116).
I rapporten Staten som förebild? (Integrationsverket, 2004) presenteras registerdata från 2001 för samtliga anställda vid Rikspolisstyrelsen/polisväsendet och Kriminalvårdsverket. Där framgår att
knappt 3 procent av de anställda inom polisen är utrikes födda
(jämfört med 10,6 procent av den sysselsatta befolkningen) och
endast 2 procent av svensk födda med utrikes födda föräldrar. Mot13
Det framgår dock inte om detta avser personer som själva invandrat, dvs. utrikes födda (ca
12 procent av befolkningen) eller personer med utländsk bakgrund, dvs. utrikes födda och
svenskfödda med två utrikes födda föräldrar (drygt 20 procent av befolkningen), men av
allmänt språkbruk att döma syftar termen ”invandrarbakgrund” sannolikt på utländsk
bakgrund.
428
SOU 2005:56
Rättsväsendet
svarande siffror för Kriminalvårdsverket är 9 procent utrikes födda
och 2,4 procent svensk födda med utrikes födda föräldrar. Tillsammans med militären har polisen lägst andel personer med utländsk bakgrund av de undersökta 17 myndigheterna. Inom dessa
två myndigheter utgör personer från de nordiska grannländerna
ungefär hälften av de utrikes födda.
I undersökningen studeras också vilka befattningar som utrikes
födda har. Det visar sig att utrikes födda är underrepresenterade på
chefsbefattningar. Resultaten jämförs med individernas utbildningsnivå och rapportförfattaren konstaterar att utbildningsnivån
inte förklarar den låga andelen chefer, utrikes födda har lika hög
utbildning som svenskfödda.
Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och
Kriminalvårdsstyrelsen har fått regeringens uppdrag att redovisa
andelen anställda med utländsk bakgrund inom respektive verksamhet. Uppgifterna kommer att redovisas i årsredovisningarna för
2005.
En intressant brittisk studie av Donahue III & Levitt har visat
hur ökningen av antalet etniska minoriteter inom polisen ledde till
en kraftig ökning av antalet gripna vita, medan gripandet av ickevita inte påverkades nämnvärt. Samma sak gällde när antalet vita
poliser ökade då antalet icke-vita gripna ökade kraftigt medan
andelen vita som greps inte påverkades (Donahue III & Levitt,
1998).
Ytterligare en aspekt vad gäller domstolarna är att man kan se
det som en demokratisk rättighet att få dömas av ”sin like”. Tanken
med nämndemän är att ge domen en demokratisk legitimitet
genom att garantera att domsluten inte avviker från den samhälleliga rättskänslan och moralen. För detta krävs givetvis att nämndemännen i någon mån är representativa, dels för allmänheten men
även för den åtalade.
Detta har särskilt uppmärksammats i debatten i USA om juryrepresentationen. Rätten att dömas av ”sina likar” (eng. ”peer”) har
lett till att högsta domstolen underkänt en mängd domar mot
svarta åtalade då det varit troligt att det skett en diskriminering när
juryn utsetts (Kennedy, 1998:172–180). Att allmänheten,
försvarare och åklagare är övertygade om att ”ras” är en viktig
faktor vid dömandet visar sig också tydligt när juryn utsetts.
Försvaret och åklagare kan välja att ta bort ett antal personer från
juryn och ett tydligt mönster är att man anser att det är en fördel
för den åtalade att juryn är av samma ras som denne. I dag förefaller
429
Rättsväsendet
SOU 2005:56
den främsta anledningen till att svarta är underrepresenterade i den
slutgiltiga juryn vara parternas urval (Cole, 1999:105; Kennedy,
1998:193–230; Fukurai m.fl., 1993:11, 156). Vad gäller de empiriska
beläggen för jurymedlemmarnas ”ras” inflytande på dömandet så
har Dane & Wrightsman visat att jurymedlemmar av samma ”ras”
som den åtalade tenderar att fria medan jurymedlemmar av samma
ras som brottsoffret tenderar att fälla (Fukurai m.fl., 1993:156).
Forskningen förefaller tala för att i de fall där rasfrågor präglar ett
mål, inklusive där gärningsman och offer har olika ”ras” så spelar
rassammansättningen hos juryn roll (Diesen, 1996:175). Vad gäller
påföljden så tar juryn i många delstater bara ställning till den åtalades skuld, men i vissa delstater bestämmer även juryn straffet
(Fukurai m.fl., 1993:75). Försök med jurysimulationer på 1970och 80-talen har visat på ett nära samband mellan domar och den
rasmässiga sammansättningen av juryn (Ibid:74). Detta har särskilt
visat sig i våldtäktsmål. För svarta juryer förefaller inte ”rasen” på
offer eller gärningsman spelat någon roll men för vita juryer uppmättes en stor skillnad. Svarta män som våldtog vita kvinnor fick
strängare straff än när de våldtagit svarta kvinnor (Ibid.). Se också
avsnitt 9.5.2.
Den etniska homogeniteten inom rättsväsendet kan också tänkas
leda till en bristande självkritisk insikt vad gäller diskriminering. I
tidigare nämnda studie av Kristina Larsson, Maja Cederberg och
Krystof Laczak (2005) från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö
(9.3.3) genomfördes djupintervjuer med tjugo invandrare och tjugo
aktiva inom rättsväsendet (varav de flesta var svenskar). På frågan
om varför invandrare var överrepresenterade i brottsstatistiken
visade sig de båda grupperna ha diametralt motsatta förklaringar.
Invandrarna förklarade det i första hand med ett selektivt polisarbete. Polisen inriktar sig särskilt på invandrare varför sannolikheten
att bli upptäckt för brott är mycket större om man är invandrare än
svensk. I andra hand förklarades det med att våld och kränkande
behandling från polisen i vissa fall leder till en motreaktion från de
utsatta. På tredje plats kom förklaringen ”utanförskapets mekanismer” att man som invandrare ställs utanför majoritetssamhället vilket kan leda till brottslighet.
De aktiva inom rättsväsendet förklarade dock överrepresentationen i första hand med ”utanförskapets mekanismer”. Arbetslöshet
och segregation gör att invandrare förpassas till ”underklassen”
som alltid varit överrepresenterad i brottsstatistiken. En förklaring
som invandrarna själva alltså sympatiserade med i betydligt mindre
430
SOU 2005:56
Rättsväsendet
grad. I andra hand förklarade de aktiva inom rättsväsendet överrepresentationen med invandrarnas egna tillkortakommanden.
Invandrarna är så kulturellt annorlunda att de inte förstår vad som
är brott här i Sverige, och har med sig ett dåligt förtroende till
myndigheter från ”hemlandet”. Först på tredje plats hamnade förklaringen om ett selektivt polisarbete.
Över huvudtaget fanns en skillnad mellan invandrare och personer verksamma inom rättsväsendet på om man såg diskriminering
som ett individuellt eller ett strukturellt problem. Medan invandrare i större utsträckning talat i termer av strukturer som diskriminerar, tenderade personer verksamma inom rättsväsendet att se
diskriminering som ett individuellt problem. Skillnader uppstod
även i synen på åtgärder mot problemet. Medan personer aktiva
inom rättsväsendet talade mycket om vikten av så kallade interkulturella utbildningar, där man ska lära sig förstå kulturen hos de
man har att göra med, så fokuserade invandrarna främst på vikten
av att medvetandegöra rättsväsendet om den diskriminerande verkligheten man utsätts för.
9.9.1
Förtroendet för rättsväsendet
I en förtroendeundersökning som Statskontoret låtit göra visar det
sig att det bara finns en institution där det finns stora skillnader i
förtroende mellan utrikes födda och inrikes födda. Invandrare som
är födda utanför Europa har lägre förtroende för rättsväsendet än
svensk födda (Statskontoret, 2002:34). Liknande resultat presenteras i en senare publikation av Statskontoret (2003). Här konstateras att personer med invandrarbakgrund i större utsträckning är
missnöjda med domstolarna än svenskfödda med svenska föräldrar.
(Ibid:20).
I de årliga förtroendeundersökningar som utförs av SOM-institutet finns samma indikationer på att förtroendet14 för rättsväsendet (domstolar och polis sammanslaget) bland personer med invandrarbakgrund är lägre än hos svenskar. Förtroendet följer här en
”trappa” där 52 procent med helsvensk bakgrund uppgav att de
hade ”mycket stort” eller ”ganska stort förtroende” för rättsväsendet. Invandrare från Nordiska länder: 47 procent, från europeiska
länder: 44 procent och personer från länder utanför Europa: 43.
Skillnaderna är emellertid ännu större när man frågar personer som
14
Beräknat som ett snittvärde från alla undersökningar mellan 1996-2004.
431
Rättsväsendet
SOU 2005:56
växt upp i Sverige. Helsvensk 52 procent, personer med nordiska
föräldrar: 49 procent, europeiska: 51 procent och utomeuropeiska
38 procent. Man har minst förtroende för polisen.
Skillnaderna mellan män och kvinnor är inte särskilt stora. Den
generella trenden är att kvinnor har något högre förtroende. Värt
att notera är dock att utomeuropeiska kvinnor och kvinnor med
utomeuropeiska föräldrar har lägre förtroende än männen i samma
kategori.
Från 1996 till 2004 kan man se en svag ökning av förtroendet.
Detta gäller dock inte för europeiska invandrare. (bilaga 3, Antoni,
2005). Vi vill dock påpeka att antalet personer i vissa grupper i
denna undersökning är lågt. Därför har beräkningarna gjorts genom att slå ihop alla undersökningar mellan 1996–2004. Det kan
uppfattas som tvivelaktigt att slå ihop resultat på detta sätt, men
inga markanta skillnader över tid antyds i materialet. Det totala
antalet tillfrågade uppgår då till 40 800 personer.
Tendenserna i de tre undersökningarna kan jämföras med erfarenheter av att bli illa behandlade av poliser kopplat till utländsk
bakgrund, som redovisas i Lange (2000). Av de tillfrågade från
Afrika, Mellanöstern och Latinamerika uppgav mellan 20–25 procent att de utsatts för detta. Det finns ingen jämförelse med svenskar, men endast 3 procent av danskar hade upplevt detta.
Vad gäller förtroendet för rättsväsendet ville personer i Larsson,
et al:s studie inom rättsväsendet ofta se förtroendebristen som ett
”kulturellt” fenomen, alltså något som invandraren har med sig i
bagaget från ”hemlandet”. Man inkluderade även andra generationens invandrare genom att säga att dessa har ärvt denna inställning
från föräldrarna. Invandrarna själva framhävde dock att bristen på
förtroende uppstått i Sverige genom erfarenheter av diskriminering
här.
Liknande brist på förtroende bland invandrade personer för polisen finns i en intervjuundersökning av Wingborg (1999).
9.10
Slutsatser
Den första och mest uppenbara slutsatsen av forskningen om
strukturell diskriminering inom det svenska rättsväsendet är att
materialet är ytterst begränsat. Vi har därför inkluderat även andra
kunskapskällor som indikerar behovet av ytterligare forskningsinsatser angående rättsväsendet med hänsyn till strukturell diskrimi-
432
SOU 2005:56
Rättsväsendet
nering. Därmed kan man tycka att möjligheterna till vidare slutsatser begränsas av det bristande empiriska underlaget och några säkra
slutsatser om strukturell diskriminering på detta område inte går
att nå. Samtidigt går vissa mönster att utskilja.
Av det föreliggande materialet drar vi slutsatsen att forskning
visar att det finns starka tendenser till strukturell diskriminering i
andra länder. Dessutom, även om det är begränsad, visar materialet
att det finns indikationer på liknande tendenser även i Sverige.
Detta tycks bekräftas även av det lägre förtroende som utomeuropeiska invandrare har, jämfört med ”svenskar”, gentemot polisen
och det övriga rättsväsendet. Av materialet framgår att man som
invandrare löper större risk att utsättas för polisens uppmärksamhet, gripas, häktas och dömas till fängelse än en ”svensk” i samma
situation. Brottsligheten bland invandrare har livligt diskuterats,
men det finns ett behov av att vända blicken mot rättsväsendet
självt. Vidare pekar det svenska forskningsmaterialet i samma riktning som den utländska forskningen. Vad de begränsade forskningsresultaten förefaller visa, är att de överensstämmer i sådan grad med
utländska resultat att det knappast kan vara en tillfällighet.
Någon omfattande forskning om hur polisen stoppar och
visiterar invandrare har inte utförts i Sverige, men ändå kan man se
ett mönster av att invandrare i högre grad utsätts för polisens
misstänksamhet. Forskningen från Norge och Danmark ger en klarare bild av hur stort problemet kan vara och i USA och Storbritannien har forskningen tydligare kartlagt problemets utbredning.
Ett fåtal studier har granskat om invandrare döms hårdare än
svenskar, men en tendens har varit att invandrare oftare döms till
fängelse än svenskar, ett mönster som stämmer överens med forskningen utomlands. Ibland har det svenska blickfånget varit litet,
som vad gäller häktning. Ibland har blickfånget varit större, som
när det gäller rättsväsendets förmåga att ingripa mot rasistiska trakasserier. Oavsett hur mycket man kunnat skåda av problemets
fulla utbredning är mönstret tydligt – det sammanfaller med forskningsresultaten utomlands.
De resultat som framkommer i Torun Lindholms avhandling
(1999) visade att människor i Sverige gav uttryck för samma normer och uppvisade samma psykologiska mekanismer som visats i
likadana studier i USA. Av detta kan man dra slutsatsen att forskning som visar på strukturell diskriminering i till exempel USA och
Storbritannien är av relevans i Sverige. Man bör även notera att om-
433
Rättsväsendet
SOU 2005:56
rådet allt mer börjar uppmärksammas i fler länder och att forskningsresultaten följer just det mönster som här kunnat skönjas.
Detta bör man ha i åtanke även vad gäller åtgärder mot problemet. Mer forskning är givetvis önskvärd, men skulle Sverige vilja
komma ikapp Storbritannien så bör man komma ihåg att Storbritannien började med forskning kring ämnet för minst trettio år
sedan. Kanske bör man nöja sig med att konstatera att då samma
mönster kunnat skönjas i Sverige som i Storbritannien är det ett
tillräckligt skäl för att sätta igång liknande åtgärder här som sattes
igång efter ”The Stephen Lawrence Inquiry” där. Trots den svenska
forskningens begränsade material förefaller det tydligt att samma
mekanismer – strukturell diskriminering – förekommer i dagens
Sverige. I det läget är frågan om den exakta omfattningen mindre
intressant än själva förekomsten i sig, för beslutet om i vilken grad
åtgärder bör sättas in.
Det är värt att fundera över varför det nästan helt saknas forskning om strukturell diskriminering i det svenska rättsväsendet. Orsakerna kan inte bara sökas hos de enskilda forskarna, universiteten
och de bidragsgivande institutionerna. Problemet måste också ses
som ett resultat av samhällets normer. Jag tror att det finns en stark
ovilja att ifrågasätta om likhet inför lagen gäller i det svenska rättväsendet. Förtroendet för rättsväsendet fyller en viktig funktion
för att upprätthålla idén om ett rättvist samhälle i stort. Jag tror att
det är svårare att närma sig tanken att rättsväsendets institutioner
behandlar människor annorlunda utifrån utseende och härkomst,
än att se att t.ex. enskilda arbetsgivare eller dörrvakter agerar diskriminerande. Det hänger sannolikt också ihop med att principerna
för rättsväsendet är annorlunda än t.ex. arbetsmarknaden då rättsväsendet inte styrs av marknadsprinciper utan av likabehandlingsprinciper. De uttalade likabehandlingsprinciperna undantar dock
inte rättsväsendet från samhällets diskriminerande normer.
9.10.1
Kunskapsluckor
Samtidigt är det givetvis viktigt att de kunskapsluckor som finns
successivt fylls igen. Kvalitativa och kvantitativa studier krävs för
att utreda mer konkret hur diskrimineringen ser ut och fungerar.
Även om den kan ha mycket gemensamt med diskrimineringen i
andra länder är det uppenbart att den utvecklar vissa specifikt na-
434
SOU 2005:56
Rättsväsendet
tionella karaktäristiska drag, vilka är viktiga att beakta för att åtgärderna ska bli effektiva.
Kunskapsluckorna finns på alla nivåer, polis, åklagare, domstolar
och fängelser. Forskningen har visat på rasistisk retorik inom polisen samt klara indikationer på att människor på grund av sin hudfärg i större utsträckning blir utsatta för polisens misstänksamhet
och kontroll. Ett fenomen som har uppmärksammats i andra nordiska länder samt i USA och Storbritannien. Fler forskningsprojekt
måste undersöka hur utbrett fenomenet är i Sverige, inte bara inom
polisen utan även inom andra delar av rättsväsendet.
Någon forskning kring om polisen inriktar brottsbekämpningen
mot invandrartäta områden och där använder särskilt brutala metoder finns över huvudtaget inte i Sverige, men problemet har i hög
grad uppmärksammats utomlands. Detsamma gäller frågan om
polisen oftare använder omotiverat våld mot invandrare än mot
svenskar. Området är helt outforskat i Sverige trots att
anmälningar till DO och Langes studie om upplevelser, pekar i den
riktningen. Det kan hända att detta är en anledning till invandrares
(främst utomeuropeiska) markant mindre förtroende för polisen än
svenskar, som indikeras i SOM-institutets undersökningar.
Den lilla forskning som finns om invandrares förtroende för
rättsväsendet ger inga säkra slutsatser, men det är oroväckande att
det verkar som om förtroendet är mindre bland personer med utländsk bakgrund, särskilt om det beror på dåliga erfarenheter av
rättsväsendets olika aktörer.
Genomgripande forskningsprojekt krävs för att granska den inre
gränskontrollen för att se om diskriminering i samband med denna
förekommer. Forskares slutsatser i såväl Sverige som i flera andra
europeiska länder pekar på att en omfattande diskriminering förekommer och framstår som en ofrånkomlig följd av lagreglernas
utformning.
En uppenbar kunskapslucka är frågan om invandrare grips på
svagare grunder än svenskar. Forskning i Danmark samt andra länder tyder på att så är fallet. I Sverige har undersökningar visat på att
polisen förefaller lägga ner mer tid och resurser på brottsutredningar mot invandrare, vilket tolkats som att man lägger ner mer
energi på att få dessa fällda för brott.
Åklagarämbetet är ett outforskat område i Sverige, men den begränsade forskning som ändå genomförts pekar ändå mot att
invandrare häktas i större utsträckning än svenskar, något som
stämmer väl överens med resultat från utlandet. Forskningen har
435
Rättsväsendet
SOU 2005:56
också pekat på att åklagaren oftare väljer att lägga ner åtal mot
svenskar än mot invandrare vilket även detta visats förekomma i
utlandet. Någon forskning kring om åklagare yrkar på hårdare
straff för invandrare eller om de argumenterar annorlunda när
invandrare är åtalade – något forskningen utomlands visat – har
inte genomförts i Sverige. Vad gäller domstolarna är
forskningsmaterialet i jämförelse något större. I materialet har
uppmärksammats att invandrare tenderar att dömas oftare till
fängelse medan svenskar oftare döms till rättpsykiatrisk vård och
skyddstillsyn. Delar av materialet väcker frågan om invandrare
döms på svagare grunder än svenskar. Uppenbarligen är hela frågan
om institutionell rasism (strukturell diskriminering) inom
rättsväsendet något som måste utredas mycket grundligare.
Frågan om tolkning i domstol och under polisutredningar behöver också uppmärksammas. Det har forskats i Norge (Andenaes
m.fl., 2000; Falck, 1987) och i Storbritannien (Corsellis, 1995) om
konsekvenserna av dålig eller felaktig tolkning i domstolen. Saken
kom till sin spets i den s.k. Orderussaken i Norge, då en kvinna ur
serveringspersonalen fick hoppa in som tolk när den ordinarie tolken uteblivit. Frågan om tolken och tolkningens betydelse för
rättssäkerheten och likabehandlingsprincipen har behandlats i flera
artiklar och rapporter samt varit ämne för en konferens i Oslo
2004. Ämnet är även mycket uppmärksammat i flera EU-länder
framför allt på grund av EU-kommissionens grönbok om rättsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i EU (Green Paper
from the Commission, 2003).
Tidningen Socialpolitik, vars granskning nämnts ovan, fann att
anmärkningsvärt få invandrare frikändes i de domar de studerade.
Av de 400 domarna slutade 24 med ett frikännande. Endast två av
dessa gällde invandrare. Invandrarna utgjorde alltså cirka en tredjedel av de åtalade, men endast en tolftedel av de frikända (Socialpolitik, 2004:32).
David Klättborgs studie som nämnts ovan gav dock visst stöd
för att domstolarna, i likhet med åklagare och polis, tenderade att
oftare se brottet olaga hot bevisat när den hotande var invandrare
och den hotade svensk än vice versa (Diesen, 2005).
Givet den lilla mängd forskning som finns om strukturell diskriminering är det ännu sämre ställt med forskning som belyser
också hur strukturell diskriminering drabbar kvinnor och män
olika. Det är oroväckande att också i länder med omfattande forskning också uppvisar brister i könsperspektiv.
436
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Forskning saknas om den etniska sammansättningen som råder
inom rättsväsendet. Men det är rimligt att anta, med ledning av den
lilla kunskap som finns, att sammansättningen bland domare,
advokater, poliser, nämndemän och åklagare är dominerad av
(”vita”) svenskar. Det kan dessutom hända att en ökning av personer med utländsk bakgrund (som har erfarenheter av diskriminering) i de institutioner som bedriver juridisk och kriminologisk
forskning kan bidra till att öka kunskapen om strukturell diskriminering på detta område.
437
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Litteraturförteckning
Advokaten (2001) ”Bristen på invandrare i domstolarna är ett rättssäkerhetsproblem” samt ”Rättsväsendet en helsvensk bransch”
(bägge av Hellberg H) i Advokaten 4/2001.
Andenaes, K. m.fl. (2000) Kommunikasjon og rettssikkerhet: utlendingers og språklige minoriteters møte med politi og domstoler.
Oslo: Unipub forl.
Andersson, S. (2004) Ett svenskt Stephen Lawrence? – Om institutionell rasism i rättsväsendet, Examersarbete i processrätt, Juridiska institutionen, Stockholms Universitet.
Benyon, J. & Solomos, J. (ed). (1987) The Roots of Urban Unrest,
Oxford.
Bergström, U. & Sarnecki, J. (1996) ”Invandrarungdomar på särskilda ungdomshem” i Armelius, Bengtzon, Rydelius, Sarnecki
& Söderholm Carpelan (red) Vård av ungdomar med sociala
problem – en forskningsöversikt, Stockholm: Liber Utbildning.
Bishop, D. M. & Frazier, C. E. (1996) ”Race effects in juvenile justice decisionmaking: findings of a statewide analysis” i The
Journal of Criminal Law & Criminology Vol 86 No 2 1996 s
392–414.
Black, D. (1994) Sociological Justice, New York: Oxford University
Press.
Bowling, B. & Philips, C. (2002) Racism, Crime and Justice, London: Longman.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (2002) Hatbrott – En uppföljning
av rättsväsendets insatser, BRÅ-rapport 2002:9.
Brune, Y. (1996) Vålberg i nyheterna – en kamp mellan tolkningsmönster, Arbetsrapport nr 60 Institutionen för journalistik och
masskommunikation, Göteborgs universitet.
Chambliss, W. J. (1999) Power, Politics & Crime, Boulder: Westview Press.
Chiricos, T. G. & Crawford, C. (1995) Race and Imprisonment: A
Contextual Assessment of the Evidence, i Hawkins D. F. (ed)
Ethnicity, Race, and Crime – Perspectives across time and place,
State of New York Press.
Cole, D. (1999) No Equal Justice – Race and Class in the American
Criminal Justice System, New York: The New Press.
Corsellis, A. (1995) Non English Speakers and the English Legal System. Cambridge.
438
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Covington, J. (2001) Round Up the Usual Suspects: Racial Profiling
and the War on Drugs i Milovanovic D, & Russell K.R. (ed)
Petit apartheid in the U.S. Criminal Justice System – The dark
figure of racism, Carolina Academic Press.
de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och
rasism i Sverige – En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13, Norrköping: Integrationsverket.
Diesen, C. (1996) Lekmän som domare, Juristförlaget.
Diesen, C. (2005) Om positiv och negativ särbehandling i straffprocessen i Diesen C, Lernestedt C, Lindholm T, & Pettersson T.
Likhet inför lagen, Natur och kultur
DO (årtal saknas) Etnisk och religiös diskriminering inom rättsväsendet – Sammanställning och analys av anmälningar till DO,
Stencil, Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,.
Donahue III, J.J. & Levitt S. D. (1998) The impact of Race on Policing, Arrest Patterns, and Crime. Working Paper Series – Working Paper 6784, Cambridge.
Ds 1998:35 Rasistiskt och främlingsfientligt våld – Rapport från Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och
annat etniskt relaterat våld. Regeringskansliet, Inrikesdepartementet.
Ekot – Sveriges Radio. (2002) ”Invandrare oftare oskyldigt frihetsberövade”, 2002-10-17.
www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2002-10-17
&Artikel=134894
Falck, S. (1987) Rett tolk? Universitetsforlaget.
Feagin, J.R., Vera, H. & Batur, P. (1995) White Racism. Routledge:
New York.
Finstad, L. (2003) Politiblikket, Oslo: Pax Forlag.
Fukurai H, Butler E. W, & Krooth R. (1993) Race and the Jury –
Racial Disenfranchisement and the Search for Justice, New
York: Plenum Press.
Geller, W. A. & Toch H. (ed) (1996) Police Violence, New Haven
Graef, R. (1989) Talking Blues – The police in their Own Words,
London: Collins Harvill.
Granér, R. (2004) Patrullerande polisers yrkeskultur, Socialhögskolan, Lunds Universitet
Green Paper from the Commission (2003), Procedural Safeguards
for Suspects and Defendants in Criminal Proceedings throughout
the European union.
439
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Guillou, J. (1996) Svenskarna, invandrarna och svartskallarna – mitt
livs viktigaste reportage, Stockholm: Norstedts.
Gunnmo, G. (2004) Handlingsplan för mångfaldsarbetet inom polisen. PM 2004-06-15. Arbetsmaterial. Uppdrag: Ju2003/7988/P.
Justitiedepartementet.
Harris, A. D. (1997)”’Driving While Black’ and all other traffic
offenses: the supreme court and pretextual traffic stops” i: The
Journal of Criminal Law and Criminology Vol 87. No 2 1997, s
544–582.
Hawkins, D. F. (ed) (1995) Ethnicity, Race, and Crime – Perspectives across Time and Place, New York.
Hiro, D. (1991) Black British, White British – a history of race relations in Britain. London
Holmberg, L. & Kyvsgaard B. (2003) ”Are Immigrants and Their
Descendants Discriminated against in the Danish Criminal Justice System?” i Journal of Scandinavian Studies in Criminology
& Crime Prevention, Vol 4 No 2 2003 s 125–142.
Holmberg, L. (1999) Inden for lovens rammer – Politiets arbejdsmetoder og konkrete skön, Gyldendal
Holmberg, L. (2003) Policing stereotypes – A qualitive study of police
work in Denmark, Galda Wilch Verlag
Home Office (1998) Statistics on race and the Criminal Justice System 1998 – a Home Office publication under section 95 of the
Criminal
Justice
Act
1991
www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs/s95pdf (lydelse 4/6-04)
Home Office (2002) Statistics on Race and the Criminal Justice System 2000 – a Home Office publication under section 95 of the
Criminal
Justice
Act
1991
www.homeoffice.gov.uk/rds/pdfs2/s95race2002pdf (lydelse
4/6-04)
Hood, R. (1992) Race & Sentencing – A study in the Crown Court:
A report for the commision for racial Equality, Oxford:
Clarendon
Hudson, B.A. (ed) (1996) Race, Crime & Justice. Dartmouth: Aldershot.
Human Rights Watch. (2000) Punishment and Prejudice: Racial
Disparities
in
the
War
on
Drugs
http://www.hrw.org/reports/2000/usa/Rcedrg00.htm.
Hydén, S. & Lundberg, A. (2004) Inre utlänningskontroll i polisarbete mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige, In-
440
SOU 2005:56
Rättsväsendet
stitutionen för Tematisk Utbildning och Forskning Linköpings universitet, Norrköping.
Integrationsverket (2004) Staten som förebild? – Om planer, insatser
och utfall i 17 myndigheters arbete med etnisk mångfald. Rapport
2004:04. Norrköping: Integrationsverket.
Jewkes, Y. & Letherby G. (ed) (2002) Criminology: A Reader,
SAGE Publications.
Johnson, S. L. (2001) ”Racial Derogation in Prosecutors’ Closing
Arguments”, i Milovanovic D, & Russell K.R. (ed) Petit apartheid in the U.S. Criminal Justice System – The dark figure of racism, Carolina Academic Press.
Jokkala, T. (2000) ”Mot de hårdare tagen i tunnelbanan”, i: Yelah
2000-07-01.
Järhult, R. (2001) ”Guldspadenominerade journalisten Ragnar Järhult om rättsväsendets mörkläggning av polisvåldet: Polisen
skall inte granska polisen.” i: DN 2001-03-15
Kaliber – Sveriges radio. (2004) ”Olikhet inför lagen” i:
P1 2004-04-25 www.sr.se/cgibin/P1/
program/artikel.asp?ProgramID=1316&artikel=402510
Keith, M. (1993) Race, Riots and Policing – Lore and Disorder in a
Multi-racist Society, UCL Press.
Kennedy, R. (1998) Race, Crime, and the Law, New York
Kriminalvårdsstyrelsen (2003) Kriminalvård och etnicitet , Kriminalvårdens forskningskommitté.
Kriminalvårdsstyrelsen (Sofia Skoog) (2001) Arbetssituationen
inom kriminalvården för anställda med utländsk bakgrund.
Lange, A. (1996) Invandrare om diskriminering: en enkät- och intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO). 2. Stockholm: Centrum för
invandringsforskning (CEIFO).
Lange, A. (1999) Invandrare om diskriminering IV – En enkät- och
intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av
Diskrimineringsombudsmannen (DO) CEIFOs skriftserie nr
79, Stockholms Universitet
Lange, A. (2000) Diskriminering, integration och etniska relationer.
Norrköping: Integrationsverket
Larsson, K., Cederberg, M. & Laczak, K. (2005) Utdrag ur manuskript till Är rättvisan rättvis för invandrare? (Preliminär titel).
Antidiskrimineringsbyrån i Malmö. Planerad utgivning maj
2005.
441
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Leadership Conference on Civil Rights / Leadership on Conference Education Fund. (2000) Justice on Trial – Racial Disparities in the American Criminal Justice System. 2000.
http://www.civilrights.org/images/justice.pdf
(lydelse maj
2004).
Leadership Conference on Civil Rights Education Fund (årtal saknas), Wrong then, Wrong now – Racial Profiling Before & After
September
11,
2001.
http://www.civilrights.org/publications/reports/racial_profiling/racial_profiling_report.pdf (lydelse 2004-11-01)
Lindholm, T. (1999) Group membership and eyewitness testimony,
Department of Psychology, Stockholm University.
Lindholm, T. (2005) ”Fördomar och diskriminering – klassiska
problem i modern skepnad” i: Diesen, C., Lernestedt, C.,
Lindholm, T., & Pettersson, T. (red.) (2005) Likhet inför lagen, Natur och kultur.
Macpherson, W. (1999) The Stephen Lawrence Inquiry – Report of
an Inquiry by sir William Macpherson of Cluny, Stationary Office, London (finns även på http://www.official-documents.co.uk/document/cm42/4262/4262.htm)
Marable, M. (2000) How Capitalism Underdeveloped Black America, Cambridge: South End Press.
McLaughlin, E. & Muncie, J. (ed) (2001) Controlling Crime. London.
Miller, G. J. (1997) Search and Destroy – African-American Males in
the Criminal Justice System. Cambridge.
Milovanovic, D. & Russel, K. (2001) Petit Apartheid in the U.S.
Criminal Justice System – The Dark Figure of Racism, Durham:
Carolina Academic Press.
New York Times (1999) ”Poll in New York Finds Many Think
Police are Biased”, New York Times 1999-03-16.
Norée, A. (2000) Laga befogenhet – Polisens rätt att använda våld,
Visby: eddy.se ab.
Norström, T. (1998) ”Påföljdsval vid rattfylleri: effekter av 1990
års reform av trafikbrottslagen” i: Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab. Vol. 85, 1998 s 81–99.
Nyberg, C. (2002) Polisens insatser mot ”hatbrottslighet”, opublicerad rapport. Stockholm: Rikspolisstyrelsen.
Pettersson, T. (1996) Våldtäktsdomar mot svenska och utländska
gärningsmän, D-uppsats i kriminologi, Kriminologiska institutionen vid Stockholms Universitet.
442
SOU 2005:56
Rättsväsendet
Pettersson, T. (2005) Diskrimineras personer med utländsk bakgrund av rättsväsendet? i Diesen C, Lernestedt C, Lindholm T,
& Pettersson T. (red.) (2005) Likhet inför lagen, Natur och
kultur.
Polismyndigheten i Stockholms län, Länskriminalpolisen, Underrättelseenheten (1997) Projektrapport angående Gambiska ligor
som säljer narkotika i Stockholms län, rapport nr 26.
Radelet, M. L, Bedau, H. A, & Putnam, C.E. (1994) In Spite of Innocence – Erroneous Convictions in Capital Cases, Boston:
Northeastern University Press.
Rantakeisu U., Almgren, S. & Starrin B. (2000) Rasistiska trakasserier – en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg, Karlstad University Studies 2000:8.
Raumala, K. (2001) Kan en invandrare någonsin vara trovärdig? Examensarbete i processrätt, Juridiska institutionen, Stockholms
Universitet.
Regeringen (2000) En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering, Regeringens skrivelse 2000/01:59.
Reiner, R. (2000) The Politics of the Police, Oxford University
Press.
Rikspolisstyrelsen (2005) Polisens årsredovisning 2004. Stockholm:
Rikspolisstyrelsen.
Riksåklagaren (1995) Beslut i ärende ÅD 1042-94, beslutsdatum
1995-11-23.
Sarnecki, J. (1994) Våldtäkter i Stockholm – Polisanmälda våldtäkter
I Stockholm 1986–1990, Stencil, kriminologiska institutionen,
Stockholms Universitet.
Skogan, W. G. (1990) The Police an Public in England and Wales: A
British Crime Survey Report, Home Office Research Study
No. 117, London: Stationary Office.
Skolnick, J. H. (1994) Justice Without Trial, New York: Maxwell
Macmillan International.
Skolnick, J.H. & Fyfe, J.J. (1993) Above the Law – Police and the
Excessive Use of Force, New York.
Smith, D. J. & Gray J. (1984) Police and People in London – The
PSI Report, Gower: Aldershot.
Socialpolitik (2004) ”Bäst att vara blond brottsling” (av Mattias
Hagberg) Nr 2 2004 s 32–33.
443
Rättsväsendet
SOU 2005:56
Socialstyrelsen (1998) Individ- och familjeomsorgens arbete med
ungdomar – En uppföljning av utvecklingen sedan 1993, SoSrapport 1998:5. Socialstyrelsen.
SOU 2001:39 Ett effektivt diskrimineringsförbud – Om olaga diskriminering och begreppen ras och sexuell läggning.
SOU 2002:37 Osmo Vallo – utredning om en utredning, Stockholm.
Statskontoret (2002) Att ta reda på vad folket tycker: En pilotundersökning om medborgarnas syn på offentlig förvaltning. Stockholm: Statskontoret.
Statskontoret (2003) PM 2003-06-11 Diarienr: 2003/97-5.
Steffensmeier, D, Ulmer, J & Kramer, J. (1998) ”The interaction of
race, gender, and age in criminal sentencing: The punishment
cost of being young, black, and male” i: Criminology Vol. 36
number 4 1998 s 763–797.
Tamas G. (2004) Lasermannen – en berättelse om Sverige, Stockholm: Ordfront.
Ungdom mot rasism (1995) Vit makt? – En studie av invandrares
och deras barns representation inom politik, förvaltning, näringsliv, organisationer och media, Civildepartementet.
Wacquant, L. (2002) ”From Slavery to Mass Incarceration –
Rethinking the ’race question’ in the US” i: New Left Review
No 13 jan feb 2002 s 41–59.
Wacquant, L. (2004) Fattigdomens fängelser, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag.
Waddington, P.A.J. (1999) ”Police (canteen) sub-culture, an appreciation” i: British journal of criminology. Vol. 39. No 2
Spring 1999 s 287–309.
Wingborg, M. (1999) Invandrarföreningarna och integrationen –
Utvärdering av föreningarnas verksamhet i Stockholm. Stockholms stad.
Witte, R. (1996) Racist Violence and the State, Longman (London
and New York).
von Hofer, H. & Tham, H. (1991) Foreign Citizens and Crime: the
Swedish Case, Statistiska Centralbyrån Promemoria 1991:4.
Wordes, M., Bynum, T. & Corley, C. (1994) ”Locking up youth:
the impact of race on detention decisions” i: Journal of research
in crime and delinquency, Vol 31 nr 2 1994 s 149–165.
Wortley, S. (2003) ”Hidden Intersections: Research on Race,
Crime, and Criminal Justice in Canada”, i: Canadian Ethnic
Studies/Ètudes ethniques au Canada, vol. XXXV, No 3, 2003.
444
